2009-11-30

Magen back in buisness

Den gångna helgen gick i magmullrandets tecken. Efter att mot slutet av förra veckan drabbats av någon magåkomma så återupptog jag löpningen ordentligt under helgen. Benen var återställda på lördagen men magen var ännu inte helt i harmoni vilket fick till följd av att jag några gånger under mitt och Herr Larms distanspass fick ta några ofrivilliga gödselavbrott. Under söndag var dock allt som vanligt igen, kropp och framför allt mage var återställda och med på noterna.

Totalt sett fick jag ihop lite drygt tio mils löpning under veckan vilket jag faktiskt är ganska nöjd med med tanke på att jag under två dagar var ordentligt schelten på grund av magbesvären. Jag hade i och för sig planerat att ta en återhämtningsvecka med lite mindre mängd men sjukdomen gjorde att veckan inte direkt upplevdes som någon lugnare vecka. Nog om detta, jag är frisk nu och redo för en ny hård träningsvecka.

Som avslutning på dagens post så ger jag ett litet lästips från en lysande blogg inriktad mot löpningen i Japan: JRN - Japan Running News. Artikeln jag varmt rekommenderar redogör för olika skillnader i prestationsnivåer för amerikanska och japanska ungdomar i åldern 18-22 år. Mycket intressant läsning där man även gör paralleller till utfallet i resultat med de olika ländernas träningsbakgrund och filosofi. Glöm inte heller bort att läsa kommentarerna som även de ger intressanta infallsvinklar.

2009-11-27

På bättringsvägen

Kroppen är på bättringsvägen och det är med viss lättnad jag konstaterar det. Visserligen har jag inte någon aptit vilket egentligen signalerar att jag inte är helt återställd men sakta men säkert kommer kraften tillbaka i kroppen. Jag har haft lite ont i nedre delen av ryggen under dagen men det är svårt att veta om det beror på sjukdomen eller det faktum att jag legat i sängen nästan konstant de två senaste dygnen.

Nåväl, om kroppen svarar upp bra så siktar jag på att återuppta träningsschemat under helgen fast med den ändringen att jag skippar kvalitén. Ska jag vara riktigt ärlig så hade jag egentligen tänkt springa en halvmara under helgen i Italien (södra Gardasjön). Resesällskapet var som vanligt Enhörna-resenärerna samt herr Larm. Då det är sjukstuga hemma hos Larmen så blir han precis som jag kvar i Sverige. För min egen del så bestämde jag mig för några veckor sedan att hoppa över tävlingen. Det var så länge sedan jag i lugn och ro kunde fokusera på träningen utan att ha olika avbrott i form av viktiga och mindre viktiga tävlingar att ta hänsyn till. Visst ska man kunna strunta i de mindre viktiga tävlingarna och ta dem som träning men det är något som jag har väldigt svårt för. Står jag på startlinjen och har på mig ett tävlingslinne så är det bara 110% som gäller.

Lite melankolisk blir jag då inser att jag förmodligen hade kunnat pulvrisera mitt pers om jag bara kommit till start. Men sedan blev jag sjuk och vips så slipper jag ligga sömnlös om nätterna och grunna på detta. Tänk vad skönt när allt löser sig av sig själv.

Nu håller jag istället tummarna för att Unicorn-Linus försvarar de svenska färgerna och får på ett bra race som förprepp till hans mara i mitten av december. Just det, en till mara för honom. Hans tredje för säsongen. Ingen rast och ingen ro för den mannen! Men så är han en tränings/tävlingsprodukt av sällan skådat slag!

2009-11-26

Däckad av vaddå?

Well, det är med vemod jag konstaterar att jag verkar ha åkt på nåt ordentligt skit i systemet. Vaknade i natt bokstavligen av min mages mullrade och att jag var ordentligt illamående. Sov sedan till 13:00 men kände mig fortfarande helt överkörd i kroppen. Att gå till jobbet var inte att tänka på.

Från början misstänkte jag matförgiftning då det bara är jag i familjen som blivit sjuk. Mitt magknip och illamående kanske kunde bero på att jag ätit annan mat än övriga familjemedlemmar. Men under dagen har jag haft så pass ont i kroppen att jag börjar undra om det är något annat som smittat mig?

Nåväl, merparten av dagen har spenderats slumrandes i sängen. Jag hoppas innerligen att jag skakar av mig detta så fort som möjligt. Jag avskyr att vara sjuk och jag har dessutom mil att jaga ute i spåret.

2009-11-25

2x(8'/6'/4') @3:12-3:15, PJ:2', SPJ:4' + 3x1km

Ytterligare ett bra genomfört intervallpass lagt till handlingarna. Jag har anat att formen är riktigt god men gårdagens intervallpass blev ett riktigt styrkebesked. Lamas skiss löd 2x(8'/6'/4') @3:12-3:15 med en pausjogg på 2' och seriepausjogg på 4'. Som extra bonus fick jag dessutom tre stycken tusingar.

