2009-06-30

Födelsedagsfirande kryddat med löpintervaller

Igår var det bemärkelsedag för mig så jag belönade mig själv med lite extra tidig hemgång från jobbet för att hinna pressa in ett intervallpass innan barnhämtning på dagis och födelsedagsfirande.

Ut i den mördande solen strax efter 15:00 för att mosa intervaller i 3:00-fart som genrepspass inför stundande Roslagsnatta nu på torsdag. Tror att termometern visade ganska exakt 30 grader i skuggan och jag visste redan då att det skulle bli ett slitigt att matcha Lamas anvisade plan. Passet skulle bestå av fyra intervaller genom Silverdal med sträckningen: 1900/1300/1900/1300m. Pausen var satt till lite transportgång uppför en grusstig på totalt 2 minuter. Höll målfarten under de två första intervallerna men fick slita tungt på den tredje i knappa 2km som mestadels plogades i motvind. Det varma vädret, besvärlig vind och avsaknad av draghjälp gjorde att passet blev tyngre än jag hade räknat med. Mina pulsvärden visar dock att jag jobbade på ordentligt trots att jag inte matchade målfarten på sista hälften. Snittade tex den tredje intervallen på över 190 med maxnoteringen på 195. Skönt att se att jag trots min skadeperiod ändå kan förmå pulsen att komma upp på drägliga nivåer.

Efter passet var jag mäkta kokt. Lite likt färskpotatis. Segt som attan med födelsedagsfirande direkt efteråt men det var bara att uthärda. Man fyller ju trots allt bara år en gång per år så det är lika bra att försöka hålla god min.

2009-06-29

Trosa stadslopp 2009

Min klunga inför varvning. Från vänster: Handbollspolacken, jag, Iron-Micke och Majling.
Foto: Trosa stadslopp


I fredag var det återigen att göra visit vid världens ände, Trosa och dess magiska stadslopp som traditionen föreskriver alltid bjuder på soligt varmt sommarväder och nästan idealiska löpförutsättningar.

Många tankar och känslor innan start. Det var ju som sagt ett tag sedan jag tävlade senast (TSM) och sedan dess har jag tvingats att tampas med min bäckenbensskada. Åtskilliga timmar på cykel-helvetet och lite hjärnpsyk om hur mycket form man tappar under en skadeperiod. För bara lite drygt två veckor sedan kunde jag försiktigt dra igång löpningen kryddat med lite light-intervallpass. De senaste passen hade dock indikerat att formen var på uppgående och att det trots allt fanns lite löpning kvar i kroppen. Viljan och hungern att komma tillbaka och prestera har under hela perioden varit stor och den känslan kan man komma långt på.

Det drog ihop sig för start och vi radade upp oss vid startlinjen. Till höger om mig stod Sjökan, Lill-Lasse och Adil Bouafif, de som skulle slåss om segern. Bredvid mig fanns även Handbollspolacken och Iron-Micke som jag misstänkte skulle tampas med mig om placeringarna strax efter. Valde att inte tänka så mycket på konkurrenterna eller tid utan att fokusera på min egen löpning och att försöka få en positiv känsla av löpningen under loppet.

Kort efter den inledande kilometern så bildade jag en andra klunga tillsammans med Handbollspolacken, Iron-Micke och Majling. Framför oss seglade planenligt Adil, Sjökan och Lill-Lasse ifrån. Klockade in de första kilometern aningen långsammare än i fjol men tyckte ändå att benen kändes pigga och att det flöt på bra utan direkt ansträngning. På flacken och uppför var det jag som skötte farthållningen medan Handbollspolacken tog kommandot i utförslöpningarna. Inför varvning inne vid Trosa centrum är det fullpackat med folk och musik som pumpas på högsta volym. Det är sådan inramning att man nästan får gåshud. I just dessa situationer är det väldigt lätt att man ligger på för hårt och rycks med i ett för högt tempo. Parkerade mig bakom Handbollspolackens breda fina rygg och försökte spara så mycket krafter som möjligt inför den avslutande delen av loppet som är aningen tuffare med två stigningar. Ungefär här hakade vi av Majling och vår klunga var nu en trio som slogs om platserna fyra till sex. Upp mot sju kilometer börjar jag bli trött men anför ändå min klunga då det mestadels går svagt uppför nu vilket passar mig utmärkt. På grund av min skadeperiod vågar jag dock inte pressa på lika hårt uppför som jag är van vid då jag inte vet hur benen skulle reagera på detta. Det är nu mindre än två kilometer kvar till mål och det är nu det gäller att behålla fokus och skärpa för att knyta ihop säcken och dra det längsta strået i klungan. I loppets tyngsta stigning upp mot 8 kilometer borrar jag på längst fram och Marek tvingas släppa. Bara jag och Iron-Micke kvar nu. Micke som fram tills nu inte dragit en meter börjar nu visa sig och tar position. Efter ett brant utförslöp och ingången till målrakan drar Micke på och får en lucka till mig på några meter. Målrakan är dock drygt 500m och än har inte tåget gått för min del. Med 400m kvar lyckas jag täta hans försprång och lyckas ignorera benen som bara vill lägga sig i rygg och parkera där. Fortsätter om och bränner de sista krafterna på en långspurt. Får till en bra fartväxel och tangerar min placering från i fjol och är bara två sekunder långsammare (28:01). Fantastisk känsla att få ett kvitto på att jag inte tappat så mycket form! Det här resultatet ger mig mental ro och nu kan jag ställa siktet framåt mot nya tävlingar och tider att jaga.

