2009-10-30

Snart dags för helg

Fredag och solen visar faktiskt upp sina matta strålar utanför fönstret. Med tanke på förra helgens extrema antal aktiviteter så ska det planeras in lite mer vila och återhämtning. Lite lördagssimning med barnen och ett långpass med Herr Larm står dock på agendan.

Men innan helgen är ett faktum så ska det förstås springas lite fredagsintervaller. Lamas har instruerat ett relativt slitigt pass på 3x5000m i 3:15-fart med pausjogg på 4 minuter.

I onsdags invigde jag mitt löpband med 5x2000m i progressivt utförande från 3:14/km ner till 3:05/km. Som jag misstänkte redan innan passet så svettas man extremt mycket mer än på ett gym där det oftast är större utrymmen och bättre ventilation. Efter passet var jag nästan helt dränkt, jag svettades kopiöst. Hur som helst så blev passet en tuff historia till följd av att bandet varierar på ett otrevligt sätt i hastighet. Det känns som om bandet varvar upp i för hög fart för att sedan ganska drastiskt växla ner som kompensation. Det hela upplevs som om det är en kenyan längst framme i spets som försöker rycka sönder fältet. Mitt kenyanska löpband lyckades ganska bra med detta. Det är oerhört påfrestande att springa i ett ryckigt tempo under intervaller. Maxpulsen tangerade all-time-high-noteringen med 196 så nog tog jag i åtminstone. Jag har anmält detta till återförsäljaren och hoppas att problemet löses fortast möjligt. Bandet alltså. Inte maxpulsen.

2009-10-29

Mördarsniglar

Det är helt uppenbart att vissa ord eller saker gör mer intryck hos Elias än andra. För en tid sedan hade han plockat upp ordet mördarsnigel då han med sin förskolegrupp var ute och rotade i terrängen.

Uppenbarligen hade han gått och klurat lite på det där med mördarsniglar. Innan läggdags en kväll drog han mig lite åt sidan för att bringa lite klarhet i hur det egentligen ligger till med de där mördarsniglarna.

Elias: Pappa, vet du om att det finns mördarsniglar?
Patrik: Hm, jo det vet jag. Hur så?
Elias: Är de farliga?
Patrik: Nja, det beror lite på.
Elias: Mördar de folk?
Pappa Patrik hajar till och förstår genast sonens farhågor.
Patrik: Nej nej, det gör de inte.
Elias: Är du säker?
Patrik: Javisst är jag det.
Elias: Ok. Men äter de upp folk då?
Patrik: Nej det gör de inte heller. De kallas mördarsniglar för de äter upp så mycket växter och grönsaker i folks trädgårdar.
Elias ser aningen tveksam ut, på gränsen till besviken.
Elias: Aha, ok!

Och vips så var begreppet mördarsniglar inte så intressant längre. De varken mördar eller äter upp folk. Så Elias släppte det hela raskt och rusade vidare mot nya äventyr och upptäckter.

2009-10-28

Löpning i Japan

Patrik rastar benen i Kyoto. Notera liraren till vänster i bild. Man undrar ju om det är åt mig han flinar?
Foto: Per Asserup


En god vän och kollega fick syn på mig då jag var ute och rastade benen i Kyoto under mitt Japan-besök. Visst jag hade löpvila men man måste ju passa på att visa upp sig i sitt andra hemland.

I sann japansk anda hade Kollegan med sig sin systemkamera och förevigade löpstegen digitalt. Tack för det! Som ni ser har man det inte lätt som långdistanslöpare i Japan. Jag försökte kryssa fram på de mindre gatorna där man kunde vara lite i fred men som ni ser är det inte alltid så lätt att få plats att sträcka ut benen. Notera även kabelhärvan i skyn. Japan är som ni kanske vet ett av de mest jordbävningsdrabbade länderna i världen. Att gräva ner tele- och fiberkablar i marken fungerar inte då skulle gå sönder direkt vid en jordbävning. Så japanerna slänger upp kablarna i luften istället. Det fungerar men det ser banne mig inte snyggt ut.

Efter att ha krattat ner denna bloggpost börjar jag dock fundera på hur de gör med vatten- och avloppsledningar. Dessa går definitivt inte uppe i luften utan måste vara nedgrävda i backen. Klarar dessa ledningar av jordbävningar? Om ja så borde de väl kunna dunka ner tele- och fiberkablarna också?

