2009-01-30

Morgonlöp

Vi har en klockradio som står vid sängkanten. Den gör ett tacksamt förtjänstfullt arbete med att agera alarm när det är dags att kliva upp. Vad som är mindre bra är att barnen gillar att pilla och mecka med den. Glömmer man besiktiga klockan innan läggdags kan det bli som i morse då jag vaknade upp till en för mig okänd radiostation på en maxad volym. Senast jag hade en sådan maxpuls var nog vid målgång på ALJ-Open. Inte riktigt det stillsamma uppvaknandet jag föredrar.

Hur som helst så stod jag 07:20 jag utanför huset yr och frusen. Mörker och nån minus grad. Tragik på högnivå. Gillar inte tidiga morgonar kombinerat med löpning. Spände på ryggan med ombyteskläder och satte benen i rullning. Första fem minuter var tunga och tankarna gled iväg till Swyzaks morgonskalle. Han tuggar dessa tidiga morgonpass med rotmos och taggtråd. Blev arg och avundsjuk. Arg på mig själv för ömkligheten och avundsjuk på Swyzak förmåga att pressa mängd tidigt på morgonen. Sedan lättade det dock på och passet kunde summeras in på 7.71 km med snittfarten 4:18 vilket med tanke på det hala underlaget får betraktas som ok. Det jobbigaste var nog att köra passet på helt tom mage, något jag inte är riktigt van vid.

Idag fredag.
Om jag orkar hålla ögonen öppna efter 22 så skall jag spela tv-spel.

2009-01-29

VAB

Så var man fast hemma igen. Comebacken på jobbet blev kortvarig. Venla vaknade upp strax innan 01:00 igår natt och sprinklade täcket med lite krekkel. Upp mitt i natten för sanering av både dotter och säng innan man kunde somna om igen. Efter uppkastningen så verkade allt vara bra men vi vågade trots detta inte ta henne till dagis idag, således VAB.

I tisdags begav jag mig till Sätra hallen för lite inomhusintervaller även om jag mådde rätt pyton. Lamas hade ordinerat en stege enligt följande: 2x600/800/1000/800/600m där allt skulle plogas i 2:50-fart (34'' per varv) och vilan vara styggt kort, 200m jogg på cirka 60''. Seriepaus på 8 minuter. Lyckades matcha stegen hyfsat under första serien men kände att jag inte hann återhämta mig tillräckligt på den väldigt korta joggvilan. Med tanke på mitt usla allmäntillstånd så vågade jag inte pressa på för hårt under andra serien och i samråd med Lamas så skar vi ner den avslutande stegen med 100m per intervall till 500/700/900/700/500m och generösare vila: ståvila i 50'' samt jogg i 100m på 30''. Tack vare denna justering kunde jag fullfölja passet i tilltänkt målfart.

Nåväl, pulsen fick jobba på ordentligt och tekniken satt hyfsat bra även om det var länge sedan jag plogade inomhusintervaller. Sakta men säkert jobbar jag upp flåset och syratåligheten.

2009-01-28

Klämkäck

Idag är en sån där dag. Med mycket stress, fläng, löpning och hämtning. Till mitt förfogande har jag alldeles för lite tid. Osså är jag lite småkrasslig. Så jag blir kort nu och planerar att bli längre sen. Ordmässigt alltså. Rent fysiskt så kommer jag att hålla ungefär samma 184 centimetrar dagen igenom. Nu börjar orden, hoppas de inte tar slut innan jag är klar.

I helgen blev jag hastigt och lustigt påhoppad av någon form av galleriasäljare. Med lite för överdrivet påklistrat leende och klämkäck attityd inledde han säljsnacket på följande vis:
- Hej, är du sugen på att börja träna?

Goddag yxskaft.

2009-01-27

Vaden fungerar

Förra veckan bjöd trots snöslask, iskana och allmänt skitlöpväder på ganska precis elva mils löpning, ett intervallpass på cykel och några core-borepass. Det som var mest glädjande var att jag under torsdag och söndag maxbelastade vaden med bandintervaller och lättad kunde konstatera att den stod pall. Bra, det var fan på tiden!

I söndags fick jag tag på det stabila fina bandet vid simhallen och värmde upp med några lätta kilometer. Coach Lamas hade gett mig, hör och häpna, tio stycken tusingar som alla skulle avverkas i 3:05-fart och 1.5%-lutning. Under de fem inledande intervallerna skulle ståvilan vara 30'' och under de sista fem 60''. Under helgen dragits med lite förkylningsvibbar men jag var ändå riktigt peppad för detta pass.

