2008-06-30

Trosa stadslopp Revisited

StartenStarten i Trosa Stadslopp. Från vänster Oskar Landin (7), Seger-kenyanen (Usisivu Boniface), Magnus Bergman (3), jag, Mikael Andersson (10), Olof Södergård (33), Marek Poszepczynski (5), Cédric Schwartzler (13).
Foto: Thomas Windestam


Så är Trosa 2008 lagd till handlingarna. Stämningen i Trosa under detta stadslopp är nära på magisk. Bättre stämning och atmosfär får man leta efter. I år var vädret aningen sämre med lite blåst och kyliga vindar men lagom till start mojnade det dock till en aning och löpförhållandena blev bättre.

Jag var mycket osäker på form och kapacitet innan loppet. De tre senaste veckorna har jag besvärats av min veka högra vad och det var först bara några dagar sedan jag kunde börja belasta den ordentligt under några snabbare intervallpass. Till på köpet drabbades jag av en mindre förkylning under veckan och kände mig under fredagen tyvärr ganska hängig kryddat med lite halsont.

Nåväl, inget att hänga läpp för. Jag var ruggigt sugen på att tävla (det var ju nästan en månad sedan) och få ett litet kvitto på hur mycket man tappat under skadeperioden. Att hota fjolårstiden (27:43) visste jag skulle bli svårt men jag siktade på att försöka göra en tid under 28 minuter.

Startfältet såg relativt bra ut trots att Sjökan inte kom till start. Istället såg jag de tyngsta konkurrenterna som Rubin McRae, Magnus Bergman, Oskar Landin och Marek Poszepczynski. Då vi radade upp oss inför start såg jag vem som tilldelats startnummer två och det var en liten importerad kenyan som såg nedrans snabb ut. Mycket riktigt så tog kenyanen kommandot direkt med McRae, Landin och Bergman skuggandes. Jag själv valde att gå ut lugnare och sladdade en bit ner i fältet. Efter någon kilometer kände jag mig tryggare på farten och började då sakta skruva upp den. Knappt halvvägs låg jag ca halvminuten bakom Landin och 20 sekunder efter McRae och Bergman. Sista hälften har dock några stigningar som brukar passa mig perfekt och här tätade jag sakta men säkert avståndet till de framförvarande en aning.

Strax efter 8km-skylten gick jag i sista backen ikapp Bergman. Hjärnan sade till mig att fortsätta mosa på med en långspurt in i mål medan benen tyckte det vore smartast att lägga sig i rygg på Bergman och sedan försöka slå honom i en kortare spurt. I dessa lägen skall man alltid lyssna på hjärnan och med viss möda lyckades jag med det. Mosade på ordenligt sista 900m in i mål och kom in som fyra vilket innebar en tangering av fjolårets placering. Jobbade till mig ett 8 sekunders försprång till Bergman och var 11 respektive 8 sekunder efter McRae och Landin. Tiden blev 27:59 och jag lyckades precis klara mitt uppsatta tidsmål. Trots att tiden var 16 sekunder långsammare mot i fjol är jag mycket nöjd med loppet. Med tanke på de bristande förberedelserna så tyckte jag att jag fick ut det mesta av löpningen denna kväll. Det mest positiva med detta lopp var min avslutning som var klart snabbast av alla mina konkurrenter. Sista 900m klockades på 2:30 vilket omsatt till km-fart blir 2:45. En trevklig indikation om att det trots allt fanns den del kraft kvar i benen.

Uppe på scenen under prisutdelningen fick man återigen insupa den härliga stämningen och atmosfären och dessutom åka hem med en silverpolerad brödrost. Och någon proteindrink var jag inte heller tvungen att ta efter loppet. Jag hade svalt så mycket knott och flugor utmed vissa partier på banan så jag har nog fått i mig för resten av året.

Resultaten med mellantider »

MålgångKort innan målgång.
Bäst att säkra med en hastig blick bakåt så ingen konkurrent kommer farandes.
Foto: Thomas Windestam

2008-06-26

Dagdrömmar

Idag under förmiddagen så var det rastning av barnen med cykling. Elias trampande vilt på sin nya cykel och Venla hasade strax efter med sin gång-cykel (om man nu kan kalla det så).

