Vitamin Cola

Jag har tillsammans med fenomenet Multisport-(aka triathlet)-Staffan sedan länge haft långt framskridna planer på att importera Vitamin Colas från Staterna (jo det finns faktiskt sådana!). Vi är beredda att göra allt för att förverkliga denna gemensamma dröm. Staffan säger upp sitt extra knäck som professionell brandman och jag lägger ner tidsfördrivet med att vara IT-konsult. Vi anser oss ha så gott som vetenskapligt belägg för att konstatera att ett stort dagligt intag av Cola förhöjer den idrottsliga prestationsförmågan (vi har ju studerat våra egna resultat kontra intag av läskehaltiga drycker). Tillsätt dessutom lite vitaminer till det svarta guldet så är succén ett faktum.

Döm av min förvåning när jag idag hittade finnarnas egna (EPO?) version av vitamin Cola i en vanlig livsmedelsbutik. Mina damer och herrar, låt mig presentera - Lordi Cola!

Jag stod faktiskt en lång stund i butiken och bara gapade. Tänk om The Arc skulle lansera en Cola smak? Eller Gud förbjude (rent av bokstavligen!), tänk om Carola skulle lansera Carola Cola!? Tankarna spinner loss och man har vipps ett antal mer eller mindre frireligiösa varianter på hur Cola-smakerna skulle lanseras. Kanske vore detta några välbehövliga vitamininjektioner för grabbarna i Tour de Doping?

Fast min personliga favorit e hämtad från favvis landet Japan. Där vet de minsann hur man skall lansera en ny läsk/kaffe-smak med dunder och brak. Kombinera detta med deras rackiga engelska (eller som man brukar säga: engrish) så blir det så här:
Jag vet inte vad ni säger men jag köpte den på sturt då jag såg den i en dryckautomat!

Det gick - packningen fick plats!

Uppstigning strax efter 07:00 och sedan två timmars packande och meckande. Tillslut var alla prylar nerpackade i väskorna men sedan väntade det svåra provet. Hur skulle alla våra väskor få plats i våra två bilar tillsammans med ett bastuaggregat (modell XL), en skorsten, bastustenar, behandlingsmedel, elektrisk kling-såg, tryckluftspump, spikpistoler samt massor av övrig utrustning?

Men det gick.
Till slut.
Obegriplgt. Om vi sedan kommer fram med allt till Sala på fredag det är en annan sak...

Efter packningen bar det av till Muminlandet i Nådendal. För första gången på denna semester så var vädret somrigt och jag firade det med att glida omkring med varma svettiga jeans. Jag hade mer eller mindre utgått från att vädret skulle vara kass och klätt mig därefter. Perfekt tajming! Elias och kusinen Kaapo sprang omkring hela dagen i muminmiljöer och fick både träffa och krama om Hemulen, Sniff, Muminmamman och Muminpappan.

Natten kommer spenderas på hotell Radison-Sas och tidigt imorn parkerar vi bilarna på Silja Lines färja för återfärd tillbaka till Stockholm.

Bastudetaljerna e på plats

Efter mycket om och men så är merparten av alla detaljer kring vårt anstående bastubyggande på plats.

• Byggnadsmaterial är beställt och skall levereras ut till sommarstugan nu på fredag.
  
• Tre dubbelglasrutor i måtten 155x50 cm är beställda och finns att hämta ut hos glasmäter i Sala.
  
• Idag åkte vi och hämtade det vedeldade bastuaggregatet samt dess tillhörande skorsten. Detta resulterade i att bilen är lika med grymt överfylld. Hur vi skall få plats med övrigt bagage är en gåta som det förmodligen inte finns ett svar på.
  
• Övriga smådetaljer så som bastustenar, skyddsplåt, behandlingsmedel så som trävax mm är inhandlade.
  

