2009-09-30

Tillträde till nya huset

Ytterligare en fullspäckad dag med lots of aktiviteter. Uppstigning i ottan för att hinna pressa in någon timmes jobb innan det var dags för slutbesiktning av huset. Därefter väntade några timmars kontroll tillsammans med besiktningsman innan alla punkter på protokollet var genomgångna och huset tillslut kunde godkännas och tillskrivas oss. Detta var självfallet najs. Fast nersidan med det hela är att man inte längre är skuldfri. Nu sitter man återigen i klorna på banken. Men då räntan är så låg som den är kan jag trots allt känna lite svag harmoni i själen.

Efter besiktningen väntade några timmars jobb innan jag stack ut på dagens distanspass i gnistrande vackert höstväder. Frisk och klart - underbart.

Nu under kvällen ska de första flyttkartongerna börja flyttas. Avståndet till det nya huset är bara cirka 50 m så vi lastar upp kartongerna på en pirra och skeppar över dem i sakta och maklig takt. Planen är att successivt flytta lite idag och imorgon innan förstärkning från Finland anländer på fredag i form av mormor och morfar samt moster Emilia.

2009-09-29

Dags för höst

Isande kallt väder idag på väg till jobbet och gränsen mellan höst och vinter känns helt plötsligt hårfin. Pälsade på barnen lite extra klädesplagg och kunde på så sätt mildra samvetet en aning över att behöva lämna dem på dagis. Det är märkligt det där. Man vill som förälder hinna med jobb och ha lite fritid men samtidigt svider det i själen att behöva lämna bort dem och inte se deras glada ansikten förrän långt senare på kvällen. Barnen har det dock bra och trivs gott på dagis men jag önskar ändå att man kunde få mer tid att umgås med dem.

Nåväl, imorgon är det slutbesiktning och tillträde till det nya huset som det hamrats och byggts på under dryga året. Vi flyttar inom samma område (Silverdal) så det är geografiskt ingen större omställning men det ska bli oerhört kul att äntligen flytta in. Likt en välsvarvad marathonlöpare har jag och familjen väntat länge och tålmodigt på detta. Planen är att successivt flytta in under onsdag till fredag. På lördag skulle det vara najs om det var färdigflyttat då jag då packar resväskan och drar på konferensresa till mitt andra hemland Japan.

Under kvällen väntar ett trevligt distanspass med Unicorn-Linus. Det är nog ingen högoddsare att samtalsämnen under passet kommer kretsa kring Lidingöloppet.

2009-09-28

Lidingöloppet 2009

Jag och Trädroten på skogspromenad runt Lidingö.
Foto: Thomas Windestam


På vägen ut till Lidingöloppet i lördags konstaterade jag att temperaturen var cirka 20 grader och att det blåste ganska kraftigt. Det är för varmt för ett snabbt lopp sade jag till farsan. Många kommer gå på pumpen under sista milen och det kommer säkerligen bli ganska stora omkastningar i resultatlistan. Jag ser mig inte som en värmelöpare men normalt sett brukar jag kunna disponera mina krafter klokt under tävlingar och inte spränga mig. Åt andra sidan var jag lite orolig över vilka effekter min bristande mängdträning och långpass skulle få under den sista erkänt tuffa milen på Lidingö. Veckomängden har legat på cirka tio mil och jag kunde endast summera ihop tre pass längre än 25 km.

Hur som helst så kom jag iväg bra i starten och hittade snabbt ett bra tempo och flyt i löpningen. Årets start måste nog räknas som den långsammaste i loppets historia. Det var ingen direkt som ville ta kommandot inledningsvis vilket resulterade i att klungan med löpare var samlad ända fram till fem kilometer. Efter det började tempot gradvis stegras och såsmåning om tog kenyanerna tag i taktpinnen och lämnade mig och min klunga bakom sig.

Enligt min klocka passerade jag milen på 35:19 och hade då hittat en bra klunga att samköra med. Med mig hade jag bland annat Trädroten och Patrik Andersson. Vid 17 km var jag fortfarande fräsch och hade en mycket bra känsla i kroppen. Det kändes som om det bara flöt på och att jag inte behövde anstränga mig så mycket. Jag hade nu sprungit tillsammans med Trädroten, Unicorn-Linus, Fredrik Johanson, Patrik Andersson och en finländare vid namn Johan Ehrs. Mentalt laddade jag redan för den svåra sista milen och de backar som väntade där. Så helt plötsligt tappade jag koncentrationen för ett ögonblick och trampade snett. Ett ordentligt knakande ljud och jag var tvungen att skrika till av smärta. Jag hade legat lite för nära i rygg på Fredrik och Patrik och därför inte sett några rötter som jag nu stukade foten på. Detta är en gammal krigsskada från mina dagar som fotbollsspelare. Min högerfot är klart svagare än den vänstra i sidled och jag stukar den lite då och då. Att behöva göra detta under ett kritiskt skede på Lidingöloppet var dock inget jag hade önskat mig.

Var tvungen att gå ner lite i fart och stapla vidare. Jag fick byta steg och arbeta mer med det friska vänsterbenet men kände att jag snabbt syrade upp det i uppförsbackarna. Nu var det verkligen hjärnkris. Skulle jag bryta loppet eller fortsätta. Efter viss tvekan valde jag det senare alternativet men det goda flytet i löpningen och den positiva känslan var som bort blåst. Nu handlade det om damage control, det vill säga att bara försöka ta sig till mål.

Jag strax innan Grönstagärde med en ny-stukad fot. Framför mig skymtar Fredrik Johansson och bakom mig Johan Ehrs.
Foto: Thomas Windestam


Vid 19 km langade farsan lite dricka till mig och jag försökte repa lite nytt mod. 20 km passerades på 1:11.14 vilket innebär att andra milen gick på 35:55. In på den tredje milen med inte världens bästa känsla och nu var det inte frågan om någon skönlöpning. Fredrik Johansson hade fått ett litet försprång och ännu en bit längre fram skymtade jag Henry Gross. Patrik Andersson hade även han fått en liten lucka till mig på grund av min stukning men jag kom ikapp honom efter lite drygt 22 km.

Strax efter Abborbacken drabbades jag av nästa hjärnkris då jag upplevde lite yrsel och balanssvårigheter. Jag misstänkte att det rörde sig om vätskebrist. Inte bra alls, det var trots allt fyra kilometer kvar att löpa och med vätskebrist då så kunde det bli riktigt otrevligt. På nåt sätt lyckades jag hålla ihop det ända fram till backen vid golfbanan. Där stod Herr Larm och skällde lite ny koncentration i skallen på mig. Nya tag och nytt fokus. Bara två kilometer kvar. Uppför golfbacken kändes det lite bättre, lättare att hålla balans uppför än på flacken. Sista kilometern handlade det bara om att försöka bibehålla farten in i mål. En liten bit framför mig skymtade fortfarande Fredrik Johansson och en tröttnande kenyan. Jag mäktade dock inte med att jaga ikapp dem utan ville bara ta mig till mål. På upploppet blev jag dock nerspurtad av finländaren Johan Ehrs som smugit upp bakom mig. Jag hade inte märkt honom och hann följaktligen inte svara på hans spurt och sprang in som elva och fjärde svensk. Placeringen var smickrande men tiden blev inte så lysande (1:48.05 - tredje milen på 36:51) men med tanke på värmen och blåsten samt alla problem under loppet så är jag ändå nöjd med genomförandet. Framförallt stukningen innebar en del tappad tid och rytm. Utan den tror jag att jag hade nypt någon till placering och även pressat min sluttid en del. Jag vill dock påpeka att man inte ska bli fjärde svensk på 1:48 oavsett temperatur i spåret. Det var på tok för bedrövlig klass i år på de svenska löparna. Både toppen (Musse) saknades och elitbredden. Visst gjorde värmen under loppet att det blev en del ommöbleringar i resultatlistan men löpar-Sverige måste kunna skramla fram lite fler löpare i segmentet 1:42-1:48.

Målgång. Det gick att ta sig runt trots en stukad fot och lite vätskebrist.
Foto: Thomas Windestam


Studenterna tog även hem lagguldet i jämn kamp med Hälle och Enhörna. Då både Käcken och Patrik Andersson drabbades av väggen under sista milen så kunde vi dock ta hem lagsegern. Alla löpare i laget lydde lydigt Coach Lamas stallorder om att ingen fick bryta loppet trots att det var värme-varning.

Avslutningsvis måste jag avsluta bloggposten med lite klagomål. Att Lidingöloppet med allt deras arrangemang, inramning, budget och anmälningsavgifter inte kan förmå att ta upp fler löpare på scenen än sex stycken är tragiskt. Då merparten av de främsta löpare är importerade kenyaner så är det ofta väldigt få svenskar som får äran att göra det. I år var det till exempel endast Lill-Lasse som fick göra detta och då hade ändå speakern mage att titulera Japhet Kipkorir som förste svensk. Fullständig tragik. För min elfte plats belönades jag med en handduk från Adidas och jag kammade även hem en lika dan för segern i lagtävlingen. Mäkta generöst. Det blir näsan lite skrattretande. Bättre att bara skita i att dela ut några priser överhuvudtaget.

Lagguld!
Foto: Susanne Sjöstrand


Resultaten »

2009-09-25

Dags för 30 km i Lidingö

Dagen innan Lidingöloppet och jag sitter här och våndas lite på jobbet. Dagarna innan och framför allt timmarna innan ett lopp är för mig oerhört jobbiga. Anspänningen inför de lite tuffare och viktigare tävlingarna är klart högre och man känner ett sting av tävlingsnervositet.

De senaste dagarna har jag mestadels gått omkring på nålar och försökt att undvika att åka på någon sjukdom. Till min stora besvikelse fick jag både 2006 och 2008 bryta loppet på grund av förkylning. Varenda hostning eller nysning fick mig att hålla andan och snabbt som attan förflytta mig till ett nytt icke kontaminerat utrymme.

Bortsett från den lilla magslängen i söndags så verkar det som om jag faktiskt kommer klara mig från sjukdom eller skada och kunna rada upp mig på startlinjen imorgon frisk och kry. De tyngsta svenska favoriterna måste tillskrivas Käck, Lill-Lasse och den comebackande Algers. Inkluderar vi de importerade H-kenyanerna och finnarna så kommer vi nog upp till knappa tio till antalet. Andra svenskar som borde prestera gott på denna sträcka och terräng är SwizzAlpine-Buuden och bröderna Gross.

För min egen del så känns formen ok. Sedan min bäckenbensskada så har jag lyckats få lite fart på benen och känner mig konkurrenskraftig på sträckor runt milen. Snabbheten är det således inget fel på. Vad gäller uthålligheten så är det lite större frågetecken. Jag har medvetet inte plogat så mycket mängd sedan jag kunde börja träna löpning igen efter skadan samt kört ett väldigt begränsat antal långpass. Frågan är således hur jag kommer kunna hantera den kritiska sista milen. Målsättningen är nytt personbästa. Det blir säkert inte en walk in the park men jag kommer sälja mig dyrt.

Motivationen är det inget fel på.
Jag är så laddad att jag nästan självantänder.

