2008-11-28

Gyminstruktör

Igår var det dags för lite gym. Gymmet som låg närmst mitt hem visade sig vara Sats, ett gym som jag normalt försöker undvika pga deras extremt höga prissättning och oflexibla prismodeller (antingen är det ett år eller så får det liksom vara). Jag är oftast bara intresserad av att köra lite gym och löpband under de grisiga månaderna (december - mars) och således inte intresserad av att lägga en hel förmögenhet för ett 12-månaders-kort.

Nåväl, de erbjöd mig komma dit och testa en gång och det tackade jag ju inte nej till. Anlände strax innan 19:00 och fick en liten privat genomgång av en instruktör, modell XL. Jag berättade att jag var löpare och att jag var nyfiken på löpbanden, om de gick att höja och sänka samt hur snabbt man kunde varva upp dem.

Instruktör-XL: Så, du är löpare?
Patrik: Ja, det blir några mil i veckan.
Instruktör-XL: Ok, vill du springa på bandet nu?
Patrik: Jag önskar jag kunde det. Men jag sprang en mara i söndags och har beordrad löpvila nu.
Instruktör-XL ser lite förvirrad ut
Instruktör-XL: Så hur snabbt springer du då?
Patrik känner på sig vad som nu kommer, nu skall det mätas längden på xxx.
Patrik: Maran gick på 2:26 men milen har jag gjort på låga 30.
Instruktör-XL funderar ett tag. Ingen direkt reaktion.
Instruktör XL: Ah, det är ju bra. Jag sprang lite liknande saker då jag gick på gymnasiet.
Nu ere Patrik som är förvånad. Normalt sett brukar killar dra historien om hur de sprang milen på 35 då de gjorde lumpen. Patrik fiskar vidare.
Patrik: Vad sprang du då under gymnasietiden?
Instruktör-XL: Jag vann skolmästerskapen på 5km!
Patrik: Grattis, hur snabbt gick det då?
Instruktör-XL funderar en kort stund. Det ser ut som om han resonerar med sig själv.
Instruktör-XL: Deg var nog 14:40. Jo så var det! Jag vann!
Patrik: Tja, det kan jag tänka mig.
Instruktör-XL: Fast då var jag lite lättare. Jag boxades mycket då.

Så där har ni det. Instruktör-XL på Sats sprang 5km på 14:40 i skolmästerkapen på gymnasiet. Som boxare! Det var verkligen inte illa. Ni kanske förstår att jag log lite åt hela den här diskussionen under mitt pass på Sats...

2008-11-27

18-månaders-kontroll

Grått, blött och regnigt. Riktigt ruskväder. Osså är det iskana på vägarna utanför huset. Siktar på att bege mig till ett näraliggande gym ikväll för att rycka lite vikter och tortera magen med lite coreövningar. Naprapat-Helena och Core-Ellinor borde vara stola över mig (så länge ni inte ser hur risigt jag lyckas utföra övningarna).

Idag har det annars varit ett besök på barnavårdscentralen. Venla hade sin 18månaders-check-up. Vaccination mot diverse sjukdomar samt vägning och mätning av längd. Venla stoltserar med 10.8 kg och en längd på 81 cm. Sakta men säkert växer tjejen till sig. Snart är det nog dags för stygga terrängintervaller.

2008-11-26

Lasersvärd

Under min Milano-vistelse ringde jag hem och pratade en stund med Elias som var på besök hemma hos farmor och farfar. Elias verkade på extra bra humör och strax visade det sig varför.

Patrik: Hej Elias, vad gör du?
Elias: Hej, jag sitter och tittar på tv och luktar.
Pappa Patrik lite förvånad
Parik: Luktar? På Vaddå?
Elias: Jag sitter här och luktar på mitt lasersvärd!

Star Wars är tydligen det som är allra hetast på dagis just nu. När Elias lurat av farmor och farfar ett lasersvärd inne på den lokala leksaksbutiken så var lyckan total. Så total att han tydligen satt och luktade på den nya prylen medan han tittade på tv.

2008-11-25

Säsongsvila

Pappa springer banlopp (start och mål finns markerade).
Konstnär: Elias Engström


Så är löpsäsongen 2008 officiellt över för min del. Säsongsvilan har således tagit sin början och jag har nu spenderat två dagar med att inte göra ett smack. Än så länge känns det helt ok, men snart kommer benen vilja aktivera sig. Säsongen blev nästan lite längre än jag räknat med. Första tävlingen (inomhus) genomfördes den 19/1 och sista blev maran den 23/11, alltså ganska precis tio månader.

Snart väntar dock lite gympass (boring men ack så nödvändigt) innan jag kryddar till det hela med lite lätt löpning. Sedan flyttas fokus fram emot 2009 och den kommande inomhussäsongen. Vi får se hur målsättningen ser ut men främst blir nog att försöka få till några snabba 3000m-lopp. En av de saker jag grämer mig lite över är att jag inte fick tillfälle att springa några 3000m-lopp utomhus denna säsong. En konsekvens av detta blev att distansen 3000m var den enda (om vi exkluderar Lidingöloppet) som jag inte persade på under denna säsong.

När jag kikar ut genom fönstret så slår det mig att säsongsvilan är ganska vältajmad. Ute är det bister midvinter och snöpuls-löpning är ju inte direkt världens roligaste löpning.

2008-11-24

Debuten avklarad

Ok, så var den gjord. Den 'riktiga' debuten på marathondistansen. Första intrycket direkt efter målgång: Va f*n, var det inte jobbigare? Men nu går jag händelserna i förväg. Låt oss ta det hela i rätt ordning.

Fredag kväll avgång från Arlanda till Malpensa, Milan. Sällskap: 18 åriga boxar-tjejen Johanna som visade sig vara en frisk fläkt och mycket uppskattat sällskap. Jag har henne och Coach Lamas att tacka för några riktigt trevliga dagar i Milano. Rätt sent på fredag anlände vi till vårt hotell där Lamas mötte upp oss i receptionen. Under lördagsförmiddagen tog jag och Johanna det mycket lugnt medan Lamas krängde reklamblad för Stockholm Marathon ute vid sportmässan. Vid lunchtid begav vi oss dit och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan väntade lunch och lite mer relax på hotellet. Runt middagstid begav vi oss till det officiella löparhotellet där vi lämnade in dricka för de olika vätskestationerna. Väl där fick jag tillfälle att samspråka lite med Jayo och finnen Marko Vaittinen som hade ett personbästa på 2:19 från 2003. I år hade han gjort 2:23 på en vår-mara och sedan 2:26 i Stockholm Marathon där han sprang in som tionde man! Vi insåg att vi torde vara ganska jämna och beslutade oss för att göra en gemensam satsning med sikte på en tid runt 2:23 - 2:26. Vi satte som mål att passera halvmaran på ca 1:11.30 vilket kändes som en tuff men hanterbar öppning.

Söndag morgon och suligt tidig uppstigning (iallafall för mig). 06:30 satt jag och häckade nere vid frukosten och sög i mig några mackor, en yogurth och en kopp kaffe. Sedan tillbaka till hotellrummet och lite hjärnkris. Att vanka omkring instängd i ett hotellrum innan en tävling är bland det värsta jag vet då jag har mycket svårt att slappna av. Tillslut närmade sig klockan 08:20 och det började så smått bli dags för en liten kort uppvärmning. Jag och Johanna joggade lätt ner mot start/mål-området. Innan start fick vi lämna våra överdragskläder inne i elittältet (tack för det!) och sedan var det gemensam utmarsch tillsammans med 2:08-kenyanerna.

Kenyanerna verkar alla ha en gemensam dresscode vid dessa tävlingar: Överdragsbyxor och en stor dunjacka modell XL. När de sedan tar av sig till tävlingskläder ser det ungefär ut som då man rakar ett får. Det blir liksom ingenting kvar. Jag, Jayo och Marko betraktades nog som smått övervikta i detta sällskap. Kanske skulle man byta alias från Clark Kent till Sumobrottaren?

Det stora orosmolnet innan tävlingen var hur vädret skulle vara. Det hade talats om flera minusgrader och relativ kraftig blåst. Vid start var det kanske någon plusgrad men det som kom att störa mest var en relativt besvärlig blåst. Jag startade i kort-tights, underställ, tävlingslinne, mössa och vantar och hade förvånande nog inga som helst problem med den låga temperaturen även om den säkerligen inte var optimal. Då det var så pass kallt kändes det som om jag knappt svettades alls och jag behövde således inte dricka så mycket vid vätskestationerna som kom upp var femte kilometer.

Första kilometern blev jag, Jayo och Marko instängda bakom tjejen som sedan skulle bli damsegrarinnan och hennes farthållare/livvakter. Inte helt lätt att ta sig förbi dem och första kilometern klockades med viss förfäran på 3:36 och jag tror att detta blev den långsammaste kilometern på hela tävlingen. Jayo såg lite stressad ut och tog sedan tag i taktpinnen och lade några av de följande kilometerna strax under 3:20. Vid fem kilometer kändes det som om vi sprungit ikapp det vi inledningsvis förlorat. Milen klockades på 33:53 och allt kändes fortfarande bra. Vid halvmaran sög jag i mig min första gel men märkte egentligen ingen direkt skillnad och beslutade mig då för att strunta i de två jag hade kvar. Halvmaran passerades på 1:11.45 vilket var nästan enligt plan. Snittet per kilometer var ca 3:24. Benen var fortfarande pigga men jag kände att vi trots allt hade fått pressa lite för hårt för att hålla måltiden i den bitvis svåra vinden. Jayo hade fram tills nu stått för den största delen av dragjobbet och skall ha stort cred för det. Vid 25 kilometer fick han dock problem med håll och tvingades släppa. Mycket synd då vi säkerligen hade haft god nytta av varandra vid den svåra sista milen. Marko och jag slog sedan följe med mig som draghäst. Marko var ofta inte särskilt dragvillig och de enda gångerna han klev fram var då det var medvind.