Notera att jag trendriktigt valt min Asics-tröja med omsorg. Endast japanska färger är tillåtna.
Foto: Per Asserup


Löpband

Tunturi T70

Försenad bloggpost. Ber om ursäkt, men det är ideligen mycket som ska hinnas med under livets dagar.

Fortsatt stressigt på jobbet med testning av det nya system vi utvecklar. I sann IT-anda är vi sena då det borde varit klart för någon vecka sedan. Bara att bita i och försöka få ihop bygget ändå.

Väl hemma igår tog jag emot mitt efterlängtade löpband som levererades rakt in huset där jag sedan likt ett barn på julafton monterade upp min nya leksak. Det blev ett Tunturi band vars modell T70 är ny för i år (2009/2010). Maxfarten är 22 km/h och det går att justera lutningen till +12%. Sweet!

Efter testlöpet under gårdagskvällen kan jag lätt konstatera att jag förmodligen är tvungen att sätta upp en fläkt eller liknande vid bandet. Husventilationen på bottenvåningen räcker inte till och man svettas likt en flodhäst på den afrikanska stäppen trots att farten är beskedlig. Vi får se hur jag ser ut efter kvällens inplanerade intervallass (5x2000m). Det finns överhängde risk för att man får svabba upp lite på golvet under bandet då man är klar.

2009-10-26

Helg och massor av aktiviteter

Walking With Dinosaurs var verkligen imponerande

Helger borde vara tid för lugn och återhämtning men så var inte fallet i det Engströmska hemmet.

Helgen smygstartade med intervallpass under sen fredagskväll. Lamas hade fått dubbelt frispel och inte bara förbarmat sig med att ge mig 10x1000m utan även gett mig extremt lång ståvila. Mycket förvirrande. Trots sliten kropp efter mycket stress på jobbet så brände jag pliktroget av mina tusingar och njöt varenda meter. Tyvärr pajkade jag snittet lite då jag slängde in första på 3:11 då pulsen inte var med riktigt. De övriga klockades på 2:58-3:03 vilket får anses vara ok trots att ståvila var så pass generös som 2 minuter. Det totala snittet för de tio tusingarna blev 3:02. Måste erkänna att det nästan var påfrestande att ha så lång vila. Efter cirka minuten var jag återhämtad och stod sedan av en minut där det mest handlade om att inte börja frysa samt inte tappa koncentrationen mellan intervallerna.

Lördagen hade också ett späckat schema. Inledde förmiddagen med inköp av vinterskor, underställ och vantar åt barnen. Självklart var det löning så gallerian var fylld till bristningsgränsen. Sedan bar det av för veckomatinköp innan kosan styrdes hem för en mellanlandning där kyl och frys fylldes. Efter det vidare till köksleverantören för lite mer inköp av insatser till kökslådorna, lämnade barnen hemma hos farmor och farfar och krönte dagen med fyra timmar på Ikeas varuhus där olika hyllor för förråd och garage inhandlades. Nämnde jag förresten att det var löningshelg? Ikea var inte en vacker syn. Ut på distanspass strax efter 20:00 med blytunga ben.

Under söndagen fortsatte det med aktiviteter. Walking With Dinosaurs i Globen stod på programmet och det var verkligen en positiv överraskning. Både barn och föräldrar satt med stora ögon och tittade på föreställningen med gigantiska rörliga dinosaurmodeller. Verkligen imponerande. Sedan väntade det god lunch på restaurang Shogun för att fira av farfar som gått och blivit ett år äldre under veckan som gått. Sista punkten på söndagen var långpass tillsammans med herr Larm som löptes i mörker runt Edsviken.

Nu: måndag och jag sitter på jobbet och försöker ta igen mig lite.
Det går så där.

Japansk lunch på restaurang Shogun

2009-10-23

Fredagsläsning

friidrott.se har det inom några dagar skrivits två stycken mycket intressanta artiklar som jag verkligen rekommenderar er som är löpintresserade att läsa.

Den första redogör för att IAAF äntligen kommit fram till hur de ska behandla det faktum att Masai vann VM-guld i damernas 10000m i Berlin trots att hon inte sprang den fulla distansen. Masai och merparten av de i hennes andra startfält, dvs de som startar längre fram men i ytterspår, genade snabbt in till innerspår då funktionärerna glömt sätta ut koner första kurvan fram till bortrelång. IAAF väljer att underkänna resultaten med följd att de blir ogiltiga statistiskt som personliga rekord eller årsbästan. Det som dock måste betraktas som oerhört märkligt är att ett av dessa ogiltiga resultat trots allt resulterade i ett VM-guld. Jag undrar hur många gånger detta tidigare skett i historien? Läs mer angående detta i denna förträffliga artikel.

