2009-12-31

Gott Nytt År och allt det där

Elias och Venla i en fotostudio och helt omöjligt att få till en bra bild. Pappa Patrik utlovar då glass om de sköter sig och ler på ett kort. Resultatet presenteras ovan. Två naturliga leenden direkt från deras hjärtan.

Årets sista dag och bloggpost är ett faktum och den går som sig bör i träningens tecken. Kvicksilvret visade knappt minus 17 grader idag och det sved på som attan. Valde att låta termometern styra antalet kilometer för dagens distans så jag summerade upp den till totalt 17 km. Aningen bättre fäste och underlag när det är så kallt då bilarna inte kan modda upp snön på samma sätt som när det är runt nollan. Åt andra sidan riskerade jag att förfrysa under passet men jag körde med dubbla vantar med alpin-Hestra-vantarna ytterst. Det fungerade utmärkt och belönades med varma goa fingrar under hela passet.

Jag har nu jobbat upp 84 träningsdagar med bara en vilodag. Kroppen känns ganska fräsch men jag väljer ändå att ta en träningsfri dag imorgon. Det är ju trots allt nytt år och allt.

Avslutningsvis vill jag önska er alla ett Gott Nytt År och många härliga träningspass och tävlingar under 2010.

2009-12-30

Julledighet

Skridskoåkning tillsammans med barnen.

Näst sista dagen på året och jag börjar så smått blicka tillbaka lite på tränings/tävlingsåret 2009. Som traditionen bjuder så ska jag försöka knåpa ihop en liten årssammanställning vid första bloggposten efter nyår. Självklart fokuserar den på det viktigaste: träning/tävling, filmer, spel och böcker.

Halkan och modden börjar så sakta tära på mig. Att ge sig ut och ploga 20 km om dagen i det miserabla föret sliter banne mig mer mentalt än fysiskt även om mitt bäcken ömmar en del efter allt slirande. Idag testade jag att montera på broddar med lite bättre fäste som följd. Dessutom är det snudd på omöjligt att springa kvalité med tanke på rådande underlag. Jag lyckades klämma in ett pass i måndags men som väderprognosen ser ut framöver så kommer det bli svårt att få till fler intervallpass. Måste försöka att reka fram ett gym som har löpband. Kan bli nog så svårt.

Elias spelar Uno tillsammans med kusinen Kaapo.

Dagarna med julledighet är dock välbehövliga. Hela familjen unnar sig lite extra sovmorgonar och behöver inte stressa igenom dagarna för att hinna med en massa måstesaker. Istället har dagarna fördrivits med pulka åkning, lek och skridskoåkning. Dessutom hann Mamma Marika och jag bege oss in till Helsinki igår för att tillsammans med höggravida systern Emilia och hennes sambo Mikko se filmen Avatar i 3D. En bra film förövrigt, enda smolket var väl att glasögonen var aningen för stora och envisades med att glida ner på näsan. Det där med one-size-fits-all stämde verkligen inte på dessa brillor.

Nä, snart dags för dagens andra pass. Jag tror det blir broddar på igen. Och så har jag ju bröllopsdag idag också. Måste se till att pussa Mamma Marika lite extra mycket!

Venla gillar att gunga.

2009-12-29

Hur gör man bebisar?

Ny bisarr diskussion vid matbordet. Egentligen får jag skylla mig själv, det är ju liksom jag som provocerar fram dem. Men lite smånöjd blir jag när Elias levererar klockrena svar på Pappa Patriks dumma frågor.

Patrik: Elias, hur många barn ska du ha när du blir stor?
Elias himlar med ögonen och suckar.
Elias: Sånt behöver man ju inte veta nu.
Patrik: Nä det är sant. Det förstår jag.
Elias funderar vidare en stund.
Elias: Förresten vet jag inte hur man gör för att få bebisar. Så jag kan inte få några än.

Och med dessa kloka ord lämnar vi ämnet därhän. Lika bra att Elias lever i ovisshet ett tag till. Det tjänar vi nog alla på.

2009-12-28

På jakt efter det fäste som flytt

Den gångna veckan summerades upp till 13.5 mil vilket jag betraktar som helt ok med tanke på att merparten av denna distans genomfördes på is och modd, alltså helt bedrövligt underlag. Dessutom innehöll veckan lite främmande element som julafton och båtresa till Finland vilket försvårade träningsmöjligheterna en aning.

Nyckelpasset under veckan blev ett progressivt tröskelpass från 4:00 ner till strax under 42KP (3:16). Detta pass kunde jag genomföra på mitt löpband vilket var en nödvändighet för att pressa ner farten under 3:20. Jag började på 15km/h och ökade således farten med 0.1km/h efter två till tre minuter vilket innebar att jag fick en perfekt progressiv ökande ansträngning på passet. Detta är en stor fördel med löpband gentemot att genomföra sådana pass utomhus. Summerade upp 25 km på exakt 90' och tog sedan julledigt.

Veckans andra kvalitetspass var schemalagt till söndag men fick ställas in då det rådde extremt taskigt före och jag nu är i Finland där jag inte har tillgång till löpband. Idag (måndag) var det dock mildare väder, runt nollan, med lite bättre fäste som följd. Lite hastigt och lustigt så bestämde jag mig för att testa det inställda passet som löd: 105' i grundfarten 4:14 med tre fartökningar enligt 15/20/25' i 42KP. Underlaget var tyvärr långt ifrån bra men jag valde att försöka att genomföra passet ändå. Insåg ganska tidigt att det inte skulle gå att snitta 3:20-3:24 på fartökningarna utan dryga tio sekunder långsammare vilket även stämde bra med utfallet på intervallerna.

Imorgon åker broddarna på.

2009-12-26

Avresa till Finland

Lego Star Wars äger! Elias likaså.

Under gårdagen var det lite för mycket som skulle hinnas med på för kort med tid varvid bloggposten blev lidande. Efter en stärkande frukost på juldagen så meckades det för fullt med Elias nya Lego Star Wars-skepp. Mäkta koolt och pappa Patrik kände ett sting av avundsjuka. Varför fick inte jag något eget Star Wars-skepp? Måste nog åtgärda det inom kort.

Nåväl, efter det väntade ett distanspass i mina gamla förorter. Såg dock inga kompisar från förr. Då temperaturen visade någon plusgrad så fanns det faktiskt några partier där fäster inte var genom-bedrövligt utan bara semi-bedrövligt. Alltid något. Efter lunchen packades sedan bilen med destination Silja Line terminalen. Det var dags att bege sig till Finland för att fira jul med Mamma Marikas familj.

På båten hade vi även sällskap av farmor och farfar och vi fördrev tiden med att äta god mat och rasta barnen i bollhavet med några korta avbrott för ansiktsmålning. För barnen alltså. Inte för oss andra. Under natten rådde det tydligen någon form av storm vilket innebar att det guppade en del. Ganska mycket faktiskt. Men då det var som värst hade jag redan lagt mig i horisontellt läge och följaktligen stördes jag inte så mycket av det.

Venla har några passioner. Glass är en av dem.

Idag (lördag) kom vi fram till Finland och firade återigen en till jul. Klappar delades ut och presentpapper revs upp. Barnen tog ytterligare en stor-slam i antal presenter och lyste som solar. Ett tag var jag nästan lite orolig över att de skulle självantända. Efter utdelningen stack jag ut på ett miserabelt distanspass på finsk mark. Det rådde snöstorm och precis alla vägar var totalt igenmulade. Vart jag än styrde kosan så var greppet obefintligt. Att det sedan blåste extrem snålblåst och var mäkta kallt resulterade inte i att passet blev något endorfinpass. Hur som helst skrapade jag ihop dryga 18 km vilket jag med tanke på de yttre förutsättningarna är mycket nöjd med.

Efter passet väntade självfallet en varm stärkande bastu.
Jag gillar verkligen att bada bastu.
Bra Finland.

Julafton nummer två firades i Finland.

2009-12-24

Julefrid?

Jag vill passa på att önska er alla en riktigt God Jul och att ni fått många trevliga klappar samt ätit god julmat. Just nu sitter jag och hoppas att barnen ska somna vilket kan vara nog så svårt då de är rejält speedade från godis, julklappsutdelning och lite extra sen nattning.

För min egen del hann jag faktiskt med två kortare distanspass idag. Känslan var väl lite si så där. Att halka runt i modden med mitt just nu ganska ömmande bäckenben är inte tipptopp. Dessutom var jag nog även lite spak i kroppen efter sent julstök dagen innan och ett kvalitetspass på bandet över 25 km (90 minuter) som gick från 4:00 ner till 3:16 med syfte att stärka den aeroba uthålligheten. Frågan är dock vad som sliter mest på ett sådant pass? Den fysiska ansträngningen eller den mentala utmaningen att hålla skallen under kontroll?

Nu väsnas ungarna igen.
Måste ila vidare och stoppa om dem.
Go' Jul!

2009-12-23

Nära nära

Dan före dopparedan och julkänslan håller så smått på att infinna sig. Alla klappar är inhandlade och inslagna. Desstuom ligger det metervis med snö utanför dörren vilket självfallet spär på julstämningen.

På jobbet är det lite avslaget men tempot höjdes betänkligt på förmiddagsfikat när det uppdagades att någon käkat upp/snott alla chokladpraliner. Alltid lite fascinerande och märkligt hur upprörda folk kan bli för lite choklad. Och nej, det var inte jag som proppat i mig den. Jag har ju min minimala figur och flugvikt att tänka på.

Som sagt, några få timmar jobb kvar innan hemresa och sedan 90 minuter från 4:00 ner mot min aeroba tröskel vilket borde vara tilltänkt marafart.

God jul på er Alla!

2009-12-22

Rättelse

Förvirringen är total. Jag har tydligen inte riktigt koll på hur min marathonträning egentligen bedrivs. Efter gårdagens utsvävande redogörelse om de olika faserna i det Canova-influerade marathonträningsupplägget så damp det ner ett mail från Coach Lamas med några tillrättavisningar rörande mina formuleringar. Lika bra att bekänna färg och delge er den korrekta beskrivningen.

Jag har alltså precis genomgått en period där fokus har varit att förbättra den aeroba KAPACITETEN. Intervallerna som jag genomfört under denna period har således varit aeroba och ingenting annat. Nu under den andra fasen är målet att spetsa till den aeroba UTHÅLLIGHETEN och detta gör jag inte genom att bedriva tröskelträning (vilket jag gjorde under den tidigare perioden) utan istället lägga en hög koncentration på längre pass kring min aeroba tröskel. Tittar jag närmare på Lamas Canova-skiss så är det tydligt att nästan ingenting ska springas snabbare än 42KP (marathonfart) medan jag under förra perioden bedrev mycket träning i 110% av 42KP.

Så där ja.
Rätt ska vara rätt.
En tung sten har lyfts från mitt samvete.

2009-12-21

Fas 2

Förra veckan innebar starten på en ny fas/cykel under marathonförberedelserna, den så kallade makrocykeln. Efter att under knappa tio veckor ha matat en hel del anaeroba intervaller så kommer den andra fasen att präglas av längre tröskelpass för att öka den aeroba kapaciteten.

Några av dessa pass kommer även att genomföras under långpass vilket innebär tröskelpass upp mot 90-135 minuter. Jag brukar inte ha några problem att pressa farter ner mot marafart på tröskelpass, faktum är att jag upplever dem som klart skonsammare och lättare att återhämta sig från gentemot anaeroba intervaller. En följd av detta är att jag kommer försöka öka antalet kvalitetspass under denna cykel, ett bra sätt att bibehålla intensitet och även få in ett par extra kilometer i träningsdagboken.

Det som jag ibland kan ha problem med är motivation och fokus under de längre passen. Finns det inga fartökningar insprängda under dessa så lessnar jag snabbt och tappar motivationen. Jag misstänker att det är en last från min tidigare inriktning där man på de kortare distanserna inte behöver nöta mängd i samma utsträckning. Men för att få lite uthållighet även mentalt så krävs det att jag övar upp skalle och fokus under de längre passen.

I lördags genomförde jag ytterligare ett tröskelpass på mitt nyckfulla löpband. Som jag delgett er går bandet aningen för fort samt varierar lite i hastighet vilket är enormt störande under intervaller eller tröskelpass. Hur som helst så rådde det bister midvinter utomhus och att springa i högre farter var inte att tänka på så det fick bli bandet ändå. Efter lite uppvärmning påbörjade jag passet som började från 16.8km/h och sedan ökades med 0.2km/h för varje kilometer. Vid 17.8km/h ökade jag med 0.2km/h varannan kilometer till 18.5km/h. Totalt blev det 14 km och en bra genomkörare.