Kilometer 30 passerades på 1:42.52 vilket innebar att vi hade börjat tappa tempo, snittet var nu 3:25 vilket innebar att snittet för den tredje milen var strax under 3:30. Jag var nu inne på okänt vatten och mycket osäker på hur kroppen skulle reagera och hantera den sista milen. Benen var alltjämt ganska pigga men jag hade blivit lite stum i vänster vad och tung i låren annars var allt helt ok. Jag kände dock att det inte gick att lägga kilometerna ner mot 3:25 utan fokuserade på att hålla dem så nära 3:30 istället. Trots att kroppen var hyfsat fräsch så gick det liksom inte att växla tempo trots att man försökte. Lite skum och ovan känsla.

Vid 33 km gjorde Marko en markant fartökning och lade sin kilometer på låga 3:20 och jag klockade min på 3:27. Här fick han en lucka som han sedan successivt utökade in i mål. Så för mig blev det sololöpning sista 9 km in till mål. Vid min sida hade jag dock den cyklande Coach Lamas som peppade mig att bita i och fokusera. Då jag passerade 39km-skylten började jag känna att det snart fick vara nog. Det var hyfsat nära mål men trots allt ca 10 minuters löpning kvar. Fram tills dess hade jag inte riktigt brytt mig om att titta på klockan men nu kände jag att de sista tio minuterna gärna fick rulla på ganska snabbt. Andningen ökade och jag fick nu slita för att hålla låga 3:30 per kilometer. In mot mål inser jag att det kommer att hänga på håret om jag skall klara av KnockOut-Olssons fjärde placering på årsstatistiken (2:26.15). Ser klockan ticka på då jag närmar mig målet men man har liksom inte samma förmåga att spurta på ett marathon som vid ett 10km-lopp. In på 2:26.17 och placeringen 17. Första känslan var att jag kände mig oförskämt fräsch. Inget slitage alls i kroppen. Benen höll hela vägen, magen krånglade inte och jag lyckades behålla hyfsad fokus under loppet. Inte en blåsa, inget skavsår eller annan ömhet. Total skillnad mot 2004 då jag kom i mål som spillra av mig själv. Marko hade mosat på som tåget sista milen och var dryga minuten före mig i mål. Jayo visade återigen vilken slitvarg han är och sprang in på 2:28 trots sina problem med hållet. Verkligen starkt och imponerande! Boxar-Johanna sprang sin vana trogen helt respektlöst och kom in på nya perset 2:54.40 och en meriterande 12e plats bland damerna.

Mina halvor, 1:11.45 och 1:14.32 talar sitt tydliga språk. Det saknas lite mängdtålighet. Snabbheten finns där men skall man orka köra det i 42 kilometer så måste man snitta mer än nio mil i veckan som jag gör. Dessutom måste man krydda det hela mer regelbundna långpass, något som jag normalt sett inte heller har som inslag i min träning. Alltså, en liten bitter sweet känsla efter loppet. Sweet att det inte blev så jobbigt som jag föreställt mig. Bitter för att jag inte förmådde följa Marko då han mot slutet skruvade upp tempot. Men, debuten är således avklarad och avskräckte åtminstone inte. Snarare känner jag att det finns en hel del tid att kapa med lite mindre blåst, mer rutin och utpräglad marathonträning. Vi får se när jag gör nästa marathonförsök. Idag har jag inte en blekaste aning om när det blir, men det kommer åtminstone inte dröja fyra år till nästa försök.

Mellantider (tid, totaltid, miltid inom parantes):
1-5: 16:56
6-10: 16:56, 33:52, (33:52)
11-15: 16:53, 50:45
16-20: 17:11, 1:07.56, (34:04)
21-25: 17:15, 1:25.11
26-30: 17:39, 1:42.50, (34:53)
31-35: 17:48, 2:00.38
36-40: 17:46, 2:18.24, (35:34)
41-42.2: 7:53, 2:26.17

Alla resultat, mellantider och videofilmer från olika passager under loppet (klicka på knappen 'Classifica on line') »

Banprofil Milano Marathon

2008-11-21

Avresa

Så är det snart dags för avresa till Milano. Det blir jag och boxar-tjejen Johanna Bohlin som tar oss ner ikväll där vi ansluter på hotellet med Coach Lamas. Boxar-tjejen har gjort kometkarriär på damsidan i år och har bland annat hunnit med en tredjeplats på Midnattsloppet och debut på bana direkt i finnkampen. Från början var det tänkt att Herr Larm även skulle hedra oss med sin blotta närvaro men efter att ha tampats med både magsjuka och förkylningar så tvingades han i sista stund kasta in handduken.