Sagt och gjort. Under dagen hade jag känt mig lite små seg och sliten men så fort jag kom ut i vintermörkret så kände jag hur benen svarade upp överraskande bra. Efter lite uppvärmning och löpskolning så drog jag iväg på första intervallen och benen bara rullade av sig själv. Visst var det mörkt och vinterdeppigt utomhus men temperaturen var precis lagom och det var knappt någon märkbar vind som störde.

Slängde ett hastigt öga på klockan efter lite drygt en kilometer och noterade att snittfarten var en bit under 3:10. Kände ett sting av oro över att jag öppnat för hårt med risk för sprängning men eftersom benen svarade upp så pass bra och jag inte kände mig direkt ansträngd så lät jag dem hållas. Skakade av mig tröttheten av 8-minuters-intervallerna överraskande lätt och återhämtade mig bra på paus- och seriepausjoggen. Ut på andra serien så känner jag att jag har läget under kontroll och att jag kommer kunna behålla farten hela vägen.

Stärkt av att hela passet gått så pass enkelt och klart under Coachens angivna målfart så var det dags för de tre avslutande bonustusingarna. Jepp, ni fattar. Jag var hög som en påtänd tomtenisse. Dessutom anslöt Herr Larm, nyss hemkommen från varma, ljusa, sköna breddgrader och gjorde mig sällskap. Jag gav honom cirka tio sekunders försprång och satte sedan efter honom. Upplägget var perfekt, vi sporrade varandra till riktigt fina tider. Sista tusingen avslutades på 2:48 vilket sammanfattade intervallpasset på ett utmärkt sätt. Passet var ett sådant där som bara inträffar några gånger per år. Allt bara klaffar och håller. Det blir inte ens jobbigt trots vintermörker och mestadels sololöpning. Runner's high över totalt 24 km. Eftersom jag för dagen inte skäms för utfallet på intervallerna så redovisar jag dem i sin helhet nedan:

1. 8:30, @3:07
2. 6:00, @3:04
3. 3:57, @3:06

1. 8:01, @3:08
2. 5:59, @3:06
3. 4:01, @3:08

1. 1km, @2:53
2. 1km, @2:59
3. 1km, @2:48

2009-11-24

På spelfronten...

New Super Mario Bros Wii.

Det var ett tag sedan jag skrev nåt om tv-spel. Frukta icke. Bortsett från mitt intresse för löpning så ligger fortfarande tv-spelande, film och serietidningar mig varmt om hjärtat. Tyvärr är det ju ofta så att livet upplevs vara en ständig tidsbrist och för mig är detta inget undantag. Att hinna med jobb, familj och löpning tar det mesta av tid och energi i anspråk.

Ofta brukar det vara så att det sker en anstormning av goda speltitlar mot slutet av året då det nalkas juletider. Så även i år. De senaste veckorna har jag haft fullt upp med att hålla huvudet uppe över alla intressanta spelreleases. Det spelet som snurrat sig varmast i PS3:an är Uncharted 2: Among Thieves. Ett otroligt bra spel med gripande handling och fantastiska miljöer. Naughty Dog har verkligen överträffat sig med denna titel. Under helgen klarade jag spelet och slängde mig raskt över nästa spelsläpp: New Super Mario Bros Wii. Jag är ett stort fan av just Nintendo och framför allt plattformsspelen med Mario. Retrokänslan är total och spelet stödjer även co-op upp till fyra spelare vilket passar utmärkt då jag tillsammans med Elias kan spela det.

Övriga titlar som ligger och väntar i spelhyllan är Modern Warfare 2, Brütal Legend, Left 4 Dead 2 och Assasins Creed 2. Frågan är bara när man lyckas frigöra tillräckligt med tid för att hinna spela igenom dem.

2009-11-23

Mera mil

Återigen en bra träningsvecka lagd till handlingarna. Totalt skrapade jag ihop lite drygt 14 mil och två intervallpass med ett långpass i hyfsad fart på lördagen. Detta var femte veckan på rad då jag kommit upp i mängder över 11 mil vilket är mer än jag hittills snittat under säsongen då bäckenbenet satt stopp för mer kilometer jagande.

Det känns som om kroppen börjar suga upp de extra kilometer som jag belönar den med och sakta men säkert så acklimatiserar den sig vid dessa mängder. Det som var mest positivt under den gångna veckan var att kroppen kändes sig hyfsat pigg och alert på merparten av passen vilket självfallet bidrar till en mer positiv bild av genomförandet.

