Kort arbetsvecka

Vi är redan framme vid onsdag och veckans sista dag. Imorgon är det som bekant röd dag och i och med att fredagen kompas ut så det blir lite sammanhängande ledighet. Verkligen uppskattat! Planen för torsdag och fredag är att premiärbesöka sommarstugan i Sala. Vacker natur, grillad mat, vedeldad bastu och en hel del träning står på programmet. Ska bli skönt att komma bort lite från stan och dra ner på tempot en aning. Sommarstugan är lite som en ventil. Det blir mer tid över till de mer jordnära sakerna som man ofta försakar i hemmet där det finns massor av andra saker som stjäl uppmärksamhet och tid. Nu gäller det bara att ha lite flyt med vädret. Våren/försommaren har hittills varit lite av en besvikelse. Ganska mycket nederbörd och framför allt blåsigt, mulet och mulet väder. Jag hoppas verkligen att vi får lite mer sommarvibbar snart. Det skulle rimma väldigt bra med de allt ljusare kvällarna som vi bjuds på under den här delen av året.

Helg i fotbollens tecken

Elias på språng.

Helgens absoluta höjdpunkt var söndagens fotbollsturnering för Elias och hans lagkamrater. Elias missade den första turneringen på grund av sjukdom men han var allt bra taggad inför denna premiär. Söndagen bjöd på strålande väder och grabbarna sken i kapp med det och bjöd på mycket underhållande fotboll.

Kan inte låta bli att se lite av mig själv i Elias då han yr omkring på planen. I min ungdom var det fotboll som gällde ända fram till jag började mina studier vid KTH. Då tog andra intressen över ett tag. Kanske var det nyttigt för skallen för kort efter att studierna var avklarade genomförde jag klassikern och insåg efter att utan egentlig strukturerad träning avverkat Lidingöloppet på 1:57 att det här med att springa var rätt kul. Ett år senare hade Coachen raggat upp mig och satt mig på strängare diet. Resten är sedan historia och livet ändrades radikalt. Dels kom Elias till världen och dels blev löpningen ett dagligt inslag med allt mer uppskruvade mål. Hade någon sagt till mig vid 25 års ålder att jag inom ett år skulle träna löpning upp till två pass per dag och dessutom vara far så hade jag bett den personen kontrollera skallen. Men så här är väl livet? Man vet aldrig vad som lurar runt hörnet.

Elias testar ett avslut.

Nåväl, att som förälder stå bredvid och se barnen med sann glädje spela fotboll och kämpa är en sådan otrolig kick. Långt ifrån gruffet och det ibland fula spelet man ser på högre nivå. Det är väl det jag ogillar med fotbollen om man jämför den med löpningen. Inom fotbollen var det ofta sura miner under och efter matcherna. Antingen var det fel på domaren eller så var det fel på motståndarna. Trots att jag nu nästan har tio år på ganska hög nivå med löpningen här i Sverige så kan jag konstatera att det aldrig varit sura miner under ett lopp eller efter målgång. Kanske är det en liten stängning eller armbåge här och där när det handlar om korta distanser på bana men oavsett om man förlorar en spurt mot en konkurrent så är det alltid glada miner vid målgång. Motståndarna önskar allt en lycka till innan start och är genuint glada för andra löpare även om de själva inte hade en dag då allt klaffade. Väldigt beundransvärt och flera idrotter borde nog inspireras av detta.

Jag själv passade på att under Elias matcher testa att fota med min nya Canon 5D Mark III så mycket som möjligt. Kameran imponerar på så många sätt att man som fotoentusiast blir lite extra glad i själen.

Elias drämde in tre baljor på lika många matcher vilket självklart var väldigt roligt. Enda smolket i bägaren var att han trampade snett i slutet på sista matchen och stukade foten lätt. Han såg nästan förvånad ut efteråt. Kan man verkligen trampa snett undrade han? Han blir nog snart varse att man måste vara rädd och ta hand om sin kropp speciellt då man belastar den hårt. Jag tänker på Christian Olsson som igår efter många års kamp mot sina skador tvingades kasta in handduken och ge efter. Verkligen tråkigt men jag är otroligt imponerad av hur länge han orkade bita i och kämpa mot skadorna och framför allt alla de otroliga framgångarna som han hade under sin karriär. Christian Olsson vann allt. OS, VM, EM och dessutom IVM och IEM. Alla 'the big five'. Till på köpet satte han även världsrekord inomhus. Sannerligen en av våra genom tiderna mest bästa friidrottare. Hatten av.

