2009-12-31

Gott Nytt År och allt det där

Elias och Venla i en fotostudio och helt omöjligt att få till en bra bild. Pappa Patrik utlovar då glass om de sköter sig och ler på ett kort. Resultatet presenteras ovan. Två naturliga leenden direkt från deras hjärtan.

Årets sista dag och bloggpost är ett faktum och den går som sig bör i träningens tecken. Kvicksilvret visade knappt minus 17 grader idag och det sved på som attan. Valde att låta termometern styra antalet kilometer för dagens distans så jag summerade upp den till totalt 17 km. Aningen bättre fäste och underlag när det är så kallt då bilarna inte kan modda upp snön på samma sätt som när det är runt nollan. Åt andra sidan riskerade jag att förfrysa under passet men jag körde med dubbla vantar med alpin-Hestra-vantarna ytterst. Det fungerade utmärkt och belönades med varma goa fingrar under hela passet.

Jag har nu jobbat upp 84 träningsdagar med bara en vilodag. Kroppen känns ganska fräsch men jag väljer ändå att ta en träningsfri dag imorgon. Det är ju trots allt nytt år och allt.

Avslutningsvis vill jag önska er alla ett Gott Nytt År och många härliga träningspass och tävlingar under 2010.

2009-12-30

Julledighet

Skridskoåkning tillsammans med barnen.

Näst sista dagen på året och jag börjar så smått blicka tillbaka lite på tränings/tävlingsåret 2009. Som traditionen bjuder så ska jag försöka knåpa ihop en liten årssammanställning vid första bloggposten efter nyår. Självklart fokuserar den på det viktigaste: träning/tävling, filmer, spel och böcker.

Halkan och modden börjar så sakta tära på mig. Att ge sig ut och ploga 20 km om dagen i det miserabla föret sliter banne mig mer mentalt än fysiskt även om mitt bäcken ömmar en del efter allt slirande. Idag testade jag att montera på broddar med lite bättre fäste som följd. Dessutom är det snudd på omöjligt att springa kvalité med tanke på rådande underlag. Jag lyckades klämma in ett pass i måndags men som väderprognosen ser ut framöver så kommer det bli svårt att få till fler intervallpass. Måste försöka att reka fram ett gym som har löpband. Kan bli nog så svårt.

Elias spelar Uno tillsammans med kusinen Kaapo.

Dagarna med julledighet är dock välbehövliga. Hela familjen unnar sig lite extra sovmorgonar och behöver inte stressa igenom dagarna för att hinna med en massa måstesaker. Istället har dagarna fördrivits med pulka åkning, lek och skridskoåkning. Dessutom hann Mamma Marika och jag bege oss in till Helsinki igår för att tillsammans med höggravida systern Emilia och hennes sambo Mikko se filmen Avatar i 3D. En bra film förövrigt, enda smolket var väl att glasögonen var aningen för stora och envisades med att glida ner på näsan. Det där med one-size-fits-all stämde verkligen inte på dessa brillor.

Nä, snart dags för dagens andra pass. Jag tror det blir broddar på igen. Och så har jag ju bröllopsdag idag också. Måste se till att pussa Mamma Marika lite extra mycket!

Venla gillar att gunga.

2009-12-29

Hur gör man bebisar?

Ny bisarr diskussion vid matbordet. Egentligen får jag skylla mig själv, det är ju liksom jag som provocerar fram dem. Men lite smånöjd blir jag när Elias levererar klockrena svar på Pappa Patriks dumma frågor.

Patrik: Elias, hur många barn ska du ha när du blir stor?
Elias himlar med ögonen och suckar.
Elias: Sånt behöver man ju inte veta nu.
Patrik: Nä det är sant. Det förstår jag.
Elias funderar vidare en stund.
Elias: Förresten vet jag inte hur man gör för att få bebisar. Så jag kan inte få några än.

Och med dessa kloka ord lämnar vi ämnet därhän. Lika bra att Elias lever i ovisshet ett tag till. Det tjänar vi nog alla på.

2009-12-28

På jakt efter det fäste som flytt

Den gångna veckan summerades upp till 13.5 mil vilket jag betraktar som helt ok med tanke på att merparten av denna distans genomfördes på is och modd, alltså helt bedrövligt underlag. Dessutom innehöll veckan lite främmande element som julafton och båtresa till Finland vilket försvårade träningsmöjligheterna en aning.

