Premiärmilen

Från vänster: Dan-Erik Archer, jag, Magnus Jensen, Jonas Buud och Oskar Landin.
Foto: Fredrik Sohlberg

Precis som i fjol så var det strålande vårväder i söndags då Premiärmilen gick av stapeln ute på Norra Djurgården. Det är helt otroligt hur de yttre förutsättningarna kan förändras inom en vecka. I måndags på Påsksmällen så var det midvinterväder med tjockt med snö och is, minusgrader och snöfall. Igår var det sol, lite drygt 10 grader samt en lite besvärande vind.

Nåväl, jag fick precis som jag önskade då Mara-Buuden efteranmälde sig tillsammans med Hammarbys Magnus Jensen. Spårvägens Oskar Landin och Daniel Woldu drog iväg direkt i starten och fick en lucka. Jag klockade första kilometern på 3:02 och låg ändå några sekunder bakom dem. Efter ungefär två kilometer sprängde McRae min andra klunga och jagade sedan hastigt i kapp ledarduon för att sedan gå upp i ledningen och successivt utöka den. Den enda som kunde följa honom till varvningen var Woldu. Min klunga bestod av mig, Jensen, Mara-Buud och Archer.

På vissa ställen utmed banan så blåste det ganska kraftigt varvid det blev lite rykigt i min klunga. Där det blåste som mest bedarrade ofta farten och det blev lite rävspel då många ville söka skydd bakom löpare. Vidare var det stundtals även riktigt bökigt och en hel del prejningar. Jensen hade en ful ovana att hela tiden skära in snett framför mig i kurvorna trots att vi låg sida vid sida och på så sätt preja ut mig i väggrenen. Detta kändes lite osportsligt då man normalt sett håller sitt spår om man ligger sida vid sida. Även Mara-Buud hade lite problem med detta. Till slut lessnade jag på detta och vid en sväng då Jensen återigen ville gnida sig mot mig så markerade jag ogillandet med att helt enkelt slänga ut min arm och knuffa bort honom. Kul, lite sånt gruff som det ibland blir under ett tätt 1500m-lopp. Efter detta lugnade vi oss lite och fokuserade sedan helhjärtat på löpningen in i mål.

Vid fyra kilometer plockade vi upp en trött Landin som sedan bröt loppet. Vid varvning hade vi 15:51 (McRae 15:29) och klungan var fortsatt samlad. Någonstans sedan föll Archer bort och måste ha tappat duktigt då han var distanserad med över minut i mål, detta bara på andra hälften. Tidigt i loppet hade jag insett att det hela skulle komma att avgöras de två sista kilometrarna så jag försökte blida min tid och fokusera på detta avgörande parti. Strax innan stigningen till sju kilometer tror jag att Mara-Buuden tappade lite mark. I samband med detta hade farten skärpts till och jag försökte göra mitt bästa för att grilla Jensen i stigningen. Jag lyckades dock inte skaka av mig honom och jag började misströsta lite. Blev jag inte av med honom i backen så kunde det bli tufft att slå honom. I bortre delen av gruspartiet vid Stora Skuggan fick jag dock någon meter på honom och hade även då fått vittring på en tröttnande Woldu. Woldu hade strax efter varvning fått släppa McRae som i majestätisk stil nu ensam sprang mot seger. 1200m innan mål i den sista backen kom jag ikapp Woldu och hårdkörde nu allt vad jag förmådde. Fick en liten lucka men i det branta utförslöpet in till målrakan så rusade han om mig och såg oförskämt pigg ut. På upploppet utökade han dock inte sitt försprång och jag kunde sakta ta in på honom för att 200m från mål grisa på allt vad jag förmådde och spurta mig till en härlig andra plats. McRae vann på 31:33 och jag hade 31:44. Woldu in på 31:48 med Jensen i hasorna på 31:49 samt Mara-Buuden 32:10. Jag hade legat 22 sekunder bakom McRae vid varvningen och således tagit in hälften andra varvet men McRae var suverän igår och rakt igenom ohotad under loppet.