Målgång av bortplockning av tidtagningschip.
Foto: Trosa stadslopp


Det kanske mest positiva från loppet var avslutningen. Sista 900m klockades på 2:27 vilket ger en km-fart på 2:44. Hyfsat för en kille som inte kört en enda VO2-intervall sedan mars. Det är påtagligt hur mycket extra man kan ta ut sig om man krigar om placeringar. Jämför man med övriga topp-6-löpare blir utfallet (måste ju hitta nåt som är till min fördel!):

Adil: 2:35
Sjökan: 2:44
Lill-Lasse: 2:38
Sumobrottaren: 2:27
Iron-Micke: 2:32
Handbollspolacken: 2:38


Jag, Sjökan och Adil strax innan prisutdelningen.
Foto: Trosa stadslopp


Kvällen avslutades med den sedvanliga prisutdelningen på scenen vid torget där jag kammade hem min andra Weber-grill på tre år!

Resultaten »

Prisutdelning.
Foto: Trosa stadslopp


2009-06-26

Överlistad

Zzzz.

Då Venla eller Elias vaknar under natten har jag och Mamma Marika så långt vi orkat bäddat ner dem i deras egna sängar istället för att plocka upp dem hos oss. Igår natt vaknade jag av att jag hörde dörren öppnas och att Venla tyst tassade in i sovrummet med tilltufsat hår, kudden och snutte-sköldpaddan under armen. I det svaga ljuset från fönstret var hon så söt att det nästan sved i ögonen. Hur som helst så traskade jag tillbaka med henne till hennes säng och stoppade om henne så att hon lugnt somnade om. Sedan kröp jag tillbaka ner i min säng för ytterligare lite livsnödvändig sömn.

Tydligen hade Venla vaknat igen senare under natten då hon morgonen därpå inte gick att finna i sin egen säng då det var dags att kliva upp. Venla hade nog dragit slutsatsen att det helt enkelt inte var värt att försöka gosa ner sig hos mamma och pappa då hon konsekvent får respass tillbaka till sin egen säng. Istället hade hon smugit vidare in till Elias rum och borrat ner sig bredvid sin djupt sovande storebror. Uppenbarligen var Venla helnöjd över detta beslut. Ögonen lyste av triumf på morgonkvisten. Elias däremot hade sovit som en stock och inte märkt att lillasyrran hade legat och snusat bredvid honom.

Strax är det hemfärd från jobbet. Sedan ska det slängas ihop lite käk innan det är avresa mot Trosa och deras härliga stadslopp. Så smått börjar kropp och skalle att gå in i tävlingsmode. Det är inte snyggt men det brukar fungera.

2009-06-25

Fjärilar i magen

Venla och Mamma Marika yoggar.

Jag har precis studerat startlistan till Trosa stadslopp, något jag medvetet valt att göra så sent som möjligt då jag dels var osäker in i det sista om jag verkligen skulle komma till start. Dessutom har jag en förmåga att stressa upp mig då man ser vilka konkurrenter man ska tampas mot. Lätt nervositet är i och för sig alltid bra för kropp och själ, det brukar leda till att man är ordentligt taggad och fokuserad på uppgiften. Men för mycket nervositet är dock inte önskvärt då man stressar upp sig i onödan och bränner krut och energi på saker man ändå inte kan påverka.

Detta vet jag om, inget konstigt med det, men trots detta är det en hårfin balansgång mellan de olika utfallen. Nu har jag en skadeperiod i ryggen och en, milt sagt, osäker form. Detta spär självfallet på nervositeten och jag kämpar nu för att hålla nerverna under kontroll. Detta gör jag med lätt distans idag med Herr Larm och sedan lite avkoppling framför TV:n och Sollentuna FGP. Denna tävling har lockat ett riktigt högklassigt startfält så missa inte tv-sändningen klockan 21:00 på TV4. Om jag hade fått vara hel och frisk hade det varit ett perfekt tillfälle att kapa lite på personbästat på 3000m-loppet. Men åt andra sidan hade en start idag på FGP-loppet med största sannolikhet inneburit utebliven start dagen efter på Trosa stadslopp. Tävlingar två dagar på raken är inte min melodi.

