Lidingöloppet (läs: Lerloppet)

Foto: Thomas Windestam

Igår var det dags för ett av höstens stora mål: Lidingöloppet. Jag hade laddat ordentligt den senaste veckan och kände en liten svag nervositet inför loppet. Hur skulle jag hantera den längre distansen? Skulle jag lyckas behålla fokus alla 30 km eller skulle man åka på svackor?

Starten gick och jag kom iväg i ett bra tempo och hittade snabbt 3:30-flytet. Planen var att försöka hålla 35/35/36 på de tre milen. Men efter lite drygt två kilometer började det ösregna och kort därefter var man genomblöt. Linnet satt som ett klistrat frimärke på bröstet och kylde ner. Jag tyckte det var lite lagom rått och kallt redan innan start och gillade inte alls detta nerkylande regn. Nåväl, första milen klockades på 35:07(min egen klocka) och kort därefter väntade farsan med en vätskelangning. Fram till dess hade jag haft följeslag av bla Herr Larm, Brandman-Staffan (aka Vitamin-Cola-Mannen) och Upsala-Henrik. Men vid 12 km markeringen började jag sakta sega ifrån och plockade några framförvarande löpare innan jag och Mäster Kent slog följe.

Foto: Thomas Windestam

Regnet fortsatte ösa ner och kyla. Banan hade nu blivit rejält nersölad och det var blandat med stora pölar och leriga partier. Det var ett fasligt sick-sackande innan jag tillslut var så genomblöt om skorna att jag bara gav upp och försökte hålla balansen där det var som halast. Jag letade spår överallt och ville inte ligga bakom någon löpare för att få god sikt framåt hur terrängen såg ut. De lätta tävlingskorna var nu så nersölade att de förmodligen vägde mer än ett par Kayano.

Mellan kilometer 14-18 hängde jag och Mäster Kent ihop med mig som draglok innan han släppte. Väl uppe vid radhusområdet vid 19 km fick jag andra vätskelangningen av farsan och passerade sedan Grönsta gärde och 20km-markeringen på 1:10.39. Den andra milen hade således passerats på 35:28 och jag låg nu dryga 30 sekunder bakom min plan. De yttre tuffa förhållandena började nu ta ut sin rätt och jag insåg att det skulle bli tufft att klara målet på 1:46.

Sista milen sololöpte jag förutom två löpare som jag plockade. Vid 21 km passerade jag IFK Moras Nicklas Karlsson och sedan vid Golfbanan passerades Högbys Shiloh Mielke. Kilometrarna med Abbor- och Golfbanebacken passerades precis under 4:00 och i mål hade jag 1:47.04 med placeringen 14 (11e svensk). Jag hade jobbat mig upp från 25e plats vid 10 km till 16e plats vid 20 km och 14e man i mål. Sista milen klockades på 36:25. På upploppet såg jag att det fanns chans till att göra sub 1:47 men det var extremt halt och jag var riktigt nära att åka på drutten ett par gånger. Jag letade spår som en vettvilling men det var såphalt precis över hela målrakan. Trist att se klockan ticka över 1:46 då jag hade krafter kvar. Det skumma var att min egen klocka visade 1:46.52. Jag fattar inte riktigt hur arrangörerna fick det till 1:47.04 men det är bara att gilla läget.

Foto: Thomas Windestam

Kände mig rätt fräsch under hela loppet och även då jag gick i mål. Värst var nog att jag blev lite nerkyld. Jag och Herr Larm garvade lite åt våra läppar. Det såg ut som vi druckit en hel del blåbärssoppa, så blåa var de. Kroppen var dock pigg och den värsta skavanken från loppet var nog vänster bröstvårta som pga det våta linnet fått lida pin. Jag råkade nämna detta för Marika och fick då en vass replik om att jag minsann inte skulle klaga då jag slipper amma. Ok, bäst att hålla låga ställningar.

Med facit i handen så klarade jag terrängen bra men stumnade en aning i benen den sista milen. Bristen på långpass var nog en stor anledning till detta. Under året har jag endast genomfört två pass som varit två timmar eller längre. Jag var pigg i lungorna och pulsen var inte så hög sista milen men jag kände att jag var muskulärt nedbruten i benen. Baksida och framsida lår var nog de partier som tog mest stryk.

På det hela är jag nöjd med loppet och placeringen. Det var en god erfarenhet och jag är ganska säker på att jag med lite mer mängdträning, rutin och bättre yttre förutsättningar kan kapa 1-2 minuter på min tid. Nytt försök nästa år? Inte omöjligt!

Mina mellantider (med måltiden enligt den officiella tidtagningen):
1-5: 17.44
6-10: 17:23 (35:07)
11-15: 17:28 (52:35)
16-20: 18:04 (1:10.39) - andra milen på 35:28
21-25: 18:18 (1:28.57)
26-30: 18:07 (1:47.04) - tredje milen på 36:25

Topp-100 resultaten »

Mobbing

Igår innan läggdags så läste jag ett Bamse-äventyr för Elias. Bamse är en stor idol och Elias lyssnar spännt på varje äventyr man läser för honom. Avsnittet igår handlade om mobbing och efter vi läst klart så hade vi en liten pratsund om just detta. Jag förklarade hur viktigt det var att inte bråka och mobbas samt att man måste visa hänsyn och respekt för alla. Elias nickade förstående och såg allvarlig ut. Sedan frågade jag honom vad han skulle göra om någon var taskig och elak mot honom. Elias funderade en stund och tittade sedan upp på mig och svarade kort och uppriktigt:
- Då skall jag banka honom till fängelset!

