2008-11-24

Debuten avklarad

Ok, så var den gjord. Den 'riktiga' debuten på marathondistansen. Första intrycket direkt efter målgång: Va f*n, var det inte jobbigare? Men nu går jag händelserna i förväg. Låt oss ta det hela i rätt ordning.

Fredag kväll avgång från Arlanda till Malpensa, Milan. Sällskap: 18 åriga boxar-tjejen Johanna som visade sig vara en frisk fläkt och mycket uppskattat sällskap. Jag har henne och Coach Lamas att tacka för några riktigt trevliga dagar i Milano. Rätt sent på fredag anlände vi till vårt hotell där Lamas mötte upp oss i receptionen. Under lördagsförmiddagen tog jag och Johanna det mycket lugnt medan Lamas krängde reklamblad för Stockholm Marathon ute vid sportmässan. Vid lunchtid begav vi oss dit och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan väntade lunch och lite mer relax på hotellet. Runt middagstid begav vi oss till det officiella löparhotellet där vi lämnade in dricka för de olika vätskestationerna. Väl där fick jag tillfälle att samspråka lite med Jayo och finnen Marko Vaittinen som hade ett personbästa på 2:19 från 2003. I år hade han gjort 2:23 på en vår-mara och sedan 2:26 i Stockholm Marathon där han sprang in som tionde man! Vi insåg att vi torde vara ganska jämna och beslutade oss för att göra en gemensam satsning med sikte på en tid runt 2:23 - 2:26. Vi satte som mål att passera halvmaran på ca 1:11.30 vilket kändes som en tuff men hanterbar öppning.

Söndag morgon och suligt tidig uppstigning (iallafall för mig). 06:30 satt jag och häckade nere vid frukosten och sög i mig några mackor, en yogurth och en kopp kaffe. Sedan tillbaka till hotellrummet och lite hjärnkris. Att vanka omkring instängd i ett hotellrum innan en tävling är bland det värsta jag vet då jag har mycket svårt att slappna av. Tillslut närmade sig klockan 08:20 och det började så smått bli dags för en liten kort uppvärmning. Jag och Johanna joggade lätt ner mot start/mål-området. Innan start fick vi lämna våra överdragskläder inne i elittältet (tack för det!) och sedan var det gemensam utmarsch tillsammans med 2:08-kenyanerna.

Kenyanerna verkar alla ha en gemensam dresscode vid dessa tävlingar: Överdragsbyxor och en stor dunjacka modell XL. När de sedan tar av sig till tävlingskläder ser det ungefär ut som då man rakar ett får. Det blir liksom ingenting kvar. Jag, Jayo och Marko betraktades nog som smått övervikta i detta sällskap. Kanske skulle man byta alias från Clark Kent till Sumobrottaren?

Det stora orosmolnet innan tävlingen var hur vädret skulle vara. Det hade talats om flera minusgrader och relativ kraftig blåst. Vid start var det kanske någon plusgrad men det som kom att störa mest var en relativt besvärlig blåst. Jag startade i kort-tights, underställ, tävlingslinne, mössa och vantar och hade förvånande nog inga som helst problem med den låga temperaturen även om den säkerligen inte var optimal. Då det var så pass kallt kändes det som om jag knappt svettades alls och jag behövde således inte dricka så mycket vid vätskestationerna som kom upp var femte kilometer.

Första kilometern blev jag, Jayo och Marko instängda bakom tjejen som sedan skulle bli damsegrarinnan och hennes farthållare/livvakter. Inte helt lätt att ta sig förbi dem och första kilometern klockades med viss förfäran på 3:36 och jag tror att detta blev den långsammaste kilometern på hela tävlingen. Jayo såg lite stressad ut och tog sedan tag i taktpinnen och lade några av de följande kilometerna strax under 3:20. Vid fem kilometer kändes det som om vi sprungit ikapp det vi inledningsvis förlorat. Milen klockades på 33:53 och allt kändes fortfarande bra. Vid halvmaran sög jag i mig min första gel men märkte egentligen ingen direkt skillnad och beslutade mig då för att strunta i de två jag hade kvar. Halvmaran passerades på 1:11.45 vilket var nästan enligt plan. Snittet per kilometer var ca 3:24. Benen var fortfarande pigga men jag kände att vi trots allt hade fått pressa lite för hårt för att hålla måltiden i den bitvis svåra vinden. Jayo hade fram tills nu stått för den största delen av dragjobbet och skall ha stort cred för det. Vid 25 kilometer fick han dock problem med håll och tvingades släppa. Mycket synd då vi säkerligen hade haft god nytta av varandra vid den svåra sista milen. Marko och jag slog sedan följe med mig som draghäst. Marko var ofta inte särskilt dragvillig och de enda gångerna han klev fram var då det var medvind.