2009-09-24

Konsumtion

Jag befinner mig just nu i ett konsumtionsrace. Igår efter den avslutande dagen av Scrum-kursen åkte jag förbi Träningsspecialisten och testlöpte ett av deras nyinkomna Tunturi-löpband. Bandet hade en balanserad stans, var riktigt tyst trots att det hade en motor som rullade upp i 22km/h.

Nästa vecka drar det ihop sig för flytt till det nya huset och då kommer det finnas lite utrymme för ett löpband. Som jag längtat efter det. Under den mörka vinterperioden brukar jag åka runt till olika gym för att köra vissa intervallpass på löpband. Det hela tar en hel del extra tid i anspråk med resa och ombyte för att inte tala om eventuella kötider vid ett band. Som småbarnsförälder är tid en bristvara. Ett löpband kommer möjliggöra lite mer träningstillfällen. Om barnen är hemma kan jag inte sticka ut på ett pass och lämna dem ensamma. Med ett löpband på hemmaplan skulle man dock kunna träna på samtidigt som man kan ha viss uppsikt på barnen. Det ska bli intressant att se om man under grundsäsongen kommer kunna ploga på bra med mängd för att kanske köra en vinter halvmara eller mara.

Hur som helst så slängde jag in en beställning på bandet och med lite flyt hinner det levereras lagom till hemkomsten från Japan-konferensen i början på oktober.

Idag var det dags för nästa konsumtion. Nu en ny systemkamera. Canon EOS 5D mark II har länge legat högt upp på min önskelista. Som halvjapan måste jag ju gilla att fotografera och tanken på en ny systemkamera har sakta vuxit fram. 5D:s specar och recensioner talar sitt tydliga språk, det är en nedrans bra kamera och jag kan inte vänta på att få lägga vantarna på den och testa vad den kan prestera. Det kommer bli extra kul att ha med den till Japan och fota under resan.

Frågan är om jag inte behöver ett nytt matchande objektiv till kameran också?

2009-09-23

Terränggenrep

Igår efter hemkomst från den första dagen av Scrum-kursen så styrde jag min kosa mot Polishögskolans terrängspår och det mjuka sugande sågspånet. Coachens direktiv var fyra varv a 1700m med generös pausjogg på två minuter mellan intervallerna. Fokus skulle ligga på teknik och flyt istället för att jaga snittider.

För mig passade detta bra då jag var lite orolig över hur pigga benen skulle vara efter det tuffa värmeloppet från i söndags samt den lilla magsjukan som jag drog på mig efteråt. Jag konstaterade dock glatt att benen kändes riktigt rappa och fina varvid jag kunde lägga de två första varven på 5:22 för att de två avslutande kunna öka på farten ner till 5:17 och 5:16. Snittiderna står sig riktigt bra mot mina tidigare prestationer i spåret men då kanske jag körde någon till intervall samt lite kortare vila. Igår låg dock fokus på att bibehålla flytet under löpningen vilket innebar att jag inte behövde slita och ta ut mig fullt som jag kanske normalt sett gör på ett intervallpass.

Hur som helst var passet ett bra terränggenrep inför det stundande Lidingöloppet. Jag känner mig taggad och peppad över att det ser ut som om jag (peppar peppar!) kommer klara mig från sjukdom innan denna tävling. Bara att känna glädje och motivation.

2009-09-22

Scrum

En liten annorlunda dag på jobbfronten. De sedvanliga kontorsdagarna i utvecklingsteamet var idag utbytt mot en två dagars Scrum Master-kurs. En trevlig tillställning om det inte vore för att jag mest sitter och oroar mig för att inte inhalera lite svininfluensa då merparten av individerna i kurslokalen består av personer jag normalt inte vistas i samma rum som.

Fast åt andra sidan ska jag nog mest oroa mig för mina egna familjemedlemmar och deras basilusker. I torsdags var det dags att hämta Venla från dagis då hon hade krekklat ner sig. Hon repade sig i och för sig snabbt men förmodligen smittade hon nog mig en aning då jag var mycket risig i kistan under söndagen efter loppet. Symptom: illamående och extremt orolig mage. Även jag repade mig dock snabbt men idag var det Elias tur att drabbas av magsjuka(?). Grabben vaknade askgrå i ansiktet och fick bekanta sig med toalettstolen omgående. Stackaren, han såg verkligen sliten ut.

Well, well. Bara att skaka av sig detta och fortsätta fokusera laddningen inför Lidingöloppet. Jag har en nästan omänsklig förmåga att dra på mig sjukdomar inför detta lopp. Vi får se hur det går i år...

2009-09-21

ALJ Open 2009

Andraklungan bestående (från vänster) av Iron-Micke, Fjärilsmannen, jag, Landin och KO-Martin.
Foto: Susanne Sjöstrand


Lördagens ALJ Open över 10000m blev en varm och svettig historia. Termometern visade 20 grader i skuggan men över Stadion fanns det inte ett enda moln inom synhåll vilket fick till följd att tartanen badade i solsken. Uppskattningsvis var det över 26 grader då loppet väl startade.

Jag hade redan då insett att det skulle bli svårt att matcha målsättningen med sub31 med tanke på väderförhållandena. Att det dessutom blåste lite byigt över anläggningen gjorde inte saken bättre. Nåväl, det var lika för alla och vi radade lydigt upp oss för start.

Skoogen agerade hare åt Patrik Andersson vilka bildade förstaklunga med mig, Landin, Fjärilsmannen, Unicorn-Linus, KO-Martin, Iron-Micke och Jayo som andraklunga. Tempot de inledande kilometerna låg stadigt på ca 3:05 och vi bytte av varandra lite med farthållningen inom gruppen. Efter ett par kilometer bröt Jayo loppet på grund av sin onda hälsena. Ledar duon passerade 5000m på 15:07 medan min klunga klockade in oss på 15:31. Således en aningen långsammare öppning än mot LLK men värmen var tärande och det påverkade oss alla.

Jag och Landin borrar på i värmen.
Foto: Susanne Sjöstrand


Ungefär här började vår klunga splittras upp. Unicorn-Linus släppte och en kort stund senare föll även Iron-Micke och Fjärilsmannen bort. Kvar var jag, KO-Martin och Landin. Landin var i spets men då jag eller KO-Martin försökte lösa av honom så behöll han innerspår och gjorde några kenyanryck och vi tvingades avbryta avlösningen. Det kändes lite onödigt då vi tillsammans hade kunnat hjälpas åt att hålla farten uppe under de kritiska kilometerna mellan 7-9. Från att ha legat runt 3:06/km så klockade vi nu in några kilometer på osmickrande 3:10 och runt kilometer 8 föll KO-Martin bort. Kvar var nu endast jag och Landin i min klunga och vi hade nu fått vittring på Patrik Andersson som tydligt hade fått plikta för sin hårda öppning och nu märkbart hade börjat tappa fart framför oss.

Skoogen fortsatte agera hare till 9200m(!) då han klev av. Strax innan detta hade Landin gjort en fartökning och börjat jaga ikapp Andersson. Jag anade att jag själv skulle komma ikapp Andersson men vågade inte göra en sådan offensiv satsning med en kilometer kvar att löpa. Den saftiga genomklappningen från förra loppet var trots allt färsk i minnet och jag ville inte uppleva samma smärta en gång till. Jag släpper en lucka till Landin men kommer ikapp Andersson med 600m kvar att löpa. Går förbi honom och ger allt på sista varvet för att täta Landins försprång. Jag kommer närmare men får inte tag i honom. Landin vinner (Stockholms DM) på 31:03.70 och jag går in som tvåa på 31:07.28.

Landin och jag sträcker ut lite på långsidan.
Foto: Susanne Sjöstrand


På det stora hela är jag trots allt mycket nöjd med mitt lopp. Visst, det blev inte sub31 men med tanke på den riktigt tuffa värmen som vi tvingades uthärda så tycker jag att jag genomförde loppet riktigt bra. Splittarna 15:31 och 15:36 indikerar att jag hade koll på läget och inte tappade så mycket på andra hälften som merparten av de andra löparna. Med ett kvällslopp, lite mindre vind och framför allt en temperatur runt 12 grader så hade man säkerligen kunnat dra av en sekund per varv vilket hade gett en tid ner mot 30:4x.

Hur som helst så innebar målgången på ALJ Open även slutet på årets bansäsong. Nu återstår ett fåtal lopp innan säsongen är över och man kan läka ihop kroppen på lite olika ställen.

Grabbarna Grus. Från vänster, övre raden: Iron-Micke, Unicorn-Linus, KO-Martin. Nedre raden: Patrik Andersson, Landin och jag.
Foto: Susanne Sjöstrand


Resultaten »

2009-09-18

Revanschsug

Fredag och strax hemgång från jobbet. Pepp!

De senaste dagarna har bara runnit iväg då det varit mycket att stå i. Helt ok faktiskt då det upplevs som om tiden går snabbare. Under helgen är det inte mycket inplanerat förutom ALJ Open på söndag. Som jag delgett i några tidigare posts så är jag mycket laddad inför detta 10000m-lopp. Dels har formen varit uppåtgående de senaste veckorna och dels är jag oerhört revanschsugen från den förra 1000m-tävlingen på LLK där jag punkterade på slutet. Startfältet ser ut att bli brett och bra på söndag. De trogna vapendragarna Unicorn-Linus, Seas, Fjärilsmannen, Hinderlimpan och Swahnen ser ut att komma till start. Dessutom kommer Hälle-löparna Patrik Andersson och KO-Martin på besök och de håller säkerligen hög klass de också. Jayo har besvärats med sin hälsena från Stockholm halvmarathon och är lite osäker på start.

För min egen del är fokus först och främst att få till en tid under 31. Med tanke på det senaste intervallpasset så ska detta vara möjligt bara det inte blåser storm under tävlingen.

2009-09-17

6x2000m @3:05/km, PJ 400m 2:10

Mitt bästa intervallpass för året genomfördes igår på Sollentuna vallen. Det är inte ofta kropp och skalle svarar upp på det sättet som de gjorde igår. Sett över en säsong så kan jag nog räkna dessa tillfällen på en hand. ¨
Men igår skedde det.
En grym känsla.

Det var lite små kyligt i luften då jag och Unicorn-Linus påbörjade uppvärmningen. Men viktigast av allt, det var helt vindstilla. Vid de senaste banintervallpassen har det blåst styggt som attan varvid passertiderna under intervallerna blivit aningen missvisande.

Coachen hade aviserat ett ganska slitigt pass i form av 6x2000m med pausjogg 400m på 2:10. Farten på intervallerna skulle vara fyra stycken inledande 75''-varv för att sedan göra en fartökning sista varvet och landa det på 72'' vilket skulle ge sluttiden 6:12, dvs 3:06/km. Vilan var ovanligt generös för att vara signerad Lamas men farten under intervallerna var dock ganska hög samtidigt som det mentalt är en utmaning att mosa runt totalt 30 varv på tartanen.