Kanske inte riktigt det svar som farsan hade hoppats på...

Dan före dan

Det drar verkligen ihop sig! Imorgon om ganska precis ett dygn står jag på startlinjen och har 30 tuffa kilometrar framför mig. Jag har varit nojig hela veckan och minsta lilla känning i hals eller näsa har tolkats som ett inledande stadie till kraftig förkylning. Nu verkar det dock (peppar, peppar) som om jag får vara frisk och till och med kunna starta. Ace!

De senaste dagarna har jag försökt:

• Sova gott
  
• Äta korrekt
  
• Äta ännu mer om tillfälle ges
  
• Lätta på träningen

Jag är fullkomligt laddad och fokuserad inför tävlingen imorgon och har taktiken klar för mig hur krafterna under loppet skall disponeras. Det enda jag egentligen oroar mig för är att jag skall vara övertänd och inleda första milen med att springa med huvudet under armen.

Nåväl. Idag skall jag inte göra många knop utan bara ta det lugnt och fortsätta ladda inför morgondagen.

Soptunna

Då Marika gick hem med Elias från dagis idag så ville han ringa och prata lite med pappa (mig alltså). Det är alltid roligt och oftast alltid relativt skumma konversationer vi för med varandra. Exempel:

Pappa: Hej Elias!
Elias: Hej pappa!
Pappa: Har du haft kul på dagis idag? Lekte du med Filip? (Elias bästis på dagis)
Elias: Nej, Filip var sjuk.
Pappa: Jasså, men mamma berättade ju för mig att han var där på dagis idag.
Elias: Nä, Filip var på sjukhuset.
Pappa: Va, har det hänt honom något?
Elias: Nä.
Pappa: Jag tror du skojar med mig. Inte var väl Filip sjuk eller på sjukhuset?
Elias: Nä. Han var i soptunnan.

Man undrar ju krasst vad som egentligen försiggår i Elias skalle och på hans dagis.

Sista genrepet

Igår genomförde jag mitt sista genrep inför stundande Lidingöloppet. Jag och Herr Larm möttes upp vid Alviksstrand och joggade sedan till Solviks motionsspår. Väl där körde vi två stycken dubbelvarv, dvs uppskattningsvis 2 x 3700m. Spåret är ganska kuperat så man får pressa på en del i stigningarna vilket passar mig perfekt. Normalt sett brukar jag springa 5-6 enkla varv och då snitta 5:55 - 6:00. Igår bestod dock en intervall av två varv så tanken var att hålla igen lite och inte mosa på för hårt. Benen kändes dock fjäderlätta och skallen var sugen på löpning så det gick hyfsat fort ute i spåret utan att jag behövde slita. Vilan mellan de två intervallerna var lätt jogg/gång i 2.30. De två varven klockades på:

1. 11:52 (6:00/5:52)
2. 11:51 (5:52/5:59)

Tiderna visar att jag trots den dubbla längden höll ett snitt som motsvarar det jag brukar prestera på ett varv. Således ett mycket bra formbesked inför Lidingö. Allt kändes tipp topp och både back- och slätlöpningen fungerade mycket bra. Idag vilar jag, sedan blir det 25 minuter lätt lätt löpning på torsdag och sedan ytterligare en vilodag på fredag. Därefter är det dags för 30 stygga kilometrar på Lidingö.

Upp till kamp

Iiiihhhh så fint! Idag släpps äntligen den avslutande delen i Halo-trilogin. Super-pepp! Det skall verkligen bli intressant att se hur vår Master Chief gör sig i den nya generationens grafiska prestanda. Till råga på allt är det dessutom löpvila idag så kvällen är fullkomligt dedikerad åt att försvara jorden mot anfallande Covenanter.

Punka

Som ett brev på posten så har vi fått punka på barnvagnen. Och finska luftfartsverket har ju konfiskerat vår special-barnvagsncykelpump som terroristvapen.

Tack som fan för det!

True Blue

Venla har lärt sig två nya saker. Det första är att hon lärt sig skratta ett härligt kluckande skratt. Det börjar med att hon fyrar av sitt patenterade tandlösa Stimorol-leende och sedan om man flinar tillbaka så kan hon ibland svara med ett kluckande skratt. Det hela är väldigt festligt och man kan inte låta bli att skratta tillbaka ljudligt varvid hon gör det samma igen och så har man en härlig liten vinkel-volts-situation.

Den andra saken hon lärt sig är inte lika charmerande. Hon har nämligen lärt sig låta som en ambulans. Weeeoooo Weeeeooo låter det med ett skärande ljud som tränger igenom det mesta och letar sig fram överallt. Att låta som en ambulans kanske är kul men tyvärr för mamma och pappa så verkar det som om denna ambulans aldrig kommer fram till sjukhuset.

Venla härskar alltjämnt på den översta av de övre viktkurvorna och så har hon fortfarande ljusblå ögon! Elias ögon blev mörkbruna ungefär då han var mellan tre till fyra månader. Trots endast en kvarts japanska gener så vägde de tyngre än den svenska och finska tillsammans. Venla är nu precis fyra månader så vi får se om hon får behålla sina blåa ögon. Efter lite Googlande så verkar det som om barn kan få sina ögonfärger förändrade fram till och med de är sex månader gamla. Den som lever får se.