Nästa artikel jag vill tipsa er om handlar om det bisarra och högst tvivelaktiga Kinesiska damundret som skedde 1993. Ni kanske minns hur en drös med kinesiskor dök upp från nästan ingenstans och fullständigt pulvriserade alla gällande rekord på lång- och medeldistans? Lika fort som de kom fram försvann de dock och än idag är det väl egentligen ingen kvinnlig löpare som är i närheten av dessa rekordnoteringar. Det som fram för allt sticker ut är Wang Junxias världsrekord på 10000m som då innebar en sänkning av Ingrid Kristiansens gällande världsrekord med 42 sekunder. Till råga på allt brände Wang av en fartökning sista 3000m som klockades på 8:17(!) vilket var snabbare än det då gällande rekordet på den enskilda distansen.

Well, ni hör ju själva. Läs artikeln för lite mer ingående information.
Trevlig(?) läsning.

2009-10-22

Tröskelpass

Igår var det första passet där längd och fart så sakteligen skruvats upp efter light-inledningen förra veckan. Efter en lagom busy och stressig dag på jobbet så var det dags att sticka ut strax innan middag.

Värmde upp med lite drygt 8 km löpning i farter ner mot 4:00 för att sedan efter lite löpskolning och stretch påbörja en kortare tröskel på 25 minuter i farter från 3:20 ner till 3:15. Inget direkt super blodigt pass men mörker, kyla och brist på sparring försvårade dock passet en aning.

Jag hittade ganska snabbt målfarten men insåg efter halva passet att jag fick bränna lite för mycket energi för att göra sub3:20-kilmeter. Istället för att få till en progressiv utveckling på passet så lade jag om fokus till att försöka bibehålla farten på cirka 3:18 som jag hade. Detta lyckades jag med även om jag hade önskat att snittpulsen varit något lägre. Faktum är att jag snittade de 3.5 sista kilometerna över 190 vilket är ganska höga värden för mig.

Så nu vet jag inte om jag ska vara nöjd eller missnöjd över passet. Det positiva var att jag under passets gång lyckades ställa om fokus och målsättning, något som jag kanske kan ha nytta av på tävling om loppet inte gestaltar sig som förväntat. En annan positiv sak var att jag i drygt tio minuter kunde ligga och snitta pulsvärden på 190-192. Till det negativa hör väl att jag inte borde behöva komma upp i dessa värden på farter mellan 3:16-3:18. Hur detta kom sig vet jag dock inte. Antingen var det lite misskalibrering på GPS:en eller så var det brist på sömn till följd av sjuka barn som avspeglade sig i ansträngningsnivån.

Well, inte mycket att dividera om. Kul var det iallafall att blåsa på för fullt. Som jag längtat efter det.

2009-10-21

Dags för träningsfas 1

Vaknade upp till ljudet av krekkel i badrummet imorse. Alltid lika härligt. Två magsjuka barn och en VAB-dag för Mamma Marika. Plötsligt blir det uppförsbacke och tiden fram till helg och lite vila känns lång.

Nåväl, jag själv har ganska hektiska dagar på jobbet varvid tiden trots allt rullar på rätt snabbt. Om jag har lite flyt och allt harmoniserar på jobbfronten så stundar det intervallpass ikväll. Första veckan på det uppskruvade och intrimmade träningsschemat som förhoppningsvis mynnar ut i en kropp härdad och förberedd för en halvmara och marathon i början på nästa år. Lamas har skissat upp tre olika faser i träningsupplägget där den första åsyftar till att stärka den aeroba kapaciteten.

Jag är taggad och hungrig på snabba intervaller och för första gången sedan flytten för några veckor sedan så har jag en rygg som fungerar tack vare ett nyttigt naprapatbesök i måndags. Att bära möbler och flyttkartonger kombinerat med lätt flugvikt är inte ett framgångsrecept och avrådes därmed skarpt.

2009-10-20

Jag är ett barn

Elias fortsätter sina utsvävade filosofiska tankegångar. Igår var det dags att förklara för Pappa Patrik varför han han fortfarande är ett barn. Som vanligt lyssnar Pappa Patrik noga och lär.