Med god hjälp av Unicorn-Linus påbörjades passet och jag kände ganska snabbt att det här var en sådan där dag då nästan allt stämde i löpväg. Jag klockade in varven stadigt på 75'' och var så pass fräsch i kroppen under sista varvet att jag utan problem gjorde en fartökning ner mot 72''. Efter fyra stycken 2000ingar hade jag utgått från att jag skulle vara ordentligt medtagen. Istället konstaterade jag att jag knappt var ansträngd och att kroppen svarade upp på ett märkligt bra sätt. Blev nästan lite irriterad över att jag inte vågat pressa på hårdare under de inledande intervallerna. Inför sjätte och sista intervallen gjorde jag en fartökning under slutkilometern och klockade den på 2:54 där det sista varvet gick på hyggliga 66''. Således fanns det en hel del energi kvar att krama ur kroppen. De fem första intervallerna snittades på 6:10-6:12 medan den sista klockades in på 6:02.

Trots 12000 m på tartanen var jag fortfarande fräsch i kroppen efter målgång och hade nog utan problem kunnat leverera några till 2000ingar i samma tempo. En härligt svindlande känsla som jag tror kan stavas till Runner's High. Jag kände mig ostoppbar och hade det varit tävling hade jag nog kunnat utmana personbästat på 10000m.

Hur som helst så innebar passet ett gott och efterlängtat formbesked som ger mig lite extra boost och självförtroende till ALJ Open (DM) 10000m som går av stapeln nu på söndag. Jag är ruggigt taggad till detta lopp då jag på förra 10000m-tävlingen (LLK) fullständigt parkerade med två varv kvar att springa. Tanken på revansch får det att vattnas i munnen.

2009-09-16

Kontrollbesiktning

Bråda dagar på jobbet. Mycket som ska bli klart på lite för kort med tid samt att det dessutom ska slipas på Lidingöformen. Lägg även till en snart stundande flytt till nya huset och en konferensresa till Japan så förstår ni att det är ganska fullt i kalendern.

Hur som helst var det idag kontrollbesiktning av huset som vi om två veckor ska flytta till. Jag hade räknat med en besiktning på knappa timmen men hela spektaklet klockades istället till nästan tre varefter det blev till att jobba hemifrån för att försöka spara in lite tid. Besiktningen gick dock bra och vi är verkligen peppade att flytta in till huset.

Senare under eftermiddagen väntar ett banintervallpass tillsammans med Unicorn-Linus vid Sollentuna vallen. Coachen har återigen skruvat upp både längd och mängd så det blir till att skärpa sig så man kan utföra passet förhoppningsvis enligt plan. Jag har dock förstaklassigt sparringsällskap idag så det finns goda chanser att man kommer undan med hedern i behåll.

2009-09-15

Springlöpare

Vid frukosten innan avfärd mot dagis:

Patrik: Vad ska du bli när du blir stor?
Elias: Jag ska leta jätte mycket pengar så jag kan köpa allt Lego Star Wars.
Patrik: Jasså verkligen?
Elias: Jepp. Och sedan ska jag bli springlöpare.
Patrik: Springlöpare?
Elias: Jepp. Då ska jag springa jätte fort. Snabbare än dig pappa för du är jätte gammal då.

Pappa Patrik lyssnar och lär.
Elias har redan klurat ut allt.
Allt från Lego Star Wars till springlöpning.

En helg vid sommarstugan

Elias visar upp skörden av kantareller.

Oj oj, en sen bloggpost som blev ännu senare då den inte riktigt ville publiceras då jag sent omsider ikväll klickade iväg den ut i Cyber Space.

Nåväl, nytt försök. Redan under fredagskvällen begav sig familjen ut till Sala och sommarstugan. Det har varit väldigt tävlingsintensivt de senaste veckorna med ideliga helgaktiviteter så med hänsyn till detta var det extra skönt att åka till landet och bara koppla av ett tag.

Lördagen inleddes med lingonplockning och till vår stora förtjusning hittade vi även massor av kantareller. Jag är varken svampexpert eller svampplockare men när det helt plötsligt uppenbarar sig en liten kantarellarmé mitt framför ögonen så måste man ju plocka upp de stackarna. Senare under dagen rastade vi barnen vid en lekpark innan jag stack ut på ett långpass med tröskelinslag. Jag tog mig ut till terrängspåret Annedal där jag höjde farten och snurrade runt i 18 km på deras 3km-slinga. Jo, jag gillar varvbanor. Hur som helst en riktigt bra genomkörare som kunde utföras utan allt för mycket slitage. Kuperingen i terrängspåret var bitvis ganska krävande så det var mycket nyttig träning inför Lidingöloppet. Totalt blev det 25 km där de 18 km plogades med ett snitt på 3:34 km/h.

Under lördagskvällen studerade jag självfallet noggrant resultatlistan från Stockholm halvmarathon. Det var en del lite överraskande resultat. Dels de som höjde sig några snäpp samt några som inte kom upp i förväntad nivå. De två stora utropstecknen måste ändå vara klubbkamraten Seas som går från klarhet till klarhet och Handbollspolacken. Verkligen kul att det går så bra för dem och jag hoppas naturligtvis på lite samkörning ner mot fina tider på Lidingö tillsammans med dem.

2009-09-11

En fredag med olika inslag

Sen bloggpost innan läggdags. En relativt lugn dag på jobbet där jag under lunchen passade på att köra lite distans utmed de gamla löpstråken i Ulvsunda, Äppelviken och Ålsten. Under rundan sprang jag förbi Polars kontor och köpte ett nytt pulsband då det gamla bandet på senare tid uppvisat minst sagt förbryllande pulsgrafer och värden. Eller ibland inga värden alls.

