2010-12-30

Året lider mot sitt slut

Utan stora omsvep eller inbäddade ord så vill jag bara i all sin enkelhet önska alla ett riktigt gott nytt år. Jag återkommer i nästa bloggpost med det traditionella bokslutet för det gångna året. Tills dess kan ni kika på de föregående årens bokslut:
2009
2008
2007

Låt oss hoppas att 2011 blir ett år utan skador som istället bjuder på pers och framgångar på löptävlingarna.

Med risk för att bli tjatig: Gott nytt år.

2010-12-29

Julledigt

Det har varit några sköna dagar nu sedan julafton med julledighet. Inga måsten utan dagarna kan fyllas med lite oplanerade aktiviteter. Eftersom Elias leker ganska friskt med sitt Star Wars Lego så har vi helt enkelt beslutat oss för att limma ihop de olika modellerna. Något som blivit riktigt lyckat. Nu kan Rymdimperiet bomba på allt vad de orkar utan att Rebellernas skepp tar allt för mycket stryk.

Vi har även varit ute i pulkabacken och testat Venlas nya snowracer. Barnen tjuter av glädje när de far ner för backarna. Och det går ordentligt undan, jag testade själv och blev lite lätt svettig. Inte mindes jag att det gick så fort ner för backen när jag själv var liten. Måste tagga till mig lite, annars kommer barnen börja retas med mig.

På kvällarna har vi även testat ett nytt kortspel från skaparna av Uno. Det heter Skipbo och är riktigt underhållande. Tar lite längre tid och kräver lite mer tankeverksamhet än Uno så det passar oss perfekt. Många känner säkert till det kortspelet sedan tidigare men för mig var det en ny erfarenhet.

Lille Alvar får dock än så länge betrakta allt från avstånd. Han är vaken nu lite längre perioder och sneglar med försiktig blick på allt som sker i hans omgivning. Elias och Venla är riktigt nyfikna på honom och de har verkligen varit toppen. De behandlar sitt nya syskon med både respekt och försiktighet och mitt hjärta bankar lite extra stolt då de skojar och leker med honom.

2010-12-28

Förra veckans träning

Det fortsätter att gå oförskämt bra och lätt med löpningen. Trots att förra veckan innehöll såväl slutspurt på jobbet, julafton och lite klent med nattsömn till följd av den lille killen som håller mig och Mamma Marika vakna om nätterna så lyckades jag snyta ur mig en knapp 15 mila vecka.

Coach Lamas har flytt vinterskiten här hemma och dragit till varmare breddgrader i Kenyanlandet där han säkert har det gott och skönt Innan han tog avsked skickade han dock över en stor och stygg skiss för min träning under julen. Förra veckans första intervallpass inleddes med en uppvärmning över 20 minuter 4:25->3:35. Sedan väntade en 9 km lång snabbdistans i progressivt ökande fart enligt 3:26/23/20/17/14/11/10/08/06. De fyra första kilometerna rullade på lätt och ledigt. Under de avslutande fem kilometerna fick jag trycka på lite men pulsen höll sig på bra nivåer genom hela passet. Kändes skönt att bränna av den nionde kilometern på 3:06 och känna att det fanns några till växlar att slänga in om så hade behövts.

Veckans andra pass såg ut att vara ännu tuffare och jag valde att förlägga det till juldagen då jag kunde ta en liten extra sovmorgon. Efter hemkomsten från farmor och farfar så varvade jag upp bandet för en ordentlig genomkörare med långintervaller. Initialt orolig och nervös inför passet. Jag visste att det skulle krävas en 100% inställning att orka fokusera och pressa igenom. Passet inleddes med en uppvärmning i 25 minuter från 4:30->3:30. Sedan var det 5x30'' tempostegringar @3:08 innan det var intervalldags. Fem långa 10 minuters intervaller @3:15-fart i +1.5 lutning, vilket borde kunna omvandlas till cirka 3:12. Pausjoggen var satt till 3 minuter i @4:10-fart mellan intervallerna. Första tian sved på lite men sedan hade jag fått upp ångan. Tvåan och trean bara gled mig förbi och under den svåra fyran var jag bra fokuserad. Under den sista intervallen hade jag till och med lägre snitt- och maxpuls än under de föregående vilket indikerade att jag hade läget helt under kontroll. Mycket nöjd med passet och hur jag behöll koncentrationen trots hög fart och långa intervaller. Då jag stängde av bandet visade trippmätaren 29 km och tiden 1:44. Ett gott dagsverke.

Veckan avslutades dagen efter mitt tuffa intervallpass med ett långpass, inte helt optimalt men kalendern och livet medgav inget annat. Jag fick inte tag på sällskap och valde att köra 80 minuter solo i nysnön innan jag kom tillbaka hem där jag avslutade passet med 50 minuter på bandet med 15x120''/60'' @3:45/4:30. Totalt var jag således ute i 2:10 och skrapade ihop exakt 30 km. Normalt sett brukar jag ha lite svårt att köra långpassen där jag lätt blir lite för otålig. Men under de senaste veckorna tycker jag att jag lyckats genomföra de längre passen i lagom tempo utan att ruttna för snabbt. Lamas känner mig även väl och vet att jag har lättare att fokusera om jag får lite snabba saker insprängda under passet vilket får tiden att gå lite snabbare.

Julen 2010

Barnen gillar julafton. Mycket.

Så var den avklarad. Julen 2010. Klapparna inhandlades i god tid då vi insåg att ett eventuellt nersläpp av Alvar skulle resultera i stress och minskade möjligheter att köpa klappar till barnen. Så... Klapparna inhandlades och levererades således inslagna och presentabla till farmor och farfar där julen sedermera spenderades.

Varför fanns det inte Lego Star Wars när jag var liten?

Julaftonsmorgonen kröntes med ett lätt distanspass på bandet då det rasat ner mängder av nysnö som ingen haft hjärta eller energi att ploga bort. Sedan styrdes kosan till farmor och farfars boning där det serverades delikat julbord. Kort därefter fortsatte programmet med Kalle Ankas julafton på TV och sedan julklappsutdelning. Strax innan presenterna delades ut var barnen så exalterade att de praktiskt taget kunde självantända vilken sekund som helst.

Jo då, jag har varit snäll i år försäkrar Venla och får något frireligiöst i blicken.

Hur som helst så tog barnen en planenlig stor-slam med presenter. Till de saker som stack ut främst (om man tyder barnens reaktioner) så var det en Lego Star Wars AT-AT till Elias och en Snowracer åt Venla.

Farmor och Elias testar den nya sittsäcken Fatboy.

Medan barnen plöjde/byggde sina nya julklappar stack jag ut på ett andra distanspass i mina gamla barndoms kvarter. Snön yrde och nordanvinden sved i anletet och i mina hörlurar ekade Kents mästerepos VinterNoll2 på högsta volym.

En god jul.

AT-AT:en är färdigbyggd. Barnen stolta och nöjda.

2010-12-23

God Jul

God jul önskar familjen Engström.

Vill passa på att önska alla nära och kära, bloggläsare och löpare en riktigt god jul. Passa på att äta gott, vila ut och må bra.

Och om inte de bistra minusgraderna på termometern fått er att inse det så är årets julklapp ett löpband.

2010-12-22

Guldstjärna

Mitt bland allt som skedde förra veckan hann jag faktiskt dunka in en riktigt fin träningsvecka. Hur det gick till begriper jag egentligen inte men träningsdagboken ljuger inte. På något sätt lyckades jag beta av 14 mil som bland annat innehöll två intervallpass, ett långpass och en förlossning. Inte illa.

Efter hemkomsten från förlossningen i fredags ställde jag mig på bandet och sprang av 17 km i hyfsat tempo. Måste erkänna att jag var rätt spak då jag hade kanske två timmar sömn i kroppen. Inte var jag direkt piggare under lördagen då jag hade belönats med uppskattningsvis fem timmars sömn på de två senaste dygnen. En stor utmattad känsla i kropp och sinne redan under uppvärmningen och därför var jag riktigt orolig för om veckans andra intervallpass skulle gå fullständigt åt fanders. Passet var uppskissat av Coach Lamas enligt: Uppvärmning 20' @4:30->3:40, 6x30'' @3:10 följt av 4x(4'/4') @3:20 +2/3:15 +1. Således en ganska rask uppvärmning, några tempostegringar och sedan 32 minuters sammanhängande snabbdistans i ett snittempo på 3:15. Smart drag (som vanligt) av Lamas att variera de 32 minuterna med 4'-intervaller i olika fart och lutning. Lättare att mentalt fokusera och dela upp passet i mindre beståndsdelar. Var lite svag i sinnet under första 8 minuterna men sedan kom kropp och skalle igång och jag borrade igenom passet. Lade på några ytterligare sekunder då snabbdistansen var avklarad för att få ihop en mil vilket med snittfarten resulterade i en milpassering på 32:30. Ett gott styrkebesked att med katastrofala förberedelser bränna av 20 km varav tio km i anständigt tempo.

Kroppen får guldstjärna.

2010-12-21

Recap

Alvar Engström.

Som utlovat följer här en liten redogörelse av vad som skedde strax innan lille Alvar kom till jorden. Mamma Marika hade de senaste dagarna känt en hel del förvärkar av magnitud större varvid detta eskalerade under natten mellan torsdag och fredag. Moster Riina var på besök från Finlandlandet (Venlas uttryck) och kunde se efter barnen då jag och Marika begav oss in till Danderyds förlossningsmottagning runt 02:30. Ungefär klockan 03:00 var vi inkvarterade i förlossningsrummet.

Det är lite lustigt hur det är under en förlossning. Utan tvekan är det något av det mest omvälvande och intensiva man får vara med om under sitt liv. Både för man och kvinna, även om det naturligtvis inte är lika smärtsamt för mannen. Jag har otroligt tydliga minnen av vissa delar av förlossningen medan andra nästan tonat bort helt.

Vidare måste jag berömma barnmorskorna för deras otroligt duktiga arbete. De gör ett fantastiskt jobb trots att de människor de möter i sitt yrke måste variera något enormt och dessutom vara i en oerhörd pressad och stressad situation. Efter förlossningen kunde jag inte låta bli att säga till vår barnmorska att det måste vara helt fantastiskt att få vara med om dessa förlossningar flera gånger per dag. Barnmorskan svarade då att så var fallet och att hon utan tvekan hade världens bästa jobb. Jag är beredd att fullständigt hålla med henne.

Alla vill hålla Alvar. Här sitter storebror Elias med honom i knäet.

Hur som helst så gick vår förlossning väldigt snabbt. Marika fick sitta mestadelen av tiden på en pilatesboll kombinerat men en dos lustgas. Strax innan 05:00 blev det dock ordentligt pådrag. Då var det dags att krysta och barnmorskan hann inte ens kalla in någon assisterade undersköterska till hjälp utan Marika levererade lille Alvar ungefär en kvart senare, alltså 05:16. Alvar hade snört in navelsträngen två varv runt halsen och runt armen så hans puls gick ner en aning strax innan han kom ut. Följaktligen var han lite blå till tonen och barnmorskan fick bråttom att kontrollera så att allt var ok. Efter ett litet snyft/gny från hans sida så var han godkänd och fick sedan komma till Marika och för första gången träffa sin mor. Marika klämde således fram Alvar på exakt två timmar och sexton minuter. Jag kunde inte låta bli att nicka lite i samtycke, kan det mån tro bli Alvars framtida marathonpers?

Själv hade man inte så stor del i det hela. Jag försökte i bästa förvirrade manér stödja Marika under förlossningen och helt enkelt inte vara i vägen allt för mycket. Lite dricka hann jag även servera och sedan klippa av grabbens navelsträng. Tufft jobb.