Elias: Pappa, vet du om en sak?
Patrik: Nej vaddå?
Med viss triumf i sin röst.
Elias: Du är fortfarande ett barn.
Patrik: Jasså? Hur kommer det sig?
Elias: För att din mamma och pappa lever. Därför är du ett barn!

Elias har nog en poäng. Pappa Patrik är nog på många sätt och vis fortfarande ett barn. Det tar jag viss heder i att konstatera. Men det har nog ingenting att göra med att farmor och farfar fortfarande är i livet. Eller?

2009-10-19

Ensam med barnen

Ännu en helg till ända. Ingången till helgen firades på fredagskvällen med ett fartlekspass. Lamas hade denna gång skruvat upp längden på intervallerna kombinerat med reducerad vila (30'' jogg i 4:30-fart). Benen visade sig återigen från sin bästa sida och levererade snabbare tider än i onsdags trots fredagspassets hårdare karaktär. Avslutande 4-minutaren i snitt på 3:09 med fin snittpuls värmde i höst/vinterkylan.

Bortsett från fredagens pass så var denna helg dock lite mer slitsam än normalt då Mamma Marika packat sitt pick och pack och dragit på konfresa till Island tillsammans med sina arbetskollegor. Utöver detta så drogs jag med en allmän schleten och hängig känsla. Hade nog en liten infektion i kroppen vilket sänkte allmäntillståndet.

Så ensam med barnen under helgen. Vad göra? Well, under lördagen drog jag till simhallen och rastade barnen i bassängerna innan vi fortsatte till farmor som fick agera barnvakt ett tag medan Pappa Patrik rastade sina ben med lite lätt distans. Under söndag sken barnen ikapp med det fina vädret och dagens toppades med glass framför lite Clone Wars fram TV:n.

2009-10-16

Snillen spekulerar

Hello Kitty - ett fenomen.

För någon dag sedan satt jag och Venla kvar vid matbordet och konverserade lite med varandra. Precis som hos merparten av små flickor är Venla helt skogstokig i Hello Kitty-fenomenet från Japan.

Patrik: Venla, ska du inte döpa din docka till Hello Kitty?
Brister ut i ett skratt.
Venla: Näheee! Inte!
Patrik: Inte? Jag tror det skulle bli jätte bra.
Venla: Näheee!
Pappa Patrik får du en av sina mindre begåvade idéer.
Patrik: Om du får en liten bebis när du blir stor då kan du döpa henne till Hello Kitty.

Venla fick något djupt i blicken och nickade eftertänksamt som om hon tänkte att Hello Kitty nog är ett bra flicknamn.

Frågan är om jag någonsin kommer förlåta mig själv om Venla någon gång i framtiden döper sin dotter till Hello Kitty?

2009-10-15

Light-start

Igår var det äntligen dags att skaka loss benen och mata dem med lite snabbare intervaller. Efter Lidingöloppet och säsongsvilan så har jag mestadels matat distans så det var skönt att bryta mönstret med lite mer snabba saker.

Lamas hade ordinerat ett light-orienterat pass vilket jag förmådde mig följa ungefär halvvägs. Efter detta så kunde jag varken tygla ben eller skalle utan lät dem hållas och successivt driva upp tempot. På det hela blev passet inte så jobbigt och jag kunde istället fokusera på teknik och hållning.

Idag åker Mamma Marika på konferensresa till Island och jag blir ensam hemma med barnen. Tillsammans med lite stöd från farmor och farfar så ska det nog gå att hantera lämning/hämtning på dagis, jobb och löpning. Det kommer inte bli lätt att få tiden att räcka till men det är bara att planera varenda ledig minut.

2009-10-14

Igång igen

Sakta men säkert börjar jag komma in i den gamla hederliga lunken då inslag som flytt och japanresa är ur världen. Jag är dock fortfarande lite sliten i kroppen till följd av sena nätter, bärande av flyttkartonger samt hektiskt konfererande.

Hur som helst så känns det skönt att hitta tillbaka till de gamla goda rutinerna med jobb, familj och löpning. Trots att jag inte varit helt återställd i kroppen så har distanspassen flutit på utan direkta besvär vilket känns bra. Jag siktar på att få en bra återuppbyggnadsperiod nu med mer mängd än tidigare samt mer tröskelinriktad träning. Den primära tanken är att jobba upp lite uthållighet mot de längre distanserna. Jag sitter som bäst och bollar lite idéer och upplägg inför kommande halvmaror och kanske en mara. Var och när det blir låter jag vara lite osagt, jag vill se hur kroppen svarar upp med mer belastning och mängd.