I samråd med Coach Lamas tar jag nu en aningen lättare vecka så kroppen får återhämta sig. Fortfarande hårda inplanerade intervallpass men lite mindre fokus på att jaga mil.

2009-11-20

Det okända friidrottsundret

Fredagsposten idag blir ett litet lästips. Då inte Coach Lamas skissar upp intervallpass till mig eller andra adepter så fördriver han tiden med att figurera i media på diverse olika tillhåll. Ni har säkert hört hans fagra stämma i marathon- och friidrottssändningar på Joråsport samt kanske läst några av hans alster på friidrott.se eller marathon.se?

För drygt en månad sedan avgjordes halvmarathon-VM i Birmingham och det som jag då reagerade på var att en amerikan (Dathan Ritzenhein) placerade sig så högt upp som nummer tre. Bara i år har två stycken amerikaner gjort sub 13:00 på 5000m (Matt Tegenkamp, Ritzenhein) samt placerat sig hög upp i resultatlistorna både på bana- och landsvägsmästerskap. Utöver dessa löpare har vi även Ryan Hall och nykorade segraren på New York Marathon Meb Keflezighi. Så vad gör de egentligen därborta? Min följd fråga till Lamas var ur det nu kom sig att Amerika lyckats producera så många bra löpare på kort tid? Lamas svarade lite kryptiskt att frågan var berättigad och att han redan börjat processa och framställa en artikel om detta.

Men för två dagar sedan hittade jag resultatet i form av en alldeles lysande och underbar artikel på friidrott.se. Ingressen sammanfattar det hela på ett mycket bra sätt:
De senaste två åren har vad som kallats "Det jamaicanska sprintundret" varit oerhört omskrivet/omtalat av en något yrvaken mediavärld. Däremot har det varit nästan helt tyst om "Det amerikanska löparundret", en företeelse på många sätt betydligt märkligare än Bolt & Co.

Ingressen i sin helthet (ALJ).

Den über grymma artikeln om den amerikanska renässansen. Författad av ingen mindre än Lorenzo Nesi.

2009-11-19

Kameratillbehör

Canon EF 24-70mm f/2,8 L USM

Igår var det lilla julafton för mig. Strax innan konferensresan till Japan investerade jag i ett nytt kamerahus, Canon 5D mark II. Eftersom huset uppvisade lika vansinnigt bra bilder som skyhög prislapp så upptäckte jag ganska snabbt att mitt nuvarande objektiv inte räckte till. Det hela kan ungefär liknas vid en extremt dyr förstärkare men mindre bra högtalare. För att få bra ljud behövs båda komponenterna. Eller för att dra en parallell till löpningens underbara värld. Det räcker inte med att ha två pigga ben på intervaller eller tävling om inte skallen är med på noterna (lärdom: underskatta aldrig the power of bra pannben).

Sagt och gjort så har jag nu under en tid sonderat träsket av objektiv och tillslut riktat in mig på ett Canon Objektiv EF 24-70mm f/2,8 L USM. För några dagar sedan drog jag iväg en beställning och av bara farten slängde jag även med en blixt. Lika bra att slå på stort. Igår anlände paketet och det var med stor iver som jag packade upp det och monterade prylarna på kameran. Tyvärr var timmen sen så jag hann inte göra nån djupare analys eller test men allt känns tipp topp.

Inom mig råder nu en inre kamerafrid.
Lite som lugnet efter ett bra genomfört intervallpass.

2009-11-18

2x6'/5'/4' @3:10, PJ: 2', SPJ:4' + 2x1000m @3:05

De senaste veckorna har jag mestadels plogat långa intervaller och tröskelpass men igår var det dags för lite kortare intervaller i högre farter. Ute lös (notera ordvalet) solen med sin frånvaro och genom de dimgrå molnen värkte regnet ner.

Jag resignerade och valde då att istället iklä mig ett parshorts och varva upp löpbandet hemmet. Som jag delgett er i någon tidigare post så dras bandet med någon felaktighet i dess mjukvara som gör att bandet går lite ojämnt och rycker i tempo likt en kenyan i täten. För det första upplever jag att bandet generellt går lite för snabbt. Kör jag till exempel distans i 4:10 så är den upplevda ansträngningsgraden mer lik 4:05. För det andra så varvar bandet successivt upp sig till en ännu högre fart innan det liksom slår av en kort stund och drar ner på farten. Detta ryckiga beteende kan man leva med på ren distanslöpning men då man pressar intervaller så är man som bekant väldigt känslig om man ligger lite för hårt på vissa partier och drar på sig för mycket mjölksyra. En annan faktor som påverkar löpningen på bandet är att det blir väldigt varmt i ett rum med normal ventilation då man springer band. Svetten fullkomligt rinner utmed kroppen och man får slita mer då kroppen är på gränsen till att bli överhettad. Jämför löpning i svalt väder kontra en stekande sommardag i solsken.