2009-12-19

Ålder

Morgonmys tillsammans med en alldeles för pigg Venla och en fredagstrött Mamma Marika:

Marika: Hur gammal är du Venla?
Venla håller upp två små spretiga fingrar och ler stolt.
Venla: Två år!
Marika: Det är rätt men vet du hur gammal mamma är?
Det triumferande leendet förbyts mot en konfunderad min.
Venla: Jag vet ingenting.
Venla funderar intensivt en kort stund.
Venla: Inte två år.

Korta raka enkla svar från Venla. Inga krusiduller. Hon vet inte hur många år Mamma Marika är. Det enda hon med säkerhet vet är att hon inte är två år. Pappa Patrik slöt ögonen för en kort stund och tänkte stolta tankar om sin dotter. Tog ett djupt andetag och reste sig upp för att ta itu med ännu en fredag.

2009-12-17

Snökaos

Fullspäckad dag som innehöll det mesta. Först och främst återigen sjuka barn på hemmafronten. Turen föll denna gång på Mamma Marika som fick stanna hemma och underhålla ungarna. Jag begav mig till jobbet och måste erkänna att jag bävade lite då jag blickade ut genom fönstret strax innan lunch. Det var länge sedan jag sett ett sådant snökaos som rådde.

Hur som helst så svidade jag om och begav mig ut på ett av de galnaste löppassen för säsongen. Hjälpte den kommunala plogtjänsten genom att ränna runt lite i Duvbos närområde för att sedan varva runt lite kring de två Sjöarna i Sumpan. På så gott som alla ställen var det totalt oplogat vilket innebar att man fick modda runt i tjock snö hela tiden. Givetvis var det gnistrande vackert utmed Sjöarna i det snötäckta landskapet men då det yrade snö åt alla håll och kanter så sved det på rätt bra om kinderna och ögonen. Ett par löpglasögon hade inte skadat alls under passet. Lyckades på någon vänster harva mig runt lite distans och sedan ta mig tillbaka till jobbet för att tina upp i en dusch.

Under kvällen jäktades det vidare in till stan där det stundade mäkta trevlig julfest med jobbet. Trerätters på Hilton vid Slussen för att sedan avrunda kvällen med föreställningen Kvarteret Skatan - I nöd och lust. Mycket bra show. Jag vill minnas ett x-antal tillfällen då jag skrattade så jag grät.

2009-12-16

Julklapp

Ärlig som jag är råkade jag nämna det ömmande bäckenet för Coach Lamas tidigare under veckan vid en mailkonversation. Lamas lät inte beskedet dröja särskilt länge. Reducerad mängd denna vecka samt utebliven kvalité åtminstone till lördag.

Så nu sitter man här i klistret och slåss mot sitt inre samvete. Reducerad mängd OCH utebliven kvalité? Vad är det för julklapp? Kvaliteten kan jag kanske ducka tills på lördag men mängden fortsätter jag nog pressa in då jag tycker att kroppen fortfarande suger upp den bra. Då det råder midvinter utomhus med mycket snömodd så har jag valt att enbart mata distansen på band för att mildra belastningen på bäckenet. Inte världens mest varierande löpning men jag har varit med om tråkigare saker. Lika bra att vänja sig, ska man springa marathon handlar det mycket om att behålla koncentrationen i över två timmar. Att mata monotona löpbandskilometer sätter skallen lite på samma prov.

2009-12-15

Potta

Flera bisarra konversationer inhämtade från matbordet i det Engströmska huset. Vi håller som bäst på att potträna Venla och det går faktiskt framåt med stormsteg. Den regelrätta mutningen med att hon får en glass vid genomförande av lyckat pink är naturligtvis en ganska avgörande framgångsfaktor i det här fallet.

Patrik: Venla vad ska du bli när du blir stor?
Venla flinar och svarar glatt.
Venla: Då ska jag pissa i pottan.
Elias grymtar till från sin sida matbordet.
Elias: Det är ju bättre om Venla blir en byggare istället.
Pappa Patrik begriper inte riktigt vad Elias syftar på.
Patrik: Jasså, varför då?
Elias: Då kan ju Venla bygga en egen toalett och pissa där hela tiden.

Well, att utbilda sig till byggare för att konstruera sin egen toalett känns väl lite överdrivet. Men vem vet, kanske blir Venla en professionell högutbildad pottpinkare när hon blir stor? Vid närmare eftertanke så hoppas jag nog att hon väljer en annan inriktning. Kanske bli en springlöpare (som Elias brukar kalla det)?

Fartlek: 2x(5/7/5/7/5')

Busy dag igår från morgon till kväll. Hann inte med den dagliga bloggposten så det blir till att kurera detta med dubbla posts idag istället.

Under den gångna helgen hanns det med en hel del. Sjukläget var dock inte så bra på hemmafronten. Jag var hemma med barnen under torsdag och fredag med mycket bandlöpning som följd. Började känna mig själv hängig under fredagskvällen och på lördag var jag ganska sliten. Under eftermiddagen fick jag dock finbesök i form av klubbkamraterna Swyzak ändå från Västerås och Seas. Coach Lamas hade skissat upp ett tröskelpass som vi med små variationer gemensamt skulle köra. Inte kunde man banga ur ett sådant tillfälle så jag valde att testa hur kroppen svarade upp. Om den inte var på humör skulle jag helt enkelt få skära ner på passet. Fartleken Lamas ordinerat såg ut enligt följande: 2x(5/7/5/7/5') @<3:30 med PJ 80'' och SPJ: 5'. Sista minuten på varje intervall skulle jag genomföra en fartökning ner mot milfart, dvs runt 3:05. Totalt innebar passet således 58 minuter i bra fart.

Lagom till det att vi stack ut våra näsor utanför dörren så visade vintern sitt fula tryne. Det började snöa massor och till på köpet frös det på och blev fullkomligt vansinneshalt utmed bil- och gångvägarna. Ingen sandning eller saltning heller. Bara rå oförlåtande halka när den är som värst. Hur som helst så rullade vi igång passet och jag kände ganska snabbt att kroppen av någon konstig anledning var på humör trots den semi-sjuka känslan tidigare under dagen. Efter en liten försiktig öppning i början av första serien så testade jag att trycka på aningen hårdare för att sedan under andra serien sakta men säkert jobba mig upp till full maskin. Det kändes lätt och ledigt i benen men tyvärr fick jag lägga väldigt mycket energi på att inte halka och dessutom tappade jag en hel del kraft i frånskjutet. Trots detta var det överraskande bra snittider som presterades på intervallerna. De avslutande intervallerna snittades ner mot 3:13 trots den mycket besvärande halkan vilket indikerar att jag fortfarande var fräsch mot slutet av passet och hade en hel del till att pressa ur kroppen om så hade behövts. Även snittpulsen visade mycket låga nivåer. Faktum är att jag under lördagens pass hade en lägre maxpulsnotering än snittpulsen på första kilometern under ondagens 10km-testlöp! Och det sammanfattar passen ganska bra. Onsdagens pass var tungt direkt från start men lördagens fartlek aldrig blev riktigt jobbig. Verkligen skumt hur kroppen kan reagera så olika på pass.
Nackdelen med passet var att jag på grund av halkan fick springa och spänna mig i magpartiet vilket hade som följd att jag var ordentligt sliten i mitt bäcken efter passet som summerades upp till knappa 27 km, 1:45.

Under lördagskvällen var det fortsatt ös då det stundade årsfest med klubben. Mäkta trevligt sällskap och framför allt kul att se alla civilt klädda. Man träffas ju en hel del under säsongen men så gått som alltid iklädda tränings- eller tävlingskläder.

Söndagen bjöd på lite halvspaka ben men härligt sällskap då jag och Swyzak mötte upp Trädroten för ett litet gemensamt distanspass. Bäckenet ömmade rejält och jag hoppas innerligen att det handlar om en överansträngning och inte något nytt strul som är skelettrelaterat. Trädroten har varit så klok att han hittat en prinsessa bosatt i just Sollentuna så jag tog på mig att guida runt honom lite i närområdet.

2009-12-11

Hosta

Hemma med barnen idag då de båda hostar något förfärligt. Framför allt Elias har fått en skorrande rethosta som inte vill ge med sig. Packade in barnen under förmiddagen och åkte till doktorn för att inkassera lite medicin. Barnen gör alltid stora ögon när de kommer till en doktor och blir nästan gravallvarliga. Lite fascinerande att se faktiskt.

Hur som helst så fick vi recept på lite luftrörsvidgande medicin som vi raskt åkte och hämtade. Barnens hosta mildrades visserligen men en bieffekt var att de blev totalt sänkta och nu ligger utslagna och sussar i sina sängar. Under tiden passade jag på att bränna av lite distanslöpning på bandet. De två senaste dagarna har jag på grund av sjukläget bara kunnat köra band och är nu uppe i 41 km bandlöpning på två dagar. Detta sätter verkligen betongskallen på prov då jag just stirrar in i en betongvägg medan jag springer.

Nåväl, fredag idag och en förhoppningsvis lugn helg väntar där familjen får tillfälle att kurera sig inför slutspurten innan julledigheten.

2009-12-10

Testlöp 10 km, 31:49

Igår var det lite kris i kajutan då Elias insjuknade och blev hemkommenderad i förtid från dagis. Det hela skapade lite rockader i det annars på sekunden anpassade schemat. Minsta lilla felskär så är veckan körd. Det finns absolut inga som helst marginaler att ta på så det var bara att gilla läget och försöka hinna med jobb, sjukt barn och träning på bästa alternativa sätt.

Hur som helst så kom jag tillslut ut på mitt pass som denna gång var lite speciellt då Coachen kommenderat upp ett testlöp över 10 km för att få ett (ytterligare?) besked hur formen egentligen är. Som jag delgav er i gårdagens post så var jag lite mer spänd och nervös än vid ett vanligt intervallpass. Ute var det plus tre grader och nästan vindstilla men mer viktigt var att det inte var halt eller isigt någonstans utmed banan.

Satte igång klockan och benen med målet att ploga runt 10 km på uppskattningsvis tre Tempovarv runt Silverdal. Tyvärr hade jag inte ingen sparring eller sällskap så det var bara att mobilisera och fokusera på egen hand. Kände ganska omgående att benen inte var på bästa humör utan att det skulle bli en seg resa. Den upplevda ansträngningsgraden var högre än jag räknat med samt flytet i löpningen ville inte riktigt infinna sig, istället kändes det lite orytmiskt. Valde att inte försöka känna efter för mycket på första varvet och sedan lura skallen efter bästa förmåga under de två avslutande varven. Med tanke på den senaste tidens intervalltider så ansåg jag att jag borde kunna sikta på en tid runt 32 minuter med tanke på det mörka och kyliga vintervädret samt det faktum att jag matat ganska mycket mängd den senaste tiden.

GPS-en pep till för varje passerad kilometer och tillslut var jag ute på tredje och sista varvet. Ordentligt sliten och tappade lite in de två avslutande kilometerna. Avsaknad av sparring eller rygg att jaga gjorde sig verkligen påmind mot slutet då man är sliten. Det fanns ingen extra morot, ingen att jaga eller någon som man försökte hänga av. Klockade hur som helst in milen på 31:49 vilket var i paritet med det jag hade siktat på. Med tanke på min dåliga känsla under testlöpet så var jag nöjd med resultatet. Med lite mer pigga ben, sparring, mildare och ljusare väder, lättare skor och klädsel så kan jag säkert kapa upp mot en minut på denna landsvägstid. Faktum är att 31:49 är snabbare än jag presterat på landsvägstävling under hela säsongen 2009 och nu är jag ändå ordentligt nertränad. Sätter saker och ting i perspektiv.
Bra och inspirerande perspektiv.

2009-12-09

Nervositet

Klockan börjar bli dags för hemgång och eftersom det var simskola med Elias igår så kommer veckans första intervallpass genomföras idag istället.

Normalt sett brukar jag ha en högre anspänning och känna ett sting av nervositet inför ett hårt intervallpass. En ligth-version av hur jag brukar känna mig inför en tävling. Inget fel med detta, det är ju ett sätt för kropp och skalle att förbereda sig för den kommande uppgiften vilket man säkerligen har nytta av när det väl är skarpt läge vid tävling. Det brukar ju heta att som man tränar tävlar man och det tycker jag stämmer väldigt väl överrens med hur det är med löpning och framför allt intervallträningarna. Dessa ger en bra bild av hur formen är och vad som är en rimlig målfart och ansträngningsgrad. Då det väl är tävling är det bara att utföra det man tränat på med förhoppningsvis inte så stora avvikelser i resultat.