Precis som traditionen föreskriver så skvallrar väderleksrapporterna om att solen skina varma strålar under tävlingsdagen. Så är det alltid. Precis som på Stockholm marathon. Det är som om dessa två tävlingar ligger i gräddfilen hos vädrets makter. Eller så är det helt enkelt vädret som rättar sig efter dessa två löptävlingar.

Och det ska erkännas utan krussiduller att tävlingen i Trosa är en av årets höjdpunkter. Faktum är att det kanske är årets trevligaste lopp. Och något sådant vill man ju inte missa.

Avslutningsvis får ni en bild på Venla som för någon dag studerade mamma när hon körde lite yoga (eller som Elias utrycker sig: mamma yoggar). Venla tyckte inte det såg särskilt märkvärdigt ut och satte sedan resolut igång att själv utföra lite yoga-övningar.

Weltklasse.

2009-06-24

3x3350m, P:2'

Igår var det långa härliga tröskelintervaller som stod på programmet. Sakta men säkert har jag kunnat öka mängden löpning samt inslag av intervaller och gårdagens pass såg lite små styggt ut på pappret. Coach Lamas skiss såg ut enligt följande: 3x3350m med 2 minuters ståvila i progressivt ökande snittfart enligt: 3:15, 3:10 och <3:10.

Jayo var som sagt krasslig men Herr Larm hedrade mig med sin närvaro och agerade perfekt sparringpartner. Karln hade inte kört ett enda fartpass sedan Stockholm Marathon och utbrast på vår första kilometer: Herre jevvlar vad kantig jag känner mig. Men rutinerad och lättränad som han är skakade han snabbt av sig kantigheten och tillsammans sparrade vi varandra under de tre intervallerna.

Första kilometern genom Silverdal bombade vi in på 3:08 och skrattade gott åt våra reptilhjärnor. Måste sett ganska bisarrt ut när två löpare i låg 3:00-fart kommer springandes vilt skrattande. Men man måste ju le åt det hela. Trots att vi hade för avsikt att köra den inledande kilometern med handbromsen i lagd så var vi tydligen lite för heta på gröten. Nåväl, den första intervallen över 3350m klockades in på 10:41 vilket gav ett snitt på 3:11. Andra intervallen gick på 10:36 och ett snitt per km på strax under 3:10. Sista intervallen var tuff men jag lyckades bita i och klockade in den på 10:27 med snittet på låga 3:07. Sista kilometern gick på ca 2:55 och pulsen toppades in på 193. Ett riktigt gott formbesked som egentligen bekräftar det jag haft på känn ett tag. Alltså att formen efter bäckenbens-helvetet sakta är på väg tillbaka. Dels tål jag sakta mer mängd i kroppen och dels klarar jag av att hålla <3:10 tempo på längre intervaller. Nu hoppas jag få fortsätta var frisk och hel ett tag framöver så ska jag trimma upp snabbheten och syratåligheten ytterligare samt försöka förbättra uthållighet och återhämtning. Farten igår var bra men det känns som om jag med lite mer kvalitetsträning skulle kunna minska vilan från två minuter till en. Med detta i ryggen så har jag nu bestämt mig för att göra en start i Trosa stadslopp på fredag.

Det bär eller brister.
Inte bäckenet alltså.
Det ska banne mig bära.

2009-06-23

Tröskelintervaller

Strax hemfärd och ombyte för sista genrepspasset innan en eventuell start på Trosa stadslopp. Lamas har ordinerat långa tröskelintervaller i hög fart enligt 3x3400m med 2 minuters vila som ska utföras på min flacka varvbana genom Silverdal. Tanken var att lura ner Jayo för lite sparring men han har gått och blivit krasslig så hoppet står nu till Herr Larm. Att ploga intervaller tillsammans med någon är ju som bekant oerhört mycket trevligare än att borra på egen hand. Hur som helst så ska första intervallen snittas i 3:15, andra på 3:10 och sista helst under 3:10. Vi får se hur det går. Som jag delgett i tidigare posts så har det successivt känts bättre och bättre med löpningen. Går dagens pass bra så blir det nog avfärd mot Trosa på fredag.

Efter passet väntar lite Guitar Hero Metallica, attans bra spel. Sedan är det tänkt att jag ska kika lite på fotboll på tv. Nu när vårt gubblandslag går kräftgång mot fotbolls-VM i Sydafrika så skulle det sitta fint med ett svenskt avancemang i U21-EM.

