2008-06-09

DNS

Well, vad kan man säga? Det vilar verkligen en förbannelse över SAYO för mig. Under mina fem år som löpare har jag aldrig kommit till start i det loppet. Det har istället varit skador, sjukdomar och barnafödelse.

Men i fredags kändes det faktiskt in i det sista som om det skulle kunna bli en start. Under tisdagens intervaller vid Sollentunavallen så fick jag på sista tvåtusingen en lättare känning i höger vad. Inte mycket att orda om, jag hoppades att den skulle hinna läka ihop till fredag. Under uppvärmningen ömmade det lite lätt men det kändes som om jag skulle kunna 'värma' bort denna känsla. Kort innan start drog jag dock på mig spiken och körde ett par hårdare tempostegringar för att få upp pulsen. Här gick jag upp fullt på tå och tröck ifrån och jag kände då direkt att ömheten övergick till ren smärta. Hjärnan krisade ett tag. Skulle jag bränna av loppet ändå? Det kanske skulle fungera men frågan är hur tiden skulle påverkas samt hur lång rehab jag skulle dra på mig. Vaden ömmade dock så mycket att jag några sekunder innan starten tvingades fatta beslutet att inte starta. Kändes rent ut sagt fördjävligt men så här i efterhand är jag helt övertygad om att det var rätt beslut.

Istället fick jag stå och se på vid ring-side hur Jörgen Johansson vann loppet på 8:20 vilket måste klassas som en bra tid med tanke på den pressande värmen som rådde (knappt 30 grader i skuggan).

Efter detta fiasko drog familjen vidare till sommarstugan i Sala. Under lördagen och söndagen var jag rejält sur över den missade starten och brände av 50 km där merparten av dessa avverkades i strax under 4:00-fart. Vaden pallade med distansfart men grinar illa så fort jag trycker på lite mer.