Idag är det aningen mer nervositet och anspänning än normalt inför kvällens intervallpass som är lite annorlunda till utformningen. Istället för regelrätta intervaller eller tröskelpass så är det helt enkelt ett testlopp inplanerat. Visst ska jag ta resultatet med en nypa salt. Jag kommer genomföra passet solo utan sparring, i vintermörker och kyla samt betydligt mer påpälsad än en vanlig tävlingsklädsel. Dessutom plogade jag över 15 mil förra veckan vilket kan sega ner kroppen en aning. Samtidigt vill jag ju trots allt att passet ska gå bra och få ett (ytterligare?) kvitto på att träningen går åt rätt håll och att kroppen suger upp det man matar den med.

2009-12-08

Högläsning

Under helgen kom Elias med en av sina många reflektioner. En sådan där som man själv aldrig skulle komma på men som efter lite fundering är fullt rimlig och logisk. Eller vad tycker ni själva?

Elias: Pappa, jag tycker högläsning är ett konstigt ord.
Patrik: Jasså? Varför det?
Elias: Då man ska läsa för andra ska man ju inte skrika högt och väsnas.
Patrik: Nä det har du rätt i. Hur så?
Elias: Man ska inte göra högläsning. Det borde heta lagomläsning.

Elias har en poäng.
Hatten av och kreds till honom.
Högläsning är verkligen ett konstigt ord.

2009-12-07

4x3km @3:07, PJ: 3'

Japans färger. Vitt och rött!

Ny bra träningsvecka lagd till handlingarna. Lyckades faktiskt skrapa ihop 15 mil fördelat på tio pass varav två intervallpass. Var lite orolig i inledningen av veckan om kroppen hade återhämtat sig från magsjukan veckan innan men det rullade på bra. Dessutom tryckte jag in en svinspruta i kroppen på måndag men slapp undan några som helst biverkningar. Eller så var kroppen så upptagen med att svälja all mängd jag matade med att den aldrig hann börja grina över sprutan. Mängden fördelades enligt:

Mån: Distans, 20 km
Tis: Tröskelpass 4:30->3:15, 25 km
Ons: Distans, 13 km, 7 km
Tor: Distans, 14 km, 6 km
Fre: Intervaller 4x3km @3:10, PJ: 3', 20 km
Lör: Distans, 20 km
Sön: Distans, 15 km, 10 km
Tot: 150 km

Veckans bästa pass blev intervallpasset i fredags som var skissat till 4x3km @3:10, PJ: 3'. Ett på pappret styggt pass som dessutom skulle genomföras solo i vintermörker. Kroppen var lite mör under passet och jag kände ganska omgående på första intervallen att det var lite kämpigt. Det var en sådan där dag då man inte fick något som helst gratis utan det skulle bli en kamp mot skallen och två gnällande ben. Pressade på de två första och var ordentligt sliten. Inte direkt uppmuntrande att konstatera att jag hade hälften kvar. Lyckades lura skallen under tredje intervallen och sedan gräva djupt i registret under sista trean. Sagt och gjort så kunde jag trots den kämpiga känslan konstatera att intervallerna snittades på ca 3:07 enligt:

1. 9:27, (3:09/km)
2. 9:18, (3:06/km)
3. 9:20, (3:07/km)
4. 9:23, (3:08/km)

Skönt att kunna prestera hyfsade tider trots att man fick kämpa nästan hela vägen. En liten överraskning väntade mig då jag kom hem och tog av mig skorna. Upptäckte att framdelen på ena skon var helt blodfärgad. Det var tydligen någonting under nageln som hade gett vika med liten ytligt blodutgjutelse som följd. Jag hade inte märkt av det under passet men barnen gjorde stora ögon när de såg vad Pappa Patrik hade stått ut med.

De struntar fullkomligt i antal kilometer eller snittider. Men kommer man hem med lite krigsskador så hyllar de mig likt Rambo.

2009-12-04

Fredagsintervaller

Strax dags för hemfärd denna arbetsveckans sista dag. Ute är det som vanligt mörkt men det ser ut att vara minimalt med vind och en hyfsad temperatur vilket indikerar att det kan gå bra på intervallpasset som snart ska påbörjas. Under tisdagens tröskelpass var det bitvis ganska halt vilket avspeglade sig i lite safe-löpning samt förlorat frånskjut. Håller sig bara temperaturen på rätt sida 0-strecket så borde det gå bra idag.

Lamas har för dagen skissat upp aningen kortare intervaller som ska hållas i ganska hög fart. På programmet står i detalj: 4x3km @3:10 med PJ: 3'. Att bränna av totalt 12 km i 3:10-fart med tanke på de yttre förhållandena kan kräva en viss arbetsinsats. Benen har dock känts pigga och bra under dagen så jag har en liten förhoppning av att kunna matcha Coachens plan.

2009-12-03

Dagens andra pass

De dagar då man ska hinna spränga in över 20 km i träningsdagboken så blir jag ofta tvungen att fördela dessa på två pass. Det första på kanske 15 km och det andra lite kortare, mellan 5 - 10 km. Att dela upp passet lättar upp lite mentalt samt att det är lättare att harmonisera in träningen med det övriga i livet som ska hinnas med.

Nu under den mörka vintertiden brukar jag försöka köra ett distanspass på lunchen. Egentligen föredrar jag att springa lite senare på eftermiddagen men fördelen med att förlägga passet tidigare är att man har möjlighet att få lite uppskattad sol i ansiktet. Det kan tyckas överdrivet men möjligheten att tina upp och solbomba sig lite under distanspasset lättar verkligen upp tillvaron för mig.

Nackdelar med att dela upp dagens träning på två pass då? Well, uppenbart är att man bränner lite extra dyrbar tid på förberedelser så som ombyte och dusch. Sedan har vi hela aspekten kring huruvida det är bra att stärka upp kroppen med lite längre pass ibland beroende på vilken/vilka distanser man fokuserar på. För min egen del brukar jag välja att blanda dessa förekomster av upplägg. Under vardagarna blir det en del dubbelpass medan jag under helgen om det finns tid över brukar föredra att genomföra ett lite längre pass istället för två.

Det som dock slog mig under gårdagens andra pass var hur mycket lättare det ofta är att genomföra pass nummer två. Trots att man egentligen borde vara lite sliten så brukar ofta benen bara rulla på oförskämt lätt under dagens andra pass och så var det precis igår. Under lunchen körde jag 15 km i gnistrande vackert vinterväder runt de två Sjöarna i Sumpan och ett varv i Ursvik. Benen var aningen stolpiga och jag fick inte så mycket gratis. På kvällen däremot då jag rullade runt två varv i Silverdal och benen pinnade på av sig själv utan någon som helst ansträngning. Snittfarten var 15 sekunder snabbare per kilometer och snittpulsen var mycket lägre än under lunchpasset. Hela scenariot var väntat men jag kan ibland tycka att det är lite märkligt. Eller?

Kanske borde man överväga att klämma in ett dubbelpass de dagar då det står intervaller på schemat? Ett distanspass på lunch och sedan intervaller till middag? Då borde man ju egentligen slå världsrekord på intervallerna. Något säger mig att detta inte är något direkt framgångsrecept men kanske borde man testa någon gång (eller lite oftare)?

2009-12-02

90' tröskelpass i progressivt ökande fart

Coachen hann leverera träningsskissen i tid. Phew. En hel timme till god ringde han med maten i vrångstrupen och kraxade fram att de var på ingång. 30 minuter senare fanns de i min mailkorg. Så nära tusingarna jag var. Men nära skjuter ingen hare. Istället blev det ett lite mildare tröskelpass liknande det jag körde för tre veckor sedan. Anledningen till det aningen mildrade upplägget var med hänsyn till min magåkomma i slutet på förra veckan samt det faktum att jag utan att egentligen begripa riktigt varför gick och vaccinerade mig själv och barnen dagen innan. Hittills inga biverkningar. Peppar peppar.

Skissen löd 90 minuter tröskelpass i progressivt ökande fart enligt 30' 4:30->4:00, 30' 4:00->3:30 och slutligen 30' 3:30->3:15. Första 50 minuterna handlar det bara om att rulla igenom med så lite slitage som möjligt. Det egentliga passet börjar sista halvtimmen då man ska snitta 3:30 ner till 3:15. Egentligen är det inga fantomfarter vi snackar om men det man ska ha i åtanke är att man går in i detta parti med en timmes löpning i kroppen och uppskattningsvis 16 löpta kilometer. Hur som helst så kändes benen hyfsat ok och då jag mot slutet av passet insåg att jag inte led av några besvär från magsjukan eller vaccinationen så var det bara att pressa på lite hårdare under den avslutande delen på passet.

Det som var den stora boven i dramat under gårdagens pass var halkan som slog till utan förvarning. Då jag stack ut på passet var det precis nollgradigt och samtidigt ganska fuktigt i luften. Detta fick till följd att asfalten mot slutet av passet blev riktigt hal och jag fick tryggHansa-springa på några ställen för att inte stå på öronen. Att pressa distans med halka är ok men att slänga in 30 minuter i farter ner mot 3:15 då är man ganska beroende av bra fäste. Dels fick jag springa och spänna mig lite för att inte halka och dels tappade jag en del kraft i frånskjutet vilket förmodligen resulterade i lite sämre snittider per kilometer. Inget att hänga läpp för. Snittpuls och kilometerpasseringar var riktigt bra och ett bra kvitto på att sviterna från förra veckans sjukdom är borta. Körde på riktigt bra sista halvtimmen där merparten av kilometerna lades under 3:20 med sista på 3:12. Totalt summerades passet upp till 25 kilometer och detta firade jag efteråt med en tisdagspizza och julkalender tillsammans med barnen framför tv:n.

2009-12-01

Instruktioner?

Vad är det som händer? Mindre än tre timmar kvar till avkick för kvällens intervallpass och Coach Lamas instruktioner lyser alltjämnt med sin frånvaro. Inte blir det bättre av att han dessutom verkar ha gått under jord och inte kan nås per telefon för muntliga direktiv.

Så vad göra? Jag känner svetten tränga fram och ångestkänslorna lura bakom pannbenet. Fortfarande finns det lite tid kvar för Lamas att råda bot på situationen annars blir det till att själv komponera fram ett lämpligt intervallpass. Och med mig bakom styrspakarna så stavas detta obönhörligen till: tusingar. TUSINGAR! Massor av sköna endorfinbefriande tusingar! Likt mina barn som nästan tåras av begär efter godis då vi passerar godisdisken på matvaruhuset så blir jag nästan helt till mig då jag släpper loss fantasin och tänker i termer av tio tusingar i progressivt ökande fart från 3:10 ner till 3:00 med 45'' ståvila.

Kämpa Patrik!

2009-11-30

Magen back in buisness

Den gångna helgen gick i magmullrandets tecken. Efter att mot slutet av förra veckan drabbats av någon magåkomma så återupptog jag löpningen ordentligt under helgen. Benen var återställda på lördagen men magen var ännu inte helt i harmoni vilket fick till följd av att jag några gånger under mitt och Herr Larms distanspass fick ta några ofrivilliga gödselavbrott. Under söndag var dock allt som vanligt igen, kropp och framför allt mage var återställda och med på noterna.

Totalt sett fick jag ihop lite drygt tio mils löpning under veckan vilket jag faktiskt är ganska nöjd med med tanke på att jag under två dagar var ordentligt schelten på grund av magbesvären. Jag hade i och för sig planerat att ta en återhämtningsvecka med lite mindre mängd men sjukdomen gjorde att veckan inte direkt upplevdes som någon lugnare vecka. Nog om detta, jag är frisk nu och redo för en ny hård träningsvecka.

Som avslutning på dagens post så ger jag ett litet lästips från en lysande blogg inriktad mot löpningen i Japan: JRN - Japan Running News. Artikeln jag varmt rekommenderar redogör för olika skillnader i prestationsnivåer för amerikanska och japanska ungdomar i åldern 18-22 år. Mycket intressant läsning där man även gör paralleller till utfallet i resultat med de olika ländernas träningsbakgrund och filosofi. Glöm inte heller bort att läsa kommentarerna som även de ger intressanta infallsvinklar.