Gårdagens distanspass genomfördes tillsammans med Herr Larm. Mycket trevligt då det var ett tag sedan vi lyckades synka våra pressade tidsscheman för lite social löpning. Som ni säkert märkt svider det till lite extra nu med kallare temperaturer varvid underställ, vindjacka, mössa och vantar nu är stående inslag i löpmunderingen. Herr Larm har haft en liten besvärlig höst med en krånglande rygg men är nu kvitt dessa bekymmer. Det ska bli kul att se vad han kan prestera framöver, han är ju rutinerad och lättränad som få.

2009-10-13

Karate


Då jag kom hem från Japan hade jag självklart i sedvanlig ordning en massa presenter med mig till barnen. Barnen strålade likt tomtebloss då de kastade sig över presenterna. Venla fick en Hello Kitty-väska och Kitty-gosedjur och Elias kammade hem en kool Gundam-robot som Pappa Patrik fick springa kors och tvärs genom hela Kyoto för att hitta.

Som avslutning gav jag dem två stycken festivaldräkter i klassisk japansk stil. Barnen diggade dessa stenhårt och går nu omkring i dem hela tiden hemma. Speciellt Elias verkade vara nöjd med sin nya klädsel som han anser vara sin egna privata samurajdräkt. Senare under kvällen utspelades följande konversation:

Elias: Pappa, nu när jag har den här dräkten kan jag börja på karate.
Patrik: Karate? Vet du ens vad det är?
Elias: Det vet jag. Man slåss med händerna.
Patrik: Nja, inte riktigt men skulle du inte bli springlöpare? (ett uttryck som Elias själv myntat för ett tag sedan)
Elias: Nej, först måste jag göra karate.
Patrik: Ok, så när du ska börja springa då?
Elias: Nu när jag är liten ska jag göra mycket karate. Sedan när jag blir stor och gammal ska jag springa jätte mycket och jätte snabbt. Det är bäst att göra så.

Där ser ni. Tydligen måste man kunna karate innan man kan lära sig springa snabbt. Kanske därför jag inte gjort milen än under 30 minuter.

2009-10-12

Japan: fredag - lördag

Kinkakujin - guldpaviljongen. Vacker så det förslår.

Uppdateringen av bloggen mot slutet av japanvistelsen haltade lite på grund av brist på Internet samt attans busy schema. Nu är jag dock hemkommen från Japan och håller som bäst på att försöka komma in i dygnsrytmen igen. Jag redogör kort för de två avslutande dagarna på resan så ni vet exakt vad jag pysslade med under slutet av resan.

Fredag:
Förmiddagen spenderades med avslutningen på konferensen och därefter väntade en trevlig tempuralunch (friterade skaldjur och grönsaker) innan alla på jobbet hyrde varsin cykel och påbörjade egen komponerad cykelsightseeing av Kyoto. Upplägget fungerade perfekt och jag tillsammans med två av mina kollegor hann titta lite närmare på Nijō slottet som inhyst Tokugawa shogunatet under 1600-talet. Därefter hittade vi en häftig butik som sålde japanska knivar. Pepp! Inte mindre pepp blev jag då jag konstaterade att det var försäljaren själv som smitt knivarna som fanns till försäljning samt skaftat dem (heter det så?). Jag inhandlade således en attans snygg japansk kniv skapad av knivsmeden Shigeharu.

Under eftermiddagen hann vi med lite shopping som främst åsyftade till att inhandla presenter till nära och kära. Jag var på jakt efter en robot till Elias och höll så när på att i mörkret på bakgatorna i Kyoto irra bort mig och missa kvällens (och resans?) höjdpunkt - Kobebiffen!

Trots alla mina tidigare japanbesök (nio stycken) så har jag aldrig smakat denna berömda och nästan legendariska biff. Hela sällskapet begav sig iväg till Itoh Dining strax utanför området Gion. Mäktig stämningsfull inredning och efter en rad olika förrätter/aptitretare var det så dags för mina smaklökar att för första gången få smaka kobebiffen. Så hur var det? Well, det var en smakupplevelse som slog det mesta men överraskande nog smakade det inte alls som jag trott. Till exempel var konsistensen inte alls köttaktig, istället var biffen så mör att den nästan smälte i munnen. Hur som helst av kulinarisk fullträff av sällan skådat slag. Jag tillsammans med mina kollegor rullade hemåt den kvällen med leenden på läpparna. En värdig avslutning på en fantastisk konferensresa.

