2015-06-04

Stockholm Marathon 2015 - SM-silver

SM-silver och tårar av lycka!
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Ja jag vet. Det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Och ja, jag har ingen egentligen annan ursäkt än att tiden inte räcker till för att hålla den uppdaterad. Tyvärr kommer nog bloggen förbli ouppdaterad efter detta undantag. Det är så klart lite tråkigt men om ni fortfarande är intresserade av att veta vad jag fyller min vardag med så är nog Twitter det bästa stället (se spalt till höger).

Trots tystnaden här på bloggen så har jag dock skött träningen och hållit midjemåttet under kontroll. Sedan en välbehövlig säsongsbrejk under en resa till Thailand under hösten 2014 har jag loggat både bra med mängd och kvalité. Ett bra kvitto på detta var i mars då jag sprang Berlin halvmarathon under ganska blåsiga förhållanden bara sex sekunder från mitt personbästa på distansen (1:07.46). Då visste jag att grunden var god och att jag med någon ytterligare månad med marathonfokus hade god möjligheter att utmana de främsta svenskarna på Stockholm marathon.

Under våren blev jag även uttagen till Sveriges lag i landskampen mot Finland, Norge och Estland. Denna extremt felvinklade debatt fullkomligt exploderade i media och den ena knäppgöken efter den andra hade helt plötsligt en massa obegåvade saker att framföra. Jag blir bara irriterad då jag tänker på saken och lider med Stockholm Marathon som fick ta oförtjänt mycket kritik och skit.

Hur som helst så var det helt plötsligt lördag 30e maj och Stockholm marathon. Äldste Sonen hade gått hem tidigare under veckan på grund av någon form av magsjuka så jag var ganska hispig över att bli smittad. Då Sonen blev lite friskare infann sig nästa orosmoln (notera ordvalet). Ett omfattande nederbördsområde var på väg att svepa in över Stockholm vars epicentrum verkade mer eller mindre harmonisera med tidpunkten för maran. Inombords suckade jag en aning. Jag överlevde Vintermaran i Stockholm 2012 som går till historien som det vidrigaste många upplevt men nu verkade det som om det skulle bli en light-repris på den maran. Grattis. Jag väljer verkligen mina Stockholm marathon med omsorg.

För er som behöver friska upp minnet kring just 2012-maran rekommenderas denna race-rapport.

En timme innan start lämnade jag in vätskeflaskorna till Klubbens eminenta lagningsservice, stort tack för den! Sedan häckade jag lite i omklädningsrummet innan det var dags att sträcka på benen några ynkliga kilometer genom Lill-Jansskogen tillsammans med Fredrik 'Ullevi' Johansson. Alltid lika trevligt att träffa honom och vi pratade snabbt igenom upplägg för lopp och motstånd i landskampen. Det märkliga med denna tävling var att löparna som man kamperade tillsammans med i det svenska laget även utgjorde de kanske värsta konkurrenterna i det svenska mästerskapet i marathon som avgörs under samma lopp.

Totalt hade jag säkert kikat på väderleksrapporterna tusen gånger för att så långt det gick avgöra när och hur mycket nederbörd som skulle komma under loppet. Bara 20 minuter innan start är det visserligen ganska blåsigt men annars idealiska löpförhållanden. En temperatur runt tolv grader och torrt och fint. Under det sista rådslaget med Coachen innan start fattar vi beslutet att bara köra i short och linne. Inga förstärkningsplagg i form av kompressionsstrumpor, tunna handskar eller korttights. Regnet såg då ut att inte komma förrän efter en timmes löpning så det kändes som ett rätt val. Tyvärr kom regnet bara efter drygt tio minuter. Först lätt och sedan mer intensivt. Starten var annars kontrollerad och jag kom iväg bra. Hittade min rytm och positionerade mig klokt efter de grupper som bildades. Storfavorit till SM-guldet var Eskilstunas Abraham Adhanom och jag såg hur han tillsammans med ett par afrikaner gick till spets vilket jag ansåg vara perfekt. Hans bristande rutin på just marathondistansen i kombination med tuff öppning kunde leda till att han skulle få det svårt andra halvan av loppet. Bakom honom var det ett par löpare som sakta utökade sitt försprång framför mig. Ullevi, finske Utrianinen, norske Tesama och Haben Idris. Jag hamnade i en klunga tillsammans med Anders Fransson, Andreas McConville och Linus Holmsäter. Vi höll alla ett stadigt tempo runt 3:25 och passerade milen på strax över 34'. Regnet hade tilltagit och jag kände redan att jag ödslade för mycket energi för att behålla kroppsvärmen. Benen kändes dock väldigt pigga och flåsmässigt var det inte ens ansträngt.

På väg upp till Valhallavägen efter knappt 16 km. Från vänster: Teemu Toivanen, Linus Holmsäter, Andreas McConville och jag med tungan rätt i munnen.
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Efter knappt en timmes löpning blev det uppehåll, regnet avtog och jag fick en chans att torka upp och jobba upp lite kroppsvärme igen. Detta var mycket uppskattat då vi nu var på väg ut på den mentalt ganska tuffa delen vid Gärdet och Djurgården. Halvmaran passerades på 1:12.51 vilket betydde att tempot sjunkit en aning och att passeringen var lite långsammare än jag hade planerat. Med tanke på den besvärliga blåsten och regnet som kylt ner mig kändes dock tiden ganska balanserad om energin skulle räcka under andra hälften. I samband med uppehållet och chansen att få tillbaka lite kroppsvärme stärktes jag mentalt och kunde utan problem rulla igenom Gärdet och Djurgården. Ungefär här plockade vi upp finske Toivanen men blev även ikapp sprungna av Åberg som där och då såg pigg och stark ut. Det var mestadels jag, Åberg och McConville som stod för farthållningen i klungan. Ute vid Gröna Lund kom dock regnet tillbaka nu i starkare intensitet samtidigt som det kändes som vinden friskade på mer. Strandvägen var lättlöpt men vid Kungsträdgården och förbi Slottet upp mot Slussen var det tung motvind. Någonstans här insåg jag att det riktigt loppet skulle börja. Frågan var vilka i klungan som hade disponerat sina krafter bäst. Jag visste med mig att mina ben var riktigt bra, inte alls påverkade av varken tempo eller distans så här långt. Det som oroade mig var hur mycket kylan och regnet skulle påverka mig, hur mycket energi jag hade bränt på att hålla uppe kroppsvärmen. Den löpare som hållit lägst profil i vår klunga var Fransson som bara hade glidit med utan att göra så mycket väsen av sig. Som alla rutinerade marathonlöpare vet är det just dessa löpare man måste hålla ett extra vakande öga på när det drar ihop sig till den fjärde och sista milen.