Lamas pass var i alla fall dikterat till följande: 2x6'/5'/4' i 3:10-fart. Pausjoggen var 2' och seriejoggen 4'. Efter dessa två serier skulle jag avsluta med två stycken tusingar i 3:05/km. Således inte ett extremt jobbigt pass men lade jag till värmefaktorn samt det ryckiga bandet så hade jag nog trots allt lite att stå i under intervallerna.

Kände redan på första serien att jag hade bra ben och genomförde den egentligen utan direkt slitage. På andra seriens 5-minuters-intervall började det svida lite men jag skakade av mig det och slutförde både andra serien och de två avslutande tusingarna utan att behöva ta i för fullt. Genomgående en mycket bra känsla genom hela passet och jag kunde bibehålla god teknik fullt ut. Då intervallerna var som längst sex minuter så var det inga problem att behålla koncentration och fokus, något som kan vara ett större problem när man till exempel pressar 5km-intervaller. Vidare var passet ett gott formbesked då jag trots allt matat rätt mycket mängd de senaste veckorna men ändå verkar ha en liten fartväxel kvar i kroppen. Dessutom skapar bandet klart tuffare förutsättningar än det som Lamas ursprungligen skissade upp men likt den reptil man är så kan man omöjligen vika ner sig och korrigera dessa till yttre rådande förhållanden.

2009-11-17

Simning


Elias är en baddare på att simma. Jag måste erkänna att jag är djupt imponerad av hans simkunskaper. Då Pappa Patrik förmodligen är en av de tre sämsta simmarna i Sverige (och förmodligen den som fryser mest) så är Elias helt orädd för vatten.

Jag måste dock ge lite creds till mig själv och Mamma Marika då vi systematiskt sedan Elias var ett par månader har tagit honom på babysim, helgsimning tillsammans med familjen samt nu de senaste åren simskola. Och som bekant så ger övning färdighet. Elias simmar och dyker nu helt obehindrat. Det som ger honom mest problem är då han ska simma längre sträckor och måste hålla huvudet över vattnet. Det har egentligen aldrig slagit mig tidigare men självfallet väger ju huvudet mer i förhållande till kroppsvikten hos barn vilket gör att de måste kämpa hårdare med att hålla det över vattenytan än vad vi vuxna behöver göra. Nåväl, det ska nog bli fason på detta också. Nya simövningar är inplanerade tillsammans med familjen redan till helgen om allt går enligt plan.

En mycket angenäm bieffekt av att storebror Elias är totalt orädd för vatten är att det smittar av sig på Venla. Hon rycks med av Elias simglädje och är även hon nästan helt orädd för vatten och imponerande duktig i vattnet.

Det är med viss oro jag börjar fundera på om man satt två blivande simmare till världen istället för löpare...

2009-11-16

3x5km @3:20->3:15, PJ: 3'

Ännu en helg till ända. Innan helgen blev ett faktum var det fredagsmys på programmet. Inte chips, popcorn och horisontellt liggande i soffa utan fräsiga långintervaller. Lamas fortsätter skissa upp 3x5km i progressivt ökande fart enligt 3:20->3:15 där pausjoggen var satt till 3'.

Ganska kallt och kyligt ute och så förtvivlat mörkt. Inte nog med att solen knappt visat sig på säkert tre veckor under de ljusa timmarna, mörkret kommer tidigare och tidigare nu och det tär på en. Ute var det dock nästan vindstilla vilket uppskattas desto mer.

Kände att jag inte hade samma pigga ben som under onsdagens 90' tröskelpass. Till på köpet hade Herr Larm dragit till varmare och ljusare breddgrader och lämnat mig ensam hängandes. Ingen idé att känna efter för mycket. Bara att ta fram pannbenet och utföra det aviserade passet. Klockade in första femman på 16:23 vilket gav ett snitt på drygt 3:16/km. Mot slutet av andra femman känner jag hur magen börjar bli vred på mig. Kunde kanske bero på chilisåsen till fisken jag åt till lunch. Lyckades dock bita i och genomföra andra intervallen med ett nödrop. Tiden för denna 16:05, alltså 3:13/km. Fokus var inte längre på genomförandet av den tredje intervallen utan bara om magen kommer hålla hela vägen. Det är ju inte tusingar vi snackar om utan fem kilometer. Tyvärr visade sig mina farhågor vara besannade. Efter två kilometer känner jag att det är kört. Lyckas hålla mig på fötter en kilometer till då jag varvar utanför mitt hus. In för en hastig visit och bokstavligen lätta på trycket innan jag kastade mig ut för de två avslutande kilometerna. Kände att jag hade tappat lite flyt i löpningen pga avbrottet men hade nu i alla fall en mage som medgav löpning. Sista intervallen klockades även den på 16:05 och 3:13/km. Hade det inte varit för min arga mage hade jag nog kunnat kapa lite fler sekunder på denna avslutande intervall.

