Jag och Trädroten på skogspromenad runt Lidingö.Foto: Thomas Windestam
På vägen ut till Lidingöloppet i lördags konstaterade jag att temperaturen var cirka 20 grader och att det blåste ganska kraftigt. Det är för varmt för ett snabbt lopp sade jag till farsan. Många kommer gå på pumpen under sista milen och det kommer säkerligen bli ganska stora omkastningar i resultatlistan. Jag ser mig inte som en värmelöpare men normalt sett brukar jag kunna disponera mina krafter klokt under tävlingar och inte spränga mig. Åt andra sidan var jag lite orolig över vilka effekter min bristande mängdträning och långpass skulle få under den sista erkänt tuffa milen på Lidingö. Veckomängden har legat på cirka tio mil och jag kunde endast summera ihop tre pass längre än 25 km.
Hur som helst så kom jag iväg bra i starten och hittade snabbt ett bra tempo och flyt i löpningen. Årets start måste nog räknas som den långsammaste i loppets historia. Det var ingen direkt som ville ta kommandot inledningsvis vilket resulterade i att klungan med löpare var samlad ända fram till fem kilometer. Efter det började tempot gradvis stegras och såsmåning om tog kenyanerna tag i taktpinnen och lämnade mig och min klunga bakom sig.
Enligt min klocka passerade jag milen på 35:19 och hade då hittat en bra klunga att samköra med. Med mig hade jag bland annat Trädroten och Patrik Andersson. Vid 17 km var jag fortfarande fräsch och hade en mycket bra känsla i kroppen. Det kändes som om det bara flöt på och att jag inte behövde anstränga mig så mycket. Jag hade nu sprungit tillsammans med Trädroten, Unicorn-Linus, Fredrik Johanson, Patrik Andersson och en finländare vid namn Johan Ehrs. Mentalt laddade jag redan för den svåra sista milen och de backar som väntade där. Så helt plötsligt tappade jag koncentrationen för ett ögonblick och trampade snett. Ett ordentligt knakande ljud och jag var tvungen att skrika till av smärta. Jag hade legat lite för nära i rygg på Fredrik och Patrik och därför inte sett några rötter som jag nu stukade foten på. Detta är en gammal krigsskada från mina dagar som fotbollsspelare. Min högerfot är klart svagare än den vänstra i sidled och jag stukar den lite då och då. Att behöva göra detta under ett kritiskt skede på Lidingöloppet var dock inget jag hade önskat mig.
Var tvungen att gå ner lite i fart och stapla vidare. Jag fick byta steg och arbeta mer med det friska vänsterbenet men kände att jag snabbt syrade upp det i uppförsbackarna. Nu var det verkligen hjärnkris. Skulle jag bryta loppet eller fortsätta. Efter viss tvekan valde jag det senare alternativet men det goda flytet i löpningen och den positiva känslan var som bort blåst. Nu handlade det om damage control, det vill säga att bara försöka ta sig till mål.
Jag strax innan Grönstagärde med en ny-stukad fot. Framför mig skymtar Fredrik Johansson och bakom mig Johan Ehrs.Foto: Thomas Windestam
Vid 19 km langade farsan lite dricka till mig och jag försökte repa lite nytt mod. 20 km passerades på 1:11.14 vilket innebär att andra milen gick på 35:55. In på den tredje milen med inte världens bästa känsla och nu var det inte frågan om någon skönlöpning. Fredrik Johansson hade fått ett litet försprång och ännu en bit längre fram skymtade jag Henry Gross. Patrik Andersson hade även han fått en liten lucka till mig på grund av min stukning men jag kom ikapp honom efter lite drygt 22 km.