Någon timme senare flyttades vi till ett eftervårdsrum där vi fick vila och återhämta oss en aning. Vi hade möjlighet att stanna på deras patienthotell men både jag och Marika ville hem så fort som möjligt. Runt 11 kom en läkare in och genomförde några kontroller och strax efter klockan 12 fick vi åka hem igen. In and out på ganska exakt tio timmar. Inte illa.

Farfars tur att sitta med Alvar i knäet.

2010-12-19

Alvar Engström är född!

Familjen har fått en till liten medlem. En Herr Alvar Engström. Vi håller som bäst på att landa efter fredagsmorgonens utflykt till Danderyds förlossningsmottagning. Återkommer med lite mer info inom kort. Tills dess en liten bildkavalkad.

Alvar Engström. Föddes den 17/12-2010. Vägdes och mättes in på 3790 g och 52 cm.

Just nu består Alvars livsuppgifter av tre saker. Äta, bajsa och sova.

Pappa Patrik - en ganska trött men omåttligt stolt trebarnsfar.

Venla, Elias, Alvar och moster Riina.

2010-12-16

Träna dribblingar

För någon vecka sedan var jag och Elias på utvecklingssamtal tillsammans med hans skollärare. Grabben verkar sköta sig gott och har tydligen en stor aptit på att lära sig läsa och räkna matematik. Pappa Patriks tupphjärta bankade lite extra stolt.

Mot slutet av samtalet fick jag och Elias komma med egna förslag på vad vi tillsammans skulle jobba med till vårt nästa samtal i höst. Jag föreslog att Elias skulle lära sig klockan. Elias själv klurade länge på vad han ville jobba med. Tillslut var han klar och deklarerade med bestämd röst:

Elias: Jag måste helt enkelt bli bättre på att dribbla. Fotboll alltså!
Pappa Patrik och läraren drar lite på smilbanden.
Patrik: Men vi tänkte nog på vad du ska ha som mål i skolverksamheten till nästa samtal.
Elias: Jo, mitt mål är då att bli bättre på att dribbla. Och för att göra det måste jag spela mycket fotboll med mina kompisar. Och andra vuxna.
Elias tar en tankepaus.
Elias: Förresten Pappa, kan du ringa Zlatan och fråga om han kan komma och träna dribblingar med oss?

Absolut! Jag har Zlatan på speeddialen på mobilen och han är skyldig mig en gentjänst. Han kommer till skolan vilken sekund som helst.

2010-12-15

I väntans tider

Det är bråda dagar nu. Mycket som ska hinnas med och vara klart på jobbet innan jul. Massor av mil som ska nötas ute i spåret och på bandet. Och så ett litet barn som rimligtvis borde göra entré inom en mycket snar framtid.

Mamma Marika har det nu lite körigt. De här sista dagarna är tunga och hon vill nog inget mer än att bara få det hela överstökat. Som man är det lite svårt att begripa hur det känns men jag gissar på att det upplevs lite som innan en viktig tävling. Man vill liksom bara att startskottet ska gå så man får springa iväg och göra det som man laddat för så länge. Ja jag vet. Jag måste vara löparnörd ända in i själen när jag på något sätt gör en liknelse mellan en graviditet och förlossning med en löptävling.

Under gårdagen brände jag av ett nytt intervallpass på bandet. Totalt sett skrapade jag ihop 22 km på ganska exakt 80 minuter. Passet var skissat enligt: Uppv. 25' @4:30->3:30, 5x30'' @3:10, 2x(4x1km) 3:15 +2/3:12 +1.5/3:10 +1/3:08 +0.5, PJ: 2' @4:30, SPJ: 4' @4:30. Som synes inget blåpresspass men ändå en hyfsad genomsnittlig fart på passet som landade in strax över två mil. Visserligen var pausjoggen generös men på de två sista veckorna har som sagt varje pass genomförts men en strålande känsla och goda pulsvärden. Faktum är att jag aldrig under min löpkarriär landat in så låga snittpulser på mina distans- och intervallpass. Det hela avspeglar sig även på känslan efter passet, inget riktigt slitage vilket markant underlättar återhämtningspasset dagen efter. På de fyra senaste dagarna har jag skrapat ihop 88 km vilket i mina comeback-mått mätt är ganska acceptabla siffror.

Hur som helst så väntade en glad överraskning idag när jag surfade in på friidrott.se. Kamraten och kollegan Jonas Buud har blivit utnämnd till månadens friidrottare. En mycket tung och prestigefylld utmärkelse. Jag rekommenderar att ni själva läser intervjun med honom.

2010-12-14

Ringar

Jag kör en favorit i repris från frukostbordet förra veckan.

Venla får syn på mina ringar och tittar med stora ögon på dem vilket är förståeligt då hon är inne i en svår smyckeperiod. Elias passar på att sann broderlig anda förklara för henne hur jag fått mina dem:

Elias pekar på Pappa Patriks vigselring.
Elias: Den här ringen fick pappa när han förlamade mamma.
Venla nickar i djupt samförstånd.
Elias har nu Venlas fullkomliga uppmärksamhet och pekar på pappas nästa ring (civilingenjörsringen) och fortsätter förklara med stadig och fast stämma.
Elias: Och den här ringen fick pappa då han förgiftade mamma.

Jag hade svårt att hålla sig för skratt men jag måste ge Elias ordentligt med creds då han verkligen ansträngde sig att förklara för Venla hur jag egentligen fått mina ringar.

Hur som helst så vet ni nu vad man måste göra för att åstadkomma ett lyckligt äktenskap. Först förlamar man sin fru och sedan för säkerhetsskull förgiftar man henne. Sköter man dessa i tur och ordning belönas man med två stycken ringar.

Låt oss hoppas att barnen mina inte omsätter dessa visdomsord i praktiken om uppskattningsvis 25 år.

2010-12-13

Helgsummering

Innan jag tog helg förra veckan så var det dags för ytterligare en julfest. Denna gång tillsammans med Mamma Marikas arbetskollegor på Kungliga Myntet. Mycket trevligt sällskap kombinerat med ett härligt julbord så var kvällen biff. Eller åtminstone julskinka.

Innan julbordet hade jag även hunnit med ett distanspass tillsammans med den förträffliga Grimforskan. Ni vet tjejen som tillsammans med Schenken och Isabella ordnade en svensk trippel på Finnkampen 10000m. Och inte nog med det, hon sprang 9400m med bruten fot. Här snackar vi pannben och smärttröskel i den högre skolan. Grimforskan är nu på väg tillbaka till löpningen efter skadan hon ådrog sig och får hon bara vara hel kommande säsong känns det som om hon kommer att smula sönder nästan allt motstånd som Sverige kan bjuda på. Det ska bli oerhört intressant och spännande att följa hennes framsteg. Hur som helst så jobbade vi oss tillsammans genom Hägernäs och sedan runt i Näsby park i ett strålande solsken.

Lördag och söndag bestod av en bred flora av uppgifter och andra måsten. Dels skulle det mathandlas och sedan monterades barnvagnen ihop och fick sig lite vård. Den såg lite sliten ut då den trots allt stått oanvänd under ett par år. Jag hann även med ett intervallpass på bandet. Jag brände av 23 km på ganska exakt 85 minuter där det sprängdes in fartökningar enligt 2' @3:15 +1, 4' @3:20 +2 och 6' @3:30 +3. Jag tog mig igenom passet utan direkt slitage och pulsen behövde inte heller nosa på några högre nivåer vilket gjorde mig lite moloken. Jag vill på nåt sätt springa mig halv medvetslös efter ett intervallpass men som det upplevdes nu var jag inte alls så ansträngd som jag hade önskat. Efter lite grin hos Coach Lamas så blev jag dock instruerad/uppläxad att fokus nu ligger på att öka den aeroba kapaciteten. Alltså inga pass med karaktären blåkörning med syra och hög puls. Nåväl, lite bättre till mods efter detta och jag kunde njuta lite av helgen.

Under söndagen lyckades jag även styra upp ett långpass tillsammans med Coachen där vi rullade runt i maklig takt genom Sundbyberg, Solna och Ulriksdal. Totalt fick jag ihop 1:45 vilket resulterade i att veckans mängd blev knappa 13 mil, en siffra som kombinerades med två goda intervallpass och en allmän pigg känsla i kroppen.

2010-12-09

Uppåt

Det är uppåt just nu hos Camp Engström. Det mesta i träningsväg rullar på med ideliga goda resultat. Det är väl egentligen tre veckor sedan jag växlade upp till lite mer anständiga volymer löpning per vecka och ungefär samtidigt då som Coachen spetsade till intervallpassen så man fick bjuda till lite på dessa.

Och jag ska erkänna att det kändes lite motigt och avigt till en början men det där med att lägga sig ner och grina har aldrig passat mig så det var bara att ta tjuren vid hornen och pressa på. Samtidigt ska jag även delge att en del illasinnade tankar snurrat omkring i huvudet under alla timmarna på cykelhelvetet. Sköter man sina rehabövningar? Underhåller man konditionen hyfsat med cyklingen? Tvivlen många, svaren få. Som ni säkert förstår var jag väldigt känslig men samtidigt nyfiken då jag drog igång löpningen igen efter skadan hur mycket jag tappat och hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka.

Men så en dag kände jag liksom att kroppen började leverera. Istället för att bli sliten och gnissla under löppassen så sög den bara upp allt den matades med och tiggde om mer. En ganska angenäm känsla. Och nästa positiva indikation lät inte vänta på sig särskilt länge. Pass efter pass uppvisade bättre och bättre tider och pulsvärden. För lite drygt två veckor sedan genomförde jag en 7 km snabbdistans i ökande temp. Jag genomförde passet men pulsen indikerade att jag fick ta i.

Igår var det ny snabbdistans på pappret, denna gång över 8 km och i progressivt ökande fart. Coach Lamas brukar utforma sina pass så att de inte påminner om varandra då han vill undvika att jag sätter mig ner efter passet och jämför alla tider och pulsvärden. Men eftersom passen denna gång var så pass lika till sin utformning så var det smash-läge och självklart studerades och jämfördes allt som gick att utläsa från passen. Och det var rolig läsning. Sammanfattningsvis hade jag samma snitt- och maxpuls nu på 3:18 som jag hade på 3:25 och likaså samma värden nu på 3:10 som jag hade på 3:16, detta trots att jag dessutom körde en kilometer längre. Alltså en förbättring minst på 5-7 sekunder per kilometer vilket är en ocean av tid. Och det bästa är att denna förbättring åstadkommits på bara lite drygt två veckor. Riktigt stimulerande statistik. Det är dock med en skräckblandad förtjusning jag kikar framåt mot de kommande hårda passen. Klarar jag av dessa så har jag på överraskande kort tid lyckats trimma upp kroppen till en nivå nära den jag hade i fjol då jag gjorde 2:23 på maran.

Hur som helst så ska man inte dra allt för stora växlar av detta. Pulsen kan vara lite nyckfull dag från dag. Trenden är dock den viktiga parametern i det här fallet. Och den pekar spikrakt uppåt.

2010-12-08

Version 3

Det är dags igen. För tredje gången. Trots att jag gått skadad merparten av säsongen 2010 så verkar åtminstone fortplantningsförmågan fungera som den ska. Resultatet av detta är att Mamma Marika har en liten bebis i magen och om storken håller sin tidplan så ska det bli leverans av Engström Version 3 i slutet av december. Både Elias och Venla har dock fötts aningen tidigare än beräknat leveransdatum så det är väl ingen högoddsare att Version 3 även den bli lite tidig.

Så, det blir en till vända med utebliven nattsömn, blöjbyten och allt det där. En sista show för publiken. Sedan räcker det nog. Ynglar jag av mig mer så måste hus och bil uppgraderas igen och det känns som om det räcker för ett tag.