I söndags körde jag 21 km med 5x5' i 42KP insprängt under mitt långpass. Lite kantigt inledningsvis men det lättade på successivt enligt ett progressivt upplägg signerat Lamas. Totalt summeras veckan upp till sex pass och totalt 120 km. Nöjd att ändå komma upp på hyfsad mängd trots en vilodag då jag även passade på att serva kroppen med en naprapatbehandling.

2009-11-13

Köttbullar

Venla och farmor skapar konst.

Venla mår som en liten prinsessa och verkar stortrivas på sitt dagis. Som småbarnsförälder mildrar detta samvetet en aning. Av naturliga skäl svider det självfallet lite mindre i själen då man lämnar barnen på dagis och i alla fall vet att de kommer ha kul med sina dagisfröknar och kamrater.

Då Venla fullkomligen bubblar av tal (och andra ej definierbara ljud) så brukar jag passa på att försöka ha någon form av dialog med henne. Jag passar på att fråga henne om vad hon gjort på dagis under dagarna, vem hon har lekt med, vilka sånger de sjungit på samlingen och slutligen vad de ätit för mat till lunch. Jag vet av erfarenhet att Venla har en sällad skådad aptit och att hon brukar skina upp lite extra då man för in samtalsämnet kring mat. Med lyriska ögon och exalterad röst utbrister hon: KÖTTBULLAR!

Inget fel med det. Det är jätte kul att hon berättar det och jag delar verkligen hennes entusiasm. Det som dock dämpar min entusiasm en aning är att Venla nu två veckor i rad svarat KÖTTBULLAR på min fråga.

Och nej.
Dagis har inte serverat barnen köttbullar två veckor i rad.
Notering till mig själv: Lär Venla namnet på andra maträtter under helgen.

2009-11-12

Mera tröskel

Återigen stod det långt tröskelpass på programmet signerat Lamas. Well, jag börjar bli lite härdad och har sugit upp de tidigare tröskelpassen så jag var lite småladdad innan start.

Herr Larm kom förbi mig strax efter hemkomst från jobbet och tillsammans påbörjade vi passet. Tyvärr visade vädret sig från sin sämre sida då det regnade katter och hundar. Inte direkt det väder man vill ha då det stundar ett längre tröskelpass.

Lamas pass var uppskissat till följande. 90 minuter progressivt ökande fart enligt: 20': 4:30->4:00, 25': 4:00->3:30 och avslutningsvis 45': 3:30->3:15. Jämför man med förra veckans liknande pass så var det en ordentligt skärpning av passet. Kortare tid i den lugna fasen (4:30->4:00) samt längre tid i den avslutande snabba fasen (3:30->3:15). Larmen och jag jobbade oss ner mot Edsbergs slott innan vi vek av genom Sollentuna centrum och lite kringelkrokar i diverse bostadsområden. Halvvägs genom passet kunde vi glatt konstatera att regnet slutat vräka ner och att fästet nu var gott för frånskjut.

Kilometerna tickade på en efter en och alla låg inom de riktlinjer Lamas delgett. Då jag hade knappa timmen på klockan kom vi tillbaka till Silverdal och där snurrade jag tre stycken tempovarv med bra farthöjning. Genomgående bra känsla under passet som totalt tillskrevs 26 km där de 15 sista kilometerna gick under 3:30 och de tio avslutande i snitt på 3:18 vilket ger 33-blankt på milen. Trots mängden och farten kände jag att jag inte behövde slita för att matcha målfarten. Hade det varit nödvändigt kunde jag säkert slänga in en växel till.

2009-11-11

Vilodag

Igår var det vilodag inplanerad på programmet. Totalt summerade jag ihop 34 träningsdagar på raken med ovanligt mycket mängd och kvalité för att vara mig. Det var länge sedan jag fick ha en sådan lång och kontinuerlig träningsperiod. Så även om kropp och själv är lite slitna så känner jag ändå att kroppen likt den svamp den är sakta men säkert suger upp träningen och sakta acklimatiserar sig på lite större doser av kilometer.

Dagen till ära firades med hårklippning och att bli knådad av naprapat för att sedan utan stress eller press hinna med att jobba in de obligatoriska åtta timmarna och ändå hämta ungarna i sedvanlig tid från dagis. Under kvällen lagades det ordentligt med pasta och sedan efter det att ungarna knoppat in så blev det en dos tv-spel. Spelen hopar sig nu på hög och jag måste verkligen ta mig i kragen för att spela av dem. I pipen ligger: Uncharted 2, Batman: Arkham Asylum, Brütal Legend och Modern Warefare 2.