Målglädje!

10x(4'/2') @3:20/3:37 + 7' @3:21

I torsdags genomförde jag veckans andra kvalitetspass. Jag valde att sticka ut redan under lunchen då det varslades om regn och kraftig blåst senare under eftermiddagen. Detta visade sig vara ett klokt val, jag fick avverka passet i värmande sol men blåsten var nog där ändå.

Jag är mitt uppe i blyveckan nu och det börjar märkas. Jag har plogat en hel del mil och till på köpet kryddat upp det hela med en stor del kvalité vilket så klart sliter lite mer än jag är van vid. Jag kände redan på uppvärmningen att benen var lite möra och att det skulle bli ett sådant där pass där man inte får någonting gratis.

Värmde upp med 20 minuters löpning från 4:10/km ner till 3:45/km innan det var dags för passets snabba del som var skissat till: 10x(4'/2') @3:25/3:35 + 7' @3:25. Alltså 60 minuter snabbdistans där jag skulle växla mellan 4 minuter i 3:25-fart och 2 minuter i 3:35/km för att sedan avsluta med sju minuter i 3:25/km. Ett på pappret inte så blodigt pass men jag hade på känn att det skulle svida på lite mot slutet då veckans all mängd skulle göra sig påmind.

Trots inte så tipptopp känsla i benen så var skallen med på noterna och fokuserad. Jag avverkade del efter del och det flöt på lite överraskande bra. Framför allt de snabba 4:orna i 3:25 gick snabbare än planerat. Mot slutet av passet började jag dock bli lite sliten och fick bita i framför allt i blåsten. Snittade även in de avslutande 7 minuterna på 3:21/km vilket var snabbare än plan även om jag då var trött. Allt som allt blev det drygt 26 km på 1:34 vilket måste klassas som ett god lunchjogg genom Kista, Sollentuna och Silverdal. Utfallet på passet blev 3:20-fart på de snabba partierna och 3:37/km på de kortare.

Idag blir det två lugna återhämtningspass för att sedan ladda batterierna till lördagens långpass som även innehåller kvalitetsinslag. Återkommer med rapport från det passet.

10/9/8 km @3:25/3:26/3:20, PJ: 5' @3:55

Jag är mitt uppe i den tyngsta blyveckan innan Stockholm marathon. Försöker ta en dag i taget för att inte hetsa upp mig i onödan. Hur som helst är det ganska mycket mil som ska plogas där en hel del mil ska avverkas i hyfsad fart. En ganska tuff utmaning och det blir en svår balansgång mellan att lyckas få kroppen att absorbera träningen och inte gå sönder. Inför förra årets Stockholm marathon lyckades jag gå på lite för hårt och fick en bristning i yttersida vad vilket satte lite hinder i de sista förberedelserna innan maran. Vi får se om jag har lärt mig läxan och håller mig på rätt sida i år.

Igår var det dags för veckans första hårda pass. Långintervaller stod på programmet och skissen för passet såg ut så här:
Uppv. 15' @4:10->3:40, 10/9/8km @3:25-3:30, PJ: 5' @4:00

Alltså en uppvärmning i 15 minuter ner till 3:40/km och sedan tre stycken intervaller på 10, 9 och 8 kilometer i farter mellan 3:25-3:30/km. Pausjoggen mellan dessa var satt till fem minuter i 4:00-fart.

Förra veckans kvalitetspass blev väldigt tungt mot slutet och sedan var jag sänkt under kvällen och den påföljande dagen. Det var skönt att konstatera att det inte var passet i sig som sänkte mig utan att jag hade något skit i kroppen som drog ner prestationskapaciteten. Rullade igenom första 10km i 3:25-fart lugnt och kontrollerat. Bra känsla och jag visste redan då att jag skulle tugga mig igenom passet enligt skissen. Ut på andra intervallen (9 km) som bitvis sprangs på en kuperad slinga med lite motvind. Snittfarten för denna blev 3:26 och jag hade fortfarande ett gott flyt i löpningen. Inför den avslutande intervallen på 8 km hade visade trippmätaren 25 km. Snurrade runt på två tempovarv runt Silverdal och lät benen hållas. Kikade på klockan knappt halvvägs på intervallen och såg till min förvåning att den visade låga en snittfart på låga 3:20. Självfallet väldigt stimulerande att konstatera att jag kunde hålla detta tempo utan att förta mig och dessutom var jag uppe i 33 km då intervallen var slut. Pulsvärdena visade att jag hade haft en låg och fin ansträngningsgrad genom passet och benen kändes pigga hela vägen. Utfallet för de tre intervallerna blev alltså 3:25/3:26/3:20 och snittet för pausjoggen 3:55/km.