I Stigningen upp till Slussen känner jag att jag fått dra en hel del i motvinden och vill inte fortsätta pressa vind åt klungan, framför allt inte utmed partiet vid Norr Mälarstrand med rak motvind. Sträckningen utmed Söder Mälarstrand är det dock medvind på och jag väljer här att gå upp och köra för att försöka splittra klungan. Taktiken fungerar bra och jag känner att klungan sträcks ut och löpare efter löpare trillar av pinnen. Jag vågar inte se mig om bakåt för att se vilka som hakats av utan fortsätter borra i det allt mer tilltagande regnet. Löpning uppför har alltid passat mig bra så stigningen upp vid Västerbron nästan längtar jag till då jag vet att jag borde ha en god chans att utöka avståndet ytterligare bakåt. Jag ser att den enda som är med mig här är Fransson och högst upp på Västerbron passerar vi en mycket kylslagen Haben Idris och jag inser då att jag och Fransson är trea respektive fyra i SM-klassen.

Vid Norr Mälarstrand är det sulig motvind och regnet kyler. Jag agerar draglok här men passerar 35 km fortfarande med bra ben. Även fast de yttre förutsättningarna nu var ganska vidriga så tänkte jag tillbaka på hur det var 2012 och då kändes detta nästan som en mild vårbris i jämförelse. Faktum var att jag stärktes av vetskapen att jag tog mig igenom 2012 års vintermara och att många av mina konkurrenter i år inte var med det året eller tog sig i mål. Det är sju kilometer kvar att löpa men det finns energi kvar i tanken och det är lika bra att försöka krama ur disktrasan så gott det går ända in till mål. Jag försöker att inte stressa upp mig för mycket men det ska erkännas att jag var så oerhört hungrig efter att springa till mig min första individuella SM-medalj och att den enda som just nu såg ut att kunna utmana mig om det var Fransson som låg mig hack i häl. Fokus, fokus!

I det sega motlutet uppför Torsgatan får jag syn på ett välbekant linne som tillhör Adhanom som uppenbarligen fullkomligt punkterat. Fransson och jag är då alltså helt plötsligt SM-tvåa och SM-trea. Även om jag skulle förlora duellen mot honom skulle jag med största sannolikhet komma hem med en medalj i bagaget. Jag känner mig dock stark och beslutar mig för att sälja mig dyrt och satsa allt på ett silver. Fransson är som ett klistermärke i ryggen fram till 40km-skylten men här lyckas jag skruva upp tempot ytterligare ett snäpp. Och där släpper äntligen Fransson. Trots att publikleden och ljudkulissen fram mot Stadion ökar i antal så kan jag ändå svagt höra hur hans steg sakta men säkert försvinner bakom mig. Det är inte långt kvar att springa men jag känner mig hur stark som helst, kan inte minnas att jag någonsin känt mig så bra i slutet på en mara. Antar att jag var hög på hela stämningen och känslan av att gå mot ett SM-silver. Helt plötsligt märker jag att jag närmat mig en norrman som länge legat över en minut framför mig. Norrmannen var Sjurseth och in mot Stadion är jag nästan ikapp honom men jag får inte riktigt kontakt för att kunna utmana.

Upplopp på Stadion. Känslan är helt magisk!
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Känslan inne på Stadion är trots busvädret helt magisk. Att efter tolv år få springa sig till sin första individuella SM-medalj på hemmaplan i loppet där jag mest av allt vill lyckas rakt framför ögonen på Coach, Fru och Far var mer än jag någonsin kunde begära eller drömma om. I mål som åtta totalt och SM-tvåa med tiden 2:26.35. Tiden är inte direkt märkvärdig men man kan nog dra av drygt tre minuter på grund av väder och vind samt Stockholms banprofil och då kan nog tiden betraktas som skaplig ändå. Och ska man vara helt ärlig är tiden aldrig något som egentligen betyder något när det är mästerskap, placeringen är det som betyder något. Bortsett från segraren i loppet tror jag att jag avslutar sista 7.2 kilometer snabbast av alla vilket är en indikator om att det fanns en växel till att lägga in då det behövdes. Hade jag dock gjort detta för tidigt hade jag med största sannolikhet hamnat ensam i blåsten och sedermera kanske varit ett enkelt byte för en jagande klunga.

Lättnaden att äntligen få springa till sig en individuell SM-medalj!
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Jag passerar mållinjen och känner bara en enorm lättnad och glädje. Man får så få chanser på sig att att komma väl förberedd och prestera och det finns så många olika saker som kan gå fel både innan och under loppet. Jag känner hur något som är misstänkt likt tårar rinna ner för kinderna, eller var det bara regndroppar? I vilket fall som helst så är Coachens famn den första jag får krama om efter målgång. Karln som under tolv år peppat och stöttat mig igenom alla träningspass och tävlingar. I mot- samt medgång har han alltid funnits där med kloka ord och kommentarer. Att det var just hans famn som var den första jag fick stapla rakt in i efter de avverkade 42 195 m kändes både rätt och logiskt på samma gång. Sedan har Frun kommit ner på läktaren och jag får krama och gråta ut en skvätt hos henne också. Farfar finns också där också fast han håller en videokamera i handen och förevigar det hela, mycket uppskattat!

Ryggtavlan på mannen som jag har allt att tacka för: Coachen och framför allt vännen Lorenzo Nesi.
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Sedan blir det några korta intervjuer innan jag tar mig in i Stadion och dess omklädningsrum. Så fort jag stannade till och slutade springa kom fryschocken som ett brev på posten. Snabbt av med de blöta trasorna till kläder och in i en varm och underbar dusch. Tankarna gick till de tappra löpare som fick vara ute längre i det regniga vädret bara för att sedan efter målgång promenera vidare till Östermalms IP och under bar himmel försöka få på sig några torra överdragskläder. Jag hinner precis byta om innan det är dags att bege sig ut tillbaka i regnovädret. Det är prisceremoni, först för segern i landskampen och sedan SM-medaljerna. Overklig känsla att få kliva upp på pallen motta blommor och ett SM-silver. Efter detta är det dopingkontroll. Eller åtminstone försök till det. Jag är inte det minsta kissnödig och det tar över tre timmar (och otaliga mängder vatten och kaffe) att producera den mängd som krävs för kontrollen innan vi äntligen kan åka hem. Dottern skulle hämtas upp långt tidigare från ett kalas men det fick vi be en annan förälder hjälpa oss med (tack!). Elias på hemmaplan ringer upp mig på mobilen och tycker att tv-sändningen var helt värdelös eftersom man bara fick så några ensamma afrikaner i bild i över två timmar. Orkade inte förklara TV4:s märkliga upplägg för honom utan bad om ursäkt för att farsan är för långsam. Han verkade till freds med den förklaringen. Men spontant kan man undra varför de i tv-sändningen inte ens kan visa upp mellantider på t.ex. topp 25 under loppet? All information och teknik finns ju redan på plats. Kan man göra det på skidtävlingar är det väl inte omöjligt att åstadkomma samma sak för löpning. Känns som om tv-sändningen skulle skapa ett mervärde och göra innehållet mer intressant än att bara följa spetslöparna i flera timmar.