2009-11-27

På bättringsvägen

Kroppen är på bättringsvägen och det är med viss lättnad jag konstaterar det. Visserligen har jag inte någon aptit vilket egentligen signalerar att jag inte är helt återställd men sakta men säkert kommer kraften tillbaka i kroppen. Jag har haft lite ont i nedre delen av ryggen under dagen men det är svårt att veta om det beror på sjukdomen eller det faktum att jag legat i sängen nästan konstant de två senaste dygnen.

Nåväl, om kroppen svarar upp bra så siktar jag på att återuppta träningsschemat under helgen fast med den ändringen att jag skippar kvalitén. Ska jag vara riktigt ärlig så hade jag egentligen tänkt springa en halvmara under helgen i Italien (södra Gardasjön). Resesällskapet var som vanligt Enhörna-resenärerna samt herr Larm. Då det är sjukstuga hemma hos Larmen så blir han precis som jag kvar i Sverige. För min egen del så bestämde jag mig för några veckor sedan att hoppa över tävlingen. Det var så länge sedan jag i lugn och ro kunde fokusera på träningen utan att ha olika avbrott i form av viktiga och mindre viktiga tävlingar att ta hänsyn till. Visst ska man kunna strunta i de mindre viktiga tävlingarna och ta dem som träning men det är något som jag har väldigt svårt för. Står jag på startlinjen och har på mig ett tävlingslinne så är det bara 110% som gäller.

Lite melankolisk blir jag då inser att jag förmodligen hade kunnat pulvrisera mitt pers om jag bara kommit till start. Men sedan blev jag sjuk och vips så slipper jag ligga sömnlös om nätterna och grunna på detta. Tänk vad skönt när allt löser sig av sig själv.

Nu håller jag istället tummarna för att Unicorn-Linus försvarar de svenska färgerna och får på ett bra race som förprepp till hans mara i mitten av december. Just det, en till mara för honom. Hans tredje för säsongen. Ingen rast och ingen ro för den mannen! Men så är han en tränings/tävlingsprodukt av sällan skådat slag!

2009-11-26

Däckad av vaddå?

Well, det är med vemod jag konstaterar att jag verkar ha åkt på nåt ordentligt skit i systemet. Vaknade i natt bokstavligen av min mages mullrade och att jag var ordentligt illamående. Sov sedan till 13:00 men kände mig fortfarande helt överkörd i kroppen. Att gå till jobbet var inte att tänka på.

Från början misstänkte jag matförgiftning då det bara är jag i familjen som blivit sjuk. Mitt magknip och illamående kanske kunde bero på att jag ätit annan mat än övriga familjemedlemmar. Men under dagen har jag haft så pass ont i kroppen att jag börjar undra om det är något annat som smittat mig?

Nåväl, merparten av dagen har spenderats slumrandes i sängen. Jag hoppas innerligen att jag skakar av mig detta så fort som möjligt. Jag avskyr att vara sjuk och jag har dessutom mil att jaga ute i spåret.

2009-11-25

2x(8'/6'/4') @3:12-3:15, PJ:2', SPJ:4' + 3x1km

Ytterligare ett bra genomfört intervallpass lagt till handlingarna. Jag har anat att formen är riktigt god men gårdagens intervallpass blev ett riktigt styrkebesked. Lamas skiss löd 2x(8'/6'/4') @3:12-3:15 med en pausjogg på 2' och seriepausjogg på 4'. Som extra bonus fick jag dessutom tre stycken tusingar.

Sagt och gjort. Under dagen hade jag känt mig lite små seg och sliten men så fort jag kom ut i vintermörkret så kände jag hur benen svarade upp överraskande bra. Efter lite uppvärmning och löpskolning så drog jag iväg på första intervallen och benen bara rullade av sig själv. Visst var det mörkt och vinterdeppigt utomhus men temperaturen var precis lagom och det var knappt någon märkbar vind som störde.

Slängde ett hastigt öga på klockan efter lite drygt en kilometer och noterade att snittfarten var en bit under 3:10. Kände ett sting av oro över att jag öppnat för hårt med risk för sprängning men eftersom benen svarade upp så pass bra och jag inte kände mig direkt ansträngd så lät jag dem hållas. Skakade av mig tröttheten av 8-minuters-intervallerna överraskande lätt och återhämtade mig bra på paus- och seriepausjoggen. Ut på andra serien så känner jag att jag har läget under kontroll och att jag kommer kunna behålla farten hela vägen.

Stärkt av att hela passet gått så pass enkelt och klart under Coachens angivna målfart så var det dags för de tre avslutande bonustusingarna. Jepp, ni fattar. Jag var hög som en påtänd tomtenisse. Dessutom anslöt Herr Larm, nyss hemkommen från varma, ljusa, sköna breddgrader och gjorde mig sällskap. Jag gav honom cirka tio sekunders försprång och satte sedan efter honom. Upplägget var perfekt, vi sporrade varandra till riktigt fina tider. Sista tusingen avslutades på 2:48 vilket sammanfattade intervallpasset på ett utmärkt sätt. Passet var ett sådant där som bara inträffar några gånger per år. Allt bara klaffar och håller. Det blir inte ens jobbigt trots vintermörker och mestadels sololöpning. Runner's high över totalt 24 km. Eftersom jag för dagen inte skäms för utfallet på intervallerna så redovisar jag dem i sin helhet nedan:

1. 8:30, @3:07
2. 6:00, @3:04
3. 3:57, @3:06

1. 8:01, @3:08
2. 5:59, @3:06
3. 4:01, @3:08

1. 1km, @2:53
2. 1km, @2:59
3. 1km, @2:48

2009-11-24

På spelfronten...

New Super Mario Bros Wii.

Det var ett tag sedan jag skrev nåt om tv-spel. Frukta icke. Bortsett från mitt intresse för löpning så ligger fortfarande tv-spelande, film och serietidningar mig varmt om hjärtat. Tyvärr är det ju ofta så att livet upplevs vara en ständig tidsbrist och för mig är detta inget undantag. Att hinna med jobb, familj och löpning tar det mesta av tid och energi i anspråk.

Ofta brukar det vara så att det sker en anstormning av goda speltitlar mot slutet av året då det nalkas juletider. Så även i år. De senaste veckorna har jag haft fullt upp med att hålla huvudet uppe över alla intressanta spelreleases. Det spelet som snurrat sig varmast i PS3:an är Uncharted 2: Among Thieves. Ett otroligt bra spel med gripande handling och fantastiska miljöer. Naughty Dog har verkligen överträffat sig med denna titel. Under helgen klarade jag spelet och slängde mig raskt över nästa spelsläpp: New Super Mario Bros Wii. Jag är ett stort fan av just Nintendo och framför allt plattformsspelen med Mario. Retrokänslan är total och spelet stödjer även co-op upp till fyra spelare vilket passar utmärkt då jag tillsammans med Elias kan spela det.

Övriga titlar som ligger och väntar i spelhyllan är Modern Warfare 2, Brütal Legend, Left 4 Dead 2 och Assasins Creed 2. Frågan är bara när man lyckas frigöra tillräckligt med tid för att hinna spela igenom dem.

2009-11-23

Mera mil

Återigen en bra träningsvecka lagd till handlingarna. Totalt skrapade jag ihop lite drygt 14 mil och två intervallpass med ett långpass i hyfsad fart på lördagen. Detta var femte veckan på rad då jag kommit upp i mängder över 11 mil vilket är mer än jag hittills snittat under säsongen då bäckenbenet satt stopp för mer kilometer jagande.

Det känns som om kroppen börjar suga upp de extra kilometer som jag belönar den med och sakta men säkert så acklimatiserar den sig vid dessa mängder. Det som var mest positivt under den gångna veckan var att kroppen kändes sig hyfsat pigg och alert på merparten av passen vilket självfallet bidrar till en mer positiv bild av genomförandet.

I samråd med Coach Lamas tar jag nu en aningen lättare vecka så kroppen får återhämta sig. Fortfarande hårda inplanerade intervallpass men lite mindre fokus på att jaga mil.

2009-11-20

Det okända friidrottsundret

Fredagsposten idag blir ett litet lästips. Då inte Coach Lamas skissar upp intervallpass till mig eller andra adepter så fördriver han tiden med att figurera i media på diverse olika tillhåll. Ni har säkert hört hans fagra stämma i marathon- och friidrottssändningar på Joråsport samt kanske läst några av hans alster på friidrott.se eller marathon.se?

För drygt en månad sedan avgjordes halvmarathon-VM i Birmingham och det som jag då reagerade på var att en amerikan (Dathan Ritzenhein) placerade sig så högt upp som nummer tre. Bara i år har två stycken amerikaner gjort sub 13:00 på 5000m (Matt Tegenkamp, Ritzenhein) samt placerat sig hög upp i resultatlistorna både på bana- och landsvägsmästerskap. Utöver dessa löpare har vi även Ryan Hall och nykorade segraren på New York Marathon Meb Keflezighi. Så vad gör de egentligen därborta? Min följd fråga till Lamas var ur det nu kom sig att Amerika lyckats producera så många bra löpare på kort tid? Lamas svarade lite kryptiskt att frågan var berättigad och att han redan börjat processa och framställa en artikel om detta.

Men för två dagar sedan hittade jag resultatet i form av en alldeles lysande och underbar artikel på friidrott.se. Ingressen sammanfattar det hela på ett mycket bra sätt:
De senaste två åren har vad som kallats "Det jamaicanska sprintundret" varit oerhört omskrivet/omtalat av en något yrvaken mediavärld. Däremot har det varit nästan helt tyst om "Det amerikanska löparundret", en företeelse på många sätt betydligt märkligare än Bolt & Co.

Ingressen i sin helthet (ALJ).

Den über grymma artikeln om den amerikanska renässansen. Författad av ingen mindre än Lorenzo Nesi.

2009-11-19

Kameratillbehör

Canon EF 24-70mm f/2,8 L USM

Igår var det lilla julafton för mig. Strax innan konferensresan till Japan investerade jag i ett nytt kamerahus, Canon 5D mark II. Eftersom huset uppvisade lika vansinnigt bra bilder som skyhög prislapp så upptäckte jag ganska snabbt att mitt nuvarande objektiv inte räckte till. Det hela kan ungefär liknas vid en extremt dyr förstärkare men mindre bra högtalare. För att få bra ljud behövs båda komponenterna. Eller för att dra en parallell till löpningens underbara värld. Det räcker inte med att ha två pigga ben på intervaller eller tävling om inte skallen är med på noterna (lärdom: underskatta aldrig the power of bra pannben).

Sagt och gjort så har jag nu under en tid sonderat träsket av objektiv och tillslut riktat in mig på ett Canon Objektiv EF 24-70mm f/2,8 L USM. För några dagar sedan drog jag iväg en beställning och av bara farten slängde jag även med en blixt. Lika bra att slå på stort. Igår anlände paketet och det var med stor iver som jag packade upp det och monterade prylarna på kameran. Tyvärr var timmen sen så jag hann inte göra nån djupare analys eller test men allt känns tipp topp.

Inom mig råder nu en inre kamerafrid.
Lite som lugnet efter ett bra genomfört intervallpass.

2009-11-18

2x6'/5'/4' @3:10, PJ: 2', SPJ:4' + 2x1000m @3:05

De senaste veckorna har jag mestadels plogat långa intervaller och tröskelpass men igår var det dags för lite kortare intervaller i högre farter. Ute lös (notera ordvalet) solen med sin frånvaro och genom de dimgrå molnen värkte regnet ner.

Jag resignerade och valde då att istället iklä mig ett parshorts och varva upp löpbandet hemmet. Som jag delgett er i någon tidigare post så dras bandet med någon felaktighet i dess mjukvara som gör att bandet går lite ojämnt och rycker i tempo likt en kenyan i täten. För det första upplever jag att bandet generellt går lite för snabbt. Kör jag till exempel distans i 4:10 så är den upplevda ansträngningsgraden mer lik 4:05. För det andra så varvar bandet successivt upp sig till en ännu högre fart innan det liksom slår av en kort stund och drar ner på farten. Detta ryckiga beteende kan man leva med på ren distanslöpning men då man pressar intervaller så är man som bekant väldigt känslig om man ligger lite för hårt på vissa partier och drar på sig för mycket mjölksyra. En annan faktor som påverkar löpningen på bandet är att det blir väldigt varmt i ett rum med normal ventilation då man springer band. Svetten fullkomligt rinner utmed kroppen och man får slita mer då kroppen är på gränsen till att bli överhettad. Jämför löpning i svalt väder kontra en stekande sommardag i solsken.