Jensen och jag skakade hand (märkligt vad lättare det är att göra så då man precis besegrat en löpare) och så var allt frid och fröjd mellan oss. Arrangörerna gav mig fint med dollares i träningsbidrag (i svenska mått mätt) vilket självfallet uppskattas mycket. Att jag inte kunde försvara min titel från i fjol grämer jag mig inte så mycket över. McRae var en värdig vinnare och det är verkligen kul att den så genomsympatiske löparen nu äntligen verkar vara tillbaka efter en hel del skador.

Efter loppet väntade en härlig brunch ute på Gåshaga vid Lidingö tillsammans med familjen. Inte helt fel efter ett härligt lopp.

Resultaten »

Upploppet, där jag fortfarande ligger efter Daniel Woldu.
Foto: Fredrik Sohlberg

Mindre backe, mera speed

I onsdags var det återbesök hos Salveo för ytterligare bergsklättring på deras löpband. Egentligen hade det varit bättre att ploga intervaller i det backiga 2.5km-spåret i Ursvik men då det var totalt igen isat så fick det bli löpband istället.

Som vanligt var det 4x3000m som stod på programmet. Till denna gång hade Coach Lamas aviserat att jag skulle skruva tillbaka lutningen till 2,3,4,5% (från 3,4,4,5%) men att öka snittfarten per kilometer med 5 sekunder vilket resulterade i 3:20, 3:25, 3:30 och 3:35. Vilan var som tidigare: 20'' ståvila för nervarvning, 1:50-joggvila i 5:00-fart och sedan 20'' ståvila för uppvarvning av bandet. Jag hade bara en återhämtningsdag efter Påsksmällen men trots det kändes benen ganska pigga.

Första och andra intervallen genomfördes men kostade klart mer i ansträngning än vid tidigare pass. På den sista kilometern på tredje intervallen började det bli ordentligt tungt och jag fick börja slita. Hela sista intervallen var ruggigt tung och en ständig kamp mot skallen. Snittpulsen under de knappt 11 minuterarna vara 189 på sista intervallen vilket måste vara någon form av rekord för mig. Toppnoteringen för pulsen var 196. Dessa värden säger dels att kroppen var återhämtad då jag kunde pressa upp pulsen så högt och att passet var så pass jobbigt som jag faktiskt upplevde det.

Nåväl, nu väntar lite vila samt lätt distans innan det är dags för årets andra utomhustävling på söndag: Premiärmilen. Jag råkar vara titelförsvarare där och hoppas självfallet kunna göra ett bra lopp. Startlistan ser lite skral ut men jag hoppas det dyker upp lite fler elitlöpare som efteranmäler sig så man får bra press utmed hela banan.

Tidsskillnad

Venla kämpar på i det tysta (till skillnad från Elias som är minst sagt högljudd). Hon reser sig upp och förflyttar sig runt i rummen genom att hålla fast vid väggar, stolar och diverse möbler. Hon kämpar stenhårt. Att se storebrorsan yra omkring som en stormvind verkar reta gallfeber på henne.

Venla är också lite som Skalman. Hon vaknar alltid på givna tider vilket normalt sett brukar vara strax innan klockan 06:00 på morgonen. Så även denna morgon, fast korrigerat för finsk tid, dvs strax innan 05:00 svensk tid. Det hela var inte en angenäm upplevelse för mamma och pappa som helst hade velat sova den där extra timmen.

Ostbågar

För några dagar sedan fick Elias smaka ostbågar för första gången i sitt liv. Uppenbarligen var det hela en blandad smakupplevelse för honom:

Patrik: Hur smakade ostbågarna?
Elias: Det var mycket gott!
Funderar intensivt en liten stund och lyser sedan upp
Elias: Och lite inte så gott!

Kristallklart!