Sedan väntade lite tidigare hemgång från jobbet då det var Sjöslag på Elias och Venlas dagis. Stort pådrag med cirkusuppträdande, pirattema, mat och kaffe. Hela dagis var fullpackat med barn och föräldrar. Det hela var en mycket trevlig tillställning som förstärktes av det mycket vackra och varma vädret som fick en att fundera på om det är sommar eller höst just nu.

Efter hemgång från dagis så packade familjen in sig i bilen och bilade raskt till sommarstugan i Sala. Lite sen bastu och sedan läggdags för barnen.
Nu helg.

2009-09-10

12x1000m @3:05, PJ: 200m 53''

Igår var det som sagt äntligen dags för en endorfidos av tusingar. Glatt fågelkvitter i magen hela dagen på jobbet innan jag till slut kunde byta om och bila ner till Sollentuna vallen för lite uppvärmning och löpskolning.

Sin vana trogen blåste det gnällspik utmed banan. Då jag joggade runt lite i trakterna kring Edsviken såg jag folk som var ute och vindsurfade. Det är aldrig ett bra tecken om man vill pressa banintervaller. Nåväl, inget att hänga läpp för jag var laddad så det räckte. Coach Lamas plan löd denna gång 12x1000m i 3:05-fart med 200m pausjogg på 53''. Planen från hans sida var att dra ner på farten en aning på tusingarna men åt andra sidan köra tolv istället för tio stycken till antalet samt piska in lite raskare pausjogg. Det ska tilläggas att det är ordentligt skillnad på att snitta 200m på 53'' istället för 60''. Det kan vid en första anblick inte se ut som en större skillnad men betänk att 53'' på 200m är vilojogg i 4:25/km medan 200m på 60'' helt plötsligt innebär en vilojogg på 5:00/km.

Jag hade tyvärr ingen sparring under mina intervaller utan fick förlita mig på min egen skalle och fartkänsla. Hittade omgående tempot och lade så gott som alla intervaller på 3:05.x förutom den sista som gick på 2:59. Bra känsla under passet, jag slet inte ut mig fullständigt men kände dock att det kanske fanns lite till att krama ur kroppen. Men då det är tolv tusingar som ska plogas och jag dessutom får stångas solo i blåsten så vågade jag inte lägga dem snabbare i början för att kanske plikta ordentligt mot slutet. Nu hade jag dock en del krafter kvar i bagaget då jag kunde lägga sista under 3:00.

Snittet för de tolv tusingarna blev exakt 3:05.0 och även pausjoggen snittades på tiondelen efter Lamas instruktioner, det vill säga på 53.0''. Utmed banan hade jag även pepp från FlippFloppFrida. Inför sista intervallen hör jag henne gasta: se nu till att njuta ordentligt av den sista tusingen. Helt plötsligt började Verve spela Bitter Sweet Symphony i min skalle då det bittert gick upp för mig att de härliga tusingarna höll på att lida mot sitt slut och att jag med största sannolikhet tidigast får köra ett liknande pass våren 2010. Inombords var jag ett virrvarr av tankar och känslor. Ska jag slå av på farten och därmed njuta så länge som möjligt av den sista tusingen eller skulle jag göra en all in och bättra på snittet en aning?

Jag valde det senare alternativet.
Vet dock fortfarande inte om jag gjorde rätt val.

2009-09-09

Tusingar

Det vankas tusingar idag. Äntligen! Det är inte ofta dessa pass godkänns av Coach Lamas men då farten ska kalibreras till kommande ALJ Open 10000m så passade det turligt nog bra i programmet.

Planen för dagen lyder 12x1000m @3:05-fart med hyfsad rask paujogg 200m på 53''. Som ni förstår är jag ruggigt peppad. Det gäller att suga på den här karamellen så länge som möjligt. Jag räknar nämligen inte med att bli belönad med ett sådant här endorfipass förrän tidig vår 2010.

Enda nackdelen jag kan se med passet är att Jayo emigrerat tillbaka till Borlängeland, Seas laddar för Sthlm Halvmara och Unicorn-Linus kör 5000m på FIF-spelen. Jag kommer således att få pressa mina tusingar solo utan sparring eller draghjälp och det gör självklart passet lite knepigare att genomföra. Sin vana trogen verkar det dessutom blåsa friskt så man kommer säkert få slita för att hålla kilometertiderna mot slutet.

2009-09-08

Min dotter Venla

Venla - min dotter och ögonsten.

Dagens post går till min lilla alldeles egna personliga solstråle, nämligen min dotter Venla. Hon är min alltid så fantastiskt glad och snäll mot mig så att hjärtat mitt smälter bara jag tänker på henne.

Strax innan semestern började hon så sakteligen formulera tydliga ord och för första gången kunde hon göra sig förstådd utan att använda olika former av ljud eller läten. Nu var det enstaka ord som användes för att låt oss förstå att hon var glad, ledsen eller hungrig. Som det mesta i livet tar vi vissa saker för givet. Men för ett litet barn måste det vara en oerhörd känsla att helt plötsligt kunna kommunicera. Även som förälder är det fantastiskt kul att se hur mycket barnen super in på kort tid. Trots sina dryga två år förstår hon nästan allt man förklarar för henne, men det var först under sommaren hon själv kunde besvara frågor som ställdes till henne.

Nu rinner orden bara ur henne från morgon till kväll. Det är liksom som om hon är på upptäcktsfärd i sitt eget ordförråd. Sakta men säkert lär hon sig dessutom att kombinera ord och det var inte lite utan stolthet Pappa Patrik konstaterade att hennes första kombination med fyra ord var: Venla är pappas flicka. Mitt hjärta hoppade över två slag och jag önskade att någon där hade kunnat stanna tiden.