Nyckelpasset under veckan blev ett progressivt tröskelpass från 4:00 ner till strax under 42KP (3:16). Detta pass kunde jag genomföra på mitt löpband vilket var en nödvändighet för att pressa ner farten under 3:20. Jag började på 15km/h och ökade således farten med 0.1km/h efter två till tre minuter vilket innebar att jag fick en perfekt progressiv ökande ansträngning på passet. Detta är en stor fördel med löpband gentemot att genomföra sådana pass utomhus. Summerade upp 25 km på exakt 90' och tog sedan julledigt.

Veckans andra kvalitetspass var schemalagt till söndag men fick ställas in då det rådde extremt taskigt före och jag nu är i Finland där jag inte har tillgång till löpband. Idag (måndag) var det dock mildare väder, runt nollan, med lite bättre fäste som följd. Lite hastigt och lustigt så bestämde jag mig för att testa det inställda passet som löd: 105' i grundfarten 4:14 med tre fartökningar enligt 15/20/25' i 42KP. Underlaget var tyvärr långt ifrån bra men jag valde att försöka att genomföra passet ändå. Insåg ganska tidigt att det inte skulle gå att snitta 3:20-3:24 på fartökningarna utan dryga tio sekunder långsammare vilket även stämde bra med utfallet på intervallerna.

Imorgon åker broddarna på.

2009-12-26

Avresa till Finland

Lego Star Wars äger! Elias likaså.

Under gårdagen var det lite för mycket som skulle hinnas med på för kort med tid varvid bloggposten blev lidande. Efter en stärkande frukost på juldagen så meckades det för fullt med Elias nya Lego Star Wars-skepp. Mäkta koolt och pappa Patrik kände ett sting av avundsjuka. Varför fick inte jag något eget Star Wars-skepp? Måste nog åtgärda det inom kort.

Nåväl, efter det väntade ett distanspass i mina gamla förorter. Såg dock inga kompisar från förr. Då temperaturen visade någon plusgrad så fanns det faktiskt några partier där fäster inte var genom-bedrövligt utan bara semi-bedrövligt. Alltid något. Efter lunchen packades sedan bilen med destination Silja Line terminalen. Det var dags att bege sig till Finland för att fira jul med Mamma Marikas familj.

På båten hade vi även sällskap av farmor och farfar och vi fördrev tiden med att äta god mat och rasta barnen i bollhavet med några korta avbrott för ansiktsmålning. För barnen alltså. Inte för oss andra. Under natten rådde det tydligen någon form av storm vilket innebar att det guppade en del. Ganska mycket faktiskt. Men då det var som värst hade jag redan lagt mig i horisontellt läge och följaktligen stördes jag inte så mycket av det.

Venla har några passioner. Glass är en av dem.

Idag (lördag) kom vi fram till Finland och firade återigen en till jul. Klappar delades ut och presentpapper revs upp. Barnen tog ytterligare en stor-slam i antal presenter och lyste som solar. Ett tag var jag nästan lite orolig över att de skulle självantända. Efter utdelningen stack jag ut på ett miserabelt distanspass på finsk mark. Det rådde snöstorm och precis alla vägar var totalt igenmulade. Vart jag än styrde kosan så var greppet obefintligt. Att det sedan blåste extrem snålblåst och var mäkta kallt resulterade inte i att passet blev något endorfinpass. Hur som helst skrapade jag ihop dryga 18 km vilket jag med tanke på de yttre förutsättningarna är mycket nöjd med.

Efter passet väntade självfallet en varm stärkande bastu.
Jag gillar verkligen att bada bastu.
Bra Finland.

Julafton nummer två firades i Finland.

2009-12-24

Julefrid?

Jag vill passa på att önska er alla en riktigt God Jul och att ni fått många trevliga klappar samt ätit god julmat. Just nu sitter jag och hoppas att barnen ska somna vilket kan vara nog så svårt då de är rejält speedade från godis, julklappsutdelning och lite extra sen nattning.

För min egen del hann jag faktiskt med två kortare distanspass idag. Känslan var väl lite si så där. Att halka runt i modden med mitt just nu ganska ömmande bäckenben är inte tipptopp. Dessutom var jag nog även lite spak i kroppen efter sent julstök dagen innan och ett kvalitetspass på bandet över 25 km (90 minuter) som gick från 4:00 ner till 3:16 med syfte att stärka den aeroba uthålligheten. Frågan är dock vad som sliter mest på ett sådant pass? Den fysiska ansträngningen eller den mentala utmaningen att hålla skallen under kontroll?

Nu väsnas ungarna igen.
Måste ila vidare och stoppa om dem.
Go' Jul!

2009-12-23

Nära nära

Dan före dopparedan och julkänslan håller så smått på att infinna sig. Alla klappar är inhandlade och inslagna. Desstuom ligger det metervis med snö utanför dörren vilket självfallet spär på julstämningen.