Påsksmällen

En liten målgest kan man kosta på sig efter en andraplats i Påsksmällen.
Foto: Thomas Windestam (a.k.a Paparazzi-Thomas)

Så var den gjord, utomhuspremiären ute i Enhörna. Men det var på håret att det inte blev någon premiärlöpning överhuvudtaget. Resan till tävlingen tog betydligt längre tid än jag och Coach Lamas hade räknat med. E4:an södergående drabbades tidigt av många avåkningar och krockar varefter trafiken nästan stod helt stilla. Ca 11:40 anlände vi dock till tävlingsområdet och hämtade därefter snabbt ut nummerlapp för att sedan kort och intensivt värma upp i ca 10 minuter innan det var dags att byta om till tävlingskläder.

Starten gick och Lasse Johansson och Henry Gross tog täten direkt med mig sladdandes en bit efter. Underlaget var minst sagt bedrövligt. Det växlade mellan hårdpackad is på landsväg och tjock nysnö över is på grusväg. Det var således mycket svårlöpt och det gällde att hantera det så bra som möjligt. Jag har precis läst klart Stefan Holms bok där han på ett mycket intressant sätt beskriver sitt samarbete med hans mentala coach Christian Augustsson. En stor del av detta gick ut på att inte ödsla energi på saker man ändå inte kan påverka. Jag försökte tänka i samma banor. Den minimala uppvärmningen innan start var bara att lägga bakom sig. Det miserabla väglaget var även det inget att göra åt, det var ju lika för alla. Det gällde helt enkelt att försöka göra det bästa av situationen och tänka positivt. Visst så skulle sluttiden påverkas negativt men förhoppningsvis skulle detta underlag gynna mig gentemot mina konkurrenter. Jag försökte 'hantera' det svårlöpta underlaget genom att inte springa lika utpräglat på tå utan mer landa på hela foten för att få så gott fäste som möjligt och med facit i hand fungerade detta bra. Nästan.

Efter lite drygt två kilometer så råkade jag ut för ett fall i en skarp vänstersväng. Det bara glappade till och sedan låg jag raklång på backen. En initial smärta i vänsterknä strålade ut men det var bara att resa sig upp och försöka få benen att rulla igen. Klockade första varvet på 12:12 och låg då på en isolerad tredje plats. Henry Gross låg uppskattningsvis fem sekunder före mig och under andra varvets flacka första kilometer så lyckades jag inte täta denna lucka. Men i stigningen vid mitten av varvet så kände jag hur jag kröp närmare och närmare och tillslut var jag ikapp. Jag slogs lite med min skalle huruvida jag skulle lägga mig i rygg och spara krafter till en eventuell spurt eller om jag skulle fortsätta grisa på och försöka grilla Gross så hårt som möjligt. Jag valde det senare alternativet och fortsatte således hårdköra stigningen upp. Jag hade då fått en liten lucka och sedan handlade det mycket om att bara försöka behålla fart och fokus in i mål de återstående knappa två kilometrarna.

I mål kom jag in som tvåa på 24:22 vilket gjorde att andra varvet klockades på 12:10. Tiden var 35 sekunder långsammare än i fjol men det kan nog delvis förklaras av det dåliga vädret samt fallet under första varvet. Lasse vann överlägset på 23:43 och Gross kom in som trea på 24:43.

Påsksmällen var, det usla vädret till trots, en mycket trevlig tävling. Bra och trevliga funktionärer utmed banan och en trevlig lite prisutdelning i deras klubblokal efter loppet. Som pris fick jag lite dollares samt en kartongväska (misstänkt likt de där 24-pack-öl-paketen man kan köpa på Finlands färjorna) full med Axa-produkter. Att vädret blev som det blev är ju absolut inget arrangören kan lastas för.

Hemresan tillbaka till Stockholm blev även den en seg historia i sig. Motorvägen var då helt avstängd så jag och Lamas knixade oss fram på små-suspekta landsvägar söder om stan. Men det är lite fascinerande hur mycket lättare det är att åka hem trots strul med trafiken då man har ett gott resultat med sig i bagaget.

