
De senaste veckorna har jag haft en sån djup och svår abstinens. Jag bara måste dra till Japan snart! Hela mitt väsen längtar dit. Till maten, atmosfären, alla trevliga människor och självklart all teknologi. Jag drömmer om nätterna att jag insuper den japanska luften, strosar på gatorna i teknik-Meckat Akihabara. Inhandlar en ny liten pryl (gärna en HD-videokamera eller något liknande), lirar lite spel i någon av de många arkadhallarna för att sedan avsluta dagen med en yakinikumåltid på en restaurang.
Argh! Jag måste dra dit. Snart. Jag lovar...
Men tillbaka i verkligenheten så inser man att det säkerligen kommer dröja nåt år innan drömmen blir sann. Med en nyföd liten dotter så är denna sommar/semester definitivt inte aktuell. Med Elias drog vi till Japan då han var ett år och fyra månader och det var minst sagt lite slitigt (åtminstone mastodont-flygplanresorna). Så med största sannolikhet kommer jag bli nerröstad för en Japan-utflykt nästa sommar också då Venla är lite drygt ett år. Shit, fan, merde...
Väljer dock ändå att dra lite på smilbanden och dra mig till minnes en rolig incident från vårt senaste besök i Tokyo (2005). Vi befinner oss i Ginza och Marika deklarerar att det är dags för Elias att få lite frukt. Ok, Ginza e ju typ Tokyos mest lyxiga stadsdel som får NK att likna en liten lokal UFF-butik, men det skall säkert gå att hitta lite frukt här nånstans. Sagt och gjort så finner vi tillslut en liten delikatessbutik på bottenvåningen i ett varuhus. Butiken är minimal och försäljaren har bara ett fåtal sorters frukter. Marika tillkännager (med min hjälp) att vi vill köpa ett äpple. Försäljaren skiner upp och får ett saligt leende i ansiktet. Sedan sätter han på sig sina latexhandskar och vänder sig om till sitt bord med äpplen. Det är inte ett vanligt flak med äpplen i en hög ala Coop utan här är alla fint placerade i små fack och uppgår inte mer än till kanske 20 stycken. Alla är de stora och nästan perfekta till form och färg. Han synar dem noga, plockar upp några för inspektion, knackar lite och känner på dem. Tillslut har han bestämt sig och visar stolt upp ett äpple till oss. Han är så nöjd! Han har gett allt och tillslut funnit det äpple som passar oss bäst. Vi som stått och förundrats över hans entusiasm nickar godkännande tillbaka till honom varefter han omsorgsfullt slår äpplet i fint omslagspapper. Wow! Världsklass! Vilken show! Jag har aldrig sett dess like. Redan här började jag ana att prislappen inte skulle bli lika ordinär som på Coop (som om Ginza-området inte redan hade sänt ut dessa varningssignaler). Notan landade på 55 kr. Ka-Tjing!
Och äpplet då? Jo det var lika gott som det var dyrt!
Förmodligen det godaste äpple jag ätit. Och med all säkerhet det absolut dyraste äpple jag köpt.