Tidsmaskin

Efter tolvslaget på nyårsafton kopplade jag in videokameran och spelade upp lite filmer då Elias var mellan ett till två år gammal. Han hade precis lärt sig stå, vingla fram och babbla en massa obegripliga ord. Det hela var ursinnigt kul och vi skrattade gott åt det hela. Videokameran är verkligen en fantastisk tidsmaskin! Stämningen var med andra ord på topp.

Då kom farfar på den underbara iden att han kunde visa några gamla arkiverade videofilmer från då jag var 10 år gammal (vilket infann sig 1987). Övriga i sällskapet såg entusiastiska ut och farfar pluggade raskt in en VHS.

Vipps så försvann min party-stämning och jag började svettas lätt. Ungefär på samma sätt som jag gör då jag håller 4:10-fart på distanspassen. Det hela eskalerade gradvis från att jag demade hur man laddade in kasettbaserade spel på min Commodore 64 till att jag sedan instruerade morsan hur man skall åka längdskidor. Nu var min upplevda ansträgningsgrad det jag normalt har på ett tröskelpass. Ja, ni kanske kan föreställa er hur spektaklet såg ut. Tragiskt är väl det ord som ligger närmst i min vokabulär.

Jag konstaterade, med viss lättnad, att jag redan är gift och förhoppningsvis har en fru som kan se bortom fadäserna och mitt beteende som tio åring. Skänkte övre makter en god tanke över att mina barn skonats från att se det hela. Sedan gäspade jag ljudligt, tackade för mig och gjorde sorti för kvällen. Något mått på själv-tortyren fick det faktiskt vara.