2009-11-09

3x6km, 3:30/3:25/3:20, PJ: 3'

Förra veckan blev en tuff rackare med en slutmängd på strax över 140 km vilket i mina mått mätt är en ansenlig samling kilometer. Som om det inte var nog med alla kilometer som skulle plogas så skojade Coach Lamas till det hela med tre insprängda kvalitetspass.

Tisdagens pass har jag redan beskrivit (5/4/3km). Innan helgen kunde checkas in stod det tröskelpass i 90 minuter på programmet i progressivt ökande fart från 4:30 ner till 3:15. Jag höll ihop löpningen ända tills sista 15 minuter då farten skulle landa på 3:20 ner mot 3:15. Ungefär här tog det stopp. Benen var inte helt slutkörda men pulsen ville inte pressa upp sig på några anständiga nivåer varvid jag landade på strax under 3:20. Efter passet kunde jag konstatera att snittpulsen låg ca 15-20 slag under vad den normalt gör på ett intervallpass. Detta var självfallet ett tydligt tecken på att kroppen var ganska slutkörd och inte tillräckligt återhämtad.

På söndag var det dags för veckans sista pass: 3x6km i progressivt ökande fart per intervall enligt: 3:30/3:25/3:20. Mycket sliten i benen redan innan start och inte kändes det direkt bättre under den sega uppvärmningen. Men så satte jag benen i rull och dunkade in den ena kilometern efter den andra enligt Lamas skiss. Och det var inte så jobbigt. Ibland förstår jag mig inte på min kropp eller ben. Hur det kan kännas jobbigt att värma upp i 4:10-4:15-fart för att sedan i farter under 3:30 kännas avslappnat är obegripligt. Men det var som sagt bara att tacka och ta emot. Första sexan snittades på 3:26 och jag var inte ens ansträngd. Pausjoggen mellan intervallerna var 3 minuter och sedan rullade jag igång andra sexan som snittades på 3:22. Fortsatt pigga ben och viktigast av allt, skallen var med. Att pressa långa intervaller på sex kilometer solo i mörker och kyla ställer inte bara krav på att benen levererar utan även att skallen är med för att man ska orka behålla fokus och koncentration.

In på sista sexan som skulle snittas under 3:20 och jag visste redan innan start att det skulle hålla och gå vägen. Mycket riktigt, sista sexan klockas in med snittfarten 3:16 trots fortsatt extremt låg snittpuls. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken. Att jag trots att pumpen inte kan pressa upp sig i anständiga nivåer kan leverera en bra avslutning på intervallpasset var riktigt gott för självförtroendet.

Inga kommentarer: