2007-09-06

Things to do in Sala when you're... lost

Till helgen kommer Marikas mor, far och ena syster på besök och vi skall då bege oss till Sala för att färdigställa de sista små detaljerna med bastubygget och målandet. Återkommer med lite bilder om detta.

Apropå Sala så kom jag och tänka på en liten rolig(?) och bisarr incident som inträffade i somras då vi höll på att bygga bastun. Strax innan 21:00 sticker jag ut på ett på tok för sent distanspass. Jag skippade middagen och sade att jag skulle ta den då jag kom tillbaka. Hur länge blir du borta då frågade Marika? Hm, typ 50 min svarade jag och sprang ut på en runda runt sjön Långforsen. Halvvägs, efter ca 25 minuter, så träffar jag en liten tant som jag artigt frågade hur långt det var runt sjön. Tja, jag vet inte exakt men nog är det iallafall 3 km fick jag till svar. Ace, tänkte jag och fattade raskt ett beslut att inte vända tillbaka utan att fortsätta löprundan runt sjön.

Låt gå för att de flesta inte har den bästa avståndsuppskattningen men tantens gissning var liksom inte helt exakt. Efter 40 minuter i rätt uppskruvad fart kommer jag fram till en asfalterad väg där det står en skylt med texten: Sala, 7 km. Klockan visade då knappa 70 minuter och jag insåg att jag var tok sen till middagen och den utlovade tiden då jag skulle vara tillbaka hemma samt att mitt lätta distanspass höll på att resultera i ett kraftigt långpass i högt tempo. Grejt! Jag fortsatte springa utmed landsvägen tills jag av en slump träffade på fem halvberusade killar i 20års åldern. Artigt bad jag om att få låna en av deras mobiltelefoner för att ringa hem och säga att jag skulle bli kraftigt försenad. Tyvärr har jag ingen som helst aning om vad Marika eller min far har för mobilnummer (telefonbokssyndromet ni vet!) så jag börjar ringa/terra min egen mobil. Efter 22 misslyckade uppringningar (jepp, det var så många missade samtal min display visade då jag kom tillbaka) gav jag upp. Ingen ville svara på min telefon hemma i sommarstugan. Så här i efterhand kanske man kan tycka att om någons (som dessutom inte kommit tillbaka enligt utsagd tid) telefon ringer 22 gånger så kanske man kan svara och se vem det är. Men icke!

Grabbarna började nog då tycka lite synd om den här löp-freaken som stod i linne, utmärglad (om man jämför med dem) och vars familj inte ville kännas vid honom. En av grabbarna hade precis fått sin farsas Audi A3 uppbogserad från vägen. Han hade tidigare fått sladd och kvaddat den till den grad att hjulaxeln brutits (han hade nog ett och annat att förklara nästkommande morgon för far sin). Killen var dock tvungen att följa med bärgningsbilen till verkstaden för att skriva på lite papper så vips fanns det en plats över i deras andra bil. De frågade om jag inte ville ha en liten ride in till stan och efter en bråkdel av en sekund hade jag nappat och satt instuvad i deras BMW (självklart extra fastspänd med säkerhetsbälte). Osså fick sagan ett lyckligt slut. Grabbsen levererade mig safe and sound till sommarstugan. Där väntade en kall middag och ett ännu kallare utomhus dopp. Huuu!

Inga kommentarer: