2008-12-31

Mörker och nyårslöften

Om man verkligen anstränger sig går det att le. Trots att vaden är pajko.

Nu är det fan så mörkt här borta i Muminland.
Usla jevvla vad.
Osså är det till på köpet nyår och allt.
Direkt party-sugen är jag inte.

Nåväl, nyårslöften kanske bör avges? Jag har funderat lite kring detta och det hör väl liksom lite till att man skall lova nåt som man ändå inte kommer kunna hålla. Så om man nu skall bli besviken på sig själv, vad skall då bli mitt löfte?

Ett litet axplock:
* Spela fler spel
* Springa två eller fler maror
* Göra milen under 30 minuter
* Inte träna intervaller på bröllopsdagen

Nja, eller så struntar man bara i det hela.
Det blir nog lättast så.
Hur som helst.

Blickar tillbaka på 2008 och får ändå en känsla av dur även om året nu på grund av vad-helvetet slutar i moll. Eller för att citera det eminenta bandet Bob Hund: Dur & moll omvartannat.

Imorn ere dags för årssammanfattningen.
Stay tuned!

Och ni, skåla lugnt!
Gott Nytt År Gott Folk!

2008-12-30

Så var det dags igen...

Så där ja!

Nu har man fått vad man förtjänar. Idag är det bröllopsdag och jag inledde firandet med att pipa iväg en liten stund för några fler korta stygga intervaller i Helsinkis inomhushall. Nåt jag bittert skulle få ångra.

Planen denna gång var 3x4x400m där allt skulle pressas i 32''-fart, dvs 64'' per varv och lika lång ståvila. Serievilan var dubbel vila dvs 2:08. Aningen lättare pass än det tidigare och jag sprang snabbare än planen tills jag stack iväg på sista intervallen på andra serien. Och halvägs - popp! Det bara small till i den högra vaden och jag kände direkt att det var riktigt illa. Linkade av och likt en sprinter lade mig ett tag på höjdhoppsmattan innan jag haltade iväg till duschen. Fick tag på en liten kylpåse och lade lite tryck på vaden.

Konsulterade Naprapat-Helena och stack sedan iväg till ett apotek där jag inhandlade några finska pain-killers och bandage. Så nu sitter man här lite halv-hög på smärtstillande och till på köpet en fet bristning i vaden. Bara att stödja sig på benet gör ordentligt ont så det lär nog bli vila i någon dag innan jag måste hitta på nåt sätt att aktivera lungorna.

Så, inomhussäsongen känns lite lagom körd nu. Trist men det är bara att försöka läka ihop vaden och ta tag i träningen så fort som möjligt igen.

2008-12-29

Bad och intervaller

Fortfarande kvar i Muminland och under helgen rastades alla familjemedlemmar i Helsingfors stora simhall. Mäktig var den och erbjöd många olika pooler. Den Engströmska familjen höll mest till i en stor barnpool med tempurerat vatten på 33 grader. Till och med jag kunde plaska där ett litet tag innan jag var tvungen att bege mig upp och värma mig i en stekhet bastu.

Jag hann även med ett inomhuspass på lördag. Detta var faktiskt första gången jag satte min fot i en inomhushall i Finland. Inträdet var imponerande billigt, endast två ynka euro. Det är lite skillnad mot inträdet i Sätra hallen där det kostar ca 85 balobas att komma in. Jag tror det billiga priset kan förklaras av att Helsingfors stad går in och subventionerar inträdet (kanske något Stockholm stad skulle börja göra?). Hallen var rymlig och hade både innebandy, basket och gym att erbjuda. Dock var takhöjden aningen lägre vilket gjorde att det kändes lite trängre än tex Sätra.

Intervallpasset blev dock ett stort misslyckande. Jag hade misstajmat matintaget så då jag väl påbörjade uppvärmningen klockan 16 hade jag endast ätit frukost. Inte helt bra. Panik åt en Snickers men det gav liksom ingen direkt effekt. Lamas instruktion var en stege enligt: 3x300/400/500/400/300m och en avslutande 800ing. Allt skulle plogas i 32''-fart, dvs 2:40 per km. Pausen var 35'' ståvila och 100m joggvila samt en serievila på 4 minuter. Jag matchade planen ungefär halvvägs innan det sakta bar utför. Vet inte riktigt vad det berodde på men energibrist är nog en stor orsak samt att jag inte hade med mig rätt skor för korta inomusintervaller. Lite spik och ett par DS Racer hade nog varit önskvärt men de ligger hemma och samlar damm. Nåväl, bara att bryta ihop och komma igen. Ett revaschpass är inplanerat imorn.

Trots en vilodag, båtresa till Finland och julfirande lyckades jag skrapa ihop knappa 11 mil vilket får betraktas som lite plåster på såren.

2008-12-26

Einstein

Elias gillar Lego och Star Wars!Elias visar stolt upp sitt nybyggda Lego Star Wars rymdskepp!

Elias, 4.5 år, sitter och ritar lite i sitt målarblock.
Pappa borstar tänderna.
Så ropar Elias:

Elias: Pappa, vad kommer efter N i Venlas namn?
Pappa Patrik förvånad.
Patrik: Hur menar du?
Elias: Jo, om man skriver Venlas namn, vad kommer efter bokstaven N?
Pappa fortfarande förvånad.
Patrik: Efter N kommer bokstaven L.

Kort senare kommer Elias springande med sitt bock och visar stolt upp Venlas namn som han skrivit med lite kantiga och spretiga bokstäver. Pappa både stolt och förbluffad på samma gång. Att grabben kunde skriva sitt namn visste jag men att han kunde pränta ner sin systers var en stor överraskning.

Einstein, släng dig i väggen!

Elias gillar osså Batman. Det kanske syns?På natten när ni sover klär Elias ut sig till Batman och bekämpar ondska!

2008-12-25

Yet Another Christmas

Så har julafton passerat.

Den var intensiv, lite små-stressig och alldeles alldeles underbar. Hemma hos Mamma Marikas föräldrar samlades merparten av den finska släkten och vi åt, drack och hade det mycket trevligt. Klappar delades ut hejvilt och barnen frodades precis som barn sig bör under juletid. Pricken över i blev det sköna distanspasset i närområdet strax innan julbordet.

Elias, Venla samt deras två kusiner Kaapo och Paavo gjorde stor grand-slam då de kammade hem 99% av alla klappar. Då dunsten med omslagspapper var avgjord hade Elias kammat hem Lego Star Wars (till Pappa Patriks stora förtjusning), en Batman-dräkt (till Pappa Patriks förtjusning - och ja, jag testade självklart den), en polis-action-station, Bamse badrock, julalbum och sängkläder och ännu mer lego. Venla i sin tur tyckte iofs det var mest kul att riva omslagspapper men kunde ändå i sann genusbetingad anda inkassera spis, servis, lek-matvaror, kassaapparat, ett gäng klänningar och en docka. Phew!

2008-12-24

Från oss alla till er alla

Från oss alla till er alla: en riktigt god jul
Om ni nu mellan julskinkan, dopp i grytan och klapputdelningarna pipit hit för lite läsning så vill jag kort och gott önska er alla en riktigt god jul!

Glögga lugnt!

2008-12-23

Nu skall det tydligen infinna sig lite julefrid

Så, nu har vi anlänt till Mamma Marikas föräldrar strax utanför Helsingfors. Mer snö, mer is och mer kyla. Kort och gott mer vinter. Eftersom det sliter ganska hårt att resa med två barn så har jag beslutat mig för lite löpvila idag vilket jag tycker mig vara värd efter 22 träningsdagar på raken. Imorn tar jag dock nya tag och har lite skön julafton-distans inplanerad på förmiddagen. Sedan blir det fullt röj med hela tjocka finska-släkten som kommer på besök. Det lär öppnas ett tre-siffrigt antal julklappar så vi lär nog hålla på med det till småtimmarna. Nåväl, jag kan tänka mig värre saker att pyssla med!

Båtresan hit förflöt relativt smidigt förutom att det började gunga som attan runt 22-snåret. Gunget berodde dock inte på öset från discot utan från en mindre storm som vi tydligen var tvungna att segla rakt in i. Som tur var hade vi precis hunnit krypa ner i kojs så det hela blev inte så blodigt.

Dagen till ära har herrarna i Kent drabbats av julefrid och bjussat på en ny låt som man kan tanka ner gratis (alltså gratis som i fullt lagligt) via deras officiella hemsa. Gillar man Kent så gör man sig själv en tjänst genom att ladda ner den.
Helst nu på en gång.
Eller som Nike förmodligen skulle formulera sig:
Just Do It!

2008-12-22

Förkylt var det här

Lagom till avresan till Finland och julfirandet har jag och merparten av familjemedlemmarna gått och blivit förkylda. Mjerda! Jag har attans ont i halsen och känner mig sådär lagom överkörd. Allt som normalt sett inte tar någon energi blir helt plötsligt ruggigt jobbigt. Vi får se hur pigg man är på Finlandsfärjan idag. Nåväl, huset e städat, alla klapparna inslagna. Nu skall 'bara' klapparna och all packning mosas in i bilen. Det är högst tveksamt om allt får plats.

Så, en förkylning... Upptäckte redan på lördagen att allt inte stod rätt till med kroppen. Jag och Grodlårs-Cedden mötte upp varandra för lite intervaller i Sätra Hallen. Cedden körde 400ingar och jag 600ingar. Totalt sett stod det 16x600m på mitt program. Vi växeldrog varandra i 400m innan Cedden tog joggvila 200m och jag fortsatte intervallen i samma sträcka. Farten var satt till 3:00 per km dvs 36'' per varv. Då Cedden joggat sina 200m på ca 60'' plockade han upp mig och vi fortsatte med nästa intervall vilket innebar att vilan för min del blev ca 25'', alltså suligt kort. Benen var pigga och alerta men pulsen och allmäntillståndet var inte med på noterna. Efter 12 intervaller tvingades jag ta en längre vila då Cedden körde en till 400ing och sedan fullföljde jag mina återstående fyra intervaller.

Nåväl, låt oss hoppas förkylningen ger med sig under julfriden(?).
Får jag inte tag på någe Internet innan julafton så önskar jag er alla en riktigt God Jul!

2008-12-19

Backpass: 5x2.5km

Nytt backpass på löpbandet igår. Eftersom förra veckans pass gick lagom smärtfritt så ökade Coach Lamas på längden på intervallerna till denna gång. Istället för 5x2km så blev det 5x2.5km vilket innebar en ökning med respektabla 25%. Således lite lagom orolig för hur passet skulle genomlidas. Vilan och återhämtningen har även den fått sig en liten törn i sidan då jag på kvällarna varit lite upptagen med diverse julbord.

Nåväl, värmde upp med några strö-kilometer på bandet innan det var dags för passet. 5x2.5km med fallande fart men stigande lutning enligt: 3:12, 3:16, 3:20, 3:24, 3:28 och 2, 2.5, 3, 3.5, 4% lutning. Vilan var satt till 25 sek ståvila då bandet varvades ner och sedan 1:30 joggvila i 4:45-fart och avslutningsvis 25 sek ståvila då bandet varvades upp.

De tre första intervallerna löptes kontrollerat och med hanterbar ansträngning. På fjärde blev det dock tungt väldigt snabbt. Jag pressade mig igenom den med hög snittpuls och var mycket osäker på om jag skulle palla med den femte och sista intervallen. Mosade på första kilometern och sedan ploppade bryttankarna upp allt oftare. Lyckades lura hjärnan och benen att bita i till två kilometer och sedan kliva av. Väl där lyckades jag förmå mig till att stå kvar ytterligare en liten stund och tillslut hade jag avverkat de 2.5 kilometerna. Ruggigt sliten och pulsen visade 194 då jag utmattad klev av bandet. Snittpulsen för de tre avslutande intervallerna var på 183, 185 och 187 så nog fick sig pumpen en ordentlig genomkörare. Överraskande nog återhämtade jag mig väldigt snabbt och kände mig redan fräsch lite senare under kvällen.

Nu ska jag testa det där med fredag.
Har hört att det är angenämt.

2008-12-18

Det lackar mot jul...

Well, det drar så smått ihop sig för jul. Det är faktiskt redan den 18e december nu och mindre än en vecka innan tomten (förhoppningsvis) visar upp sitt tryne och en stor säck med klappar på ryggen.

Jul och nyår kommer i sedvanlig ordning firas i Finland hemma hos mormor och morfar tillsammans med Marikas alla systrar och deras barn. Det kommer bli kul och fullt röj var så säkra. Elias har dock uttryckt en viss oro över att tomten inte kommer hitta ändå bort till Finland. Vi har dock försäkrat honom om att det säkerligen finns snälla barn i Finland varvid tomten självfallet måste dela ut julklappar även där. Elias verkade för tillfället nöjd med den förklaringen.

Denna vecka har även gott i julbordens tecken. Givetvis är det trevligt med dessa tillställningar, missförstå mig inte men det ruckar på rutinerna och försvårar träningsmöjligheterna varvid jag fått spränga in lite pass där det finns luckor. I måndags var det julbord med mitt jobb på Wallmans och igår var det julbord på Stadshuset tillsammans med Marika och hennes kollegor. Mycket trevligt sällskap och god mat.

Idag skall dock benen rastas på Sollentuna simhalls löpband. Coachen har aviserat nya backintervaller enligt samma upplägg som förra veckan fast med utökad längd. Istället för 5x2000m så är planen 5x2500m. Återkommer med rapport.

2008-12-17

Stege modell 2

Igår var det återigen dags att kuta snabbt i Sätra hallen. Jag fick fint sällskap i form av Grodlårs-Cedden, Flanell-Hannes och Kocken-Werner. Även denna gång var det en stege som stod på programmet fast med några modifikationer mot förra veckan. Kort och gott skulle stegen springas i snabbare tempo men aningen kortare distans per intervall och lite mer generös vila.

För min del var stegen 2x300/500/700/500/300m där farten var satt till 33'' per 200ing, dvs 2:45-fart. Mellan intervallerna var det 48'' ståvila följt av 100m joggvila på ca 30''. Serievilan var satt till 4 minuter. Efter de två stegarna väntade även en 1000ing i samma fart dvs 2:45.

Vi hjälptes åt och växeldrog varandra genom stegarna och lyckades matcha planen ganska bra. Någon gick lite för snabbt och någon lite långsamt, dock hela tiden inom rimlig 'felmarginal'. Stora skillnaden denna gång mot förra veckan var att tekniken satt bättre och att jag trots den högre farten kunde springa mer avslappnat. Sakta men säkert känns det som om teknik och flyt infinner sig. Den sista tusingen gick dock lite för långsamt (2:48 istället för 2:45) och var väl egentligen enda smolket i bägaren under gårdagens pass. Men jag skyller på att jag inte körde med spik. Att beta av en tusing under 2:50 utan spik är inte helt lätt. Spikarna ger bättre grepp och klart bättre frånskjut vilket man har nytta av i högre farter. Nåväl, jag valde att vila spikarna så att vaderna inte grinade för mycket. Som ni kanske vet har jag två Sveriges kanske tre svagaste vader och ville inte belasta dem i onödan.

Arg

Igår på Elias dagis kikade jag lite på olika teckningar som barnen hade ställt ut på visning. Speciellt en fångade min blick. Den visade en ruggigt arg liten streckgubbe och en text med stora spretiga bokstäver som löd:

Jag är jätte ARG för det är mörkt och regnar varje dag.

Fan, jag kunde inte sagt det själv.

2008-12-16

Ordval

Saxat ur gårdagens DN:

Finanskrisen gör havets svarta guld billigare
Priset på hummer, som brukar räknas som det lyxigaste av skaldjuren, har gått kräftgång sedan finanskrisen började ta fart på allvar i höstas....

Inte visste jag att en hummer kunde gå kräftgång.
Är det en sån här hummer de snackar om?

Kan en kräfta gå hummergång mån tro?

2008-12-15

Yet Another Monday

Dexter - världens mest sympatiske och hedersamme seriemördare
Måndag och luciatåg på Elias dagis under eftermiddagen. Under förmiddagen har jag tagit en liten löptur med Venla i babyjoggern. Solen sken och frosten fullkomligt gnistrade. Vackert så det sved! Efter löpturen väntade lite rastning av Venla på Öppna förskolan. Senare under kvällen väntar julbord med kollegorna på jobbet.

Förutom detta så är det vrål-pepp idag! Igår sändes säsongsavslutningen av Dexter säsong 3. Dexter, världens mest sympatiske och hedersamme seriemördare. Serien med stort S. Då många andra återkommande amerikanska serier känts lite dammiga på sistone så har Dexter vuxit och bara blivit bättre och bättre. Har ni inte sett de tidigare säsongerna så kan kanske en Dexter-DVD-box vara den perfekta julklappen.

2008-12-14

Lebid dominerar

27 personer röstade på vilken placering Musse skulle få på söndagens Terräng EM i Bryssel och sex av er träffade rätt (jag är den sjunde). Gratz!

Stark och pigg löpning av Musse som på sedvanligt sätt disponerade sitt lopp på ett klokt sätt. Musse visade återigen hur bra han är på utförslöpning och rann ofta ifrån tätgruppen i dessa partier. Mo Farah skruvade dock upp tempot under sista varvet och den enda som då förmådde följa var den urstarke ukrainaren Serhiy Lebid. Farah såg inte så ansträngd ut som Lebid men då det återstod 500m visade Lebid var skåpet skulle stå. Efter en fenomenal avslutning som gjorde Farah till statist tog Lebid hem sin åttonde EM-titel vilket måste betraktas som oerhört imponerande. Lebid har genom åren visat att han behärskar alla typer av lopp och underlag. Spurtvinster, lång-solo-körningar, varmt och kallt väder, torrt och lerigt underlag. Allt verkar passa honom så länge det handlar om terräng. Musse kom in på en klar tredjeplats och besegrade många meriterade löpare som tex fransmannen Bob Tahgri och den nyblivne spanjoren Alemayehu Bezabeh. Kul med ytterligare en mästerskapsmedalj för honom!

2008-12-12

Back to the Treadmill

Igår var det dags för veckans andra intervallpass. Bara en återhämtningsdag sedan det bryska uppvaknandet i Sätra hallen så låren var lite stela och tunga. På programmet stod det backintervaller vilka skulle utföras på löpband. Då Marika kom hem från jobbet begav jag mig iväg till Sollentuna simhalls nyöppnade gym. De kunde stoltsera med tre löpband varav alla gick att varva upp till 20 km/h. Tyvärr var två av dessa band tunna och klena (ungefär som undertecknad) vilket fick till följd att de skakade en hel del och till på köpet lät de som jetmotorer då man vred upp farten en aning. Jag hade dock tur och fick tag på det stabila löpbandet och kunde lite överraskande lätt matcha Lamas plan som löd:

5x2000m
1. 3:12, +2%
2. 3:16, +2.5%
3. 3:20, +3%
4. 3:24, +3.5%
5. 3:28, +4%

Pausen mellan intervallerna var 25'' ståvila medan bandet varvades ner och sedan 90'' joggvila i 4:45-fart och slutligen 25'' ståvila då bandet varvades upp.

Passet kunde alltså sammanfattas med fem stycken tvåtusingar med fallande fart men ökande lutning. Jag har inte pressat så mycket backar sedan förberedelserna till Lidingöloppet men förmågan att springa uppför har alltid passat mig så jag brukar gilla dessa pass. Lutningen störde mig inte nämnvärt utan det som var mest ovant var den inledningsvis höga farten. Hur som helst så fick pulsen sig en omgång vilket brukar vara fallet då det stundar backintervaller.

2008-12-11

Dags att rösta!

Så var det dags för en ny liten frågeenkät. Denna gång undrar jag hur det kommer gå för Musse, vårt största medaljhopp på Terräng-EM nere i Bryssel nu på söndag? Efter mycket dramatik knep Musse silvret i fjol efter den sjufaldige(!) vinnaren Serhiy Lebid (som trots att han bara är 33 år gör sin 15e raka start på TEM!). I samma lopp i fjol gjorde även Raggarn-från-Gnesta sin bästa mästerskapinsats (förmodligen i karriären också) då han chockade alla med sin fjärdeplacering. Konkurrensen på söndag lär dock bli stenhård. Förutom Lebid finns även britten Mo Farah (segrare 2006) och fransmannen Bob Tahgri på startlinjen. Favoritskapet får dock tillskrivas den blott 22-årige Alemayehu Bezabeh som har etiopiska rötter men sedan i somras är behörig att representera Spanien.

Nu gäller det bara att ta reda på vilken kanal som sänder denna höjdpunkt.
Och just det, släng in en röst nu!

2008-12-10

Säsongspremiär

Igår var det säsongspremiär för inomhusintervaller i Sätra hallen. Som väntat blev det ett slitigt och hårt uppvaknande. Man blev plågsamt medveten om skillnaden mellan att köra intervaller strax under tröskelfart mot korta snabba intervaller med mjölksyra upp till öronen.

På programmet stod en stege enligt 2x400/600/800/600/400m där allt skulle plogas i 2:50-fart, dvs 34'' per varv. Pausen mellan intervallerna var kort ståvila i knappa 30 sekunder och sedan jogg 100m. Serievilan mellan stegarna var 3 minuter och sedan skulle hela passet avslutas med en 1200ing i samma fart som intervallerna. Vid min sida hade jag Grodlårs-Cedden och Flanell-Hannes som även de gjorde inomhuspremiär. För min egen del så matchade jag (eller låg tom aningen under) Coach Lamas plan under första stegen. Under andra hälften på den avslutande stegen blev det dock ruskigt tungt och jag hamnade aningen över målfarten. Inför den avslutande 1200ingen kände jag att det inte skulle gå att pressa 34'' per varv varvid jag ställde om siktet och kom in på 3:35, dvs strax under 36''. Det märktes under passet att tekniken inte fungerade fullt ut och att det på sina håll blev lite kantig löpning. Med lite bättre flyt och avslappnad löpning så kommer det säkerligen gå att behålla eller öka målfarten genom hela passet.

Vaknade upp idag arg som ett bi med siktet inställt på revansch. Platsen för detta kommer bli Sollentunas nyöppnade simhall och deras löpband. Där skall det dammas på av som bara attan enligt ett backpass som Lamas skissat upp. Enda trösten efter gårdagens tuffa premiär var att jag, efter att ha konsulterat träningsdagboken, kunde konstatera att det faktiskt gick ännu trögare i fjol vid säsongspremiären. Inte mycket till tröst men ändå något.

2008-12-09

Tjacka buss

I bilen på väg till simskolan får Elias en idé:

Elias: Pappa, skall vi inte köpa en buss snart?
Patrik: En buss? Tycker du vi skall köpa en sån?
Elias: Ja det tycker jag.
Patrik: Fast du vet, bussar är väldigt dyra att köpa.
Elias genuint förvånad.
Elias: Är de?
Patrik: Jepp, de är dyra. Men om vi köper en buss vad ska vi då ha den till?
Elias svarar som om det vore den mest självklara saken i världen.
Elias: Vi kan ju åka omkring i den och skjutsa folk.

Tja, vad säger man? Det är väl lika bra att hosta upp lite dollares och införskaffa sig en buss medsamma så jag och Elias kan skjutsa omkring folk lite hit och dit.

2008-12-08

Ännu en helg till ända

Helgen bjöd på många roliga inslag där främst två saker utmärkte sig. Först och främst var det Studenternas årsmöte/fest på lördags kvällen. Mäkta fint sällskap och dessutom ett läckert buffébord utan dess like. Lite annorlunda men samtidigt väldigt kul att träffa alla klubbkamrater och samspråka lite med dem då man inte är iklädd tränings/tävlingskläderkläder. Att sedan bara snacka löpning hela kvällen räknas självfallet bara som grädde på moset!

Vad gäller löpningen så blev det två pass på ca 20 km vardera under helgen. Söndagens pass genomfördes tillsammans med Swyzak som slaggat över hemma hos Coach Lamas efter årsfesten. Alltid trevligt med Swyzaks sällskap och dessutom i mina gamla hemtrakter (innan flytten till Silverdal). Trots ganska tidig start och lite seghet pga festen så rullade vi på bra runt Sundbyberg, Kungsholmen och Huvudstastrand. Ganska exakt 4:00-fart vilket får anses som bra då vi trots allt hade en del att snacka om under passet. Det känns som om kropp och ben nu är helt tillbaka efter förra veckans löpvila.

Imorgon är det säsongspremiär för inomhusintervaller i Sätra-hallen. Coach Lamas har skissat upp en stege som ser riktigt intressant ut. Förhoppningsvis får jag sällskap av några klubbkamrater så vi kan växeldra varandra ner till fina tider. Lite initialt orolig över hur kroppen kommer reagera på att plötsligt börja pressa 200m-varv i 2:50 fart då all förberedelse inför höst-maran sprangs i klart beskedligare 3:20-fart. Man kommer säkert må som man förtjänar på onsdag morgon.

2008-12-05

Sötisar

Elias sitter och tittar på Bolibompa.
Pappa Patrik donar i köket med frukosten.

Elias: Pappa, visst är kaniner söta?
Patrik: Ja det är klart att de är söta!
Elias: Hundar och katter är också söta.
Patrik: Javisst!
Pappa Patrik bestämmer sig för att skoja lite med Elias.
Patrik: Pappa är väl också ganska söt?
Elias: Näääeeee...
Pappa Patrik lite nedstämd.
Patrik: Jasså, det var tråkigt att höra.
Elias: Det är bara djur som är söta. Du är ju inget djur!

Vad har jag då lärt sig av denna diskussion? Well, sammanfattningsvis: Pappa Patrik är inget djur och därmed inte heller söt. Eller sett ur en annan synvinkel: Pappa Patrik är inte söt för han är inget djur.

Alltid lär man sig någe nytt.

2008-12-04

Inköp

Så har det börjats.
Inköpen av julklapparna alltså.

Lika bra att få de flesta av de större inköpen överstökade så man slipper den värsta ruschen. Elias och Venlas julklappslistor är gedigna vilket passar ganska bra då man kan sprida inköpen mellan farmor/farfar, mormor/morfar och alla mostrar.

Jag själv har inhandlat en liten tidig julklapp till mig själv. En liten ny MacBook. Jag sålde av min lilla netbook-PC, hostade upp lite mellanskillnad och införskaffade mig sedan min första Apple-dator. Stilig och robust som attan och dessutom helt ljudlös. Borstat aluminiumchassi och en matchvikt på ganska exakt 2 kg gör den till en perfekt surfdator med goda möjligheter att se lite film på. Fram tills nu har jag varit en stor PC-anhängare men på senare år har jag med viss avund sneglat lite på Mac:arna och deras Leopard OS (OSX). Det första intrycket efter några dagars hackande är så gott som uteslutande positivt. Jag tror vi kommer bli riktigt bra polare MacBook:en och jag.

På hemmafronten har det även enats om att vi skall inhandla en core/pilatesboll. Fi fan, det kommer säkerligen svida mer i magen framöver då det skall utföras core-övningar på den. Coach Lamas, Core-Ellinor och Naprapat-Helena måste vara stolta över detta beslut.

Undras var man skall förvara den?

2008-12-03

(Äntligen) Tillbaka i spåret

Ahhh! Nu har jag äntligen varit ute och rastat benen efter över en veckas vila, gymmande och cyklande. Lite stelt och orytmiskt inledningsvis men efter knappt en mil så rättade benen in sig i ledet och återgick till det gamla vanliga pinnandet. Dessutom sprang jag på Floppis som såg riktigt pigg och rapp ut i steget trots att hon var ute på lite återhämtningsjogg efter förmiddagens snabbdistans! Vädret var regnigt och lite små kyligt men det kändes ändå som om solen sken och det briserade tropiska japanska sommarvindar i mitt ansikte. Tänk om alla pass kunde upplevas på detta sätt!

Osså har vi hunnit med att sälja huset. Som ni vet är det inte världens bästa säljläge just nu på marknaden och vi tvingades sänka priset en aning. Bostadsmarknaden kan just nu mest liknas vid en djupfryst fiskpinne. Många är intresserade men få kan eller vågar lägga bud. Vissa banker har t.o.m. sagt att de inte får köpa hus innan de sålt sitt befintliga vilket liksom skapar en liten moment22-situation över det hela. De som trots allt kunde tänka sig lägga bud var nästan alla sådana som jobbat utomlands och därmed inte hade problemet med att sälja befintligt boende (de hade tex hyrt via deras jobb under utlandsvistelsen). Nu mildrades dock det hela lite av att Skanska genomförde en liten säljkampanj vilken innebar sänkt köpeskilling för oss dit vi skall flytta i vår. Som plåster på såren kunde vi nästan kvitta ut prissänkningen av vårt hus mot detta.

2008-12-02

Tisdag - soppdag


Tisdagar innebär att öppna förskolan serverar soppa och nybakat bröd (mot en ringa kostnad). Som pliktskyldiga pappalediga Silverdalsbor så ser jag och Herr Larm till att ha hög närvaro vid dessa tillfällen. Det är inte bara vi som resonerar på detta sätt utan det brukar dyka upp en hel del pappor och mammor vid denna matservering. Barnen leker och underhåller nästan sig själva medan vi föräldrar får en välbehövlig break i blöjbytandet och faktiskt möjlighet att ha lite normal konversation sinsemellan. Skönt och stimulerande på samma gång.

Vad gäller Elias så har han gått ner sig djupt i spelet Lego Batman. Lego och figuren Batman är typ det bästa Elias vet och när man kombinerar ett TV-spel med karaktären Batman i Legomiljö är det nästan så att Elias får en stroke. Det blir liksom lite för mycket av det goda. De senaste dagarna har han konstant babblat om spelet och så fort han haft tillfälle fullkomligt sprutat ur sig teckningar om detta. Det har till och med gått så långt att Elias frågat mig om vi på semestern kan åka till Gotham City för att hälsa på Batman himself. Jag råkade någon gång (hrrmmm) i förbifarten nämna att pappa Patrik är polare med Batman (mitt alias är ju faktiskt normalt sett Clark Kent!), något som Elias tydligen lade på minnet till pappas förtret. Hade liksom inte riktigt räknat med det men nu får man liksom stå sitt kast...

Batman
Konstnär: Elias Engström

2008-12-01

Core-smärta och löpåtrå

Säsongsvilan innebär lite tid för annat så som gym och cykling. Har misshandlat min mage med en rad olika core-övningar på modell stor medicinboll. Jag klassar mig själv klen som en räka (kan man kalla mig krill mån tro?) och får slita och grina på bollen för att utföra alla övningar som Naprapat-Helena ordinerat. Resultatet lät inte vänta på sig. Dagarna efter kändes det som om någon hade gått 12 boxningsronder mot min mage. Det sved och brände precis överallt i magtrakten och det gjorde banne mig ont att bara andas.

Mot slutet av veckan kände jag ett brinnande behov av att aktivera lungorna lite. Eftersom det är löpförbud monterade jag istället upp trainer och racer hemma på altanen. Lika bra att rivstarta direkt så det blev 10x3 min med 45 sek pauscykling på lördag. Slitigt som attan mot slutet men det var precis det jag var ute efter. På söndag blev det 60 minuter distanscykling på trainern med äppelpodden tankad med Lisa Marklunds senaste roman: En plats i solen.

Idag: ny vecka och nya träningstag. Kommer köra ett pass till på gymmet men sedan kommer jag sticka ut och rasta mina stackars löparben oavsett vad Coach Lamas säger. Nu får det vara nog, jag klättrar nästan på väggarna. Igår då jag var på väg till Herr Larm tvärsöver gatan så joggade jag lätt de 20 meterna dit. Sweet Lord, vilken känsla. Plötsligt fick livet mening igen!

2008-11-28

Gyminstruktör

Igår var det dags för lite gym. Gymmet som låg närmst mitt hem visade sig vara Sats, ett gym som jag normalt försöker undvika pga deras extremt höga prissättning och oflexibla prismodeller (antingen är det ett år eller så får det liksom vara). Jag är oftast bara intresserad av att köra lite gym och löpband under de grisiga månaderna (december - mars) och således inte intresserad av att lägga en hel förmögenhet för ett 12-månaders-kort.

Nåväl, de erbjöd mig komma dit och testa en gång och det tackade jag ju inte nej till. Anlände strax innan 19:00 och fick en liten privat genomgång av en instruktör, modell XL. Jag berättade att jag var löpare och att jag var nyfiken på löpbanden, om de gick att höja och sänka samt hur snabbt man kunde varva upp dem.

Instruktör-XL: Så, du är löpare?
Patrik: Ja, det blir några mil i veckan.
Instruktör-XL: Ok, vill du springa på bandet nu?
Patrik: Jag önskar jag kunde det. Men jag sprang en mara i söndags och har beordrad löpvila nu.
Instruktör-XL ser lite förvirrad ut
Instruktör-XL: Så hur snabbt springer du då?
Patrik känner på sig vad som nu kommer, nu skall det mätas längden på xxx.
Patrik: Maran gick på 2:26 men milen har jag gjort på låga 30.
Instruktör-XL funderar ett tag. Ingen direkt reaktion.
Instruktör XL: Ah, det är ju bra. Jag sprang lite liknande saker då jag gick på gymnasiet.
Nu ere Patrik som är förvånad. Normalt sett brukar killar dra historien om hur de sprang milen på 35 då de gjorde lumpen. Patrik fiskar vidare.
Patrik: Vad sprang du då under gymnasietiden?
Instruktör-XL: Jag vann skolmästerskapen på 5km!
Patrik: Grattis, hur snabbt gick det då?
Instruktör-XL funderar en kort stund. Det ser ut som om han resonerar med sig själv.
Instruktör-XL: Deg var nog 14:40. Jo så var det! Jag vann!
Patrik: Tja, det kan jag tänka mig.
Instruktör-XL: Fast då var jag lite lättare. Jag boxades mycket då.

Så där har ni det. Instruktör-XL på Sats sprang 5km på 14:40 i skolmästerkapen på gymnasiet. Som boxare! Det var verkligen inte illa. Ni kanske förstår att jag log lite åt hela den här diskussionen under mitt pass på Sats...

2008-11-27

18-månaders-kontroll

Grått, blött och regnigt. Riktigt ruskväder. Osså är det iskana på vägarna utanför huset. Siktar på att bege mig till ett näraliggande gym ikväll för att rycka lite vikter och tortera magen med lite coreövningar. Naprapat-Helena och Core-Ellinor borde vara stola över mig (så länge ni inte ser hur risigt jag lyckas utföra övningarna).

Idag har det annars varit ett besök på barnavårdscentralen. Venla hade sin 18månaders-check-up. Vaccination mot diverse sjukdomar samt vägning och mätning av längd. Venla stoltserar med 10.8 kg och en längd på 81 cm. Sakta men säkert växer tjejen till sig. Snart är det nog dags för stygga terrängintervaller.

2008-11-26

Lasersvärd

Under min Milano-vistelse ringde jag hem och pratade en stund med Elias som var på besök hemma hos farmor och farfar. Elias verkade på extra bra humör och strax visade det sig varför.

Patrik: Hej Elias, vad gör du?
Elias: Hej, jag sitter och tittar på tv och luktar.
Pappa Patrik lite förvånad
Parik: Luktar? På Vaddå?
Elias: Jag sitter här och luktar på mitt lasersvärd!

Star Wars är tydligen det som är allra hetast på dagis just nu. När Elias lurat av farmor och farfar ett lasersvärd inne på den lokala leksaksbutiken så var lyckan total. Så total att han tydligen satt och luktade på den nya prylen medan han tittade på tv.

2008-11-25

Säsongsvila

Pappa springer banlopp (start och mål finns markerade).
Konstnär: Elias Engström


Så är löpsäsongen 2008 officiellt över för min del. Säsongsvilan har således tagit sin början och jag har nu spenderat två dagar med att inte göra ett smack. Än så länge känns det helt ok, men snart kommer benen vilja aktivera sig. Säsongen blev nästan lite längre än jag räknat med. Första tävlingen (inomhus) genomfördes den 19/1 och sista blev maran den 23/11, alltså ganska precis tio månader.

Snart väntar dock lite gympass (boring men ack så nödvändigt) innan jag kryddar till det hela med lite lätt löpning. Sedan flyttas fokus fram emot 2009 och den kommande inomhussäsongen. Vi får se hur målsättningen ser ut men främst blir nog att försöka få till några snabba 3000m-lopp. En av de saker jag grämer mig lite över är att jag inte fick tillfälle att springa några 3000m-lopp utomhus denna säsong. En konsekvens av detta blev att distansen 3000m var den enda (om vi exkluderar Lidingöloppet) som jag inte persade på under denna säsong.

När jag kikar ut genom fönstret så slår det mig att säsongsvilan är ganska vältajmad. Ute är det bister midvinter och snöpuls-löpning är ju inte direkt världens roligaste löpning.

2008-11-24

Debuten avklarad

Ok, så var den gjord. Den 'riktiga' debuten på marathondistansen. Första intrycket direkt efter målgång: Va f*n, var det inte jobbigare? Men nu går jag händelserna i förväg. Låt oss ta det hela i rätt ordning.

Fredag kväll avgång från Arlanda till Malpensa, Milan. Sällskap: 18 åriga boxar-tjejen Johanna som visade sig vara en frisk fläkt och mycket uppskattat sällskap. Jag har henne och Coach Lamas att tacka för några riktigt trevliga dagar i Milano. Rätt sent på fredag anlände vi till vårt hotell där Lamas mötte upp oss i receptionen. Under lördagsförmiddagen tog jag och Johanna det mycket lugnt medan Lamas krängde reklamblad för Stockholm Marathon ute vid sportmässan. Vid lunchtid begav vi oss dit och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan väntade lunch och lite mer relax på hotellet. Runt middagstid begav vi oss till det officiella löparhotellet där vi lämnade in dricka för de olika vätskestationerna. Väl där fick jag tillfälle att samspråka lite med Jayo och finnen Marko Vaittinen som hade ett personbästa på 2:19 från 2003. I år hade han gjort 2:23 på en vår-mara och sedan 2:26 i Stockholm Marathon där han sprang in som tionde man! Vi insåg att vi torde vara ganska jämna och beslutade oss för att göra en gemensam satsning med sikte på en tid runt 2:23 - 2:26. Vi satte som mål att passera halvmaran på ca 1:11.30 vilket kändes som en tuff men hanterbar öppning.

Söndag morgon och suligt tidig uppstigning (iallafall för mig). 06:30 satt jag och häckade nere vid frukosten och sög i mig några mackor, en yogurth och en kopp kaffe. Sedan tillbaka till hotellrummet och lite hjärnkris. Att vanka omkring instängd i ett hotellrum innan en tävling är bland det värsta jag vet då jag har mycket svårt att slappna av. Tillslut närmade sig klockan 08:20 och det började så smått bli dags för en liten kort uppvärmning. Jag och Johanna joggade lätt ner mot start/mål-området. Innan start fick vi lämna våra överdragskläder inne i elittältet (tack för det!) och sedan var det gemensam utmarsch tillsammans med 2:08-kenyanerna.

Kenyanerna verkar alla ha en gemensam dresscode vid dessa tävlingar: Överdragsbyxor och en stor dunjacka modell XL. När de sedan tar av sig till tävlingskläder ser det ungefär ut som då man rakar ett får. Det blir liksom ingenting kvar. Jag, Jayo och Marko betraktades nog som smått övervikta i detta sällskap. Kanske skulle man byta alias från Clark Kent till Sumobrottaren?

Det stora orosmolnet innan tävlingen var hur vädret skulle vara. Det hade talats om flera minusgrader och relativ kraftig blåst. Vid start var det kanske någon plusgrad men det som kom att störa mest var en relativt besvärlig blåst. Jag startade i kort-tights, underställ, tävlingslinne, mössa och vantar och hade förvånande nog inga som helst problem med den låga temperaturen även om den säkerligen inte var optimal. Då det var så pass kallt kändes det som om jag knappt svettades alls och jag behövde således inte dricka så mycket vid vätskestationerna som kom upp var femte kilometer.

Första kilometern blev jag, Jayo och Marko instängda bakom tjejen som sedan skulle bli damsegrarinnan och hennes farthållare/livvakter. Inte helt lätt att ta sig förbi dem och första kilometern klockades med viss förfäran på 3:36 och jag tror att detta blev den långsammaste kilometern på hela tävlingen. Jayo såg lite stressad ut och tog sedan tag i taktpinnen och lade några av de följande kilometerna strax under 3:20. Vid fem kilometer kändes det som om vi sprungit ikapp det vi inledningsvis förlorat. Milen klockades på 33:53 och allt kändes fortfarande bra. Vid halvmaran sög jag i mig min första gel men märkte egentligen ingen direkt skillnad och beslutade mig då för att strunta i de två jag hade kvar. Halvmaran passerades på 1:11.45 vilket var nästan enligt plan. Snittet per kilometer var ca 3:24. Benen var fortfarande pigga men jag kände att vi trots allt hade fått pressa lite för hårt för att hålla måltiden i den bitvis svåra vinden. Jayo hade fram tills nu stått för den största delen av dragjobbet och skall ha stort cred för det. Vid 25 kilometer fick han dock problem med håll och tvingades släppa. Mycket synd då vi säkerligen hade haft god nytta av varandra vid den svåra sista milen. Marko och jag slog sedan följe med mig som draghäst. Marko var ofta inte särskilt dragvillig och de enda gångerna han klev fram var då det var medvind.

Kilometer 30 passerades på 1:42.52 vilket innebar att vi hade börjat tappa tempo, snittet var nu 3:25 vilket innebar att snittet för den tredje milen var strax under 3:30. Jag var nu inne på okänt vatten och mycket osäker på hur kroppen skulle reagera och hantera den sista milen. Benen var alltjämt ganska pigga men jag hade blivit lite stum i vänster vad och tung i låren annars var allt helt ok. Jag kände dock att det inte gick att lägga kilometerna ner mot 3:25 utan fokuserade på att hålla dem så nära 3:30 istället. Trots att kroppen var hyfsat fräsch så gick det liksom inte att växla tempo trots att man försökte. Lite skum och ovan känsla.

Vid 33 km gjorde Marko en markant fartökning och lade sin kilometer på låga 3:20 och jag klockade min på 3:27. Här fick han en lucka som han sedan successivt utökade in i mål. Så för mig blev det sololöpning sista 9 km in till mål. Vid min sida hade jag dock den cyklande Coach Lamas som peppade mig att bita i och fokusera. Då jag passerade 39km-skylten började jag känna att det snart fick vara nog. Det var hyfsat nära mål men trots allt ca 10 minuters löpning kvar. Fram tills dess hade jag inte riktigt brytt mig om att titta på klockan men nu kände jag att de sista tio minuterna gärna fick rulla på ganska snabbt. Andningen ökade och jag fick nu slita för att hålla låga 3:30 per kilometer. In mot mål inser jag att det kommer att hänga på håret om jag skall klara av KnockOut-Olssons fjärde placering på årsstatistiken (2:26.15). Ser klockan ticka på då jag närmar mig målet men man har liksom inte samma förmåga att spurta på ett marathon som vid ett 10km-lopp. In på 2:26.17 och placeringen 17. Första känslan var att jag kände mig oförskämt fräsch. Inget slitage alls i kroppen. Benen höll hela vägen, magen krånglade inte och jag lyckades behålla hyfsad fokus under loppet. Inte en blåsa, inget skavsår eller annan ömhet. Total skillnad mot 2004 då jag kom i mål som spillra av mig själv. Marko hade mosat på som tåget sista milen och var dryga minuten före mig i mål. Jayo visade återigen vilken slitvarg han är och sprang in på 2:28 trots sina problem med hållet. Verkligen starkt och imponerande! Boxar-Johanna sprang sin vana trogen helt respektlöst och kom in på nya perset 2:54.40 och en meriterande 12e plats bland damerna.

Mina halvor, 1:11.45 och 1:14.32 talar sitt tydliga språk. Det saknas lite mängdtålighet. Snabbheten finns där men skall man orka köra det i 42 kilometer så måste man snitta mer än nio mil i veckan som jag gör. Dessutom måste man krydda det hela mer regelbundna långpass, något som jag normalt sett inte heller har som inslag i min träning. Alltså, en liten bitter sweet känsla efter loppet. Sweet att det inte blev så jobbigt som jag föreställt mig. Bitter för att jag inte förmådde följa Marko då han mot slutet skruvade upp tempot. Men, debuten är således avklarad och avskräckte åtminstone inte. Snarare känner jag att det finns en hel del tid att kapa med lite mindre blåst, mer rutin och utpräglad marathonträning. Vi får se när jag gör nästa marathonförsök. Idag har jag inte en blekaste aning om när det blir, men det kommer åtminstone inte dröja fyra år till nästa försök.

Mellantider (tid, totaltid, miltid inom parantes):
1-5: 16:56
6-10: 16:56, 33:52, (33:52)
11-15: 16:53, 50:45
16-20: 17:11, 1:07.56, (34:04)
21-25: 17:15, 1:25.11
26-30: 17:39, 1:42.50, (34:53)
31-35: 17:48, 2:00.38
36-40: 17:46, 2:18.24, (35:34)
41-42.2: 7:53, 2:26.17

Alla resultat, mellantider och videofilmer från olika passager under loppet (klicka på knappen 'Classifica on line') »

Banprofil Milano Marathon

2008-11-21

Avresa

Så är det snart dags för avresa till Milano. Det blir jag och boxar-tjejen Johanna Bohlin som tar oss ner ikväll där vi ansluter på hotellet med Coach Lamas. Boxar-tjejen har gjort kometkarriär på damsidan i år och har bland annat hunnit med en tredjeplats på Midnattsloppet och debut på bana direkt i finnkampen. Från början var det tänkt att Herr Larm även skulle hedra oss med sin blotta närvaro men efter att ha tampats med både magsjuka och förkylningar så tvingades han i sista stund kasta in handduken.

Imorn anländer även Jayo. Han har det lite lyxigare, blir uppplockad av arrangörerna vid flygplatsen och får bo på 'löparhotellet'. Vi skall försöka sammanstråla på eftermiddagen för att hämta nummerlapparna, snacka taktik och trycka i oss pasta. Jayo är ju optimerad för de längre distanserna och har bland annat gjort 1:08.15 på halvmaran i år. Jag hoppas vi kan ha nytta av varandra så länge som möjligt under loppet.

Förutom den ovana distansen är jag mest orolig för kylan. Väderleksrapporterna skvallrar om temperaturer ner mot minus fyra vid sjusnåret på morgonen för att sedan stiga till nollstrecket vid tio-tiden. Inte alls bra förutsättningar. Och för mig som är lika kyla-tålig som en krokodil på Nordpolen så börjar det lukta lite krisläge över det hela. Nåväl, det blir inte till att springa i shorts det är säkert. Nu står valet mellan kort-tights eller knä-tights. Osså klart underställ, linne, mössa och handskar.

2008-11-20

Blunder

På min förra resa till Italien, Cremona gjorde jag och Herr Larm en liten blunder(ok då, mest jag). Handbolls-Polacken hade beställt en cappuccino och vi var på väg att göra honom sällskap ute vid fikabordet. Jag fick tag på en barista och beställde två stycken latte, en till mig och en till Herr Larm. Baristan såg på oss med lite skeptisk blick. Vi fattade ingenting. Typiskt turister.

En stund senare fick vi vår beställning. Två glas flyllda med skummad mjölk! Mjerda! Sedan trillade poletten ner. Jag hade ju beställt just detta. Två latte. Inte två caffe latte. Så med ett litet skamset flin på läpparna fick jag beställa in två espresso och hälla ner dem i våra mjölkglas.

Och nej, vi fikade inte mer på det stället under vår vistelse i Cremona.

2008-11-19

Erkännande

Stockholm marathon - årsmodell 2004

Ok, så har det sista förberedelsepasset genomförts. 40 minuter i 3:20-fart. Snittpulsen några slag högre än i söndags då jag faktiskt körde lite längre (60 minuter). Vet inte riktigt varför det blev så men jag misstänker att den bitvis mycket besvärliga vinden bidrog till att pumpen fick jobba aningen mer. Jag följde Lamas skiss nästan exakt och snittade mina 12 kilometer på 3:20.2. Tiderna blev dock aningen ryckiga till följd av vinden men på det hela taget satt tekniken och jag kunde rulla igenom passet.

Så, det drar ihop sig för säsongens sista tävling.
Nu på söndag.
I Milano.
Distansen 42.2 km.
Ja, det är ett marathon.

Jag vet att jag inte varit helt öppen angående detta på bloggen. Jag har medvetet försökt ligga lite lågt då jag har enorm respekt för distansen. Men ni som fölt mina träningposts har säkert kunna läsa lite mellan raderna och klurat ut detta ändå. Ärligt talat vet jag faktiskt inte hur det egentligen gick till då jag anmälde mig till loppet men jag gör det lätt för mig och skyller allt på Coach Lamas.

Så jag skall alltså masa mig runt 42.2 km. Det är nästan så jag måste nypa mig i armen för att begripa det. Känns som om det är typ 32.2 km för långt. Jag är dock enormt peppad och taggad och hoppas kunna få till ett hyfsat race på söndag. Jag har inte taktiken helt klart för mig ännu men det känns som om det kan bli allt mellan 2:22 upp till 2:28. Detta är dock att betrakta som min debut på distansen så vad som helst kan egentligen hända. Visst, jag sprang faktiskt Stockholm Marathon 2004 på 2:40 och det var nog det jobbigaste jag gjort. Hade precis gått med i FK Studenterna då och hade mindre än fem månaders löpträning i ryggen. Med facit i hand skulle jag skippat det loppet, jag var inte tillräckligt förberedd. Nu är jag dock en bättre löpare även om jag normalt sett inte genomför långpass. Nåväl, ner och kuta 42.2 km bland annat för att se och lära. Det blir säkert kul. Kanske inte sista milen.