Strax efter Abborbacken drabbades jag av nästa hjärnkris då jag upplevde lite yrsel och balanssvårigheter. Jag misstänkte att det rörde sig om vätskebrist. Inte bra alls, det var trots allt fyra kilometer kvar att löpa och med vätskebrist då så kunde det bli riktigt otrevligt. På nåt sätt lyckades jag hålla ihop det ända fram till backen vid golfbanan. Där stod Herr Larm och skällde lite ny koncentration i skallen på mig. Nya tag och nytt fokus. Bara två kilometer kvar. Uppför golfbacken kändes det lite bättre, lättare att hålla balans uppför än på flacken. Sista kilometern handlade det bara om att försöka bibehålla farten in i mål. En liten bit framför mig skymtade fortfarande Fredrik Johansson och en tröttnande kenyan. Jag mäktade dock inte med att jaga ikapp dem utan ville bara ta mig till mål. På upploppet blev jag dock nerspurtad av finländaren Johan Ehrs som smugit upp bakom mig. Jag hade inte märkt honom och hann följaktligen inte svara på hans spurt och sprang in som elva och fjärde svensk. Placeringen var smickrande men tiden blev inte så lysande (1:48.05 - tredje milen på 36:51) men med tanke på värmen och blåsten samt alla problem under loppet så är jag ändå nöjd med genomförandet. Framförallt stukningen innebar en del tappad tid och rytm. Utan den tror jag att jag hade nypt någon till placering och även pressat min sluttid en del. Jag vill dock påpeka att man inte ska bli fjärde svensk på 1:48 oavsett temperatur i spåret. Det var på tok för bedrövlig klass i år på de svenska löparna. Både toppen (Musse) saknades och elitbredden. Visst gjorde värmen under loppet att det blev en del ommöbleringar i resultatlistan men löpar-Sverige måste kunna skramla fram lite fler löpare i segmentet 1:42-1:48.
Målgång. Det gick att ta sig runt trots en stukad fot och lite vätskebrist.Foto: Thomas Windestam
Studenterna tog även hem lagguldet i jämn kamp med Hälle och Enhörna. Då både Käcken och Patrik Andersson drabbades av väggen under sista milen så kunde vi dock ta hem lagsegern. Alla löpare i laget lydde lydigt Coach Lamas stallorder om att ingen fick bryta loppet trots att det var värme-varning.
Avslutningsvis måste jag avsluta bloggposten med lite klagomål. Att Lidingöloppet med allt deras arrangemang, inramning, budget och anmälningsavgifter inte kan förmå att ta upp fler löpare på scenen än sex stycken är tragiskt. Då merparten av de främsta löpare är importerade kenyaner så är det ofta väldigt få svenskar som får äran att göra det. I år var det till exempel endast Lill-Lasse som fick göra detta och då hade ändå speakern mage att titulera Japhet Kipkorir som förste svensk. Fullständig tragik. För min elfte plats belönades jag med en handduk från Adidas och jag kammade även hem en lika dan för segern i lagtävlingen. Mäkta generöst. Det blir näsan lite skrattretande. Bättre att bara skita i att dela ut några priser överhuvudtaget.
Lagguld!Foto: Susanne Sjöstrand
Resultaten »
13 kommentarer:
Grymt referat! Och grattis till den fina placeringen, men klart att den svenska elitbredden saknades. Hursomhelst är det grymt att ta sig "lekande lätt" under 1:50 med dina problem.
Vad blir nästa...Blir det fler längre lopp i år, typ mara, eller börjar säsongen ta slut?
Funderade lite över samma sak med bredd och elit kring tjejtävlingen. Mycket respekt för Malin Everlöf, men det känns föga smickrande för löpar-Sverige när en 36-årig trebarnsmamma som titulerar sig själv som elitmotionär spöar alla över tre mil.
Men grymt lubbat som vanligt, och grattis till placeringen!