Nålar

Hjälp, jag sitter på nålar. Om två dagar släpps Halo 3 till Xbox360. Ett av de större spelsläppen under hösten detta år (iallafall för Microsofts del). Äntligen får man en fortsättning på det krappiga slutet av tvåan. Och till råga på allt får trilogin ett värdigt slut (enligt de som recenserat spelet).

Om mindre än sex dagar är det dessutom skarpt läge ute i Lidingö. Förra veckans kvalitetspass blev Löparnas kväll (10000m) och sedan 5x2.5km i Ursvik med endast 30 sekunders ståvila mellan intervallerna. Passet i Ursvik blev en progressiv historia där jag skruvade upp tempot successivt. Mellantiderna var bra och jag fick slita först på sista intervallen så det mesta tyder på att terrängformen är stabil. Igår begav jag mig tillsammans med Herr Larm ut till Silverdal för att kika på våra framtida hus. I slutet av detta pass genomförde vi en tempoökning som varade i ca 25 minuter.

Denna vecka kommer jag inte göra många knop eller kilometer. Det sista kvalitetspasset kommer köras på tisdag i Solviksspåret där jag kommer köra två eller tre länge terrängintervaller. Sedan kommer jag trappa ner ordentligt för att vara extra pigg och utvilad till lördag. Men det viktigaste nu är att inte åka på någon förkylning eller annan sjukdom. Jag är på gränsen till paranoid. Hör jag någon nysa så måsta jag hålla andan och gå en stor omväg för att bespara mitt immunförsvar. Bara nu Elias inte drar hem något skit från dagis som mänskligheten saknar försvar, botemedel eller vaccin mot.

Svanar med horn

Igår var vi på besök hemma hos farmor och farfar. Vid matbordet berättade farfar för Elias om vad han hade sett då han var på landet tidigare under helgen:

Farfar: Vet du vad jag såg då jag var på landet?
Elias: Näää.
Farfar: Jag såg två jätte stora svanar. Du vet sådana där stora vackra och vita fåglar.
Elias: Aha, såg du svanar?
Farfar: Ja just det!
Elias: Sådana där som har hornar? (Elias pluraliserar allt med -ar)

Med denna dialog kan man krasst konstatera att Elias inte har en blekaste aning om hur ett par svanar ser ut. Återbesök till Skansen och Kolmården är inplanerat.

Fyra får inte plats

Våra försök att få Elias att sluta suga på tummen ter sig i allt mer desperata former. Igår innan läggdags:

Marika: Om du inte suger på tummen i natt så får du sova hos mamma och pappa.
Patrik: Ööööhhh...
Elias: Jag lovar att inte suga på tummen.
Marika: Men suger du på tummen så får du gå tillbaka till din säng.
Patrik: Ööööhhh...
Elias: Jag lovar.
Marika: Bra, då kan du sova hos oss.
Patrik: Men vänta nu, vi får inte plats alla fyra i sängen.
Marika: Jo då!
Elias: Jo då!

01:30 tar jag min kudde under armen och förflyttar mig till Elias rum för att där krypa ner i hans säng. Vi fick inte plats alla fyra i vår dubbelsäng.

Jag hatar att ha rätt.

Täcke

Vad är det med barn och sova utan täcke? Varenda gång jag kommer in till Elias rum på kvällen då han ligger och sover så har kan sparkat bort täcket.

Elias sover tungt.
Stilla och försiktigt lägger jag tillbaka täcket över honom.
Kort senare har han återigen sparkat av sig det.
I sömnen.
Trots att han sover tungt.
Detta händer alltid.
Hur kommer detta sig?
Ett av livets olösta mysterier.

Pussel

Elias har en klocka i form av ett pussel. Klockans siffror utgör pusselbitar så man både kan öva på klockan och var de olika klockslagen (siffrorna) hör hemma på en klocka. Att begripa vad klockan är det är fortfarande lite överkurs för Elias, lite drygt tre år. Men igår bevittnade jag hur Elias utan eftertanke placerade ut alla siffror helt korrekt på klockan. Imponerande! Jag måste erkänna att jag blev lite paff.

Och lite senare åkte jag på däng i Memory. Att jag har en civilingenjörsexamen och 240 högskolepoäng struntar Elias fullständigt i. Det här är Memory och han gör allt för att äga farsan. Fast både jag och Elias måste erkänna att morsan e rätt vass hon oxå på spelet. Kanske lite för bra för hennes eget bästa. I min familj tappar vi killar nämligen lätt sugen när vi inte vinner (och blir dessutom mera besvikna när vi förlorar).

Så då till den slutliga frågan:
Låter Marika oss vinna lite då och då bara för att vi skall fortsätta spela?
[...]
Ok, jag vill inte veta svaret på denna fråga.

Grill

Här intog jag min lunch idag.
En stadig 150-grammare med pommes.
Ni fattar varför.

Cykelpump-terrorist

Igår återvände familjen från en tio dagars exil i Finland. Så skönt att ha dem hemma igen, en liten trotsig treåring att skoja med och en mysig tre månaders dotter som är så snäll så snäll. Nu är det inte heller ensamt i dubbelsängen utan man har sin fru bredvid sig som skänker lite värme.