Allt som allt en nästan overklig dag som inleddes med lite nervositet, övergick i regn och kyla men som inte var särskilt jobbigt under löpdelen och sedan en alldeles underbar avslutning. Ett minne för livet!

Resultaten »


SM-pallen. Från vänster: Anders Fransson (brons), Fredrik Johansson (guld), Patrik Engström (silver).
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Landskampspallen. Från vänster: Anders Fransson (brons), Fredrik Johansson (guld), Patrik Engström (silver).
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild

2014-09-25

Nära nu

Det drar ihop sig till ett nytt Lidingölopp. Det har varit tyst på bloggen men jag har ändå borrat på med träningen. Sakta men säkert har baksidan blivit starkare och starkare och i samband med det har intensiteten kunnat skruvas upp på kvalitetspassen.

Jag har kört en hel del terrängintervaller i Ursviksterrängen där det gått riktigt bra. Tiderna jag presterat på dessa visar på ungefär samma resultat som i fjol då jag hade mycket god och uppskattad sparring av Fredrik 'Ullevi' Johansson. Att gneta på solo i backarna är dock inte lika enkelt, det är mentalt tyngre att hålla fokus genom passen ensam och inte ha någon rygg att gå på eller någon som flåsar en i nacken.

Utöver långa och lite kortare terrängintervaller har jag loggat bra med mängd, mellan 150 till 130 km. Detta borgar för en god grund och har bara kroppen lyckats absorbera lite av de hårdare passen så borde det finnas lite löpning att krama ur kroppen på lördag. Det enda som sagt som oroar är hur baksidan kommer reagera på 30 hårda kilometer i Lidingöterrängen. På lördag eftermiddag vet jag svaret.

Annars är det ganska fullt upp på jobbet med många nya arbetsuppgifter. I skrivande stund befinner sig hela företaget på en knapp veckas seglarkonferens i Kroatien och dess skärgård. Självfallet väldigt lockande att följa med och som ni säkert förstår var det inget lätt beslut att stanna hemma men men suget efter Lidingö var för stort.

2014-09-08

Terräng och nya rutiner

Lång tid sedan senaste uppdateringen. Anledningen till detta har varit många. Främsta kanske kan tillskrivas tomheten efter EM-maran och besvikelsen över att tvingas bryta. Den andra anledningen är nog jobbet skyldig till. Ny befattning på jobbet med nya och utmanade arbetsuppgifter. Väldigt stimulerande och spännande men samtidigt mycket nytt att sätta sig in i vilket sabbat löprutinerna en aning som är ack så nödvändiga om träningen ska kunna rulla på så smärtfritt som möjligt.

Hur som helst så har jag ändå skött träningen hyggligt trots detta. Baksidan har dock under tre veckor sedan uppstarten efter maran besvärat mig en hel del. Jag har bitvis haft ganska ont vilket hämmat löpningen så jag tvingats ställa in de hårda kvalitetspassen. Distansen har jag dock loggat pliktskyldigt och det känns trots allt som om grunden är riktigt god.

De senaste dagarna har dock baksidan sakta men säkert rättat in sig i ledet och jag har faktiskt kunna genomföra två hårdare pass. På onsdagen var det ett backintervallpass på bandet enligt 2x6km, 4km i varierande farter mellan 3:30-3:15/km och lutningen +0.5 till +3. Under helgen hade familjen två underbara dagar vid sommarstugan i Salastaden. Solen värmde och sken och vinden var svag. Nästan helt perfekta yttre förhållanden för både löpning och återhämtning med grillning och sauna. På lördagen körde jag 12 km snabbdistans på fina grusvägar i 3:30/km och avslutande sedan med fem stycken tusingar i ökande fart från 3:19 ner till 3:04/km. Bra känsla under passet som visade att det trots allt finns lite speed och terrängkapacitet i benen. Söndagens långpass genom Salaterrängen var även det en riktig räkmacka när höstlöpningen är som bäst. Min förhoppning är att jag nu i två veckor kan träna på som vanligt och logga några riktigt hårda terrängpass i Ursvik så att fokus och form är på topp till Lidingöloppet.

Efter hemkomsten från Zürich har även Dottern men tagit klivet upp till första klass. Venla var riktigt laddad till sin första skoldag och det var fantastiskt kul att höra om hennes dag vid skolbänken. Så här skrev jag när Elias började i skolan:
Första skoldagen

Så här såg Elias ut innan sin första skoldag.

Och så här såg Venla ut vid sin första skoldag. Och ja. Jeansjackan är både återanvänd och populär hos barnen.

2014-08-26

EM-maran, Zürich, DNF

Förväntansfulla grabbar innan start. Från vänster: Musse, Lerdahl, Engström och Woldu.

Har dragit lite på rejsrapporten från EM-maran av många anledningar. Först och främst var jag väldigt besviken över att den inte gick som jag hade önskat. För det andra har jag varit ganska tom i kroppen. Både mentalt och fysiskt. Uppladdningen inför loppet har varit hård och de sista dagarna innan loppet kom att handla mycket om att få kroppen i löpdugligt skick. Jag har återvänt till jobbet där det varit fullt upp och även tagit ett par dagar löpvila för att återhämta mig en aning. Nu, en drygt vecka efter loppet är det hög tid att skriva ner tankar och känslor. Före, under och efter loppet.

Under eftermiddagen på fredag återförenades jag med familjen som kom ner för att se loppet. Fantastiskt skönt att få krama om Fru och barn. Även Farfar och svärföräldrarna hängde med och kvällen spenderades på en fin italiensk restaurang. På lördag förmiddag var vi alla inne och hejade på de svenska tjejerna som då sprang sitt marathonlopp. Alla fem presterade riktigt riktigt bra vilket spred positiv energi och inspiration. De hade en bra plan och taktik för loppet som de följde på ett imponerande sätt. Istället för att förivra sig och hetsa upp tempot höll de sig lugna och disponerade sina krafter perfekt. Riktigt imponerande!