Imorn åker vi till Muminlandet i Nådendal (nära Åbo) och bor sedan på hotell natten mellan torsdag och fredag. På fredag morgon tar vi Åbo-färjan tillbaka hem till Sverige och åker direkt till landet så vi kan starta upp bastubyggandet tidigt på lördag morgon. Väl på landet kommer jag vara lite Internet-befriad (huuuuu!!!) så jag kommer försöka uppdatera bloggen via mobilen.

http://patrik.familyengstrom.com

För någon dag sedan beslutade Marika och jag oss för att försöka regga en domän där man kan publicera bilder, texter och denna blogg. Arbetet var inte helt lätt då de flesta domäner med namn innehållandes 'engstrom' redan var upptagna. Tillslut hade vi att välja mellan http://familyengstrom.com eller http://familjenengstrom.com. Vi valde då att gå på det mera engelskspråkiga alternativet då vi har släkt i både Finland och Japan och kanske blir den adressen lättare att komma ihåg för dem. Alltså, nu har vi domänen http://familyengstrom.com.

Tack vare lite tekniskt meck och pill så har jag med lite DNS-inställningar hos vår domän-leverantör lyckats åstadkomma så att denna blogg nu skall gå att nå via adressen: http://patrik.familyengstrom.com. Om ni kikar uppe i adressfältet på webbläsaren så borde denna adress stå där. Har ni bookmarkat sidan så kanske ni för enkelhetens skull kan uppdatera den till den nya. Det skall dock gå utmärkt att gå in på den gamla adressen http://patrikengstrom.blogspot.com som vanligt.

Osså var det sommar igen...

Ahh, denna sommar! Den har verkligen varit extrem. Knappt en gnutta solstråle har man fått sett. Istället har vädret pendlat från regn och rusk till grått, trist och mulet. Idag har regnet öst ner mest hela dagen och det ser ut att bli lika rackigt väder imorn. Trist för barnen som skulle må bra av att få vara ute lite mer och bada och leka.

Gårdagens väder var precis likadant. Mellan regnskurarna hann jag dock med två pass. Det första lätt kort distans för att få igång kropp och ben. Kvällspasset bestod av 15 asfalts tusingar med endast 30 sekunders ståvila mellan intervallerna. Benen var tunga till följd av all mängd som pumpats de senaste dagarna. Skallen var dock på alerten hela tiden och det kändes aldrig tungt mentalt. Puls och lungor var även de på humör så grott-passet upplevdes som positivt. Efter en försiktig öppning med de två inledande tusingarna på 3:11 och 3:07 så lade jag de återstående på 3:00-blankt eller strax under. Sista klockades på 2:50 så det fanns lite krafter kvar. Visst, det skall erkännas att tusingarna är lite optimistiskt mätta, de är säkert 20 m korta men jag har sprungit denna sträcka sedan 2004 och finner det kul och intressant att jämföra sträcktiderna. Gårdagens snitt blev 3:00.7 vilket indikerar att uthålligheten är på plats. Förhoppningsvis kan jag finslipa formen lite ytterligare tillsammans med en liten formtoppning till SM 10 000m.

Bastu-fighting

Idag hade vädrets makter äntligen beslutat sig för att det var dags för lite sommarväder! Vi har verkligen inte varit bortskämda med den varan under denna semester eller sommar för den delen heller.

Sagt och gjort så packade vi in oss i bilen och begav oss in till Helsinki där vi besökte dess centralbad tillsammans med Marikas syster Sargit, hennes make Anssi och deras barn (Elias kusin) Kaapo. Barnen strålade i kapp med vädret och lekte i bassängerna med breda leenden på läpparna. Jag börjar nästan bli lite orolig för Elias och hans simförmåga. Han är verkligen jätte duktig på att simma och dyka och ser just nu mer ut som en framtida simmare än löpare. Han är banne mig bättre och mer van i vatten än vad jag själv var då jag gick ut högstadiet.

Jag själv passade på att köra ett löppass i stadsparken och irrade runt på en massa fina grusvägar. Då jag var färdig tvättade jag av mig i centralbadets dusch och tog en stärkande bastu. Bastun var välfylld och en kort stund efter jag satt mig till rätta i den redan då ganska varma bastun kom det in en gammel-farfar. Han grymtade något på ur-finska som jag inte lyckades snappa upp, makade plats åt sig själv och började sedan ösa på vatten på bastuaggregatet i en ren maktdemonstration. Den upplevda temperaturökningen gjorde sig raskt påmind och det sved som attan i skinn och ben. Synen gick temporärt ner och öron och näsa kändes som om de brann. Många började skruva på sig och gny lite innan de begav sig ut i den lockande svalkande luften. Inom kort var bastun så gott som tom på folk och gammel-farfar skrockade gott och belåtet för sig själv (förmodligen något om standarden på dagens ungdom). Men undertecknad, den tunna sega halv-svennen/japanen, bet i och satt kvar. Och sedan lika hastigt som han hade äntrat bastun så lämnade han den. Kort därefter tackade jag för mig och svalkande av mig i en iskall dusch påtagligt nöjd med dagens insats. Vem sade att Svennar inte kan bada bastu?