Elias och Venla är båda två riktigt peppade. De ser fram emot att få ett till litet syskon även om Venla helst önskar att det blir en liten syster och Elias hoppas att det blir en bror. För min egen del så har jag ju faktiskt redan en av varje sort så jag kan ta det hela med ro. Däremot är jag väldigt nyfiken på hur det kommer bli med en till liten skrutt i familjen. Det blir ju en ny gruppdynamik, en till liten person som ska få plats och utrymme. Både Elias och Venla brukar vara väldigt nyfikna och intresserade av bebisar/småbarn så det jag ser fram emot främst är att se hur de kommer att reagera och bete sig när de får sällskap av ett eget litet syskon.

2010-12-07

Helgsummering

Jag glömde i hasten bort att berätta vad den gångna helgen bjöd på för roligt. Well, under lördagsförmiddagen begav jag mig hem till Naprapat-Helena och fick mig en redig behandling av både rygg och ben. Trots att jag växlat upp löpningen nu ordentligt så var slitaget inte så farligt i just benen men nedre delen av ryggen var lite sargad varvid det bändes och böjdes en del innan den var funktionsduglig igen.

Sedan bar det iväg hemåt igen för lite matshopping innan det var dags att köra lite lätt distans på bandet. Under kvällen så stundade det årsfest tillsammans med Klubben och det är alltid mäkta trevligt. Gott sällskap och fantastisk mat bjöds det på i Råsunda fotbollsstadions möteslokaler. En mycket lyckad kväll helt enkelt.

En liten rolig sak trillade ner i mejlkorgen under söndagen. Det var en inbjudning till ett marathon i Nordkorea i april nästa år. Arrangören bjöd på både resa och uppehälle om man nu hade lust att bege sig till detta inbjudande land för att bränna av 42.2 km. Måste erkänna att jag drog på smilbanden rejält. Ok, visst är det lite smickrande att få detta erbjudande men ärligt talat måste arrangören vara totalt desperat att få tag i några stackare som vill åka till dem och tävla.

Med tanke på att Syd- och Nordkorea nu är riktigt i luven på varandra så kan man inte vara säker på att landet ens finns kvar i april. Risken finns att Obama bestämmer sig för att köra en: Nuke country from orbit. Känner jag Nordkorea rätt så tänker de nog i ungefär samma tankebanor. Nordkorea och dess ledare Kim i spetsen är precis helt skvatt galen och jag lider med hela dess folk. Men just på grund av dessa orsaker så vore det lite intressant att se hur de faktiskt har det där borta. Men som sagt, att ödsla en massa kraft och energi på en inte allt för snabb mara där är inte något jag är sugen på.

En sista liten lustig detalj från mailet med inbjudningen. Alla prispengar i herr- och damklasserna angavs i US dollars.

Helt bananas!

2010-12-06

90' inkl 6x8' @3:20 +1.5, PJ: 60''

Sakta men säkert spetsar Coachen upp mina intervallpass. Fram tills denna periods skiss har det varit lite beskedliga farter, generösa viloperioder och inte så långa intervaller. Allt detta håller nu på att återgå mot mer anständiga nivåer och helt plötsligt konstaterade jag att de inte skiljer sig så himla mycket mot de värstingpass jag brände av månaden innan maran i Treviso.

Självfallet är detta mycket stimulerande att konstatera. Men det gäller som sagt att inte bara läsa innantill på pappret, jag måste ju faktiskt utföra instruktionerna innan man kan dra några större växlar.

Efter det att jag fick torsdagen och fredagen förstörda av magknipet kombinerat med lätt en illamående känsla så var allt tillbaka i sin ordning på lördag vilket distanspasset över 16 km även indikerade. Med detta kvitto på att kroppen var återhämtad beslöt jag mig för att köra ett ordentligt pass på bandet över 90 minuter. Först var det uppvärmning i 25' från 4:30 ner till 3:30, därefter 3' pausjogg i 4:15-fart innan själva intervalldelen påbörjades. Denna löd 6x8' @3:20-fart och +1.5 lutning på bandet. Således ganska långa intervaller med hyfsad fart och lite extra kryddad lutning. Även pausjoggen mellan dessa intervaller var distinkt och satt till 60'' i 4:15-fart. Inte så mycket tid att återhämta sig på med andra ord. Författat i lite mer kompakta löptermer skulle passet kunna skissas till: Uppv. 25' @4:30->3:30, PJ: 3', 6x8' @3:20 +1.5, PJ: 60''.

Tack vare den ganska raska och långa uppvärmningen så var jag rätt uppe i varv då jag påbörjade intervallerna. Trots detta fick jag pressa på genom de två första intervallerna. Redan här insåg jag att det inte skulle bli ett gratispass utan att jag skulle behöva använda hela mitt register och fokus för att borra igenom. Sakta men säkert betades intervall efter intervall av och tillslut var passet avklarat. Givetvis var jag trött på slutet men både snitt- och maxpuls indikerade trots allt att det fanns någon växel till att lägga in om så hade krävts. Det som även var skönt att konstatera var att benen kändes fräscha trots att den sista intervallen genomfördes fram tills dess att trippmätaren visade 23 km. Jag har fram tills detta pass inte kört så långt och inte med den här intensiteten. Jag var således lite orolig över att benen skulle slamma upp efter två mil men så blev det inte.

Efter det att intervallerna var avklarade joggade jag ner i 9 minuter och lyckades då på mina 90 minuter skrapa ihop exakt 25 km. Ett riktigt bra kvitto på att kroppen anpassar sig efter den ökade belastningen och att fjolårsformen faktiskt bara verkar ligga och lura runt hörnet.

2010-12-03

Magknip

Efter att ha spenderat tisdagen hemma tillsammans med min magsjuka dotter så har jag själv känt mig lite schleten de senaste dagarna. Lite ont i magen och en svag konstant illamående känsla. Inget har dock brutit ut så jag hoppas att jag klarar mig från något värre men det ska erkännas att det är lite irriterande att inte bli av med skräpet.

Hur som helst så råkade jag nämna detta för Coachen och hans svar lät inte vänta på sig. Beordrad vila från löpningen idag. Finns det något jag fullkomligt avskyr att göra så är det att göra rockader i den ursprungliga planeringen. Det kan alltså vara gynnsammare för samvete och skalle att köra ett lätt pass trots att allmäntillståndet inte är 100% även om kroppen fysiskt kanske skulle må bra av lite löpvila. Jag vet att detta inte är ett sunt beteende men det är bara så jag fungerar. Jag har lärt mig att leva med detta. Ibland är betongskallen bra att ha till hands. Ibland inte.

Coachen och jag har trots allt några år av samarbete lagda till handlingarna och vi kan varandras nycker rätt bra. Givetvis genomskådar han mig direkt då han vet att jag normalt sett förstår vad hans kommendering betyder i teorin men ofta inte kan utföra i praktiken. Med hänsyn till detta lade han till att om jag ens funderade på ett lugnt pass idag så kunde jag ge upp drömmarna om tusing-intervaller inom den närmsta tiden.

Det han glömde att förklara var hur han klassar den 'närmsta tiden'. Tittar jag rent statistiskt sett över en hel säsong (då jag följer hans rekommendationer) så får jag glädjen att utföra dessa tusingar kanske två tre gånger. Om jag nu följer hans kommendering idag så kanske jag får köra ett endorfinpass med tusingar lagom till semestern?

Wow.

2010-12-02

Tur och retur till stan

Busy dag från ruta ett. Först in till stan för kundmöte i ett smällkallt Stockholm. Sedan efter några hektiska men givande timmar bar det av hem igen för att i hemmets trygga vrå knappa vidare på datorn en stund innan det ska hinnas springas en skvätt. Därefter ombyte och återfärd in till stan där jag och Mamma Marika ska på julfest med middag och show på Globen.

För att lyckas med detta så får Farfar rycka ut och hämta barnen på dagis/förskolan och sedan ta hand om dem under kvällen. På barnens (och Farfars) lista står pizza till middag och sedan julkalendern på tv. Räcker så.

2010-11-30

Nic Bideau - Marathonträning del III

Jag fortsätter sammanfatta vad Nic Bideau gick igenom på sin föreläsning ute på Bosön för några veckor sedan. Dagens post är en fortsättning på de två tidigare sammanfattningarna jag gjort (del I och del II).

I denna post redogör jag för Nics tankar kring hur man förbereder sig inför marathonloppet samt återhämtningen efteråt.

Enligt Nic ärdet viktigt att inte glömma bort att träna på att ta vätska och gel under sina sista förberedande långpass. Många löpare verkade inte fästa någon större vikt vid detta vilket är olyckligt då denna lilla detalj kunde få stora konsekvenser under själva tävlingen om man inte förberett magen för detta.

Vidare var det viktigt att sträva efter att kontinuerligt träna kroppen på att bränna fett som energikälla istället för glykogen. För att åstadkomma denna träning kunde man under de sista riktigt ordentliga långpassen på 2-3 timmar lägga in en fartökning efter 90 minuter ner till marafart och även försöka träna på att ta vätska och gel för att se hur kroppen svarar på detta.

Nic beskrev även hur en typisk träningsvecka kunde se ut. Dessvärre har söndagen trillat bort från mina anteckningar.
Måndag: 2x60' lätt
Tisdag: 7x2km börja i marafart och öka progressivt P: 30'', SP: 1', 1km maxfart. Pass 2: 40' lätt
Onsdag: 2x45' lätt
Torsdag: 70' lätt, 10x1', P: 1', 20' halvmarafart, 3x1km hårt, P: 1'
Fredag: 2x45' lätt
Lördag: 60' terräng/backigt, pressa på flacken, 2:a pass 40' lätt

Som ni kan se är det många pass i lugnt tempo utan press. Och det som är lite förvånande är att när det väl är dags att springa lite snabbare saker så ordinerar Nic många snabba och intensiva saker under tilltänkt marafart. Detta rimmade lite konstigt med hans tidigare påståenden om att kunna springa avslappnat i marathonfart och för att citera honom: Focus should be extension not speed. Visst måste man träna på lite snabbare intervaller men skissen innehöll ändå väldigt få pass med inslag av tröskelträning. Nic beklagade sig över att vissa av hans banlöpare inte lyckades prestera så goda resultat på marathondistansen då de ofta genomförde loppen för hetsigt och ofta ville vara i spets och dra i klungan. Kanske är detta en konsekvens av att hans skiss faktiskt är så pass tillspetsad med snabba intervaller och lite inslag av pass i tilltänkt marathonfart?

Nåväl, Nic fortsatte med att konstatera att underlaget som träningen ska bedrivas på nästan uteslutande bör vara asfalt. Syftet med detta var naturligtvis att härda muskulaturen för den nedbrytning som sker under en mara.

En väl förberedd marathonlöpare ska nära tävlingen kunna köra de långa passen utan direkt muskulärt slitage och även mentalt genomföra passen utan påfrestning. Detta är tecken på att han/hon är redo att tävla.

Återhämtningen efter loppet skall vara tio dagar helt utan tung fysisk aktivitet. Varje individ får själv välja vad som passar bäst. Gång, jogg eller annan aktivitet är ok så länge det utförs i väldigt lugnt tempo. Därefter väntar fyra veckor med ostrukturerad träning för att låta kroppen läka ihop och återhämta sig. Efter ungefär sex veckor är det dags att växla upp till tyngre träning.

Avslutningsvis nämnde Nic att ett marathonlopp inte bara har en fysisk nedbrytande effekt hos löparen. Många glömmer bort att ett marathonlopp kan ha en långt värre psykisk effekt om loppet går dåligt. Självförtroendet kan få sig en rejäl törn och det kan dröja länge innan man vågar spänna bågen igen och ställa sig på startlinjen. Det gäller således att vara uppmärksam på dessa detaljer och hantera en sådan eventuell situation på ett bra sätt.