2009-06-22

Tröskel och midsommarfirande

Venla på bra humör.

En fullmatad och trevlig midsommar är till ända och överraskande nog hedrade solen oss med att ibland kika fram mellan molnen. De första dagarna tillbringades vid sommarstugan i Sala där vi kopplade av, åt gott, bastade och även hann med en del löpning.

Strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen surrade det till i mobilen bredvid sängen. SwissAlpine-Buuden hade några timmar tidigare gått i mål på 100km-VM-loppet(!) i Belgien och dessutom gjort det som andre man! Vi träffades som hastigast över en lunch i onsdags innan han stack ner till tävlingen. Vi snackade lite om hur han skulle lägga upp taktiken under loppet och fram till att det nog var bra om han skulle våga göra sitt eget lopp. Buuden messade att taktiken hade fungerat mycket bra då han fullföljde planen och faktiskt kom i kapp den japanske segraren med 7 km kvar att springa. Japanen var dock starkare sista biten in men Buuden höll undan bakifrån och bärgade ett EM-guld och VM-silver. Enastående!

Lite sporrad av Buudens framgång så körde jag ett tröskelpass genom Silverdal senare under helgen. Under ett 17km-pass sprängde jag in en fartökning över 40 minuter i progressivt utförande. Sex första kilometer snittades strax under 3:30 och avslutande sex kilometer på farter mellan 3:12 - 3:17. Bra flyt och känsla i kroppen och detta var det första passet sedan jag drog igång löpningen som jag kände att kroppen börjar svara upp igen. Sakta men säkert vevar man igång maskineriet och teknik, flås och styrka kommer så sakteligen tillbaka. Passet gav mycket mersmak och jag är nu lite hoppfull om att vässa till formen ytterligare med lite intervallpass framöver.

Elias gör en Nadal posé.

2009-06-19

Midsommarpost

Well, anlände igår kväll till sommarstugan i Sala och idag har det hunnits med en hel del saker. Först ut var det rastning av barn i Salas stora och generösa lekplats. Då det mestadels regnade så fick vi hela lekparken för oss själva. Sedan var det matinköp och därefter lite relax under eftermiddagen innan jag stack ut på lite lätt distanslöpning utmed Silvköparen och Långforsen.

Löpflytet börjar så sakta infinna sig i takt med att jag kan jaga fler kilometer ute i terrängen. Idag klockades 15 km in på 60 minuter och några sekunder utan direkt ansträngning och med en låg och fin puls. Sånt ger lite glädjande besked och ett uns av hopp tänds i mitt löphjärta om att jag kanske håller på att traggla mig ur bäckenbens-helvetet.

Senare under eftermiddagen så skingrades sakta men säkert regnet och molnen och det blev totalt vindstilla och solen vågade faktiskt titta fram. Lite midsommarkänsla infann sig helt plötsligt och detta firades med vedeldad bastu med sjöutsikt. Beats everything!

Under kvällen var det traditionell grillning på menyn och jag skojade faktiskt till det med ett glas rödtjut. Fan, ere midsommar så ere.

2009-06-18

Midsommar stundar

Sista minuterna på jobbet innan hemresa, intervaller i Ursvik och sedan avfärd mot sommarstugan i Sala. Det drar ihop sig för midsommar och som sig bör ska den tillbringas ute på landet. Tyvärr fortsätter sommarvädret att pissa oss i fejset. Kylig temperatur, blåst och regn och rusk som lurar runt hörnet.

Nåväl, det blir till att grilla lite korv i öppna spisen och spendera så mycket tid som möjligt i bastun. Utöver detta ska det även hinna plogas lite mil också. Jag har vågat mig på på löpning fyra dagar på raken vilka även innehöll två intervallpass. Lite initialt orolig över att bäckenet skulle grina illa av detta men det verkar som om det sög upp träningen och visade nåd. För att visa lite välvilja hedrade jag bäckenet igår med lite lugn rehabcykling med hopp om att ben och kropp ska vara pigga och med på noterna under dagens intervallpass. Planen för detta är fartlek i terrängen enligt: 4'-6'-8'-6'-4' med 2' pausjogg mellan intervallerna. Idag känns allt bra och sakta men säkert skakar jag liv i ben och lungor. Kanske kan det bli fason på den här säsongen trots allt?

Hoppas, hoppas, hoppas...

2009-06-17

Förtrots

Venla lär sig och övar. Likt en marathonlöpare så nöter och nöter hon in ett vinnande koncept. Testar vilka utfall som ger bäst resultat (för henne) hos mor och far. Det handlar alltså om hur hon på effektivast sätt ska få sin vilja igenom. Som en liten teaser av den kommande treårstrotsperioden.

Just nu har hon utarbetat två vinnande koncept. Det ena är att under en relativt lång tid bryta ner allt motstånd med ett lågt klagande. Det andra mera brutala sättet är att lägga sig raklång på (i bästa fall!) golvet och i ren frustration högt och intensivt meddela omgivningen med gallskrik att saker och ting inte riktigt fallit henne i smaken.

Jag kan meddela att hon är en naturbegåvning. Nu gäller det bara att omsätta denna energi till löpintervaller för henne. Tänker man i sådana termer så har hon en oerhörd potential.

2009-06-16

Fartlek i Ursvik

Löpning tre dagar på raken nu och förmodligen inkasseras en fjärde strax då planen är att mata terrängintervaller i Ursvik. Lamas håller mig fortfarande på sträckbänken med light-varianter av intervaller i farter strax under tröskelfart. Allt ska avverkas på sträckor som inte är uppmätta då det kan skapa press/stress för att jämföra snittider. Detta resulterar i och för sig lite hjärnspöken hos mig då jag gillar att ha full koll på puls, sträckor och mellantider. Nåväl, bara att gilla läget och faktiskt njuta så länge bäckenet medger löpning.

Den detaljerade planen för terrängintervallerna lyder 8x1300m med 30'' ståvila mellan intervallerna. Och genom fönstret ser jag till min glada förvåning att solen hedrar oss med lite somrigt solsken. Som ni alla vet har detta varit en bristvara den här sommaren.

2009-06-15

Non Stop Rain

Helgen som nyss lagts till handlingarna gick verkligen i regnets tecken. Det regnade banne mig precis oavbrutet och det var inget lättsamt strilande regn. Nej, icke! Det fullkomligt vräkte ner, något jag fick erfara under söndagens distanspass. I normala fall då man sticker ut för lite löpning i regn så brukar det ta ett tag innan man blivit genomblöt. Så var det dock inte i söndags. Efter bara någon minuts löpning så liknades jag mest vid en blöt hund och inte blev det bättre av nersöliga grusvägar eller att sikten sabbades av horisontalregn. Well, inte mycket att göra än att springa av kilometerna och tina upp i duschen så fort som möjligt.

Helgen bjöd annars på det första passet med löpkvalité. Under lördagen styrde jag kosan mot Polisspåret och deras mjuka och sugande sågspånsspår där jag genomförde en fartlek-light på knappa 20 minuter enligt 3'-4'-5'-4'-3' med 60'' joggvila mellan intervallerna. Höll i hop fart och teknik bra fram till de två sista intervallerna då bristen på löpning med fartinslag och höjdmeterna i spåret satte sina avtryck i snittiderna. Bäckenet ömmar och smärtar i vissa partier men det blir varken bättre eller sämre med eller utan löpning. Inslaget av kvalité gjorde inverkade inte heller negativt på ömhetsgraden. Känns lite som om det står och väger. Antingen står bäckenet pall och sakta blir bättre eller så brakar det ihop och då är det lika bra att lägga ner den här säsongen och sätta upp fokus mot 2010.

Under söndag gjorde även familjen en räd ut i regnet för att titta på en ny säng. Efter en hel del provliggande på diverse olika tillverkares sängar (Hästen, Jensen m.fl.) så fastnade vi för en Tempur-säng. Jag själv har i många år sovit med en tempur-kudde och dyrkar den nästan i samma utsträckning som min nyinköpta tv. Efter noga övervägande och hårt förhandlande (läs: prutande) åkte vi hem med en beställd Tempurmodell vid namn Signature. Kostnad: mindre förmögenhet. Men va fan, det är sängen säkert värd. Är den bara i närheten av lika skön som min Tempur-kudde så kommer jag sova som en kung. Så, jag håller tummarna för god nattsömn och att bäckenbens-helvetet läker ihop. Plan B är att sova sig igenom den här förbannade regnperioden som vi nu verkar befinna oss i.

2009-06-12

Storebror

Elias fortsätter sina något förvirrade utläggningar. För honom är dock hela världsbilden helt solklar. Igår vid frukosten var det följande konstaterande som klargjordes:

Elias: Pappa, vet du att när jag blir stor så blir jag också en storebror.
Patrik: Eh, hur menar du nu?
Elias: Förstår du inte? Jag blir storebror då.
Pappa Patrik förvirrad.
Elias: Fast då är du och mamma gamla.
Patrik: Jasså, säger du det? Jag trodde du redan var en storebror till Venla.
Elias skakar på huvudet.
Elias: Nej, jag blir storebror när du och mamma blir gamla gubbar.

Se där, Mamma Marika ska tydligen bli en gammal gubbe när hon blir gammal. Det hade jag liksom inte riktigt räknat med. Förmodligen inte Mamma Marika heller.