Resultaten »

Lagom till våren kom midvintern.
Foto: Thomas Windestam

Vilodag

25 dagars träning på raken och med flertalet dubbelpass.
Nu äntligen en vilodag för att få liv i de stackars benen.
Underbart!

3,4,4,5%

Familjen begav sig i tisdags till Finland och under onsdagen var jag utan Internet varvid bloggen förblev ouppdaterad. Vi är nu inkvarterade hemma hos Mamma Marikas föräldrar strax utanför Helsingfors och försöker koppla av lite i dessa påsktider.

Innan avresan i tisdags var det återbesök hos Salveo för ny bergsklättring på deras löpband. Det var med lite blandade känslor som jag sprang dit. Veckan innan hade jag genomfört mitt femte kvalitetspass på tio dagar i Ursvik. Efter ett flertal mycket lyckade intervallpass blev det plattfall i Ursvik-premiären. Passet löd som vanligt 5x2.5km med 60'' ståvila mellan intervallerna. För er som inte känner till terrängen Ursvik så är det ordentligt kuperat. Är man inte pigg och fokuserad då man kör intervaller där så fullkomligt pulvriserar Ursvik dina resultat. Jag fick börja slita redan på andra intervallen och sedan blev passet en smärtsam historia där det mest handlade om att pallra sig runt. Det var uppenbart att kroppen inte var återhämtad då den trots ökad upplevd ansträngning inte gick att jobba upp snittpulsen. Den hade parkerat på en ganska låg nivå och vägrade flytta sig hur mycket jag än slet i backarna. Snittiden på intervallerna blev föga smickrande och detta hade naturligtvis satt myror i huvudet på mig. Många har de timmarna varit då jag gnisslat tänderna åt detta misslyckade pass. Visst, kroppen var sliten, det var ordentligt lerigt på sina ställen och det var 0-gradigt och rått. Men jag ställer högre krav på mig i år och anser mig kunna prestera bättre tider då jag känner mig i mycket god form.

Så nu var det alltså återigen dags att springa snabbt. Jag hade nöjt mig med att köra lite klätt distans ett par dagar för att ge kroppen en chans att återhämta sig men trots allt var detta den 23e träningsdagen på raken utan vila så benen kändes inte överdrivet pigga.

Till råga på detta hade Coach Lamas bett mig skruva upp lutningen ytterligare på detta pass. Denna gång såg passet ut enligt följande: 4x3000m med ökande lutning 3,4,4,5% och fallande fart 3:25, 3:30, 3:35, 3:40. Vilan bestod av 20'' ståvila för att varva ner bandet och sedan 1:50 joggvila i 5:00-fart och slutligen 20'' ståvila för att varva upp bandet. Totalt 2:30 vila. Passet gick dock överförväntan och jag lyckades genomföra det utan att slita mig fördärvad. Det två första intervallerna slet självklart mer än tidigare men jag kunde trots detta behålla fokus och genomföra de två avslutande.

I och med detta har jag nu dels ökat lutningen från 2,3,4,5% till 3,4,4,5% samt minskat joggvilan med 30'' från 2:20 ner till 1:50. Detta är förstås stimulerande och det är med stärkt självförtroende jag nu blickar fram emot utomhuspremiären nu på måndag ute i Enhörna - Påsksmällen.

Sedan blir det självklart revansch ute i Ursvik…

Leka krig

Under fjällresan till Lofsdalen så träffade Elias massor av nya lekkamrater. Han slog snabbt följe med herr Axel och Mr. Kien. Dessa grabbar levde verkligen rövare och härjade fritt omkring vilt viftandes med sina medtagna pickadoller och svärd. Efter ett tag kom de på den lysande iden att de skulle fråga de lite äldre tjejerna om de ville vara med att leka.

Elias: Hej!
Tjejerna: Hej.
Elias: Vill ni vara med och leka med oss?
Tjejerna tittar på Elias med misstrogen min
Elias: Vi leker krig, ni får vara med om ni vill.
Tystnad...