Marika blev dock klassad som terrorist igår då hon skulle checka in sitt handbagage i Helsinkis flygplats (Vanda). I hennes barnväska hade hon en liten cykelpump. En modell jätte liten (ca 25 cm), portabel och fredlig. Den är rätt viktig då den är räddningen med stort R om man får punka på barnvagnen. Sker detta och man inte kan reparera punkan omedelbums så är vagnen i stort sett obrukbar. Detta har vi råkat ut för en gång och det var inte kul, vagnen gick knappt att dra framåt. Hur som helst så konfiskerade vaktpersonalen denna cykelpump med motiveringen att den kan användas som vapen. Yeah riiiight. En mamma med ett spädbarn i sin famn och en treåring vid sin sida, det är minsann en fullfjädrad terrorist. Jag föreställer mig henne försöka kapa planet ammandes Venla och samtidigt vilt vevande med det 25 cm långa cykelpumpsvapnet. Men men, pumpen är nu long gone och vi måste således försöka få tag på en likadan. Merde!

31:07.24

Foto: Thomas Windestam

Knappt man tror det är sant. Mitt nya pers på 10000m lyder nu 31:07.24 vilket förvånar mig en aning. Som jag delgett i några av mina tidigare posts så har jag inte nött så mycket tartan de senaste veckorna och det senaste banpasset nu i Finland gick inte hellt über.

Begav mig iallafall ner till Sätra IP igår kväll och snackade mig direkt samman med herr Larm och Spurt-Österberg. Larmen hade erbjudit sig att hara i 5000m på ca 15:40 och jag och Nicklas kom överrens om att efter detta växeldra två varv vardera. Temperaturmätaren visade knappa 12 grader men det kändes banne mig som precis över noll-strecket. Det var bara frosten som saknades. Efter lite uppvärmning så kändes det dock bättre och jag valde till sist att starta i linne och short utan fingervantar. Starten gick och Larmen tog planenligt täten och gjorde sedan ett hedersvärt dragjobb. Då han klev av visade min klocka 15:46 och jag kände mig knappt ansträngd. Resan fram tills dess hade således kostat väldigt lite energi. Nicklas drog i samband med detta upp tempot en aning och varvtiderna från höga 75'' och låga 76'' förbyttes mot tider ner mot 74''/75''. Duathlon-Swahn och Unicorn-Nilsson släppte då ledarklungan och jag och Nicklas blev ensamma. Vi följde vår plan och turades om att dra två varv vardera. Med dryga fem varv kvar kände jag mig fortsatt pigg och insåg att jag hade en del krafter kvar. De sista varven tenderade till att gå ner mot 73''/74''. Då det återstår 300m lägger Österberg in sin patenterade spurt och lämnar mig ensam. Det hela var väntat och det är inte lätt att besegra en före detta 1500m-löpare i spurten. Mitt slutvarv klockades på 68'' vilket är det tempo jag normalt håller på 3000m. Jag är således nöjd med min avslutning men är ändå distanserad med 5 sekunder på de 300 sista metrarna! Slutkilometern visade 2:56 vilket var en bekräftelse på att det fanns en hel del krafter kvar. Den första hälften gick på 15:46 och den andra på 15:21 (!) vilket är en hyfsad negativ-splitt!

I mål kände jag mig oförskämt pigg men var samtidigt både överraskad och lycklig över det nya perset. Jag hade inte vågats hoppas på tiden 31:07.24 innan start. Det som mest förvånade mig var hur lätt det kändes. Jag blev aldrig riktigt trött och tack vare alla Studenter utmed banan så tappade jag aldrig fokus vilket annars är lätt hänt under 25 varv. Nu får jag sätta upp ett nytt hägrande mål för framtida tävlingar, nämligen sub 31. Det skulle smaka!

Nu gäller det bara att hålla sig frisk och kry fram till lördagen den 29/9 då det är Lidingöloppet. Med detta formbesked i ryggen så tror jag att det kan bli riktigt intressant och det finns goda möjligheter till en fin tid.

Varvtider (de varv jag drog inom []):
1. 75.8
2. 72.4
3. 75.6
4. 75.9
5. 75.5
6. 75.1
7. 75.9
8. 76.4
9. 76.0
10. 76.9
11. 76.3
12. 76.5
13. 74.0
14. 75.3
15. [75.6]
16. [74.9]
17. 75.8
18. 74.4
19. [74.3]
20. [74.2]
21. 73.5
22. 74.0
23. [73.3]
24. [71.1]
25. 68.1
Total: 31:07.24

Coach Lamas artikel på Studenternas hemsa »

Dags för 25 varv igen

Idag är det tänkt att jag skall harva runt 25 varv på bana under Löparnas kväll. Känner mig väl inte helt upplagd för detta men det är bara att bita i och fokusera. Den senaste tiden har mestadels spenderats med att träna inför Lidingöloppet vilket i praktiken har inneburit långa intervaller gärna i kuperad terräng. Så hur det är med banformen låter jag vara lite osagt men jag ser tävlingen som ett led i Lidingölopps-förberedelserna.

Där fick jag

Nu vet jag varför det är brukligt och av god sed att vakna och kliva upp innan 11:30.

Följande kväll/natt/morgon går det nämligen inte att somna förrän 04:15.

Cromagnon

Post tandborste-incidenten tidigare idag så trodde jag att att grabben hade vuxit till sig och mognat. Men icke! Under eftermiddagen bestämde han sig resolut för att gå ut och blåsa såpbubblor. Endast iförd t-shirt, mjukisbrallor och gummistövlar.