2009-06-11

Nikotinplåster

Uppblandningen av löppass i träningsveckan fortsätter så sakteligen. Vissa dagar känns bäckenet riktigt riktigt bra och ibland kan en viss stelhet infinna sig efter passet. Jag hoppas dock innerligen att det hela läker på så man kan öka mängden och intensiteten på löpningen successivt. Jag börjar nämligen lessna ordentligt på cykel-helvetet. Jag önskar inget mer än att intervalla mig halvt medvetslös och cykeln fungerar bara till viss del som surrogat för utebliven löpning. För några dagar sedan fick jag försöka förklara det hela en av Venlas dagisfröknar. Tänk dig en rökare som vill dämpa den värsta rökabstinensen med nikotinplåster. Ungefär så är det med cyklingen, det dämpar behovet av löpning till viss del men långt ifrån fullt ut. Nu spekulerar jag självfallet helt vilt. Jag har aldrig testat ett nikotinplåster och dess mindre aldrig ens provrökt ett endaste litet bloss.

Nåväl, igår stack jag och SwissApline-Buuden (ska jag behöva döpa om honom till Stockholm-Marathon-Buuden nu?) ut på en runda utmed Edsviken, Ulriksdalsslott, Ursvik och sedan hem via Kista. Perfekt löpväder, ingen vind, lite små-kyligt och fuktig luft. Vi samtalade om allt och ingenting och avverkade de 15 km i ca 4:00-fart. Efter passet hade Mamma Marika slängt ihop en god pasta med svampsås som i bästa kolhydratladdarstil slukades på två röda sekunder.

Jag har även hunnit med att bränna av lite cykelintervaller. De tre senaste passen redovisas enligt följande:
1. 2.5'-5'-7.5'-10'-10'-7.5'-5'-2.5', P: 45''
2. 16x3', P:30''
3. 2x(2'-3'-4'-5'-4'-3'-2'), P: 30''

Trots att jag tuggar högre växlar under längre tidsperioder så vill inte pulsen riktigt maxa upp som för en vecka sedan. Antingen mosar jag inte på tillräckligt hårt eller så har jag helt enkelt sakta men säkert blivit en starkare cyklist och följaktligen måste mata på med ännu tyngre växlar.

Eller så blir bara bäckenet friskt så jag kan skippa cykelintervallerna helt.

2009-06-10

Bara regn hos mig

Grått, kallt och spöregn utanför fönstret. Känner ni igen det? Det stavas: sommar 2009. Hittills har sommaren uppvisat tragiskt dåligt väder (förutom på SM) och ingen direkt bättring finns i sikte.

Dagen har annars bjudit på lite omplåstring av Naprapat-Helenas ställföreträdare. Hon var lite, låt oss säga, mildare i nyporna än Helena. Så vissa begränsade partier av behandlingen upplevdes faktiskt som rent behagliga. Vet inte om detta är bra eller dåligt men det faktum att jag inte skrek en enda gång av smärta stärker åtminstone min självbild för liten stund.

Idag efter jobbet väntar 15 km distanslöpning tillsammans med SwissAlpine-Buuden, ni vet den nykorade silvermedaljören i SM från Stockholm Marathon. Ska bli mäkta kul att få springa och snacka lite med honom. Efter passet bjussas det självfallet på varma kolhydrater. Undras om han kommer äta oss ur huset med tanke på hur många mil han pressar.

Och på radion rullar Orups 'Regn hos mig'.
Som om vi inte redan visst det.

2009-06-09

Sjukvård

Stackars lilla Venla har under knappt två veckor dragits med en besvärande rethosta som inte vill ge med sig. Hostan dyker upp precis då det är läggdags vilket förlänger somna-in-prceduren ganska markant. Likt en löpare med lite småkrämpor har jag hoppats att hostan ska ge med sig med tiden. Då den (misstänkt likt min bäckenbensskada) vägrar ge med sig så fattades igår beslutet att ta kontakt med vårdscentralen.

Sagt och gjort, klockan åtta prick försöker jag ringa upp dem. Efter en kvart av frenetiskt ringa upp, upptaget och lägga på igen så kom jag till slut fram till deras automatiska telefonsvarare där jag ombads uppge personnummer och telefonnumer. Strax efter klockan nio skulle de återkomma. Well, bara att sitta av tiden hemma och känna arbetsdagen sakta men säkert rinna ur händerna. Runt 09:30 ringer de äntligen tillbaka med beskedet att det är fullt med tidsbokningar för dagen. Ta emot Venla? Nej tyvärr det går inte. Boka tid framåt var tydligen inte heller aktuellt då det närmade sig semestertider och inga tisdbokningar fanns tillgängliga.