På jobbet är det lite avslaget men tempot höjdes betänkligt på förmiddagsfikat när det uppdagades att någon käkat upp/snott alla chokladpraliner. Alltid lite fascinerande och märkligt hur upprörda folk kan bli för lite choklad. Och nej, det var inte jag som proppat i mig den. Jag har ju min minimala figur och flugvikt att tänka på.

Som sagt, några få timmar jobb kvar innan hemresa och sedan 90 minuter från 4:00 ner mot min aeroba tröskel vilket borde vara tilltänkt marafart.

God jul på er Alla!

2009-12-22

Rättelse

Förvirringen är total. Jag har tydligen inte riktigt koll på hur min marathonträning egentligen bedrivs. Efter gårdagens utsvävande redogörelse om de olika faserna i det Canova-influerade marathonträningsupplägget så damp det ner ett mail från Coach Lamas med några tillrättavisningar rörande mina formuleringar. Lika bra att bekänna färg och delge er den korrekta beskrivningen.

Jag har alltså precis genomgått en period där fokus har varit att förbättra den aeroba KAPACITETEN. Intervallerna som jag genomfört under denna period har således varit aeroba och ingenting annat. Nu under den andra fasen är målet att spetsa till den aeroba UTHÅLLIGHETEN och detta gör jag inte genom att bedriva tröskelträning (vilket jag gjorde under den tidigare perioden) utan istället lägga en hög koncentration på längre pass kring min aeroba tröskel. Tittar jag närmare på Lamas Canova-skiss så är det tydligt att nästan ingenting ska springas snabbare än 42KP (marathonfart) medan jag under förra perioden bedrev mycket träning i 110% av 42KP.

Så där ja.
Rätt ska vara rätt.
En tung sten har lyfts från mitt samvete.

2009-12-21

Fas 2

Förra veckan innebar starten på en ny fas/cykel under marathonförberedelserna, den så kallade makrocykeln. Efter att under knappa tio veckor ha matat en hel del anaeroba intervaller så kommer den andra fasen att präglas av längre tröskelpass för att öka den aeroba kapaciteten.

Några av dessa pass kommer även att genomföras under långpass vilket innebär tröskelpass upp mot 90-135 minuter. Jag brukar inte ha några problem att pressa farter ner mot marafart på tröskelpass, faktum är att jag upplever dem som klart skonsammare och lättare att återhämta sig från gentemot anaeroba intervaller. En följd av detta är att jag kommer försöka öka antalet kvalitetspass under denna cykel, ett bra sätt att bibehålla intensitet och även få in ett par extra kilometer i träningsdagboken.

Det som jag ibland kan ha problem med är motivation och fokus under de längre passen. Finns det inga fartökningar insprängda under dessa så lessnar jag snabbt och tappar motivationen. Jag misstänker att det är en last från min tidigare inriktning där man på de kortare distanserna inte behöver nöta mängd i samma utsträckning. Men för att få lite uthållighet även mentalt så krävs det att jag övar upp skalle och fokus under de längre passen.

I lördags genomförde jag ytterligare ett tröskelpass på mitt nyckfulla löpband. Som jag delgett er går bandet aningen för fort samt varierar lite i hastighet vilket är enormt störande under intervaller eller tröskelpass. Hur som helst så rådde det bister midvinter utomhus och att springa i högre farter var inte att tänka på så det fick bli bandet ändå. Efter lite uppvärmning påbörjade jag passet som började från 16.8km/h och sedan ökades med 0.2km/h för varje kilometer. Vid 17.8km/h ökade jag med 0.2km/h varannan kilometer till 18.5km/h. Totalt blev det 14 km och en bra genomkörare.

2009-12-19

Ålder

Morgonmys tillsammans med en alldeles för pigg Venla och en fredagstrött Mamma Marika:

Marika: Hur gammal är du Venla?
Venla håller upp två små spretiga fingrar och ler stolt.
Venla: Två år!
Marika: Det är rätt men vet du hur gammal mamma är?
Det triumferande leendet förbyts mot en konfunderad min.
Venla: Jag vet ingenting.
Venla funderar intensivt en kort stund.
Venla: Inte två år.

Korta raka enkla svar från Venla. Inga krusiduller. Hon vet inte hur många år Mamma Marika är. Det enda hon med säkerhet vet är att hon inte är två år. Pappa Patrik slöt ögonen för en kort stund och tänkte stolta tankar om sin dotter. Tog ett djupt andetag och reste sig upp för att ta itu med ännu en fredag.

