Dubbelblock

Som ni vet drar det så smått ihop sig till Stockholm marathon (vem kan ha missat det!?). En klassisk komponent som förberedelse till ett marathon är det klassiska dubbelblocket. Två pass som avverkas under en och samma dag som tillsammans summeras upp till en marathonsträcka där delar av passen avverkas i farter nära tilltänkt tävlingsfart.

Sagt och gjort, skissen från Coachen indikerade att det under onsdagen skulle genomföras just ett sådant dubbelblock. Fint med dessa pass som skapar en lite extra nerv och på så sätt ser till att man skärper till sig lite extra både innan och under passet. Förra veckan summerades upp till lite drygt 16 mil och jag körde därför lätt och lugn distans på måndag och tisdag för att låta kroppen återhämta sig.

Det första passet i dubbelblocket avverkade jag innan lunch från jobbet i Kista. Ute var det idealiska förutsättningar med gynnsam temperatur och svag vind. Jag inledde med 35 minuter i 4:00 -> 3:50/km för att sedan köra fem stycken 2km-intervaller i ökande fart från 3:30 ner till 3:20/km med två minuters pausjogg i 4:00-fart. Benen kändes responsiva och var med på noterna från steg ett. Jag gled igenom den första delen på passet lugnt och fint och hade sedan en god känsla under 2km-intervallerna som gick markant snabbare än plan. Intervallerna klockades i snitt in på: 3:27/23/21/17/13 och framför allt löptes de avslappnat och med väldigt låg snittpuls. Totalt sett summerades det första passet upp till 23 km.

Tillbaka till jobbet och 3.5 timme senare var det dags att byta om igen för pass 2. Ute blåste det lite mer än under lunchen men det var inget att hänga upp sig på. Under passets första del fick jag dessutom sällskap av Herr Larm vilket så klart uppskattades mycket. Vi inledde med 30 minuter i ökande fart från 4:05 ner till 3:50 innan det var dags för lite långintervaller. Skissen sa 5/4/3km i ökande fart från 3:30 ner till 3:20/km med två minuters pausjogg i 4:00-fart. Larmen och jag landade in den första på fem kilometer med snittet 3:26/km, sedan fick jag klara mig själv. Andra intervallen på fyra kilometer snittades in på 3:23/km och sista tre på 3:15/km. Rakt igenom bra kontrollerad känsla och fortfarande fina pulsvärden. Det andra passet summerades upp till 22 km vilket gav en dagsnotering på 45 km. Benen fräscha hela vägen, inte en tillstymmelse till slitage eller stumhet. Vad gäller hårdheten i musklerna så är jag ruggigt bra förberedd och tempot verkar även det vara riktigt på gång.

Under torsdag och fredag har jag kört lätt distans men imorgon på landet i Sala ska det hårdköras igen. Bara hoppas benen är på humör och levererar. Lördagen bjuder dessutom på en semifinal i hockey-VM mellan Finland och Sverige. Alltid jobbigt att möta Finland. Det känns liksom lite som om vi har allt att förlora och inget att vinna och att det samtidigt är tvärtom för Finland. Eller som jag fått det förklarat av mig: Det viktigaste i ett hockey-VM är inte ett VM-guld, bara att slå Sverige (allra helst kan man göra båda sakerna genom att finalbesegra Sverige så klart). Än värre är att om Sverige vinner matchen så kan jag inte nämna någonting om detta under kommande semester i Finlandslandet. Skulle Finland däremot vinna matchen kommer jag få höra det stup i kvarten.

Nedan följer de två passen för dubbelblocken i mer komprimerad löpnotation:
DB1: 35' @4:10->3:50, 5x2km @3:27/23/21/17/13, Pj 2' @4:00
DB2: 30' @4:10->3:50, 5/4/3km @3:26/23/15, Pj 2' @4:00

Gott sällskap

Tillbaka i Sverige efter den korta men ack så uppskattade ledigheten i Finlandslandet. Hemresan gick via Turku och vi anlände på morgonen till Sverige suligt tidigt på måndag morgon. Bara att bita i det sura äpplet, kliva upp och ta sig an vardagsuppgifterna. Hem, packa upp, frukost, barnen till skola och dagis och sedan raskt vidare till jobbet. Allt detta hinner man tydligen med på morgonkvisten när färjan anländer strax innan 06:00.