Tja, vad gör man? Vad svarar man på något sådant? Hur kan alla tider vara slut? Venla dras ju 'bara' med en besvärlig rethosta men tänk om det hade varit något värre? Är det då bara att bita i det sura äpplet och rätta in sig i ledet för att förhoppningsvis få en tid hos doktorn imorgon? Istället gav de mig tipset att försöka vända sig till närmsta närakut som ligger käpprätt åt hel*ete och ofta är förknippade med ganska saftiga väntetider.

Det är ett fantastiskt sjukvårdssystem vi har.
Kan någon påminna mig vart alla mina skattepengar tar vägen?

2009-06-08

Språkbruk

Idag behagade Elias briljera med sina engelska kunskaper. Vid middagsbordet brände han av följande show-stoper:

Elias: Pappa, vet du vad fan heter på engelska.
Pappa Patrik håller på att sätta i halsen. Vad är det egentligen för trams de plockar upp på dagis?
Pappa: Du, jag tycker inte vi ska hålla på med sådana där ord.
Elias står dock på sig.
Elias: Men pappa, vet du inte det?
Pappa ljuger.
Pappa: Nej, jag har inte aning.
Elias: Det heter bajsnödig.

Första tanken: lättnad. Skönt att han ännu inte sulat ner sitt ordförråd med en massa ovett. Andra tanken: Det kommer ta ett tag innan Elias får se en Quentin Tarantino-film.

Så där lagom till Studenten kan det bli aktuellt.

2009-06-05

Guitar Hero Metallica

Tja, som sig bör(!) nu för tiden spöregnar det utanför fönstret och kvicksilvret på termometern tror jag inte kommer upp mer än vad som är sig brukligt under kalla och ruggiga höstdagar. Är verkligen sommaren redan slut?

Gårdagen bjöd i alla fall ett riktigt härligt löppass tillsammans med Unicorn-Linus och vi jobbade oss runt lite i Polisspåret och Silverdal. För första gången sedan jag började rulla igång benen lite lätt efter bäckenet-haveriet så kändes det riktigt bra. Kunde rullat på i någon timme till eller så om nu inte antalet kilometer är kraftigt begränsat från högre ort. Skynda långsamt. Lätt i teorin men oerhört svårt i praktiken. What else is new?

Annars spenderades en längre tid under kvällen vilt pillandes med nya Andriod-mobilen HTC Magic. Mobilen är nu helt Rootad och ominstallerad från grunden så att all brandning mm är ett minne blott. Att ha sin gmail, google-kalender och kontaktlista hela tiden synkad med webbkontot är genialt. Hittills är telefonen en liten trevlig bekantskap som säkerligen kommer hålla mig sysselsatt ett tag framöver. Åtminstone till nya iPhone kommer. Då blir det till att införskaffa en sådan.

Någon timme hann jag även slita mig från mobilen och ploga lite framför tv:n med nya Guitar Hero Metallica. Grymt spel med härlig retrokänsla från mina ungdomsglansdagar då Alice in Chains, Nirvana, Pearl Jam och Metallica strömmade ut ur mina stereohögtalare på högsta volym (till min mor och fars desperata protester).

Och så vore det ju precis hur skönt som helst om Söderling kunde ordna en final i Öppna Franska så känns det som om helgen är räddad.

2009-06-04

Löpsällskap

Idag väntar ett härligt löppass tillsammans med Unicorn-Linus som precis börjat röra på sig så smått efter Stockholm Maraton. Vi har kommit överrens om att rasta våra ben utmed Edsviken för att sedan tugga lite sågspån i polisspåret innan Mamma Marika bjussar på varma kolhydrater efter passet.

Igår var det återigen ett trainer-intervallpass som stod på programmet. Coach Lamas styrde kosan mot Vallentuna och deras Sommarös men innan dess gav han mig följande skiss: 4x(4'-3'-2'-1') med rak 45'' cykelvila mellan intervaller och serier. Passet kryddades naturligtvis med lite uppvärmning och nercykling så klockan stannade på dryga timmen. Passet blev en bra genomkörare och benen upplevdes som pigga och alerta då jag belönade dem med en dags vila i måndags.

2009-06-03

Android

Android, en öppnare och bättre(?) plattform än iPhone OS.

Tja man kan ju fråga sig vart det vackra vädret tog vägen? Ena dagen är det högsommarvärme, shorts, och sandaler som gäller. Idag var det nästan läge att sätta på sig vinterjackan och under gårdagens löppass så hade jag på mig tunna löphandskar. I juni! Måste vara någon form av rekord. Utanför fönstret regerar regn och rusk och ett sting av oro infinner sig i hjärtat då Elias tillsammans med sina dagiskamrater har en sommar(!?)utflykt till Skansen. Dur och moll om vartannat.