Härom dagen tog Venla ytterligare ett nytt litet språkligt framsteg då hon för första gången inte pratade om sig själv i tredje person. Istället för att säga 'pappa hämtar Venla' så sade hon 'Pappa hämtar mig'. Det kan tyckas som en liten detalj men för mig var det Nobelprisvarning.

Venla är ofta på bushumör.

2009-09-07

Bellmanstafetten 2009

Starten och full fart direkt.
Foto: marathon.se


Årets Bellmanstafett avgjordes i ett strålande väder som fick tankarna att gå till sena sommardagar. Mamma Marika och jag begav oss till Norra Djurgården där jag anslöt till mina klubbkamrater och Marika sina arbetskollegor.

Studenternas första lag bestod i år av tre nya löpare jämfört med fjolårets laguppställning. Förutom jag själv så var det bara Laser som var kvar. Nya i laget i år vad GrodlårsCedden, Seas och BeverlyHills-Brandon. Storfavorit till segern som vanligt var Enhörna med Sjökan i spetsen. Jag fick tag på honom under uppvärmningen och tillsammans körde vi ett varv runt banan. Sjökan har lidit av överträning under stora delar av säsongen men har nu börjar röra på sig igen. Det ska bli intressant att se vad han kan uträtta under hösten.

Inför start så noterade jag att jag skulle ställas mot just Sjökan och Iron-Micke. Jag ska erkänna att jag inte var 100% taggad inför start. Det är liksom svårare att tagga till på dessa jippoartade tillställningar. Det är självklart roligt att springa men den där extra prestationsnervositeten vill liksom inte infinna sig hur mycket jag än försöker. Nåväl, starten på Bellman är en riktig rysare. Ett stort brett fält med massor av adrenalinhöga löpare som bränner på allt vad de orkar i ungefär 200m innan de går in i väggen. Det är i och för sig helt ok om det inte hade varit för hårnålen strax efter start och den efterföljande skarpa vänstersvängen.

Jag såg till att ha Sjökan och Iron-Micke strax framför mig. Om jag skulle fastna i en köbildning skulle jag inte ligga så långt efter dem. Efter en liten inbromsning och lite sidoförflyttningar så kom jag dock igenom hårnålen och satte efter Micke och Sjökan. Sjökan drog på bra direkt från starten och arbetade upp ett försprång som han utökade till dryga 10 sekunder fram till två kilometer. Bakom honom sladdade jag tillsammans med Iron-Micke och en annan för mig okänd löpare. Trots att vädret var varmt och behagligt blåste det rätt snålt utmed banan och det var jag fick stå för farthållningen (som vanligt?) i min grupp. Strax efter två kilometer stod Laser vid vägkanten och gastade att vi skulle hjälpa till med dragjobbet. Tyvärr blev så inte fallet och jag valde därför att borra vidare solo. Kort därefter fick Iron-Micke svårt att följa och den okände löparen skakade jag sedan av mig i stigningen strax innan tre kilometer. Försökte hålla ett bra flyt i löpningen över gärdet och sedan behålla farten in i mål (till skillnad från LLK). Insåg när jag närmade mig mål att jag faktiskt fortfarande hade Sjökan inom synhåll vilket inte tillhör vanligheterna.

Jag växlade in som tvåa på min sträcka 17 sekunder efter Sjökan vilket självklart är mer smickrande för mig än för honom. Bakom mig kom den okände löparen in 20 sekunder efter och Iron-Micke ytterligare 10 sekunder. På min egen klocka hade jag 15:16 vilket var tre sekunder långsammare mot i fjol vilket jag trots allt var nöjd med då jag fick ploga ensam i den bitvis besvärliga blåsten.

Seas tätade Enhörnas försprång under andra sträckan men sedan kunde Enhörna återigen gå ifrån tackvare Lill-Lasse på tredjesträckan. Inte mycket att göra åt, de hade en mycket bra laguppställning och det är bara att göra hatten av till deras åttonde raka (?) seger. I mål var vi lite drygt en minut efter och klockades konstigt nog exakt på samma sekund som i fjol trots att 3/5 av laget var nytt.

Efter loppet väntade trevligt sällskap, god picknick och mycket skitsnack. Ibland behövs det liksom inte mer.

Resultaten »

2009-09-04

Dags för stafett

Strax hemgång innan helg vilket Självklart resulterar lite extra pepp. Innan barnen ska hämtas på dagis tänkte jag mata benen med lite lätt distans. Hoppas benen svarar upp hyfsat då det är dags för den jippobetonade tävlingen Bellmanstafetten imorgon.

Jag ska erkänna att jag inte känner ett lika stort prestationspirr i magen som jag brukar göra innan tävling men än finns det gott om tid att tagga till. Mitt lag i Studenterna kommer med den kanske starkaste laguppställningen hittills i klubbens historia vilket självfallet är stimulerande. Dels utvecklas vi som löpare och dels attraherar vi nya duktiga löpare till klubben vilket är ett gott betyg.

Laget i år kommer förutom mig att bestå av Seas, Laser, GrodlårsCedden och BeverlyHillsBrandon. Det ser onekligen ut som om det tidigare klubbrekordet på stafetten kommer ryka all världensväg. Stor favorit till segern är Enhörna med Sjökan i spetsen. Kommer deras lag upp till normal standard kan vi inte utmana dem men vi kommer i alla fall att sälja oss dyrt. Och vem vet, kanske är det läge för en skräll?

2009-09-03

Springa fort och dricka öl

För några dagar sedan var det poliskontroll i närheten av där jag bor. Jag var på väg till dagis för att lämna av barnen innan vidare färd mot jobbet. Poliserna vinkade av bilisterna en efter en för att kontrollera så att man inte hade festat på för hårt kvällen (eller morgonen) innan.