Elias, min lille rare son. Farsan är väl ingen direkt expert men några minnesregler har jag snappat upp under mina år. Här får du gratis några tips vad gäller att väcka tjejers intresse:
1. Normalt sett vill inte nio åriga tjejer leka med fyra åriga killar.
2. Om de nu mot förmodan skulle vilja det så är de nog inte intresserade av att leka krig.

Tjejerna lät killarna springa iväg och tillbringade sedan kvällen lugnt framför tv:n med att se på melodifestivalen. Killarna åt andra sidan var helt slutkörda strax innan klockan 21:30 och gick kort därefter mer eller mindre in i väggen. Det kostar tydligen att leka krig.

Lofsdalen

Familjen är nu tillbaka efter en långhelg uppe i Lofsdalen. Vi hade det mycket trevligt tillsammans med mina arbetskollegor och deras familjer. Tiden fördrevs med skidåkning, skoteråkning, relax i bubbelpoolen och goda middagar.

Under fredag och lördag bokade vi upp två stycken privatlektioner för Elias med en skidlärare. Jag måste erkänna att jag initialt var ganska skeptiskt till detta (prislappen på lektionerna bidrog nog i viss mån även till detta). Men med facit i hand var det en mycket bra investering. Innan detta hade vi i egen regi under några dagar åkt tillsammans med Elias i barnbacken. Han var då ganska lealös och kunde varken ploga eller svänga. Än mindre ta sig ner för backen på egen hand (det var ju lättare att bara låta mamma och pappa se till att han tog sig ner helskinnad för backen). Efter bara 30 minuter med skidläraren åkte Elias för egen maskin. Det hela var verkligen imponerande! När första lektionen var slut kunde han svänga själv och dessutom reglera farten genom att ploga. Efter det övade vi vidare på just att svänga breda långa svängar i backen även om Elias verkade vara mera intresserad av att köra störtlopp rakt ner i backen.


Venla fick också hon en hel del frisk fjälluft i sina lungor även om hon mestadels höll sig djupt nerstoppad i barnvagnen.


För min egen del hann jag med en del löpning också. Jag hankade mig runt på några landsvägar och lyckades på tre dagar skrapa ihop fem mil vilket resulterade i att veckans totala mängd hamnade precis över 12 mil. Att kombinera långa dagar i skidbacken med dubbla löppass sliter lite men det var det värt. På ett av mina pass såg jag en varningsskylt för björn. Jag visste inte ens om att det fanns sådana skyltar. Där vände jag och letade mig tillbaka till hotellet. På avstånd är det nämligen svårt att höra skillnad på skoterljud och björnläten.

Hångla och ångra

I bussen på väg upp till Lofsdalen så gick DVD-spelaren varm med barnfilmer. Barnen satt alla lugnt och stilla och titta på filmerna och snaskade sig socker-höga på mängder av godis.

Mitt under en scen i Råttatouille så kysser en tjej och en kille varandra. Jag tog tillfället i akt att skoja lite med Elias.

Pappa: Ööääk, kolla Elias, de hånglar med varandra!
Elias tittar klart på scenen och vänder seden huvudet mot mig med en förbryllad min
Elias: Ångrar dom sig?

Aj då.
Tydligen fanns ordet hångla inte med i Elias ordförråd varefter han trodde att jag menade att de 'ångrade' sig. Ångra och hångla låter ju nästan likadant även om det ter sig i helt skilda former.

På nåt sätt kändes det som om skämtet inte riktigt gick hem.
Lika bra att hålla tyst nästa gång.

Mera backar

I måndags var det dags för fjärde kvalitetspasset på åtta dagar. Till detta var det 15e träningsdagen på raken utan vila så kropp och ben börjar kännas lite slitna. Konstigt nog har det varit så att de senaste rena distanspassen varit de som jag upplevts som tyngst. De hårda tuffa intervallpassen har gått lättare än jag räknat med och dessutom genomförts med goda resultat.