Kilometer 30 passerades på 1:42.52 vilket innebar att vi hade börjat tappa tempo, snittet var nu 3:25 vilket innebar att snittet för den tredje milen var strax under 3:30. Jag var nu inne på okänt vatten och mycket osäker på hur kroppen skulle reagera och hantera den sista milen. Benen var alltjämt ganska pigga men jag hade blivit lite stum i vänster vad och tung i låren annars var allt helt ok. Jag kände dock att det inte gick att lägga kilometerna ner mot 3:25 utan fokuserade på att hålla dem så nära 3:30 istället. Trots att kroppen var hyfsat fräsch så gick det liksom inte att växla tempo trots att man försökte. Lite skum och ovan känsla.

Vid 33 km gjorde Marko en markant fartökning och lade sin kilometer på låga 3:20 och jag klockade min på 3:27. Här fick han en lucka som han sedan successivt utökade in i mål. Så för mig blev det sololöpning sista 9 km in till mål. Vid min sida hade jag dock den cyklande Coach Lamas som peppade mig att bita i och fokusera. Då jag passerade 39km-skylten började jag känna att det snart fick vara nog. Det var hyfsat nära mål men trots allt ca 10 minuters löpning kvar. Fram tills dess hade jag inte riktigt brytt mig om att titta på klockan men nu kände jag att de sista tio minuterna gärna fick rulla på ganska snabbt. Andningen ökade och jag fick nu slita för att hålla låga 3:30 per kilometer. In mot mål inser jag att det kommer att hänga på håret om jag skall klara av KnockOut-Olssons fjärde placering på årsstatistiken (2:26.15). Ser klockan ticka på då jag närmar mig målet men man har liksom inte samma förmåga att spurta på ett marathon som vid ett 10km-lopp. In på 2:26.17 och placeringen 17. Första känslan var att jag kände mig oförskämt fräsch. Inget slitage alls i kroppen. Benen höll hela vägen, magen krånglade inte och jag lyckades behålla hyfsad fokus under loppet. Inte en blåsa, inget skavsår eller annan ömhet. Total skillnad mot 2004 då jag kom i mål som spillra av mig själv. Marko hade mosat på som tåget sista milen och var dryga minuten före mig i mål. Jayo visade återigen vilken slitvarg han är och sprang in på 2:28 trots sina problem med hållet. Verkligen starkt och imponerande! Boxar-Johanna sprang sin vana trogen helt respektlöst och kom in på nya perset 2:54.40 och en meriterande 12e plats bland damerna.

Mina halvor, 1:11.45 och 1:14.32 talar sitt tydliga språk. Det saknas lite mängdtålighet. Snabbheten finns där men skall man orka köra det i 42 kilometer så måste man snitta mer än nio mil i veckan som jag gör. Dessutom måste man krydda det hela mer regelbundna långpass, något som jag normalt sett inte heller har som inslag i min träning. Alltså, en liten bitter sweet känsla efter loppet. Sweet att det inte blev så jobbigt som jag föreställt mig. Bitter för att jag inte förmådde följa Marko då han mot slutet skruvade upp tempot. Men, debuten är således avklarad och avskräckte åtminstone inte. Snarare känner jag att det finns en hel del tid att kapa med lite mindre blåst, mer rutin och utpräglad marathonträning. Vi får se när jag gör nästa marathonförsök. Idag har jag inte en blekaste aning om när det blir, men det kommer åtminstone inte dröja fyra år till nästa försök.

Mellantider (tid, totaltid, miltid inom parantes):
1-5: 16:56
6-10: 16:56, 33:52, (33:52)
11-15: 16:53, 50:45
16-20: 17:11, 1:07.56, (34:04)
21-25: 17:15, 1:25.11
26-30: 17:39, 1:42.50, (34:53)
31-35: 17:48, 2:00.38
36-40: 17:46, 2:18.24, (35:34)
41-42.2: 7:53, 2:26.17

Alla resultat, mellantider och videofilmer från olika passager under loppet (klicka på knappen 'Classifica on line') »

Banprofil Milano Marathon

24 kommentarer:

Tröskelkungen sa...

bra sprunget! kul.

Floppis sa...

Öj. Kan bara marathon-gratulera åt alla upptänkliga håll och kanter, och tack för en mycket trevlig bloggläsning också!

Dunceor sa...

Varför är inte marathon så där lätt när jag springer det? =)

Riktigt bra sprungit och med tanke på den lilla fokus på marathon du verkar ha haft så lär det finnas en hel del att plocka av med regelbundna långpass.

Ellinor sa...

Hurra! Hurra! Hurra!