2010-11-29

Vinter och lampor

Mamma Marikas och barnens skapelse - Mumintrollens hus! Lilla My och Morran Stinky stoltserar vid entrén.

Vintern har nu kopplat ett bistert grepp om skog och mark och det ser dessvärre inte ut att bli någon lättning inom den närmsta tiden. Snön föll nästan hela helgen och kvicksilvret letade sig ner mot ganska kyliga temperaturer.

Helgen bjöd dock på en rad mycket trevliga aktiviteter. Under lördag så kommenderade Mamma Marika upp barnen för papparkaksbak. Det knådades och bakades och tillslut hade de lyckats med konststycket att bygga Mumintrollens hus. Måste erkänna att jag blev mycket imponerad av deras skapelse.

Medan Marika och barnen bakade så kom Unicorn-Linus över och tillsammans stack vi ut på ett light-långpass runt Brunnsviken som badade i en svidande vacker vinterskrud. Som vanligt mäkta trevligt sällskap och vi hade en hel del att snacka om. Faktum var att senaste gången vi sprang tillsammans var så långt tillbaka som i april i år. Drygt ett halvår sedan. Galet. Men vi skakade snabbt av oss detta faktum och jag kunde glädjas åt Linus härliga säsong. Eller vad sägs om en nytt prydligt pers på marathon 2:23.42, pers på halvmarathon (1:08.55), en sub31-notering på SM och nytt pers (8:34.80) på 3000m? Linus kör ett lite annorlunda träningsupplägg än jag. Han har en riktigt god och stabil bas som utgörs av mycket mängd och relativt få inslag av kvalité eller intervaller. Ofta använder han tävlingarna till just detta, att få lite fartinslag i träningen. Och som ni ser har det resulterat i riktigt fina resultat.

Under söndag fick vi besök från Finland av Marikas mor och far samt en av hennes systrar och son. Marika hade investerat en mindre förmögenhet i en massa designlampor som inhandlats i Finland och som föräldrarna nu levererade. Svärfar är känd för att inte sitta sysslolös särskilt länge och han sattes raskt i arbete och när dagen tillslut var till ända satt alla sex lampor prydligt uppmonterade på olika ställen i huset. Starkt jobbat.

Veckan summerades annars totalt till knappt 12 mil innehållandes ett light-långpass och tre stycken intervallpass. Det börjar nästan likna träningsveckorna på den gamla goda tiden innan skadan. Pepp!

The real thing i Mumindalen.

2010-11-26

80' inkl 4'/6'/8'/10'/8'/6'/4' @3:20, PJ: 90'' @4:30

Igår var det dags för Coachens andra uppsnäppade intervallpass och denna gång bjöd den på en viss prestationsnervositet. Detta var det första passet som faktiskt till viss del kunde mäta sig en aning med de monsterpass jag genomförde under förra vintern som marathonförberedelse. Receptet för gårdagens pass kunde sammanfattas med längre distans, längre intervaller och högre snittfart. Allt borgade för en god värdemätare om hur jag låg till med snabbhet och uthållighet.

Skissen sa 80' inkl 4'/6'/8'/10'/8'/6'/4' @3:20, PJ: 90'' @4:30. Jag värmde upp med 15 minuter i anständig fart innan jag påbörjade intervallerna i form av en stege med rak fart enligt 3:20. Hade inga problem upp till tian, skallen var med och pulsen kontrollerad. Inför 10'-intervallen var jag lite orolig över hur framför allt skallen skulle reagera men jag kunde nöjt konstatera att intervallen genomfördes utan allt för stort slitage. På de tre avslutande interallerna kom jag upp aningen mer i puls men då var den svåraste biten av passet redan genomfört och således var det lite lätt mental nerförsbacke. Efteråt joggade jag ner och lyckades på mina 80 minuter skrapa ihop exakt 22 km.

Allt som allt en riktigt bra genomkörare där jag fick ett gott kvitto på att både uthållilghet och tröskelkapacitet stadigt blir bättre och bättre nu. Men självklart finns det en massa saker att jobba på. Jag behöver komma upp aningen mer i mängd och för att göra det måste jag inom kort börja introducera dubbelpassen. Dessutom vill jag trimma upp uthålligheten och även öka min grundsnabbhet.

2010-11-24

Pulsvärden

Så var det midvinter igen. I fjol kom vintern den 13/12 och sedan höll den oss i ett järngrepp till april. Jag var övertygad om att det inte skulle bli lika illa den här vintern men som det ser ut nu så får jag rejäla taskiga vibbar. Snö i all dess ära men när det blåser stormvindar och snön yr omkring horisontellt då är det inget kul. Inte blir det bättre av att drivsnön förrädiskt döljer knotterisen under vilket gör att skaderisken ökar markant.

Så, en stilla önskan om att vintern blir kort och intensiv. Snön lyser ju trots upp skog och mark i vintermörkret och det uppskattas naturligtvis. Men får jag önska mig en klapp av tomten så är det vinter med snö under december och januari. Sedan får det vara slut och allt måste smälta bort på två dagar och servera oss löpare med modd- och isfria gator.

I takt med att det är omöjligt nu att springa snabbt utomhus har jag ökat dosen mil på band. Det är egentligen inget som stör mig. Jag vet att jag är utrustad med nödvändig betongskalle för att mentalt stå ut med att ploga band samt att träningen på band ändå ger önskat resultat. I fjol snittade jag 11 av mina 14 mil under veckorna på band och trots det gick det hyfsat på maran nere i Treviso.

I går kom den nya och uppsnäppade intervallskissen för två veckor framåt av Coach Lamas. Lite julklappsvarning när man sätter sig och i detalj studerar vad den bjuder på för gott. I takt med att kroppen gett positiva signaler så ökas nu belastningen och mängden successivt. I går var det dags för en långintervall/snabbdistans över 7 km i progressivt ökande tempo enligt: 3:35/30/25/20/16/13/10. Inga direkta monstertider men de tre avslutande kilometerna skulle trots allt gå mellan 3:16 - 3:10 och jag är inte i närheten av att vara så tempotränad som jag önskar så nog skulle jag få bekänna lite färg. De fyra första kilometerna löptes lugnt och kontrollerat men när farten skruvades upp till <3:20 så fick jag pressa på lite mer och under sista kilometern på 3:10 var jag uppe på höga och fina pulsvärden som jag har längtat efter så länge att komma upp i. Så skönt, som balsam för kropp och ben. Även om jag utåt sett grinade lite illa så log jag av hela själen inombords.

Det är något alldeles magiskt att få springa sig halvt medvetslös.

2010-11-23

Nic Bideau - Marathonträning del II

Ok, del två av det som Nic Bideau gick igenom under sin föreläsning på Bosön för lite drygt en vecka sedan. Förra delen fokuserade på de egenskaper och förutsättningar man ska ha som löpare om man ska lyckas på marathondistansen.

Del två handlar om Nics filosofier rörande träningsupplägget för marathon. Återigen vill jag påpeka att detta inte är mina tankar eller åsikter utan jag bara förmedlar det som han presenterade för oss åhörare.

Bibehålla marafart
Fokusen på träningen ska vara att stärka sin förmåga att bibehålla marafart. Detta knyter an till det som Nic nämnde som den kanske mest kritiska förutsättningen för en marathonlöpare, nämligen att ha en förmåga att springa avslappnat i sitt tilltänkta marathontempo. Nic redogjorde för ett flertal olika löpare som presterat stygga tider på kortare distanser och varit mycket framgångsrika på bana. Men på grund av att de var för hetsiga eller otåliga så lyckades de aldrig omsätta dessa tider till marathondistansen. Att vara snabb på 5000m och/eller 10000m är således ingen garanti för att man kommer göra goda tider på marathon.

För att citera Nic ordagrant:
Focus should be extension not speed.
Be able to relax during the race.

Långpass
Långpasset likställde Nic med det viktigaste passet under träningsveckan. Eller som han själv formulerade det: Long runs are crucial. Minst ett 2-timmarspass i veckan under en uppbyggnadsfas på sex månader. Detta långpass snäppas sedan upp till 2.5 timmar 6-8 veckor innan aviserad tävling. Under dessa långpass är det nyttigt att efter uppskattningsvis 90 minuter lägga in en tempoökning ner mot tilltänkt marafart. Tre veckor innan tävling så slutar man med dessa långpass för att bland annat åstadkomma en formtoppning.

Återhämtning
Återhämtningen av yttersta vikt. Det är inte bara en fråga om att sova ordentligt under nätterna utan även viktigt att ge kroppen en chans att vila och återhämta sig mellan dagens två pass. En liten eftermiddagstupplur eller liknande. Nic beskrev ett exempel med en av hans löpare som var småbarnsförälder. Hon beskrev sin vila mellan passen för Nic med att hon passade/lekte med sina barn, lagade mat, städade och tvättade. Alltså de vardagliga sysslorna som man tvingas ta itu med som förälder. Det kvalificerade inte enligt Nic som återhämtning och vila mellan dagens pass. Hur eller om de rådde bot på detta beskrev han dock inte (tyvärr!).

En del av Nics träningsupplägg påvisade att han förespråkade mycket lätta pass dagarna då det inte var någon kvalité. Ofta genomfördes dessa dagars dubbelpass i mycket (överdrivet) lugnt tempo så att löparna var ordentligt återhämtade nästa dag då det skulle springas snabbt igen. Enligt Nic var det bättre ur återhämtningssynpunkt att lägga upp dagens två lugna pass med 2x45' istället för 60' + 30'.

2010-11-22

Den gångna helgen

Helgen blev rätt lugn utan större inplanerade aktiviteter. Vi åkte ner med barnen till simhallen under lördagen och tiden rann iväg lite för mycket då jag efter matintag och matshopping inte hann bege mig till KTH-hallen under eftermiddagen då det var tänkt att jag och Swyzak (som varit funkis på Tömilen) skulle genomföra ett pass tillsammans. Det är mycket svårt att planera in exakta tider då man är ute och far med barnen så det var dessvärre bara att ringa Swyzak och ställa in. Nu lyckades karln hitta rätt på några andra klubbisar att sällskapa med så helt hängades blev han inte.

Träningen flöt på riktigt bra förra veckan med en totalmängd strax över 11 mil vilket jag lyckades skrapa ihop med en återhämtningsdag och inga dubbelpass. Buken blir fortfarande bättre och bättre och jag är snart uppe och nosar på de snittmängder jag hade innan skadan. Ska jag dock upp över 12 mil måste jag börja köra dubbelpass, skippa återhämtningsdagen och även slänga in ett långpass under helgen. Detta kombinerat med ännu tuffare intervallpass kommer som bekant att slita ännu mer på kroppen och i samråd med Coachen så växlar jag upp lugnt och successivt så kroppen hinner acklimatisera sig. Men det ska erkännas att så länge som kroppen svarar upp bra och tigger om mer intensitet så är det mäkta svårt att hålla i handbromsen och inte ge vika.

2010-11-19

Nic Bideau - Marathonträning del I

Jag lovade att sammanfatta lite av det som den australiensiske landslagscoachen Nic Bideau pratade om under hans föreläsning förra helgen på Bosön. Här kommer den första delen som handlar om de olika förutsättningar som man behöver för att lyckas som marathonlöpare. Mycket godbitar och en hel del saker som låter självklara då man hör dem presenteras men som ibland är ack så svåra att själv konkretisera.

Allt som allt en mycket trevlig föreläsning av Nic och som sagt, detta är hans tankar och åsikter inte mina.

