Kungsholmen Runt

Kan inte nummerlappen vara lite större?

I lördags var det tävlingsdags igen, inte för mig utan för Elias. Lill-grabben var laddad till tusen (nästan mer än farsan) och vädret visade sig från sin bästa sida med solsken och värme.

Tillsammans med lite drygt 100 knattar radade Elias upp sig för start. Stämningen var god och Coach Lamas sporrade alla knattar till bristningsgränsen med att hinta om den väntade glassen vid målgång.

Elias tar rygg

Jag var lite rädd att Elias skulle maxa i början och tokrusa men han höll sig lugn och ryktes inte med den initiala rusningen vid start. Istället sprang han på i ett jämnt tempo utan avbrott och avverkade förmodligen andra hälften aningen snabbare än första. En progressiv löpning som gjorde farsan stolt som en tupp. En annan detalj som imponerade på mig var att han sprang på utan vilopauser (vilket förekom lite då och då i fjol då han debuterade). För en fyraåring är en kilometer en lång och krävande distans men Elias plogade målmedvetet från start till mål.

På väg mot mål

In på upploppet drog han av en liten extra spurt och sprintade in på 6:08. Radade upp sig i målfållan så Cedden fick en skymt av hans nummerlapp och inkasserade sedan en stycke medalj och en Pigelin. Någon segerintervju till farsan med videokameran i högsta hugg hade han inte tid med eftersom glasspappret trilskades och inte ville trilla av.

Min egen löpsatsning involverar ofta en hel del egen skapad press och prestationskrav vilket kan vara lika energikrävande som den själva fysiska ansträngningen under ett lopp. Med detta i åtanke var det verkligen befriande och upplyftande att få äran att springa tillsammans med alla Knattar. Barnen strålar, skiner och utstrålar sann löparglädje utan prestationskrav och prestige. Sann löpglädje helt enkelt!

Resultaten »

Först glass, sedan segerintervju