Lördag:
Inte mycket att orda om. Uppstigning i ottan för bussfärd mot flygplatsen i Osaka. Efter incheckningen påbörjades den långa resan hem. Det hela gick dock bra då jag lyckades sova bort större delen samt slå ihjäl tiden med lite filmtittande.

Jag längtar redan tillbaka.
Hemma bra men Japan bäst.

Kobebiffen - en dyr men fantastisk smakupplevelse.

2009-10-09

Japan: tisdag - torsdag

Tokyos berömda fiskmarknad var verkligen en fantastisk upplevelse, framför allt tonfiskauktionen.

Tisdag:
Taxi i Tokyo-ottan mot fiskmarknaden. Trots den tidiga timmen så var det full aktivitet vid fiskmarknaden. Enorma mängder fisk och skaldjur fanns upplagda till försäljning i långa rader av stånd som aldrig tycktes ta slut. Då vi jobbat oss in i marknadens innandömme hittade vi tillslut den berömda tonfiskauktionen där olika intressenter budade på den nyfångade tonfiskarna som hade fångats. Det hela var en mäktig upplevelse. Tätt och intensivt. Besöker ni Tokyo någon gång så rekommenderar jag varmt denna fiskmarknad som måste slå det mesta i upplevelseväg.

Efter taxifärd tillbaka till hotellet och intag av frukost så var det dags för nästa resa ner till Yokohama och studiebesök på min kamrat Hitoshis arbete. Det hela blev en mycket trevlig tillställning där vi kort presenterade våra företag samt fick en rundvandring hos dem. Verkligen kul att få tillfälle att diskutera och jämföra skillnader mellan japanska och svenska företag.

Under eftermiddagen fortsatte konferensen på hotellet i Tokyo (Shinagawa) innan vi gjorde oss redo för utgång och sista natten i Tokyo. Vi styrde kosan mot Shibuya där Hitoshi, hans syster och Chiemi anslöt och vi delade upp oss i fem mindre grupper och slussades in till olika izakaya-barer. Efter lite förfriskningar och maträtter så avslutades natten med vilt sjungande på en karaokebar. Det typiska svenska beteendet bekräftades än en gång. Efter lite initial förvirring och trevande inledning släppte den värsta prestationsångesten innan alla ylade igång för fulla halsar. Weltklasse!

Onsdag:
Tidigt på morgonen var det utcheckning från hotellet. Sedan väntade tågresa med snabbtåget Shinkansen mot Kyoto. Mäkta trevligt och lyxigt samt ett trevligt tillfälle att få se lite av landsbygden av Japan vilket är en stor kontrast mot exempelvis metropolen Tokyo.

Shinkansen Nozumi no.11. Det snabbaste av alla Shinkansentåg med en topphastighet på strax över 300km/h. Pepp!

Strax innan lunch anlände vi till en förort till Kyoto vid namn Otsukyo där vi checkade in på ett ryokan (värdshus) som låg precis vid Japans största sjö Biwa. Fantastisk inramning och stämning. Stressen bara rann av en då man klev innan för dörren. Luften var blandad med rökelse och de hade anlagt en entré med broar över vatten och utanför fönstren tonade en traditionell japansk trädgård upp sig. Det hela var slående vackert.

Lite rökelse, porlande vatten, en trädgård och fantastisk arkitektur. Stressen bara rann av.

Under eftermiddagen konfererades det lite innan jag hann ut en sväng för lite löpning. Tyvärr rådde det tyfon och det regnade nästan horisontellt men det är smällar man får ta när man ska ut och rasta benen. Efter den stärkande löpturen var det ombyte till yukata (japansk kvälls/morgonrock) och bad och tvagning i varm källa enligt japansk stil. Weltklasse!

Under kvällen var det en 13(!)-rätters japansk middag som intogs sittandes på tatamimatta iklädd japansk yukata. Som löpare är man inte direkt vig och efter ungefär två rätter började man stelna till lite. Ni förstår kanske hur man kände sig i ben och knän då desserten rullade in tiorätter senare. Kvällen avslutades med vad- och fotmassage innan det var läggdags på japansk futonmadrass direkt på tatamigolvet. Det blir inte trevligare än så här.

En fantastisk god japansk middag som självklart intogs iklädd på japanskt korrekt sätt.