Osså måste man visst kolhydratsladda.
Och dricka under loppet.
Alltid lär man sig någe nytt.

2008-11-18

En liten omtanke

Igår på eftermiddagen strax innan middag fick Pappa Patrik en liten lucka och lade sig ner i soffan för att en kort stund få sluta ögonen och vila lite. Kort efter hör jag hur Venla närmar sig. Hon avvaktar och begrundar farsan där han ligger och vilar. Sedan försvinner hon bort en kort stund och masar sig sedan upp bredvid mig i soffan. Rotar runt ett tag och bäddar sedan om mig med en filt. Kryper ner bredvid mig och borrar in huvudet under min haka och snusar lite.

Tack för omtanken min lilla underbara dotter.
Så var denna dag räddad!

2008-11-17

60 min snabbdistans i 3:20

I lördags begav sig familjen till simhallen för lite simträning med Elias och plask och lek för Venla. Barnen verkligen älskar att bada och jag är impad över hur duktiga de är i vattnet. Jag själv var raka motsatsen som ung, skydde vattnet och kylan och bara längtade till bastun där man kunde tina upp. Visst, det blev självfallet en hel del bastande i lördags också. Mina barn är ju trots allt halvfinnar (och en kvarts svensk och kvarts japan) vilket per definition innebär att de gillar att basta. Senare under dagen begav jag mig till Naprapat-Helena för en liten servicegenomgång. Min trampdyna under höger fot har som jag delgett i tidigare posts besvärat mig och Helena masserade, töjde och tänjde tills det kändes klart bättre.

Under söndag var det dags för ett av de sista tyngre förberedelsepassen. På programmet stod uppvärmning i tio minuter och sedan 60 minuter i 3:20-fart (18 km). Coach Lamas hade även angett att jag under detta pass skulle försöka efterlikna kommande tävlingssituation. Alltså så var det start ganska tidigt på morgonen (09:30) och även att testa tilltänkt tävlingsklädsel. Sagt och gjort så masade jag mig moootvilligt upp cirka 08:15 och sedan var tanken att jag snabbt skulle få in lite frukost så jag åtminstone skulle hinna smälta den i knappt en timme. Så blev dock inte fallet eftersom barnen hann vakna före mig och också ville ha sin hunger stillad. Frukosten intogs alltså strax innan nio och 30 minuter senare var jag ombytt och klar för snabbdistansen. Inte helt optimalt och när jag väl tittade ut blev jag lite förfärad. Spöregn, tre plusgrader och snålblåst. Jag själv var iklädd i korta tights, underställ, linne, mössa och vantar.

Nåväl, fram med betongskallen. Bara att gilla läget och ge sig attan på att försöka matcha Coachens program. Benen var ganska pigga till följd av vilan sedan dubbelblocket och Naprapat-Helenas behandling. Flåset likaså under kontroll. Snurrade runt på min bana i Silverdal (3.4 km) som är någorlunda flack och lade merparten av alla 18 kilometer på 3:18 - 3:22. Snittet för snabbdistansen blev 3:20.7 vilket jag med tanke på den tidiga starten, kylan, regnet och blåsten betraktar som ett klart godkänt pass. Snittpulsen låg genomgående på ungefär samma nivå på alla varv vilket indikerade att jag valde en bra ansträngningsnivå som jag säkerligen skulle kunna hålla över en längre distans. Kändes gott för självförtroendet att utan egentlig förberedelse och sparring avverka 18 km i ett tempo som motsvarar lite drygt 1:10.30 på halvmaran.

2008-11-14

Dubbelblock

Så har man genomfört ett så kallat dubbelblock. I sann Swyzak-anda så var det alltså två hyfsat ansträngande pass som stod på programmet igår. Coach Lamas hade plitat ner i träningsskissen: Lunchpass med 30 min i 4:00-fart följt av 35 min i 3:20-fart samt lite nerjogg. Och så samma visa igen på kvällen.

Sagt och gjort. Jag begav mig in till Kungsholmen och lämnade av Venla till Mamma Marika som jobbar där. På torsdagar vallfärdar tydligen hennes jobb till nåt matställe som kör pannkaksbuffé vilken skall vara mäkta populärt. Jag stack då ut på mitt pass och snurrade runt på Kungsholms strand, Kungsbro strand och Norr mälarstrand där det är flackt och fint. Hjärnan var nog ganska laddad inför det snabba partiet så de inledande 30 minuterna i 4:00-fart blev nog mer låga 3:50. De efterföljande 35 minuterna ökade jag sedan farten ner till 3:20 vilket var enligt plan. Snittet för dessa blev 3:20.5 och den totala sträckan för passet exakt 20 km.

Hem, duscha, käka, pyssla lite i hemmet och ladda vidare mot kvällens upprepning av lunchpasset. Vid sextiden kom Marika hem och då var det således dags igen. Ut och värma i 30 minuter. Även här var jag taggad inför den kommande snabbdistansen så jag dammade på lite för hårt. En del kilometer klockades på 3:44 men snittpulsen var dock låg vilket indikerade att jag inte brände onödig energi. Snabbdistansen denna gång varvades runt genom Silverdal, lite mer höjdmeter än runt Kungsholmen. Vädret var även klart kyligare och vinden besvärade vissa partier. Trots detta fortlöpte passet enligt plan och snittet blev även denna gång 3:20.5 men med klart lägre snittpuls på de snabba kilometerna. GPS-klockan visade återigen 20 km vilket innebar att det totalt blev 4 mils löpning denna torsdag där snittfarten blev cirka 3:35. Ingen som helst stumhet i kroppen under passet men under kvällen kändes det att man kombinerat både mängd och snabbhet.

Idag fredag tar jag vila och fokuserar istället på att dela ut nummerlappar till Tömilen på Runner´s Store. Ni kutar väl den tävlingen i helgen?

2008-11-13

Mycket spel blire

Sack Boy

Det drar så smått ihop sig till jul och det innebär normalt sett att det kryllar av tunga spel-release-titlar. Jag lider som bekant av tungt spelberoende så detta innebär både mumma och panik. Mumma för att det finns så mycket att tugga sig igenom och panik för att det finns så extremt lite tid att avnjuta alla dessa spel.

Efter att ha klarat GTA IV (Grand Theft Auto IV) i början av hösten så har fokus legat på MGS IV (Metal Gear Solid IV). Tyvärr hann jag inte klara det innan nästa anstormning av titlar släpptes. Dryga 85% visar game-mätaren och jag har lovat mig att ta mig samman och klara spelet innan jul.

Nu sitter jag här istället med en stapel spel som måste arbetas igenom. Titlar som Dead Space, Fallout 3, Gears of War 2 och Little Big Planet. Det sistnämnda spelet förtjänar några egna rader för maken till bedårande spel som pulserat på mina hornhinnor kan jag inte minnas. Kombinationen av barnvänligt plattformsspel uppbyggt av fantastisk bandesign med olika material så som papp, kartong och tyg fungerar utmärkt och detta kommer säkerligen klassas som ett av årets klart bästa spel. Att man sedan kan spela upp till 4 spelare samtidigt (läs: jag och Elias) samt att man i ett underbart community kan skapa och dela med sig av egna banor fulländar nästan spelet. Vem skulle tro att Sonys svar på annars väldigt färgstarka och tydliga spelkaraktärer (tänk tex på Nintenods Mario och Link samt Segas Sonic) skulle bli en opersonlig avskalad trasdocka som man som spelare själv får utforma och klä upp?

2008-11-12

Hängig

Hängigheten sitter i, den vill liksom inte släppa taget. Frustrerande och bittert. Coach Lamas hade för gårdagen kommenderat upp 80 min i 3:20-fart, således ett rätt tufft pass. Då jag ansåg att kroppen inte var fit for fight konsulterade jag istället Doktor Lamas för råd. Resultatet blev att ställa in snabbdistansen och istället köra lite lätt distans kryddat med några farthöjningar ner till 3:20 mot slutet. Så blev det och efter att ha lagt Venla att sova lunch hemma hos farmor så stack jag ut. Benen kändes lätta och pigga men flåset var det lite sämre med så nog är det en liten infektion som spökar i kroppen. Detta avspeglades även på snittpulsen som även den var aningen högre än normalt.

Idag tar jag återigen lite lätt distans för att förhoppningsvis kunna ploga på som vanligt imorn. Då är det ett berömt dubbelbock som står på programmet. Västerås stolthet, aka Swyzak, har vid upprepade tillfällen redogjort för dessa på sin blogg. Jag trodde dock aldrig att jag själv skulle utsättas för dem. Nåväl, vi får se hur det går.

2008-11-11

24 timmar träning på en vecka

Jag satt och bläddrade lite i söndagens DN och hittade artikeln om hur Charlotte Kalla tränar. I artikeln beskrevs en 24-timmars-träningsvecka och det var lite så att jag höjde på ögonbrynen. Visst, 24 timmar e fruktansvärt mycket träning under en vecka, men det är självfallet skidåkning kombinerat med gym och löpning. Löpning sliter som bekant aningen mer än tex cykel, skidåkning och simning varvid det inte är direkt många i världen som kan mata in 20-timmars veckor utan att gå sönder. Så jag måste erkänna att jag blev lite paff då jag läste vidare i artikeln och konstaterade att hon under denna träningsvecka mosar in inte mindre än tio timmar löpning.

Tio timmar... Det är en ansenlig mängd. Och utöver detta så kryddar hon det hela med 14 timmar annan träning. Så, fortsatt konfunderad. Tränar hon löpning 10 timmar i veckan fördelat på fem pass så borde hon med sin kondition utan problem utmana några av våra starkaste kvinnliga löpare. Men som sagt, jag är lite nyfiken på vad som exempelvis egentligen döljer sig bakom hennes tre timmar löpning på måndag förmiddag. Läs artikeln själva och fundera/förundras.

2008-11-10

4x6/1km @ 3:20/3:40-3:50

Förra veckan bestod återigen av rätt mycket mängd kryddat med några längre intervallpass. På onsdagen väntade progressiv snabbdistans i 50 minuter i tempo 3:30 ner till 3:10.

Lördagens pass var desto tuffare. Lamas instruktioner löd: 4x6/1km @ 3:20/3:40-3:50. I populärlitteratur kan detta översättas till 4x6km i 3:20-fart med en km pausjogg på 3:40-3:50 per intervall. Således ett ganska styggt pass där 24km totalt skulle plogas i 3:20-fart. Dagen innan passet kände jag mig hängig och seg i kroppen. Lite som om det var en infektion som låg runt hörnet. Mamma Marika hade dessutom bäddat ner sig i sängen med en förkylning vilket säkerligen inte gjorde saken bättre.

Jag var mycket osäker på hur kroppen skulle reagera på ett intervallpass av hårdare karaktär. Jag valde tillslut efter lite velande att testa och avbryta om det inte gick att köra som planerat. Så fort benen fick springa fort så släppte dock segheten. Kilometerna rullade på enligt plan eller strax under och det bidrog säkert till att reptilhjärnan stimulerades på ett positivt sätt. Jag hade rekat en 3.4km lång runda genom Silverdal som var så flack som möjligt och den låg jag och harvade runt i knappt 32km. Att springa varvbanor har alltid passat mig både på träning som tävling. Benen kändes pigga och rappa under hela passet och någon stumhet infann sig inte ens på sista 6:an som trots allt genomfördes med knappt 3 mil i benen. Jag slarvade/fegade dock på pausjoggen. Coachen hade instruerat 1 km på 3:40-3:50 men min pausjogg blev mera runt 4:00. Jag vågade helt enkelt inte mosa på i högre tempo på den lilla vila jag hade till förfogande.

Tyvärr började jag under slutet av passet få ont under trampdynan på höger fot (strax innan tårna). Jag misstänker att det är en liten överbelastning tillföljd av ökad mängd och flera längre snabbdistanser/intervallpass som genomförts i lätta/tunna tävlingsskor.

Mellantiderna på passet blev:
1. 19:44.4 (3:17.4)
2. 19:55.2 (3:19.2)
3. 20:02.4 (3:20.4)
4. 19:54.6 (3:19.1)

Nu vila och kurera kropp och själ. Jag hoppas innerligen inte att jag åker på en förkylning ala Lidingöloppet och att min stackars trampdyna håller skenet uppe i någon vecka till.