Elias blir direkt intresserad när han får se en massa polisbilar. När dessutom farbror polis knackar på rutan för en liten rutinkoll så höll lillgrabben på att få en stroke av upphetsning.

Elias: Pappa, vad ska polisen göra?
Patrik: De låter bilförarna blåsa i en liten apparat.
Elias: Varför då?
Patrik: Det är för att kontrollera så att man inte druckit öl.
Elias: För då får man inte köra bil eller hur?
Patrik: Just det, då får man verkligen inte köra bil.

Polisen ber mig nu blåsa i apparaten. Elias abvryter dock polismannen.
Elias: Pappa behöver inte blåsa i den där apparaten.
Farbror polis: Jasså, varför det?
Elias: Pappa springer fort. Då får man inte dricka öl.

Käre lille son!
Du är min störste fan och supporter.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

2009-09-02

5000-4000-2000-600m @74'', PJ 400m 3'

Som jag hintade om under gårdagens post så vankades det långintervaller på bana igår. Jag brukar åka på ett riktigt tufft banpass en gång per år och igår var nog årets tillfälle.

Vid Sollentuna vallen mötte jag upp Seas, Jayo och Unicorn-Linus och tillsammans värmde upp med lite löpning i närområdet. Efter det väntade lite stretch och löpskolning. Sedan var det dags för start och vi såg nog alla lite mentalt spaka ut. Coach Lamas hade ordinerat intervaller enligt 5000-4000-3000m i 74''-fart (3:05/km) med 400m pausjogg på 3'. Riktigt långa intervaller som dessutom skulle plogas i högfart. Well, bara att ta tjuren vid hornen och fokusera.

Det som dock störde och oroade oss mest var den bitvis hårda blåsten. Det blåste verkligen så det stod härliga till och flaggorna stod ut som spjut från deras stänger. Kanske friskt och härligt men det uppskattas inte när det vankas intervaller. Nåväl, Unicor-Linus deklarerade att han skulle köra 1500ingar och ta ett varv ståvila medan vi fortsatte borra varvid han mycket tacksamt axlade dragjobbet under sina intervaller.

Vi brände iväg på första intervallen och höll målfarten nästan på sekunden. Jag och Jayo (Seas klev av vid 4000m) klockade 5000ingen på 15:28 vilket med tanke på blåsten var mycket bra. Sedan lufsade jag runt 400m (Jayo tog ståvila) på 3' innan det var dags för den andra och kanske tuffaste intervallen. Linus fortsatte hedersamt att dra oss varv efter varv men när han tog sin ståvila efter 1500m tog jag över dragjobbet. Jayo drabbades av akut rutten mage efter 2700m och tvingades uppsöka toalett och Seas klev av vid 3000m. För mig blev sista 1000m på denna intervall ordentligt jobbig och maxpulsen noterades till 197 vilket förmodligen är nytt rekord. Tiden på 4000ingen blev 12:29, alltså 3:07/km, vilket innebar att vi hade tappat lite mot plan. Inget att hänga läpp för. Det blåste. Hårt.

Inför avslutande 3000m så kände jag att jag inte skulle kunna matcha 74''-varv. Antingen skulle jag dra ner på farten för att orka 3000m eller så kunde jag justera ner längden från 3000m till 2000m. Jag valde det senare alternativet för att få så mycket nytta som möjligt med draghjälpen. Jag och Seas klev båda av vid 2000m som klockades på 6:11 alltså 3:05/km. Jayo såg stark ut och fortsatte vidare ett varv innan jag drog honom sista 600m in till mål. 600ingen gick på 1:47, dvs 3:00/km.

Vi var alla nöjda och slutkörda efter passet. Utan varandras hjälp tror jag vi hade fått svårt att genomföra det. Det är märkligt hur mycket man sparras och förbättrar sig då man kan hjälpa varandra. Nu hoppas jag på lite kortare intervaller fortsättningsvis. Skalle, skärpa och fokus finns där för att klara av 25 hårda tartanvarv. Nu behöver jag trimma upp farten lite så man kan snitta 73-74'' varv utan att slamma upp med mjölksyra.

2009-09-01

Många tartanvarv blir det

Tittar hastigt på kalendern och noterar att det är ny månad september vilket officiellt innebar att sommaren är slut. Utanför fönstret ser dock sommarvädret ut att hålla i sig åtminstone ett litet tag till även om det de senaste dagarna blåst ganska snålt.

Idag är det lite högre anspänningsnivå än normalt inför ett träningspass. För att straffa kroppen då den vek ner sig i tisdags med 800m kvar att springa så har jag tjurat och bett Coachen om attans hårda banintervaller. Till skillnad från när jag ber Lamas om tusingar så lyssnade han på min vädjan och returnerade en skiss som på förhand ser satans tuff ut: 5000-4000-3000m i 74''-fart (3:05/km) med 400m pausjogg i ytterspår på 3'.

Som ni ser är farten rätt ordentligt uppskruvad och lämnar inget utrymme för slölöpning men det som ser ut att bli ett riktigt monster är den (extrema) längden på banintervallerna. Visserligen är de bara tre till antalet men ack så långa. Här gäller det alltså att ha med sig skallen hela vägen samtidigt som man inte får slå av på farten. Till min hjälp har jag raggat ihop några fler stackare och tillsammans hoppas jag vi kan försöka matcha det tuffa passet. Jayo, Unicorn-Linus och Seas har alla aviserat att de ska dyka upp så det ser ut som om vi kommer kunna hjälpa till att växeldra varandra. Om vi lyckas är en annan femma. Det blåser nämligen ganska hårt ute idag vilket försvårar passet avsevärt.
Återkommer med rapport imorn.