Under lördagseftermiddagen var det lagsamling för herrarna. Alla hade nu anlänt till truppen. Min rumskamrat Emil Lerdahl anlände på fredagen då han vilken dag som helst skulle bli far. Även Woldu och Musse anlände samma dag. David Nilsson hade varit på plats sedan truppen anlände och Fredrik 'Ullevi' Johansson bilade ner på lördagen från St Mortiz. Vi gick igenom de tekniska detaljerna med transport, vätskestationer och calling-rutinerna som var lite annorlunda på ett mästerskap. Bra stämning i truppen och man kunde känna på atmosfären att det började dra ihop sig.

För att skingra tankarna en aning och inte bli för nervös så åkte jag under eftermiddagen över till familjen igen och åt middag tillsammans. Kryp ner i säng i god tid då det var väckning 05:45 för tidig frukost innan avfärd mot tävlingen. Vet inte om jag sov så mycket under natten men jag låg åtminstone inte och drog mig utan kunde vila ut. 07:00 på lördagsmorgonen gick bussen mot tävlingsområdet. Solen hade redan svagt börja gå upp och det såg ut att bli en fin dag, kanske lite för varm.

Vi satt alla och pysslade med lite förberedelser inne i ett tält som arrangören ställt upp. Ryggen kändes riktigt bra och rörligheten var nästan helt återställd. 45 minuter innan loppets start tog vi en lättare uppvärmning. Under denna kände jag dock av min hamstring. Denna hade jag nästan helt glömt bort de senaste dagarna då allt fokus var att få ryggen funktionsduglig. Det sista dygnet innan tävlingen åt jag inga smärtstillande tabletter då jag ville vara fri från sådant under loppet för att kunna tolka kroppens signaler på ett bra sätt. Nu när dessa substanser inte dämpade känningen i hamstringen konstaterade jag att den gjorde ont. Direkt efter uppvärmningen fick jag en behandling av den från det medicinska teamet som följde med oss till tävlingen. Hennes kommentar då jag låg på massagebänken var: Oj, du är väldigt stel och öm här. Hur lång tid har vi på oss?". Mitt svar: tre minuter. Sedan var det hög tid att dra på sig tävlingskläderna och bege sig till callingen för att pricka av sig och få ut chippet till skon. Behandlingen hjälpte till viss del men jag hade ändå ont. Inte riktigt den känslan man vill ha i mellangärdet då man har 42.2 km framför sig.

Min egen personliga och alldeles underbara hejarklack!

Lagom till start försvann faktiskt även all nervositet. Då vi gjorde de sista tempostegringarna innan start var jag inte det minsta nervös vilket faktiskt förvånade mig en aning. Solen sken nu från en molnfri himmel och det var svag vind och idealisk temperatur. Nackdelen insåg jag var att det successivt skulle bli varmare och varmare och under loppets andra hälft skulle temperaturen vara för hög vilket säkerligen skulle kräva en del offer utmed banan.

Startskottet brann av och jag placerade mig längst bak i fältet tillsammans med Fredrik Johansson, Emil Lerdahl samt en holländare. Efter den lilla prologen på 2.2km och vi gick ut på det första av de fyra 10km-varven skruvades tempot sakta upp längst fram och ledet tänjdes ut och det bildades lite olika grupper av löpare. Jag kände redan här av min baksida samt sätesmuskel som verkligen inte kändes bra. Jag försökte ignorera detta och hoppades att irritationen och ömheten skulle avta allt eftersom jag sprang på.

Min grupp av löpare höll ihop fram till den första stigningen. Här speedade Johansson och holländaren upp tempot, jag låg mitt i och Lerdahl föll tillbaka en aning. Då utförslöpningen tog vid varvades dock tempot upp ganska kraftigt. Lerdahl sprang ikapp Johansson, holländaren ångade på ännu mer och försvann. Jag vågade dock inte gå på lika hårt som övriga utan hamnade längst bak i fältet. Framför oss fanns det en kvartett av turkar som alla höll ihop. Dessa tog det dock väldigt lugnt utför och efter en stund hade jag passerat dem. På flacken efter utförslöpningen närmade jag mig sakta men säkert Johansson och Lerdahl och den sistnämnde vinkade upp mig precis innan milpasseringen. Ungefär där gjorde Lerdahl en tempoväxling och ökade tempot, Johansson hängde med på den men jag tyckte tempot var precis där jag ville ha det och vågade inte kosta på mig en tempoökning. Milen hade passerats på 34:13 och de två första femmorna på 17:17 och 16:56.

Ut på andra varvet blev jag passerad av de fyra turkarna som verkligen sprang ryckigt. De gjorde snabbt ett avstånd till mig och jag fick således borra igenom andra varvet mestadels solo. Höll dock tempot jämnt och fint. Det som dock oroade mig mer och mer var att baksidan nu började göra allt mer ont. Ömheten hade nu övergått till smärta vilket självfallet inte var ett bra tecken. Jag bet dock ihop och försökte ignorera detta så gott det gick. 20 km passerades på 68:35 och femmorna mellan 10-15 och 16-20 på 17:00 samt 17:22 vilket gav andra milen på 34:21. Halvan klockades på 1:12.19 vilket var nästan exakt enligt plan.

Fortfarande var ansträngningen under kontroll, benen kändes ok och andningen inte ansträngd. Det som dock nu började påverka löpningen och framför allt mitt steg var sätesmuskeln och baksidan. Jag höll ihop det någorlunda mellan kilometer 20-25 som passerades på 17:30 men anande redan nu vart det bar åt. Framför mig såg jag att Woldu hade tappat rejält med fart och vid cirka 22 km passerade jag honom, strax efter det bröt han. Jag såg även att avståndet fram till David Nilsson hade minskat och jag tog in på honom successivt under tredje varvet. Efter stigningen såg jag inte till honom mer och jag förstod då att även han tvingats bryta loppet. Nu var det bara Musse, Johansson, Lerdahl och jag kvar. Och tyvärr sjöng min baksida på sista versen. Om vi inte skulle få in ett lag i lagtävlingen så skulle det verkligen vara fiasko.