Idag är det tröskelpass på programmet. 90 minuter som ska avverkas i progressivt ökande tempo enligt:
20': 4:30->4:00
25': 4:00->3:30
45': 3:30->3:15

Således en liten uppskruvning från förra veckans liknande pass. Om jag har riktigt flyt kommer Herr Larm loss så man får lite sällis på detta krävande pass.

2009-11-10

Axplock

Elias bubblar vidare med frågor som man ibland inte har något bra svar på. Här är ett axplock från den senaste veckan:

Strax innan läggdags och jag stoppar om Elias i sängen. I djupt förtroende tittar han mig djupt i ögonen och frågar:
- Pappa, när blir man egentligen vuxen?

Nästa fråga ploppade upp under helgen då vi var vid simhallen. Elias stod och funderade och frågade mig sedan:
- Hur gammal måste man vara för att låna pengar på banken?
(Man undrar ju vad Elias har i kikaren?

Igår efter hemkomst från dagis:
Patrik: Vad gjorde ni på dagis idag då?
Elias: Vi lekte en massa saker.
Patrik: Jasså, som vaddå?
Elias: Vi var ute och gungade, byggde en koja och jagade varandra.
Patrik: Oj då. Det lät som ni hade det kul.
Elias: Det var jätte kul.
Patrik: Ok, var det några dagisfröknar med?
Elias: Några var med. De andra fröknarna var inne och planterade.
Patrik: Planterade?
Elias: Jo det var inne och planterade.

Och vipps trillade polletten ner. Några av dagisfröknarna hade gått in för att planera verksamheten. Lite skillnad på det mot att bege sin in för att plantera.

2009-11-09

3x6km, 3:30/3:25/3:20, PJ: 3'

Förra veckan blev en tuff rackare med en slutmängd på strax över 140 km vilket i mina mått mätt är en ansenlig samling kilometer. Som om det inte var nog med alla kilometer som skulle plogas så skojade Coach Lamas till det hela med tre insprängda kvalitetspass.

Tisdagens pass har jag redan beskrivit (5/4/3km). Innan helgen kunde checkas in stod det tröskelpass i 90 minuter på programmet i progressivt ökande fart från 4:30 ner till 3:15. Jag höll ihop löpningen ända tills sista 15 minuter då farten skulle landa på 3:20 ner mot 3:15. Ungefär här tog det stopp. Benen var inte helt slutkörda men pulsen ville inte pressa upp sig på några anständiga nivåer varvid jag landade på strax under 3:20. Efter passet kunde jag konstatera att snittpulsen låg ca 15-20 slag under vad den normalt gör på ett intervallpass. Detta var självfallet ett tydligt tecken på att kroppen var ganska slutkörd och inte tillräckligt återhämtad.

På söndag var det dags för veckans sista pass: 3x6km i progressivt ökande fart per intervall enligt: 3:30/3:25/3:20. Mycket sliten i benen redan innan start och inte kändes det direkt bättre under den sega uppvärmningen. Men så satte jag benen i rull och dunkade in den ena kilometern efter den andra enligt Lamas skiss. Och det var inte så jobbigt. Ibland förstår jag mig inte på min kropp eller ben. Hur det kan kännas jobbigt att värma upp i 4:10-4:15-fart för att sedan i farter under 3:30 kännas avslappnat är obegripligt. Men det var som sagt bara att tacka och ta emot. Första sexan snittades på 3:26 och jag var inte ens ansträngd. Pausjoggen mellan intervallerna var 3 minuter och sedan rullade jag igång andra sexan som snittades på 3:22. Fortsatt pigga ben och viktigast av allt, skallen var med. Att pressa långa intervaller på sex kilometer solo i mörker och kyla ställer inte bara krav på att benen levererar utan även att skallen är med för att man ska orka behålla fokus och koncentration.

In på sista sexan som skulle snittas under 3:20 och jag visste redan innan start att det skulle hålla och gå vägen. Mycket riktigt, sista sexan klockas in med snittfarten 3:16 trots fortsatt extremt låg snittpuls. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken. Att jag trots att pumpen inte kan pressa upp sig i anständiga nivåer kan leverera en bra avslutning på intervallpasset var riktigt gott för självförtroendet.

2009-11-06

Röd

Kent - Röd.

Fredag och inte vilken fredag som helst. Idag är nämligen dagen då herrarna i Kent beslutat sig för att släppa sitt nya album Röd, uppföljaren till Tillbaka till samtiden.