På jobbet var det lite segt men efter några koppar kaffe och sedan ett härligt distanspass med den färska finska terrängmästarinnan Sandra Eriksson lättade upp det hela. Sandra hade i suverän stil sprungit hem terrängguldet hemma i Finland dagen innan och bjöd så klart på en massa löpgodis i form av rapporter från loppet. Sandras form är verkligen god (och stigande!) så det blir väldigt spännande att följa henne nu när bansäsongen strax drar igång. Både Sandra och jag var lite slitna sedan antingen hård träning eller tävling så vi höll nere på tempot och jobbade oss runt en slinga i Ursviksskogarna och njöt av det vackra vädret. Löprundan avslutades sedan med en gemensam lunch. Så här skulle alla lunchar vara!

För min egen del består denna vecka antingen av stenhårda pass eller lättare utfyllnadspass. Färre och färre junkmiles men en ökad mängd kilometer i nära tävlingsfart. Jag har tagit det lite lugnt under måndag och tisdag men har idag två ruggiga pass på schemat. Det är dags för en klassisk marathonförberedande komponent: dubbelblock. Två pass på cirka 22 km i hyfsat tempo som genomförs samma dag. Det är bara att hoppas på att benen är på humör och att jag kan glida igenom det första passet utan så stort slitage.

Ledighet och träningsläger

Det har varit en skön och mycket uppskattad ledighet över kristi himmelsfärd. Familjen packade in oss i bilen på onsdag och reste över havet till Finlandslandet. Suligt tidigt på torsdagsmorgonen anlände vi till Turku och bilade sedan därifrån direkt hem till Mamma Marikas föräldrar strax utanför Helsinki.

Jag hade varit lite sliten och seg under början av veckan och resan i sig samt den tidiga uppstigningen gjorde inte saken bättre. Hur som helst så är livet ganska bekvämt och tillrätta lagt då vi är på besök hos mormor och morfar. Barnen har dem, fastrar och sina kusiner att leka med. Detta ger lite extra utrymme för träning och framför allt återhämtning. Att sedan maten serveras smakligt, rikligt och punktligt är rena lyxen och förmodligen det närmaste ett träningsläger jag kan komma.

Fredagen var skissat till ett ganska hårt pass och jag hoppades innerligt att kroppen skulle uppskatta ledigheten och passa på att återhämta sig. Direkt under uppvärmningen kände jag att benen var i slag igen och sedan hade jag 95 minuter i 3:40-3:50 på pappret. Benen ville dock annorlunda och eftersom det varit segt ett par dagar kändes det skönt att låta dem rulla på utan att stirra sig blind på klockan. Ungefär halvvägs konstaterade jag att farten låg en bit under 3:40 och då passet drygt 27 km senare var klart hade jag avverkat dem i 3:30-snitt.

Hela helgen hade vi mäkta fint väder med behaglig temperatur runt 20 grader, svag vind och solsken. Perfekta löpförhållanden med andra ord. Barnen lekte mestadels utomhus och mer eller mindre bosatte sig då i studsmattan. Själv hann jag med att spela lite tv-spel, läsa lite böcker och serietidningar. En och en annan liten siesta-tupplur belönade jag mig även med. Lördagens lätta distans gick lättare än jag räknat med och det kändes som om kroppen sugit upp fredagens ganska hårda pass. På söndag var det hemresa tillbaka till Sverige men innan dess var det ett långpass med insprängda fartökningar på schemat. Under två timmar fick jag ihop 31 km och en hel del småryck i 3:15-fart.

Allt som allt summerade jag upp veckan till över 16 mil med två bra kvalitetspass, ett långpass och en t&r-resa till Finlandslandet. Sedan Tokyo har jag loggat mer mil än någonsin med några riktigt bra kvalitetspass. Nu återstår bara tre veckor till Stockholm marathon. Detta innebär att den marathonspecifika perioden nu börjar med två hårda veckor med mindre junkmiles och en hel del istället i tilltänkt tävlingsfart. Återstår sedan endast en lätt lätt vecka för att låta kroppen superkompensera och överträffa sig själv.

Segt

Igår var det väl egentligen första riktiga vårdagen för säsongen. Mäkta fint väder, behaglig temperatur och inte ett moln på himlen! Dagen till ära var det även dags att springa lite snabbt och lite långt. Normalt sett brukar jag genomföra veckans första kvalitetspass på onsdagen, på så sätt får kroppen två distansdagar att återhämta sig efter fredagens intervaller och söndagens långpass. Detta är ofta välbehövligt för kroppen som då kan absorbera nästkommande intervallpass bättre.