Förutsättningar:
Enligt Nic är det främst fyra faktorer som avgör om man passar eller kommer bli framgångsrik som marathonlöpare:

- Bra återhämtningsförmåga. Med tanke på den större mängd man matar som marathonlöpare krävs det en god återhämtningsförmåga för att kunna tillgodogöra sig mängden och även vara i så pass gott skick att man kan ha full press under intervallerna.

- Ej vara skadebenägen. Som marathonlöpare är det av största vikt att hålla sig skadefri under lång tid och på så sätt bygga upp och härda de specifika löpmuskler som krävs för att klara av ett marathonlopp.

- 2 år med minst ett 90 minuters pass i veckan. Har man inte gjort detta finns inte den nödvändiga grund som krävs för att klara av den träningen för ett marathon.

- Förmåga att springa avslappnat. Var det någon av dessa fyra punkter som Nic la större vikt vid så var det denna. Lägg upp stor del av träningen så att man utvecklar sin förmåga att springa avslappnat i sitt tilltänkta marathontempo. Som marathonlöpare måste man även springa avslappnat utan att vara för otålig och hetsig. En löpare som är dragvillig och vill vara i spets blir sällan framgångsrik på marathon. Under kortare lopp på bana (exempelvis 1500m eller 5000m) kan en offensiv taktik fungera men för att lyckas på marathon måste man ha ett annat tillväga gångs sätt. Nic beskrev det hela som att det ofta är någon av de löpare lyckas hålla sig lugna och anonyma under de 30 första kilometerna i tätklungan som sedan tar hem loppet. Att vara framgångsrik på bana innebär således inte alltid att man gör stygga tider på marathon. Det räcker inte med att enbart vara rätt tränad för distansen, man måste även ha ett psyke och mentalitet som passar marthon vilket inte alltid är det samma som på banlöpning.

2010-11-17

Fullt upp

Messe Berlin - en mäktig koloss.

Jag utlovade för några bloggposter sedan lite bilder från konferensresan till Berlin och Microsofts TechEd. Efter lite om och men har jag äntligen lyckats processa det och lagt upp bilderna för allmän beskådning. Håll till godo.

Microsoft håller Keynote och 6000 personer i en och samma sal lyssnar noga. Och ja, det spelas Kinect uppe på scen.

Annars är det mäkta stressigt på jobbet just nu. Att vara bortrest från sin tjänst i en vecka skapar en rätt diger hög med arbetsuppgifter som man måste ta tag i omedelbums. Precis så att man hinner ut och rasta benen. Idag blev det ett lunchpass tillsammans med en kollega ut med Hägernäs och sedan ett varv runt Rönningesjön innan vi var tillbaka på jobbet igen. Disigt, fruset men allmänt vackert och dessutom kryddat med trevligt sällskap.

Brandenburger Tor - Helig mark. Här har Haile gått i mål på världsrekordet 2:03.59. Notera limousinen i bakgrunden. Den är inte min.

2010-11-16

Smekmånad

Just nu upplever mitt själsliga jag en endorfin-trippad smekmånad tillsammans med min kropp. Efter att kroppen i flera månader varit på taskigt humör och börjat grinat så fort jag ens tänkt tanken på löpning så verkar den till slut ha rättat in sig i ledet. Kroppen kan just nu liknas vid en gigantisk tvättsvamp, den suger upp allt jag matar den med, kost som löpning. Även pulsen har börjat acklimatisera sig vid de lite högre farterna på intervallerna och tillsammans skapar detta ett gudomligt välbefinnande. Jag antar att det är så här en EPO-dopad löpare känner sig (innan dopningkontrollanterna slår till).

Att kunna genomföra sina intervallpass utan att behöva oroa sig för att buken ska smärta är en enorm befrielse och jag kan istället koncentrera mig på att utföra intervallerna med så låg snittpuls som möjligt och med god teknik. Ett annat tecken på att kroppen är på humör är att de distanspass jag kör varannan dag sker utan något som helst slitage. Jag kan alltså sticka ut och rulla runt knappt två mil som aktiv återhämtning så att jag är pigg och fräsch dagen efter då det vankas lite snabbare saker.

Bara att kunna planera in vardagen med inslag av löpning skapar ett mentalt välbefinnande. Just nu begär jag inte mer. Inget alls.

2010-11-15

Tillbaka i verkligheten

Om de första försiktiga stegen för säsong 2011 togs i Tyskland under min TechEd-konferens så brakade löpningen igång på allvar under helgen. I lördags begav jag mig ut på till Lidingö och Bosön där jag, Coach Lamas och ordförande Snusan stack ut på ett distanspass tillsammans. På Bosön just denna helg hade friidrottslandslaget en samling och ideligen fint folk rörde sig i kretsarna. I samband med denna träff var det efter lunch en mycket intressant föreläsning av en av de just nu främsta löptränarna i världen nämligen Nic Bideau från Australien. Det är inte vilka som helst som han coachat fram genom åren eller vad sägs om Craig Mottram, Benita Johnson, Cathy Freeman och Sonia O'Sullivan. Jag ber att få återkomma med lite av de saker han nämnde under sitt andra föreläsningspass som behandlade just marathonträning. Vissa saker var ganska självklara och basic medan andra saker träffade rakt i löphjärtat och hjärnan jobba febrilt för att försöka suga upp dessa visdomsord. Men sedan måste jag erkänna att det fanns vissa inslag i hans upplägg som upplevdes som lite tveksamma. Men men, mer om detta i framtida bloggposter.

Direkt efter denna föreläsning så styrdes kosan vidare mot GIH där klubben (FK Studenterna) hade sin kickoff inför säsongen 2011. Anna von Schenk och hennes tränare Pekka Anderman höll en mycket bra och trevlig föreläsning. Pekka gick i detalj igenom hur han lägger upp Annas träning med tanke på att hon sedan sin elitsatsning genomgått tre graviditeter och ändå år efter år fortsatt att utvecklas som löpare och krönte detta med sin 23e plats på EM marathon i somras. Anna fick sedan själv svara på hur hon trots jobb, barn och familj får tiden att räcka till för att elitsatsa på löpningen. Mycket intressant och det är otroligt beundransvärt hur hon får ihop det. Som småbarnsförälder är det inte alltid man kan sätta sina egna behov först och bara tänka träning och resultat. Dåligt med sömn, slitiga aktiviteter och sjukdomar på grund av baciller från dagis är ständiga problem som man får försöka hantera. Så all heder till Anna som verkligen gjorde ett trevligt och sympatiskt intryck. Jag önskar henne all lycka i framtiden och börjar redan nu med att hålla tummarna för att hon får på ett bra race om knappt två veckor då hon ska springa Florens marathon.

2010-11-12

Farväl Berlin

Det är dags att ta farväl av Berlin, TechEd och Microsoft. Det har varit en fullspäckad vecka med mycket intryck. Min kollega och jag har på kvällarna efter presentationerna haft många långa och givande diskussioner angående det som presenterats för oss. Tyvärr glömde jag kortläsaren till kameran hemma så jag ber att få återkomma med några bilder nästa vecka.

Igår hann vi med lite turistning genom Berlin. Vi tog en liten vända och kikade på de få delar av Berlinmuren som finns kvar (som monument). Därefter fortsatte vi till domkyrkan och Checkpoint Charlie. Det är ganska rått och ruggigt väder här men det är åtminstone helt snöfritt vilket jag uppskattar mycket.

Efter fyra dagars säsongsvila så sparkade jag igång benen imorse med ett distanspass över 16 km innan frukost. Jag styrde kosan genom Berlin och dess löpvänliga Tiergarten. Under passet fick jag även möjlighet att springa förbi Victory column (osäker på vad den kallas på svenska) och genom Brandenburger Tor. Mäktig känsla. Säsong 2011 kunde inte börja på ett bättre sätt.

2010-11-11

Mycket konferens blir det

Fyra dagar nu av intensivt konfererande. Hjärnan har proppats till bristningsgränsen med information och nya tekniker och det börjar kännas som det är dags att bege sig hem snart. Vem kunde tro att det skulle vara så påfrestande att sitta still dag efter dag och bara lyssna på olika presentationer? Hur gjorde man egentligen när man var student?

Well, jag ska inte klaga. Det har varit en häftig tid här och jag känner verkligen att jag fått ta del av Microsofts tankar, tekniker och visioner. De tre saker som det är tydligt att Microsoft verkligen försöker få ut till oss utvecklare är i rankad ordning: Silverlight, Entity Framework och Windows Phone 7. Genom åren har jag lärt mig att oavsett om man gillar de tekniska lösningarna som Microsoft erbjuder eller inte så är det oerhört svårt att stå emot dem då de väl lagt om deras kurs mot ett givet mål. Lika bra att uppskatta det som de erbjuder.

En annan liten sak som stack ut var middagen häromdagen som intogs på en australiensk restaurang. Länge valde jag mellan en hamburgertallrik med kängurukött eller en krokodiltournedos men tillslut fick det bli kängurun. Och det tror jag var ett bra val, den smakade utmärkt.

Jag fick även tillfälle att reka målgången för Berlin marathon och beträda den mark där Haile satte sitt fantastiska världsrekord på 2:03.59. Några verkade snacka om någon mur som det fanns spår av i närheten men för mig har Brandenburg Tor en helt annan betydelse. Om man nu bara kan göra sub 1:45 på Lidingöloppet så skulle man kunna lägga det loppet till handlingarna och året därpå ställa upp i Berlin. Som ni kanske vet krockar dessa två lopp tidsmässigt vilket är förargligt.

I morgon är det hur som helst dags att styra kosan hemåt. Familjen är bortresta till det kalla landet i öst som Venla så passande kallade för Finlandlandet så det dröjer dessvärre ytterligare några dagar innan jag får träffa dem.

2010-11-09

Tech Ed och säsongsvila dag 2

Busy dag direkt från uppstigning i ottan. Seminarier precis hela dagen från morgon till kväll. Allt är dock mycket intressant och presentationerna håller väldigt hög klass så det är inte så slitigt som det kanske låter. Säga vad man vill om amerikanarna men de är oerhört duktiga talare vilket är imponerande. Dagens klart bästa föreläsning var Development with Entity Framework som fick det att vattnas lite i munnen om man är IT-konsult. Totalt är det 6000 (!) personer som rör sig i Messe Berlins mässalar och man börjar så smått begripa hur stora Microsoft egentligen är och vilken genomslagskraft deras produkter har för utveckling av IT-system.

Jag är inne på dag två av säsongsvilan vilket förhoppningsvis gör underverk för ben och buk. Hittills har jag varit så upptagen med konferensen att jag inte hunnit känna efter hur det egentligen känns. Jag är dock övertygad om att jag inom kort kommer börja klättra på väggarna och då är planen att stilla abstinensen med stygga rehabövningar. För sådana får man väl ändå pyssla med under säsongsvilan?

Tech Ed 2010

Bloggen blev lidande igår på grund av att jag helt enkelt befann mig i Berlin på Microsofts stora TechEd-konferens. En otroligt mäktig föreställning där över 6000 personer samlas under en vecka för otaliga seminarier om Microsofts tekniker eller produkter. Som teknikdriven IT-konsult är detta givetvis mumma för själen och det är nästan svårt att avgöra vilka presentationer man ska gå på då det bjuds på så mycket godis.

Idag var det mjukstart på konferensen med Pre-conference-seminarier vilket innebar en längre djupdykning inom ett valfritt område. Jag valde att gå på Windows Phone 7 Application Plattform Technical Deep Dive vilket visade sig vara en mycket intressant föreläsning om hur personerna på Microsoft arbetat fram detta nya mobiloperativsystem och hur man på bästa sätt nyttjar deras plattform om man är intresserad av att skapa olika appar. Jag är väldigt intresserad av mobiltelefoner i största allmänhet och brukar snitta en ny lur varannan eller var tredje månad. Jag hoppas att Windows Phone 7 kan röra om lite i grytan i det ständiga kriget mellan IOS (Apple) och Android (Google). I dagsläget känns det lite som om Microsofts 'nya' OS dras med lite barnsjukdomar och att systemet inte är helt färdigt. Men får de bara lite tid på sig så rättar de säkert till detta och blir då, oavsett man vill det eller inte, en kraft att räkna med.