Totalt blev det 34 km på exakt två timmar blankt. Ett riktigt bra formbesked som gjorde att jag sov lite extra lugnt under natten. Bortsett från tempot så har jag fått ett bra kvitto på att kroppen även klarar av att absorbera lite mer mängd än normalt. På de senaste tre dagarna har jag loggat nio mil och värre lär det bli mot slutet av veckan. Bara att bita och fokusera samt se till att man är extra noga med kost, vila och sömn.

Episkt långpass

Den gångna helgen bjöd verkligen på några löppärlor. Som jag redan delgett er i min förra bloggpost så inleddes helgen med Kungsholmen runt. Fantastisk stämning och pricken över i blev Elias och Venlas härliga insatser på Knatteloppet.

Nästa löppärla under helgen blev söndagens episka långpass. Klockan tio samlades ett gäng genomtrevliga löpare vid Spårets klubblokal vid Stadion för att rasta benen utmed Djurgårdens vackra nejder. Gänget bestod av riktigt välmeriterade löpare. Spåret mönstrade tunga namn som Fredrik Uhrbom, Daniel 'Nubbe' Norberg, Olle Walleräng och den nyligen korade ordföranden Carlborg. Enhörna skickade dit Linus Nilsson medan Vallentuna representerades av Lars 'Laser' Södergård. Vi fick dessutom en alldeles egen hjälpryttare med oss under passet i form av Lidingös Charlotte Schönbeck som hängde med oss på cykel då hon dras med lite besvärande skadebekymmer.

Vi hade alla lite olika tidsmål under passet men stora delar av passet kunde vi springa tillsammans och som ni säkert förstår så fanns det en hel del löprelaterade saker att avhandla med dessa herrar. Mäkta trevligt sällskap och i kombination med vackert försommarväder så var passet en riktig räkmacka.

Walleräng och Södergård dikterade allt som ofta tempot längst fram och i sann kenyansk stil injicerade de lite ryck och tempoökningar då och då. Södergård hade bara loggat 29 km fram till detta långpass och sprang omkring med ett litet leende på läpparna hela tiden. Karln såg nästan nykär ut och upplevde någon form av runners high. Han sprang till och med baklänges när han tyckte det gick för sakta och spexade till det med sin egna tolkning av Michael Jacksons moonwalk. Uhrbom var för dagen iklädd den nya Puma vindjackan han dagen innan vunnit på Kungsholmen runt. Jackan var så ny och prydlig att den nästan gnistrade. Uhrbom sken ikapp med jackan och såg ut att mysa i den. Ända fram tills vi började närma oss 30km-gränsen. Då delgav han oss övriga som var kvar i sällskapet (jag och Linus) att han (av olika anledningar) missat att handla chips dagen innan och nu upplevde en kraftig soppatorsk. Någon kilometer senare såg han lite plågad ut och yrade om cola och chocklad. Sista fem kilometerna fick jag tyvärr avverka utan det trevliga sällskapet som jag njutit av fram tills dess. Rullade runt på lite kuperade vägar vid KTH Campus och Ugglevikskällan innan jag slutligen hade avverkat mina 35 km på exakt 2:30.

Uppstartsveckan efter Terräng-SM summerades till 135 km vilket var helt enligt plan. Det som störde var magskiten jag drabbades av i mitten av veckan. Den höll mig sänkt i någon dag men jag lyckades rida ut den stormen och kunde glatt konstatera att kroppen var tillbaka på full nivå under helgen.

Kungsholmen Runts Knattelopp

Elias och Venla. Två stolta löpare av Kungsholmens Runts Knattelopp.

I helgen var det stor showdown då min klubb anordnade Kungsholmen Runt. Nytt deltagarrekord och ett väder som inledningsvis var helt perfekt för långlöpning. För mina barns del var det också tävlingsdags fast inte på mil- eller halvmarathonsträckan. Istället var det Knatteloppet som stod i fokus och jag måste erkänna att även jag var märkbart laddad inför barnens uppgift. Jag har liksom haft lite på känn att Elias fotbollsträningar och tekniksim skulle vara bra investeringar på det konditionsmässiga planet och var alltså lite intresserad av hur det skulle avspegla sig på löpning. Även Venla är väldigt aktiv och rörlig och visar tecken på att försöka matcha storebrors intensitet när det gäller aktiviteter, bra tändvätska för henne.