Jag älgar efter honom för att kränga på lite mer kläder varvid Elias tar till flykten och springer rakt in hos sin mormors och morfars grannar här i Finland. Jag knackar på och ursäktar mig på en kombination av svenska, finska och engelska och ser till min förfäran att han skuttat upp på övervåningen hos dem. Argh! Elias har nu kommit i något Cromagnon-tillstånd och slutat reagera och svara på tilltal. Jag måste således ursäkta mig ytterligare en gång till och stövla upp på deras övervåning för att leta rätt på Elias och kånka ner honom. För säkerhetsskull fortsatte jag kånka honom under min arm ända tillbaka till mormor och morfar. Kan Elias bete sig som en Cromagnon-människa så kan väl jag med.

Frid no more!

Utvilad

Fick sova ut till 11:30 och känner mig nästan utvilad. Konstig känsla, kan inte minnas senast jag kände mig så här pigg. Mommi (mormor på finska) plockade upp Venla på morgonen och Elias parkerade sig framför tv:n och kikade på Batman (that's my son!). Marika klev upp ett tag senare men lät mig av någon outgrundlig anledning ligga kvar och självvakna.

Sedan var det dags för mig att borsta tänderna på Elias. Den lille killen följde med självmant utan motstånd eller diskussion. Smärtfritt, enkelt och utan kamp.

Frid!

Surprise

Satt igår kväll och meckade lite med inställningarna i mitt WoW-konto och upptäckte till min skära förvåning att Blizzard inte alls hade raderat min gamla mage (Majora) från 2005 som de påstått. Sweet! Hon visade sig vara halvvägs till level 52 så det var bara att släppa min nyskapade präst (Zatopek) och börja komma ihåg hur man maxade med en mage istället. Nu känns det rätt fint. Magen åstadkommer massor av skada och har en hel del riktigt fin utrustning. Osså hade jag samlat på mig en hel del guld så man slipper glida omkring och vara luspank hela tiden.

Och så har jag lagom till nystarterna för några de tv-serier jag följer börjat följa ytterligare en serie: Grey's Anatomy. Serien är banne mig riktigt bra. Nu måste jag raskt mata mig igenom tre säsonger så jag är i fas till starten av säsong fyra som börjar den 27/9.

Återförenad

Äntligen återförenad med familjen!

Genomled en båtresa med Silja Line igår innan jag anlände till Helsinki idag. Innan jag tog bussen till Veikkola (där Marikas föräldrar bor) så passade jag på att hasta förbi Marikas stora syster. Väl där bytte jag om och stressade igenom 10x1000m på en näraliggande idrottsplats. Passet gick tyvärr inte så bra som jag hade hoppats. Inte för att det direkt dåligt men det gick inte heller så bra som jag hade önskat. Får skylla lite på att det nog inte är helt optimalt att försöka pressa intervaller kort efter det att kroppen vaknat. Bättre att låta den mjuka upp och acklimatisera sig ett tag först. Kanske inte det bästa formbeskedet inför Löparnas kväll nästa vecka men nog förståeligt då jag pressat längre intervaller och mycket terräng på sistone.

Då jag klev av bussen kom Elias springande och kastade sig i min famn. Som taget ur en billig Hollywood-film. Men detta var på riktigt. Och jag och min son hade huvudrollerna.

Kärlek!

Egen tid?

Jag pallar inte längre. Har varit gräsänklig sedan i måndags sedan familjen begav sig till Finland. Hemma ekar det tomt mellan väggarna. Det är tyst, lugnt och stilla. Med andra ord rent outhärdligt. Inget liv och rörelse. Är det så här det är att ha lite 'egen tid'? Jag känner mig istället rastlös och stressad. Har försökt dämpa ångesten med extra långa arbetsdagar, hård träning och ideligt WoW-spelande. Allt utan resultat.

I mångdags då jag tog avsked av Elias vid dagis fick jag en puss av världsklass. Konstaterade krasst att jag skulle vara tvungen att klara mig på den ända till onsdag nästa vecka. Redan samma eftermiddag insåg jag att det inte skulle vara möjligt och kort senare var jag inne och sonderade biljettpriser hos Silja Line och Blue1. Nu sitter jag här med ett i hopkokat budget alternativ (boka aldrig biljetter sent): En Silja-biljett till Helsinki med avresa idag kl 17:00 och en flygbiljett hem sent på söndag kväll. Imorgon om exakt 24 timmar får jag träffa familjen igen. Ace! Då skall jag kela och gosa med dem extra mycket så jag klarar mig några dagar i ensamhet innan jag åker tillbaka hem igen.

Genrep i Lidingöspåret

Lagom till att regnet sakta började strila ner från himlen så begav jag mig iväg till Lidingöloppsspåret för ett sista genrepspass. Parkade vid Lidingö kyrka och joggade sedan 2.5km som uppvärmning till 20km-skylten. Väl där hade det slutat regna och jag påbörjade mitt tröskelpass.

Tidigare under dagen hade jag erhållit stränga order från Coach Lamas om att inte lägga kilometertiderna under 3:40. Jag försökte slingra mig med motiveringen med att det finns så mycket uppförsbackar att återhämta sig i så kanske kunde jag få springa lite fortare? Icke! Lamas hotade tom att ringa upp och kontrollera att jag förstått hans anvisningar. Ställde således in cruise-kontrollen på 3:40 och lät benen rulla.