Lamas pass var i alla fall dikterat till följande: 2x6'/5'/4' i 3:10-fart. Pausjoggen var 2' och seriejoggen 4'. Efter dessa två serier skulle jag avsluta med två stycken tusingar i 3:05/km. Således inte ett extremt jobbigt pass men lade jag till värmefaktorn samt det ryckiga bandet så hade jag nog trots allt lite att stå i under intervallerna.

Kände redan på första serien att jag hade bra ben och genomförde den egentligen utan direkt slitage. På andra seriens 5-minuters-intervall började det svida lite men jag skakade av mig det och slutförde både andra serien och de två avslutande tusingarna utan att behöva ta i för fullt. Genomgående en mycket bra känsla genom hela passet och jag kunde bibehålla god teknik fullt ut. Då intervallerna var som längst sex minuter så var det inga problem att behålla koncentration och fokus, något som kan vara ett större problem när man till exempel pressar 5km-intervaller. Vidare var passet ett gott formbesked då jag trots allt matat rätt mycket mängd de senaste veckorna men ändå verkar ha en liten fartväxel kvar i kroppen. Dessutom skapar bandet klart tuffare förutsättningar än det som Lamas ursprungligen skissade upp men likt den reptil man är så kan man omöjligen vika ner sig och korrigera dessa till yttre rådande förhållanden.

2009-11-17

Simning


Elias är en baddare på att simma. Jag måste erkänna att jag är djupt imponerad av hans simkunskaper. Då Pappa Patrik förmodligen är en av de tre sämsta simmarna i Sverige (och förmodligen den som fryser mest) så är Elias helt orädd för vatten.

Jag måste dock ge lite creds till mig själv och Mamma Marika då vi systematiskt sedan Elias var ett par månader har tagit honom på babysim, helgsimning tillsammans med familjen samt nu de senaste åren simskola. Och som bekant så ger övning färdighet. Elias simmar och dyker nu helt obehindrat. Det som ger honom mest problem är då han ska simma längre sträckor och måste hålla huvudet över vattnet. Det har egentligen aldrig slagit mig tidigare men självfallet väger ju huvudet mer i förhållande till kroppsvikten hos barn vilket gör att de måste kämpa hårdare med att hålla det över vattenytan än vad vi vuxna behöver göra. Nåväl, det ska nog bli fason på detta också. Nya simövningar är inplanerade tillsammans med familjen redan till helgen om allt går enligt plan.

En mycket angenäm bieffekt av att storebror Elias är totalt orädd för vatten är att det smittar av sig på Venla. Hon rycks med av Elias simglädje och är även hon nästan helt orädd för vatten och imponerande duktig i vattnet.

Det är med viss oro jag börjar fundera på om man satt två blivande simmare till världen istället för löpare...

2009-11-16

3x5km @3:20->3:15, PJ: 3'

Ännu en helg till ända. Innan helgen blev ett faktum var det fredagsmys på programmet. Inte chips, popcorn och horisontellt liggande i soffa utan fräsiga långintervaller. Lamas fortsätter skissa upp 3x5km i progressivt ökande fart enligt 3:20->3:15 där pausjoggen var satt till 3'.

Ganska kallt och kyligt ute och så förtvivlat mörkt. Inte nog med att solen knappt visat sig på säkert tre veckor under de ljusa timmarna, mörkret kommer tidigare och tidigare nu och det tär på en. Ute var det dock nästan vindstilla vilket uppskattas desto mer.

Kände att jag inte hade samma pigga ben som under onsdagens 90' tröskelpass. Till på köpet hade Herr Larm dragit till varmare och ljusare breddgrader och lämnat mig ensam hängandes. Ingen idé att känna efter för mycket. Bara att ta fram pannbenet och utföra det aviserade passet. Klockade in första femman på 16:23 vilket gav ett snitt på drygt 3:16/km. Mot slutet av andra femman känner jag hur magen börjar bli vred på mig. Kunde kanske bero på chilisåsen till fisken jag åt till lunch. Lyckades dock bita i och genomföra andra intervallen med ett nödrop. Tiden för denna 16:05, alltså 3:13/km. Fokus var inte längre på genomförandet av den tredje intervallen utan bara om magen kommer hålla hela vägen. Det är ju inte tusingar vi snackar om utan fem kilometer. Tyvärr visade sig mina farhågor vara besannade. Efter två kilometer känner jag att det är kört. Lyckas hålla mig på fötter en kilometer till då jag varvar utanför mitt hus. In för en hastig visit och bokstavligen lätta på trycket innan jag kastade mig ut för de två avslutande kilometerna. Kände att jag hade tappat lite flyt i löpningen pga avbrottet men hade nu i alla fall en mage som medgav löpning. Sista intervallen klockades även den på 16:05 och 3:13/km. Hade det inte varit för min arga mage hade jag nog kunnat kapa lite fler sekunder på denna avslutande intervall.

I söndags körde jag 21 km med 5x5' i 42KP insprängt under mitt långpass. Lite kantigt inledningsvis men det lättade på successivt enligt ett progressivt upplägg signerat Lamas. Totalt summeras veckan upp till sex pass och totalt 120 km. Nöjd att ändå komma upp på hyfsad mängd trots en vilodag då jag även passade på att serva kroppen med en naprapatbehandling.

2009-11-13

Köttbullar

Venla och farmor skapar konst.

Venla mår som en liten prinsessa och verkar stortrivas på sitt dagis. Som småbarnsförälder mildrar detta samvetet en aning. Av naturliga skäl svider det självfallet lite mindre i själen då man lämnar barnen på dagis och i alla fall vet att de kommer ha kul med sina dagisfröknar och kamrater.

Då Venla fullkomligen bubblar av tal (och andra ej definierbara ljud) så brukar jag passa på att försöka ha någon form av dialog med henne. Jag passar på att fråga henne om vad hon gjort på dagis under dagarna, vem hon har lekt med, vilka sånger de sjungit på samlingen och slutligen vad de ätit för mat till lunch. Jag vet av erfarenhet att Venla har en sällad skådad aptit och att hon brukar skina upp lite extra då man för in samtalsämnet kring mat. Med lyriska ögon och exalterad röst utbrister hon: KÖTTBULLAR!

Inget fel med det. Det är jätte kul att hon berättar det och jag delar verkligen hennes entusiasm. Det som dock dämpar min entusiasm en aning är att Venla nu två veckor i rad svarat KÖTTBULLAR på min fråga.

Och nej.
Dagis har inte serverat barnen köttbullar två veckor i rad.
Notering till mig själv: Lär Venla namnet på andra maträtter under helgen.

2009-11-12

Mera tröskel

Återigen stod det långt tröskelpass på programmet signerat Lamas. Well, jag börjar bli lite härdad och har sugit upp de tidigare tröskelpassen så jag var lite småladdad innan start.

Herr Larm kom förbi mig strax efter hemkomst från jobbet och tillsammans påbörjade vi passet. Tyvärr visade vädret sig från sin sämre sida då det regnade katter och hundar. Inte direkt det väder man vill ha då det stundar ett längre tröskelpass.

Lamas pass var uppskissat till följande. 90 minuter progressivt ökande fart enligt: 20': 4:30->4:00, 25': 4:00->3:30 och avslutningsvis 45': 3:30->3:15. Jämför man med förra veckans liknande pass så var det en ordentligt skärpning av passet. Kortare tid i den lugna fasen (4:30->4:00) samt längre tid i den avslutande snabba fasen (3:30->3:15). Larmen och jag jobbade oss ner mot Edsbergs slott innan vi vek av genom Sollentuna centrum och lite kringelkrokar i diverse bostadsområden. Halvvägs genom passet kunde vi glatt konstatera att regnet slutat vräka ner och att fästet nu var gott för frånskjut.

Kilometerna tickade på en efter en och alla låg inom de riktlinjer Lamas delgett. Då jag hade knappa timmen på klockan kom vi tillbaka till Silverdal och där snurrade jag tre stycken tempovarv med bra farthöjning. Genomgående bra känsla under passet som totalt tillskrevs 26 km där de 15 sista kilometerna gick under 3:30 och de tio avslutande i snitt på 3:18 vilket ger 33-blankt på milen. Trots mängden och farten kände jag att jag inte behövde slita för att matcha målfarten. Hade det varit nödvändigt kunde jag säkert slänga in en växel till.

2009-11-11

Vilodag

Igår var det vilodag inplanerad på programmet. Totalt summerade jag ihop 34 träningsdagar på raken med ovanligt mycket mängd och kvalité för att vara mig. Det var länge sedan jag fick ha en sådan lång och kontinuerlig träningsperiod. Så även om kropp och själv är lite slitna så känner jag ändå att kroppen likt den svamp den är sakta men säkert suger upp träningen och sakta acklimatiserar sig på lite större doser av kilometer.

Dagen till ära firades med hårklippning och att bli knådad av naprapat för att sedan utan stress eller press hinna med att jobba in de obligatoriska åtta timmarna och ändå hämta ungarna i sedvanlig tid från dagis. Under kvällen lagades det ordentligt med pasta och sedan efter det att ungarna knoppat in så blev det en dos tv-spel. Spelen hopar sig nu på hög och jag måste verkligen ta mig i kragen för att spela av dem. I pipen ligger: Uncharted 2, Batman: Arkham Asylum, Brütal Legend och Modern Warefare 2.

Idag är det tröskelpass på programmet. 90 minuter som ska avverkas i progressivt ökande tempo enligt:
20': 4:30->4:00
25': 4:00->3:30
45': 3:30->3:15

Således en liten uppskruvning från förra veckans liknande pass. Om jag har riktigt flyt kommer Herr Larm loss så man får lite sällis på detta krävande pass.

2009-11-10

Axplock

Elias bubblar vidare med frågor som man ibland inte har något bra svar på. Här är ett axplock från den senaste veckan:

Strax innan läggdags och jag stoppar om Elias i sängen. I djupt förtroende tittar han mig djupt i ögonen och frågar:
- Pappa, när blir man egentligen vuxen?

Nästa fråga ploppade upp under helgen då vi var vid simhallen. Elias stod och funderade och frågade mig sedan:
- Hur gammal måste man vara för att låna pengar på banken?
(Man undrar ju vad Elias har i kikaren?

Igår efter hemkomst från dagis:
Patrik: Vad gjorde ni på dagis idag då?
Elias: Vi lekte en massa saker.
Patrik: Jasså, som vaddå?
Elias: Vi var ute och gungade, byggde en koja och jagade varandra.
Patrik: Oj då. Det lät som ni hade det kul.
Elias: Det var jätte kul.
Patrik: Ok, var det några dagisfröknar med?
Elias: Några var med. De andra fröknarna var inne och planterade.
Patrik: Planterade?
Elias: Jo det var inne och planterade.

Och vipps trillade polletten ner. Några av dagisfröknarna hade gått in för att planera verksamheten. Lite skillnad på det mot att bege sin in för att plantera.

2009-11-09

3x6km, 3:30/3:25/3:20, PJ: 3'

Förra veckan blev en tuff rackare med en slutmängd på strax över 140 km vilket i mina mått mätt är en ansenlig samling kilometer. Som om det inte var nog med alla kilometer som skulle plogas så skojade Coach Lamas till det hela med tre insprängda kvalitetspass.

Tisdagens pass har jag redan beskrivit (5/4/3km). Innan helgen kunde checkas in stod det tröskelpass i 90 minuter på programmet i progressivt ökande fart från 4:30 ner till 3:15. Jag höll ihop löpningen ända tills sista 15 minuter då farten skulle landa på 3:20 ner mot 3:15. Ungefär här tog det stopp. Benen var inte helt slutkörda men pulsen ville inte pressa upp sig på några anständiga nivåer varvid jag landade på strax under 3:20. Efter passet kunde jag konstatera att snittpulsen låg ca 15-20 slag under vad den normalt gör på ett intervallpass. Detta var självfallet ett tydligt tecken på att kroppen var ganska slutkörd och inte tillräckligt återhämtad.