Sagt och gjort så var det återigen dags att tampas med Salveos band. Upplägget var nästan det samma som förra veckan, dvs 4x3000m med ökande lutning och fallande fart enligt: 2,3,4,5% och 3:25, 3:30, 3:35, 3:40. Förändringen denna gång låg i vilan. Coach Lamas hade instruerat kortare mellanjogg med 30'' vilket gjorde att vilan blev: 20'' ståvila för nervarvning av bandet, 1:50 återhämtningsjogg i 5:00-fart, 20'' ståvila för uppvarvning. Totalt 2:30 vila mot 3:00 tidigare.

Passet blev verkligen lyckat. Jag var knappt ansträngd efter de två första intervallerna och behövde inte slitna nämnvärt på de två avslutande. Jag bara väntade på att det skulle bli rejält tungt men den känslan infann sig aldrig. Istället kände jag mig stark och fokuserad passet igenom och kunde bibehålla god löpteknik trots att lutningen var 5% på sista intervallen. Snittpulsen på intervallerna visade även detta då den genomgående var cirka 5 slag lägre än jag hade veckan innan. En klart lägre snittpuls trots kortare vila indikerar att backträningen ger resultat vilket själfallet är stimulerande. Som tack för detta hotade Coach Lamas med att skärpa till backpasset på löpbandet ytterligare till nästa gång. Tydligen ryktas det om ännu fler procent på lutningen.

Idag blir det premiär för terrängintervaller i Ursvik. Detta är ett av de tuffare monsterpass som jag brukar utsätta mig för. Det blir femte kvalitetspasset på tio dagar så jag hoppas att benen fortfarande har lite snabbhet kvar i sig. Imorgon drar familjen upp till Lofsdalen för lite skidåkning. Eller rättare sagt, övriga i familjen åker skidor och jag ska försöka hafsa runt lite kilometrar på snöiga och isiga landsvägar. Lite skidåkning hinner jag nog dock med...

Årstider

Elias och jag övar ordningen av årstider.
Så sakteligen tar det sig.
Nästan.

Pappa: Elias, vad kommer efter vintern?
Elias: Då kommer våren!
Pappa: Ja, det är rätt!
Pappa får något faderligt i ögonen och tror att Elias nu slutligen greppat det där med årstider
Pappa: Vad kommer efter våren då?
Elias: Då kommer hösten!

Jaha, vad förväntas man svara på det?
Det är ju sommaren som kommer efter våren, fast helt fel har ju grabben inte. Hösten kommer ju trots allt efter våren. Men att börja förklara det cirkulära beteendet av årstider skulle bara förvilla honom mer.

Lika bra att springa lite kilometers och lira tv-spel med grabben istället.
Enklare så...

Självförlåtelse

Under helgen fick Elias flera nya förvaringslådor. Hans leksaker tenderar till att öka drastiskt i antal och vi behöver därför (sluta köpa dem!?) flera ställen att lagra dem.

Då jag kom hem från jobbet i måndags så hade Elias tydligen tappat en av lådorna i backen varvid den hade gått sönder. Elias såg uppriktigt sagt ledsen ut. Jag frågade honom om vad som hade hänt och han berättade att han av misstag tappat den i golvet.

Pappa: Jaha, det var ju inte så bra.
Elias: Näe, men det gör ingenting.
Pappa: Jasså?
Elias: Jag har sagt förlåt till mig själv.

Så hederligt.
Att säga förlåt till sig själv.
Och min gissning är att Elias utan minsta tvekan förlät sig själv.

Terrängintervaller

I lördags brände jag av (förra) veckans tredje kvalitetspass. Jag brukar normalt sett köra två hårdare pass per vecka men då jag förlorade veckan innan pga sjukdom så tyckte jag att det var på sin plats med lite mer kvalité.