Så jag bet i ytterligare en stund även om jag insåg att jag riskerade att dra på mig en skada som eventuellt skulle påverka resten av hösten. Jag ville dock se familjen som stod placerad strax efter varvning och hejade på mig. Femman mellan 26-30 gick på 18:00 vilket inte direkt var en överraskning då jag hade problem att ta ut ett normalt löpsteg. Löpmekaniken hade blivit lidande vilket avspeglade sig på direkt på mellantiderna. Vid 32 km fick jag syn på familjen och vinkade till dem. Istället för att kliva av där fortsatte jag dock en bit till då jag skulle möta Musse, Johansson och Lerdahl då de varit nere och vänt i hårnålen på banan. Musse kom så klart först och jag noterade dessvärre att han tappat kontakten med tätklungan och att han såg sliten ut. Johansson såg dock fortfarande ut att ha läget under kontroll och han borrade på. Lerdahl hade jag dock tagit in lite på vilket oroade mig. Jag ville att han skulle ta sig runt sista varvet så laget blev komplett. Alltså visade jag upp mig för honom och vi gjorde båda tummen upp. Min förhoppning var att han skulle känna att jag låg bakom honom och jagade så att han skulle stå på hela varvet in till mål. Och det fungerade faktiskt. Lerdahl bet i som den kämpe han är trots besvär med håll och tog tredjeplatsen i laget.

Jag själv klev av vid 34.5 km och 1:59.47. Kändes extremt bittert och frustrerande. Har svårt att faktiskt beskriva känslan. Jag hade mer att ge, krafterna var inte slut men smärtan i baksidan gjorde det omöjligt att fullfölja. Pannkaka. Det var dock inte bara jag, Woldu och Nilsson som bröt. Den tuffa banprofilen i kombination med ganska besvärande värme under loppets andra hälft gjorde att många klev av. Faktum är att 22 löpare av 72 startande klev av vilket måste vara någon form av rekord. Märkliga scener i målområdet efter loppet där flertalet löpare blev bortforslade på rullstol. Bisarrt.

Något jag dock vill lyfta fram var den fantastiska stämningen och atmosfären utmed banan. Ljudbilden på nästan hela bansträckningen var öronbedövande. Det stod publik i flera led och hejade på alla löpare. Helt otroligt. Egentligen fanns det bara två korta partier på varvet där det var lite lugnare och man faktiskt kunde höra sin egen andning. Annars var man instängd i en extremt högljudd ljudkuliss som ofta präglades av schweizarnas favoritobjekt: kobjällror. I och med att det var så mycket folk utmed banan hände det något hela tiden och varvet med dess olika karaktärer var enkelt att dela upp i olika delar. Fokus och koncentration var det således inga problem med under loppet.

Och visst, banan var tuff om man jämför med andra marathonbanor. Inget snack om den saken. Men det är ingenting att hetsa upp sig över. Vi var alla erfarna löpare som sprang loppet och alla dessa vet hur man springer i backar. Det gäller bara att hålla huvudet så pass kallt att man inte öppnar för hårt och sedan trillar av pinnen. I mästerskap är det placeringar som gäller, inte tider. Att då förlägga maran till en kuperad sträcka på en slinga i centrala delarna i Zürich var ett genidrag och jag hoppas att flera mästerskap framöver gör samma sak.

Dagarna efter loppet var ingen rolig historia. Baksidan gjorde ont men benen i övrigt var ganska pigga då de tyvärr inte behövde springa loppets sista dryga sju kilometer. Vaderna märligt fräscha men framsida lår lite slitna förmodligen på grund av utförslöpningen. En molande känsla i mellangördet om att man inte fick ut det man hade i kroppen. Samtidigt en tomhet, besvikelse och rastlöshet. Allt gav en fadd bitter smak i munnen som inte alls kändes särskilt bra.

Passar på att rekommendera två bra rejsrapporter skrivna av Emil Lerdahl och Charlotte Karlsson:
DAS SCHLACHTHAUS IN ZÜRICH
Charlottes lopprapport från EM i Zürich!

2014-08-15

Ryggskott och på plats i Zürich

Några hektiska senaste dagar har det blivit. I söndags var det hemresa från Finland tillbaka för några dagar i Sverige innan vidare resa till Zürich och anslutning till landslaget. Då jag packade bilen kände jag helt plötsligt något knaka till och sedan var ryggen helt låst och jag fick rysligt ont. Förstod först inte riktigt vad som hade skett då jag aldrig förut haft liknande problem men ganska kort efteråt insåg jag att jag råkat ut för ryggskott. Förbannade min otur och var väl inte direkt på mitt bästa humör under hemresan.

Söndagskvällen och måndagen var jag riktigt dålig i ryggen. Jag hade svårt att ens resa mig från sittande ställning till stående och minsta belastning orsakade smärta i nedre delen av ryggen. När man knappt kan gå för egen maskin känner man sig inte direkt kaxig. Inte heller om man vet att man om mindre än en vecka ska springa ett Marathon.

Under måndagen träffade jag Salov som behandlade ryggen med bland annat nålar, efter det blev ryggen svagt bättre. Rörligheten började sakta men säkert komma tillbaka men ryggen gjorde fortfarande mycket ont. Dag för dag blev det dock bättre och bättre vilket så klart var skönt. Att drabbas av ryggskott så nära inpå tävling skapade en hel del stress och oro för hur snabbt läkningen skulle gå. Vetskapen om att det dock gick åt rätt håll var mycket uppskattat. Under onsdagen innan avresan gjorde jag ett kort löptest vilket gick att genomföra. Så klart ingen pangkänsla under passet men ryggen pallade åtminstone för trycket. Väl framme i Zürich på onsdagskvällen fick jag direkt behandling av det medicinska teamet som finns på plats. Varje dag har jag sedan dess fått bra behandling, det har körts ström, det har masserats, klämts och känts. Och så har jag käkat en massa smärtstillande tabletter och antiinflammatrorisk för att få ner svullnaden i disken i ryggen. Rörlighenen är nu nästan helt återställd och jag har inte längre ont i ryggen. Det som fortfarande stör lite är att jag är stel i ryggen.

I går (torsdag) begav sig jag, Coachen och Frida Lundén ner till marathonbanan som vi rekade och testlöpte så gott det gick på grund av all trafik. Banan är en väldigt vacker sträckning genom de centrala delarna i Zürich. Vi springer först en prolog på 2.2 km innan vi slussas in på ett 10km-varv som sedan ska springas fyra gånger. Strax innan varvets hälft är det en stigning över 1.7 km som innehåller tre stycken partier med branter. Den första är inte mycket att oroa sig för. Den andra, ganska exakt 200m lång är dock riktigt brant och kan liknas vid Abborrbacken. Därefter ett kort flackt parti på 70 meter innan nästa stigning över 300m som är brant men inte lika extrem som den tidigare. Därefter väntar ett långt och ganska krävande utförlöp på 1.7 km innan man är nere vid vattnet. Detta parti ska alltså avverkas fyra gånger under loppet och det kommer säkerligen leda till stora omkastningar i resultatlistan mot slutet.