Höll det då? Mäktade jag med att dra i handbromsen en aning och lägga dem över 3:40? Med risk för att få ett ilsket samtal från Coachen - nej, men nästan. Snittet för de 20 km blev 3:37 och det kändes lugnt, avslappnat och kontrollerat hela tiden. Mot slutet av passet var jag tvungen att dra ner lite på farten då det blev ordentligt mörkt och jag inte ville trampa snett. De två milarna klockades på 36:01 och 36:18. Om väder och vind tillåter så tror jag att det är möjligt att fila ner dessa miltider en bit till. Pulsen visade även en (för mig som normalt har ganska hög puls) låg och fin snittpuls vilket tyder på att jag inte behvöde slita för att hålla tempot.

På upploppet blev jag dessutom jagad av en GGR (Galen Golden Retriever). Nån matte eller husse fanns inte så långt ögat kunde nå. Iofs förståeligt då hunden verkade misstänkt rabiessmittad. Jag gillar ju hundar. Bara de är kopplade. Och jag inte är ute och springer.

Det byggs för fullt på huset

Som jag nämnde i gårdagens bloggpost så utlovade jag lite bilder på huset i Silverdal som JM håller på att snickra upp åt oss. Det hela började i februari med att Herr Larm hade lagt beslag på en villa i samma område och sedan inledde en hets-kampanj för att få mig att köpa hus där också. Jag råkade nämna detta för Marika som fram tills dess helt varit inne på att tjacka en större lägenhet, inte ett hus. Lite förvånad blev jag när Marika bad mig kontakta mäklaren för att se om det fanns några objekt kvar.

Efter att JM:s VIP-kunder hade fått boka upp hus så fanns det endast ett fåtal radhus kvar. Dagen innan dessa gick ut till allmänheten så bokade vi hastigt och lustigt ett möte hos en mäklare och hade kort därefter tecknat upp oss för ett nybyggt radhus i Silverdal. Det hela var nog i grevens tid för någon månad senare gick etapp 2 (den sista) ut för försäljning i området med rejält uppjusterade priser.

Efter mötet med mäklaren har det varit ett otal möten med olika inredningsarkitekter, köksvisningar och massor av tillvalsbeställningar. Nu är dock allt klappat och klart och vi väntar 'bara' på att huset skall byggas upp och bli beboligt. Som det ser ut nu är det inflyttning i mars nästa år så det är ju trots allt ett tag kvar. Men som ni kan se på bilderna är de utvändiga delarna redan uppe. Snart kommer säkerligen det invändiga arbetet att påbörjas. Nu när det är lite off-season så gäller det att leta upp några bra priser på trädgårdmöbler och gasolgrill.

Och Herr Larm då? Jo han kommer bo tvärs över gatan så vi kommer kunna hålla koll på varandra.

Lyckad helg i Sala

Måndag igen, trist men sant. Desto skönare var dock helgen som innehöll en massa roliga inslag. Marikas far och syster Emilia kom tidigt på lördag morgon direkt från Finland. I ösregnet begav vi oss ut till Silverdal och inspekterade hur jobbet fortlöper med vårt hus. Det var kul att konstatera att de utvändiga delarna av husfasaden redan är på plats. Hur mycket jag än försöker undvika det så kittlar det lite i fingrarna. Det vore ju så skönt att få husnycklarna snart så man kan flytta in. Men tyvärr är det ett litet tag kvar till mars-08 då inflyttningen är planerad. I det strilande regnet tog jag några bilder som jag lovar att lägga upp snart.

Därefter åkte vi vidare till Sala för att slutföra de sista detaljerna på bastun. Marikas far pysslade mestadels med detta och spikade upp lite lister invändigt samt satte upp foder runt fönstren. Under de gångna veckorna har även farsan målat bastun så nu börjar den se riktigt prydlig ut. Det som saknas är att dörr, foder och tak- och sidolister skall målas i vitt.

Under både lördag och söndag var det Finnkampen på TV som självklart följdes intensivt av mig. Det kändes bra att vi tog en trippel i 5000m, seger i 10 000m och 3000m hinder. Enda missberäkningen var väl att Musse fick stryk i 1500m samt att herrarna förlorade med ynka 4 poäng. Svärfar tillsammans med Marika och Emilia valde dock att fokusera TV-intresset kring Formel1-loppet på Monza under söndagen. Då vi inte heller har TV3 i landet så följde jag Sveriges match mot Danmark via radio. Lite old-school! Skönt med en poäng och nu ser vägen till EM hyfsat öppen ut.

Under söndagen fick jag även fin-besök av min klubbkamrat Swyzak, aka Keps-löparen, från Västerås. Vi tog ett långpass tillsammans runt nejden i Sala. Först mot Silvköparen och sedan vek vi av runt bortre delen av Långforsen. Efter 75 minuter kom vi tillbaka till Måns Ols där vi gjorde en tempostegring i ett terrängspår och körde då hårdare i lite drygt 40 min innan vi sakta joggade tillbaka till sommarstugan där vi, påtagligt nöjda, kopplade av i bastun. Tiden visade 2:01 och GPS:en 29.5 km.

Kort och gott en riktigt bra och givande helg!

Det drar ihop sig...