För oss som utvecklar och bygger system med Microsofts .Net-plattform så är det väldigt lätt och smidigt att lyfta ut vissa delar och funktionalitet så att de blir åtkomliga via en mobil app. Kraftfullt och lite små läckert.

Vad gäller träningen så blir det ett säsongsbrejk under några dagar vilket passar bra med tanke på det fullspäckade schema som konferensen resulterar i. Glädjande nog kunde jag summera ihop förra veckans träning till strax över 100 km innehållandes ett långpass och fyra lättare intervallpass. Tio mil. Det är för mig just nu en svindlande mängd kilometer som bara för några veckor sedan betraktades som en ren dröm. Tänk vad livet är gott när man kan springa.

2010-11-04

VAB

Morgonen inleddes med att sonen klev upp askgrå i ansiktet och deklarerade att han hade ont i magen. Den lille karln utstrålade sjukdom så det var bara att möblera om i schemat och försöka jobba hemifrån. Innan dess så hann jag dock spöka ut Venla i någon form av kostym innan jag pep iväg och lämnade henne på dagis och deras Halloween-maskerad.

Fördelen med att barnen börjar växa upp är att de blir lite mer självständiga och kan hålla sig sysselsätta på egen hand. Så medan jag har spenderat dagen framför datorn och försökt jobba på distans så har grabben suttit bredvid så gott han orkat och målat och ritat. Mycket angenämt. Både att kunna få lite arbete gjort och att ha Elias bredvid mig.

I träningskalendern står det idag återhämtning och rehab. Detta innebär att jag ställer in löpningen och sätter mig och distansar på trainern innan passet avslutas med en ordentlig omgång med de uppsnäppade rehabövningarna. Jag tycker kroppen fortsätter suga upp den successivt ökande dosen löpning och även att intervallerna känns bättre och bättre. De olika komponenterna flyt, teknik och styrka faller så sakteliga på plats och snart kan man nog växla upp en till nivå och börja försöka skruva upp intensitet och längd.

Frågan är dock hur jag ska ställa mig till den årliga säsongsvilan som jag normalt tar vid den här tidpunkten på året? Jag har ju visserligen tränat fler träningstimmar än jag gjorde i fjol även om det sedan skadan blivit få löptimmar. Hur som helst så kommer jag nog trots allt ta en liten paus mest för att ladda batterierna och kropp inför kommande säsong. Men på grund av den klena mängden löpning så väljer jag nog att korta av vilan en aning.

2010-11-03

Spindlar

På dagis är det full fart med Halloween-aktiviteter. Det ska erkännas att det känns lite obekant då jag själv aldrig firat eller bevakat denna händelse. Men det verkar vara ett fenomen som så sakteligen avancerar i tillvaron och är här för att stanna.

Hur som helst så hade barnen på Venlas avdelning spenderat dagen med att teckna halloween-pumpor och spindlar. Normalt sett är Venla fullständigt vettskrämd av spindlar (det är även jag och alla världens normala människor). Så jag frågade henne hur det egentligen gick till då hon hade tagit sig mod till att teckna spindlar, dessa hemska små kryp. Venla sken upp och förklarade nöjt och stolt hur hon i bästa terapianda hade löst problemet.

Hon målade spindlarna rosa.

2010-11-02

Mörkerlöpning

Busy dag på jobbet med möte ute hos Kund från morgon till sen eftermiddag. Långa pressande möten tar en del energi och man blir lite extra sugen på att komma hem och sticka ut och rasta benen. Det som dock tar emot ordentligt mentalt är att vintertiden nu är ett faktum och det börjar skymma redan klockan 15 för att knappa timmen sedan vara beckmörkt.

Verkligen trist att åka hem i detta mörker men räddningen idag tillskrivs Herr Larm som i gammal god stil ställde upp som sällis på dagens distanspass runt i Sollentuna och Bergshamra. Larmen är alltid stabil och pålitlig, det är minsann gott virke i den karln. Till på köpet är han så där genomtrevlig också vilket lätt smittar av sig och helt plötsligt så var jag inte så där tjurig över det påträngande mörkret.

2010-11-01

Besök

Under helgen har vi haft besök från Finland av två systrar till Mamma Marika och deras familj. Barnen har varit på extra bra humör då de fått några fler lekkamrater att stoja runt med. Utöver detta besök så har annars helgen spenderats med de traditionella inslagen så som simskola, barnkalas, matshopping och lite avkoppling i soffan med tv-spel.

För min egen del fick jag även på en bra träningsvecka med inslag av lite cykel men faktiskt mestadels löpning. I takt med att jag blir bättre i min bukmuskulatur så får cykelpassen stryka på foten. Än vill jag dock inte kasta bort alla dessa pass. Tre dagar löpning varvas än så länge med en cykeldag tillsammans med rehabövningar. Löpningen summerades faktiskt ihop till knappa 75 km trots några cykeldagar och innehöll även tre lättare intervallpass. Dessa klassas fortfarande som light-intervaller och jag väljer därför inte att redogöra för dem. Men om skadan fortsätter läka och Coach Lamas vågar växla upp intensiteten lite så lovar jag att kratta ner passen i detalj. Gudarna ska veta att det var länge sedan jag kunde skriva ner ett saftigt löppass på bloggen som annars sedan sommaren präglats av cykelintervaller.

Idag är det stängt på dagis/forskolan på grund av planeringsdag. Därför är barnen deporterade hem till Farmor som får nöjet att ensam ta hand om dem. Det hela går nog bra då hon har en mild tendens att skämma bort barnen med favoritmaträtter, lite godis och filmtittande. Vi får se om jag får med mig barnen hem ikväll då jag åker och hämtar dem.

2010-10-29

Helvetet

Elias har pysslat ihop en egen dator. Den här skönheten är på tjockaste stället 1 tusendels millimeter och väger cirka 5 gram. Macbook Air kan slänga sig i väggen.

Bisarra konversationer igår. Första salvan skedde vid middagen (som sig bör). Helt plötsligt från ingenstans brände Elias av följande:

Elias: Pappa?
Patrik: Mmmm? *med munnen full med pasta*
Elias: Jo jag undrar en sak.
Patrik: Vad då?
Elias: Var ligger helvetet någonstans?

Ungefär här satte jag Pappa Patrik i halsen och försökte hosta och mumla bort hela konversationen. Men sonen gav sig inte. Han var fast besluten att hitta dit. Vid läggdags och bokläsningen bubblade frågan upp igen.

Elias: Men hur hittar man till helvetet egentligen?
Pappa Patrik inser att det inte kommer gå att undvika frågan men försöker ändå släta över det hela.
Patrik: Tja du, det är väldigt svårt att ta sig dit, det ligger så långt bort och förresten är det jätte varmt där.
Elias funderar en stund.
Elias: Aha, är det alltså Japan!

Ja ni ser vad som händer när man som förälder inte tar tag i saker och ting på ett tydligt och resolut sätt. Som halvjapan konstaterar jag bittert att min son just nu verkar likställa Japan med helvet. Vad gick egentligen snett?

2010-10-27

Tändvätska

Efter tre dagar med löpning varav två lättare intervallpass så tar jag motvilligt en lugnare träningsdag idag med distans på trainern följt av de uppsnäppade rehabövningarna för bål och buk signerade JJ. För er som är skonade från distanscykling på trainer så kan jag bara flika in att det är något av det mest enformiga man kan göra. Här handlar det till stor del om att stänga av skallen under dryga timmen och inte tänka på vad man egentligen gör. Enda sättet att få tiden att gå lite snabbare på trainern är att antingen bränna av intervaller eller försöka se någon tv-serie/film på datorn.

Nåväl, imorgon tar jag nya tag för en ny tredagarsession med löpning. Sakta men säkert ökar jag mängden löpning och intensiteten på intervallerna. Jag har redan så smått börjat blicka tillbaka på de högre mängderna och brutala intervallpassen jag genomförde under slutet av förra vintern strax innan min mara i Treviso. Ah vilka minnen, jag minns det som igår och blir lätt tårögd vid blotta tanken. Men samtidigt är detta den perfekta tändvätskan. Jag är så galet sugen på att få mata mer mängd och vässa upp farten på snabbdistanserna och de regelrätta intervallerna. Genom åren har jag dock lärt mig att nära och värna om denna känsla. Motivation och sug är det som kan få en att pressa sig ytterligare ett snäpp, att höja sina målsättningar och genomföra de ack så viktiga grispassen ensam i bitande kyla och snömodd under den mörka vintern.

2010-10-26

Uppsnäppade rehabövningar

Under gårdagen begav jag mig till sjukgymnasten Jenny Jacobsson för att följa upp min skada och se över de rehabövningar jag jobbar med. Jenny är den som under min skadeperiod följt mig noga och ofta kommit med mycket bra hjälp och synpunkter kring hur jag ska hantera och rehaba skadan. Hon har med andra ord varit ett ovärderligt bollplank helt enkelt vilket har skapat en trygghet.

Igår var det som sagt uppföljning och det filades en del på de rehabövningar som jag jobbat med för att stärka upp bål- och bukmuskulaturen. Jenny konstaterade samma sak som jag, det vill säga att jag de senaste veckorna blivit rejält starkare i det tidigare ömmande och smärtande partiet. Rehabövningarna intensifierades nu och förhoppningsvis kan jag stärka upp området ännu mer.

Vad gäller löpningen så har det varit lite islossning de senaste dagarna och jag har faktiskt lite försiktigt kunna smyga igång med lätta intervaller. Inga långa historier i vansinnigt tempo utan snarare lite avkortade intervaller i aningen lägre tempo. Sakta men säkert har dock flåset börjat återvända och jag verkar ha hittat ett bättre flyt i löpningen nu. Förra veckan summerades till nästan sju mil vilket innehöll lite intervaller och den del intervallpass på cykel samt rehabövningar. I samband med att jag äntligen kan springa i högre farter så försöker jag nu (äntligen!!!) fasa ut intervallpassen på trainern. Istället ser planen ut nu att köra löpning tre dagar och varva detta med en lugnare dag med distans på trainern och sedan rehabövningar.

Idag är faktiskt första dagen sedan juni då jag har mer ont i benen (träningsverk) än smärta i min buk. En oerhört stimulerande känsla!

2010-10-25

Prinsessa

Navet i hemmet - träningsrummet. Är cykeln snart ett minne blott?

Mamma Marika spenderade långhelgen tillsammans med sina kollegor i det varma och soliga Spanien medan jag och barnen blev kvar på hemmaplan. Lördagen bjöd på trevligt väder och jag och ungarna passade på att sticka ut till biblioteket och låna hem lite nya böcker att läsa. Därefter väntade lite träning i form av cykelintervaller innan vi begav oss vidare till farmor och farfar. Farfar hade som sagt tidigare i veckan uppdaterat sin ålder med ytterligare ett pinnhål och det firades med Farmors hemmagjorda yaknikku och prinsesstårta. Eftersom Venla befinner sig i en djup prinsessfas så tog han fasta lite extra på det där med prinesstårta och pressade i sig hela tre bitar (trots en gedigen middag strax innan) varvid hon sedan konstaterade på vägen hem att hon nu med största sannolikhet är prinsessa på riktigt. Om så är fallet kan jag inte låta bli att undra hur många tårtor Victoria pressat i sig genom åren?