Imorgon på programmet:
* Intervaller, förmodligen asfalt-tusingar
* Besöka Helsinki Zoo

Back in Helsinki

Igår kväll återvände vi till Helsinki efter ett par dagar i Joensuu. Vi hade mestadels regn och rusk där så det blev inte mycket till badande för Elias. Idag skiner dock solen och vi planerar att bege oss ner på eftermiddagen till stranden för lite svalkande aktiviteter.

Jag har tvingats lägga om lite i träningsupplägget till följd av bastubyggandet som skall påbörjas i slutet av nästa vecka vid vår sommarstuga i Sala (Sverige). Tanken var att köra en liten mängd-stege enligt 13, 14 och 16 mil. Men nästa vecka kommer jag förlora några värdefulla träningspass pga resa tillbaka till Sverige så jag gör en rockad och kör 16 mil denna vecka och siktar på att försöka skrapa ihop 14 mil nästa.

Under träningen här i Finland har jag inget löpsällskap utan är instängd med mina tankar under alla pass. Innan avresa till Finland så införskaffade jag, enligt rekommendation av herr Larm, en Ipod-shuffle och har den tankad med talböcker. Hittills har jag knäckt Den siste tempelriddaren, Män som hatar kvinnor och är nu inne på Vägen till Jerusalem. Jag är egentligen inget större fan av Ipod men insåg nog att Steve Jobs lyckats då jag faktiskt äger tre stycken Ipods (video, nano och shuffle). Förutom vissa små tekniska fadäser med Ipod-shuffle så måste jag erkänna att den är den perfekta löpprylen. Den fästes vid shortsen med ett litet clips och sitter sedan som gjuten där. Väger absolut inget och fungerar utmärkt för musik eller talböcker.

De finska vildmarkerna

Resan genom Finland fortsätter. Idag anlände vi till Joensuu där vi skall stanna några dagar. Jag har fortfarande inte tillgång till något nät så jag uppdaterar bloggen från mobilen.

Det verkar som om Venla åkt på en släng av vattkoppor men utslagen är än så länge få och hon verkar inte störas nämnvärt av dem. Venla har dock fått en ny kamrat i form av en napp som ibland tjänstgör som barnvakt. Elias uppsvullna ben blir sakta bättre och vi har klarat oss från flera sjukhus vistelser.

Träningen flyter på bra med dubbla pass varje dag. Igår var det bergsklättring i en riktigt stygg backe som jag hittade. Tio gånger rusade jag upp och ner. Det flöt på bra tills det återstod tre backar sedan gjorde sig de två senaste veckornas mängdökning sig påmind och det blev satans tungt. Idag blev det långintervaller med 5x8 min och två min joggvila.

Elias är förföljd

Nu är familjen på plats i Kuopio efter en dag av mestadels bilåkning. Elias har verkligen otur just nu. Strax innan avresan till Finland åkte han på vattkoppor. Väl framme i Finland kände han sig lite extra törstig efter lite för intensivt bastubadande och försökte kompensera vätskeförlusten med att dra i sig en hel flaska alvedon. Perfa! Så det var bara att testa den kommunala färdtjänsten och bränna in till lasarettet med ambulans. Elias var minst sagt tagen av stundens alvar. Precis som hans mor och far.

Nästa besök på sjukhus skedde idag. Elias blev troligen biten av någon vidrig insekt igår och hans vad svullnade upp till nästan dubbla storleken. I en liten byggd fick vi tag på en doktor som skrev ut recept på antibiotika och antihistamin som vi fick ut på ett närbeläget apotek. Doktorn hade någon avlägsen släkting i Sverige och ville gärna testa sina svenskakunskaper. Besöket inleddes med ett handslag följt av: Tja ba. Då vi var färdiga och på väg ut genom dörren brännde han av: Eru bajrare? Nej svarade jag. Jag e gnagare. Doktorn såg lite konfunderad ut men vi log åt varandra och tog avsked. Det hela kändes som en scen från Sällskapsresan. Det var bara Stig Helmer som saknades.