På söndag var det dags för veckans sista pass: 3x6km i progressivt ökande fart per intervall enligt: 3:30/3:25/3:20. Mycket sliten i benen redan innan start och inte kändes det direkt bättre under den sega uppvärmningen. Men så satte jag benen i rull och dunkade in den ena kilometern efter den andra enligt Lamas skiss. Och det var inte så jobbigt. Ibland förstår jag mig inte på min kropp eller ben. Hur det kan kännas jobbigt att värma upp i 4:10-4:15-fart för att sedan i farter under 3:30 kännas avslappnat är obegripligt. Men det var som sagt bara att tacka och ta emot. Första sexan snittades på 3:26 och jag var inte ens ansträngd. Pausjoggen mellan intervallerna var 3 minuter och sedan rullade jag igång andra sexan som snittades på 3:22. Fortsatt pigga ben och viktigast av allt, skallen var med. Att pressa långa intervaller på sex kilometer solo i mörker och kyla ställer inte bara krav på att benen levererar utan även att skallen är med för att man ska orka behålla fokus och koncentration.

In på sista sexan som skulle snittas under 3:20 och jag visste redan innan start att det skulle hålla och gå vägen. Mycket riktigt, sista sexan klockas in med snittfarten 3:16 trots fortsatt extremt låg snittpuls. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken. Att jag trots att pumpen inte kan pressa upp sig i anständiga nivåer kan leverera en bra avslutning på intervallpasset var riktigt gott för självförtroendet.

2009-11-06

Röd

Kent - Röd.

Fredag och inte vilken fredag som helst. Idag är nämligen dagen då herrarna i Kent beslutat sig för att släppa sitt nya album Röd, uppföljaren till Tillbaka till samtiden.

Jag är så pepp att jag kan självantända. Jag sticker inte under stol med att jag egentligen sedan albumet Verkligen varit helt hookad av deras musik som under deras karriär faktiskt har förändrats ganska mycket. Jag tycker de har en förmåga att ändra deras sound så att det ofta känns nytt, fräscht och tilltalande. Jag ska dock vara så pass ärlig att erkänna att det nog blir svårt för Kent att toppa albumen Isola och deras samling av B-sidor. Dessa två album är otroligt bra och kombinationen av Jocke Bergs hesa falsett röst och Sami Sirviö smekande lena gitarrstråk är svåra att bräcka. Ett axplock av låtar som etsat sig fast på hörseltrumman är Celcius, Saker man ser, 747, Utan dina andetag och December. Lägg därtill Bergs otvivelaktiga fingertoppskänsla för nyanser i sina texter så har man ett riktigt framgångsrecept.

Så hur ter sig deras nya album då? Well, efter cirka tio genomlyssningar (jepp, satte den på repeat under dagen på jobbet) kan jag väl skönja en viss influens av discobeatrytmer som fått mer plats och utrymme på bekostnad av deras tidigare karateristiska gitarrsound. Både på gott och ont vill jag påstå. Albumet var även svårare att ta till sig under de första genomlyssningarna något som jag väljer att se som positivt. Och som sig bör är deras första singel från albumet nästan sämst på skivan. Traditioner ska man inte rucka på.

Imorgon på distanspasset är valet av musik lätt.
Imorgon och de kommande månaderna.
Ända tills nästa album

2009-11-05

Gel-Noosa - en trevlig överraskning

Gel-Noosa.

Härom dagen var jag förbi postkontoret och hämtade ut en ny laddning med Asics höstkollektion av kläder och skor. Som vanligt riktigt schysta funktionsplagg som dessutom ser riktigt snygga ut. Färgerna som de verkar använda sig mycket av i år är svart och rött och det gör sig riktigt bra.

Nytt för den här laddningen var att de hade packat ner skomodellen Gel-Noosa. En sko som placerar sig mellan de mellanlätta modellerna (DS Trainer, GT-2140) och de lättaste (DS Racer, Gel-Hyperspeed). Dess primära målgrupp tror jag i och för sig är triatleter men det hindrar ju inte oss löpare från att springa i dem. Hur som helst så lovade jag mig själv första gången jag såg skon för några år sedan att aldrig springa i den då den utan några krusiduller enligt min mening är ful som stryk. Jag har aldrig ärligt talat sett nåt liknande i löpskoväg. Den passar liksom inte in i Ascics strama men ändå eleganta och stilrena produktsortiment.

Hur som helst så fick jag tillfälligt hjärnsläpp och drog på mig skorna och satte benen i rullning. Döm av min förvåning då jag upptäckte att skon verkligen var bekväm. Lätt och skön men ändå bra dämpad. Mycket överraskande och än en gång får man lära sig att man inte ska bedöma något utifrån dess yttre.

Men ful det är den fortfarande.
Ful som stryk till och med.
Det står jag för.

Tricket blir att springa så snabbt att folk inte ser vad man har på fötterna.

2009-11-04

5/4/3km @3:14/3:10/3:08, PJ: 3'

Den lite nya inriktningen mot längre distanser av löpningen som jag nu gjort resulterar i att den träningsfas jag nu befinner mig i innehåller en hel del intervaller modell-lång. Inte mig emot. De gånger jag under kortare perioder pressat lite mer mängd och tröskelintervaller så tycker jag ofta att resultatet blivit bra.

I fredags genomförde jag ett av årets bättre pass när 3x5km snittades på 3:12. Till tisdagens intervallpass hade Coachen kommenderat upp 5/4/3km i progressivt ökande fart per intervall enligt 3:14/3:10/3:08. På pappret såg det tufft men hanterbart ut, i synnerlighet med tanke på fredagens resultat och utfall.

Nu blev utfallet för detta intervallpass inte lika vackert. Skillnaden bestod i att det blåste attans styggt. Att det bitvis var suligt kallt och ensamt på temposträckan genom Silverdal kan jag hantera och acceptera med lite extra fokus och pepp. Men när det blåser hårt så är det svårt hantera detta, framför allt om man ska ligga och pressa farter precis vad man mäktar med under lite längre intervaller. Självklart borde man justera ner målfarten per intervall med tanke på rådande yttre förhållanden och eventuellt även banprofil men ofta är jag så tjurig att jag helst vill matcha den ursprungliga skissen. Storm eller inte.

Hur som helst så matchade jag i stort sett första intervallens målfart där femman snittades på 3:15. Efter tre minuters pausjogg i maklig takt brände jag av fyran med snittet 3:11, även den en sekund över angiven målfart. På den tredje och sista intervallen fick jag slita hårt i vinden. Löpningen blir spänd och kantig när det blir så ryckigt tempo. Trean snittades in på 3:10. Jag matchade således inte planen fullt ut men med tanke på rådande förutsättningar så tyckte jag mig ändå göra en godkänd insats.

Sett över hela passet så fick jag egentligen anstränga mig mer än under fredagen trots detta ville inte pulsen pressas upp till några högre nivåer vilket jag tolkar som ett tecken att jag matat en hel del mer mängd än normalt och trots allt inte tagit en vilodag på nästan en månad. Efter den här veckan så siktar jag på att ta en återhämtningsdag nästa vecka och har även bokat in en välbehövlig naprapatbehandling för att i förebyggande syfte renovera och serva rygg och ben.

2009-11-03

Vaccination?

Lite lugnare på jobbfronten nu ett par dagar så jag tog tillfället i akt att jobba hemifrån idag. Avsikten var att plocka upp Elias strax innan lunch för avfärd mot sjukhus och vaccinering mot svininfluensan. Tyvärr hade vaccinet redan tagit slut efter en dag så det var bara att ställa in hela resan.

Jag måste erkänna att jag är lite splittrad kring det här med vaccinationen. Det känns lite som en loose-loose-situation. Om jag skippar vaccinationen så vet jag att jag kommer åka på en dyng-influensa och vara däckad med katastrofal form som följd. Om jag åt andra sidan tar vaccinet så skulle det inte förvåna mig om jag åker på en massa besvärliga biverkningar som sabbar träningsmöjligheter. Bortsett från den inverkan som influensan kan få på löpningen så har jag förstås familjens hälsa och ekonomi att ta hänsyn till. Det skulle inte vara så kul att behöva vara hemma i drygt en vecka för att någon i familjen blivit sjuk. Venla är i och för sig för liten för att vaccineras så det handlar i praktiken om mig själv, Mamma Marika och Elias.

Knepigt det där hur man ska göra. Med hänsyn till detta grubbleri så drar jag igång en liten poll idag. Hur resonerar ni? Kommer ni vaccinera er eller har ni redan gjort det? Eller kommer ni helt enkelt bara att strunta i det? Släng in ett svar så man blir lite klokare.

2009-11-02

3x5km @3:12, PJ: 4'

Till den nyligen passerade helgen hade hastighetsmätaren för aktiviteter justerats ner en aning. Men innan man kunde checka in helgen med lite relax och avslappning så var det fredagsintervaller runt temposträckan i Silverdal.

Genom folks fönster strömmade värme och ljus men det rubbade inte mitt fokus. Ensam i mörker och kyla hade Lamas kommenderat ut mig att genomföra 3x5km i 3:15-fart med 4 minuters pausjogg. Ett klart styggt pass som kanske hade upplevts som lite lättare att genomföra med någon form av sparring. Till på köpet hade jag även bara haft en återhämtningsdag sedan onsdagens 5x2000m samt haft det ovanligt stressigt på jobbet under veckan. Efter lite initial uppvärmning så fann jag det lika gott att bomba igång passet. Det fick bära eller brista.

Kände ganska snabbt att benen svarade upp bra och matade in kilometer efter kilometer enligt Coachens plan. Första femman klockades till 16:08 och jag var knappt ansträngd. Joggade av pausen på fyra minuter mest för att hålla igång benen samt att inte börja frysa. Ut på andra intervallen och jag känner direkt att det här håller. Det är en sådan där dag när allt bara klaffar. Ligger stadigt under 3:15 och lyckas även slänga in en och en annan kilometer under 3:10 och klockade andra femman på 15:59. Sista femman kvar och det finns gott om tid att sabba hela passet men jag känner redan innan att det kommer gå vägen bara jag behåller koncentration och fokus. Behöver aldrig slita utan kan fokusera på att hålla bra flyt i löpningen med bibehållen teknik. Sista femman in på 16:03 och fortsatt bibehållen positiv känsla. Totalt skrapade jag ihop lite drygt 21 km där snittfarten på de tre femmorna blev 3:12.x vilket får betraktas som klart godkänt med tanke på sliten allmänkänsla, avsaknad av sparring, mörker och kyla. Lite nerjogg, stretch och kokhet dusch samt avslutning av dagen med välförtjänt fredagspizza.

Resten av helgens aktiviteter kan sammanfattas med bad och simning med barnen, Halloweenfest, långpass med Herr Larm samt montering av bokhylla. Och självklart såg jag AIK besegra Göteborg borta på fiendemark och därmed bärga hem det efterlängtade SM-guldet. Det var så vackert att man nästan blev tårögd.

2009-10-30

Snart dags för helg

Fredag och solen visar faktiskt upp sina matta strålar utanför fönstret. Med tanke på förra helgens extrema antal aktiviteter så ska det planeras in lite mer vila och återhämtning. Lite lördagssimning med barnen och ett långpass med Herr Larm står dock på agendan.

Men innan helgen är ett faktum så ska det förstås springas lite fredagsintervaller. Lamas har instruerat ett relativt slitigt pass på 3x5000m i 3:15-fart med pausjogg på 4 minuter.

I onsdags invigde jag mitt löpband med 5x2000m i progressivt utförande från 3:14/km ner till 3:05/km. Som jag misstänkte redan innan passet så svettas man extremt mycket mer än på ett gym där det oftast är större utrymmen och bättre ventilation. Efter passet var jag nästan helt dränkt, jag svettades kopiöst. Hur som helst så blev passet en tuff historia till följd av att bandet varierar på ett otrevligt sätt i hastighet. Det känns som om bandet varvar upp i för hög fart för att sedan ganska drastiskt växla ner som kompensation. Det hela upplevs som om det är en kenyan längst framme i spets som försöker rycka sönder fältet. Mitt kenyanska löpband lyckades ganska bra med detta. Det är oerhört påfrestande att springa i ett ryckigt tempo under intervaller. Maxpulsen tangerade all-time-high-noteringen med 196 så nog tog jag i åtminstone. Jag har anmält detta till återförsäljaren och hoppas att problemet löses fortast möjligt. Bandet alltså. Inte maxpulsen.

2009-10-29

Mördarsniglar

Det är helt uppenbart att vissa ord eller saker gör mer intryck hos Elias än andra. För en tid sedan hade han plockat upp ordet mördarsnigel då han med sin förskolegrupp var ute och rotade i terrängen.

Uppenbarligen hade han gått och klurat lite på det där med mördarsniglar. Innan läggdags en kväll drog han mig lite åt sidan för att bringa lite klarhet i hur det egentligen ligger till med de där mördarsniglarna.

Elias: Pappa, vet du om att det finns mördarsniglar?
Patrik: Hm, jo det vet jag. Hur så?
Elias: Är de farliga?
Patrik: Nja, det beror lite på.
Elias: Mördar de folk?
Pappa Patrik hajar till och förstår genast sonens farhågor.
Patrik: Nej nej, det gör de inte.
Elias: Är du säker?
Patrik: Javisst är jag det.
Elias: Ok. Men äter de upp folk då?
Patrik: Nej det gör de inte heller. De kallas mördarsniglar för de äter upp så mycket växter och grönsaker i folks trädgårdar.
Elias ser aningen tveksam ut, på gränsen till besviken.
Elias: Aha, ok!

Och vips så var begreppet mördarsniglar inte så intressant längre. De varken mördar eller äter upp folk. Så Elias släppte det hela raskt och rusade vidare mot nya äventyr och upptäckter.

2009-10-28

Löpning i Japan

Patrik rastar benen i Kyoto. Notera liraren till vänster i bild. Man undrar ju om det är åt mig han flinar?
Foto: Per Asserup


En god vän och kollega fick syn på mig då jag var ute och rastade benen i Kyoto under mitt Japan-besök. Visst jag hade löpvila men man måste ju passa på att visa upp sig i sitt andra hemland.

I sann japansk anda hade Kollegan med sig sin systemkamera och förevigade löpstegen digitalt. Tack för det! Som ni ser har man det inte lätt som långdistanslöpare i Japan. Jag försökte kryssa fram på de mindre gatorna där man kunde vara lite i fred men som ni ser är det inte alltid så lätt att få plats att sträcka ut benen. Notera även kabelhärvan i skyn. Japan är som ni kanske vet ett av de mest jordbävningsdrabbade länderna i världen. Att gräva ner tele- och fiberkablar i marken fungerar inte då skulle gå sönder direkt vid en jordbävning. Så japanerna slänger upp kablarna i luften istället. Det fungerar men det ser banne mig inte snyggt ut.

Efter att ha krattat ner denna bloggpost börjar jag dock fundera på hur de gör med vatten- och avloppsledningar. Dessa går definitivt inte uppe i luften utan måste vara nedgrävda i backen. Klarar dessa ledningar av jordbävningar? Om ja så borde de väl kunna dunka ner tele- och fiberkablarna också?

Notera att jag trendriktigt valt min Asics-tröja med omsorg. Endast japanska färger är tillåtna.
Foto: Per Asserup


Löpband

Tunturi T70

Försenad bloggpost. Ber om ursäkt, men det är ideligen mycket som ska hinnas med under livets dagar.

Fortsatt stressigt på jobbet med testning av det nya system vi utvecklar. I sann IT-anda är vi sena då det borde varit klart för någon vecka sedan. Bara att bita i och försöka få ihop bygget ändå.

Väl hemma igår tog jag emot mitt efterlängtade löpband som levererades rakt in huset där jag sedan likt ett barn på julafton monterade upp min nya leksak. Det blev ett Tunturi band vars modell T70 är ny för i år (2009/2010). Maxfarten är 22 km/h och det går att justera lutningen till +12%. Sweet!

Efter testlöpet under gårdagskvällen kan jag lätt konstatera att jag förmodligen är tvungen att sätta upp en fläkt eller liknande vid bandet. Husventilationen på bottenvåningen räcker inte till och man svettas likt en flodhäst på den afrikanska stäppen trots att farten är beskedlig. Vi får se hur jag ser ut efter kvällens inplanerade intervallass (5x2000m). Det finns överhängde risk för att man får svabba upp lite på golvet under bandet då man är klar.

2009-10-26

Helg och massor av aktiviteter

Walking With Dinosaurs var verkligen imponerande

Helger borde vara tid för lugn och återhämtning men så var inte fallet i det Engströmska hemmet.

Helgen smygstartade med intervallpass under sen fredagskväll. Lamas hade fått dubbelt frispel och inte bara förbarmat sig med att ge mig 10x1000m utan även gett mig extremt lång ståvila. Mycket förvirrande. Trots sliten kropp efter mycket stress på jobbet så brände jag pliktroget av mina tusingar och njöt varenda meter. Tyvärr pajkade jag snittet lite då jag slängde in första på 3:11 då pulsen inte var med riktigt. De övriga klockades på 2:58-3:03 vilket får anses vara ok trots att ståvila var så pass generös som 2 minuter. Det totala snittet för de tio tusingarna blev 3:02. Måste erkänna att det nästan var påfrestande att ha så lång vila. Efter cirka minuten var jag återhämtad och stod sedan av en minut där det mest handlade om att inte börja frysa samt inte tappa koncentrationen mellan intervallerna.

Lördagen hade också ett späckat schema. Inledde förmiddagen med inköp av vinterskor, underställ och vantar åt barnen. Självklart var det löning så gallerian var fylld till bristningsgränsen. Sedan bar det av för veckomatinköp innan kosan styrdes hem för en mellanlandning där kyl och frys fylldes. Efter det vidare till köksleverantören för lite mer inköp av insatser till kökslådorna, lämnade barnen hemma hos farmor och farfar och krönte dagen med fyra timmar på Ikeas varuhus där olika hyllor för förråd och garage inhandlades. Nämnde jag förresten att det var löningshelg? Ikea var inte en vacker syn. Ut på distanspass strax efter 20:00 med blytunga ben.

Under söndagen fortsatte det med aktiviteter. Walking With Dinosaurs i Globen stod på programmet och det var verkligen en positiv överraskning. Både barn och föräldrar satt med stora ögon och tittade på föreställningen med gigantiska rörliga dinosaurmodeller. Verkligen imponerande. Sedan väntade det god lunch på restaurang Shogun för att fira av farfar som gått och blivit ett år äldre under veckan som gått. Sista punkten på söndagen var långpass tillsammans med herr Larm som löptes i mörker runt Edsviken.

Nu: måndag och jag sitter på jobbet och försöker ta igen mig lite.
Det går så där.

Japansk lunch på restaurang Shogun

2009-10-23

Fredagsläsning

friidrott.se har det inom några dagar skrivits två stycken mycket intressanta artiklar som jag verkligen rekommenderar er som är löpintresserade att läsa.

Den första redogör för att IAAF äntligen kommit fram till hur de ska behandla det faktum att Masai vann VM-guld i damernas 10000m i Berlin trots att hon inte sprang den fulla distansen. Masai och merparten av de i hennes andra startfält, dvs de som startar längre fram men i ytterspår, genade snabbt in till innerspår då funktionärerna glömt sätta ut koner första kurvan fram till bortrelång. IAAF väljer att underkänna resultaten med följd att de blir ogiltiga statistiskt som personliga rekord eller årsbästan. Det som dock måste betraktas som oerhört märkligt är att ett av dessa ogiltiga resultat trots allt resulterade i ett VM-guld. Jag undrar hur många gånger detta tidigare skett i historien? Läs mer angående detta i denna förträffliga artikel.

Nästa artikel jag vill tipsa er om handlar om det bisarra och högst tvivelaktiga Kinesiska damundret som skedde 1993. Ni kanske minns hur en drös med kinesiskor dök upp från nästan ingenstans och fullständigt pulvriserade alla gällande rekord på lång- och medeldistans? Lika fort som de kom fram försvann de dock och än idag är det väl egentligen ingen kvinnlig löpare som är i närheten av dessa rekordnoteringar. Det som fram för allt sticker ut är Wang Junxias världsrekord på 10000m som då innebar en sänkning av Ingrid Kristiansens gällande världsrekord med 42 sekunder. Till råga på allt brände Wang av en fartökning sista 3000m som klockades på 8:17(!) vilket var snabbare än det då gällande rekordet på den enskilda distansen.

Well, ni hör ju själva. Läs artikeln för lite mer ingående information.
Trevlig(?) läsning.

2009-10-22

Tröskelpass

Igår var det första passet där längd och fart så sakteligen skruvats upp efter light-inledningen förra veckan. Efter en lagom busy och stressig dag på jobbet så var det dags att sticka ut strax innan middag.

Värmde upp med lite drygt 8 km löpning i farter ner mot 4:00 för att sedan efter lite löpskolning och stretch påbörja en kortare tröskel på 25 minuter i farter från 3:20 ner till 3:15. Inget direkt super blodigt pass men mörker, kyla och brist på sparring försvårade dock passet en aning.

Jag hittade ganska snabbt målfarten men insåg efter halva passet att jag fick bränna lite för mycket energi för att göra sub3:20-kilmeter. Istället för att få till en progressiv utveckling på passet så lade jag om fokus till att försöka bibehålla farten på cirka 3:18 som jag hade. Detta lyckades jag med även om jag hade önskat att snittpulsen varit något lägre. Faktum är att jag snittade de 3.5 sista kilometerna över 190 vilket är ganska höga värden för mig.

Så nu vet jag inte om jag ska vara nöjd eller missnöjd över passet. Det positiva var att jag under passets gång lyckades ställa om fokus och målsättning, något som jag kanske kan ha nytta av på tävling om loppet inte gestaltar sig som förväntat. En annan positiv sak var att jag i drygt tio minuter kunde ligga och snitta pulsvärden på 190-192. Till det negativa hör väl att jag inte borde behöva komma upp i dessa värden på farter mellan 3:16-3:18. Hur detta kom sig vet jag dock inte. Antingen var det lite misskalibrering på GPS:en eller så var det brist på sömn till följd av sjuka barn som avspeglade sig i ansträngningsnivån.

Well, inte mycket att dividera om. Kul var det iallafall att blåsa på för fullt. Som jag längtat efter det.

2009-10-21

Dags för träningsfas 1

Vaknade upp till ljudet av krekkel i badrummet imorse. Alltid lika härligt. Två magsjuka barn och en VAB-dag för Mamma Marika. Plötsligt blir det uppförsbacke och tiden fram till helg och lite vila känns lång.

Nåväl, jag själv har ganska hektiska dagar på jobbet varvid tiden trots allt rullar på rätt snabbt. Om jag har lite flyt och allt harmoniserar på jobbfronten så stundar det intervallpass ikväll. Första veckan på det uppskruvade och intrimmade träningsschemat som förhoppningsvis mynnar ut i en kropp härdad och förberedd för en halvmara och marathon i början på nästa år. Lamas har skissat upp tre olika faser i träningsupplägget där den första åsyftar till att stärka den aeroba kapaciteten.

Jag är taggad och hungrig på snabba intervaller och för första gången sedan flytten för några veckor sedan så har jag en rygg som fungerar tack vare ett nyttigt naprapatbesök i måndags. Att bära möbler och flyttkartonger kombinerat med lätt flugvikt är inte ett framgångsrecept och avrådes därmed skarpt.

2009-10-20

Jag är ett barn

Elias fortsätter sina utsvävade filosofiska tankegångar. Igår var det dags att förklara för Pappa Patrik varför han han fortfarande är ett barn. Som vanligt lyssnar Pappa Patrik noga och lär.

Elias: Pappa, vet du om en sak?
Patrik: Nej vaddå?
Med viss triumf i sin röst.
Elias: Du är fortfarande ett barn.
Patrik: Jasså? Hur kommer det sig?
Elias: För att din mamma och pappa lever. Därför är du ett barn!

Elias har nog en poäng. Pappa Patrik är nog på många sätt och vis fortfarande ett barn. Det tar jag viss heder i att konstatera. Men det har nog ingenting att göra med att farmor och farfar fortfarande är i livet. Eller?

2009-10-19

Ensam med barnen

Ännu en helg till ända. Ingången till helgen firades på fredagskvällen med ett fartlekspass. Lamas hade denna gång skruvat upp längden på intervallerna kombinerat med reducerad vila (30'' jogg i 4:30-fart). Benen visade sig återigen från sin bästa sida och levererade snabbare tider än i onsdags trots fredagspassets hårdare karaktär. Avslutande 4-minutaren i snitt på 3:09 med fin snittpuls värmde i höst/vinterkylan.

Bortsett från fredagens pass så var denna helg dock lite mer slitsam än normalt då Mamma Marika packat sitt pick och pack och dragit på konfresa till Island tillsammans med sina arbetskollegor. Utöver detta så drogs jag med en allmän schleten och hängig känsla. Hade nog en liten infektion i kroppen vilket sänkte allmäntillståndet.