Imorn anländer även Jayo. Han har det lite lyxigare, blir uppplockad av arrangörerna vid flygplatsen och får bo på 'löparhotellet'. Vi skall försöka sammanstråla på eftermiddagen för att hämta nummerlapparna, snacka taktik och trycka i oss pasta. Jayo är ju optimerad för de längre distanserna och har bland annat gjort 1:08.15 på halvmaran i år. Jag hoppas vi kan ha nytta av varandra så länge som möjligt under loppet.

Förutom den ovana distansen är jag mest orolig för kylan. Väderleksrapporterna skvallrar om temperaturer ner mot minus fyra vid sjusnåret på morgonen för att sedan stiga till nollstrecket vid tio-tiden. Inte alls bra förutsättningar. Och för mig som är lika kyla-tålig som en krokodil på Nordpolen så börjar det lukta lite krisläge över det hela. Nåväl, det blir inte till att springa i shorts det är säkert. Nu står valet mellan kort-tights eller knä-tights. Osså klart underställ, linne, mössa och handskar.

2008-11-20

Blunder

På min förra resa till Italien, Cremona gjorde jag och Herr Larm en liten blunder(ok då, mest jag). Handbolls-Polacken hade beställt en cappuccino och vi var på väg att göra honom sällskap ute vid fikabordet. Jag fick tag på en barista och beställde två stycken latte, en till mig och en till Herr Larm. Baristan såg på oss med lite skeptisk blick. Vi fattade ingenting. Typiskt turister.

En stund senare fick vi vår beställning. Två glas flyllda med skummad mjölk! Mjerda! Sedan trillade poletten ner. Jag hade ju beställt just detta. Två latte. Inte två caffe latte. Så med ett litet skamset flin på läpparna fick jag beställa in två espresso och hälla ner dem i våra mjölkglas.

Och nej, vi fikade inte mer på det stället under vår vistelse i Cremona.

2008-11-19

Erkännande

Stockholm marathon - årsmodell 2004

Ok, så har det sista förberedelsepasset genomförts. 40 minuter i 3:20-fart. Snittpulsen några slag högre än i söndags då jag faktiskt körde lite längre (60 minuter). Vet inte riktigt varför det blev så men jag misstänker att den bitvis mycket besvärliga vinden bidrog till att pumpen fick jobba aningen mer. Jag följde Lamas skiss nästan exakt och snittade mina 12 kilometer på 3:20.2. Tiderna blev dock aningen ryckiga till följd av vinden men på det hela taget satt tekniken och jag kunde rulla igenom passet.

Så, det drar ihop sig för säsongens sista tävling.
Nu på söndag.
I Milano.
Distansen 42.2 km.
Ja, det är ett marathon.

Jag vet att jag inte varit helt öppen angående detta på bloggen. Jag har medvetet försökt ligga lite lågt då jag har enorm respekt för distansen. Men ni som fölt mina träningposts har säkert kunna läsa lite mellan raderna och klurat ut detta ändå. Ärligt talat vet jag faktiskt inte hur det egentligen gick till då jag anmälde mig till loppet men jag gör det lätt för mig och skyller allt på Coach Lamas.

Så jag skall alltså masa mig runt 42.2 km. Det är nästan så jag måste nypa mig i armen för att begripa det. Känns som om det är typ 32.2 km för långt. Jag är dock enormt peppad och taggad och hoppas kunna få till ett hyfsat race på söndag. Jag har inte taktiken helt klart för mig ännu men det känns som om det kan bli allt mellan 2:22 upp till 2:28. Detta är dock att betrakta som min debut på distansen så vad som helst kan egentligen hända. Visst, jag sprang faktiskt Stockholm Marathon 2004 på 2:40 och det var nog det jobbigaste jag gjort. Hade precis gått med i FK Studenterna då och hade mindre än fem månaders löpträning i ryggen. Med facit i hand skulle jag skippat det loppet, jag var inte tillräckligt förberedd. Nu är jag dock en bättre löpare även om jag normalt sett inte genomför långpass. Nåväl, ner och kuta 42.2 km bland annat för att se och lära. Det blir säkert kul. Kanske inte sista milen.

Osså måste man visst kolhydratsladda.
Och dricka under loppet.
Alltid lär man sig någe nytt.