Hälften kvar och Elias har påbörjat sin tempoökning som skulle gjort Coach Lamas stolt.

Sagt och gjort så stod barnen på startlinjen strax innan 10:30 och kom iväg bra i starten. Eftersom det inte är separata starter för olika ålderklasser utan ett samlat mixheat så hade jag gett Elias tydliga instruktioner om att inte tokrusa i början då många av de tävlande var äldre än honom och därför åtminstone skulle öppna hårdare. Jag pekade ut mot Riddarfjärdens vatten vid Rålambshovsparken och förklarade att halva sträckan passerades just vid det partiet. Efter det då skulle han trampa gasen i botten och plocka upp trötta löpare. Även Venla, ännu inte fem år, fick samma instruktioner även om hon har lite svårare att relatera till distansen.

Hur som helst så verkade åtminstone Elias tagit fasta på mina råd. Efter en lugn och kontrollerad start så låg han ganska långt ner i fältet efter uppskattningsvis 200m. Trots att jag spanade som en hök kunde jag inte upptäcka Venla bland alla löpare. Det visade sig senare att hon startat ganska offensivt och inte låg särskilt långt bakom Elias vid det partiet varvid jag måste ha missat henne.

Elias spurtar mot mål.

Jag själv tog kameran i högsta hugg och gensköt löparna på andra sidan Rålambshovsparken och hann precis se hur Elias verkligen lagt in en till växel och nu passerade löpare efter löpare. Hann knäppa ett par bilder innan jag fick pressa på allt vad jag förmådde för att sedan innan plåta honom inför målgång. Att som förälder inte ryckas med för mycket i de här situationerna är svårt. Men när man själv är löpare och sitt barn just sysslar med det man själv älskar så lever man in sig rätt hårt. På fortfarande pigga ben brände Elias av en spurt och målgest och passerade mållinjen som nia med tiden 4:16 på kilometern. Av löparna framför honom var det bara en i samma ålderklass (2004), de övriga betydligt äldre så han gjorde verkligen en kanoninsats. Efter målgången frågade jag honom om han var trött under loppet och fick svaret att han tyckte det var lite jobbigt innan start. Först blev jag lite paff men sedan kände jag igen mig själv. Känslan innan start är jobbig, man vill liksom bara att startskottet går så man får komma iväg och springa av sig all energi.

Venla strax innan upploppet. Fokuserad inför målgång och glass!

Och Venla då? Efter att ha fotograferat Elias vid målgång hann jag springa tillbaka en bit och skymta henne strax innan upploppet. Hon såg då ut att vara ganska mör men efter lite pepprop av mig så piggande hon till och la på en bra forcering mot slutet. Tanken på glassen vid målgången bubblade nog upp till medvetandet och fick henne att grotta på lite till. Venla sprang in på 5:44 och jag var helt paff över hennes insats. En kilometer är rätt lång sträcka för en tjej som ännu inte fyllt fem år och att göra det helt ensam på tiden 5:44 fick mig att bli stolt som en tupp. Vilken kämpainsats! Hon var först bland tjejerna i sin ålderklass och hade bara två killar strax före henne. Som resultatfixerad löpare och statistikfanatiker så kunde jag även konstatera att hennes tid var två (!) minuter snabbare än Elias presterade vid samma ålder så det verkar som om hon är utrustad med bra pannben och virke vilket är bra att ha i bagaget då det gäller löpning.

Hur som helst så var barnen eld och lågor efter loppet. Och det var jag också. Ganska mycket faktiskt. Att se barnen springa och tävla var fantastiskt roligt. Minnen för livet! Klanen Engström (minus Mamma Marika).

4x20' @3:30->3:25, PJ: 1km @3:50

Återigen fredag och det stundar en spännande helg. Imorgon är det dags för klubbens stora arrangemang Kungsholmen Runt. Vädret såg länge ut att bli rent vintermässigt men nu skvallrar väderleksrapporterna om nästan perfekt löpväder, sol och runt tolv grader. Jag själv kommer hjälpa till med arrangemanget inledningsvis vid sekretariatet och sedan som hjälpspeaker till Coachen. Stor dag även för Elias och Venla som ska springa Knatteloppet. Elias har växlat upp både fotbollsträning och tekniksim så det ska bli lite intressant att se hur detta påverkar hans löpförmåga. Även Venla ska det bli kul att följa. Hon är envis och taggad som få vilket tyder på ett bra pannben att ha till förfogande mot slutet av loppet då man börjar bli lite plågad. Typiskt en löparfar att notera dessa egenskaper. Själv oroar jag mig mest för hur jag ska kunna hinna genskjuta barnen på olika ställen för att fotografera dem med nya kameran. Får klura lite på det hela, det löser sig nog.