2009-12-17

Snökaos

Fullspäckad dag som innehöll det mesta. Först och främst återigen sjuka barn på hemmafronten. Turen föll denna gång på Mamma Marika som fick stanna hemma och underhålla ungarna. Jag begav mig till jobbet och måste erkänna att jag bävade lite då jag blickade ut genom fönstret strax innan lunch. Det var länge sedan jag sett ett sådant snökaos som rådde.

Hur som helst så svidade jag om och begav mig ut på ett av de galnaste löppassen för säsongen. Hjälpte den kommunala plogtjänsten genom att ränna runt lite i Duvbos närområde för att sedan varva runt lite kring de två Sjöarna i Sumpan. På så gott som alla ställen var det totalt oplogat vilket innebar att man fick modda runt i tjock snö hela tiden. Givetvis var det gnistrande vackert utmed Sjöarna i det snötäckta landskapet men då det yrade snö åt alla håll och kanter så sved det på rätt bra om kinderna och ögonen. Ett par löpglasögon hade inte skadat alls under passet. Lyckades på någon vänster harva mig runt lite distans och sedan ta mig tillbaka till jobbet för att tina upp i en dusch.

Under kvällen jäktades det vidare in till stan där det stundade mäkta trevlig julfest med jobbet. Trerätters på Hilton vid Slussen för att sedan avrunda kvällen med föreställningen Kvarteret Skatan - I nöd och lust. Mycket bra show. Jag vill minnas ett x-antal tillfällen då jag skrattade så jag grät.

2009-12-16

Julklapp

Ärlig som jag är råkade jag nämna det ömmande bäckenet för Coach Lamas tidigare under veckan vid en mailkonversation. Lamas lät inte beskedet dröja särskilt länge. Reducerad mängd denna vecka samt utebliven kvalité åtminstone till lördag.

Så nu sitter man här i klistret och slåss mot sitt inre samvete. Reducerad mängd OCH utebliven kvalité? Vad är det för julklapp? Kvaliteten kan jag kanske ducka tills på lördag men mängden fortsätter jag nog pressa in då jag tycker att kroppen fortfarande suger upp den bra. Då det råder midvinter utomhus med mycket snömodd så har jag valt att enbart mata distansen på band för att mildra belastningen på bäckenet. Inte världens mest varierande löpning men jag har varit med om tråkigare saker. Lika bra att vänja sig, ska man springa marathon handlar det mycket om att behålla koncentrationen i över två timmar. Att mata monotona löpbandskilometer sätter skallen lite på samma prov.

2009-12-15

Potta

Flera bisarra konversationer inhämtade från matbordet i det Engströmska huset. Vi håller som bäst på att potträna Venla och det går faktiskt framåt med stormsteg. Den regelrätta mutningen med att hon får en glass vid genomförande av lyckat pink är naturligtvis en ganska avgörande framgångsfaktor i det här fallet.

Patrik: Venla vad ska du bli när du blir stor?
Venla flinar och svarar glatt.
Venla: Då ska jag pissa i pottan.
Elias grymtar till från sin sida matbordet.
Elias: Det är ju bättre om Venla blir en byggare istället.
Pappa Patrik begriper inte riktigt vad Elias syftar på.
Patrik: Jasså, varför då?
Elias: Då kan ju Venla bygga en egen toalett och pissa där hela tiden.

Well, att utbilda sig till byggare för att konstruera sin egen toalett känns väl lite överdrivet. Men vem vet, kanske blir Venla en professionell högutbildad pottpinkare när hon blir stor? Vid närmare eftertanke så hoppas jag nog att hon väljer en annan inriktning. Kanske bli en springlöpare (som Elias brukar kalla det)?

Fartlek: 2x(5/7/5/7/5')

Busy dag igår från morgon till kväll. Hann inte med den dagliga bloggposten så det blir till att kurera detta med dubbla posts idag istället.

Under den gångna helgen hanns det med en hel del. Sjukläget var dock inte så bra på hemmafronten. Jag var hemma med barnen under torsdag och fredag med mycket bandlöpning som följd. Började känna mig själv hängig under fredagskvällen och på lördag var jag ganska sliten. Under eftermiddagen fick jag dock finbesök i form av klubbkamraterna Swyzak ändå från Västerås och Seas. Coach Lamas hade skissat upp ett tröskelpass som vi med små variationer gemensamt skulle köra. Inte kunde man banga ur ett sådant tillfälle så jag valde att testa hur kroppen svarade upp. Om den inte var på humör skulle jag helt enkelt få skära ner på passet. Fartleken Lamas ordinerat såg ut enligt följande: 2x(5/7/5/7/5') @<3:30 med PJ 80'' och SPJ: 5'. Sista minuten på varje intervall skulle jag genomföra en fartökning ner mot milfart, dvs runt 3:05. Totalt innebar passet således 58 minuter i bra fart.