Studerar vår lilla rabatt utanför huset. Kanske inte världens mest kralliga blomsterarrangemang vi har. Kommer sedan på mig själv att stå och kika på grannarnas rabatter och tänka att man kanske skulle försöka jufsa ner ett par blommor i vår rabatt.

Whet!?
Här står jag och drömmer om blommor och rabatter dagen innan en viktig tävling...
What's wrong with me!?

2008-06-25

Halsont

Nära inpå Trosa har Mamma Marika drabbats av en lättare förkylning. Även jag har lite små känningar i halsen vilket inte bådar gott. Hoppas det stannar vid detta och inte blir värre.

Nåväl, idag har vi besökt farmor och farfar och barnen sysselsatte dem under merparten av dagen. På vägen hem slocknade Elias i bilen. Det är lite som när Skalmans mat- och sovklocka ringer. Då går han in i off-mode och inget kan väcka honom.

Idag skall jag försöka lägga mig lite tidigare än normalt (läs: inte sitta uppe sent och uggla framför GTA IV) med hopp om att lite mer sömn håller halsirritationen på stången.

2008-06-24

So much to do, so little time

Mycket att stå i på jobbet. Jobbar bara två dagar denna vecka men det känns lite som om jag måste hinna pressa in fem dagars arbete. Well, löpvila idag vilket frigör någon timmes extra jobb.

Igår körde jag snabbdistans runt Silverdal och Brunnsviken. Lyckades tajma in ett skyfall efter cirka tre minuters löpning och sedan fick jag pressa på lite för att få upp kroppstemperaturen lite. Värmde upp i tre kilometer innan jag sedan i 30 minuter körde progressivt ökande fart 3:50 ner till 3:30. Efter detta avslutade jag med ytterligare 30 minuter fast nu med farter mellan 3:14 - 3:26 lite beroende på hur bankuperingen såg ut. Flåset känns som om det sakta är på väg tillbaka och jämför jag mina kilometertider med tidigare pass så är de till och med aningen vassare vilket förvånar mig en aning. Totalt fick jag med lite nerjogg ihop 22 km. Nu får kroppen vila lite och sedan börjar uppladdningen till Trosa Stadslopp.

2008-06-23

Vaden is back!

First things first: Vaden e tillbaka! Som jag väntat på att den skall hålla för lite snabbare och hårdare belastning. Preppade vaden i onsdags förra veckan med att köra 10x3 min på cykel-trainern ute på altanen till grannarnas förskräckelse. Sedan testade jag lite enkel snabbdistans 15km på torsdagen i ca 3:45 fart vilket flöt på lätt utan att pulsen behövde närma sig några högre värden. Båda dessa pass genomfördes även utan att vaden visade några tecken på att grina illa.

Med detta i ryggen joggade jag i lördags ner till nylagda idrottsanläggningen i Veikkola, strax utanför Helsinki. Verkligen lyx att ha en sådan fin anläggning på ett stenkastsavstånd från Marikas föräldrar. Känner på mig att det kommer bli ett gäng pass där i framtiden. Skall nog redan till sommar även se till att Elias får nöta ner tartanen där en aning.

Tiggde och bad hos Lamas om att få köra favvis passet 10x1000m. Coachen funderade och lämnade sedan klartecken för tusingar om än 'bara' 8 stycken inledningsvis. Måste erkänna att lika taggad som nervös inför passet. Hur mycket flås och teknik hade jag tappat under de trista skadeveckorna? Hade som sagt ingen draghjälp och det blåste lite snålt på ena långsidan men jag pressade på och snittade tusingarna på höga 3:02 med 200m pausjogg på 60''. Ett snitt jag är ganska tillfreds med tanke på den ytterst begränsade kvalitetsträningen på sistone. Får jag bara pressa upp flåset lite ytterligare och finslipa tekniken en aning så kan jag säkert öka antalet till tio och dessutom kanske skruva upp farten en liten bit. Men det som var absolut skönast att konstatera var att vaden kändes helt stabil passet igenom.