Karin Cobra sa...

Helt sjukt snabbt! Det där är snabbare än jag sprang Göteborgsvarvet första gången...
GRATTIS!!! (eller vad man nu säger)

Berglund sa...

Snyggt jobbat!

medeldist sa...

Stämmer in i den övriga hyllningskören. Starkt jobbat! Ska bli mycket intressant att följa din utveckling framöver :)

Patrik Engström sa...

Tröskelkungen:
Tack. Kul i början och mot mål. Lite boring mitt under loppet! :)

Patrik Engström sa...

Floppis:
Tack för pepp!

Patrik Engström sa...

Dunecor:
Regelbundna långpass? Huuu... Tja, man kanske successict måste börja introducera dem i schemat. Skall kolla med Coach Lamas.

Patrik Engström sa...

Ellinor:
Tack!

Nu ere lite löpvila och rehabperiod... Jag är övertygad om att Core-Ellinor har en hel del övningar på lager eller hur?

Patrik Engström sa...

Karin Cobra:
Tack! Får man fråga hur snabbt du kutar Göteborgsvarvet nu då?

Patrik Engström sa...

Berglund:
Snyggt tror jag inte det var mot slutet av loppet. Men jag tog i för kung och fosterland iallafall.

Patrik Engström sa...

Medeldist:
Tack för gratz! Jo får man bara fortsätta vara skadefri och frisk så hoppas jag kunna skala bort lite sekunder här och där på olika distanser.

Anonym sa...

Grattis till en fin insats och tack för en bra och personlig blogg.

Robban sa...

Uj, vilken snygg "riktig" maradebut! Snabbt verkar vara grejen när det gäller marathon... Tänker osökt på något Shemweta sagt: "De riktiga hjältarna är ju de som springer en mara på 5 timmar. Jag skulle aldrig vilja springa så länge." :-)

Anonym sa...

Snyggt jobbat!!! Kul att följa din utveckling. Kan du tipsa om några bra skor för marathon förresten. Ska nämligen springa ett sådant lopp i framtiden. Vilka skor hade du?

Walter sa...

Inte så pjåkigt att göra debut "på riktigt" på 2:26... jag skulle vara väldigt nöjd om jag någonsin når de 2:40 du hade innan. Grattis i alla fall! :)

Sub-30 på milen härnäst?

Patrik Engström sa...

Anonym I:
Tack det värmer! Skall försöka hålla den personlig i framtiden osså.

Patrik Engström sa...

Robban:
Det ligger nåt i det som räven Schemwete sa. Det är säkert mycket lättare för 2:08-Kenyanerna. De ser ju så fräscha ut när de går i mål. Och just det, min granne på gatan sprang New York Marathon i år på över 6 timmar. De'ru!

Patrik Engström sa...

Anonym:
Bra skor för maran? Well, det beror lite på 'hur' och hur mycket man springer samt lite hur man är byggd. Så lite svårt med exakta råd. Jag hade länge som plan att köra maran i Asics DS Racer. Normalt sett tävlar jag i Asics Piranha men de är så lätta att jag inte vådade köra dem på maran (de räcker precis under en halvmara sedan stumnar vaderna). Två veckor innan maran visade det sig att mina DS Racer var helt slutkörda och inte dämpade tillräckligt (jag fick ont under trampdynan på ena foten). Asics hade även helt slut av min storlek på lager då de väntar in 2009-modellerna inom kort. Så i sista stund tvingades jag köra i ett par konceptskor av Puma som Mr. Szalkai själv varit med att utveckla. Modellen heter Road Racer III och har riktigt bra dämpning. Aningen bättre än DS Trainer och i samma viktklass men lite ostabilare i sidled. Men eftersom en mara ofta inte brukar innehålla så många skarpa svängar så fungerade de alldeles utmärkt. Jag har dock inte sagt detta till Asics än då de sponsrar mig med produkter. Men jag hade fakrtiskt inget val...

Alltså: Asics DS Racer eller Puma Road Racer III! :)

Patrik Engström sa...

Walter:
Tack för gratz. Jo det blev en mara med mersmak. Tror det finns en del till att kapa av. Att snitta 34 per mil känns som helt hanterbart med lite mer utpräglad maraträning. Men så länge jag utvecklas på bana kommer fokus ligga där.

Och du vet väl att Nirvana börjar med sub30? :)

Peter sa...

Otroligt bra sprunget tycker jag!

Njut av säsongsvilan nu!

Patrik Engström sa...

Peter:
Tack! Jo jag har njutit av säsongsvilan i tre dagarn nu. Snart är det dock dags för allvaret igen. Lite inledande gymövningar och sedan skall benen få veta att de lever.