Starkt jobbat trots stukningen, måste känts tungt när du hade vittring på PB:et. Sen när det gäller resultaten har de ju stagnerat rejält sedan tex 1995; om man tittar då i resultatlistan var det ju massor med svenskar under 1:50, över 200 löpare under två timmar och ca tusen(!) som klarade medaljtiden. Verkar som folk är mindre beredda på att lägga ner tid på träningen nu för tiden. Kanske kan den nuvarande löpboomen föra med sig nåt gott om några år? Egentligen är det ju inte så fasligt mycket löpning som behövs, 10-12 timmar effektiv löptid i veckan räcker långt (i rätt intensitet dock) och det är ju mindre än vad vissa lägger ner på gymmet verkar det som om man läser vissa bloggar.
Intressant blogg. Kan bara instämma i reflektionen att det fanns inte mycket till svensk elit på plats i årets lopp. Att bli bäste svensk på nästan 1.44 är ofattbart, ovansett värme och blåstTrist med stukningen. Gjorde exakt samma sak 2002 precis när man viker upp på asfalten innan Grönsta. Knakade till som om jag brutit foten, men valde som du att fortsätta och smärtan försvann . Efter loppet var dock foten som en handboll. Resultatet blev en bit över pers, men jag var ganska nöjd med 1.39, trots att det bara räckte till en 7e plats det året.
Priserna är verkligen ett stort skämt även om det är högkvalitativa adidas produkter. LL har gått fr en kraftig prisportfölj med 100KSEK i första pris till 30KSEK (?) i syfte att locka färre Kenyaner (vilket det gjort) men ett så pass drastiskt fall i prisstegen är bara demotiverande / irriterande och inte vad detta mkt trevliga lopp behöver. Några snabba svenskar skulle dock vara på sin plats:-)
Grymmt bra jobbat!
Vad blir nästa tävling? inget marathon i sikte?
//Yoie
Bra kämpat Patrik,
Var nog bra för er att du fortsatte för det hade nog blivit på håret med lagsegern annars?
Grattis till lagesgern och vårda Guds hand ömt under året tills nästa år ;-)
En kommentar till Walters inlägg.
Har du sett Malin Everlöf Krepp på sistone? Hon är INTE en elitmotionär. Hon är i grym form och Lena Gavelin och Anna Rahm och kompani kan inte vara säkra på att slå henne påexempelvis 10 000 meter.
1.57 på Lidingöloppets 30km är bara 3-4 minuter från banrekordet för damer medan Lasses 1.43.50 är 6.40 ifrån så njaee Malin är för grym för att betecknas som elitmotionär.
Anonym:
Tack, det blev lite längre än jag tänkt mig men efter ett långt och hårt lopp har man ofta ganska mycket tankar och känslor så det var lika bra att försöka få dem på pränt.
Om det blir några längre lopp i år som halvmara vet jag inte. Det blir nog ingen mara då jag först och främst vill bli helt bra i mitt bäcken som stört mig en del under min säsong från det att jag kunde börja träna igen. Jag tar lite säsongsvila nästa vecka då jag är i Japan och sedan får vi se. I början på nästa år blir det nog både halv- och helmara om man får vara hel och grunda ordentligt nu under vintern.
Walter:
Tack för Pepp, jag läste själv att du hade det lite tungt men det är bara att grotta vidare! Angående elit-bredden så svarar jag lite längre ner på dig och Tröskelkungen.
Medeldist:
Jo jag blev faktiskt ganska sur över den ganska onödiga stukningen. Jag hade ett grymt flyt fram tills dess och det hade kunnat gå riktigt bra. Istället blev det ren överlevnad mot slutet då jag var orolig över att komma i mål. Men men... Jag är redan sugen på nästa års lopp! :)
Själv då? Jag hoppas att du är nöjd med mitt pers och silvermedalj samt att din återhämtning efter loppet går bra!
Bergman:
Nämen, ere den gode Bergman som hittat hit? Hoppas allt är bra med dig och att du polerar fin-Audion regelbundet.
Jag håller verkligen med dig om den bristande bredden på elitnivå. I dagsläget är det egentligen bara en i Sverige som kan göra sub 1:40 och det är en viss Musse. Alla dina tider med sub1:40 är otroligt imponerande och samtidigt inspirerande, du var verkligen stark som en oxe i spåret.