För min egen del gäller det att hålla huvudet kallt, hoppas ryggen håller ihop och försöka göra mitt eget lopp. Grabbarna i startlistan har alla fruktansvärt bra personbästan så det lär bli en hel del sololöpning i kölvattnet i fältet. Jag hoppas dock kunna göra en insats som är så nära en maxprestation utifrån mina egna förutsättningar och på så sätt göra min insats till marathonlaget.

Idag (fredag) inleddes morgonen med en rivstart. Det knackades på dörren medan jag fortfarande låg och sov och sedan var det dags för en dopingkontroll. På med kläder och ner till deras mottagning där det fylldes i en massa papper och togs blodprover. Senare under dagen anländer familjen tillsammans med Farfar. En stund senare kommer även svärföräldrarna från Finland. Ska bli otroligt skönt att träffa alla.

Inte långt kvar nu till tävling. Imorgon springer damerna sitt lopp och jag hoppas kunna ta mig in och se delar av det. Därefter blir det laggenomgång under eftermiddagen, fixande med nummerlappar och vätska som ska lämnas in. Slutligen lite taktiksnack med Coachen, försöka hålla alla nerver under kontroll vilket jag hoppas kunna göra genom att umgås med familjen.

2014-08-09

Strax hemresa

Det råder lättning nu inför EM-maran. Istället för att avverka två pass om dagen med mängder mellan 20-30 km så är det max ett pass nu runt 10 km. Ganska stor skillnad och känslan är att man har väldigt mycket tid över vilket ger en viss stimulans till känslan att klättra på väggar.

Vädret har fortsatt varit extremt varmt här i Finland. Temperaturen har konstant legat runt 27-30 grader och det har varit pressande att bara sticka ut nosen genom dörren. Tiden har spenderats med sol och bad, ofta vid Helsinkis simstadion. Utöver detta har vi även åkt på en liten utflykt till Borgå där vi passade på att besöka en bondgård och alla dess djur. Semesterperioden i Finland avslutades igår med ett besök tillsammans med barnens kusiner på Linnanmäki/Borgbacken, dvs Helsinkis motsvarighet till Gröna Lund. Elias och Venla börjar bli så pass stora nu att de själva kan ta sig runt och välja de attraktioner de vill åka. Alvar är dock inte riktigt där än utan får tillsammans med mammas och pappas stadiga hand välja de attraktioner som är anpassade för de lite yngre barnen.

Eftersom det råder lättning är det strängt förbud från Coachen att jaga junkmiles nu. Bara korta känningar samt ett eller två lite hårdare pass under veckan för att stämma av läget. I onsdags var det dags för att sådant pass. Skissen var satt till 4/5/4 km i varierande fart enligt 3:20/25/18 med 2' pausjogg. Jag var nog lite för het på gröten och i kombination med den minskade mängden de senaste dagarna så svarade benen upp på ett bra sätt. Efter en uppvärmning på 25 minuter där farten stegrades från 4:05->3:40 så startade jag intervallerna. Den första på 4 km snittades in på 3:15 med överraskande bra känsla. Den andra över 5 km gick på 3:20/km. Båda dessa alltså ordentligt snabbare än plan. Ungefär här började dock värmen komma ikapp och det blev lite tyngre på den tredje och sista som ändå snittades in på 3:18/km. Sett över den sista tredjedelen av passet lite för hög ansträngningsnivå men det kan till viss del förklaras av att den bitvis svåra värmen mot slutet av passet fick en negativ effekt.

Jag blev även för några dagar sedan intervjuad av Anders Szalkai på marathon.se där jag fick svara på frågor om hur jag lagt upp och förberett min träning inför EM-maran. De kör en intervjuserie med alla de uttagna löparna till EM-maran, väldigt intressanta och de rekommenderas varmt att läsa.
Intervju på marathon.se

2014-08-05

Fortsatt semester/träningsläger i Finland

Dagarna går och helt plötsligt är det inte så många dagar kvar tills semestern är slut och det även är dags för EM-maran. Känslan som sakta men säkert sprider sig i kroppen är blandad med både nervositet och förväntan. Precis som det ska vara inför en viktig tävling fast med denna skillnad att det faktiskt handlar om ett EM och detta bringar så klart en helt annan nivå av nerv kring det hela. Ett sting av melankoli spider sig även i kropp och själ. Denna grundar sig i dels att det är rätt behagligt och tillrättalagt med semester och ledighet men att denna lider mot sitt slut. Man hinner träna länge och väl, återhämta sig ordentligt mellan passen, sova ut på morgonen lite extra och dessutom få mer tid att umgås med familjen.

Träningen här i Finland har gått riktigt bra. Precis som hemma i Sverige så har det varit extremt varmt här de senaste två veckorna. Temperaturen har varierat mellan 27-30 grader i skuggan dagligen vilket självklart har påverkat löpningen. Både de rena distanspassen och kvalitetspassen har ibland antingen tärt lite mer än normalt samt att återhämtningen efteråt blivit lite längre. Det som försvårar det hela är att inte är helt lätt att omvandla ett pass och snittider per km och pulsvärden till hur snabbt det borde kunna gå i optimala förhållanden. Ofta då jag förberett mig till maror på våren eller senare delen av hösten så har jag kunnat träna och förbereda mig i kyligare väder vilket ofta stämt väl mot de förhållanden som sedan tävlingen genomförts i. På så sätt har det varit enklare att bedöma rimlig fart och ansträngningsnivå till den. Nu har jag nästan genomfört alla mina hårdare pass i väldigt tuff värme. Det skulle inte förvåna mig om EM-maran kommer löpas i plus nio grader och spöregn.

Första dagen vi anlände till Finlandslandet körde jag en snabbdistans där jag bortsett från lite uppvärmning och nerjogg snurrade runt i 75 minuter på en ganska kuperad slinga i 3:35/km. En bra känsla i benen trots att jag dagen innan rest från Sverige med båt. Detta passet var dessutom det tredje hårda passet för den veckan som summerades upp till knappt 16 mil.

Den efterföljande veckan var den första där jag så smått började skära ner på mängden. Fortfarande mestadels dubbelpass per dag med två stycken hårda och lite längre pass. Det första körde jag på onsdag med lite tidigare start för att simulera tävlingsstart. Ute var det fruktansvärt varmt och jag höll redan på att koka över på uppvärmningen. Efter uppvärmningen 20' @4:10->3:50 väntade en snabbdistans över 48 minuter enligt 8x(4'/2') @3:20/40, pj: 4' @4:15. Denna var väldigt jobbig med tanke på värmen och jag fick slita ffa på de snabbare partierna för att hålla målfarten. Efter denna var dock inte passet slut utan det väntade en liten extra generös avslutning på 5km som snittades in på 3:29/km. Väldigt trött efter detta pass och jag tror jag drack över två liter Cola samt 1.5 liter vatten direkt efter det.