Själv slängde jag iväg en beställning via tyska Ebay förra veckan på en HTC Magic med Android OS. Anledningen var ju att Tre fick ensam rätt på telefonen inledningsvis i Sverige. Verkar som om Google har nåt bra på gång med det där Android så jag pepp för att testa det hela. Är det inte något att ha så tjackar jag istället den nya iPhonen som förväntas presenteras om en vecka samt släppas till juli. Jag brukar bränna mina mobiler på löpande band så framtiden ser onekligen ljus ut ett par månader framöver.

Om nu bara telefonen kunde komma med posten nån gång...

2009-06-02

Segling

Under måndag och tisdag har jag tillsammans med mina kollegor befunnit mig på briggen Tre kronor. Vi avseglade från Kastellholmen strax efter lunch igår och styrde kursen mot Finnhamn dit vi anlände under kvällen. Måndagen bjöd som bekant på strålande vackert väder och seglingen dit blev behaglig. Idag visade sig vädret inte från sin bästa sida och det var attans kallt och blåsigt. Jag tog till flykten under däck där jag häckade och försökte bevara så mycket värme som möjligt. Jag rankar mig som en av Sveriges tre sämsta personer på att tåla kyla så flykten var befogad.

Då jag kom hem från seglatsen stack jag ut på ett mil-löppass. Mäkta skönt! Tack vare gårdagens vilodag var benen riktigt alerta och pigga. Någon inledande kilometer över 4:00 och sedan alla in under fyra-strecket utan direkt ansträngning. Fin känsla och bra flyt vilket överraskade mig. Förmodligen var det inte så smart att lägga km-snittet så lågt men trots att jag sprang med handbromsen så rullade det på.

Imorn väntar (tyvärr) nya cykelintervaller på altanen. Jag önskar jag kunde få bränna av intervallerna löpandes på tartanen. Men icke!

2009-06-01

Buuden regerar

Yours truly skymtar till i bakgrunden.

Vilken helg! Vackert högsommarväder och dessutom extra kryddat med Stockholm marathon. Inte fy skam. Precis som väntat skördade värmen många offer såväl elitlöpare som motionärer. Jag stod på några ställen utmed banan och skrek lite passertider till de främsta svenska löparna innan jag begav mig till Stadion för att se slutet på Defars 10 000-lopp och sedan ta emot löparna i mål.

De två stora favoriterna, Bouafif och Peterson, fick betala dyrt för sina tuffa öppningar. Halvvägs hade Said tätat luckan till dem och drog sedan långsamt ifrån. Bouafif klev mer eller mindre av (han kom faktiskt i mål på 3:23) och Petersson tog fullständigt slut efter 25 km. Said rullade på i täten och plockade även han placering efter placering (läs: kenyaner) och med sin rutin så hade han inga direkt problem att försvara sitt SM-guld. Då mellantiderna bakom Said började rulla in så steg peppet inom mig. Träningskamraten och kollegan Jonas Buud höll sin fart trots en tuff öppning halvvägs (1:11.23). Buuden fullständigt pulvriserade motståndet sista 15 km in mot mål och sprang till sig en fjärdeplats totalt och ett fint SM-silver att hänga runt halsen. Jag var så jekkla glad och stolt för hans skull! Få löpare är så envisa och uthålliga som Buuden vilket han inte minst visat på Swiss Alpine men han har inte riktigt fått till det i några av sina tidigare SM-starter. Ändå tills nu. Pang bom så visade han var skåpet ska stå. Att göra 2:24.37 på Stockholms tuffa bana i den extrema värme som rådde under tävlingen är helt enkelt otroligt bra. Trots sin tuffa öppning så höll han farten under andra varvet (1:13.14).

Andra löpare som det var extra kul att se sprinta i mål var förstås den gamle trotjänaren Herr Larm. Förståndig öppning och sedan en kontrollerad andra hälft. Trött var han dock i mål. Så trött att han bad mig ta hans medalj. Den orkade han nämligen inte bära. Tur att man är snäll och hjälper till.

Swyzak fick äntligen till det och trots värme och banprofil mosade han sitt tidigare pb ner till 2:36.25 (föredömligt jämnt löpt: 1:17.40/1:18.45). Swyzaks spurt sista 200m då han bara skulle pressa sig förbi en stapplande Erik Petersson värmde i djupet av mitt hjärta. Bortsett från Buudens fantastiska prestation så överraskade även Emil Lerdahl tack vare hyfsat jämna halvor med en 8e plats totalt och 4e svensk.

Och ni missade väl inte min nuna på DN:s första sida på sportdelen? Tyvärr ställde sig en viss Isabella Andersson i vägen. Hon vill verkligen synas i media hela tiden!
*skämt*