Jag är så pepp att jag kan självantända. Jag sticker inte under stol med att jag egentligen sedan albumet Verkligen varit helt hookad av deras musik som under deras karriär faktiskt har förändrats ganska mycket. Jag tycker de har en förmåga att ändra deras sound så att det ofta känns nytt, fräscht och tilltalande. Jag ska dock vara så pass ärlig att erkänna att det nog blir svårt för Kent att toppa albumen Isola och deras samling av B-sidor. Dessa två album är otroligt bra och kombinationen av Jocke Bergs hesa falsett röst och Sami Sirviö smekande lena gitarrstråk är svåra att bräcka. Ett axplock av låtar som etsat sig fast på hörseltrumman är Celcius, Saker man ser, 747, Utan dina andetag och December. Lägg därtill Bergs otvivelaktiga fingertoppskänsla för nyanser i sina texter så har man ett riktigt framgångsrecept.

Så hur ter sig deras nya album då? Well, efter cirka tio genomlyssningar (jepp, satte den på repeat under dagen på jobbet) kan jag väl skönja en viss influens av discobeatrytmer som fått mer plats och utrymme på bekostnad av deras tidigare karateristiska gitarrsound. Både på gott och ont vill jag påstå. Albumet var även svårare att ta till sig under de första genomlyssningarna något som jag väljer att se som positivt. Och som sig bör är deras första singel från albumet nästan sämst på skivan. Traditioner ska man inte rucka på.

Imorgon på distanspasset är valet av musik lätt.
Imorgon och de kommande månaderna.
Ända tills nästa album

2009-11-05

Gel-Noosa - en trevlig överraskning

Gel-Noosa.

Härom dagen var jag förbi postkontoret och hämtade ut en ny laddning med Asics höstkollektion av kläder och skor. Som vanligt riktigt schysta funktionsplagg som dessutom ser riktigt snygga ut. Färgerna som de verkar använda sig mycket av i år är svart och rött och det gör sig riktigt bra.

Nytt för den här laddningen var att de hade packat ner skomodellen Gel-Noosa. En sko som placerar sig mellan de mellanlätta modellerna (DS Trainer, GT-2140) och de lättaste (DS Racer, Gel-Hyperspeed). Dess primära målgrupp tror jag i och för sig är triatleter men det hindrar ju inte oss löpare från att springa i dem. Hur som helst så lovade jag mig själv första gången jag såg skon för några år sedan att aldrig springa i den då den utan några krusiduller enligt min mening är ful som stryk. Jag har aldrig ärligt talat sett nåt liknande i löpskoväg. Den passar liksom inte in i Ascics strama men ändå eleganta och stilrena produktsortiment.

Hur som helst så fick jag tillfälligt hjärnsläpp och drog på mig skorna och satte benen i rullning. Döm av min förvåning då jag upptäckte att skon verkligen var bekväm. Lätt och skön men ändå bra dämpad. Mycket överraskande och än en gång får man lära sig att man inte ska bedöma något utifrån dess yttre.

Men ful det är den fortfarande.
Ful som stryk till och med.
Det står jag för.

Tricket blir att springa så snabbt att folk inte ser vad man har på fötterna.

2009-11-04

5/4/3km @3:14/3:10/3:08, PJ: 3'

Den lite nya inriktningen mot längre distanser av löpningen som jag nu gjort resulterar i att den träningsfas jag nu befinner mig i innehåller en hel del intervaller modell-lång. Inte mig emot. De gånger jag under kortare perioder pressat lite mer mängd och tröskelintervaller så tycker jag ofta att resultatet blivit bra.

I fredags genomförde jag ett av årets bättre pass när 3x5km snittades på 3:12. Till tisdagens intervallpass hade Coachen kommenderat upp 5/4/3km i progressivt ökande fart per intervall enligt 3:14/3:10/3:08. På pappret såg det tufft men hanterbart ut, i synnerlighet med tanke på fredagens resultat och utfall.

Nu blev utfallet för detta intervallpass inte lika vackert. Skillnaden bestod i att det blåste attans styggt. Att det bitvis var suligt kallt och ensamt på temposträckan genom Silverdal kan jag hantera och acceptera med lite extra fokus och pepp. Men när det blåser hårt så är det svårt hantera detta, framför allt om man ska ligga och pressa farter precis vad man mäktar med under lite längre intervaller. Självklart borde man justera ner målfarten per intervall med tanke på rådande yttre förhållanden och eventuellt även banprofil men ofta är jag så tjurig att jag helst vill matcha den ursprungliga skissen. Storm eller inte.