Lagom till det att vi stack ut våra näsor utanför dörren så visade vintern sitt fula tryne. Det började snöa massor och till på köpet frös det på och blev fullkomligt vansinneshalt utmed bil- och gångvägarna. Ingen sandning eller saltning heller. Bara rå oförlåtande halka när den är som värst. Hur som helst så rullade vi igång passet och jag kände ganska snabbt att kroppen av någon konstig anledning var på humör trots den semi-sjuka känslan tidigare under dagen. Efter en liten försiktig öppning i början av första serien så testade jag att trycka på aningen hårdare för att sedan under andra serien sakta men säkert jobba mig upp till full maskin. Det kändes lätt och ledigt i benen men tyvärr fick jag lägga väldigt mycket energi på att inte halka och dessutom tappade jag en hel del kraft i frånskjutet. Trots detta var det överraskande bra snittider som presterades på intervallerna. De avslutande intervallerna snittades ner mot 3:13 trots den mycket besvärande halkan vilket indikerar att jag fortfarande var fräsch mot slutet av passet och hade en hel del till att pressa ur kroppen om så hade behövts. Även snittpulsen visade mycket låga nivåer. Faktum är att jag under lördagens pass hade en lägre maxpulsnotering än snittpulsen på första kilometern under ondagens 10km-testlöp! Och det sammanfattar passen ganska bra. Onsdagens pass var tungt direkt från start men lördagens fartlek aldrig blev riktigt jobbig. Verkligen skumt hur kroppen kan reagera så olika på pass.
Nackdelen med passet var att jag på grund av halkan fick springa och spänna mig i magpartiet vilket hade som följd att jag var ordentligt sliten i mitt bäcken efter passet som summerades upp till knappa 27 km, 1:45.

Under lördagskvällen var det fortsatt ös då det stundade årsfest med klubben. Mäkta trevligt sällskap och framför allt kul att se alla civilt klädda. Man träffas ju en hel del under säsongen men så gått som alltid iklädda tränings- eller tävlingskläder.

Söndagen bjöd på lite halvspaka ben men härligt sällskap då jag och Swyzak mötte upp Trädroten för ett litet gemensamt distanspass. Bäckenet ömmade rejält och jag hoppas innerligen att det handlar om en överansträngning och inte något nytt strul som är skelettrelaterat. Trädroten har varit så klok att han hittat en prinsessa bosatt i just Sollentuna så jag tog på mig att guida runt honom lite i närområdet.

2009-12-11

Hosta

Hemma med barnen idag då de båda hostar något förfärligt. Framför allt Elias har fått en skorrande rethosta som inte vill ge med sig. Packade in barnen under förmiddagen och åkte till doktorn för att inkassera lite medicin. Barnen gör alltid stora ögon när de kommer till en doktor och blir nästan gravallvarliga. Lite fascinerande att se faktiskt.

Hur som helst så fick vi recept på lite luftrörsvidgande medicin som vi raskt åkte och hämtade. Barnens hosta mildrades visserligen men en bieffekt var att de blev totalt sänkta och nu ligger utslagna och sussar i sina sängar. Under tiden passade jag på att bränna av lite distanslöpning på bandet. De två senaste dagarna har jag på grund av sjukläget bara kunnat köra band och är nu uppe i 41 km bandlöpning på två dagar. Detta sätter verkligen betongskallen på prov då jag just stirrar in i en betongvägg medan jag springer.

Nåväl, fredag idag och en förhoppningsvis lugn helg väntar där familjen får tillfälle att kurera sig inför slutspurten innan julledigheten.

2009-12-10

Testlöp 10 km, 31:49

Igår var det lite kris i kajutan då Elias insjuknade och blev hemkommenderad i förtid från dagis. Det hela skapade lite rockader i det annars på sekunden anpassade schemat. Minsta lilla felskär så är veckan körd. Det finns absolut inga som helst marginaler att ta på så det var bara att gilla läget och försöka hinna med jobb, sjukt barn och träning på bästa alternativa sätt.

Hur som helst så kom jag tillslut ut på mitt pass som denna gång var lite speciellt då Coachen kommenderat upp ett testlöp över 10 km för att få ett (ytterligare?) besked hur formen egentligen är. Som jag delgav er i gårdagens post så var jag lite mer spänd och nervös än vid ett vanligt intervallpass. Ute var det plus tre grader och nästan vindstilla men mer viktigt var att det inte var halt eller isigt någonstans utmed banan.