2008-06-20

Midsommar

Att åka till Finland dagen efter Sveriges obegripligt svaga insats mot Ryssland e lite som att ge finnarna ett gratis smash-läge. Fan, det var så man skämdes när Ryssland trillade runt bollen och fullkomligt sprang sönder det svenska laget. Som tur är har jag alltid Lachti-VM som triumfkort. Där gjorde dopade finnarna bort sig så det stod härliga till. Mycket tacksamt när man måste börja försvara de svenska färgerna.

Då jag är i Finland delges jag ofta information på 'on a need to know information basis'. Många verkar inte begripa att jag normalt sett inte förstår all finska runt mig (även om jag på senare år gjort lite framsteg). Alltså fick jag på väg till midsommarfirandet reda på att det inte skulle bli fest utanför Åbo. Istället var vi inbjudna hemma hos en bekannt till Marika som huserar strax utanför Helsinki. Innan avresan hann jag med lite enkel distans i Helsinkis central-park. Sprang lite fel på vägen tillbaka och fick därmed lite ofrivilligt några extra kilometer i träningsdagboken.

Här på festen är stämningen god och vi har grillat för fulla muggar. Jag har även på två dagar sugit i mig en och en halv öl. De' ni! Raskt har man fördubblat den årliga ölkonsumtionen på bara några dagar. För en liten stund sedan satte någon en Mojito-drink i handen på mig. Den smakade dock mega-urk så jag har försökt smyg-gömma den bland blommorna i fönstret (om jag skulle hällt ner innehållet i blomman hade den dött på nolltid).

Snart vankas det mera grillning och sedan är det lång och hård bastning inplanerad. Precis som den finska traditionen föreskriver.

2008-06-18

Saknad varvat med midsommar

Nu får det vara nog.

Jag har varit utan mina underbara barn och fru i över en vecka.
Jag saknar dem så det ilar i själen.
Jag tom saknar att väckas mitt i natten av barnskrik.

Tricket för att uthärda har varit:
- Mycket träning
- Två biofilmer
- Fotbolls-EM
- TV-spel i form av: GTA IV
(thank you RockStar for this truly wonderful game)

Jag tror jag fått in några ungkarls-poäng.
Eller vad sägs om middagar som intagits 22:30?
TV-spelande till 01:30.
Sovmorgon på lördagen till 11:45.

Imorn drar jag till Finland för att återförenas med familjen.
Det lutar åt midsommarfirande vid ett landställe utanför Åbo.
Traditionsenligt i Finland kommer mestadelen av midsommarafton bedrivas/firas i bastun.
Och ja, det kommer säkerligen krökas en hel del.
Inte av mig.
Jag hoppas dock på en och en annan löpkilometer istället.
Och nej, sånt genererar inte extra creds hos merparten av finnarna.

2008-06-17

Flåssugen

Läkarbesök hos farbror Klas i morse. Vadbekymren avtar visserligen sakta men enligt mig lite för sakta. Därför uppsökning av läkare som klämde och meckade med vaden och sedan tyvärr konstaterade att jag fortfarande lider av en bristning.

Uppenbarligen går det att pressa en del mängd men så fort jag skall springa snabbare aktiveras och belastas vaden hårdare vilket gör att smärtan tilltar och vaden läker långsammare (surprise!). Tricket är att maximera blodgenomströmningen i vaden för att påskynda läkningen. Detta kan förslagsvis göras med lite enkel distans (läs: stryk dubbelpassen), alternativträning (läs: tråk-cykling) samt lite ström med Comex-maskinen.

Så det var bara att ställa in dagens Ursvik-Xtreme-lopp som jag hade tänkt pressa idag. Var sugen på att persa men nu får jag skjuta på det till hösten (om det blir nån lucka ledig innan Lidingöloppet). Efter lite läger-konsultering med Coach Lamas så blir det intervallträning på cykel-trainern idag på altanen. Grannarna som redan sett på mig med viss skeptism då jag var och vareviga dag harvar runt i hårt stylade Asics-kläder i närområdet skall få nåt nytt att se på. Mitt i grillandet skall en svettig halv-japan upp flåsa på sin trainer. Och flåsa ska jag. Jag är så sjukt sugen på att få pressa mig halvt medvetslös. Det är knappt två veckor sedan lungorna fick jobba för högtryck och det märks verkligen i hela kroppen. Visserligen har jag harvat en hel del mängd men jag har saknat de grishårda passen där man får ta i för fulla muggar. Mjölksyra, here I come!