Detta pass var premiär för terrängintervaller utomhus. Sex varv i Polishögskolans terrängspår var planen, dvs 6x1800m med 60'' ståvila mellan intervallerna. Polisspåret är mycket fint och preppat med sågspån vilket gör att det är otroligt mjukt att springa men även lite mer krävande då det suger en aning mer för varje stegisättning. Spåret är även lagom kuperat med och innehåller en del tekniskt krävande partier där man får öva på att ändra stegfrekvensen för att komma rätt in backarna.

Innan start såg jag att banrekordet på 1800m-banan (det finns även ett 3000m-spår) var satt 1982 av en Kenth Andersson och lyder 5:08. Jag öppnande försiktigt och kontrollerat (slarvade med stegringsloppen innan start) men kunde sedan öka progressivt varje intervall genom hela passet enligt:

1. 5:50
2. 5:39
3. 5:35
4. 5:34
5. 5:32
6. 5:26
Snitt: 5:36

Jag måste erkänna att jag är ruggigt sugen på att dra på mig shorts och linne samt snöra på mig spikskorna och tvåla dit banrekordet. Att maxa ett varv under 5:00 känns möjligt.

Under söndagen blev det ett längre rekningspass runt Edsviken i snålblåst och regn. Inget direkt inspirerande pass men en bra avslutning på veckan där den totalt mängden blev lite drygt 12 mil.

Nästan inflyttade

Nu är vi hyfsat inflyttade. Det finns ett fåtal flyttkartonger kvar som måste packas upp men jag hoppas vi hinner processa dem i helgen. All elektronik är även uppe och rullar och patchpanelen sprider bredband, ip-telefoni och kabel-tv i huset på ett fröjdfullt sätt. Att ha minst två bredbandsuttag i varje rum (16 uttag totalt) är mumma för en IT-nerd som jag och tänk vad skönt det är att slippa dra nätverkskabel mellan alla olika rum (trådlöst ger inte samma prestanda och stabilitet).

Silverdal är ett mycket trevligt område och det finns fina naturområden utmed Edsviken samtidigt som det är nära till city (mindre än en mil). Resan till jobbet i Sumpan tar lite drygt tio minuter och uppmättes med bil till knappt nio kilometer, helt ok. Bredvid vårt bostadsområde ligger Polishögskolan. Det fina med det är att det finns ett elbelyst sågspåns-motionsspår på cirka tre km. Sedan finns det även en tartanbana som mestadels ligger helt öde. Tyvärr uppmäter den inte riktigt 400m men det känns ändå lite lyx att ha den så nära hemmet.

Idag är det bankmöte klockan två inne i Solna för att slutföra försäljningen av lägenheten i Bromma. Efter det väntar ett lättare distanspass.

Navet i hemmet: TV-bänken som inhyser receivern, CD/DVD-spelare, alla tv-spelskonsoler (PS3, Wii, Xbox360), HTPC:n och lite annat smått och gott.

Hill Climbing

Så har bergssäsongen börjat, dvs förberedelserna för de stundande terrängtävlingarna. Efter den avslutade inomhussäsongen kommer jag således att köra lite mer mängd samt krydda upp det hela med aningen längre intervaller vilka helst genomförs i kuperad terräng.

Igår körde jag ett av de mera tuffare backpassen som jag ofta vid den här tidpunkten av säsongen brukar genomföra. Ofta är det först mot slutet av uppbyggnadssäsongen som jag brukar mäkta med hela passet men igår brände jag av det på första försöket. Utan ett enda backpass under hela vintern. Sånt ger självförtroende!

Backpasset bestod av 4x3000m med ökande lutning och fallande fart enligt: 2, 3, 4, 5% och 3:25, 3:30, 3:35 och 3:40. Vilan bestod av 20 sekunders ståvila då bandet varvades ner, sedan 2:20 i 5:00-fart och sedan 20 sekunders ståvila igen då bandet skulle varvas upp. Att gå in och mosa på 11 minuter i 5% efter att redan ha plogat nio hyfsat hårda kilometer är verkligen en kamp mot skallen. Klockan tickar sååå långsamt och de fem procenten får tankarna att tro det är upp för Mount Everest man springer. Men trots att skallen grinade illa så hade jag fokus klart och tillslut visade distansmätaren 3000m vilket betydde att även den sista intervallen genomfördes enligt plan. Sweet!