Satte igång klockan och benen med målet att ploga runt 10 km på uppskattningsvis tre Tempovarv runt Silverdal. Tyvärr hade jag inte ingen sparring eller sällskap så det var bara att mobilisera och fokusera på egen hand. Kände ganska omgående att benen inte var på bästa humör utan att det skulle bli en seg resa. Den upplevda ansträngningsgraden var högre än jag räknat med samt flytet i löpningen ville inte riktigt infinna sig, istället kändes det lite orytmiskt. Valde att inte försöka känna efter för mycket på första varvet och sedan lura skallen efter bästa förmåga under de två avslutande varven. Med tanke på den senaste tidens intervalltider så ansåg jag att jag borde kunna sikta på en tid runt 32 minuter med tanke på det mörka och kyliga vintervädret samt det faktum att jag matat ganska mycket mängd den senaste tiden.

GPS-en pep till för varje passerad kilometer och tillslut var jag ute på tredje och sista varvet. Ordentligt sliten och tappade lite in de två avslutande kilometerna. Avsaknad av sparring eller rygg att jaga gjorde sig verkligen påmind mot slutet då man är sliten. Det fanns ingen extra morot, ingen att jaga eller någon som man försökte hänga av. Klockade hur som helst in milen på 31:49 vilket var i paritet med det jag hade siktat på. Med tanke på min dåliga känsla under testlöpet så var jag nöjd med resultatet. Med lite mer pigga ben, sparring, mildare och ljusare väder, lättare skor och klädsel så kan jag säkert kapa upp mot en minut på denna landsvägstid. Faktum är att 31:49 är snabbare än jag presterat på landsvägstävling under hela säsongen 2009 och nu är jag ändå ordentligt nertränad. Sätter saker och ting i perspektiv.
Bra och inspirerande perspektiv.

2009-12-09

Nervositet

Klockan börjar bli dags för hemgång och eftersom det var simskola med Elias igår så kommer veckans första intervallpass genomföras idag istället.

Normalt sett brukar jag ha en högre anspänning och känna ett sting av nervositet inför ett hårt intervallpass. En ligth-version av hur jag brukar känna mig inför en tävling. Inget fel med detta, det är ju ett sätt för kropp och skalle att förbereda sig för den kommande uppgiften vilket man säkerligen har nytta av när det väl är skarpt läge vid tävling. Det brukar ju heta att som man tränar tävlar man och det tycker jag stämmer väldigt väl överrens med hur det är med löpning och framför allt intervallträningarna. Dessa ger en bra bild av hur formen är och vad som är en rimlig målfart och ansträngningsgrad. Då det väl är tävling är det bara att utföra det man tränat på med förhoppningsvis inte så stora avvikelser i resultat.

Idag är det aningen mer nervositet och anspänning än normalt inför kvällens intervallpass som är lite annorlunda till utformningen. Istället för regelrätta intervaller eller tröskelpass så är det helt enkelt ett testlopp inplanerat. Visst ska jag ta resultatet med en nypa salt. Jag kommer genomföra passet solo utan sparring, i vintermörker och kyla samt betydligt mer påpälsad än en vanlig tävlingsklädsel. Dessutom plogade jag över 15 mil förra veckan vilket kan sega ner kroppen en aning. Samtidigt vill jag ju trots allt att passet ska gå bra och få ett (ytterligare?) kvitto på att träningen går åt rätt håll och att kroppen suger upp det man matar den med.

2009-12-08

Högläsning

Under helgen kom Elias med en av sina många reflektioner. En sådan där som man själv aldrig skulle komma på men som efter lite fundering är fullt rimlig och logisk. Eller vad tycker ni själva?

Elias: Pappa, jag tycker högläsning är ett konstigt ord.
Patrik: Jasså? Varför det?
Elias: Då man ska läsa för andra ska man ju inte skrika högt och väsnas.
Patrik: Nä det har du rätt i. Hur så?
Elias: Man ska inte göra högläsning. Det borde heta lagomläsning.

Elias har en poäng.
Hatten av och kreds till honom.
Högläsning är verkligen ett konstigt ord.

2009-12-07

4x3km @3:07, PJ: 3'

Japans färger. Vitt och rött!