2008-11-18

En liten omtanke

Igår på eftermiddagen strax innan middag fick Pappa Patrik en liten lucka och lade sig ner i soffan för att en kort stund få sluta ögonen och vila lite. Kort efter hör jag hur Venla närmar sig. Hon avvaktar och begrundar farsan där han ligger och vilar. Sedan försvinner hon bort en kort stund och masar sig sedan upp bredvid mig i soffan. Rotar runt ett tag och bäddar sedan om mig med en filt. Kryper ner bredvid mig och borrar in huvudet under min haka och snusar lite.

Tack för omtanken min lilla underbara dotter.
Så var denna dag räddad!

2008-11-17

60 min snabbdistans i 3:20

I lördags begav sig familjen till simhallen för lite simträning med Elias och plask och lek för Venla. Barnen verkligen älskar att bada och jag är impad över hur duktiga de är i vattnet. Jag själv var raka motsatsen som ung, skydde vattnet och kylan och bara längtade till bastun där man kunde tina upp. Visst, det blev självfallet en hel del bastande i lördags också. Mina barn är ju trots allt halvfinnar (och en kvarts svensk och kvarts japan) vilket per definition innebär att de gillar att basta. Senare under dagen begav jag mig till Naprapat-Helena för en liten servicegenomgång. Min trampdyna under höger fot har som jag delgett i tidigare posts besvärat mig och Helena masserade, töjde och tänjde tills det kändes klart bättre.

Under söndag var det dags för ett av de sista tyngre förberedelsepassen. På programmet stod uppvärmning i tio minuter och sedan 60 minuter i 3:20-fart (18 km). Coach Lamas hade även angett att jag under detta pass skulle försöka efterlikna kommande tävlingssituation. Alltså så var det start ganska tidigt på morgonen (09:30) och även att testa tilltänkt tävlingsklädsel. Sagt och gjort så masade jag mig moootvilligt upp cirka 08:15 och sedan var tanken att jag snabbt skulle få in lite frukost så jag åtminstone skulle hinna smälta den i knappt en timme. Så blev dock inte fallet eftersom barnen hann vakna före mig och också ville ha sin hunger stillad. Frukosten intogs alltså strax innan nio och 30 minuter senare var jag ombytt och klar för snabbdistansen. Inte helt optimalt och när jag väl tittade ut blev jag lite förfärad. Spöregn, tre plusgrader och snålblåst. Jag själv var iklädd i korta tights, underställ, linne, mössa och vantar.

Nåväl, fram med betongskallen. Bara att gilla läget och ge sig attan på att försöka matcha Coachens program. Benen var ganska pigga till följd av vilan sedan dubbelblocket och Naprapat-Helenas behandling. Flåset likaså under kontroll. Snurrade runt på min bana i Silverdal (3.4 km) som är någorlunda flack och lade merparten av alla 18 kilometer på 3:18 - 3:22. Snittet för snabbdistansen blev 3:20.7 vilket jag med tanke på den tidiga starten, kylan, regnet och blåsten betraktar som ett klart godkänt pass. Snittpulsen låg genomgående på ungefär samma nivå på alla varv vilket indikerade att jag valde en bra ansträngningsnivå som jag säkerligen skulle kunna hålla över en längre distans. Kändes gott för självförtroendet att utan egentlig förberedelse och sparring avverka 18 km i ett tempo som motsvarar lite drygt 1:10.30 på halvmaran.

2008-11-14

Dubbelblock

Så har man genomfört ett så kallat dubbelblock. I sann Swyzak-anda så var det alltså två hyfsat ansträngande pass som stod på programmet igår. Coach Lamas hade plitat ner i träningsskissen: Lunchpass med 30 min i 4:00-fart följt av 35 min i 3:20-fart samt lite nerjogg. Och så samma visa igen på kvällen.

Sagt och gjort. Jag begav mig in till Kungsholmen och lämnade av Venla till Mamma Marika som jobbar där. På torsdagar vallfärdar tydligen hennes jobb till nåt matställe som kör pannkaksbuffé vilken skall vara mäkta populärt. Jag stack då ut på mitt pass och snurrade runt på Kungsholms strand, Kungsbro strand och Norr mälarstrand där det är flackt och fint. Hjärnan var nog ganska laddad inför det snabba partiet så de inledande 30 minuterna i 4:00-fart blev nog mer låga 3:50. De efterföljande 35 minuterna ökade jag sedan farten ner till 3:20 vilket var enligt plan. Snittet för dessa blev 3:20.5 och den totala sträckan för passet exakt 20 km.