Söndagen stavades regn med stora bokstäver och jag och ungarna tog det lite piano i hemmets trygga vrå innan vi stack till simskolan. Dessförinnan hade jag även hunnit med lite löpning som sakta men säkert går bättre och bättre. Frågan är om jag inte gjort mitt sista cykelintervallpass på ett tag nu? Jag är så himla pepp över detta men vill inte ta ut nåt i förskott. Skynda långsamt!

2010-10-21

Mörkret närmar sig

Strålande fint höstväder just nu utanför fönstret vilket är pepp. Men hela tillvaron känns lite bräcklig. Jag har en liten besk eftersmak i munnen som säger mig att denna höstidyll kan rämna vilken sekund som helst. Förra årets midvinter ger mig fortfarande bistra minnen i form av kämpiga löppass i snö och modd ända in i april. Nej, får jag önska så vill jag ha en kort och intensiv vinter. Kanske januari månad med mycket snö. Sedan får snön helst smälta bort på mindre än en dag och kommunen så snällt sopa upp allt grus omedelbums.

Nåväl, skulle vi klara oss från snön och modden så kommer i alla fall mörkret krypande nu på bred front. Och inga väderleksrapporter i världen skyddar oss från detta faktum. Det är mörkt nu på väg till jobb och det är så gott som mörkt då det är dags att tassa hem från jobb. Och nästa helg är det nådastöten i form av vintertid.

Mamma Marika gör det enda rätta och flyr kylan och mörkret då hon tillsammans med sina kollegor åker ner för lite konferens till Spanien. Så på hemmaplan blir jag ensam med hämtning/lämning av barnen vid dagis/förskola vilket sätter lite pinnar i hjulet vad gäller möjlighet till träning. Farmor och farfar rycker självfallet in och stöttar så nog ska träningen gå att få till även om det ser ut att bli mer löpning på band och cykel på trainer vid tidpunkter som egentligen borde innebära horisontalläge i säng.

2010-10-20

Tanden är väck

En prydlig glugg!

Elias har tappat sin första tand! Den gav vika (till slut) då det skulle mumsas frukt på eftermiddagsmålet vid förskolan. Knak och så var den väck. Inte svårare än så och Elias var mäkta nöjd och stolt. Första frågan jag fick då han visade upp sin trofé för mig var när nästa tand skulle lossna.

Så nu ligger tanden i ett glas med vatten. Med lite flyt glider tandfén förbi i natt och byter ut den mot en guldpeng.

2010-10-19

Det drar ihop sig till Farfars födelsedag. Igår vid matbordet satt jag och barnen och försökte kläcka ur oss några bra idéer på presenter.

Patrik: Så vad tror ni farfar önskar sig till födelsedagspresent?
Barnen funderar koncentrerat en stund under tystnad.
Elias: Jag ska rita en teckning åt farfar!
Patrik: Det var en bra idé, det tror jag farfar blir glad över.
Elias: Och så ska jag skriva nåt på teckningen, typ: Grattis farfar på din födelsedag med massor av presenter och leksaker!
Patrik: Tja, vi får se hur många leksker farfar får i present.
Och nu vaknar Venla till liv. Hon har fram tills nu funderat på lämplig present.
Venla: Jag vet!
Patrik: Ok, vaddå?
Venla: Jag ska köpa en sparkcykel för vuxenmänniskor till farfar så han kan åka runt lite.

Så nu vet ni. Farfar kommer få en sparkcykel på sin födelsedag. Ser ni en äldre herre i fullvuxet tillstånd komma farandes på en sparkcykel om några dagar så är det med största sannolikhet farfar som är ute och testar sin nya födelsedagspresent.

2010-10-18

Tom Tits Experiment

Den här lilla bebisen ville venla så gärna plocka med sig hem. Men det gick icke.

Helgens höjdpunkt var utan tvekan besöket på Tom Tits Experiment i Söderälje. Stället bjöd på många roliga aktiviteter, pyssel och experiment som höll såväl oss föräldrar som barnen sysselsatta under en hel eftermiddag. Jag måste ge Tom Tits ett högt betyg. Så gott som alla aktiviteter/experiment höll hög klass och allt var snyggt och pedagogiskt utformat. Elias och Venla yrde omkring som två torra skinn och försökte testa så mycket de hann med. Roligaste incidenten var nog när Venla hittade en plastversion av ett fullvuxet/utvecklat foster/bebis på människa- och kroppavdelningen. Venla ville så gärna plocka med sig bebisen hem till sin barnvagn men då fick Pappa Patrik träda in och förklara att det inte riktigt passade sig.

Elias testade att boxas. Minen på grabben säger mig att inte mucka för mycket med honom i framtiden.

Helgen bjöd även på lite löpning. Kunde faktiskt för första gången sedan juni testa att springa två dagar på raken. Jag blir fortfarande lite öm i bukmuskulaturen efteråt men det är inte värre än hur det var för tre veckor sedan då jag som mest kunde springa 15 minuter varannan dag. Det går således åt rätt hål även om det går långsamt. På fredagen testade jag några kortare men snabbare saker medan jag under lördag kunde köra ett lite längre pass i lugnare tempo. Detta kryddades med cykelintervaller på söndagen enligt: 12x2.5'/30'', 10x3'/30'', SP: 2'.

2010-10-14

Konferensresa Italien

Hamnen vid Capri. Ungefär lika generöst med yta som i centrala Tokyo.

Jag har släpat med en liten redogörelse av resan förra veckan till Italien. Nu råder jag bot på detta med en liten sammanfattning samt en bildkavalkad.

Årets konferensresa med jobbet gick således till Italien, närmare bestämt Capri och Sorrento. Flyget tog oss från Arlanda direkt till Roms flygplats där vi sedan fortsatte söderut med buss till Napoli. Väl där båtade vi vidare direkt till ön Capri vars miljö och höjdskillnader var enastående. På Capri sysslade vi med lite olika aktiviteter som turistfällan Blå grottan samt ett besök i Axel Munthes villa/museum.

Utsikten från hotellet på Capri mot fastlandet och Sorrento.

En annan sak som stack ut lite i mängden var ett ohyggligt morgonpass där första hälften löptes enbart nerför på serpentinvägar och de tre kilometerna tillbaka upp till hotellet innehöll lika många höjdmeter som Lidingöloppet totalt bjuder på över 30 km. Jag kan väl uttrycka mig så här: det blev ingen negativsplit på det passet.

En del av Capris gästvänliga kuster. Där fick tydligen någon för sig att bygga ett hus.

Efter några dagar på Capri fortsatte vi vidare till fastlandet och Sorrento. Där genomförde vi en hel del konfererande samt hade några utflykter till Amalfi och Positano. Otroliga miljöer och det är precis helt obegripligt hur man lyckats bygga alla hus på bergssidorna. Helt galet men väldigt speciellt och fascinerande. Framför allt Positano tyckte jag var den stora höjdpunkten på resan och rekommenderas starkt. Enda snedsteget var väl att jag blev kraftigt åksjuk i bussen på de extremt slingrande serpentinvägarna mellan dessa ställen. Detta rådde jag bot på genom att inhandla lite åksjuketabletter vid ett apotek. Redan innan jag hade öppnat munnen frågade damen vid kassan om jag behövde pills for travel sickness. Jag var tydligen rätt grön i ansiktet när jag snubblade in.

Amalfi och Positano var kanske resans absoluta höjdpunkt.

Den sista dagen innan hemfärd åkte vi till Pompeji där vi fick en trevlig guidning och tillfälle att se utgrävningarna av staden. Ett mycket imponerande arbete som dessvärre kommer ödeläggas då vulkanen Vesuvio får sitt nästa utbrott.

Allt som allt en mycket trevlig resa med fantastiska resmål, härliga kollegor och på tok för lite sömn. Ett givet framgångsrecept.

Jag tillsammans med en kollega vid Pompeji. Notera att jag försöker se hård ut. I bakgrunden skymtas monstret Vesuvio.

2010-10-13

Landet AIK


För några dagar sedan kom jag hem från jobbet och möttes då i hallen av en påtagligt nöjd Elias. Han hade meckat ihop ett egenkomponerat halsband på förskolan förgyllt med ett vackert namn.

Elias: Pappa!
Patrik: Hej Elias hur är läget?
Elias: Det är bra. Vet du?
Patrik: Nej vaddå?
Elias: Nu har jag slutat heja på Sverige.
Pappa Patrik lite förvånad. Har sonen gått över till att heja på Finland, halvfinne som han är?
Patrik: Jasså? *darr på rösten*
Elias: Nu hejar jag istället bara på AIK.
Patrik: Men det går väl inte? Du måste ju också heja på ett land.
Elias: Meh, jag vet pappa men Sverige är ju ett lag i landet AIK.

Så talar en sann Gnagare. Och säga vad man vill men AIK lär ju behöva all tänkbar support med tanke på hur illa de spelar den här säsongen.

2010-10-12

Hänt i helgen

Helgen bjöd som bekant på en hel del intressanta löphändelser såväl i Sverige som utomlands. Här på hemmaplan var det Hässelbyloppet som gick av stapeln. I Sjökans frånvaro (åtta segrar på lika många starter!) så var det ordentligt favoritskap på Musse som infriade dessa och krönte sin seger med ett nytt banrekord. Musse fick dock oväntat hårt motstånd av en 23-årig eritreansk löpare vid namn Haben idris Mohamed som Musse passerade under loppets sista tredjedel. För min klubbs räkning så visade återigen Brandon Bartholomew att han är i en strålande höstform då han sprang in som fjärde man på finfina 30:47.

Under söndagen var det även dags för Chicago marathon som i år stoltserade med ett oerhört gott startfält - fem man med personbästa på 2:05 vilket är anmärkningsvärt då endast 21 löpare i historien gjort maran under 2:06. En annan anmärkningsvärd detalj var att alla fem topplöare är väldigt unga, inte äldre än 23 år och dessutom gjort sina bästa tider i år (förutom Wanjiro som gjorde det 2009).

Loppet kom till slut att bli en fantastisk kamp mellan den regerande OS-mästaren Samuel Wanjiro och bronsmedaljören från samma lopp, Tsegaye Kebede. Med en rad ryck försökte Kebede grilla och skaka av sig Wanjiro som vid ett flerta gånger såg ut att släppa men på ett imponerande sätt kom tillbaka och tätade. På de allra sista hundra meterna la dock Wanjiro in en oerhörd spurt och lämnade Kebdede hängandes långt efter sig. Wanjiro visade återigen att han kanske är världens just nu bäste marathonlöpare, åtminstone i värmelopp. Sammy fick dock ordentlig lön för mödan då han seger resulterade i 75000 dollar och dessutom ytterligare en nätt prischeck på en halv miljon dollar (!) i och med att han tog hem Marathon Majors Race Series för i år.

För er som vill se den rafflande avslutningen av loppet så föreslår jag att ni kikar närmare på den här länken och/eller läser lite mer om loppet på följande länkar:
- LetsRun.com
- friidrott.se

2010-10-11

Shopping och simning

Helgen gick i vinterns tecken. Det stundar kallare och mörkare tider varvid det var hög tid att uppgradera barnens vinterklädergarderob. Både lördagen och söndagen spenderades i åtskilliga klädbutiker på jakt efter jackor, byxor och skor som passade barnen och levde upp till deras önskemål. Till slut var dock jakten över och vi kunde med nöjda men trötta steg styra kursen hemåt och lite välbehövlig vila.

Utöver all shopping så tog vi även barnen till simhallen under lördagen där vi släppte ut dem på grönbete. Elias är så pass trygg i bassängen nu att man nästan vågar lämna honom själv. Alla längder i simskolan har verkligen gett resultat och jag är ärligt talat ganska orolig över att jag när en blivande simmare vid min barm. På söndag var det återigen dags att stifta bekantskap med kloret då Elias simskola. Framför allt ryggsimmet har blivit lite av grabbens specialitet och han verkligen rusar (kan man skriva så om simning?) fram i vattnet.