2008-06-16

Kråka

I bilen på väg hem från landet sitter Elias och farfar och tränar på höger och vänster. Farfars inlärningsknep kanske inte är världens bästa. Och påsätt och vis känns det lite som om han fick vad han förtjänade.

Elias: Är det här höger?
Farfar nickar instämmande
Farfar: Just det, höger är den handen du petar i näsan med.

Elias är påtagligt nöjd men sitter ändå tyst en stund och funderar
Elias: Men farfar, jag kan ju peta näsan med båda mina händer.
Farfar: (Något överraskad) Kan du?
Elias: Ja, kolla får du se.

Längre än så behöver den här bloggposten inte bli.
Lite överlämnar jag till er fantasi.

2008-06-13

För mycket (?) fritid

Nyss hemkommen från en sommarkonferens ute vid Marholmen i Norrtälje. Trevligt sällskap med arbetskollegorna i vacker miljö. Coachen hade kommenderat löpvila tillföljd av den klena vaden så jag behövde inte stressa som en dåre innan middagen med att försöka pressa in lite löpning.

Idag står det 30 försiktiga minutrar löpning på schemat. Den usla vaden känns lite si så där. Jag hade nog hoppats den skulle må lite bättre. Kombinationen av att vara ensam hemma och då ha massor av extra ledig tid och samtidigt inte kunna träna är dubbelt påfrestande. Tror jag skall försöka mig på ett biobesök ikväll. Iron Man here I come.

På lunchen skall jag förbi Webbhallen. Igår var det ju faktiskt (äntligen) release för Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. Sweet! Jag e så himla peppad att jag håller på att spricka. Kommer den nu ärrade och pensionerade Snake trilla av pinnen eller får han till en sista show? Nu blir det dock lite problematiskt. GTA IV rockar ju fortfarande stenhårt. Så vad göra? Hur skall jag välja!? Argh, alla dessa problem...

Snake - ärrad veteranSnake - Bjuder upp till en sista show

2008-06-12

Dubbel-bu

Bu.

Värmde upp ordentligt igår med cykel hem från jobbet och sedan lugn jogg till Sollentunavallen. Men inte hjälpte det. Efter två tusingar tvingades jag lägga ner intervallpasset då vaden vek ner sig. Den övergick från att ömma till att grina illa. Och jag som dessutom hade fin-besök på Vallen av Snusan som klickade mellantider. Pannkaka.

Så, efter lite lägerråd med Coach Lamas så väntar löpvila idag och sedan försiktig distans de kommande dagarna. Tävlingen till helgen är lagd på is och det känns lite som om jag borde göra samma sak med skallen. Den bara kokar och längtar efter svunna tider då vaden var hel.

2008-06-11

Fest

Det blev fest!

Skönt, jag var minst sagt lite orolig med tanke på Sveriges svaga genrepsmatcher och skadeläge. Men Grekland alltså, maken till tristare lag får man leta efter. Att gå in som EM-mästare i turneringen och visa upp ett sådant genom-boring spel måste vara strängt förbjudet. Hade jag varit dem hade jag skämts. Skönt att Zlatan tog saken i egna händer och resolut smiskade en boll bakom de tafatta grekiska försvararna.

Familjen har åkt iväg till Finland och jag är hemma med de ekande tomrummen. Visst de är sweet att få en natts sömn utan avbrott för barnskrik men faktum är att jag inte gillar att vara ensam hemma. Skall försöka råda bot på detta med extra mycket träning och lite mer tv-spelande.

Idag blir det återbesök på Sollentunavallen för ett par snabba tusingar. Vaden känns dock inte helt återställd ännu så frågan är om jag kommer lyckas genomföra hela passet. Jag skall dock testa att belasta den en aning, har jag flyt så håller den.

2008-06-10

EM-festen kan börja?

Tisdag och dagen till ära är det dags för Sverige att gå in i EM-turneringen. Så blir det en fest? Nja, jag är lite tveksam. EM kan bli en besvikelse för Sverige. Matchen idag är lite av en nyckelmatch. Seger idag och allt ligger öppet om vi bara kan komma upp i normalstandard mot Ryssland. Spanien blir dock två nummer för stora.