Under gårdagen kände jag mig dock fortfarande lite sliten sedan förra veckans avslutning. Jag insåg att jag verkligen skulle behöva en dag till att distansa mig igenom men eftersom familjen idag styr kosan på kvällen mot Finlandslandet så fanns det helt enkelt inget utrymme då. Jag var helt enkelt tvungen att planera om och köra intervallerna redan igår. Nåväl, kroppen har hedrat mig de senaste veckorna med kanonkänsla på nästan alla pass så det var väl egentligen inte mer än rätt att den protesterade lite nu.

Skissen var satt till 3x(5/2km) @3:30/3:15, Pj 3'/Spj 5' @4:10. Alltså tre serier med en 5km-intervall följt av en 2km-intervall. Dessa skulle gå i farterna 3:30/km respektive 3:15/km. En pausjogg på tre minuter mellan dessa följt av en seriepaus på fem minuter, båda i 4:10-fart. Tog mig igenom de två första serierna med ganska tunga och sega ben. Precis som jag hade anat var kroppen inte så återhämtad som jag hade önskat och den gav mig ingenting gratis. Framför allt de två kilometerna i 3:15-fart var de jag upplevde som tunga. Pulsvärdena var iofs inte så höga vilket också är ett tecken på att kroppen var sliten. Pulsen parkerade på rimliga nivåer och ville sedan inte flytta sig därifrån hur mycket jag än försökte. Inför den tredje serien klev jag in och direkt upp på löpbandet. Tidigare under dagen hade jag fått motorn utbytt och nu rullade bandet precis som förr. Totalt sett matchade jag skissen, tom lite snabbare än plan. Femmorna snittades in på 3:25 och tvåorna på 3:15. Men känslan under passet var inte så bra. Att logga in 28 km med ganska tunga ben där 21 km avverkas i hyfsad fart är inget drömscenario men det var bara att stänga av skallen och ta sig igenom passet och hoppas på lite bättre ben på det kommande kvalitetspasset senare i veckan.

Kungsholmen runts Knattelopp 2013

Elias ledde från start till mål.

I sedvanlig ordning inledde jag helgen (eller avslutade arbetsveckan) med ett kvalitetspass på fredagskvällen. På skissen stod det denna gång ett litet annorlunda upplägg för passet. Denna gång var det en aningen kortare snabbdistans där farten var uppskruvad lite mer än jag de senaste veckorna genomfört.

Jag valde att spetta runt fyra varv i Silverdal där varje var mättes till 3.5km vilket gav den totala sträckan till 14 km. Benen kändes helt ok och jag bara rullade med de två första varven som snittades in på 3:26 och 3:18/km. Under varv tre ökade jag farten till 3:12/km för att sedan under det fjärde och sista varvet snitta in 3:05/km. Fortfarande kontrollerat och med fokus på flyt och teknik. Kändes inte alls spänt eller ovant vilket jag var lite orolig över innan passet. Samtidigt ett väldigt skönt formbesked att kunna snyta ur sig 3:05-kilometer utan allt för stort slitage trots nertränad kropp med marafokus.

Venla strax innan målgång.

Lördagen bjöd inte på någon sovmorgon eller vila då det var uppstigning i ottan för funktionärsinsats vid Kungsholmen runt som klubben anordnade. Denna tävling som likt många andra i Stockholmområdet har vuxit kraftigt de senaste åren och i år lockade till sig knappt 5000 deltagare. Under tidig förmidag hjälpte jag till i sekretariatet innan familjen anlände till Knatteloppet. Elias gjorde sin sjunde start och Venla sin femte medan det var debut för lille Alvar. Bussarna var tydligen lite försenade så det var lite stressigt att hinna byta om på barnen och fästa nummerlapparna men vi hann till slut. Kanske var detta en bra uppvärmning då barnen säkerligen hade en lite extra förhöjd puls innan start.

Alvar ser målet. Och glassen.