Så ensam med barnen under helgen. Vad göra? Well, under lördagen drog jag till simhallen och rastade barnen i bassängerna innan vi fortsatte till farmor som fick agera barnvakt ett tag medan Pappa Patrik rastade sina ben med lite lätt distans. Under söndag sken barnen ikapp med det fina vädret och dagens toppades med glass framför lite Clone Wars fram TV:n.

2009-10-16

Snillen spekulerar

Hello Kitty - ett fenomen.

För någon dag sedan satt jag och Venla kvar vid matbordet och konverserade lite med varandra. Precis som hos merparten av små flickor är Venla helt skogstokig i Hello Kitty-fenomenet från Japan.

Patrik: Venla, ska du inte döpa din docka till Hello Kitty?
Brister ut i ett skratt.
Venla: Näheee! Inte!
Patrik: Inte? Jag tror det skulle bli jätte bra.
Venla: Näheee!
Pappa Patrik får du en av sina mindre begåvade idéer.
Patrik: Om du får en liten bebis när du blir stor då kan du döpa henne till Hello Kitty.

Venla fick något djupt i blicken och nickade eftertänksamt som om hon tänkte att Hello Kitty nog är ett bra flicknamn.

Frågan är om jag någonsin kommer förlåta mig själv om Venla någon gång i framtiden döper sin dotter till Hello Kitty?

2009-10-15

Light-start

Igår var det äntligen dags att skaka loss benen och mata dem med lite snabbare intervaller. Efter Lidingöloppet och säsongsvilan så har jag mestadels matat distans så det var skönt att bryta mönstret med lite mer snabba saker.

Lamas hade ordinerat ett light-orienterat pass vilket jag förmådde mig följa ungefär halvvägs. Efter detta så kunde jag varken tygla ben eller skalle utan lät dem hållas och successivt driva upp tempot. På det hela blev passet inte så jobbigt och jag kunde istället fokusera på teknik och hållning.

Idag åker Mamma Marika på konferensresa till Island och jag blir ensam hemma med barnen. Tillsammans med lite stöd från farmor och farfar så ska det nog gå att hantera lämning/hämtning på dagis, jobb och löpning. Det kommer inte bli lätt att få tiden att räcka till men det är bara att planera varenda ledig minut.

2009-10-14

Igång igen

Sakta men säkert börjar jag komma in i den gamla hederliga lunken då inslag som flytt och japanresa är ur världen. Jag är dock fortfarande lite sliten i kroppen till följd av sena nätter, bärande av flyttkartonger samt hektiskt konfererande.

Hur som helst så känns det skönt att hitta tillbaka till de gamla goda rutinerna med jobb, familj och löpning. Trots att jag inte varit helt återställd i kroppen så har distanspassen flutit på utan direkta besvär vilket känns bra. Jag siktar på att få en bra återuppbyggnadsperiod nu med mer mängd än tidigare samt mer tröskelinriktad träning. Den primära tanken är att jobba upp lite uthållighet mot de längre distanserna. Jag sitter som bäst och bollar lite idéer och upplägg inför kommande halvmaror och kanske en mara. Var och när det blir låter jag vara lite osagt, jag vill se hur kroppen svarar upp med mer belastning och mängd.

Gårdagens distanspass genomfördes tillsammans med Herr Larm. Mycket trevligt då det var ett tag sedan vi lyckades synka våra pressade tidsscheman för lite social löpning. Som ni säkert märkt svider det till lite extra nu med kallare temperaturer varvid underställ, vindjacka, mössa och vantar nu är stående inslag i löpmunderingen. Herr Larm har haft en liten besvärlig höst med en krånglande rygg men är nu kvitt dessa bekymmer. Det ska bli kul att se vad han kan prestera framöver, han är ju rutinerad och lättränad som få.

2009-10-13

Karate


Då jag kom hem från Japan hade jag självklart i sedvanlig ordning en massa presenter med mig till barnen. Barnen strålade likt tomtebloss då de kastade sig över presenterna. Venla fick en Hello Kitty-väska och Kitty-gosedjur och Elias kammade hem en kool Gundam-robot som Pappa Patrik fick springa kors och tvärs genom hela Kyoto för att hitta.

Som avslutning gav jag dem två stycken festivaldräkter i klassisk japansk stil. Barnen diggade dessa stenhårt och går nu omkring i dem hela tiden hemma. Speciellt Elias verkade vara nöjd med sin nya klädsel som han anser vara sin egna privata samurajdräkt. Senare under kvällen utspelades följande konversation:

Elias: Pappa, nu när jag har den här dräkten kan jag börja på karate.
Patrik: Karate? Vet du ens vad det är?
Elias: Det vet jag. Man slåss med händerna.
Patrik: Nja, inte riktigt men skulle du inte bli springlöpare? (ett uttryck som Elias själv myntat för ett tag sedan)
Elias: Nej, först måste jag göra karate.
Patrik: Ok, så när du ska börja springa då?
Elias: Nu när jag är liten ska jag göra mycket karate. Sedan när jag blir stor och gammal ska jag springa jätte mycket och jätte snabbt. Det är bäst att göra så.

Där ser ni. Tydligen måste man kunna karate innan man kan lära sig springa snabbt. Kanske därför jag inte gjort milen än under 30 minuter.

2009-10-12

Japan: fredag - lördag

Kinkakujin - guldpaviljongen. Vacker så det förslår.

Uppdateringen av bloggen mot slutet av japanvistelsen haltade lite på grund av brist på Internet samt attans busy schema. Nu är jag dock hemkommen från Japan och håller som bäst på att försöka komma in i dygnsrytmen igen. Jag redogör kort för de två avslutande dagarna på resan så ni vet exakt vad jag pysslade med under slutet av resan.

Fredag:
Förmiddagen spenderades med avslutningen på konferensen och därefter väntade en trevlig tempuralunch (friterade skaldjur och grönsaker) innan alla på jobbet hyrde varsin cykel och påbörjade egen komponerad cykelsightseeing av Kyoto. Upplägget fungerade perfekt och jag tillsammans med två av mina kollegor hann titta lite närmare på Nijō slottet som inhyst Tokugawa shogunatet under 1600-talet. Därefter hittade vi en häftig butik som sålde japanska knivar. Pepp! Inte mindre pepp blev jag då jag konstaterade att det var försäljaren själv som smitt knivarna som fanns till försäljning samt skaftat dem (heter det så?). Jag inhandlade således en attans snygg japansk kniv skapad av knivsmeden Shigeharu.

Under eftermiddagen hann vi med lite shopping som främst åsyftade till att inhandla presenter till nära och kära. Jag var på jakt efter en robot till Elias och höll så när på att i mörkret på bakgatorna i Kyoto irra bort mig och missa kvällens (och resans?) höjdpunkt - Kobebiffen!

Trots alla mina tidigare japanbesök (nio stycken) så har jag aldrig smakat denna berömda och nästan legendariska biff. Hela sällskapet begav sig iväg till Itoh Dining strax utanför området Gion. Mäktig stämningsfull inredning och efter en rad olika förrätter/aptitretare var det så dags för mina smaklökar att för första gången få smaka kobebiffen. Så hur var det? Well, det var en smakupplevelse som slog det mesta men överraskande nog smakade det inte alls som jag trott. Till exempel var konsistensen inte alls köttaktig, istället var biffen så mör att den nästan smälte i munnen. Hur som helst av kulinarisk fullträff av sällan skådat slag. Jag tillsammans med mina kollegor rullade hemåt den kvällen med leenden på läpparna. En värdig avslutning på en fantastisk konferensresa.

Lördag:
Inte mycket att orda om. Uppstigning i ottan för bussfärd mot flygplatsen i Osaka. Efter incheckningen påbörjades den långa resan hem. Det hela gick dock bra då jag lyckades sova bort större delen samt slå ihjäl tiden med lite filmtittande.

Jag längtar redan tillbaka.
Hemma bra men Japan bäst.

Kobebiffen - en dyr men fantastisk smakupplevelse.

2009-10-09

Japan: tisdag - torsdag

Tokyos berömda fiskmarknad var verkligen en fantastisk upplevelse, framför allt tonfiskauktionen.

Tisdag:
Taxi i Tokyo-ottan mot fiskmarknaden. Trots den tidiga timmen så var det full aktivitet vid fiskmarknaden. Enorma mängder fisk och skaldjur fanns upplagda till försäljning i långa rader av stånd som aldrig tycktes ta slut. Då vi jobbat oss in i marknadens innandömme hittade vi tillslut den berömda tonfiskauktionen där olika intressenter budade på den nyfångade tonfiskarna som hade fångats. Det hela var en mäktig upplevelse. Tätt och intensivt. Besöker ni Tokyo någon gång så rekommenderar jag varmt denna fiskmarknad som måste slå det mesta i upplevelseväg.

Efter taxifärd tillbaka till hotellet och intag av frukost så var det dags för nästa resa ner till Yokohama och studiebesök på min kamrat Hitoshis arbete. Det hela blev en mycket trevlig tillställning där vi kort presenterade våra företag samt fick en rundvandring hos dem. Verkligen kul att få tillfälle att diskutera och jämföra skillnader mellan japanska och svenska företag.

Under eftermiddagen fortsatte konferensen på hotellet i Tokyo (Shinagawa) innan vi gjorde oss redo för utgång och sista natten i Tokyo. Vi styrde kosan mot Shibuya där Hitoshi, hans syster och Chiemi anslöt och vi delade upp oss i fem mindre grupper och slussades in till olika izakaya-barer. Efter lite förfriskningar och maträtter så avslutades natten med vilt sjungande på en karaokebar. Det typiska svenska beteendet bekräftades än en gång. Efter lite initial förvirring och trevande inledning släppte den värsta prestationsångesten innan alla ylade igång för fulla halsar. Weltklasse!

Onsdag:
Tidigt på morgonen var det utcheckning från hotellet. Sedan väntade tågresa med snabbtåget Shinkansen mot Kyoto. Mäkta trevligt och lyxigt samt ett trevligt tillfälle att få se lite av landsbygden av Japan vilket är en stor kontrast mot exempelvis metropolen Tokyo.

Shinkansen Nozumi no.11. Det snabbaste av alla Shinkansentåg med en topphastighet på strax över 300km/h. Pepp!

Strax innan lunch anlände vi till en förort till Kyoto vid namn Otsukyo där vi checkade in på ett ryokan (värdshus) som låg precis vid Japans största sjö Biwa. Fantastisk inramning och stämning. Stressen bara rann av en då man klev innan för dörren. Luften var blandad med rökelse och de hade anlagt en entré med broar över vatten och utanför fönstren tonade en traditionell japansk trädgård upp sig. Det hela var slående vackert.

Lite rökelse, porlande vatten, en trädgård och fantastisk arkitektur. Stressen bara rann av.

Under eftermiddagen konfererades det lite innan jag hann ut en sväng för lite löpning. Tyvärr rådde det tyfon och det regnade nästan horisontellt men det är smällar man får ta när man ska ut och rasta benen. Efter den stärkande löpturen var det ombyte till yukata (japansk kvälls/morgonrock) och bad och tvagning i varm källa enligt japansk stil. Weltklasse!

Under kvällen var det en 13(!)-rätters japansk middag som intogs sittandes på tatamimatta iklädd japansk yukata. Som löpare är man inte direkt vig och efter ungefär två rätter började man stelna till lite. Ni förstår kanske hur man kände sig i ben och knän då desserten rullade in tiorätter senare. Kvällen avslutades med vad- och fotmassage innan det var läggdags på japansk futonmadrass direkt på tatamigolvet. Det blir inte trevligare än så här.

En fantastisk god japansk middag som självklart intogs iklädd på japanskt korrekt sätt.

Torsdag:
Ny dag och jag steg upp i ottan för att hinna med lite mer bad i varmkälla innan frukost och vidare konferens. Efter lunchen väntade sightseeing i Kyoto där vi först stannade till vid det gyllene templet Kinkakujin. Ett otroligt vackert tempel som ligger mitt ute i vattnet vid en liten sjö. För att piffa till det lite extra är templet klätt i guld. Därefter var det vidare avfärd mot en berömd stenträdgård vid namn Ryoanjin.

Då sightseeingen var slut tog vi oss till hotellet beläget mitt i centrum av Kyoto där jag tillsammans med några kollegor hann med ett lättare distanspass innan middagen. Efter den promenerade vi till Geishornas klassiska område Gion där vi under lite förvirrade former lyckades ta oss in på en lokal traditionell bar i Geisha-stråket Pontocho.

Kinkakujin - Guldpaviljongen