Hur som helst så har ju Sverige inte direkt övertygat i sina träninglandskamper innan EM och vi dras ju med en del skador på några nyckelspelare. Vi får se hur det går ikväll, hjärnan tror på kryss men hjärtat hoppas självfallet på seger.

Härom dagen skändade Venla dessutom vår svenska flagga. Efter ett litet besök hos McD så fick vi med oss en liten Sverigeflagga som barnen gillade att leka med. Under tandborstningen innan läggdags tog vi av Venla blöjan för att lufta hennes lilla rumpa en aning. Venla tog direkt tillfället i akt, knallade fram till flaggan på golvet och pinkade hej vilt. Vad säger man!? Well, barnen är ju bara 25% svenskar och japaner och faktiskt 50% finnar... Jag får väl tjacka hem en finsk flagga så får vi se hur de reagerar.

2008-06-09

DNS

Well, vad kan man säga? Det vilar verkligen en förbannelse över SAYO för mig. Under mina fem år som löpare har jag aldrig kommit till start i det loppet. Det har istället varit skador, sjukdomar och barnafödelse.

Men i fredags kändes det faktiskt in i det sista som om det skulle kunna bli en start. Under tisdagens intervaller vid Sollentunavallen så fick jag på sista tvåtusingen en lättare känning i höger vad. Inte mycket att orda om, jag hoppades att den skulle hinna läka ihop till fredag. Under uppvärmningen ömmade det lite lätt men det kändes som om jag skulle kunna 'värma' bort denna känsla. Kort innan start drog jag dock på mig spiken och körde ett par hårdare tempostegringar för att få upp pulsen. Här gick jag upp fullt på tå och tröck ifrån och jag kände då direkt att ömheten övergick till ren smärta. Hjärnan krisade ett tag. Skulle jag bränna av loppet ändå? Det kanske skulle fungera men frågan är hur tiden skulle påverkas samt hur lång rehab jag skulle dra på mig. Vaden ömmade dock så mycket att jag några sekunder innan starten tvingades fatta beslutet att inte starta. Kändes rent ut sagt fördjävligt men så här i efterhand är jag helt övertygad om att det var rätt beslut.

Istället fick jag stå och se på vid ring-side hur Jörgen Johansson vann loppet på 8:20 vilket måste klassas som en bra tid med tanke på den pressande värmen som rådde (knappt 30 grader i skuggan).

Efter detta fiasko drog familjen vidare till sommarstugan i Sala. Under lördagen och söndagen var jag rejält sur över den missade starten och brände av 50 km där merparten av dessa avverkades i strax under 4:00-fart. Vaden pallade med distansfart men grinar illa så fort jag trycker på lite mer.

2008-06-05

SAYO

Det drar ihop sig för tävlingsdags igen och denna gång är turen kommen till SAYO. Under mina fyra år som löpare har jag av någon outgrundlig anledning missat denna tävling varje år men i år ser det faktiskt ut som om det kan bli en start.

Sin vana trogen är startfältet ruggigt bra och måste nog klassas som ett av de bättre 3000m-loppen under säsongen. Jag känner dock att jag saknar lite av den speed som man hade under inomhussäsongen. Fokuseringen på TSM med mycket benstyrka i form av backträning har gjort att jag tappat lite snabbhet. Uthålligheten är det nog inget fel på men för en så pass kort distans som 3000m hade det inte skadat med lite mer mjölksyra tålighet. Med detta i åtanke så är jag lite försiktig med målsättningen inför morgondagens race. En tid ner mot låga 8:40 är nog rimlig men helst skulle jag förstås vilja gå under. Tyvärr (?) består den tropiska sommarvärmen som Sverige drabbats av och den kommer säkerligen påverka sluttiderna en aning då starten för tävlingen redan är 17:20.

En briljant idé

Spana in denna YouTube-länk. Inte så pjåkigt av en 35åring som dessutom är optimerad för marathon att bränna av 10000m på 26:50. Och vad säger man om ett avslutande varv på lite drygt 55 sekunder?

Men det som verkligen fick igång mig var Gebres specialbyggda pjucks. Jag har länge undrat hur det kommer sig att det inte finns en tävlingssko med dämpning som en vanlig sko fast utrustad med spikar längst fram? Iden är ju briljant! För ärligt talat är det inte många löpare jag känner som verkligen kan dra nytta av ett par spikskor på 10000m bana. Tyvärr är det någon matcho-grej med det och många snör ändå på sig dem. Men som sagt, ytterst få har den teknik och styrka som krävs för att orka stå på tå alla 25 varv. För mig går gränsen vid 5000m med spik, mer än så pallar inte mina vader. Men skulle det finnas ett par lätta tävlingsskor med dämpning och spikar längst fram hade jag utan tvekan använt dem både på 5000m och 10000m.

2008-06-03

Helgbestyr

Patrik - modell 2002.
Slog vad med Marika och några polare om att jag utan träning kunde springa maran under 3:30. Det gick bra, jag tog hem vadet och Marika fick inte dricka alkohol under ett år! Skönast är killen i Strängnäs-linnet till höger om mig. Kontrasten e total!


Blogger har haft driftproblem under någon dags tid och därför har det blivit lite tunnt med uppdateringen här på bloggen. Tills nu.

I helgen var det ju semi-tropiskt sommarväder här i Stockholm och det firade familjen med att under lördagen glida ner till Huvudstabadet. Väl där rastade vi Elias i utomhuspoolen. Efter detta fortsatte vi in till Vasaparken i Stan där vi parkerade oss vid Odengatan för att heja fram alla tappra löpare i Stockholm Marathon. Om vädret var på publikens sida så kan nog löparna inte påstå detsamma. Många hade det tungt i värmen och det märks tydligt på sluttiderna som justerades ner en aning. Att få SM-guld på 2:25 förefaller lite märkligt men så hade segraren inte det mest progressiva upplägget i sin löpning (1:08 respektive 1:17). Att springa klokt och inte ryckas med i för höga farter resulterade i fina SM-placeringar och det var extra kul att kunna heja fram många klubbkamrater till fin fina placeringar.

Lite då och då under säsongen brukar jag få en knäpp och känna ett litet begär att försöka mig på en mara. Detta händer nästan alltid efter att jag varit inne och sett Stockholm Marathon. Då brukar jag dra mig till minnes de två ggr jag faktiskt sprungit detta lopp innan jag seriöst började satsa på löpningen. Jag kan väl uttrycka mig som så att det inte direkt är några angenäma minnen jag har från dessa tillfällen.

Det är helt otroligt vilket uppmärksamhet några få lopp i Sverige har hos allmänheten. Av folk i min närhet som inte är så initierade i löpning får jag nästan alltid frågan om jag har eller ska springa Stockholm Marathon. Nej brukar jag svara då, det finns tid för detta senare. Redan här börjar de rynka på näsan och inte riktigt förstå vad jag menar. Vad är det för kille som påstår sig vara löpare men som inte springer Stockholm Marathon? Jag brukar då försöka släta över det hela med att påpeka att jag satsar på att bli snabb på lite kortare distanser för att sedan kanske gå upp i distans och eventuellt testa marathon i framtiden. Detta brukar dock inte övertyga dem nämnvärt för let's face it, vilka känner till terräng-SM eller Långlöparnas-kväll? Och 31:07 är ju kanske en bra tid på 10 000m, det är ju trots allt under 40 minuter på milen. Fast riktigt säkra kan de ju inte vara.

Istället frågar jag dem jag dem om de kanske känner till Midnattsloppet. Ja brukar de svara då och skina upp. Ok, där har jag som bäst placerat mig som nummer sju (att det var en bedrövlig tid och bedrövligt motstånd verkar inte bekymra dem) varvid personerna till slut resignerar och anser att man kanske är en ok löpare ändå.

Well, så hur blir det med maran i framtiden då?
Nja, inte i år.
Och Stockholm lär det inte bli nästa år heller.
Loppet ligger fel kalendermässigt.
Men kanske får jag hjärnsläpp nästa höst.
Vi får se.

Patrik - modell 2004.
Sex månaders löpträning i ryggen.
Lite snabbare, men lika trött i mål.