Jag själv ställde mig på ca 250m in på loppet och fotade barnen då de sprang förbi. Först i ledet med väldigt rappa steg kom Elias. Jag visste att han hade kapacitet att hålla till längst fram men med tanke på hans hårda öppning så var jag lite orolig över att den var lite för optimistisk. En liten stund senare kom Venla farande även hon långt fram. Därefter fick jag själv borra på och genade över banan och hann se och fotografera Elias vid uppskattningsvis 700m in på loppet. Mycket riktigt hade han tappat lite tempo och några killar närmade sig snabbt bakifrån. Jag skrek, hejade och manade på honom och då visade han bra karaktär, visade hörntänderna och ökade takten igen. Han höll undan för sina konkurrenter och kunde ganska ohotad faktiskt vinna loppet på 3:57. Verkligen kul för honom och självfallet var jag själv stolt som en tupp.

Jag hann knappt smälta det hela innan det var dags att ta emot Venla på upploppet. Att heja fram sina barn samtidigt som man står med kameran i högsta högg är ingen lätt ekvation men på något sätt lyckades jag med båda delarna. Venla hade sprungit fantastiskt bra och gick in på 5:07, först bland både tjejer och killar för sin åldersklass. Dessutom putsade hon Elias tid då han var sex år med över en minut! Otroligt egentligen om man tänker på det och kombinationen av hennes fokus och lätta steg kan bli en bra kombination framöver.

Elias spurtar mot seger.

En liten stund senare var det dags för den tredje och minsta Engströmaren att ta de sista stegen in mot mål. Alvar hade ömsom sprungit och gått kilometern tillsammans med Mamma Marika och gjort detta med bravur. En hel kilometer för en liten kille på 2.5 år är en ansenlig sträcka men Alvar gled in på upploppet med ett leende på munnen. Löpglädje i dess renaste form. Alla barnen gjorde således härliga insatser så peppet var så klart ganska mycket på max hos mig själv då jag älskar löpning. Barnen njöt till fullo efter loppet med både bullar och glass och tyckte nog att tillvaron var helt ok. För min egen del assisterade jag Coachen som speaker under de två tävlingarna över 10 km och halvmarathon. Härligt vårväder och fina löpinstaser rakt igenom rundade av dagen perfekt.

På söndagsförmiddagen mötte jag upp Ullevi-Fredrik vid Överjärva och tillsammans jobbade vi oss genom delar av Ursvik, Kista, Akalla och sedan en runda på Järvafälet innan vi styrde kosan tillbaka mot Silverdal. En bra genomkörare och det kändes skönt att äntligen kunna springa på grusvägar när den evighetslånga vintern äntligen smält igenom. 30 km in på kontot avslutade träningsveckan som skrapades ihop till 14 mil. Två bra kvalitetspass och ett gediget långpass. Tappade lite volym på lördagen på grund av funktionärsarbete men kunde ändå logga in hyfsat med mängd.

Venla med sitt fjäderlätta steg.

Lagfoto. Alvar är bekrymrad över att glassen är uppäten.

Vårvibbar

Fredag och solen skiner ute. Till på köpet är det ingen falsk marknadsföring, det är faktiskt lite småbehaglig temperatur också. Riktigt gott och det är bara att passa på att njuta, gudarna ska veta att fint väder varit en akut bristvara denna vår. Jag har även under mina senaste löprundor observerat lite skott på buskar och träd så förhoppningsvis får vi snart se lite blad, löv och grönska. Nackdelen med detta är att jag kommer bli pollensänkt men förhoppningsvis är detta överspelat till Stockholm marathon.

Hur som helst så har jag på förmiddagen en besiktning av ben och rygg hos Salov med de magiska nyporna. Därefter stundar lite mer fortsatt jobb innan det är dags för en lite kortare men rappare snabbdistans innan middag. Känns lite märkligt att inte skissa upp en snabbdistans upp mot 30 km utan denna gång hålla sig till lite mer humana nivåer. Samtidigt lite extra nerv, att jag är uthållig vet jag, det har den senaste träningen indikerat, hur kroppen reagerar på lite snabbare saker vet jag dock inte så det blir spännande att se.

Imorgon stundar det även funktionärsarbete på Kungsholmen runt där alla tre barnen ska ställa upp i Knatteloppet. Peppet är stort just nu i det Engströmska hemmet.

Första maj

Det här med att vara ledig mitt i veckan det är fina grejer det! Jobba två dagar, få en återhämtningsdag och sedan ytterligare två arbetsdagar. Blir minst sagt lite lättare då. Till på köpet låg jag back med sömnen och vilan efter helgen då Elias hade både fotbollsturnering och simtävling med tidiga starter på lördag och söndag.