Nu hoppas vi på lite lugn och ro och inga fler sjukhusbesök på åtminstone några dagar.

Återförenad

Nu är jag återförenad med familjen i Finland. Jag har tränat på bra och även försökt återställa lite av sömnen som jag slarvade med då jag var gräsänkling i Sverige.

Idag har vi packat bilen för att bege oss till Koupio och en släkting till Marikas. Resan dit är ca 42 mil så vi får se hur det går att bila dit med både Elias och Venla. Vi hoppas på bra väder samt möjlighet till att bada lite vedeldad bastu då väl är på plats.

Coach Lamas har även ordinerat rätt ordentligt med träning de kommande veckorna så jag kommer säkerligen att vara rätt upptagen. Denna vecka kommer landa på ganska precis 13 mil och de två kommande är planerade till 14 respektive 16 mil. Mängderna går att hantera om man får träna alla dagar i veckan, men jag kommer tappa träningsdagar pga resa och då börjar det bli tajt. Att klämma in 16 mils träning på fem eller sex dagar kan bli svårt. Men jag väljer att vara optimist! Det är ju trots allt semester nu!

Semester!!!

Jipiie!!

Allt e klart och systemet verkar nästan vara oförskämt stabilt. Tänk vad mycket man hinner med då man jobbar under press (för vem vill inte gå på semester i tid?). Avlsutar dagen med lite Alice in Chains på högsta volym och skiner upp.

Nu - cykla hem, slänga på sig träningskläderna och rasta benen i 15km tillsammans med Herr Larm innan det bär av till flygplatsen och återföreningen med familhjen!

Semester!!!

Sista dagen innan semester

Ojoj, sista dagen på jobbet innan semester. Självklart konstaterar vi vid sista testningsfasen att långt ifrån allt fungerar så stabilt som vi vill. Det blir nu en massa panik-kod-åtgärder och sedan bara be och hoppas på det bästa.

Stress, dåligt med sömn och sliten som attan efter relativt mycket mängd och kvalité. Igår var det intervallpass tillsammans med klubben på Stora Mossen. Tacksam för sparringhjälp av Kalle, Hannes och Cédric. Plöjde 16*600m med 200m pausjogg <60''. Gott snitt på 1:45.7 och sista 600ingen på höga 1:37. Överraskande bra tempo trots att kroppen gnällde och bad om lugnare tempo.

Och just det! Idag flyger jag på kvällen till Finland för att äntligen få träffa familjen. Om jag nu kommer fram. Beslutet att boka en flygbiljett fredagen den 13 känns just nu inte som ett helt klokt val.

Nu raskt tillbaka till kodningen och lite panikåtgärder.

Högtalarna på plats

Jag fick ett par nya B&W högtalare av Marika, Elias och Venla i födelsedagspresent härom veckan. Kort efter det (jo jag är inte så bra på att hålla mig) åkte jag och hämtade dem på HIFI-klubben och har nu installerat dem. Iiii, de låter så bra. Högtalarna och jag kommer bli bästisar, det är jag helt säker på. Hoppas de trivs i vardagsrummet tillsammans med all övrig elektronik.

I tisdags så biampade (orkar inte förklara vad det betyder) och rum- och ljudkalibrerade jag dem tillsammans med min Audyssey-komponent-mikrofon som är integrerad i min Denon receiver. Nu är rumsbilden helt perfekt och det riktigt dånar och swoshar runt om i vardagsrummet. Hemmabioljud, hur kunde man klara sig utan det tidigare? Det som jag är mest imponerad av de nya högtalarna är dess förmåga att spela klart, rent och tydligt ljud även på låga volymer. Eftersom jag normalt sett har två småbarn som sover på kvällarna (eller iallafall önskar att jag hade det) så är det viktigt för mig att de klarar av just detta och här levererar högtalarna verkligen.

Nu återstår det dock cirka 100 timmars inspelningstid innan högtalarna är fullt inspelade.

Ensam och övergiven

Familjen drog i måndags morse till Finland så nu är man ensam och övergiven här i Svedala. Visst, jag är gräsänkling, kan spela hur högt jag vill på stereon, slipper byta blöjor och kan träna hur mycket jag vill. Men jag kan inte förmå mig att känna någon glädje. Det ekar tomt och kallt i lägenheten. Ingen fru som man kan mysa med, ingen speedad treåring som yr runt och ingen liten bebis som man kan konka runt på i famnen.