Torsdag:
Ny dag och jag steg upp i ottan för att hinna med lite mer bad i varmkälla innan frukost och vidare konferens. Efter lunchen väntade sightseeing i Kyoto där vi först stannade till vid det gyllene templet Kinkakujin. Ett otroligt vackert tempel som ligger mitt ute i vattnet vid en liten sjö. För att piffa till det lite extra är templet klätt i guld. Därefter var det vidare avfärd mot en berömd stenträdgård vid namn Ryoanjin.

Då sightseeingen var slut tog vi oss till hotellet beläget mitt i centrum av Kyoto där jag tillsammans med några kollegor hann med ett lättare distanspass innan middagen. Efter den promenerade vi till Geishornas klassiska område Gion där vi under lite förvirrade former lyckades ta oss in på en lokal traditionell bar i Geisha-stråket Pontocho.

Kinkakujin - Guldpaviljongen

2009-10-06

Japan: lördag - måndag

Från vänster: Hitoshis fru Asako, min syster Chiemi och jag.

Lördag:
Under natten mellan fredag och lördag lyckades jag forsla över de sista möblerna från det gamla huset och tillslut utmattad falla in i nån form av koma då huvudet nuddade kudden. Vaknade upp i ett hus till bristningsgränsen fylld med flyttkartonger vilket för en milt sagt lagom pedantisk halv-japan är rena mardrömmen. Nåväl, resväskan stod trots allt packad och taxin mot Arlanda plockade upp mig runt 10.

Resan mot Japan gick första via Helsinki där vi boardade ett Finnair-plan av hög kvalité (varför kan inte alla flygplan ha personal-screens vid sätet?) med destination Tokyo, Japan.

Söndag:
Knappt tio timmar senare landade vi vid Narita Airport strax utanför Tokyo och lyckades tillslut slussa ut alla kollegor från flygplatsen där vår guide mötte upp oss. Vår chartrade buss tog oss sedan direkt in till Ueno där en Tonkatsu-lunch (friterad fläskfilé) intogs till lunch. Mina kollegor fortsatte sedan sightseeingen med bussen mot Akihabara (teknikstadsdelen), Asakusa (Tokyos svar på Gamla stan) och Koppabachi. Jag själv mötte upp min barndomskamrat Hitoshi, hans fru Asako, son Takeshi och min syster Chiemi. Mäkta trevligt att träffa dem igen då det var över fyra år sedan jag träffade honom (syrran träffade jag senast 2007).

Efter lite traditionsenligt presentutbyte så tog vi oss till ett museum där vi tittade på en ukeyo-e utställning (wood carving-konst) och Edo-Tokyos utveckling från sen samurajtid till andra världskriget. Även om jetlagen kickade in rätt hårt i den dämpade belysningen så var det mycket intressant. Efter detta tog vi oss tillbaka till mitt hotell i Shinagawa där jag mötte upp resten av mina kollegor och tillsammans intog vi en fantastiskt god Shabushabu-middag på 38e våningen på hotellet. Mycket trevligt att få presentera min syster och vänner för mina kollegor. Då jag strax innan tolvslaget på söndag gick och lade mig hade jag varit igång ganska precis 32 timmar på raken (bortsett från lite tillslumrande på planet). Som ni förstod sov jag likt en klubbad säl.

Måndag:
Första dagen på plats i Tokyo och stämning och förväntningarna för på topp. Dagen till ära bestod dock av konferens från 08:00 till 18:00 så det var bara att bita i. Jag tyckte dock att jag skakat av mig den värsta jetlagen och hängde med bra på föredragen.

På kvällen begav sig hela jobbet ut mot Shinjuku där vi efter lite initial förvirring tog oss till ett större varuhus där vi genomförde intensiv shopping innan det var dags för Tenpura-middag på restaurangvåningen. Jepp, det slank ner utan några direkta problem. Det Japanska köket är verkligen fantastiskt därom råder inga tvivel.

Den falska tryggheten med överspelad jetlag pissade mig dock rakt i fejset då det var läggdags. Det var precis heeeelt omöjligt att somna och därför klev jag upp 03:30 för att författa denna bloggpost. Nu verkar det tyvärr vara lite strul med nätet varvid jag får posta detta i efterhand. Men andemeningen består dock: Jetlagen är en riktig bitch. Så vad göra för att hantera detta? Well, jag kommer säkerligen vara ganska schleten under kommande kvälls utgång (Izakaya-bar) och efterföljande karaoke. Men kan man revanschera sig för den lite för tidiga uppstigningen idag? Plan: bege sig till Tokyos berömda fiskmarknad för att uppleva all den nyfångade fisken samt hur den auktioneras ut. Det ska enligt uppgift vara en upplevelse som jag (pga den suligt tidiga uppstigningen) aldrig har fått se. Så om tio minuter kommer taxin till hotellet för vidare färd mot fiskmarknaden. Jag återkommer med utförlig rapport.