Trots den korta vilan på de inledande fem intervallerna tyckte jag det flöt på bra men mot de tre sista (då vilan var längre) blev det lite tungt och pumpen fick jobba på ordentligt för att pressa in lite syre till musklerna i benen. Toppade in de sista med en maxpuls på 194 vilket indikerar att jag tappat lite flås under skadetiden. Dessutom förstärktes kanske pulsvärdena av det faktum att jag kände mig lite krasslig. Det som var mest positivt med passet var att vaden fungerade fullt ut och jag hade inte en enda känning.

Under måndagen kände jag mig tyvärr ännu krassligare och idag har det inte direkt blivit bättre. Frågan är om jag inte tvingas skippa dagens inomhusintervaller i Sätra hallen. Det är banne mig typiskt, då jag äntligen har en hel och frisk vad så åker jag på en förkylning. Nåväl, bara att uthärda.

2009-01-26

Reflektioner

Efter nästan sju månaders pappaledighet så väntade första arbetsdagen för mig idag. Jag fuskade lite och jobbade hemifrån idag då Venla missade lite inskolningstid under förra veckan. Lika bra att finnas nära till hands om det skulle gå åt pipan på dagis. Nu gick det strålande vilket gav mig lite välbehövlig arbetsro. Visserligen har jag bränt av lite arbetstimmar under min lediga tid men idag var trots allt den första då jag var officiellt i tjänst.

En kollega som inte själv har barn frågade mig en gång under tiden då jag var pappaledig med Elias vad jag egentligen gjorde med all min fritid? Eh? Jag svarade att jag inte riktigt förstod hans fråga och han uttryckte sig då på följande sätt: Du är ju hemma nu med ditt barn och har därmed obegränsat med fritid. Så vad gör du av all tid?

Well, som jag nämnde hade kollegan inga egna barn varvid han på sätt och vis är lite ursäktad. Men uppenbart var att han inte riktigt förstod hur ockuperad och sysselsatt man kan bli av ett eller flera barn. Ordet pappaledig vilseleder likaså. Det borde heta något i stil med pappaupptagen eller pappasysslosatt. Det skall dock erkännas att jag med ledigheten tillsammans med andra barnet (Venla) inte kände samma initiala oro som jag kanske gjorde i början av tiden då jag tog hand om Elias. Nu kunde jag göra de flesta saker lite på autopilot. Åt andra sidan hade jag två barn istället för ett att ta hand om under min ledighet. Eller förlåt, upptagenhet skall jag nog kalla det. Elias skulle tas till dagis och hämtas ett antal timmar senare. Då man är hemma med ett barn får det äldre vistas kortare tid än normalt på dagis. Detta resulterade i att jag hade relativt lite tid från lämning till hämtning om jag ville hinna göra några vettiga saker. Så var det inte riktigt då jag var hemma med Elias under 2005. Då kunde man masa sig upp i godan ro på morgonen utan stress för dagislämning. Sedan kunde jag sticka ut och springa med babyjoggern eller ta en sväng in till stan utan att känna mig pressad av olika deadlines.

Så där ja, inleder veckan med lite filosofiska reflektioner. Bra med sådana ibland, sätter saker och ting i perspektiv. Frågan är hur man kommer hantera hela logistiken med barnlämning/hämtning om storken kommer med en tredje lill-rackare om några år? Då kanske jag blickar tillbaka på den här tiden och känner det som om man hade precis, som min kollega så träffsäkert uttryckte sig, obegränsat med fritid. Gränser förskjuts hela tiden. Oavsett om det gäller sekunder som skall kapas från personbästat eller hur man skall få hela familjelogistiken att fungera på bästa sätt.

2009-01-23

Comeback

Igår var det äntligen dags för en liten smyg-comeback med intervaller. Som ni säkerligen känner till så råder det vansinnig iskana utanför dörren så intervallerna förflyttades från terrängen in till löpbandet vid Sollentuna simhall.

Tyvärr fick jag inte tag på det fina, tunga och stabila bandet utan fick nöja mig med det andra lite klenare som dessutom dras med egenskapen att det varierar lite i fart trots att man inte rör hastighetskontrollen. Värmde upp med några stillsamma kilometer som även innehöll ett falskt brandalarm med utrusning som följd. Coach Lamas hade gett mig en stege som skulle fungera som en liten light-test men faktum är att jag tvingades ploga på ordentligt. Passet bestod av en stege enligt 4', 5', 6', 5', 4' med varierande lutning 3, 2.5, 2, 2.5, 3%. Farten var satt rakt av till 3:10 och vilan 15'' ståvila då bandet varvades ner, 45'' joggvila i 4:30 och slutligen ökning av bandet till angiven fart och lutning. Maxade pulsen till 193 på mellersta intervallen (6 minuter). Lite sliten efter det och tvingades sedan ta en kortare ståvila under de två avslutande intervallerna för att låta pulsen acklimatisera sig på lite mänskliga nivåer.

Vet inte om det var bandet som var annorlunda kalibrerat mot det som jag brukar springa på men jag upplevde det som om jag fick slita lite onormalt mycket för att hålla målfarten. Kanske har jag blivit lite smittad av övriga familjemedlemmar som varit sjuka under veckan. Eller så saknar jag lite flås och speed då jag mestadels tröskat mängd då vaden varit pajko. Förmodligen är nog sanningen lite av alla dessa tänkbara anledningar. Det som dock var positivt var att vaden pallade hela passet trots nästintill maxbelastning och det ger mig lite glädje och ro i själen. På söndag tar jag ett till pass på bandet och sedan hoppas jag kunna harva lite inomhusintervaller på tisdag.

Idag gjorde även Venla comeback. Fast inte med intervaller utan med inskolningen. Då hon varit febersjuk hemma så har den blivit uppskjuten i ett par dagar för hennes del. Skulle hämtat henne efter lunch idag men så ringde dagisfröken strax innan och meddelade att det hela hade gått så bra under dagen att de skulle testa att låta henne sova lunch tillsammans med övriga dagisbarn (som skolats in lite mer än henne).

Tänk vad glad man kan bli av en dotter som sköter sig på dagis. Och en hel vad osså förstås. Om det nu bara kunde smälta lite så man slapp halka omkring som en vettvilling på gatorna så skulle allt vara perfekt.

Nu fredag.
Distans, laxsoppa, tv-spel och lite chips.
Frid!

2009-01-22

Back to da Roots

För att citera en viss Ozzy: Mamma, I'm coming home.

På grund av allsköna avbrott i det normala vardagslivet (vadbristningar x 2, febersjuka familjemedlemmar och försenad inskolning) så har jag glömt att delge er en, åtminstone för mig, god nyhet.

Varje år genomför mitt jobb en konferensresa till något lagom exotiskt resmål där vi under cirka en vecka konfererar (surprise!), umgås, äter gott, bor som kungar och hinner bocka av några turistmål. Jag gillar mitt jobb och det är ingen hemlighet att jag gillar dessa minst sagt generösa resor. Allt är betalt och håller nästan alltid högsta möjliga standard. Tack, tack, gratis är gott. Genom åren på jobbet har vi besökt (i kronologisk ordning - ni kan säkert lista ut var IT-bubblan sprack): Mexico (Cancun) & Belize, Island, Estland, Mallorca, Vietnam, Costa Rica, Kenya och så förra årets resmål Krim.

Den som ansvarar och arrangerar dessa resor är självfallet min chef. Chefen är berest som få och har besökt alla möjliga skumma platser runt om på jorden. Men, hör och häpna, han har aldrig besökt Japan som enligt mig (som är halv-japan) är ländernas land. Konsekvent har jag målmedvetet likt en långdistanslöpare genom alla år lobbat, tjatat och lite små-trackat honom för detta faktum.

Så två dagar innan julafton blir jag uppringd av chefen som frågar om jag kan bevara en hemlighet. Vad svarar man på detta? Jo självfallet, försöka kan man ju iallafall! Jobbet firar 25års jubileum detta år och då ville chefen självfallet fira detta med en magnifik konferensresa och vad kunde då passa bättre än att göra det med en tripp till Japan. Yes! That's right! År av slit lönar sig tillslut. Resan tillkännagavs på ett företagsmöte för några veckor sedan och mottogs som ni säkert förstår med muntra miner. Så i oktober kommer jag äntligen får fara tillbaka till Japan igen (senast var 2005). För mig blir det tionde gången jag sätter mina tassar på japansk mark. Tiden innan avresan lär bli nog så stressig. Först skall Lidingöloppet plogas på 1:45 och sedan väntar en liten nätt flytt också. Men men... Jag är vrål-peppad och kan liksom inte riktigt tänka på nåt annat just nu.

Banzai!

2009-01-21

Sjukstuga

De senaste dagarna har Elias dragits med hög feber och rethosta som vägrar ge med sig. Förrigår var det dags för Venla att även hon drabbas samma feber och slutligen anslöt sig Mamma Marika till skaran av de sjuka igår då hon trillade in genom dörren efter jobbet. Så nu är man lite Last Man Standing här hemma i det Engströmska hemmet. Vi får se om man lyckas stå emot alla baciluskerna eller om även jag trillar dit.

För att göra det hela lite värre så vaknade Elias upp i natt med mäkta smärta (något som han relativt ljudligt även informerade oss övriga om) i ena örat. Med på tok för mycket utebliven sömn så begav vi oss in till vårdscentralen i morse där det konstaterades att det handlade om en öroninflammation. Så nu har jag pumpat honom full med lite penicillin och hostmedicin (innehållandes morfin!).

Och Venlas inskolning på dagis? Well, den är lagd på is tillsvidare. Speaking of is. Igår fick jag för mig att ploga dubbelpass vilket kanske inte var så himla lyckat då det var iskana på varenda väg i närområdet. Och för att hedra detta lite extra så beslutade jag och Larmen för att under ena passet sträcka på benen i Ursviks mörker. Ni fattar säkert. Det var ruggigt halt. Måste satt någon form av all-time-low-fart på detta kvällspass.

