2009-08-19

5x2000m @ 3:07, PJ: 200m 65''

Igår var det dags för ytterligare ett banintervallpass på Sollentuna vallen. Jag hade försökt få tag på sparring men folk var antingen upptagna på annat håll, laddade för tävling eller hade lite skadebekymmer så jag kom att få pressa intervallerna på egen hand.

Temperaturen var lite små kylig, alltså idealisk för löpning. Däremot kändes det som om det blåste halv storm utmed banan vilket oroade mig en aning. Coach Lamas hade skissat upp långintervaller vilket dels är en mental utmaning att själv orka borra hela vägen samt att det hela skulle försvåras markant av den hårda blåsten. På programmet stod 5x2000m med 200m pausjogg på 65''. Farten skulle vara uppskattningsvis vara mellan 6:10-6:15, dvs mellan 3:05 till 3:05 per kilometer.

Trots avsaknaden av draghjälp och den svåra vinden bet jag ihop under passet och hade bra skalle hela vägen. Inte en svacka de långa intervallerna till trots. Landade in nästan alla varv på 74''-75'' vilket resulterade i att snittet på intervallerna blev strax över 6:14. I fjol brände jag av samma pass med snittet strax under 3:08 men då hade jag perfekt draghjälp av Herr Larm i 1600m av de 2000m. En stor skillnad. Dessutom var vinden under det passet så gott som obefintlig vilket den inte var igår. Hur som helst hade jag bra flyt under hela passet och det kändes som om det fanns en del till att klämma ur kroppen. Kanske blev jag lite onödigt försiktig under intervallerna. Respekten för längden på dem samt den hårda vinden gjorde att jag sprang och sparade mig lite onödigt mycket.

En annan bisarr incident som inträffade igår under passet var att jag höll på att bli spjutad i vristen. Jag befinner mig mitt i bortre kurvan då jag helt plötsligt i ögonvrån ser ett spjut komma farandes på marken. Med ett hinderhopp som skulle gjort Musse stolt lyckades jag undvika det men var smått chockad efteråt. Det visade sig vara en mindre talangfull spjutkastare som hämtat sina spjut på gräsmattan och inte orkade bära tillbaka dem till utkastplatsen. Istället försökte han kasta tillbaka dem så att de skulle stoppas av botten av höjdhoppsmattan. Den missade han förstås och spjutet fastnade inte i den regnvåta tartanen, fick planing och fortsatte rakt ut på löparbanorna som en macka på vatten. Det hela var så talanglöst att jag nästan inte kan begripa hur det gick till. Killen bad dock om ursäkt efter passet så det blev lite harmoni i alla fall. Ett tag trodde jag det var Tero Pitkämäki men han borde väl rimligtvis vara på plats i Berlin nu eller hur?

6 kommentarer:

swyzak sa...

Fan d var bra borrat i ensamheten... Payoff den 26:e månne?

medeldist sa...

Scary. Ett spjut i foten är ju det sista man vill ha.

Patrik Engström sa...

Swyzak:
Tack, jo dessa längre intervaller sätter stora krav på både skalle och ben samt att man undviker att bli spetsad av spjut. Till den 26e vet jag inte om det blir payoff, snarare på de två återstående 10000m-loppen. Sedan återkomsten efter skadan har jag inte pressat mer än max 11 mil per vecka och inte heller kört något enskilt pass längre än 23 km. För att bli konkurrenskraftig på måste jag upp lite i mängd samt köra några fler tröskel/långpass...

Patrik Engström sa...

Medeldist:
Nja, kanske föredrar jag ett spjut i foten än i huvudet. Men får jag välja så är det förstås bäst att slippa spjut i sin kropp överhuvutaget! :)

Anonym sa...

Bäst är att springa som ett spjut!

Patrik Engström sa...

Anomym:
Word. Bäst e att springa som ett spjut!