Försökte därför vila ut lite extra (läs: så gott det gick) igår innan jag och barnen åkte ner till fotbollsplanen och spelade lite boll. Det var solsken och lite vårvibbar vilket så klart var extra inbjudande. Elias och Venla spelade match tillsammans med några andra barn i närområdet medan jag och Alvar tränade på lite skott och passningar. Alvar är för kul, trots att han är 2.5-år vägrar han spela med en lättare och mjukare boll. Han ser storebror och storasyster spela med 'riktiga' bollar och ska då bestämt göra det samma. Det hela ser lite roligt ut då bollen är så stor att den mer eller mindre når honom till knäna men trots det lyckas han sparka iväg bollen riktigt bra.

Efter lunchen som bjöd på hemmagrillade hamburgare (läs: McEngström) så var det dags för en lite mildare form av tröskel/snabbdistans. Skissen var 85 minuter mellan 3:40-3:50/km vilket såg ganska lätt och behagligt ut på papret. Jag mötte upp klubbisen Patrik Eklund med sitt färska nya marapers på 2:32 satt i Paris samt Ullevi-Fredrik vid Överjärva och tillsammans arbetade vi oss genom Hagaparken, förbi Universitetet, ett varv på Premiärmilsbanan och sedan tillbaka till Överjärva via Bergshamra och Ulriksdal. Nedrans fin runda och trevlig sällskap, allt kryddat med behagligt vårväder och denna gång en måttlig vind. Skönt att slippa just denna vind som under de senaste veckorna varit bitvis påfrestande under passen, framför allt då det ska springas lite snabbare. Totalt sett skrapades det ihop drygt 24 km där snittfarten hamnade på cirka 3:37 vilket var lite under den aviserade. Känslan under passet var dock klockren, komfortabel och nästan helt utan ansträngning. Formen har verkligen känts bra på sista tiden, kan inte begära mer just nu.

En helg i träningens tecken

Det har varit en minst sagt hektisk helg med massor av aktiviteter för barnen samt träning för min egen del. Som sig bör avslutade jag arbetsveckan med ett gott kvalitetsplans på fredagskvällen. Skissen var en ett längre pass med inslag av intervaller. Rycken gick runt 3:15-3:20 och kändes faktiskt bättre och bättre desto längre jag kom under passet och totalt sett skrapade jag ihop nästan 30 km.

Lördagen inleddes (tyvärr) direkt i ottan. Elias hade sin första fotbollsturnering för säsongen ute på Edsbergs sportfält. Grymt kul att se hur snabbt killarna blir bättre och bättre. Förutom bättre bollkontroll och teknik så tar de mera ansvar och hjälper varandra med att täcka ytor mm. Mellan matcherna hann jag med att pinna iväg knappt två mil i ett väldigt vackert motionsspår i närheten av Väsjön och Rösjön. Fantastiskt vackert och bitvis inbjudande kuperat! Fotbollen då? Ja, det blev två segrar och en oavgjord vilket så klart var kul för Elias och hans lagkamrater.


Under helgen har vi även haft besök av tre av Mamma Marikas systrar och deras barn. Hemma är det således fullt ös. Som mest var vi elva personer som var inkvarterade i det Engströmska hemmet.

Söndagen inleddes med aktivitet lika tidigt som på lördagen. Upp tidigt som attan i ottan för vidare avfärd till Elias simtävling. Förmiddagen spenderades således i aromer av klor och Elias tävlade i tre discipliner, bröst (25 m), rygg och frisim (50 m). Direkt att den var avslutad bytte jag om och pep ut på mitt sista överlånga långpass inför Stockholm Marathon. På papret stod det 165' där avslutande timmen skulle köras i ett lite ökande tempo.