Ny bra träningsvecka lagd till handlingarna. Lyckades faktiskt skrapa ihop 15 mil fördelat på tio pass varav två intervallpass. Var lite orolig i inledningen av veckan om kroppen hade återhämtat sig från magsjukan veckan innan men det rullade på bra. Dessutom tryckte jag in en svinspruta i kroppen på måndag men slapp undan några som helst biverkningar. Eller så var kroppen så upptagen med att svälja all mängd jag matade med att den aldrig hann börja grina över sprutan. Mängden fördelades enligt:

Mån: Distans, 20 km
Tis: Tröskelpass 4:30->3:15, 25 km
Ons: Distans, 13 km, 7 km
Tor: Distans, 14 km, 6 km
Fre: Intervaller 4x3km @3:10, PJ: 3', 20 km
Lör: Distans, 20 km
Sön: Distans, 15 km, 10 km
Tot: 150 km

Veckans bästa pass blev intervallpasset i fredags som var skissat till 4x3km @3:10, PJ: 3'. Ett på pappret styggt pass som dessutom skulle genomföras solo i vintermörker. Kroppen var lite mör under passet och jag kände ganska omgående på första intervallen att det var lite kämpigt. Det var en sådan där dag då man inte fick något som helst gratis utan det skulle bli en kamp mot skallen och två gnällande ben. Pressade på de två första och var ordentligt sliten. Inte direkt uppmuntrande att konstatera att jag hade hälften kvar. Lyckades lura skallen under tredje intervallen och sedan gräva djupt i registret under sista trean. Sagt och gjort så kunde jag trots den kämpiga känslan konstatera att intervallerna snittades på ca 3:07 enligt:

1. 9:27, (3:09/km)
2. 9:18, (3:06/km)
3. 9:20, (3:07/km)
4. 9:23, (3:08/km)

Skönt att kunna prestera hyfsade tider trots att man fick kämpa nästan hela vägen. En liten överraskning väntade mig då jag kom hem och tog av mig skorna. Upptäckte att framdelen på ena skon var helt blodfärgad. Det var tydligen någonting under nageln som hade gett vika med liten ytligt blodutgjutelse som följd. Jag hade inte märkt av det under passet men barnen gjorde stora ögon när de såg vad Pappa Patrik hade stått ut med.

De struntar fullkomligt i antal kilometer eller snittider. Men kommer man hem med lite krigsskador så hyllar de mig likt Rambo.

2009-12-04

Fredagsintervaller

Strax dags för hemfärd denna arbetsveckans sista dag. Ute är det som vanligt mörkt men det ser ut att vara minimalt med vind och en hyfsad temperatur vilket indikerar att det kan gå bra på intervallpasset som snart ska påbörjas. Under tisdagens tröskelpass var det bitvis ganska halt vilket avspeglade sig i lite safe-löpning samt förlorat frånskjut. Håller sig bara temperaturen på rätt sida 0-strecket så borde det gå bra idag.

Lamas har för dagen skissat upp aningen kortare intervaller som ska hållas i ganska hög fart. På programmet står i detalj: 4x3km @3:10 med PJ: 3'. Att bränna av totalt 12 km i 3:10-fart med tanke på de yttre förhållandena kan kräva en viss arbetsinsats. Benen har dock känts pigga och bra under dagen så jag har en liten förhoppning av att kunna matcha Coachens plan.

2009-12-03

Dagens andra pass

De dagar då man ska hinna spränga in över 20 km i träningsdagboken så blir jag ofta tvungen att fördela dessa på två pass. Det första på kanske 15 km och det andra lite kortare, mellan 5 - 10 km. Att dela upp passet lättar upp lite mentalt samt att det är lättare att harmonisera in träningen med det övriga i livet som ska hinnas med.

Nu under den mörka vintertiden brukar jag försöka köra ett distanspass på lunchen. Egentligen föredrar jag att springa lite senare på eftermiddagen men fördelen med att förlägga passet tidigare är att man har möjlighet att få lite uppskattad sol i ansiktet. Det kan tyckas överdrivet men möjligheten att tina upp och solbomba sig lite under distanspasset lättar verkligen upp tillvaron för mig.

Nackdelar med att dela upp dagens träning på två pass då? Well, uppenbart är att man bränner lite extra dyrbar tid på förberedelser så som ombyte och dusch. Sedan har vi hela aspekten kring huruvida det är bra att stärka upp kroppen med lite längre pass ibland beroende på vilken/vilka distanser man fokuserar på. För min egen del brukar jag välja att blanda dessa förekomster av upplägg. Under vardagarna blir det en del dubbelpass medan jag under helgen om det finns tid över brukar föredra att genomföra ett lite längre pass istället för två.