En stämningsfull japansk trädgård.

2009-10-02

Flytt och Japan-resa

Well, detta blir en bloggpost i all hast mellan alla flyttkartonger håller på att packas, pirras och sedan uppackas. Dagen till ära har jag och Mamma Marika tagit semester så vi tillsammans med hennes föräldrar hinner genomföra flytten. Imorgon drar jag nämligen vidare till mitt andra hemland - Japan.

Detta blir mitt tionde besök men jag är fortfarande lika pepp som en femåring innan julklapparna ska öppnas. Vistelsen i Japan kommer vara i lite drygt en vecka och sammanfaller lämpligt med min säsongsvila. Under vistelsen kommer vi självfallet konferera en del men även passa på att uppleva lite olika saker. Vi har ett studiebesök inplanerat på min barndomskamrats företag i Yokohama. Sedan har vi några kvällsaktiviteter inplanerade i de centrala delarna av Tokyo under kommande måndag och tisdag. Under onsdag beger vi oss vidare till Kyoto för att under en natt bo på traditionellt vandrarhem (ryokan) med allt vad det innebär (läs: sova på golvet mm). Under torsdag och fredag konfererar vi på plats i Kyoto och bor på hotell där vi även lagt in lite sightseeing av Kinkakujin (guldpaviljongen), besök av Shogunens palats, förhoppningsvis få en skymt av en geisha i Gion och sedan äta lyxiga Kobe-biffar som grand finale innan hemresan.

Hur det blir med blogguppdaterandet låter jag vara lite osagt. Jag ska försöka vara duktig och uppdatera bloggen, men annars hänvisar jag nog till Twitter-hänget (se till höger) för lite mer snabba uppdateringar. Jag kommer dock bli beroende av trådlösa nät för att twittra, blogga eller maila. Eller vad sägs om följande data-roaming-trafik-kostnad?

Enligt Telia kostar det 145 kr att surfa upp 50 kB! Detta innebär följande:
- Ladda hem 1 MB kostar 2900 kr.
- Lada startsidan till DN (2.82 MB) kostar således 8178 kr.
- Vill man vara helt genomgalen surfar man lite Youtube som i lågupplöst format kostar ca 7000 kr/min.

2009-10-01

Alfons

De första flyttkartongerna började flyttas igår under kvällen då barnen låg och sussade gott. Man kan väl enkelt konstatera att vara löpare i viktsegmentet lätt flugvikt rimmar mycket illa med att kånka tunga kartonger. Det kan åtminstone min rygg intyga idag. Hur folk faktiskt kan ha detta som yrke är för mig obegripligt. Nåväl, samma flyttprocedur är inplanerad ikväll för att sedan kulminera på fredag då de stora tunga möblerna ska flyttas.

För någon dag sedan skulle jag klä på barnen innan frukost och avfärd mot dagis. Följande konversation ägde då rum:

Patrik: Här är dina kläder Elias. Sätt på dem så käkar vi frukost sedan.
Elias roffar åt sig paketet med kläder och synar pappas urval noga.
Elias: Jag vill inte ha den här tröjan.
Patrik: Va, varför inte det? Den är ju jätte snygg. Mörkblå med vita ränder!
Elias: Jo men det är inte det.
Patrik: Inte, vad är det då?
Elias tittar på mig som om jag kommer från planeten Mars.
Elias: Men ser du inte det?
Patrik: Nä, vaddå?
Elias: Men ååååhhh! Alfons! Det är ju Alfons på tröjan.

Så där har ni det. Det är tydligen inte kool längre att ha en tröja med ett Alfonsmotiv på bröstet. Grabben växer upp. Nu är det bara Star Wars-motiv som är accepterade. Om några år är dessa motiv utbytta med loggor som Lindeberg, Ralph Lauren och Lacoste. Med största sannolikhet kommer Pappa Patrik så där med samma häpna min och inte begripa varför Elias inte vill sätta på sig kläder med Star Wars-motiv.