2008-11-07

Lasersvärd

Det är vid middagsborden de ploppar upp.
De semi-suspekta konversationerna jag har med min son alltså.
Igår vid matbordet:

Elias: Pappa kommer du att skydda mig?
Patrik: Skydda dig? Från vem då?
Elias: Jo, om nån är elak mot mig.
Patrik: Självklart Elias, självklart!
Elias: Även om de har lasersvärd?
Pappa lite förbryllad
Elias: Du vet väl att lasersvärd är jätte farliga?

Och precis där trillade polletten ner. Under eftermiddagen hade Elias frågat mig om jag kände någon skum typ som heter KuiGio. När jag hörde ordet laservärd fattade jag att det måste ju vara QuiGon från Star Wars-filmen han menade. Tur att man kan sin Star Wars-historia. Star Wars verkar annars vara ett återkommande tema på dagis just nu. Känns skrämmande bekant från min egen dagisvistelse. Skönt att vissa saker inte ändrar sig!

2008-11-06

Branschdag på KTH

Idag var det branschdag för datasektionen på KTH. Som gammal D:are var det verkligen kul att komma tillbaka till stället där man spenderat ett X antal studietimmar och utbildningsår. Jag tillsammans med några kollegor stod i vår monter och presenterade företaget för olika studenter med exjobb eller anställning i tankarna. Farmor gjorde en hedersvärd insats och passade Venla medan jag stack iväg och jobbade.

Ikväll blir det lite lätt distans i mörkret. Inne på sista CD:n av Låt den rätte komma in skriven av John Ajvide Lindqvist. Jag tänkte att det skulle vara bra att ha läst/lyssnat på romanen innan man ser filmen. Boken har varit hyfsat bra. En vampyr/kärleks-roman i Norrorts miljö. Skumt, men det fungerar!

2008-11-05

Maskerad

Kapten Krok

Igår var det maskerad på Elias dagis. Då jag gled in där så fullkomligt kryllade det av prinsessor, häxor, Batmans, Spider-mans och poliser. En och annan imponerande dräkt skymtade jag även. Någon stackars mamma eller pappa hade bemödat sig med att sy upp en hel dinosaurdräkt. Fan, jag tror precis alla andra föräldrar som såg den utstyrseln fick ett sting av dåligt samvete. Eller inte. Den kändes extremt överarbetad.

Nåväl, dagen till ära så ikläddes Elias en sjörövarmundering. Mäkta stolt över att få skäggstubb och visa upp sin pickadoll och krok för de andra dagisbarnen. Jag själv smälte bra in tillsammans med alla utklädda barn då jag hade iklätt mig i nya fina Asics vinter-löpkläder. Men det skall nog erkännas att jag i deras och en och annan förälders ögon kunde urskilja deras förvåning över att jag valt en sådan konstig maskeraddräkt.

Det var ju iallafall ingen som den dagen trodde jag var en städare.
Inget ont om städare, men det är ju liksom inte det man vill framstå som då man iklär sig träningskläderna.

2008-11-04

Tvättad

Den är återfunnen!
Mp3-spelaren alltså.

Den låg i en ficka på träningsjackan. Det upptäckte jag igår då jag höll på att vika de nytvättade träningskläderna. Både spelaren och hörlurarna såg skinande rena ut. Det märkliga var att de båda fungerade utmärkt trots en tvätt i 40 grader samt lite torktumling. Jag behövde inte ens ladda batteriet, det var bara att slå på den och lyssna vidare. Så Apple (och Sennheiser) borde nog kanske skriva på sina produkter att de är tvättsäkra till åtminstone 40 grader.

I morse var det lätt distans med Venla i babyjoggern. Dagen till ära så fick jag även sällskap av Herr Larm och hans son Melker. Förvånansvärt hur mycket snabbare passen går då man har lite löpsällskap. Ikväll blir det ytterligare ett distanspass i mörkret innan benen förhoppningsvis är lite sugna på att springa fort igen imorgon.

2008-11-03

Mängd

I fredags var det dags för en stege av modell längre. Vädret var ruskigt bistert. Nån enstaka plusgrad, spöregn och besvärlig blåst. Inget att göra åt utan bara att gilla läget. Jag värmde upp med 40 minuters löpning och begav mig ut till Norra Djurgården där jag sedan påbörjade stegen 3/4/5/6km i 3:20-fart. Pausjoggen mellan dessa intervaller var 5 minuter i 4:10-fart.

Under de tre första intervallerna höll jag planen eller sprang tom aningen snabbare. Men på den sista intervallen vek jag av hemåt, fick lite motlut och mestadels motvind vilket resulterade i att några sekunder per km gick förlorade. Jag orkade inte ploga i motvinden och hade dessutom börjat bli lite nerkyld. Men som sagt, fullföljde nästan planen och hade det inte varit för den bitvis riktigt besvärliga blåsten så hade jag nog kunnat matcha planen full ut. Lite drygt 33km för passet visade GPS:en.

På söndag var det dags för en ny långkörare. Coach Lamas hade ordinerat ut mig i lite drygt 2.5 timme. Hur hanterar man det? Jag kör normalt sett aldrig långpass så jag var lite lätt panikslagen över att behöva vara ute så länge. Inte blev det bättre av att jag inte heller hittade min mp3-spelare och något löpsällskap hade jag inte heller. Nåväl, väl ute i det nu vackra höstvädret (här svänger det snabbt) så märkte jag direkt att benen rullade på av sig själva. Lätta och pigga ben trots mycket mängd under veckan. Klockade de två första milarna på 40 minuter jämnt och sög sedan i mig en gel. Lår och vader alltjämnt fortsatt lätta så jag rullade på, behövde inte ens ta i för att ligga på tider strax under 4:00 per km. Vid 30 km hade jag knappt 2 timmar på klockan och sög i min den andra gelen. Nu gjorde jag en fartökning i 25 minuter ner till 3:45 och benen svarade återigen upp bra på detta. Väl tillbaka vid hemmet så hade jag 2:34 på klockan och exakt 39 km. Snittet per km blev överraskande 3:57 men det som var mest positivt var hur lätt allt rullade och att mängden inte alls påverkade varken lår eller vader. Lite lätt konfunderad, trodde att det skulle vara jobbigare och tråkigare. Jag sprang mest och väntade på att jag skulle bli knockad av tristessen men den slog aldrig till och jag tror inte jag hade en enda mental dipp på hela passet sololöpningen till trots.

Förra veckans totala mängd landade på 154 km och bestod av tre kvalitetspass/långdistanser. Denna vecka blir det inte fullt lika mycket mängd men några tuffa intervallpass väntar runt hörnet.

2008-10-31

Långa pass blir det

Fredag och suligt lång stege står på programmet. Som tur är har Mamma Marika halvdag på jobbet idag så jag hinner ut och köra medan det fortfarande är hyfsat ljust ute. Passet består av uppvärmning i 40 minuter innan stegen tar vid. 3/4/5/6-km i 3:20-fart och 5 minuters pausjogg mellan intervallerna i 4:10-fart.

Totalt är det alltså 18 km som skall plogas i 3:20-fart. Det som gör mig lite orolig är passets totala längd som jag uppskattar landar på 32 km. För mig som normalt sett aldrig kör långpass så är detta en ansenlig mängd och jag hoppas att det finns lite krut kvar i benen mot slutet av passet/intervallerna.

Nåväl, vi får se hur det går. Imorn tar jag en vilodag och sedan väntar ett ännu längre långpass på söndag då Lamas kommenderat ut mig i 2:35. Och trots stora kraftansträngningar så har jag ännu inte lyckats hitta något löpsällskap...

2008-10-30

Tant och farbror

Igår vid middagsbordet serverades det pizza och Elias sken (för en gångs skull) ikapp med maten. Helt plötsligt infann sig följande dialog:

Elias: Vet ni vad som händer när ni blir gamla?
Mamma Marika och Pappa Patrik tittar lite förvånat på varandra
Patrik: Nja, jag vet inte riktigt...
Elias: Då blir du en farbror och mamma en tant!
Mamma Marika och Pappa Patrik skrattar
Patrik: Jasså? Det visste jag inte.
Elias: Jo så är det.
Patrik: Så när blir jag farbror då?
Utan minsta tvekan drämmer Elias till med sitt svar
Elias: Då du blir 32.
Mamma Marika fortsätter skratta gott, Pappa Patrik skrattar inte längre
Patrik: Det var som attan. Tur att jag bara är 31.
Pappa Patrik försöker rädda situationen och vill fokusera på Mamma Marikas ålder
Patrik: Och när blir mamma en gammal tant då?
Elias: Då mamma fyller 98!
Mamma Marika vrider sig nu av skratt. Pappa Patrik ser slaget förlorat.

Så nu är det klart. Nästa sommar träder jag in i gammel-åldern och blir farbror. Mamma Marika kan dock vänta gott tills hon är 98. Det är ju ett tag kvar till dess. Man får ju hoppas att hon åldras som ett fint gammal vin.

2008-10-29

Kombopass

Sedan hemkomsten från Cremona har det plogats klart mer mängd än jag normalt sett gör. Intervallpassen har även de så smått ändrat karaktär. Nu är det långa sega intervaller som genomförs ofta insprängda i något långpass.

Igår var det dags ett sådant kombinerat snabbdistans/långpass. Kyligt, bistert och mörkt som attan då jag stack ut men det var bara att sätta benen i rullning för att få upp lite värme. Kroppen var riktigt sugen på detta pass och jag fick hålla lite i handbromsen för att inte pressa på för hårt. Värmde upp med 3 km innan jag gjorde en fartökning som varade i 80 minuter. Tanken med passet var att köra 80% av tilltänkt marafart och det gick hur lätt som helst. Skönt att känna att kroppen svarade upp bra samt att tekniken stämde hela vägen. Det enda som störde lite var några obelysta partier där jag var totalt livrädd för att trampa snett.

2008-10-28

Utflykt


Idag var det utflykt för Elias till Haga parken i Solna. Stort för den lille killen som fick medtaga sin egen matsäck för första gången. Mackor fixades, termosen fylldes med varm choklad och sedan lite extra tilltugg i form av äpplen och lite torkat fruktgodis. Elias såg hel nöjd ut när vi traskade iväg till dagis.

Efter lite överläggande med dagisfröknarna kom vi fram till att även jag och Venla kunde hänga med. Sagt och gjort så gled vi hem och satte på oss lite extra varma kläder och begav oss ner till parken.

Väl där kan man väl påstå att vädret inte visade sig från sin bästa sida men det verkade inte störa barnen nämnvärt. Efter att matsäcken intagits så fick jag tillfälle att prata lite med de föräldrar som haft möjlighet att följa med. Det visade sig att en mamma till Elias dagiskamrat har varit en super-fena på 800m. Tagit ISM-silver, sprungit finnkampen och hade ett fin-fint pers på distansen med 2:05. Säkerligen hade det blivit fleral SM-medaljer om hon inte hade haft oturen att vara aktiv samtidigt som en viss Malin Ewerlöf-Krepp och Maria Akraka.

Det blir så mycket lättare att hålla igång diskussionen när man bara kan snacka löpning och träning!

2008-10-27

Matvrak

Jag har två barn som har två helt olika sätt att förhålla sig till mat. Med Elias får man truga och pruta för att få i honom minsta lilla matbit. Med Venla är det precis tvärtom, hon måste man nästan hålla bort från köket då hon titt som tätt gräver i köksskåpen efter mat. Eller vad säger man om att jag igår fann Venla i köket med ett reklamblad i handen? Girigt satt hon och slickade på bilden av en limpa bröd.

Så när det väl vankas mat hemma i det Engströmska hemmet så står det ofta två barn och skriker och tjuter nere vid mina ben.
En för att slippa äta maten.
Och en för att maten inte ännu serverats.

2008-10-24

Porträtt

Elias tolkning av Pappa Patrik

Elias inledde morgonen med att vara på rithumör. Fram med tuschpennorna, ut med tungan och sedan skapade han glupskt några fina teckningar. Inget fel på skaparglädjen där inte. Jag tycker det är så koolt att se hur han sakteligen utvecklar sin ritförmåga. Från att bara varit små enkla streckgubbar i lustiga proportioner så kan man nu se detaljer som ögonbryn, fingrar och hår. Stolt som attan blev jag när Elias kom in i mitt rum med sin nya 'överraskning'. Ett porträtt på mig själv. Tycker det liknar mig rätt bra. Det är bara löppjucken som saknas på yours truly.