På veckans andra kvalitetspass hade jag klart bättre ben än det första vilket skapade en bra känsla. Även detta passet kördes i värme men jag sprang med keps och försökte hela tiden lägga farten så att jag inte behövde lägga för mycket energi på just kylning. Passet var ett långt och ganska tufft sådant. Uppvärmning i 20' @4:10->3:50. Sedan 2x40' @3:32/25. Alltså, den första 40 minuter intervallen snittade jag in på 3:32/km väldigt kontrollerat. Nöjd med att jag kunde springa i det tempot trots värmen. På den andra 40 minuters intervallen blev det jobbigare. Dels pga tempot men även för att värmen nu sakta men säkert började äta upp mig. Efter detta var det en liten extra knorr med 3km @3:21. Totalt knappt 34 km och jag var törstig efter detta pass. Mycket törstig.

2014-07-28

Sommarstugan

Venla spurtar sig till seger i Victorialoppet!

Efter det lyckade träningslägret på Öland var det en kortare mellanlandning på hemmaplan. Egentligen packades ingenting upp utan det handlade mest om att hantera berget av tvätt som hade ackumulerats under Ölandsvistelsen.

Någon dag senare packades bilen igen denna gång med destination sommarstugan i Salastaden. Vädret hade under dessa dagar övergått från hett till nästan extrem hetta. Under den knappa vecka vi spenderade vid sommarstugan pressade solen obönhörligen från en molnfri himmel. Jag trodde inte jag skulle behöva skriva detta men ibland var det så pass varmt ute att man helt enkelt var tvungen att ta till flykten inomhus för att svalka sig lite.

Efter några dagar med distans var det dags för en ganska tuff snabbdistansen på tisdagen. Skissen var uppvärmning i 5 km innan det var fyra intervaller enligt 2x5km @3:30 på grus, 2x6km @3:25 på asfalt samt lite nerjogg. Ute var det 32 grader och vansinnigt pressande värme. Insåg att passet skulle bli helvetiskt jobbigt. Inledde de två första intervallerna på grus strax under 3:30/km vilket var ok. Men under den tredje som kördes på asfalt sprang jag lite för hårt och hade då 3:22 på den. Den fjärde blev väldigt jobbig ffa i värmen som rådde och landades in på 3:27/km. Totalt 31 km på passet och efteråt var jag rejält sliten och uttorkad.

Dagen efter var det tunga ben på distanspass som jag delvis sprang tillsammans med Elias. Kul att kunna rulla runt lite distans med honom! Fritiden spenderades annars som sig bör med sol och bad, fotbollsspelande och grillning. Även lite sauna lyxade vi till tillvaron med. Egentligen inte så stor skillnad mot hur det var utomhus. Men ändå...

Sista dagen vid sommarstugan blev det finbesök då Henrik Löfås (aka Trädroten) kom över och gjorde mig sällskap på ett distanspass genom Salas skog och mark. Riktigt trevligt pass som vi sedan avslutade med lunchbuffé vid Måns Ols.

Tillbaka på hemmaplan för ny fight med tvättmaskinen innan avresa mot Finlandslandet och vidare semester/träningsläger. Här hann jag med nytt kvalitetspass i fortsatt pressande värme. Återigen runt 32 grader på termometern då jag stack ut strax efter lunch. Ingen mildrande vind eller moln på himlen. Försökte skydda mig så gott det gick med både keps och solglasögon men skallen kokade redan efter några kilometer. Värmde upp 11 km innan det var dags för tre stycken längre intervaller enligt 25/30/20' med pausjogg 5'. I samråd med Coachen hade vi kommit överens om att skruva ner målfarterna på intervallerna då värmen orsakade betydligt mer slitage och ansträngning än vid milt väder. Hade 3:39/km på första 25 minuterna, 3:34/km på andra över 30 minuter och sedan 3:30/km på sista. Totalt summerades passet upp till 35 km på 2:15. Betydligt bättre känsla under detta pass och jag återhämtade mig snabbt. Ett bra tecken på att ansträngningsnivån var bättre anpassad denna gång med tanke på värmen.

Dagen efter detta pass styrdes kosan vidare mot Finlandslandet för mer träning och mer semester. Mer om detta i nästa bloggpost.Avslutar (och inleder) denna post med två bilder från Victorialoppet där både Venla och Elias sprang starkt!

Elias på upploppet med bra hållning och steg!

2014-07-21

Träningsläger på Öland

Länge sedan senaste uppdateringen, ber om ursäkt för det. Men jag har inte legat på latsidan under denna bloggtorka, det har tränats en del. Dagen efter det att jag hade stämplat ut för semester från jobbet så var det avfärd mot Ölandsön och en veckas träningsläger där. Lite speciellt på många sätt och vis då jag aldrig varit på läger tidigare, åtminstone inte löpträningsläger. Efter en kortare distansrunda på hemmaplan satte sig familjen in den nyinköpta bilen och satte kurs mot Öland. Jag är inte direkt någon entusiast när det gäller längre bilfärder. Men den nya bilen med dess v6:a och komfort samt En man som heter Ove i bilstereon gjorde resan ganska angenäm trots allt. Vi anlände sent på kvällen och efter det att barnen lagt sig hann jag med ett kortare distanspass.

Vi bodde i en stuga som vi hyrde av David Nilssons föräldrar och bodde fantastiskt bra. Senare samma kväll anlände Coachen och Månlopps-Frida som tidigare samma dag vunnit sitt första SM-guld på SM-milen nere i Malmö. Tillsammans lade vi upp lite träningsskisser för den kommande veckan och alla mil som skulle loggas.

Lägret inleddes direkt med ett aningen tuffare pass. Det blev ett långpass med insprängda fartökningar sista timmen. Efter en timme med distans var det sedan 4x10’ @3:20 med 1km pausjogg <4:00/km. Trots besvärande blåst och riktigt regn och rusk under mina farthöjningar tog jag mig igenom passet kontrollerat. Skönt med en riktig genomkörare direkt för att sparka igång lägret.

Senare under dagen anlände David Nilsson med ett leende på läpparna då även han tävlat med gott resultat på SM-milen. David och jag har genom åren tävlat otaliga gånger mot varandra så vi är inte helt obekanta. Men detta var första tillfället jag hade att lära känna honom ordentligt. Och det ska sägas utan omsvep att anledningen till att lägret på Öland faktiskt blev så pass bra som det faktiskt blev var mycket Davids förtjänst. David axlade ansvaret som löpguide i sina hemtrakter på absolut bästa tänkbara sätt. Under veckan skrapade jag ihop nästan 20 mil och nästan alla dessa löptes på nya bansträckningar med varierande underlag och otroliga vyer. Mer om detta senare.