Så eftersom jag är en social rackare så har jag försökt sysselsätta mig så mycket som möjligt för att liksom inte hinna känna efter för mycket. Lägenheten är nu nystädad, toaletten glänser och jag har ljudkalibrerat mina nya fina B&W-högtalare (mer om detta i en senare post). Jag hann även med ett bra intervallpass vid Karlbergsslott igår. Bara två dagar sedan söndagens tävling så kroppen var inte helt återhämtad och Herr Larm lämnade mig hängdes så jag fick grotta på i min ensamhet. Coach Lamas hade ordinerat 10 stycken terräng-tusingar med fallande vila från 60'' och sedan minus 4'' för varje intervall. Kul! Iallafall tills det återstod tre intervaller. Då började söndagens tävling göra sig påmind och det blev tufft mot slutet. Jag bet dock i och snittade tusingarna på 3:09 vilket är bra med tanke på den korta vilan mot slutet (28'') och dessutom tusingar i terräng.


Idag står följande saker på agendan efter jobbet:
* Besöka Naprapat-Helena för en liten koll så att allt står rätt till i benen.
* Se filmen Tra[M]sformers.
* Påbörja digitaliseringen av videokameramaterial.

Go Japan Go!

Argh! Jag har precis läst Susanne Möllers två senaste spel-bloggposts och kan inte låta bli att gråta lite inombords. Det verkar ju precis som om hon läst min post om Japan-abstinens och sedan skrattat mig i ansiktet och dragit dit.

Hon gör ju precis det som jag önskat jag kunde göra denna semester. Hon har åkt till Japan, glider runt och äter mucho-mumso-smarrig mat, strosar runt i Akihabara och spanar in teknik och spel. Att hon sedan nämner att hon plockat åt sig ett färskt exemplar av nya Zelda till Nintendo DS gör att jag bara vill krypa ihop en krampaktig fosterställning och gråta! Jag vill också ha/äga/lira det spelet. Inte i höst, inte idag, helst igår redan. Hon planerar även att tjacka en ny videokamera vilket jag också är sugen på. Nu med 46-tums-TVn och 95-tums-projjen i stygg-HD-upplösning så måste jag ju rimligtvis ha en matchande HD-videokamera. Eller hur?

Pers men inte nöjd

I söndags begav jag mig tillsammans med farsan till Uppsala och Bospararspelen 5000m. Det var länge sedan jag var så osugen på att tävla. Lovade mig själv att skippa tävlingen om skallen och vädret inte visade sig från sin bästa sida. Vädret var inte toppen och konstigt nog satte vi dock kurs mot Uppsala och jag kunde inte låta bli snetända lite då regnet började smattra mot rutan.

Men men... Loppet startade och det blev en liten ryckig historia med tyvärr för långsam inledning. Det var regnigt, kallt och lite småblåsigt på målrakan. 75´´ på första varvet, 3:06 på första km och 9:16 på 3000m! De två sista km skärpte vi dock till det hela. Till följd av min bristande motivation och inställning så bidrog jag banne mig inte mycket med dragjobb men klubbkamraten Kalle gjorde dock en storartad insats.

Tredje varvet från slutet gick på 72'' och med två varv kvar drar jag igång spurten. För första gången på hela loppet känner jag hur kroppen svarar positivt. Tack vare farsans videoupptagning så kunde jag i efterhand klocka de två avslutande varven på på 66'' och 65''. Bra avslutning i medeldistanstempo och jag lyckades nästan äta upp de 16'' som gått förlorade. Sluttiden blev 15:03.13 vilket var pers med över 4''. Jag var inte alls så slut i kroppen som jag önskat och hade nog lite krut kvar. Jag får skylla mig själv. Hade jag haft bättre inställning hade jag kanske kapat de tre sekunderna som saknades. Kul var det iallafall att efter loppet kunna studera löpteknik via videoupptagningen. Steget ser ganska ok ut men jag kan jobba mer med högerarmens armpendling som sakta drar sig utåt i lite för stora aviga rörelser. Det blir att försöka träna på att springa smalt och hålla pendelrörelsen närmare kroppen.