Idag är det återigen dags att springa lite snabbt ute i spåret. Efter söndagens halvmara så har jag varit lite seg i kroppen och låtit den återhämta sig med successivt ökande mängd. Men ikväll väntar lite snabbdistans i inte alltför blodigt tempo men där tiden ute i spåret är längre i normalt. Allt för att så småningom forma och uthärda kropp och skalle för säsongsavslutningen i Milano i slutet av november.

2008-10-23

Star Wars

Boba Fett äger

Det är många godbitar man lyckas snappa upp vid dagishämtning och lämning. Igår hörde jag följande konversation mellan Elias och hans kompisar:

Okänd kille: Nu leker vi Star Werjz!
Killen försöker självfallet säga Star Wars
Elias: Staj weejje?
Okänd kille: Nej! Star Werz! Vet du inte vad det är?
Elias: Jo, klart jag vet!
Elias ljuger så det står härliga till
Okänd kille: Ok bra. Jag ska vara Obe Van! (Obi Wan)
Elias ser lite konfunderad ut, det e ju klart lättare med leken tjuv & polis
Elias: Vem skall jag vara då?
Okänd kille: Hmm... Du får vara den där svartingen!

Elias såg nöjd ut över att få vara en karaktär ur Star Werjz och leker vidare. Men Pappa Patrik undrade ett tag vem svartingen var? Och sedan insåg jag att det självfallet var Mr. Vader. Elias fick bli en riktig bad guy (eller svarting som den okände killen valde att formulera sig). Pappa Patrik små log lite för sig själv och var nog mest nöjd över att Elias slapp bli Jar Jar Binks. Den by far klart sämsta Star Wars-karaktären som skapats. Vad är då Jar Jar Binks motsats, alltså den koolaste karaktären?
Boba Fett.
Utan tvekan.

2008-10-22

Retro

Idag letade jag mig ut till Järvafältet i Kallhäll efter att ha lämnat Venla hemma hos farmor. Helt plötsligt slog det mig att omgivningen ute på fältet verkade mycket bekant och då inser jag att detta var sträckan som vi sprang skolmästerskapen på under mellanstadiet. Min gymnastiklärare hade en dotter som var hyfsat duktig på längskidåkning. Detta var nog en av de främsta anledningarna till att vår skoljogg skiljde sig markant från övrigas. Istället för att typ harva runt 2-3 km så avgjordes det årliga skolmästerskapet på en 8 km lång runda på Järvafältet. Rätt långt för barn mellan 10 - 12 år.

Nåväl, rundan fick helt plöstligt en utpräglad retro-stämpel och trots att kroppen var lite lagom seg så stimulerades hjärnan av alla minnen. Hur gick det då i skolmästerskapen? Well, jag har för mig att det blev seger i årskurs fem och sex och att jag i femman satte ett skolrekord med några minuter. Sluttiden? 32:05. Exakt. Minns det som igår. Minns också att sträckan var korrektmätt då läraren mätt upp den med mäthjul (detta var liiite före GPS:ens tid). Efter loppet muttrade gympaläraren åt mig att jag nog skulle gå med i en friidrottsklubb. Detta var dock något som absolut inte intresserade mig för fem öre. Det var liksom inte aktuellt att byta bort fotbollen där alla kompisar fanns för att inleda en friidrottssatsning. Så fel man kunde ha, borde nog lytt gympalärarens råd. Men i min omgivning vid detta tillfälle fanns det inte någon som tränade eller hade kunskap om friidrott.

Någon gång framöver så lovar jag skriva en post om hur det sedan kom sig att jag som 26-åring började med löpning. Men en liten teaser kan jag ge er. Orden vadslagning och marathon har tung inverkan.

2008-10-21

Lågtryck

Morgonjogg med Venla i babyjoggern. Vader och baksida lår känns fortfarande rätt möra sedan söndagens lopp så jag joggade på i rätt makligt tempo. Vädret är inte riktigt lika stabilt och fint som i Italien. Istället för torrt, varmt och vindstilla klimat så möttes jag av spöregn, kyla och snålblåst.

Efter hemkomst och dusch var det rastning av Venla på öppna förskolan. Kul för Venla att träffa en massa andra lekkamrater och samtidigt lite roligt för Pappa Patrik som kan snacka lite strunt med de andra föräldrarna.

Nu väntar en liten siesta och sedan hämtning av Elias på dagis, mat-shopping och sedan dagens andra pass. Förhoppningsvis är benen lite piggare då.

2008-10-20

Cremona Halfmarathon

Starten. Jag till vänster och Lill-Larsa strax till höger.
Foto: Thomas Windestam


Det var ett gäng förhoppningsfulla svenskar som begav sig ner till Italien, Cremona. Med facit i handen kan vi väl säga att merparten av oss inte var särskilt nöjda med våra insatser och att banan inte upplevdes så snabb som vi trott.

Under fredagskvällen bodde vi en natt i Bergamo innan vi vid lunchtid på lördagen tågade vidare till Cremona. Väl där inkvarterade oss vid hotellet och hämtade sedan ut våra nummerlappar. Efter detta utspelades en lite märklig scen. Då vi som bäst står och grottar bland olika löpprodukter i sportutställningen kommer det fram en minst sagt vimsig och lite desperat kvinna och babblade på knacklig engelska att hon vill ge oss lite presenter i form av ost. Ok, vi fattade inte riktigt vad det hela handlade om innan tävlingsledaren kom fram och på perfekt engelska meddelade att vi var bjudna på kvällens presentation av de seedade herrarna och damerna. Vidare bokstavligen bad han oss motta kvinnans presenter då hon tydligen hade övat på detta ögonblick i tre månader. Vi skrattade gott och mottog sedan en hel bunt med fin parmesanost. Sweet! Under kvällens presentation var det sedan ett otaligt antal kostymnissar som babblade oavbrutet på italienska vilket måste betraktas som rätt märkligt då merparten av de som var där antingen var från Kenya, Marocko eller Sverige.

Starx efter starten. Många öppnar hårt. Ofta för hårt.
Foto: Thomas Windestam


Uppstigning suligt tidigt på söndag morgon för att hinna väcka kroppen i god tid. Vädret var perfekt, vindstilla, torrt och runt 11 grader. Starten var som alltid i de italienska loppen en smärre chockartad upplevelse. Distade mickar på extrem hög volym skalderade ut order på italienska som jag inte fattade ett smack av. Skrik och skrän där vartannat ord var Forza ekade mellan husen vid startrakan. Jag tror inte jag hade en högre puls på hela loppet än i starten. Sedan inträffar på kort tid några konstiga incidenter. Helt plötsligt rusar en kenyan i orange linne iväg med en ruskig fart, sedan smäller det till och startskottet har gått av. Måste vara en av de tre mest solklara tjuvstarter jag någonsin sett. Knappt 800m var det dags för nästa bisarra händelse. En av de seedade marockanerna, en liten nätt kille med gam-käke och blick som skulle fått Christer Pettersson att se ut som en snäll farbror ur någon av Astrid Lindgrens barnböcker, ligger helt plötsligt i ett gatuhörn och fullständigt vrider sig av smärta. Min uppfattning av marockaner är att de rätt ofta bryter lopp (no offense), men att göra det efter mindre än en kilometer på en halvmara måste väl ändå betraktas som ett svårlaget rekord? Ingen av oss begrep vad som hände med honom. Han verkade ta sig för bröstet så min initiala tanke var stroke men sedan såg vi honom efter loppet pigg och fräsch. Kanske krockade han med en lyktstolpe? Högst märkligt då han typ låg längst fram och hade fri sikt.

Tillbaka till loppet. Jag startade hyfsat kontrollerat och jobbade mig sedan ikapp en klunga som jag efter tre kilometer gick i från. Den ende som följde mig sedan var Handbolls-polacken (Marek) och vi bildade sedan ett litet tåg med mig som draglok. Framför oss skymtade vi hela tiden Lill-Larsa som låg ca minuten före. Och så här såg det sedan ut ända fram till kilometer 17. Vakumlöpning utmed nygödslade åkrar utanför Cremona med Marek klistrad som ett frimärke i ryggen. Det var lite så man ruttnade. Jag hade ju främst hoppats på ett brett startfält med en bra klunga man kunde hänga med. Nu kändes det mer som ett snabbdistanspass tillsammans med Marek och det hade vi ju lika gärna kunnat genomföra i Stockholm. Strax innan milen kom vi in till en rondell där funktionärerna stod och sov. Eftersom det inte fanns en löpare i närheten så visste vi inte var vi skulle ta vägen. Då vi vek av i rondellen skrek de helt plötsligt till och vi begrep att vi sprungit fel. Milen passerades på 32:13 och jag hade då fortfarande sub 1:08 inom räckhåll men jag hade på känn att det skulle bli tufft då jag inte hade någon klunga att hänga med och således fick borra mestadels själv. Vid 17 km började jag sakta glida ifrån Marek och jag kunde sedan utöka detta försprång successivt in till mål. Strax efter 19 km kom dock nådastöten som verkligen sabbade chansen till sub 1:08. Återigen står det två funktionärer och sover siesta och istället för att vinka in mig på rätt gata så tvingas jag chansa och upptäcker ganska snart att detta inte var rätt gränd. Tvärnitar och får springa ut igen och försöka hitta löprytmen igen. Bakom mig hör jag hur funktionärerna skriker men det är ju så dags då. När något sådant här sker så sent in i loppet så förstärks alla dessa negativa tankar och känslor. Inombords kokade jag men lyckades ändå få fart på benen igen och tillslut gå i mål som 12a med tiden 1:08.23. Pers med en sekund. Före mig var det fem kenyaner, tre marockaner två italienare och en svensk (Lill-Larsa), således blev jag fjärde europe.

Så här såg det ut under större delen av loppet. Jag och Handbolls-polacken på utflyckt i Italien. Alternativ tolkning av bilden: Sumobrottaren och Hulken.
Foto: Thomas Windestam


Trots att jag 'bara' persade med en sekund är jag rätt nöjd med min insats. Med tanke på banans tråkiga karaktär, avsaknad av draghjälp och fellöpet så vet jag att det finns en hel del sekunder att kapa. Sub 1.08 känns inom räckhåll och förmodligen bör det gå att kapa lite till. Marek skall dock ha ett stort tack för att han pressade och flåsade mig i nacken så länge som han gjorde. Utan hans hjälp hade det säkerligen runnit iväg några dyrbara sekunder!

Målgång och pers med en sekund.
Foto: Thomas Windestam


Sammanfattningsvis var det inte så många i vårt löpgäng som fick på något direkt bra race. Lill-Larsa 1:07.31, Handbolls-polacken 1:08.41, Unicorn-Linus 1:10.37, Herr Larm 1:11.13 och Grodlårs-Cedden 1:13.45. Men vi hade det iallafall riktigt kul tillsammans och det lättade trots allt upp det hela en aning!

Prisutdelning. Windestam sa att man skulle säga apelsiiiiiiin!
Foto: Thomas Windestam


Alla resultaten (klicka på knappen 'Classifica on line') »

2008-10-17

Avresa

Idag är det dags för avresa till Cremona, Italien. Det är ett brett och fint löpmeriterat löpsällskap jag reser med. Eller vad sägs om Larmen, Unicorn-Linus, Handbolls-polacken, Grodlårs-Cedden och ingen mindre än Lill-Larsa. Det skall verkligen bli kul att se vad Lill-Lars kan hitta på där nere. Han är ju tillbaka från sina ryggbesvär och kanske kan utmana några av de bättre kenyanerna.

Nåväl, Ryan Air tar oss ikväll till Bergamo och där övernattar vi. På lördag morgon tar vi tåget från Bergamo till Cremona och hinner förhoppningsvis reka banan lite samt hämta ut nummerlappar mm. På söndag morgon är det sedan skarptläge och fullt fokus på de 21.1km som skall avverkas.

2008-10-16

Regn och vård av kropp

Morgonjogg med Venla i babyjoggern. Så långt allt gott. Vädret däremot var inte särskilt inbjudande. Mulet så det nästan var mörkt och regnet fullständigt haglade ner från skyn. Inte mycket att orda om, bara att bege sig ut och nöta av några lätta kilometer för att sedan tina upp i duschen. Venla verkade dock ha det bra bakom den skyddande plasten runt babyjoggern och passade på att ta en liten extra tupplur.