I onsdags körde jag det första kvalitetspasset i den sista fasen inför marathon, den så kallade marathonspecifika fasen. Som jag antydde i min förra bloggpost så var jag lite osäker på hur pass återhämtad kroppen var med bara två distansdagar mellan detta pass och Terräng-SM. Passet var inte så blodigt vad gäller fart men bestod av desto längre körningar så distansen skulle bli lite belastande. Skissen var uppvärmning 20 minuter följt av 4x20 min där farten progressivt skulle ökas från 3:30->3:25/km med ganska stygga pausjoggar på 1km i 3:50/km-fart. På lite mer kompakt löpnotation blev detta alltså: Uppv. 20', 4x20' @3:30->3:25, PJ: 1km @3:50.

Inledningsvis kändes det ganska avslappnat och behagligt. Jag hade dessutom lyxen att få hjälp med farthållningen av Herr Larm som nu lagom till Asics Stockholm Marathon börjar tina upp. I egenskap av nybliven trebarnsfar var dock Herr Larm tvungen att avvika efter en itnervall för att jogga med sin dotter till hennes gymnastik. Jag lämnades ensam till mitt bittra öde och fortsatte borra på. Någonstans under denna intervall gick det upp för mig att den tidiga behagliga försommarvärmen nu hade bytts ut mot molniga skyar och en lite kylig blåst som besvärade på sina håll. Jag betade dock av den andra intervallen enligt skissen och fick sedan återigen sällskap av Herr Larm under den tredje och inledande delen av den fjärde. När Herr Larm avvek under den sista intervallen fick jag det tungt. Avverkade visserligen den också inom skissen ramar men var ganska sliten i framför allt benen mot slutet. Trippmätaren hade då tickat upp till ganska precis 30 km och med några ytterligare kilometer med nerjogg så var jag rätt kokt efteråt. Inget fel med detta. Efter ett bra pass ska man vara trött och jag hade dessutom urladdningen under Terräng-SM delvis kvar i kroppen. Det som dock inte var enligt plan var återhämtningen senare under kvällen. Istället för att skaka av sig passet som sig bör men en hastig dusch och sedan försöka hålla jämna steg med barnen hemma så var jag trött och eländig under kvällen. Detta nedsatta allmäntillstånd höll även sig under torsdagen med hängig känsla och avsaknad av aptit. Jag loggade in mina distansmil i spåret men känslan var inte tipptopp. Uppenbarligen hade jag något skräp i systemet som inte var kopplat till resterna från Terräng-SM. Kanske inhalerade jag något skit under tåghemrean från Linköping som sedan bubblade upp tillytan när jag ångade på dryga 30 kilometer i hyfsat tempo? Idag (fredag) är dock kroppen mer med på noterna. Dagens distanspass avverkades utan slitage och aptiten har även den infunnit sig, tydliga tecken på att det värsta är bakom mig.

Valborg

Det blev ett lugnt och städat firande på valborg för den Engströmska familjen. Jag själv jobbade på valborgsmässoafton men hann med ett lugnt och skönt återhämtningspass i solskenet på eftermiddagen. Under helgen hade vi dessutom fått besök två av Mamma Marikas systrar och barn från Finlandslandet. Istället för att transportera ner allihopa till en majbrasa så stannade vi hemma istället och grillade hemgjorda hamburgare.

Väldigt skönt att ha en ledig dag under tisdagen. Passade på att försöka vila ut lite extra och såg till att inte ha för mycket sidoaktiviteter hemma. Strax innan lunch pep vi alla iväg till en simhall och badade. Elias och Venla tränar simning minst en gång i veckan men stackars Alvar har blivit lite lidande och åtsidosatt. Det var dock skönt att se att han höll måttet i bassängen och brassade på allt vad han orkade. När Alvar ser hur hans syskon far fram så vill han ju inte vara sämre själv.