2009-01-20

Vintermörker

På grund av inskolningen är det uppstigning tidigare än förut (på den gamla goda tiden). Elias vaknar upp lite lagom yr och förvirrad. Kliar sig sömndrucken i ögonen och tittar sedan med misstro ut genom fönstret och utbrister:

Elias: Pappa, idag behöver vi inte gå till dagis!
Patrik: Jasså, varför inte?
Elias: Det är mörkt ute! Vi har sovit till kvällen.

Well, morgontrötta är vi men inte så att vi sover till middag. Att det däremot är mörkt tidigt på vintermorgonen var en ny insikt hos Elias.

Snälla, kan inte nån fixa fram lite solljus?

2009-01-19

Speaker

I helgen var det Studenternas tävling Vinthundsvintern som gick av stapeln. Ursprungsplanen var givetvis att själv springa 3000m eller 5000m men eftersom jag begåvats med en så sjukt klen vad så fick jag istället rycka in och assistera Coach Lamas som speaker.

Att vara speaker var väldigt kul men samtidigt svårt. När det gäller damer och herrar på medel- och långdistans har jag bra koll på hur de ser ut, deras klubbtillhörighet och personbästan. Men när det gäller pojkar 13 år på distansen 200m så blir det betydligt knepigare. Inte blir det lättare av att ett sådant lopp typ är över innan man lärt sig känna igen löparna till utseendet. Ofta infann sig även situationen att någon i fältet sprintar på ordentligt i början varvid man då utbrister att Kalle Kula har kommandot i loppet. Sedan går de i bortre kurvan och tre sekunder senare tvingas man rätta sig själv då man konstaterar att Kalle Kula inte alls har kommandot längre. Han har tvärsprängt sig och ligger nu sist när övriga löpare gör upp om segern på upploppet. Nä, betydligt roligare (och enklare) var det på de lite längre distanserna där man även har möjlighet att serva löparna med varv- och kilometertider.

För min egen del börjar vaden närma sig dugligt skick. Jag fick ihop nästan nio mils löpning under förra veckan där kvalitetsinslagen dock genomfördes på cykel/trainer. Idag är det en ny cykel-stege som står på programmet. Om man tillber vad-gudarna riktigt flitigt så kanske man kan påbörja lite löpintervaller i terrängen mot slutet av veckan.

2009-01-16

Skarptläge

Venla kämpar på med inskolningen.

Inskolningen på Venlas dagis fortsätter. Idag var det skarptläge, alltså avsked vid dörren. Inte så enkelt som det låter.

Barnen förstörda av sorg.
Vart tar mamma och pappa vägen?
Mammor och pappor ser lite små konfunderade ut.
Skall mitt barn verkligen skrika så här mycket?
Och dagisfröknarna är hyfsat upptagna med att trösta alla förtvivlade barn.

Det finns tre kategorier av barn i den här situationen. De som upplever avskedet som jordens undergång och för att hedra detta faktum skriker så hjärtskärande att det nästan blir jordens undergång. Den andra kategorin barn tjuter lite vid själva avskedet men repar sig därefter ganska snabbt. Dock händer det väldigt lätt att de brister ut i lite sympatigråt när grannen bredvid fäller en tår. Lite som en light-masspsykos. Den sista kategorin rycker mest på axlarna när mor eller far lämnar dagis. Dessa barn tar det hela med en klackspark och kan inte bry sig mindre. Venla tillhör kategori två.

Efter avsked knatade jag alla 450m hem och monterade upp racern och trainern på altanen för lunchens cykelstege: 2', 2.5', 3', 3.5', 4', 3.5', 3', 2.5', 2' med 35'' cykelvila mellan intervallerna. Sedan satt jag hemma och rullade tummarna i knappt en timme innan jag återigen begav mig tillbaka för att hämta Venla vid dagis.

Dagis liknade nu lite av ett slagfält. Barnen stor-tjöt. Vissa för att mamma eller pappa äntligen bemödade sig komma och rädda dem. Andra skrek mest för att mamma eller pappa ännu inte hade kommit och vissa satt inborrade och sökte tröst hos någon dagisfröken. Detta var precis vad Venla hade gjort. I famnen på en dagisfröken satt hon med nappen i mun och såg lite halvsliten ut. Hon fällde några tårar av lättnad när Pappa stack in huvudet genom dörren men blev sedan snabbt på bra humör. Nästa vecka fortsätter drabbningen på dagis med mer inskolning kryddat med längre tid, lunch och elddopet lunch-siestan.