Under sommaren har det varit lite skralt med tv-serie-tittande och jag och Marika har mestadels knäckt en massa filmer. En serie som vi dock började titta på (har kommit halvvägs av första säsongen) är House som för övrigt är lysande. Men som sagt, hösten är ju som bekant redan över oss och lite som plåster på såren så innebär detta även att många av de bättre(?) tv-serierna drar igång i USA. Här följer lite bra datum att lägga på minnet:

17/9: Prison Break (säsong 3)
24/9: Heores (säsong 2)
25/9: House (säsong 4)
27/9: Smallville (säsong 7)
30/9: Desperate Housewives (säsong 4)
Feb 2008: lost (säsong 4)
2008: 24 (säsong 7)

Lunchning med favvo-tjejerna

Jag lovade ge er en liten update om hur GPS-dataloggern fungerar. Efter lite initiala tekniska inställnings-missöden så är den nu uppe och snurrar och gör sitt jobb bra. Tyvärr råkade jag sula ner den i backen igår strax efter hemkomst från 5*2.5km-intervaller i Ursvik. Det hela resulterade i att mackapären pajkade och en knapp lossnade. Skräck! Satt uppe sent igår och försökte genomförda kirurgiska limningar av knappen. Testade GPS:en imorse då jag cyklade till jobbet och det verkar som om återupplivningsförsöket lyckades. Jag bifogar en liten skärmdump från GoogleEarth. Cykelsträckan till jobbet är 2250m, hanterbart.

Idag kommer mina två favvis tjejer (Marika och Venla om ni undrar!) och äter lunch med mig. Ace! Måste bara nosa upp någe bra ställe där vi kan krubba.

Things to do in Sala when you're... lost

Till helgen kommer Marikas mor, far och ena syster på besök och vi skall då bege oss till Sala för att färdigställa de sista små detaljerna med bastubygget och målandet. Återkommer med lite bilder om detta.

Apropå Sala så kom jag och tänka på en liten rolig(?) och bisarr incident som inträffade i somras då vi höll på att bygga bastun. Strax innan 21:00 sticker jag ut på ett på tok för sent distanspass. Jag skippade middagen och sade att jag skulle ta den då jag kom tillbaka. Hur länge blir du borta då frågade Marika? Hm, typ 50 min svarade jag och sprang ut på en runda runt sjön Långforsen. Halvvägs, efter ca 25 minuter, så träffar jag en liten tant som jag artigt frågade hur långt det var runt sjön. Tja, jag vet inte exakt men nog är det iallafall 3 km fick jag till svar. Ace, tänkte jag och fattade raskt ett beslut att inte vända tillbaka utan att fortsätta löprundan runt sjön.

Låt gå för att de flesta inte har den bästa avståndsuppskattningen men tantens gissning var liksom inte helt exakt. Efter 40 minuter i rätt uppskruvad fart kommer jag fram till en asfalterad väg där det står en skylt med texten: Sala, 7 km. Klockan visade då knappa 70 minuter och jag insåg att jag var tok sen till middagen och den utlovade tiden då jag skulle vara tillbaka hemma samt att mitt lätta distanspass höll på att resultera i ett kraftigt långpass i högt tempo. Grejt! Jag fortsatte springa utmed landsvägen tills jag av en slump träffade på fem halvberusade killar i 20års åldern. Artigt bad jag om att få låna en av deras mobiltelefoner för att ringa hem och säga att jag skulle bli kraftigt försenad. Tyvärr har jag ingen som helst aning om vad Marika eller min far har för mobilnummer (telefonbokssyndromet ni vet!) så jag börjar ringa/terra min egen mobil. Efter 22 misslyckade uppringningar (jepp, det var så många missade samtal min display visade då jag kom tillbaka) gav jag upp. Ingen ville svara på min telefon hemma i sommarstugan. Så här i efterhand kanske man kan tycka att om någons (som dessutom inte kommit tillbaka enligt utsagd tid) telefon ringer 22 gånger så kanske man kan svara och se vem det är. Men icke!

Grabbarna började nog då tycka lite synd om den här löp-freaken som stod i linne, utmärglad (om man jämför med dem) och vars familj inte ville kännas vid honom. En av grabbarna hade precis fått sin farsas Audi A3 uppbogserad från vägen. Han hade tidigare fått sladd och kvaddat den till den grad att hjulaxeln brutits (han hade nog ett och annat att förklara nästkommande morgon för far sin). Killen var dock tvungen att följa med bärgningsbilen till verkstaden för att skriva på lite papper så vips fanns det en plats över i deras andra bil. De frågade om jag inte ville ha en liten ride in till stan och efter en bråkdel av en sekund hade jag nappat och satt instuvad i deras BMW (självklart extra fastspänd med säkerhetsbälte). Osså fick sagan ett lyckligt slut. Grabbsen levererade mig safe and sound till sommarstugan. Där väntade en kall middag och ett ännu kallare utomhus dopp. Huuu!

Datalogger

Ah, den har anlänt! Min nya pryl, en GPS-datalogger. Vad är nu detta? Jo det är en liten traditionell GPS som man helt enkelt stoppat in lite minne i (16 MB). Då man slår på den så loggar den de koordinater som man befunnit sig på och skriver ner dessa till en fil. Detta innebär att jag under en joggingtur enkelt kan starta GPS:en, stoppa den i en ficka och sedan efter passet framför datorn tanka över rutten och se distansen samt rundan plottad i GoogleEarth!

Det finns klockor och andra manicker för detta ändamål men jag vill ha en liten smidig pryl som man enkelt kan ta med sig då man är ute och springer. Dessutom har jag inte alltid behovet av att logga min rutt och då är ju Polar-klockan tillräcklig. På så sätt behöver jag inte alltid kånka med mig GPS:en utan kan välja det efter tycke och smak. Skulle jag befinna mig på något nytt och/eller exotiskt ställe så kan det ibland vara kul att se sin runda snyggt och prydligt plottad på en karta.