Senare under eftermiddagen hade Elias fotbollsträning och jag passade då på att lämna av honom vid den och avverkade sedan mitt distanspass innan jag plockade upp honom. Återigen härligt väder och det var en befrielse att kunna springa i lätt funktionströja och shorts. Försöker lyssna lite extra på kroppens signaler nu så här direkt efter Terräng-SM. Just dessa lite viktigare tävlingar kan få ett större slitage på kroppen dels fysiskt som psykiskt så det är viktigt att inte för tidigt trappa upp mängd eller intensitet på springandet. Det verkade dock som om kroppen var någorlunda återhämtad och jag har för avsikt att genomföra det första kvalitetspasset i den sista fasen (den marathonspecifika) inför Asics Stockholm Marathon idag.

Terräng-SM 2012

I helgen var det Terräng-SM i Linköping. Herrarna sprang två discipliner, den korta 4 km (lördag) och den långa 12 km (söndag). Jag tågade ner på söndagsmorgonen tillsammans med Coachen och hann då finslipa taktiken inför loppet samt studera startlistan. Efter att snart ha tävlat i tio år så är det inte alla lopp som får det att pirra till lite extra i magen innan start. Terräng-SM tillhör dock till undantagen, här är motståndet så oerhört tufft och samtidigt inspirerande att man helt enkelt måste tagga till lite extra för att få till en maximal prestation.

Jag har dock mildrat min anspänningsnivå gentemot tidigare år. Under dessa år var Terräng-SM vårens stora mål och hade då en markant högre anspänningsgrad då. I samband med att jag bytte fokus till marathon så har jag tagit dessa terrängmästerskap som en del i träningen inför Stockholm varvid jag samtidigt lugnat ner mig lite.

Stora orosmomentet innan start var banans skick och karaktär. Banan var tillskillnad från alla (sju) tidigare år jag sprungit Terräng-SM nu helt förlagd på gräs. Eftersom vädret varit mycket ostadigt innan tävlingen och mitt lopp gick sist av alla starter under helgen så var sannolikheten stor att stora delar av bansträckningen skulle vara lerig och tunglöpt. Under uppvärmningen hade jag konstaterat att skicket ändå var bättre än jag räknat med men att det fanns ett par partier där det var lera och underlaget nästan deglikt. Fästet var inte så dåligt men man fick jobba mycket i sidled med fot och ben i själva nedtrampet för att bibehålla steg och teknik. Banan innehöll även sex stycken mindre stigningar som direkt efteråt följdes av utförslöp. Karaktären på banprofilen blev alltså ryckig vilket jag misstänkte skulle passa mig utmärkt då jag trivs i den typen av terräng. Tidigare års banor som nästan uteslutande gått på grus har ibland innehållit en hel del höjdmeter. Skillnaden har då varit att det funnits en eller två kraftiga stigningar som nästan stått för all kupering under banan. För er som är bekant med Lidingöloppets banprofil så liknade årets banprofil den som är i det tuffa partiet mellan kilometer 15 till 20.

Stort huvudbry och lite ångest rörande skovalet. Lätta tävlingsskor med knottrig sula eller spiksko med långa spikar? Fem minuter innan start när det var dags att pricka av sig valde jag tillslut spikarna. Fästet bra så klart men frågan var om vaderna skulle ta så mycket stryk under de tolv kilometerna att jag skulle förlora tid mot slutet på grund av skovalet.

Starten på herrarnas 12km-lopp. Jag är inbäddad någonstans i mitten av fältet.
Foto: Thomas Windestam

Väl på startlinjen konstaterade jag snabbt att några av de tunga namnen som jag var lite tveksam till om de skulle dyka upp till start trots allt gjorde det vilket försämrade min egen möjlighet till en framskjuten placering. Jag kom iväg hyfsat i starten och hamnade någonstans i mitten under det första varvet, uppskattningsvis runt 20e plats. Jag var bitvis lite stängd och fick blida min tid i klungan jag hamnat i.

Längst fram var det Ekvall som direkt tog tag i taktpinnen och tryckte på. De två andra förhandsfavoriterna Bouafif och Hallil valde en lite mer avvaktande taktik och följde bara med. Klungan strax bakom höll ett hyfsat tempo och successivt så föll en del löpare bort. Några andra valde en mer offensiv taktik och försökte ett tag gå med Ekvall, Bouafif, Hallil. Den klungan bestod av Åhwall, Kleist, Larsson, Senorski, Kalle Johansson och Patrik Andersson.