2009-01-15

Payback

De två senaste morgonarna har det varit relativ tidig start för Venla på inskolningen vid dagis. De annars så morgonsega (med visst undantag för Mamma Marika) Engströmarna har fått slita för att kliva upp i ottan.

Således har Venla de två senaste nätterna sovit utan några avbrott för gråt och jämmer och hedrat oss med lite välbehövlig sammanhängande sömn. Alltså har den lite ovanliga situationen uppstått att jag får väcka en sjusovande Venla nu på morgonkvisten. Med trött och bister min tittar hon upp på mig och undrar vad som egentligen försiggår. Så här ska det ju inte gå till. Det ska ju vara jag som väcker mamma och pappa ser hon ut att tänka.

Inombords kan jag inte låta bli att le lite triumferande.
Inte så kul när man blir väckt mitt i sömnen.
Nu är det payback time för de senaste 18 månaderna.
Skadeglädje right back at ya!

2009-01-14

Kompisar

För några veckor sedan inhandlade jag Bluray-varianten av förra årets i särklass (enligt mig) bästa film: Batman - Dark Knight. Stoora ögon på Elias när jag kom hem och visade omslaget. Utöver farsan och Bekele är Batman Elias stora idol och han fullkomligt dyrkar honom. Elias begrep dock att barn inte fick titta på filmen men det hindrade inte honom från att dregla ner omslaget.

Dagen efter:
Elias: Tittade ni på Batman-filmen igår?
Patrik: Ja det gjorde vi.
Elias: Var den spännande?
Patrik: Den var jätte spännande!
Elias: Bråkade Jokern och Batman med varandra?
Patrik: Jo de slogs lite med varandra.
Elias funderar en stund.
Elias: Och sen då?
Patrik: Vaddå sen?
Elias: Ja, blev de kompisar sen?
Patrik: Jo, det blev de.
Elias nickar i samförstånd.
Elias: Och då kramade de varandra och sa förlåt?

Well, inte riktigt men den uppgiften förskonade jag Elias från. Har man bråkat med varandra så skall man ju säga förlåt och kramas lite då man blivit sams. Det blir ju så mycket lättare då.

2009-01-13

Bra pass, dålig vad

Ok, så var det dags igen. Pressade nog lite för hårt och lite för tidigt igår på löpbandet så jag fick ett litet återfall med vad-helvetet. Kan den inte bara lämna mig i fred och låta mig få träna obehindrat?

Nåväl, börjar bli van vid detta nu så det blir lugn distans ett par dagar till nu. Jag hade tänkt köra intervaller på torsdag eller fredag men det blir nog walk-over då.

Men åter tillbaka till gårdagens pass. Lamas hade ordinerat 8x1000m i fallande fart men stigande lutning enligt: 2x1000m 3:05 i 2%, 2x1000m 3:09 i 2.5%, 2x1000m 3:13 i 3% och 2x1000m 3:17 i 3.5%. Vilan var ståvila i 15'' då bandet varvades ner och sedan joggvila i 30'' på 4:30-fart och sedan stod jag kvar på bandet då jag under 10'' varvade upp det till angiven lutning och fart. Lamas hade egentligen sagt 45'' joggilva men det lyckades jag förtränga och hedrade mig själv med att kapa 15''. Halvvägs kändes allt lugnt och kontrollerat men sedan blev det tyngre. Höll dock ihop det bra och hade inga problem att fullfölja passet trots hög snittpuls på de avslutande intervallerna. Under mitten av sista tusingen kände jag en initial smärta i vaden och insåg att jag slagit upp skadan igen. Vid det laget hade reptilhjärnan fullkomlig makt över mitt förstånd så att bryta passet på slutet av sista intervallen fanns (tyvärr) inte på världskartan. Så, in i duschen och duscha kallt på vaden och sedan hem i hast för att lägga tryck.

Från och med nu har jag alltid med mig ett bandage i träningsväskan.

2009-01-12

Inskolning

Idag var det premiär för Venla på dagis då inskolningen började. Venla verkade ta det hela med en klackspark men väl på plats på dagis så greps både hon och de övriga barnen av stundens allvar och tyckte nog det var ganska bra att någon förälder hade följt med dem.

Då den första presentationen var avklarad så började barnen tina upp lite och blev sedan nyfikna på både dagisfröknar, omgivning och dess leksaker. Dagisgruppen består av 12 barn i åldern 1 - 1.5 år. Det som är lite märkligt är att det är nio tjejer och bara tre killar (inte direkt som könsfördelningen var på datateknik vid KTH). Herr Larms son Melker som blir dagiskamrat med Venla kommer få det bra. Iallafall så länge de två andra killarna är närvarande. Blir de sjuka får han nog släppa Batman-tankarna och iklä sig en prinsessdräkt för att lättare smälta in i gruppen!