För oss andra dödliga som har siktet inställt på 1:45 så är den klena bredden på elitnivå även det negativt. Det finns färre och färre som man kan samköra och pressa sig med och mot och det får ofta en ganska stor utdelning när man summerar resultatet. Ända sättet att få ett brett och fint startfält på vissa lopp är ju nu för tiden ofta att bege sig utomlands.
Stukningen för min del var lite onödig och sabbade mestadels rytmen som i partiet mellan 16-19 är väldigt viktig då det är mycket böljande terräng. Men precis som för dig kunde jag efter lite initialt haltande springa vidare och mot slutet hade man ont på så många andra ställen att smärtan i foten försvann. Dock svullnade den upp efter loppet då man stelnade till.
Det var även intressant att läsa om prisbordet och prispengarna. Jag undrar verkligen hur mycket dollares Lill-Lasse fick för sin svenska förstaplats men det kan inte ha varit så mycket som du beskriver. En annan reflektion är dock att jag utgår från att LL är klart mycket större nu för tiden med fler deltagare och därmed större intäkter i form av anmälningsavgifter. Då rimmar det liksom lite extra illa med att bara ta upp sex personer på scenen och bara kunna dela ut lite handdukar (betvivlar dock inte Adidas handdukskvalité!) till de främsta löparna.
Tag hand om dig så kör vi nåt långpass med Herr Larm framöver!
Yoie:
Verkligen kul att träffa dig och jycken i lördags. Du sprang som vanligt grymme! Ha det så bra på Nya Zeeeeeeland så hörs vi framöver!
Nån mara blir det nog inte för mig i år men tidigt nästa. Ska vi köra ett gemensamt?
Tröskelkungen:
Jo det var nog bra att fortsätta. Men vi ska nog mest tacka Käcken och Andersson för deras punkteringar. Utan dessa hade det blivit tufft! :)
Vad gäller Malin så ska hon självklart ha lots of creds oavsett om hon är elitlöpare eller elitmotionär. Då många vek ner sig i värmen så var hon urstark.
Men det som jag tror du glömmer är att elitbredden på damlöpning är ännu tunnare än bland herrarna. Och visst Lasse var långt ifrån Musses svenska banrekord, Malin var närmare damernas. Men den stooooora skillnaden är att de svenska damerna aldrig behöver kämpa mot utländsk konkurrens. Skulle LL ha en historia av 25 år med resultat av afrikanska damer så skulle de inte bara sopat banan med de svenska damerna utan de skulle också ha sänkt banrekordet väldigt mycket. Tittar vi på Musses svenska rekord så är det långt ifrån banrekordet. Och Musse är ändå en löpare som står sig bra i konkurrensen globalt sett. Det gäller tyvärr inte för våra svenska damer (med visst undantag för Isabella)...
Så nu har jag runnit ut lite för mycket. Sammanfattningsvis så var Malin grym. Och jag vill ha bättre bredd både bland de svenska damerna och herrarna. Julafton!
Tröskelkungen: håller definitivt med dig - Malin är i hur grym form som helst, annars hade hon knappast vunnit LL. Beteckningen är därför missvisande, men det var så hon kallade sig själv innan hon kom SM-3:a i marathon.
För mig är det dock mycket intressantare att hon, trots att hon har haft en rätt framgångsrik karriär som medeldistansare, fortfarande pressar sig till det yttersta - mer än vad de flesta yngre elitlöpare i Sverige gör. Jag har haft en liten teori om att duktiga medeldistansare senare blir riktigt grymma långskubbare, och får den bekräftat gång på gång.
Därför vore mitt råd till Johanna Bohlin att lägga krutet på medeldistans under närmaste åren, och skörda framgångarna på längre sträckor senare. :)
Skicka en kommentar