Måndagen bestod av två distanspass på ganska (åtminstone för mig) krävande terräng och trailspår. David gled genom dessa som en hal liten vessla medan jag som gärna vill se var jag sätter fötterna hade lite mer besvär med detta underlag. Hur som helst mjukt och absorberande och skonsamt för ben och leder.

Tisdagen blev en dag med tajt tidsschema. Först inledde jag dagen med ett ganska tidigt kvalitetspass. Anledningen till den lite tidigare starten för passet var att lära kroppen smaka på hård belastning direkt på morgonen eftersom EM-maran (och de flesta utlandsmarorna för den delen) startar tidigt. Jag och David värmde upp tillsammans innan intervallpasset sparkades igång. Skissen var satt till 4x4 km med 1 km pausjogg. David hängde med på den första som uppvärmning till hans tävling (Victorialoppet) senare under kvällen. Farten skruvades upp enligt 3:29/17/17/16 och pausjoggen hölls strax under 4:00/km.

Kort efter passet packade familjen in sig i bilen och åkte ner till Borgholm där Victorialoppet skulle hållas. Barnen ställde upp i två juniorklasser och gjorde så med stor framgång. Venla vann sin klass över 1500 meter i kamp mot ett år äldre tjejer efter en fantastisk spurt på upploppet. Inne på idrottsplatsen låg hon tvåa en bit efter ledartjejen men upploppet är nästan 300 meter långt och där kan mycket hände. Venla hade disponerat sina krafter perfekt under loppet och lade på en ruggig spurt, gick ikapp ledartjejen och distanserade henne på sista 100 meterna. Att skrika sig hes som hejarklack och dessutom sköta kameran är minsann inte så lätt som man kan tro. Direkt efter Venla var det dags för Elias att ställa sig på startlinjen. Elias tävlade på 2000 meter och gjorde även han ett bra lopp. Han öppnade kontrollerat och kunde sedan jobba sig upp successivt i fältet och kom in som tolva i loppet efter en bra spurt på slutet. Barnen nöjda både med prestation och glass som de fick direkt efter loppet.

Onsdagen och torsdagen blev två distansdagar med knappt 30 km. David som sprang in som tvåa efter en riktigt bra prestation på Victorialoppet, tog oss runt på Ölands västkust och vi hade fantastiska miljöer och vyer att vila ögonen på under loppet. Jag har svårt att beskriva det hela men bansträckningarna var otroligt inspirerande och sällskapet minst lika trevligt. Extra trevligt blev det när det framgick att David precis som jag varit en gammal tv-spelsräv och vi kunde snacka gamla härliga spelminnen under passen. Sånt är jag minsann inte bortskämd med. Säga vad man vill om alla trevliga löpare jag tränat med genom åren men så mycket tv-spel har det inte diskuterats så mycket under dessa rundor.

På fredag var det dags för ett dubbelblock. Denna grundbult i marathonförberedelser. Två pass på en och samma dag som summeras upp till ungefär en marathonsträcka och där en ansenlig del av dessa kilometer avverkas i ett tempo som är nära tävlingsfarten. David hade dessvärre lämnat Öland för sitt boende i Stockholm så jag fick köra majoriteten av dessa två pass solo. Det första passet som kördes strax efter frukost var 35’ i ökande fart från 4:10->3:50. Därefter var det tre stycken längre intervaller på schemat enligt 5/4/3km i ökande fart enligt 3:29/23/19. Pausjoggen mellan dessa var 2’ @4:00. Sammanlagt 23.5 km för passet. Direkt in i duschen, käk och sedan lite lyx med tupplur innan pass två skulle avverkas några timmar senare. Det andra passet bestod av 30’ @3:54 och sedan 5x2km @3:29/25/22/19/19. Pausjoggen under dessa var ganska rask, 2’ @3:52. Passet summerades upp till 21 km vilket totalt gav 43.5 km för dagen. Nöjd med båda dessa pass som dessutom avverkades i svidande sommarvärme med pressande solsken från en molnfri himmel.

Hemresan från Öland skedde lite oplanerat på fredagsnatten. Hemkomst 04:00 på lördagsmorgonen och jag var rätt nerkörd i skorna under lördagens och söndagens distanspass. Totalt sett fick jag ihop nästan 20 mil under lägret med både långpass, intervaller, fantastiskt väder, sällskap och miljöer. Med andra ord ett nedrans bra läger och känslan är att träningen bet på bra. Tre hårda träningsveckor återstår nu innan det ska lättas lite innan EM-maran.

2014-07-10

Snabbdistans 80' @3:53->3:17

Det är en grymt mental uppförsbacke nu. Det är inte träningen jag talar om utan det faktum att det är drygt en dag kvar till semestern kickar in. Denna sista vecka innan semester har det verkligen varit en kamp att kliva upp ur sängen på morgonen för att ta sig till jobbet. Semestern bokstavligen ligger runt hörnet och jag är extremt redo att få vara lite ledig. Till på köpet har vädret visat sig från sin absolut bästa sida med strålande solsken och pressande värme. Minst sagt lite frustrerande att stänga in sig på kontoret och beta av lite arbetstimmar.

Nåväl, det har dock varit skönt att sticka ut på lunch och kväll och rasta benen även om det kanske varit lite i varmaste laget. Detta blev jag och Herr Larm varse om i onsdags då det var en snabbdistans på programmet. Larmen aviserade att han ville hänga med ut vilket så klart uppskattades. Trots att vi båda springer så gott som dagligen och trots att vi bor mindre än en kilometer ifrån varandra är det ofta extremt svårt att få ihop ett gemensamt pass. Lite skämmigt nästan men heltidsarbete och familj med tre barn gör att luckorna man får över till träning är få och ytterst sällan matchar mellan oss.

Men igår var det dock så att vi lyckades sy ihop en gemensam start för passet och kunde avverka delar av det tillsammans. Snabbdistansen var satt till att vara 80 minuter med progressivt ökande fart. Vi inledde passet i 3:53/km och kunde sedan öka farten allteftersom. Sista tio minuterna var jag nere i snitt på 3:17/km. Ute var det dessutom 27 grader i skuggan och inte ett moln på himlen. Värmen gjorde att passet blev tuffare än jag kanske räknat med från början. Bra ändå att logga dessa värmepass. Jag har på känn att det kommer vara kokande varmt i Zürich i mitten av augusti så det är lika bra att härda upp värmetåligheten. Totalt med lite uppvärmning och nerjogg summerades passet upp till drygt 25 kilometer.