Städat

Igår på mitt distanspass i gnistrande solsken via Sundbyberg och Kungsholmen så kunde jag med glädje konstatera att de redan börjat sopa bort allt grus från gatorna. Fi fasiken vad skönt! Nu är asfalten helt grusfri och man får perfekt fäste då man springer.

Och det är bara början av mars. De senaste årens varmare vinterklimat gynnar verkligen oss löpare.

10x1000m

Igår var det återigen dags för ett av mina favoritpass, dvs ett gäng tusingar. På grund av tidsbrist så körde jag dem nu på band istället för på bana inomhus. Jag värmde upp med 3 km och skruvade sedan upp bandet till 19.7 km/h, dvs 3:02. Sedan körde jag tio stycken tusingar på 1% lutning och tog 45'' ståvila mellan intervallerna. Det hela kändes mycket bra och kontrollerat hela vägen igenom och jag ökade därför farten sista intervallen till 3:00 (20 km/h).

Jag har de senaste dagarna gått och oroat mig hur formen påverkats av den veckolånga sjukdomen och allt jobb med flytten. Uppenbarligen finns det dock lite snabbhet kvar i benen. Detta ger mig fortsatt självförtroende med att pressa vidare mot utomhussäsongen. Ett av de stora målen för året är att försöka springa milen under 31 minuter. Får jag bara vara frisk och hel skall det vara möjligt.

Coach Lamas har varit på träningsläger (exil) i Portugal för att vässa sin egen form så jag har inte fått några direkta träningsdirektiv. Jag hoppas dock få kontakt med honom inom kort då det snart vankas terrängintervaller i Ursvik och vid Polishögskolan.

Flyttad och bruten

Tre intensiva flyttdagar är till ända. Vi är inkvarterade i det nya huset och håller som bäst på att packa upp och göra oss hemmastadga.

Flyttgubbarna drösade in 08:00 sharp på fredagsmorgonen och på mindre än 90 minuter hade de blåst ut hela lägenheten och det tillhörande källarutrymmet på 20 kvm. Vi hade lyckats packa ner alla våra prylar i kartonger vilket underlättade flyttningen avsevärt. Drygt två timmar senare hade last transporterats och packats ur i Silverdal - imponerande.

Marikas mor och far var även på besök och hjälpte oss med uppackning och barnpassning vilket självfallet gjorde det hela lättare. Den ultra händige General Mattila (läs: Marikas far) domderade runt med verktyg i handen och monterade upp möbler och utrustning för fulla muggar.

Den resterande tiden har vi således packat upp kartong efter kartong. Det mest är nu uppackat men än återstår det knappt tio kartonger. Köket är helt uppe och rullar vilket är skönt. Lördagen vigdes mestadels åt att koppla in all elektronik i TV-bänken samt montera projektorn och duk uppe i taket.

Trots extrem ryggvärk och på tok för lite sömn så har jag på något konstigt sätt lyckats pressa lite kilometrar i spåret också. Rekningen efter nya rundor har påbörjats och det ser ut att bli fina rundor utmed Edsviken. På grund av sjukdom tidigare under veckan blev det endast ett intervallpass. I ett stressat tidsschema innan ett bankbesök skissade jag på 8x1000m i 1% och 3:05 med 45’’ ståvila. Jag var orolig över att det skulle gå tungt med tanke på att jag nästan varit sjuk en vecka men det gick över förväntan så jag ökade till nio intervaller istället. Idag blir det kamp på bandet igen. Nu är det 10x1000m som gäller i 1% och 3:02 med 45’’ ståvila. Vi får se om det håller…