Under helgen så stack familjen iväg och simmade i Sollentunas nyrenoverade simhall. Jag hann hasta mig igenom 6x1000m på ett av deras band i stigande fart 3:30 ner till 3:22. Vaden svarade på bra och jag led lite av tristess och skruvade därför upp bandet till 3:00 på sista tusingen för att få smaka på lite högre pulsvärden. Tekniken satt bra men snittpulsen aningen högre än tidigare vilket är förståeligt då jag inte kunnat pressa så mycket kvalité sedan vaden pajakde. Under passet invigde jag även mina nya Hyper Speed 3-pjuck och var mycket nöjd med dem. Största skillnaden i löpkänsla mot DS Racer är att Hyper Speed 3 kändes mer dämpad framtill vilket kan vara utmärkt på exempelvis en halvmara eller mara på asfalt. Vikten skiljer dem inte så mycket åt. I min storlek (43) väger DS Racer in på 210g och Hyper Speed är aningen lättare, 200g. Inte Piranha-vikt (130g) men ändå lätt och ledigt. På bana där man vill ha god kontakt med underlaget för närvarokänslan så är nog trots allt DS Racer att föredra då den är tunnare framtill.

Men nu är det ny vecka och nya tag och jag har ett flertal hårdare pass inplanerade. Skall bli mumma!

2009-01-09

Mer belastning

Sedan jag kom tillbaka från Finland har smärtan i vaden nästan helt försvunnit och i samråd med Coach Lamas har vi beslutat oss för att under helgen mata den med lite mer belastning. Tanken är ett light-intervallpass för att få ett litet svar på hur vaden svarar på lite högre farter.

De senaste dagarna har jag annars rullat runt med vanliga distanspass på cirka 15 km och 4:00-4:10 tempo. Pulsen under kontroll trots att jag fått jobba lite extra i halkan och modden. Det skall verkligen bli kul att få springa lite snabbt igen även om det bara blir en liten teaser om de kommande intervallpassen. Går helgens pass bra så kanske man kan börja tänka i termer om banpass mot slutet av nästa vecka. Kanske är inomhussäsongen inte helt körd.

2009-01-08

Jämförelser

Under tiden i Finland då jag drogs med en sprängd vad satt jag och försökte jämföra mina placeringar på årsstatistiken mot den finska. Tack vare lite research från Coach Lamas så hittades till slut följande finska topp-20-lista. Jag är lite siffer- och statistikgalen så detta var mumma för själen.

Så här blir jämförelsen:
Distans / Svensk placering / Finsk placering
5000m (14:45.15) / 20 / 13
10000m (30:28.20) / 9 / 9
Halvmarathon (1:08.23) / 14 / 8
Marathon (2:26.17) / 5 / 10

Vad kan man då dra för växlar kring detta? Egentligen inte så mycket... Konstigt nog räcker min tid på 5000m till en 13e placering i Finland medan det blir en 20e placering i Sverige. Tiden på 10000m var min bästa prestation under 2008 och en topp-10-placering på en bandistans är jag nöjd med. Lite överraskande är att tiden 'bara' räcker till samma placering i Finland. Studerar man deras resultat närmare ser man att det är ett stort hopp från placering 8 (30:25.26) till placering 9 (31:21.20). I Finland är det 8 personer som gör sub 31 medan det är 13 i Sverige (vilket är ovanligt bra).

På distanserna halvmarathon och marathon är det omkastade resultat. Exempelvis räcker min debuttid på maran till en femte plats i Sverige medan det blir en tionde plats i Finland. Inte mycket att orda om då konkurrensen på marathon är klart sämre i Sverige än övriga distanser. Vet inte varför det blivit så men det verkar som om färre och färre väljer att springa marathon. Även toppbredden på marathon är klart bättre i Finland än i Sverige. Janne Holmén och Francis Kirwa dominerar med sina fina tider 2:10.46 och 2:11.01.

För er som är intresserade kan jag även tipsa om en liknande jämförelse som publicerades i julas av Lennart Juhlin på friidrott.se. Juhlins slutsats är att finnarna dominerar stort i kastgrenarna medan vi har ett kraftigt övertag på slätlöpningar på 400m eller mer (gäller både män och kvinnor). För min egen del stämmer detta på två distanser (5000m och halvmarathon) medan det blir oavgjort på en distans (1000m) och fördel Finland på en (marathon).

2009-01-07

Piranha ut - Gel-Hyper Speed 3 in

Asics Gel-Hyper Speed 3Asics Gel-Hyper Speed 3.

Jag har länge haft för avsikt att skriva några deprimerande rader om Asics sko Piranha. Strax innan fjolårets Lidingölopp fick jag klart för mig att Asics tänkte ta bort den modellen ur sitt sortiment under 2009. Motiveringen var begränsad målgrupp, kort livslängd på skorna och dessutom ett högt pris.