Efter två varv började min klunga tunnas ut och jag fick fritt utrymme framåt. Jag avancerade och fann att jag lämnat min klunga bakom mig och tog då sikte på löparna en bit framför mig. Denna klunga bestod av Gross, Lerdahl och den totalgalne Uhrbom. Alla dessa herrar är härdade löpare med stygga personbästa i bagaget så det kändes upplyftande att jaga ikapp dem. Som jag antytt var Uhrbom alltså den värste av dem alla. Karln hade under lördagen vunnit veteranklassen M35 (8 km) och en halvtimme sedan sprungit in som 14e man på herrarnas 4 km. Dagen efter var han alltså igång igen på herrarnas långa disciplin 12 km. Denna klunga höll ett jämnt fint tempo och anfördes av just Uhrbom. Jag gjorde en liten forcering och anslöt dit och började så smått ana att jag hade en bra dag i löpspåret. Benen kändes helt ok och trots att jag nu avverkat halva distansen och några av löparna som tidigare distanserat mig började nu helt plötsligt dyka upp en liten bit framför. Kunde jag bara bita i och fortsätta i det här tempot så skulle det finnas många möra löpare att plocka.

Firma Uhrbom (2018), Engström (2047) och Lerdahl (2011) under varv fyra. Gross strax bakom.
Foto: Thomas Windestam

Under fjärde och femte varvet går min klunga med Uhrbom och Lerdahl som tåget. Gross tvingas släppa men vi övriga i klungan plockar konstant in på löparna framför oss. Kalle Johansson plockas upp och snart även Patrik Andersson. Under femte varvet spränger Lerdahl vår klunga och gör en kraftig forcering. Uhrbom uppfattar detta och växlar även han upp tempot och försöker ta rygg. Jag själv väljer en lite mer avvaktande taktik och fortsätter i mitt tempo. Möjligtvis skulle jag kunnat försöka hänga på men eftersom jag ändå upplevde det som att jag hade ett bra flyt så ville jag inte sätta allt på spel. Lerdahl och Uhrbom får således en lucka som sakta drygas ut under det femte varvet. De liksom jag passerar också Erik Widing som spjärnar emot lite men får till slut släppa en lucka.

Strax innan varvningen till det sjätte och sista varvet passerar jag Johan Larson som även han försöker bita sig fast i ryggen på mig. Jag behåller dock fortfarande mitt tempo och får sakta men säkert en liten lucka till Larsson på någon sekund. Jag får även rapporter om att Lerdahl ser plågad ut längre fram. Jag blickar framåt och ser att Uhrbom har tätat luckan och sedan gått förbi. Larsson är fortfarande tillräckligt nära för att med en stark avslutning kunna gå ikapp mig. Uhrbom avslutar starkt och springer in som sjätte man inte långt ifrån Kleist på femte. Lerdahl är kantig i löpningen mot slutet men ger allt och grisar på ordentligt och passerar även en tröttnande Senorski. Jag kastar in allt återstående bränsle jag har kvar i kroppen och försöker få till en tempoväxling sista 500 meterna in mot mål. Jag minskar avståndet till Uhrbom, Lerdahl och Senorski men kan aldrig hota dem. Bakom mig har jag drygat ut försprånget ner till Johan Larson till sju sekunder.

Slutet på varv fem och jag har precis passerat Larsson.
Foto: Thomas Windestam

In som nionde man med tiden 38:09. Väldigt nöjd med prestationen då jag faktiskt aldrig tidigare varit bättre än tia (och då var motståndet sämre). 17 sekunder upp till femteplatsen och 48 sekunder upp till bronset. Terräng-DM förra helgen gav en positiv känsla och föraning om att formen var bra. Det kändes väldigt skönt att få till ett riktigt bra resultat i detta inspirerande motstånd. Jag bjöd upp till kamp mot några av dessa stygga herrar och slog faktiskt en del jag inte varit nära tidigare. Allt detta trots väldigt lite terrängspecifik träning samtidigt som jag inte lättat så mycket på mängd och fortsatt haft fokus mot Asics Stockholm Marathon. Banan tyckte jag var riktigt kul, ser gärna flera mästerskap på ett rent gräsunderlag, gärna med en hel del backar. Valet med spikskor visade sig nog vara ett klokt val, men även ett högt spel som föll väl ut. Greppet var genomgående bra under loppet och tack vare det mjuka och sugande underlaget så belastades vaderna inte så mycket.

Nu gäller det att smälta detta och sedan komma igång direkt med träningen mot maran igen. Tre ordentliga gruvveckor väntar nu och sedan två veckor med successivt lättande mängd och kvalitetsinslag. Sedan är det skarpt lägen den andra juni.