Tyvärr hade jag inte lyckats skrapa ihop något sällskap på passet och iPodden glömde jag så klart i ryggsäcken. Bara att stänga av skallen och bege sig ut och nöta lite asfalt. Skalle och ben visade sig dock vara ruggigt sugna på löpning trots att jag grottat på ordentligt med träning under veckan. Faktum är att det känts oförskämt bra trots att jag loggar mer mil än jag någonsin gjort tidigare. Jag har egentligen bara gått och väntat på att klubban ska slå till men precis tvärtom har det bara rullat på och besvär. Jag styrde kosan genom Sundbyberg, Haga parken, Universitetet, Norra Djurgården, Bergshamra, ett varv runt Edsviken och sedan två avslutande varv genom Silverdal. Då passet var över 2:45 senare hade jag skrapat ihop 41.5 km och avslutat sista 12 km mellan 3:25-3:40. Och det bästa av allt var benen som inte ens var det minsta ansträngda. Ingen antydan till stumhet eller slitage, kändes nästan märkligt. Det som var min svaghet till Tokyo (för få mil löpandes på asfalt) är nu min absoluta styrka. Benen bara tuggar på och tuggar på. Kan jag krydda upp detta med bra flås så kan det bli hur skoj som helst på Stockholm marathon.


Veckan summerades upp till 183 km med två bra fartpass och ett riktigt gott långpass. De tre senaste veckorna har jag haft en bra mängdstege med 16, 17 och 18 mil. Jag har aldrig tränat så hårt tidigare och tror inte heller jag känt mig starkare någon gång. Jag har en bra grund nu att falla tillbaka på och om någon vecka ska börja trimma in kroppen mot mer marathoninriktad hastighet. Otroligt peppad!

Sparring

Fredag och strax helg. Allt känns bra. Jag avverkar mil efter mil och kroppen känns fortfarande helt ok. Tacksam för detta. Det kan svänga snabbt även om jag har lite på känn att jag lyft mig ett snäpp både vad det gäller att tugga mängd och kombinera detta med inslag av fart. Bra för självförtroendet, inte minst då det inte är så mycket tid kvar att vinka på inför årets stora mål: Stockholm Marathon!

Jag har hittat en ny frände i den nyinflyttade Ullevi-sonen Fredrik Johansson. En väldigt trevlig och sympatisk kille som jag har stort utbyte av både som sällskap under passet och i form av sparringpartner. Jag var därför väldigt glad över att han och jag kunde styra upp ett gemensamt snabbdistanspass i onsdags. Vi möttes upp vid Överjärva gård och körde sedan en progressivt ökande snabbdistans i 85 minuter från 4:00 ner till 3:20/km. Dagen till ära blåste det riktigt hårt. Så klart. Jag vet inte om jag bara inbillar mig men på sistone har det blåst ganska ordentligt. Allra helst de dagar det ska springas lite snabbt. Nåväl, bara att bita i och suga upp det. Tränar man i ogästvänliga förhållanden blir man stark och klarar även av att pressa sig hårt och prestera på tävlingar under liknande väderprognoser. Dessvärre (?) hade jag och Fredrik kraftig medvind under vår första hälft av snabbdistansen. Då vi var längst bort på Premiärmilsvarvet på Djurgården och vände hemåt mötte vi en sulig motvind rakt i anletet och fick således pressa på ganska ordentligt för att matcha skissen. I sådana här lägen är det guld värt att ha en sparringpartner med sig. En som man kan växeldra med och som håller en alert hela vägen. Perfekt!

Dag för dag

Efter förra veckans ganska uppskruvade mängd så var jag beredd på att kroppen skulle grina lite i inledningen av denna vecka alternativt uppvisa fosterställning vilket så klart är markant värre.

Nu uteblev allt detta vilket är både uppskattat och överraskande. Faktum är att kroppen kändes riktig bra redan på söndagskvällen och igår på måndag var det bara att tuta på som vanligt. Varken stelare eller långsammare än vanligt, snarare har jag medvetet fått hålla i handbromsen lite för att inte rulla runt onödigt fort. Lite krut vill jag ha kvar till kvalitetspassen och det avslutande långpasset på söndag.

Nåväl, jag vet sedan tidigare att då jag pressar på precis så hårt som kroppen klarar av att det kan svänga snabbt. Ena dagen är benen fjäderlätta för att nästa dag vara blytunga. Men som sagt, jag tar träningen dag för dag nu och hoppas att kroppen absorberar så mycket som möjligt.

Sedan ska det så klart tilläggas att det är en extra svår ekvation att få tiden att räcka till veckor som den här. Heltidsarbete, tre barn som ska hämtas och lämnas på skola och dagis samt galet mycket fritidsaktiviteter i form av tekniksim, simskola och fotbollsträningar. Det gäller att planera upp varenda ledig minut och göra det bästa av situationen.