Hur som helst så matchade jag i stort sett första intervallens målfart där femman snittades på 3:15. Efter tre minuters pausjogg i maklig takt brände jag av fyran med snittet 3:11, även den en sekund över angiven målfart. På den tredje och sista intervallen fick jag slita hårt i vinden. Löpningen blir spänd och kantig när det blir så ryckigt tempo. Trean snittades in på 3:10. Jag matchade således inte planen fullt ut men med tanke på rådande förutsättningar så tyckte jag mig ändå göra en godkänd insats.

Sett över hela passet så fick jag egentligen anstränga mig mer än under fredagen trots detta ville inte pulsen pressas upp till några högre nivåer vilket jag tolkar som ett tecken att jag matat en hel del mer mängd än normalt och trots allt inte tagit en vilodag på nästan en månad. Efter den här veckan så siktar jag på att ta en återhämtningsdag nästa vecka och har även bokat in en välbehövlig naprapatbehandling för att i förebyggande syfte renovera och serva rygg och ben.

2009-11-03

Vaccination?

Lite lugnare på jobbfronten nu ett par dagar så jag tog tillfället i akt att jobba hemifrån idag. Avsikten var att plocka upp Elias strax innan lunch för avfärd mot sjukhus och vaccinering mot svininfluensan. Tyvärr hade vaccinet redan tagit slut efter en dag så det var bara att ställa in hela resan.

Jag måste erkänna att jag är lite splittrad kring det här med vaccinationen. Det känns lite som en loose-loose-situation. Om jag skippar vaccinationen så vet jag att jag kommer åka på en dyng-influensa och vara däckad med katastrofal form som följd. Om jag åt andra sidan tar vaccinet så skulle det inte förvåna mig om jag åker på en massa besvärliga biverkningar som sabbar träningsmöjligheter. Bortsett från den inverkan som influensan kan få på löpningen så har jag förstås familjens hälsa och ekonomi att ta hänsyn till. Det skulle inte vara så kul att behöva vara hemma i drygt en vecka för att någon i familjen blivit sjuk. Venla är i och för sig för liten för att vaccineras så det handlar i praktiken om mig själv, Mamma Marika och Elias.

Knepigt det där hur man ska göra. Med hänsyn till detta grubbleri så drar jag igång en liten poll idag. Hur resonerar ni? Kommer ni vaccinera er eller har ni redan gjort det? Eller kommer ni helt enkelt bara att strunta i det? Släng in ett svar så man blir lite klokare.

2009-11-02

3x5km @3:12, PJ: 4'

Till den nyligen passerade helgen hade hastighetsmätaren för aktiviteter justerats ner en aning. Men innan man kunde checka in helgen med lite relax och avslappning så var det fredagsintervaller runt temposträckan i Silverdal.

Genom folks fönster strömmade värme och ljus men det rubbade inte mitt fokus. Ensam i mörker och kyla hade Lamas kommenderat ut mig att genomföra 3x5km i 3:15-fart med 4 minuters pausjogg. Ett klart styggt pass som kanske hade upplevts som lite lättare att genomföra med någon form av sparring. Till på köpet hade jag även bara haft en återhämtningsdag sedan onsdagens 5x2000m samt haft det ovanligt stressigt på jobbet under veckan. Efter lite initial uppvärmning så fann jag det lika gott att bomba igång passet. Det fick bära eller brista.

Kände ganska snabbt att benen svarade upp bra och matade in kilometer efter kilometer enligt Coachens plan. Första femman klockades till 16:08 och jag var knappt ansträngd. Joggade av pausen på fyra minuter mest för att hålla igång benen samt att inte börja frysa. Ut på andra intervallen och jag känner direkt att det här håller. Det är en sådan där dag när allt bara klaffar. Ligger stadigt under 3:15 och lyckas även slänga in en och en annan kilometer under 3:10 och klockade andra femman på 15:59. Sista femman kvar och det finns gott om tid att sabba hela passet men jag känner redan innan att det kommer gå vägen bara jag behåller koncentration och fokus. Behöver aldrig slita utan kan fokusera på att hålla bra flyt i löpningen med bibehållen teknik. Sista femman in på 16:03 och fortsatt bibehållen positiv känsla. Totalt skrapade jag ihop lite drygt 21 km där snittfarten på de tre femmorna blev 3:12.x vilket får betraktas som klart godkänt med tanke på sliten allmänkänsla, avsaknad av sparring, mörker och kyla. Lite nerjogg, stretch och kokhet dusch samt avslutning av dagen med välförtjänt fredagspizza.

Resten av helgens aktiviteter kan sammanfattas med bad och simning med barnen, Halloweenfest, långpass med Herr Larm samt montering av bokhylla. Och självklart såg jag AIK besegra Göteborg borta på fiendemark och därmed bärga hem det efterlängtade SM-guldet. Det var så vackert att man nästan blev tårögd.