Under eftermiddagen var det återigen dags för inköp av ny vinterjacka. Jag vet, jag köpte en för bara någon vecka sedan men jag ville så gärna även ha en kortare modell (skuren vid midjan). In till Naturkompaniet och frossa bland alla trevliga plagg de har till försäljning. Och resultatet? Hade hemskt gärna velat köpa en jacka i rött men (tyvärr?) blev det återigen en i färgen svart. Jag tror mina senaste sex jackor som inhandlats varit svarta. Måste verkligen försöka variera mig men färgen svart tilltalar mig ofta och brukar vara ett säkert kort. Nåväl, nöjd med inköpet och sedan raskt vidare till Naparapat-Helena för lite vård av kroppen och dess muskler. Det var cirka fem veckor sedan sist och det brukar vara lagom med dessa intervall för att kolla upp så att allt är bra med kroppen så man inte åker på någon onödig belastningsskada.

2008-10-15

Genrep med flyt

Igår var det sista genrepet inför Cremona Halvmarathon. På grund av lite olika anledningar kunde jag inte köra passet idag (onsdag) så det blev det bara en återhämtningsdag sedan Hässelbyloppet. Inte helt optimalt men det fick gå ändå. Jag tyckte mig inte ha fått till ett maxlopp på tävlingen i söndags så jag hade på känn att det fanns lite krafter kvar i kroppen.

Värmde upp och rekade samtidigt en hyfsat flack bana runt Silverdal och Tegelhagen. Sedan var det dags för 3x4km i 3:10-fart (12:40 per intervall) med 3 minuters pausjogg mellan intervallerna. Till skillnad från den aviga och kantiga löpningen under Hässelbyloppet i söndags så flöt det på bra under gårdagens pass. Tekniken stämde och jag kunde springa avslappnat under hela passet. Det var således bara att koppla på autopiloten och bränna av intervallerna. Snittpulsen var genomgående låg och fin och mellantiderna enligt plan. Visst, någon sekund extra blev det men jag skyller på lite motlut och framför allt en lite sulig vind. Mellantiderna blev:

1. 12:43.0 (3:10.8)
2. 12:43.5 (3:10.9)
3. 12:42.9 (3:10.7)

Detta var precis det formbesked jag ville ha inför den stundande halvmaran. Tiderna spelar inte så stor roll då det kan diffa lite beroende på banprofil, brist på sällskap och jobbig motvind. Men det jag tar med mig som positivt var hur lätt passet flöt på och att jag kunde springa avslappnat och kontrollerat. Flyt, teknik och fokus kommer bli viktiga detaljer då det jagas sekunder borta i Italien på söndag.´

2008-10-14

Mys

Igår morse låg Venla och jag och drog oss lite i sängen innan det var dags att kliva upp och tackla ännu en måndag. Utanför hörde jag hur Elias varvade upp tempot i lekrummet för att sedan komma in skenande genom sovrumsdörren.

Elias: Hej, vad gör ni?
Patrik: Morn, vi ligger här och drar oss lite.
Elias: Ska ni inte gå upp snart?
Patrik: Jo'rå. Men vill du inte krypa ner här och mysa en stund med oss?
Elias tvekar en stund
Elias: Kan jag väl. Vänta så hämtar jag det.
Pappa Patrik lite överraskad
Patrik: Hämta? Vad är det du skall hämta?
Elias: Chipspåsen!
Pappa Patrik nu mycket förvirrad
Patrik: Chipspåsen? Vad ska du med den till?
Elias: För att mysa så klart!

Och precis i det ögonblicket trillade polletten ner.
Chipspåsen används ju för fredagsmys.
Men att börja en måndagsmorgon med att smula ner sängen med chips var inte riktigt det slags mys jag hade i åtanke.

2008-10-13

Hässelbyloppet

Joel Lewis-Jonsson, Erik Sjöqvist och jag.
Foto: Thomas Windestam


Säsongens sista tävling på svensk mark och äntligen fick jag till det någorlunda på ett Hässelbylopp! Genom åren har det varit skador, sjukdomar eller tävling nära inpå som förstört möjligheterna till en framskjuten placering och tid.

Det höll dock på att bli en utebliven start. På väg till tävlingen hade det skett en bilolycka vid Hjulstakorset. Helt stopp och all trafik omdirigerades till andra vägar. Lite panikslagen satt jag och familjen och krypkörde på ettan och såg minuterna ticka iväg. Jag kom dock fram i tid och hann faktiskt med en stressad uppvärmning tillsammans med Herr Larm. Då jag skulle ta på mig shorts och tävlingslinne så pajkade Polar-klockan. Dess armband bara föll i bitar och där försvann möjligheten till banprofil och mellantider från loppet. Det var verkligen fint höstväder under tävlingen, solsken och en behaglig temperatur på lite drygt 12 grader. Tyvärr blåste det som attan vilket vi bistert fick uppleva under loppet.

Starten gick och Sjökan tillsammans med en hel hög av importerade Hässelby-Marockaner drog iväg. I den klungan fanns även Landin och Woldu. Jag tillsammans med Tjärdal, Fjärlismannen och Unicorn-Linus låg en bit bakom . Med i denna klunga fanns även en Göta-löpare som jag inte kände igen. Efter loppet fick jag reda på att det var Joel Lewis-Jonsson. Jag och Joel slog följe till tredje kilometern då vi passerade Boafif som parkerade efter en tvär kurva och kort därefter sprang vi om två till marockaner. Benen kändes hyfsat pigga men jag hade inget direkt flyt i löpningen utan fick jobba för att hålla tempot uppe. Kände mig lite kantig och avig i löpningen men det rullade iallafall på. Joel fick här en lucka på ett tiotal meter och jag befann mig i en liten svacka. Revanschlusten från Lidingöloppet gjorde dock att jag bibehöll fokus och gnetade på trots att jag inte fick något gratis. Vid fem kilometer passerade jag en trött Woldu och sedan efter ett par skarpa och knixiga svängar så vände banan hemåt mot mål. I samband med detta gick vi in i ett backigare parti och motvinden grinade oss bokstavligen i fejset.

Dags för målgång efter spurt.
Foto: Thomas Windestam


I backarna efter fem km så kom jag ikapp Joel och vi slog följde. Joel drog ifrån lite på flacklöpningen men jag tätade då det gick uppför. Framför oss skymtade vi Landin som verkade ha tappat fart och vid 8.5 km kom vi ikapp. Strax efter 9km drog jag upp tempot för loppets avslutning och Landin släppte då. Joel låg dock som klistrad vid min rygg och skuggade mig. Nu var det alltså dags för slutskedet av loppet och en kamp om andra platsen – fullt fokus med andra ord. Jag hade som sagt inte haft en bra känsla under loppet men försökte få lite mental-pepp genom att tänka tillbaka på de spurtsegrar jag gjort under säsongen. Jag var först in i de två skarpa vänstersvängarna in till stadion och i samband med detta lade jag på en spurt. Kände att jag fick till en bra fartväxel och kunde sedan under upploppet på tartanen utöka mitt försprång till en marginal på sex sekunder. Verkligen skönt med en andraplats och ännu seger i en spurtduell. Tiden 31:23 är jag trots allt ganska nöjd med, med tanke på den besvärliga vinden och den kantiga löpningen under loppet. Prisutdelning tillsammans med Joel och den suveräne segraren Sjökan. Inte varje dag men får kliva upp på pallen med Raggarn från Gnesta himself. Fick även en segerpremie på 2000 balobas som säkerligen kommer till användning framöver.

Avslutningsvis kan man ju fråga sig var Hässelbyloppet fått sitt rykte om att vara en snabb bana? Jag håller med Snusan när hon anser att loppet fått ett oförtjänt gott rykte. Den är mycket vindkänslig, knixig, halkig (höstlöven), bitvis backig (andra hälften) och dessutom rätt tråkiga kilometer. Hur som helst är jag lite förhoppningsfull inför Cremona halvmarathon nästa helg. Om väder och löpkänslan är bättre då så kan det gå riktigt bra.

Alla resultaten »

Mannen, myten, legenden.
Mr. ALJ alltså...
Foto: Thomas Windestam


2008-10-10

Ny pryl

Lugn dag med inköp av ny teknik.
Kul som alltid.

I somras, lagom till 3G-varianten kom ut, pensionerade jag min 2G Iphone till förmån för en Nokia E71. Sedan dess har Itelefonen legat i en skrivbordslåda och samlat damm. Under konferensresan delade jag rum med en kollega som precis köpt sig en mini-PC och han satt och flashade den för mig så fort han kunde. Damn him to hell!

Prylgalen som jag är så kunde jag självfallet inte stå emot. Så jag lade upp en liten annons på Blocket och 15 minuter efter den publicerats hade redan de första hört av sig. Sweet!

Alltså, iväg strax innan lunch och sålde min gamla telefon och sedan direkt inköp av en mini-PC, Acer Aspire One. En mycket trevlig 'liten' sak som främst kommer tjänstgöra som mediaspelare och surfdator. Perfekt att ha med sig till landet, i bilen för barnen eller bara lite slö-surfande i trädgården.

Nåväl, hann även med att rasta benen en kortis efter det att Mamma Marika kommit hem från jobbet. Benen kändes mycket pigga och jag fick hålla i handbromsen för att de inte skulle pinna på onödigt fort. Hoppas att kroppen sugit upp den senaste tidens hårda träning så man kan genomföra Hässelbyloppet i hyfsad stil. Det loppet har gäckat mig genom åren och jag har aldrig fått till ett bra race där. Det har antingen varit skada, förkylning eller hård tävling nära inpå som pajkat resultaten. På söndag tar jag dock friska nya tag och hoppas på ett bra race med god sparring utmed banan. Primärt blir det dock ett förberedelsetest inför Cremona halvmarathon veckan efter.

2008-10-09

Diplomat

Igår var det simskola för Elias. Innan lektionen började tog simläraren närvaro. Barnen fick då svara att de var där samt berätta vilket djur som var deras favorit.

Simläraren: Är Anton här?
Anton: Ja! Jag tycker mycket om lejon.
Simläraren: Jonathan?
Jonathan: Här! Mitt favorit djur är tiger
Ingen direkt surprise att killarna tog just lejon och tiger
Simläraren: Elias då, är du här?
Elias: Ja!
Elias funderar en stund
Elias: Jag gillar faktiskt alla djur!

Lille käre Elias, min son och stolthet!
Ibland blir jag helt tagen av dina svar.
En sann diplomat ut i fingerspetsarna.

2008-10-08

Långintervaller

Tillbaka på svensk mark och tillbaka till svenskt träningsupplägg. Som jag längtat! I måndags, dagen efter resan hem från Krim, vankades det långa intervaller. Coachen lämnade initialt ett intervallpass som kändes relativt lätt men ändrade sig under natten och kontrade med ett pass av klart brutalare karaktär.

Med stundande Cremona halvmarathon i åtanke så hade Lamas skissat upp 3x7km i 3:15-fart med 3 min ståvila mellan intervallerna. Kroppen var sliten efter konferensresan och jag skall erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle palla med detta pass. Första intervallen (om man nu kan säga det om en 7-kilometers-fläng) snittades på 3:16 och andra på 3:18. Så långt tyckte jag att det flöt på hyfsat bra och att jag hade läget under kontroll. Mot slutet av andra intervallen dök Flipp-Flopp-Frida upp från ingenstans i bästa Arwen stil på sin skinande bockstyre-cykel (måste ha varit Skuggfaxe) och gav lite pepp som jag tacksamt mottog. Detta gav mig lite extra krafter vilket verkligen behövdes under tredje intervallen. Under den åkte jag på en del motlut och snittet försämrades till 3:20. Allt som allt snittades de tre intervallerna på 3:18 vilket med tanke på kroppens skick får anses som godkänt. Det var ju trots allt 21km som plogades i denna fart. Kuperingen bland villorna runt Edsviken är ibland lite krävande och jag saknar verkligen flackpartierna runt med Norrmälarstrand och Hammarby sjöstad. Då vi bodde närmare stan gick det att hitta långa flacka partier utan direkta backar. Här i Sollentuna är det tyvärr inte lika lätt och jag harvade runt mina 24 km på samma vägar fram och tillbaka.
Pannben?
Jepp!

Idag var det ett litet annorlunda upplägg på intervallerna. Kortare saker men i högre fart. 2 x 3/2/1km på 9:30/6:12/3:05 med 2 min ståvila mellan intervallerna. Kroppen var om än mer sliten än i måndags då jag gett den dryga 20 km varje dag sedan hemkomsten. Genomled första intervallen och fick sedan lite bättre fart och flyt i löpningen. Utfallet blev 9:25/6:07/3:03 och 9:30/6:12/3:01. Jag lyckades således matcha Lamas skiss men fick slita för tiderna lite mer än jag önskar. Nu minskar jag mängden en aning för att låta kroppen suga upp träningen och sedan blir det full fart under Hässelbyloppet som blir sista tävlingen på svensk mark för den här säsongen.