Hem, duscha, käka, pyssla lite i hemmet och ladda vidare mot kvällens upprepning av lunchpasset. Vid sextiden kom Marika hem och då var det således dags igen. Ut och värma i 30 minuter. Även här var jag taggad inför den kommande snabbdistansen så jag dammade på lite för hårt. En del kilometer klockades på 3:44 men snittpulsen var dock låg vilket indikerade att jag inte brände onödig energi. Snabbdistansen denna gång varvades runt genom Silverdal, lite mer höjdmeter än runt Kungsholmen. Vädret var även klart kyligare och vinden besvärade vissa partier. Trots detta fortlöpte passet enligt plan och snittet blev även denna gång 3:20.5 men med klart lägre snittpuls på de snabba kilometerna. GPS-klockan visade återigen 20 km vilket innebar att det totalt blev 4 mils löpning denna torsdag där snittfarten blev cirka 3:35. Ingen som helst stumhet i kroppen under passet men under kvällen kändes det att man kombinerat både mängd och snabbhet.

Idag fredag tar jag vila och fokuserar istället på att dela ut nummerlappar till Tömilen på Runner´s Store. Ni kutar väl den tävlingen i helgen?

2008-11-13

Mycket spel blire

Sack Boy

Det drar så smått ihop sig till jul och det innebär normalt sett att det kryllar av tunga spel-release-titlar. Jag lider som bekant av tungt spelberoende så detta innebär både mumma och panik. Mumma för att det finns så mycket att tugga sig igenom och panik för att det finns så extremt lite tid att avnjuta alla dessa spel.

Efter att ha klarat GTA IV (Grand Theft Auto IV) i början av hösten så har fokus legat på MGS IV (Metal Gear Solid IV). Tyvärr hann jag inte klara det innan nästa anstormning av titlar släpptes. Dryga 85% visar game-mätaren och jag har lovat mig att ta mig samman och klara spelet innan jul.

Nu sitter jag här istället med en stapel spel som måste arbetas igenom. Titlar som Dead Space, Fallout 3, Gears of War 2 och Little Big Planet. Det sistnämnda spelet förtjänar några egna rader för maken till bedårande spel som pulserat på mina hornhinnor kan jag inte minnas. Kombinationen av barnvänligt plattformsspel uppbyggt av fantastisk bandesign med olika material så som papp, kartong och tyg fungerar utmärkt och detta kommer säkerligen klassas som ett av årets klart bästa spel. Att man sedan kan spela upp till 4 spelare samtidigt (läs: jag och Elias) samt att man i ett underbart community kan skapa och dela med sig av egna banor fulländar nästan spelet. Vem skulle tro att Sonys svar på annars väldigt färgstarka och tydliga spelkaraktärer (tänk tex på Nintenods Mario och Link samt Segas Sonic) skulle bli en opersonlig avskalad trasdocka som man som spelare själv får utforma och klä upp?

2008-11-12

Hängig

Hängigheten sitter i, den vill liksom inte släppa taget. Frustrerande och bittert. Coach Lamas hade för gårdagen kommenderat upp 80 min i 3:20-fart, således ett rätt tufft pass. Då jag ansåg att kroppen inte var fit for fight konsulterade jag istället Doktor Lamas för råd. Resultatet blev att ställa in snabbdistansen och istället köra lite lätt distans kryddat med några farthöjningar ner till 3:20 mot slutet. Så blev det och efter att ha lagt Venla att sova lunch hemma hos farmor så stack jag ut. Benen kändes lätta och pigga men flåset var det lite sämre med så nog är det en liten infektion som spökar i kroppen. Detta avspeglades även på snittpulsen som även den var aningen högre än normalt.

Idag tar jag återigen lite lätt distans för att förhoppningsvis kunna ploga på som vanligt imorn. Då är det ett berömt dubbelbock som står på programmet. Västerås stolthet, aka Swyzak, har vid upprepade tillfällen redogjort för dessa på sin blogg. Jag trodde dock aldrig att jag själv skulle utsättas för dem. Nåväl, vi får se hur det går.

2008-11-11

24 timmar träning på en vecka

Jag satt och bläddrade lite i söndagens DN och hittade artikeln om hur Charlotte Kalla tränar. I artikeln beskrevs en 24-timmars-träningsvecka och det var lite så att jag höjde på ögonbrynen. Visst, 24 timmar e fruktansvärt mycket träning under en vecka, men det är självfallet skidåkning kombinerat med gym och löpning. Löpning sliter som bekant aningen mer än tex cykel, skidåkning och simning varvid det inte är direkt många i världen som kan mata in 20-timmars veckor utan att gå sönder. Så jag måste erkänna att jag blev lite paff då jag läste vidare i artikeln och konstaterade att hon under denna träningsvecka mosar in inte mindre än tio timmar löpning.