Trots pb:t är jag besviken då jag känner att jag har betydligt mer i kroppen just nu. Känns som 10 sekunder inte alls skall vara några problem att kapa. Jag drömmer just nu inte om nåt annat än sub 15 men får nog snällt vänta på det tills man får sällskap i ett lopp av knäppgökar som gör 14:45 - 14:50 på beställning. Då blir det bara att pränta in deras ryggtavlor och följa dem så länge som möjligt.

Japan abstinens

De senaste veckorna har jag haft en sån djup och svår abstinens. Jag bara måste dra till Japan snart! Hela mitt väsen längtar dit. Till maten, atmosfären, alla trevliga människor och självklart all teknologi. Jag drömmer om nätterna att jag insuper den japanska luften, strosar på gatorna i teknik-Meckat Akihabara. Inhandlar en ny liten pryl (gärna en HD-videokamera eller något liknande), lirar lite spel i någon av de många arkadhallarna för att sedan avsluta dagen med en yakinikumåltid på en restaurang.

Argh! Jag måste dra dit. Snart. Jag lovar...

Men tillbaka i verkligenheten så inser man att det säkerligen kommer dröja nåt år innan drömmen blir sann. Med en nyföd liten dotter så är denna sommar/semester definitivt inte aktuell. Med Elias drog vi till Japan då han var ett år och fyra månader och det var minst sagt lite slitigt (åtminstone mastodont-flygplanresorna). Så med största sannolikhet kommer jag bli nerröstad för en Japan-utflykt nästa sommar också då Venla är lite drygt ett år. Shit, fan, merde...

Väljer dock ändå att dra lite på smilbanden och dra mig till minnes en rolig incident från vårt senaste besök i Tokyo (2005). Vi befinner oss i Ginza och Marika deklarerar att det är dags för Elias att få lite frukt. Ok, Ginza e ju typ Tokyos mest lyxiga stadsdel som får NK att likna en liten lokal UFF-butik, men det skall säkert gå att hitta lite frukt här nånstans. Sagt och gjort så finner vi tillslut en liten delikatessbutik på bottenvåningen i ett varuhus. Butiken är minimal och försäljaren har bara ett fåtal sorters frukter. Marika tillkännager (med min hjälp) att vi vill köpa ett äpple. Försäljaren skiner upp och får ett saligt leende i ansiktet. Sedan sätter han på sig sina latexhandskar och vänder sig om till sitt bord med äpplen. Det är inte ett vanligt flak med äpplen i en hög ala Coop utan här är alla fint placerade i små fack och uppgår inte mer än till kanske 20 stycken. Alla är de stora och nästan perfekta till form och färg. Han synar dem noga, plockar upp några för inspektion, knackar lite och känner på dem. Tillslut har han bestämt sig och visar stolt upp ett äpple till oss. Han är så nöjd! Han har gett allt och tillslut funnit det äpple som passar oss bäst. Vi som stått och förundrats över hans entusiasm nickar godkännande tillbaka till honom varefter han omsorgsfullt slår äpplet i fint omslagspapper. Wow! Världsklass! Vilken show! Jag har aldrig sett dess like. Redan här började jag ana att prislappen inte skulle bli lika ordinär som på Coop (som om Ginza-området inte redan hade sänt ut dessa varningssignaler). Notan landade på 55 kr. Ka-Tjing!

Och äpplet då? Jo det var lika gott som det var dyrt!
Förmodligen det godaste äpple jag ätit. Och med all säkerhet det absolut dyraste äpple jag köpt.

Transformers

Merde! Igår var det premiär i Sverige för mech-filmen Transformers. Jag måste erkänna att första gången jag hörde talas om en filmatisering av mjukis-robotarna så skrattade jag inombords. Vilket misstag! Varför just Transformers? Varför inte någon kool japansk robotdesign som tex Gundam? Men allt eftersom tiden gick och den ena trailern/teasern efter den andra letade ut sig på nätet så började jag tvivla. Fan, det ser ju bra ut. Robotarna ser ju riktigt grymma ut. Optimus Prime är inte en teddybjörns-långtradare-robot utan ser ju nästan så grym ut att han gör sitt über-koola namn rättvisa (vem vill inte heta Optimus Prime?).