Apropå Exotiskt!? Har jag förresten nämnt att jag skall på konferensresa till Kenya den 19-26/10? Det kommer bli grrrrrrrrejt! Vi skall bo på snajdiga resorts precis vid havet och även hinna med att genomföra ett par safaris ute på den kenyanska stäppen. Gissa vem som kommer plotta detta med sin GPS?

Animator vs. Animation

Här får ni en liten kool film. Njoy!

Mina småttingar

Dags för en liten update om hur det är med barnen.

Venla växer så det knakar och suger i sig mammas proteindrinkar så fort tillfälle ges. Hon chockar alla på barnavårdscentralen genom att placera sig på den högsta av alla viktkurvor. Då det framgår att hennes mor och far tillhör viktklassen lätt flugvikt så ser barnmorskorna nästan lite lättade ut. Venla kommer nog inte landa på en slutvikt runt 130 pannor utan viktökningen kanske ebbar ut när hon kan röra sig fritt och pressa backintervaller i Ursvik tillsammans med farsan. Venla är också en väldigt väldigt liten snäll och go tjej. Hon är nästan alltid på bra humör, sover gott om nätterna på givna tider och ibland då hon fyrar av ett lite tandlöst stimorol-leende så smälter mammas och pappas hjärtan likt mjukglass i den japanska solen.

Elias tal utvecklas ständigt och han håller låda för fulla muggar mest hela tiden. Han fortsätter att testa gränser genom att mopsa sig lite och är dessutom föremål för mammas och pappas ständiga tjatande då han vägrar sluta suga på tummen. Vi kör ganska hårt med honom och ibland tycker jag lite synd om honom. Men vi vill trots allt försöka få honom att sluta suga på sin tumme, som utöver hans familj och vänner på dagis, är hans bästa vän. Om Elias är lite mopsig mot mor och far så är han desto lugnare och snällare mot sin lillasyster som han behandlar med yttersta respekt. Han är stolt som en tupp över att ha fått en alldeles egen lillasyster och pysslar om henne så fort han får möjlighet. Visst, detta kan ändras snabbt men än så länge skall Elias ha stort beröm och en liten guldstjärna med texten: Världens bäste storebror.

Det ekar tomt i etern

Friidrotts-VM är över. Det är tomt nu. Men lagom till nästa drabbning (Peking OS) så kommer jag vara pappaledig och då skall det tittas på TV så att ögonen blöder.

Vad minns man av friidrotts-VM då? Tja, löpare som jag är så tycker jag att Musses och Eriks körning i sina lopp värmer. Tyvärr blir det nog knepigt för Musse att förbättra sin 4e plats till OS nästa år. Jag misstänker att konkurrensen kommer vara ännu tuffare då eftersom Paul Koech och världsrekordhållaren Saif Saaeed Shaheen kommer vara på plats, taggade till hundra.

Annars var Jeremy Wariner och Allyson Felix uppvisningar strålande. Jag har ju tidigare skrivit om hur jag vid ringside fick tillfälle att studera Wariners grymma löpteknik. Men efter att bokstavligen ha bländats av Felix löpsteg (och leende) så måste jag nog erkänna att det steget är strået vassare.

Och tack Reiko Tossa som räddade Japans ära genom att ta en bronspeng i damernas marathon.

Avslutningsvis så vill jag rekommendera er att läsa Esk, DNs krönikörs, Reserapport från Osaka. Den är verkligen kul! Nedan klipper jag in dagens rapport och länkar in de övriga:

Fem saker jag kommer att sakna härifrån.

1) Maten. Ni har redan hört om alla grymt goda luncher jag kastat i mig. Mot slutet hittade vi också en gata med restauranger som var öppna till fem. En natt kom vi tillbaka från arenan två på natten, halv tre fanns fantastiska spett och gudomliga kycklingvingar framför oss.

2) Värmen. När jag väl gnällt av mig hade kroppen vant sig, temperaturen sjunkit några grader och svettfloden avtagit. Då kunde man gå hem i neonljusets sken, insvept i 27-gradig värme.

3) Tunnelbanan. Det går att köa i ordnade former, allt blir lugnare då. Det går faktiskt att ha tunnelbanevagnar som både är hela och rena. Om man inte gick vilse på väg ner var tunnelbanan ett överlägset sätt att ta sig fram på.

4) Pressläggningstiderna. Långa dagar blev det men det har varit en höjdare att ha upplagorna långt borta.

5) Leendena och bugningarna. Ibland kunde det bli lite väl mycket. En morgon åkte jag ner för att käka frukost, glömde matkupongen och fick göra en snabbvända till rummet. Så samma städerska bugade tre gånger inom loppet av tre minuter. Men i min vanliga del av världen får man å andra sidan ibland vara glad om man inte blir spottad i ansiktet av någon som påstås jobba med service.

Hela reserapporten »

Den gångna helgen

I lördags morse begav sig familjen Engström till Sumpans tågstation för att där gå på InterCity-tåget ner till Töreboda. Marikas chef anordnade den årliga kräftskivan för de anställda tillsammans med deras respektive. Stämningen var på topp och vi fick en kanon helg med gott sällskap, god mat, lite bastu och underhållning.

Under veckan hann jag med lite drygt 11 mils löpning varav två pass var hårda terrängpass. Ondagens 5*2.5 km följdes upp med 15km (10 km + 5 km) tröskelpass i Ursvik kuperade terräng. Milen klockades på 34:30 och sista 5 km på ca 17:00, dvs totalt 51:30 på 15 km. En bra genomkörare och vaderna höll sig någorlunda lugna.