Tio timmar... Det är en ansenlig mängd. Och utöver detta så kryddar hon det hela med 14 timmar annan träning. Så, fortsatt konfunderad. Tränar hon löpning 10 timmar i veckan fördelat på fem pass så borde hon med sin kondition utan problem utmana några av våra starkaste kvinnliga löpare. Men som sagt, jag är lite nyfiken på vad som exempelvis egentligen döljer sig bakom hennes tre timmar löpning på måndag förmiddag. Läs artikeln själva och fundera/förundras.

2008-11-10

4x6/1km @ 3:20/3:40-3:50

Förra veckan bestod återigen av rätt mycket mängd kryddat med några längre intervallpass. På onsdagen väntade progressiv snabbdistans i 50 minuter i tempo 3:30 ner till 3:10.

Lördagens pass var desto tuffare. Lamas instruktioner löd: 4x6/1km @ 3:20/3:40-3:50. I populärlitteratur kan detta översättas till 4x6km i 3:20-fart med en km pausjogg på 3:40-3:50 per intervall. Således ett ganska styggt pass där 24km totalt skulle plogas i 3:20-fart. Dagen innan passet kände jag mig hängig och seg i kroppen. Lite som om det var en infektion som låg runt hörnet. Mamma Marika hade dessutom bäddat ner sig i sängen med en förkylning vilket säkerligen inte gjorde saken bättre.

Jag var mycket osäker på hur kroppen skulle reagera på ett intervallpass av hårdare karaktär. Jag valde tillslut efter lite velande att testa och avbryta om det inte gick att köra som planerat. Så fort benen fick springa fort så släppte dock segheten. Kilometerna rullade på enligt plan eller strax under och det bidrog säkert till att reptilhjärnan stimulerades på ett positivt sätt. Jag hade rekat en 3.4km lång runda genom Silverdal som var så flack som möjligt och den låg jag och harvade runt i knappt 32km. Att springa varvbanor har alltid passat mig både på träning som tävling. Benen kändes pigga och rappa under hela passet och någon stumhet infann sig inte ens på sista 6:an som trots allt genomfördes med knappt 3 mil i benen. Jag slarvade/fegade dock på pausjoggen. Coachen hade instruerat 1 km på 3:40-3:50 men min pausjogg blev mera runt 4:00. Jag vågade helt enkelt inte mosa på i högre tempo på den lilla vila jag hade till förfogande.

Tyvärr började jag under slutet av passet få ont under trampdynan på höger fot (strax innan tårna). Jag misstänker att det är en liten överbelastning tillföljd av ökad mängd och flera längre snabbdistanser/intervallpass som genomförts i lätta/tunna tävlingsskor.

Mellantiderna på passet blev:
1. 19:44.4 (3:17.4)
2. 19:55.2 (3:19.2)
3. 20:02.4 (3:20.4)
4. 19:54.6 (3:19.1)

Nu vila och kurera kropp och själ. Jag hoppas innerligen inte att jag åker på en förkylning ala Lidingöloppet och att min stackars trampdyna håller skenet uppe i någon vecka till.

2008-11-07

Lasersvärd

Det är vid middagsborden de ploppar upp.
De semi-suspekta konversationerna jag har med min son alltså.
Igår vid matbordet:

Elias: Pappa kommer du att skydda mig?
Patrik: Skydda dig? Från vem då?
Elias: Jo, om nån är elak mot mig.
Patrik: Självklart Elias, självklart!
Elias: Även om de har lasersvärd?
Pappa lite förbryllad
Elias: Du vet väl att lasersvärd är jätte farliga?

Och precis där trillade polletten ner. Under eftermiddagen hade Elias frågat mig om jag kände någon skum typ som heter KuiGio. När jag hörde ordet laservärd fattade jag att det måste ju vara QuiGon från Star Wars-filmen han menade. Tur att man kan sin Star Wars-historia. Star Wars verkar annars vara ett återkommande tema på dagis just nu. Känns skrämmande bekant från min egen dagisvistelse. Skönt att vissa saker inte ändrar sig!

2008-11-06

Branschdag på KTH

Idag var det branschdag för datasektionen på KTH. Som gammal D:are var det verkligen kul att komma tillbaka till stället där man spenderat ett X antal studietimmar och utbildningsår. Jag tillsammans med några kollegor stod i vår monter och presenterade företaget för olika studenter med exjobb eller anställning i tankarna. Farmor gjorde en hedersvärd insats och passade Venla medan jag stack iväg och jobbade.

Ikväll blir det lite lätt distans i mörkret. Inne på sista CD:n av Låt den rätte komma in skriven av John Ajvide Lindqvist. Jag tänkte att det skulle vara bra att ha läst/lyssnat på romanen innan man ser filmen. Boken har varit hyfsat bra. En vampyr/kärleks-roman i Norrorts miljö. Skumt, men det fungerar!