Givetvis förstod jag att handlingen skulle ha minimal tyngd i en film som denna. Fast det är ju det som är skönt med en film i denna nicsh. Jag förväntar mig inte dryga två timmar med djup story, kanske lite parallella handlingar och en ordentlig twitch ala filmen Sjätte sinnet på slutet. Jag vill ha ös, grymt koola robotar och effekter i två timmar. Då är jag nöjd.

Så det var med ett stort leende jag läste dagens recension av filmen i DN. Aldrig har jag varit så sugen på att se en film som fått ett så lågt betyg och omdöme. Och det är minst sagt lite ironiskt att det är först nu efter en sågning som denna som jag inser att jag nog kommer gilla filmen.

Mina nya statyer

Ahhh... Så äntligen anlände mina nya fina import statyer i ett enormt paket till matbutiks-posten. Tullverket begärde in 302 kr men det var det så klart värt. Båda statyerna går i Star Wars Animated Maquette-serien vilket innebär att de är baserade på karaktärer ur Star Wars-filmerna men har omarbetats till ett mera serietidningsutseende. Som extrem seriefanatiker så tycker jag självklart att detta är mumma. Låt mig presentera Roron Corobb och en Stoormtrooper!

Igår tog jag en bensträckare tillsammans med Herr Larm. Han lotsade runt mig på en ny kanonrunda på ca 16 km och hela 335(!) höjdmeter. Alviksstrand, Stora Essingen, Aspudden, Nybohov, en runda på Söder, Västerbron och sedan hem via Tranebergsbron och Minneberg. Tempot var gott och benen kändes överraskande pigga. Bra träning till Lidingöloppet.

Underbara underbara Trosa!

Vilken fantastisk avslutning det blev på 30-årsdagen! Jag stack hem lite tidigare från jobbet i fredags och kopplade av lite hemma med familjen innan farfar kom och plockade upp oss. Därefter packade hela familjen in sig i Saaben och satte kursen mot Trosa och stadsloppet som alltid hålls första fredagen efter midsommar.

Och som vanligt var visade sommarvädret upp sig från sin bästa sida. Jag vet inte vad Trosas arrangörer har för kontakter med vädergudarna men uppenbarligen är det förträffliga då vädret alltid är perfekt.

Startfältet var som alltid gott och inspirerande. Jag kände mig lite halvsliten i vaderna pga 3000m-loppet i onsdags. Försökte dock stretcha aningen mer och inte känna efter alltför mycket. Starten gick och många brände av i ett hiskeligt tempo. Försökte hålla reptilhjärnan kall och göra mitt eget lopp. Kom ikapp Linus Nilsson och Rubin McRae vid 2 km och strax efter det passerade jag Clas Jansson. Strax innan hälften av loppet gick jag om en kenyan och sedan plockade jag upp Peter Öberg. Kort efter det ser jag att Rachid Benjira kliver av och bryter. Nu var jag framme vid 6 km och det blåste lite snålt utmed vattnet. Dessutom stiger det fram till 8 km. Nu började jag märka av att jag genomfört en tuff tävling bara två dagar tidigare. Men det var bara att bita ihop och stoppa huvudet under armen och slutföra loppet på ett bra sätt. I stigningen upp till 8 km gick jag ikapp Erik Öhlund. Var trött och sliten och frestades att lägga mig bakom honom ett tag men jag valde det rätta beslutet och gå om direkt och grisa på in i mål. Väl i mål var jag hela 12 sekunder före Erik och kom in på en fjärde plats (3e svensk). Tiden blev 27:43 vilket var 10 sekunder snabbare än i fjol.

Prisutdelningen efter loppet var även det underbart. Hade dragit i mig en liten champagneflaska så jag var lite halvrund under fötterna. Hur som helst så var det ett fint sällskap som man fick ansluta till. Sjökan vände som vanligt ut och in på motståndarna och vann före en Marockan som gjorde 7:59 på Sollentuna GP. Den färske sub 30-löparen Fredrik Uhrbom kom trea. Publiken hurrade för mig på 30-årsdagen så det var major goosebums-varning. Sedan fick jag en fin Webergrill som plåster på såren för de 8.9 km man harvade runt. Avslutningsvis var det nerjogg och eftersnack med alla Studenter samt mina polare Diver-Joel och Soon-To-Be-Student-Löpare-Micke.

Alla resultaten >>.