Resultaten »

Dags för målgång.
Foto: Thomas Windestam

Inför TSM

Fredag och veckans sista arbetsdag. Rätt mycket att göra på kontoret vilket är bra då tankarna säkerligen annars hade seglat iväg till Linköping och stundande Terräng-SM som avgörs i helgen. Som vanligt är det mördande hård konkurrens. Nästan alla elitlöpare är på plats vilket är mycket inspirerande men samtidigt skapar en liten nerv som skiljer sig mot de vanliga loppen. Detta är så klart bra, det ska kännas speciellt att sprigna ett svenskt mästerskap. Konsigt vore annars. Det som kan vara värt att poängtera är att just de två terrängloppen, som för herrarna är 4 och 12 km, lockar löpare från såväl under- som överdistans. Alla löpare har en likartad grundsäsong och efter just dessa terrängtävlingar så brukar de flesta sedan inrikta sig mot deras primära distanser vilka kan vara allt från 1500m ända upp till marathon.

Under tidigare år har detta lopp varit vårens stora mål för min del. Men då jag för några år sedan lade om fokus mot marathondistansen så prioriterades loppet ner till förmån för Asics Stockholm Marathon. Jag hoppas dock fortfarnade på en bra prestation och genomkörare och Terräng-DM förra helgen ingav en positiv känsla och indikation om att träningen och formen är god. Kan jag få ett likande besked efter loppet på söndag så skulle jag vara mycket nöjd.

I fjol under Terräng-SM i Uppsala hade min klubb FK Studenterna ett riktigt bra lag till start. Ur detta förstalag är det dessvärre bara jag som är kvar. Andreas har dragits med lite skadebekymmer och Brandon har bytt klubb. Att tro att vi kommer vara med och slåss eller försvara vårt lagsilver känns inte realistiskt så jag inriktar mig primärt på min individuella prestation.

Jag räknade efter och kom faktiskt fram till att detta kommer bli mitt åttonde Terräng-SM. Blev ganska förvånad, åtta stycken svenska mästerskap på seniornivå under nio löpår (sedan 2004) är inte att sticka under stol med så det är jag stolt över. Samtidigt märker man att tiden går, jag har snart varit med i dessa sammanhang i tio år och studerar jag startlistan så tillhör jag utan tvekan de äldre. Spannet är faktiskt från 1971 till 1995!

Den löpare som kanske främst saknas är Mustafa Mohamed som under helgen planerar att göra sin nästan-marathondebut i Hambur. Se följande artikel för mer information. I hans avsaknad så råder det inga som helst tvivel om att Adil Bouafif är storfavorit och förmodligen kommer försvara sina guld både på 4 och 12 km. På den kortare distansen tror jag han främst kommer utmanas av sin klubbkamrat Nacerddine Hallil samt Eric Senoski. På den längre distansen, 12km, utmanas han nog främst av Mikael Ekvall, Eric Senoski (om han dublerar) samt kanske Daniel Woldu. För min egen del riktar jag in mig på en placering liknande vid de tidigare årens vilket skulle innebära en plats mellan 10 till 14.

Det stora orosmomentet är banans underlag i kombination med regn. Banan, som alltid är ett 2km-varv, går uteslutande på gräs med lite kupering. Avsaknaden av höjdmeter gynnar banlöpare som i reglel är bättre tempotränade men svagare i terräng. Gräsunderlaget är dock en svårberäknad faktor. Att springa på gräs är ganska annorlunda mot såväl asfalt, grus som tartan. Mitt lopp går sist av alla på söndagseftermiddagen. Om det regnar under helgen kommer banan säkerligen bli ordentligt uppspungen med lervälling som följd. Dessvärre äger jag inte några cross country-skor (terräng-skor med spikar) och har således lite ångest och huvudbry rörande skovalet till tävlingen. Antingen kör jag med mina vanliga tävlingsskor med förmodat taskigt grepp och fäste eller så dammar jag av mina avlagda spikskor. Dessa saknar dock helt dämpning och kan resultera i stelopererade vader efter loppet vilket så klart ökar skaderisken inför Asics Stockholm Marathon. Det ska tilläggas att underlaget så klart är relativt mjukt om det är gräs och lera men åt andra sidan har jag aldrig sprungit längre än 5000m på bana med spik och då alltid haft ordenligt ont i vaderna efteråt.