2008-11-05

Maskerad

Kapten Krok

Igår var det maskerad på Elias dagis. Då jag gled in där så fullkomligt kryllade det av prinsessor, häxor, Batmans, Spider-mans och poliser. En och annan imponerande dräkt skymtade jag även. Någon stackars mamma eller pappa hade bemödat sig med att sy upp en hel dinosaurdräkt. Fan, jag tror precis alla andra föräldrar som såg den utstyrseln fick ett sting av dåligt samvete. Eller inte. Den kändes extremt överarbetad.

Nåväl, dagen till ära så ikläddes Elias en sjörövarmundering. Mäkta stolt över att få skäggstubb och visa upp sin pickadoll och krok för de andra dagisbarnen. Jag själv smälte bra in tillsammans med alla utklädda barn då jag hade iklätt mig i nya fina Asics vinter-löpkläder. Men det skall nog erkännas att jag i deras och en och annan förälders ögon kunde urskilja deras förvåning över att jag valt en sådan konstig maskeraddräkt.

Det var ju iallafall ingen som den dagen trodde jag var en städare.
Inget ont om städare, men det är ju liksom inte det man vill framstå som då man iklär sig träningskläderna.

2008-11-04

Tvättad

Den är återfunnen!
Mp3-spelaren alltså.

Den låg i en ficka på träningsjackan. Det upptäckte jag igår då jag höll på att vika de nytvättade träningskläderna. Både spelaren och hörlurarna såg skinande rena ut. Det märkliga var att de båda fungerade utmärkt trots en tvätt i 40 grader samt lite torktumling. Jag behövde inte ens ladda batteriet, det var bara att slå på den och lyssna vidare. Så Apple (och Sennheiser) borde nog kanske skriva på sina produkter att de är tvättsäkra till åtminstone 40 grader.

I morse var det lätt distans med Venla i babyjoggern. Dagen till ära så fick jag även sällskap av Herr Larm och hans son Melker. Förvånansvärt hur mycket snabbare passen går då man har lite löpsällskap. Ikväll blir det ytterligare ett distanspass i mörkret innan benen förhoppningsvis är lite sugna på att springa fort igen imorgon.

2008-11-03

Mängd

I fredags var det dags för en stege av modell längre. Vädret var ruskigt bistert. Nån enstaka plusgrad, spöregn och besvärlig blåst. Inget att göra åt utan bara att gilla läget. Jag värmde upp med 40 minuters löpning och begav mig ut till Norra Djurgården där jag sedan påbörjade stegen 3/4/5/6km i 3:20-fart. Pausjoggen mellan dessa intervaller var 5 minuter i 4:10-fart.

Under de tre första intervallerna höll jag planen eller sprang tom aningen snabbare. Men på den sista intervallen vek jag av hemåt, fick lite motlut och mestadels motvind vilket resulterade i att några sekunder per km gick förlorade. Jag orkade inte ploga i motvinden och hade dessutom börjat bli lite nerkyld. Men som sagt, fullföljde nästan planen och hade det inte varit för den bitvis riktigt besvärliga blåsten så hade jag nog kunnat matcha planen full ut. Lite drygt 33km för passet visade GPS:en.

På söndag var det dags för en ny långkörare. Coach Lamas hade ordinerat ut mig i lite drygt 2.5 timme. Hur hanterar man det? Jag kör normalt sett aldrig långpass så jag var lite lätt panikslagen över att behöva vara ute så länge. Inte blev det bättre av att jag inte heller hittade min mp3-spelare och något löpsällskap hade jag inte heller. Nåväl, väl ute i det nu vackra höstvädret (här svänger det snabbt) så märkte jag direkt att benen rullade på av sig själva. Lätta och pigga ben trots mycket mängd under veckan. Klockade de två första milarna på 40 minuter jämnt och sög sedan i mig en gel. Lår och vader alltjämnt fortsatt lätta så jag rullade på, behövde inte ens ta i för att ligga på tider strax under 4:00 per km. Vid 30 km hade jag knappt 2 timmar på klockan och sög i min den andra gelen. Nu gjorde jag en fartökning i 25 minuter ner till 3:45 och benen svarade återigen upp bra på detta. Väl tillbaka vid hemmet så hade jag 2:34 på klockan och exakt 39 km. Snittet per km blev överraskande 3:57 men det som var mest positivt var hur lätt allt rullade och att mängden inte alls påverkade varken lår eller vader. Lite lätt konfunderad, trodde att det skulle vara jobbigare och tråkigare. Jag sprang mest och väntade på att jag skulle bli knockad av tristessen men den slog aldrig till och jag tror inte jag hade en enda mental dipp på hela passet sololöpningen till trots.

Förra veckans totala mängd landade på 154 km och bestod av tre kvalitetspass/långdistanser. Denna vecka blir det inte fullt lika mycket mängd men några tuffa intervallpass väntar runt hörnet.