Det som dock slog mig under gårdagens andra pass var hur mycket lättare det ofta är att genomföra pass nummer två. Trots att man egentligen borde vara lite sliten så brukar ofta benen bara rulla på oförskämt lätt under dagens andra pass och så var det precis igår. Under lunchen körde jag 15 km i gnistrande vackert vinterväder runt de två Sjöarna i Sumpan och ett varv i Ursvik. Benen var aningen stolpiga och jag fick inte så mycket gratis. På kvällen däremot då jag rullade runt två varv i Silverdal och benen pinnade på av sig själv utan någon som helst ansträngning. Snittfarten var 15 sekunder snabbare per kilometer och snittpulsen var mycket lägre än under lunchpasset. Hela scenariot var väntat men jag kan ibland tycka att det är lite märkligt. Eller?

Kanske borde man överväga att klämma in ett dubbelpass de dagar då det står intervaller på schemat? Ett distanspass på lunch och sedan intervaller till middag? Då borde man ju egentligen slå världsrekord på intervallerna. Något säger mig att detta inte är något direkt framgångsrecept men kanske borde man testa någon gång (eller lite oftare)?

2009-12-02

90' tröskelpass i progressivt ökande fart

Coachen hann leverera träningsskissen i tid. Phew. En hel timme till god ringde han med maten i vrångstrupen och kraxade fram att de var på ingång. 30 minuter senare fanns de i min mailkorg. Så nära tusingarna jag var. Men nära skjuter ingen hare. Istället blev det ett lite mildare tröskelpass liknande det jag körde för tre veckor sedan. Anledningen till det aningen mildrade upplägget var med hänsyn till min magåkomma i slutet på förra veckan samt det faktum att jag utan att egentligen begripa riktigt varför gick och vaccinerade mig själv och barnen dagen innan. Hittills inga biverkningar. Peppar peppar.

Skissen löd 90 minuter tröskelpass i progressivt ökande fart enligt 30' 4:30->4:00, 30' 4:00->3:30 och slutligen 30' 3:30->3:15. Första 50 minuterna handlar det bara om att rulla igenom med så lite slitage som möjligt. Det egentliga passet börjar sista halvtimmen då man ska snitta 3:30 ner till 3:15. Egentligen är det inga fantomfarter vi snackar om men det man ska ha i åtanke är att man går in i detta parti med en timmes löpning i kroppen och uppskattningsvis 16 löpta kilometer. Hur som helst så kändes benen hyfsat ok och då jag mot slutet av passet insåg att jag inte led av några besvär från magsjukan eller vaccinationen så var det bara att pressa på lite hårdare under den avslutande delen på passet.

Det som var den stora boven i dramat under gårdagens pass var halkan som slog till utan förvarning. Då jag stack ut på passet var det precis nollgradigt och samtidigt ganska fuktigt i luften. Detta fick till följd att asfalten mot slutet av passet blev riktigt hal och jag fick tryggHansa-springa på några ställen för att inte stå på öronen. Att pressa distans med halka är ok men att slänga in 30 minuter i farter ner mot 3:15 då är man ganska beroende av bra fäste. Dels fick jag springa och spänna mig lite för att inte halka och dels tappade jag en del kraft i frånskjutet vilket förmodligen resulterade i lite sämre snittider per kilometer. Inget att hänga läpp för. Snittpuls och kilometerpasseringar var riktigt bra och ett bra kvitto på att sviterna från förra veckans sjukdom är borta. Körde på riktigt bra sista halvtimmen där merparten av kilometerna lades under 3:20 med sista på 3:12. Totalt summerades passet upp till 25 kilometer och detta firade jag efteråt med en tisdagspizza och julkalender tillsammans med barnen framför tv:n.

2009-12-01

Instruktioner?

Vad är det som händer? Mindre än tre timmar kvar till avkick för kvällens intervallpass och Coach Lamas instruktioner lyser alltjämnt med sin frånvaro. Inte blir det bättre av att han dessutom verkar ha gått under jord och inte kan nås per telefon för muntliga direktiv.

Så vad göra? Jag känner svetten tränga fram och ångestkänslorna lura bakom pannbenet. Fortfarande finns det lite tid kvar för Lamas att råda bot på situationen annars blir det till att själv komponera fram ett lämpligt intervallpass. Och med mig bakom styrspakarna så stavas detta obönhörligen till: tusingar. TUSINGAR! Massor av sköna endorfinbefriande tusingar! Likt mina barn som nästan tåras av begär efter godis då vi passerar godisdisken på matvaruhuset så blir jag nästan helt till mig då jag släpper loss fantasin och tänker i termer av tio tusingar i progressivt ökande fart från 3:10 ner till 3:00 med 45'' ståvila.

Kämpa Patrik!