Jag har full förståelse för detta beslut. Vi är säkert inte många som jagar enskilda gram för att ha så lite att bära på under en tävling så någon storsäljare kan Piranha inte varit. Men trots det höga priset (som jag lyckligtvis slipper betala) och att den är så skör så kan jag inte sticka under stol med att den enligt min uppfattning är en av de bästa skor jag tävlat i. Trots sin ringa vikt (ca 130g) så bjuder skon ändå på relativt skön löpkänsla om man jämför med andra skor i samma viktklass.

Så lite panik infann sig hos mig då jag insåg att min enskilt viktigaste sko kanske inte skulle finnas till förfogande under 2009. Raskt så beställde jag hem några extra par från Asics sinande lager så jag klarar mig nog trots allt under 2009. Men sedan då? Tar livet slut sedan? Nej lugn, Aics kommer under 2009 ersätta Pirahna med en (iallafall för mig) ny modell vid namn Gel-Hyper Speed 3. Viktmässigt placerar denna modell sig mellan Piranha och den 'tyngre' tävlingsskon DS Racer. Tanken är att lite fler skall attraheras av denna modell och att den inte skall vara så extremt utpräglad tävlingssko som Piranha. En annan skillnad mot exempelvis DS Racer är att de bytt ut den 'knottringa' sulan mot en mer traditionell sula.

Igår var jag förbi och plockade upp ett litet paket från Asics och till min glädje innehöll det ett par av dessa nya skor. Skon känns lätt och smidig och upplevs som 'mer' sko än tex Piranhan som är väldigt tunn. En lite oroväckande sak med sulan är att den innehåller lite hål vilket om man springer på grus kan innebära att man får små stenbitar som kan sticka upp genom sulan. Jag betraktar dock modellen som perfekt för halvmarathon och för vissa kanske den även ger tillräckligt mycket dämpning på ett marathon. Framtiden får utvisa detta.

Undersidan på Asics Gel-Hyper Speed 3Undersidan.

2009-01-06

Hemkomst

Ankomst med båt till Sverige.
Rullar hem med fullpackad bil.
Packar upp.
Fyller på matförrådet med storhandling.
Piper iväg för lite behandling hos Naprapat-Helena.
Ut för lite distans på hala och moddiga vägar.
Stretch, dusch och matintag.
Nattning av barnen.

Skönt att vara hemma!

2009-01-05

Hemfärd

Venla på lekhumör tillsammans med rallyföraren Eemil.

Idag styr vi kosan tillbaka till Sverige efter lite skön återhämtning hemma hos Mamma Marikas föräldrar i Helsingfors.

Under helgen har Elias och sin kusin varit på bio med Morfar medan jag tränade lite och Marika fick lite tid över för shopping. Jag lyckades mygla mig in gratis på ett gym och fick tag på en rätt bra cykelmaskin som jag körde 12x3' med 60'' cykelvila på. Kändes väldigt skönt att få pressa upp pulsen till lite normala och ansträngande nivåer igen. Jag vågade mig även på att testa vaden med några lätta kilometer på löpband och även om vaden är långt ifrån läkt så kändes det ändå överraskande bra.

Väl hemma börjar snart allvaret med inskolning av Venla på dagis samt därefter comeback för mig på jobbet som jag varit frånvarande från sedan augusti 2008.

2009-01-02

Lästips

Sorgligt nog fick jag ingen julklapp av Herr Larm (han fick iofs ingen av mig heller) men innan jag pep iväg till Muminlandet så stack han en bok i min näve och önskade mig åtminstone God Jul. Och vicken bok! Redan då jag såg titeln så vattnades det lite i min mun och efter att ha läst de första sidorna så var jag fast. Bokens titel lyder: It's Not About the Bike - My Journey Back to Life och är författad av Lance Armstrong tillsammans med Sally Jenkins.

Boken tar upp hur han som ung fostrades med triathlontävlingar innan han sedan i de senare tonåren upptäckte att han var extremt duktig på att cykla. Efter det får man följa honom då han under några år etablerar sig bland de professionella cyklisterna på touren för att sedan vid 25 års ålder drabbas av testikelcancer och sedan kämpa sig tillbaka till livet vilket för Lance var samma sak som cyklingen. Jag har kommit halvvägs och är däckad. Som sport- och träningsintresserad är det mumma att läsa om vilka tankar han hade före, under och efter sjukdomen och hur han långsamt tillsammans med olika coacher, lagkamrater och motståndare formades till en av världens genom tiderna bäste cyklister. Som en liten aptitretare så citerar jag några inledande stycken ur boken:

A slow death is not for me. I don't do anything slow, not even breathe. I do everything at a fast cadence: eat fast, sleep fast. It makes me crazy when my wife, Kristin, drives our car, because she brakes at all the yellow caution lights, while I squirm impatiently in the passenger seat.
"Come on, don't be a skirt," I tell her.
"Lance," she says, "marry a man."


Of course I should have known that something was wrong with me. But athletes, especially cyclists, are in the business of denial. You deny all the aches and pains becasue you have in order to finish the race. It's a sport of self-abuse. You're on your bike for the whole day, six and seven hours, in all kind of weather and conditions, over cobblestones and gravel, in mud and wind and rain, and even hail, and you do not give in to pain.
Everything hurts. Your back hurts, your feet hurt, your hands hurt, your neck hurts, your legs hurt, and of course your butt hurts.
So no, I didn't pay attention to the fact that I didn't feel well in 1996. When my right testicle became slightly swollen that winter, I told myself to live with it, becasue I assumed it was something I had done to myself on the bike, or that my system was compensating for some physiological male thing. I was riding strong, as well as I ever had actually, and there was no reason to stop.


2009-01-01

Bokslut 2008

Här är den. Den ocensurerade sammanfattningen av mitt 2008:

Totlat antal kilometer: 4671 km
Snittmängd per vecka: 89.3 km
Antal veckor med mängder över 10 mil: 19
Minsta mängden under en vecka: 30.5 km (säsongsvilan exkluderad)
Mesta mängden under en vecka: 154 km
Antal tävlingar (ute/inne): 20 (16/4)
Antal bantävlingar (ute/inne): 9 (5/4)
Antal segrar: 6
Antal pallplatser: 11
Antal svenska mästerskap: 2
Placeringar i mästerskapen: TSM: 14, SM: 11
Antal DM-medaljer: 4 individuella guld (IDM 3000m, TDM 12km, DM 5000m, DM 10000m) och ett lag guld (TDM 12km)
Placeringar på svenska årsbästalistan: 5000m: 20, 10000m: 9, halvmarathon: 14, marathon: 5
Pers på distanser: 1500m, 5000m, 10000m, halvmarathon, marathon
Bästa insats i tävling: ALJ Open 10000m
Sämsta insats i tävling: SM 10000m. Fick förberedelserna förstörda pga vadskada och kom till SM långt ifrån i toppform. Två veckor senare sprang jag Midnattsloppet på en mycket tuffare bana endast 20 sekunder långsammare och lite drygt sex veckor senare sprang jag 10000m knappt en minut snabbare.
Antal vilodagar: 60
Antal sjukdagar: 6

Årets bästa intervallpass: 10x1000m på 3:00 i snitt och 30 sekunder ståvila, 4x3000m på 9:14 i snitt med 400m pausjogg på 2:10
Årets tuffaste intervallpass: 4x3000m i 3:05-fart
Årets besvikelse: Tvingades bryta Lidingöloppet pga sjukdom
Årets irritation: Sprang fel två ggr på Cremona Halvmarathon pga sovande funktionärer
Årets överraskning: Marathon, det var ju inte alls så jobbigt
Årets känsla: Perset på 10000m som innebar nytt klubbrekord (det tidigare daterat från 1963)
Årets träningsbesvikelse: Bara tre renodlade intervall tusingar
Årets förbättring: Spurten
Årets bästa stationära spel: Grand Theft Auto IV, Little Big Planet
Årets bästa bärbara spel: Professor Layton and the Curious Village
Årets mest spelade konsol: Xbox 360
Årets minst spelade konsol: Wii
Årets bästa prylköp: Apple MacBook
Årets pryl-överraskning: Använde min Garmin 405 mer än min Polar RS800
Årets bästa bok: Natsuo Kirino: Fri (allt känns iofs tomt efter Stieg Larssons Millenium-trilogi)
Årets bästa tv-serie: Dexter säsong 3
Årets sämsta film: Rambo. Dess slogan säger allt: Heroes never die.... They just reload.
Årets bästa film: Batman: The Dark Knight
Filmer man bör ha sett under 2008: Juno, Cloverfield, Gone Baby Gone, No Country for Old Men, There Will Be Blood, Into the Wild

Well, där är den.
Plain and simple.

Jag kastar en hastig blick på 2007 års sammanfattning och gör snabbt några jämförelser. Det totala antalet kilometer är nästan identiskt (diffar på 19 km). Hade jag inte åkt på min vadskada hade jag straffat 2007 års notering. Även snittmängden per vecka är nästintill identisk. Vad gäller antalet veckor med mängder över 10 mil skiljer det på fem stycken, vilket procentuellt är ganska många. På grund av lite skador och sjukdomar (ISM och Sayo) så tävlade jag aningen mindre 2008 (höll på att skriva i år). Antalet vilodagar är även de hyfsat likvärdiga (60/65). En positiv och lite överraskande sak är att jag har fortsatt få sjukdagar (6/3).

Sammanfattningsvis är det inga grova mängder kilometer som jag matat in i kroppen men jag tycker mig ändå ha utnyttjat dem på bra sätt då jag fortsatt utvecklats och persat på så gott som alla distanser.