Nåväl, måste försöka ta ner honom på jorden. Simmare är som bekant uppe i gryningen för att dra ett par längder och som extremt morgontrött individ (och förälder) så är jag mycket tveksam om jag kommer upp i tid för att ta honom till träningen. Lika bra att fostra honom hårt med löpning på asfalt och band så den värsta rörelseabstinensen dämpas.

2010-10-08

Branschdag

Ingen rast ingen ro. Dagen efter hemkomst från Sorrento så var det återigen dags att kliva upp i ottan då dagen inleddes med att Elias fraktades hem från farmor och farfar där han hade sovit natten innan. Härligt att få krama om grabben och prata lite med honom innan vi begav oss till hans förskola. Därefter begav jag mig in till KTH och datasektionens branschdag kallad D-dagen. Som alltid trevligt att få återvända till sina gamla studentmarker. En märklig känsla av nostalgi och jag kom på mig själv att konstatera att det nästan är tio år sedan jag tog examen och lämnade föreläsningssalarna bakom mig och trädde in i arbetslivet. Tiden går. Fort.

Nåväl, mitt företag (Decerno) var ute och profilerade sig och hade som ambition att hitta lite goda studenter som var intresserade av exjobb eller anställning. Dagen spenderades tillsammans med andra likasinnade företag (läs konkurrenter) i en av ljusgårdarna där studenterna under deras raster kunde komma förbi och byta några ord med oss. Mycket trevligt och stimulerande att prata med morgondagens civilingenjörer.

Då dagen var slut begav jag mig raskt raka vägen hem till farmor och farfar där jag plockade upp Venla som jag nästan inte träffat på en hel vecka. Venla hade varit lite hostig under ett par dagar och fick stanna hemma idag från dagis. Mäkta skönt att få krama om henne och det känns otroligt skönt att vara tillbaka med familjen. Man hinner som bekant sakna dem ganska mycket på bara ett par dagar.

Då barnen sedan var instoppade och nattade passade jag på att med en mycket trött kropp genomföra lite distanslöpning på bandet och sedan en liten nercykling på trainern. Inte världens mest motiverande pass men man måste som sagt pressa igenom dessa också.

2010-10-07

Alive

Bloggen har lidit de senaste dagarna. Ingen aktivitet och inga uppdateringar. Anledningen till detta är naturligtvis konferensresan till Capri och Sorrento. Det har varit långa hårda dagar med en hel del aktiviteter och konferens men mest av allt en extrem brist på sömn. Planen är att försöka ta igen den under helgen. Chansen att det ska falla väl ut är nog mindre än tio procent.

Men frukta icke. Bloggen återvänder till sina dagliga uppdateringar från och med nu.
Rutiner skapar trygghet och det är som bekant bra för själen.

2010-09-30

Mot Sorrento och Capri

Stressig dag med massor av avslut. Dagen till ära var min sista på mitt uppdrag ute hos kund i Sundbyberg. Nu återvänder jag till huvudkontoret för nya och utmanande uppgifter.

Dessutom är det imorgon avresa för årets konferens vars mål är Sorrento och Capri. Det matchar givetvis inte fjolårets resa till Japan men det ska verkligen bli intressant att se Amalfikusten som räknas som en av de vackraste kustremosorna i Italien. Dessa resor brukar bli riktigt fullpackade med konferens och aktiviteter så jag vet inte riktigt hur det kommer bli med uppdatering av bloggen och även möjlighet att få till någon ordentlig strukturerad träning.

I helgen går även en av årets största löpevent av stapeln. Sport vi minns anordnar den årliga tävlingen SVMM. Alla unga som gamla, tunga som lätta profiler kommer vara där och visa upp sig från sin bästa sida. Det är med sorgset hjärta jag konstaterar att jag själv inte har möjlighet att ansluta men mina tankar kommer vara med där hela tiden. Spana gärna in den excellenta hemsan som säkerligen kommer rapportera och bevaka tävlingen från sekund ett med både bilder och video.

2010-09-29

Niohundra

I fyra år har jag försökt hålla den här bloggen vid liv med löpning och lite familjeangelägenheter.

Denna resa har resulterat i niohundra inlägg. Niohundra som i 899 + 1, 799 + 101 eller 450 + 450. Jag känner mig dock inte helt klar än.

Jag gör nog ett ryck till och borrar vidare mot 1000.
Det blir jämnt och fint.

2010-09-28

Space Station

Fuglesang, Engström och Engström Jr. Notera Decerno-fickkniven i bakgrunden som Fuglesang plockade med sig upp i rymden. Fuglesang är ju dessutom god för fyra fullföljda Stockholm Marathon. Jag glömde dock fråga honom när han avser göra sin femte start.

På grund av reflektionerna från helgens Lidingölopp så hamnade redogörelsen av helgens aktiviteter hängandes. Det som stack ut mest från de standardmässiga sakerna var dels löpning över 7.5 km i vad som måste betraktas som ett hyfsat gott tempo. Föga överraskande så märker jag att löpflåset fått sig en törn och att jag tappat lite teknik och flyt. Upp- och nerför fungerar det rätt ok men så fort jag kommer ut på flacken så kan jag inte koppla på autopiloten och rulla utan ansträngning som jag tidigare kunde.

Nåväl, jag klagar inte. Jag får/kan ju trots allt springa lite kortare distanser varannan dag och med tanke på skadehelvetet jag haft sedan juni så är det naturligtvis oerhört skönt att (även om det är en kort stund/distans) sätta benen i rullning.

En annan rolig sak som skedde under helgen var att företaget jag jobbar på (Decerno) hade abonnerat Cosmonova under två timmar och där visade en IMAX-film vid namn Space Station. Dessutom är min chef kamrat med självaste Christer Fuglesang som i egen hög person var där och presenterade föreställningen och sedan svarade på frågor efter visningen. Väldigt kul och intressant och så fick jag mig ett litet idolfoto med honom också.

2010-09-27

Lidingöloppsreflektioner

Så var Lidingöloppet 2010 avgjort och loppet bjöd väl på ett och annat som kan vara värt att pränta ner här på bloggen. För det första så var det genomgående inte så imponerande tider. En, överlägsen segrare, under 1:40, 14 löpare under 1:50 (endast sex svenskar) och 62 under 2:00. Jag varken kan historien tillräckligt bra eller orkar gräva fram underlaget men magkänslan säger ändå att det är ett rätt svagt resultat/bredd och trenden är väl dessvärre att det blir sämre och sämre år för år. En annan detalj som jag noterar är att det är ganska unga löpare uppe i toppen. Bland de tio första löparna är det enbart Jussi Utriainen och Janne holmén som inte är födda på 80-talet, samma siffra är sju om man jämför med topp20.

Jag har ältat detta i tidigare bloggposts men Sverige behöver få fram fler löpare som kan bränna av lite stygga tider. Det kommer alla tjäna på då det blir press och stimulans utmed hela banan. Nu tenderar de längre loppen till att bli rena vakumresor och det är betydligt svårare då att grotta på hela vägen in. Dessutom verkar det vara en hel del brytningar på goda löpare under loppet samt en del som inte kom upp till normal standard. Inga namn nämnda men det verkar som om många öppnat lite för hårt och sedan fått det ordentligt tufft sista milen.

Nåväl raskt över till loppets största ljusglimt, David Nilsson, som på ett mäktigt och imponerande sett debuterade med 1:44.22 och därmed överraskande blev bäste svensk då Lill-Lasse klev av efter cirka två mil. En annan god prestation stod Laser för som på sin hemmaplan/ö blev så till sig av upphetsning att han persade ner sig till en tid under 1:50.

Vidare noterade jag att två av de tre skidåkare som jag sett fram emot att få se vad de kan prestera på löpning inte kom till start. Anna Haag och Charlotte Kalla lämnade båda återbud på grund av sjukdom. Den trefaldiga Vasaloppsvinnaren Oskar Svärd som inför detta loppet blivit uppraggad för att ingå i Hälles lag landade in första milen på dryga 35 minuter och var sedan förmodligen kokt då hans sluttid blev över två timmar.

Ett annat märkligt och imponerande resultat var det som gjordes av den nederländske löparen Tom Wiggers. Eller jag omformulerar mig, det som var märkligt var väl kanske inte hans slutresultat (1:45.07) utan hans avslutande mil. Första milen klockade han in på 35:05 och mellan 10 till. 20.2 så gjorde han 35:53. Men de avslutande 9.8 km dansade han in på 33:09 vilket sticker ut ganska mycket. Till skillnad från några andra topplöpare så öppnade han nästan för defensivt och hade sedan säkert mycket krafter kvar till en svåra sista milen. Wiggers har gjort ett par 3:41-3:45 resultat i år på 1500m och även gjort 8:06/14:02/29:34 (landsväg) så med tanke på det kanske hans resultat till och med är i underkant? Jämför hans passertider med övriga topp10-löpare:

20.2-30 km:
1. Japhet Kipkorir, 31:03 (20.2-25: 14:55, 25-30: 16:08)
2. John Mutai Kipkorir, 34:22 (20.2-25: 15:59, 25-30: 17:37)
3. Jussi Utriainen, 35:02 (20.2-25: 16:18, 25-30: 18:44)
4. David Nilsson, 34:02 (20.2-25: 16:11, 25-30: 17:51)
5. Tom Wiggers, 33:09 (20.2-25: 16:03, 25-30: 17:06)
6. Janne Holmén, 34:45
7. Henry Kiprotich Sang, 39:42
8. Rens Dekkers, 35:01
9. Mats Granström, 37:27
10. Fredrik Johansson, 35:30

2010-09-23

Rutiner

Inte mycket att orda om dagen idag. Stabilt trevligt höstväder som kryddades upp med en ganska busy dag på jobbet med idel saker som var tvungna fixas omedelbums. Utöver detta kunde jag checka in lite lätt distanscykel till och från jobb samt 6 km löpning på bandet efter det att barnen hämtats på dagis. Självfallet mäkta skönt att få springa lite igen.

Livet som småbarnsförälder innebär normalt sett att alla veckans dagar måste planeras in i minsta detalj. Utan planering får jag omöjligt ihop jobb, familj och träning och därför är det en extra trygghet att i vissa kniviga situationer kunna luta sig mot rutinerna. I samband med bukskadan och intåget av massor med cykel så har dessa rutiner rubbats till viss del. Dels själva upplägget med träningen och dels när och hur cykelträningen ska bedrivas för att passa in med övriga vardagssysslor. Så det är inte enbart njutningen att få springa igen som jag välkomnar. Jag välkomnar även intåget av gamla goda hederliga stabila rutiner. De har varit saknade.

Annars då? Well, det drar som bekant ihop sig för Lidingöloppet på lördag och det ska bli intressant att se vad som kommer presteras. Bland herrarna låter jag det vara lite öppet. Käcken har lagt ner löpkarriären i samband med sitt EM-deltagande i sommar och sedan seger i Helsinki på Finnkampen över 10000m. Kommer Lill-Lasse till start räknar jag honom som solklar favorit. Men där bakom kan det bli intressant att se vem som konserverat formen från sommaren bäst nu till höstavslutningen.

Bland damerna ska det också bli intressant att främst se hur Kalla klarar av den 30 km tuffa terrängen. Vi vet alla att hon har en enorm syreupptagningsförmåga och är genomtränad som få. Men det jag är mera tveksam till är hur optimerad hennes kroppsbyggnad är för distansen och terrängen? Visst, hon kommer naturligtvis figurera bland de allra längst fram men jag väljer att sticka ut hakan och påstå att hon kommer få det rejält tufft och kanske inte prestera en så bra tid som många kanske tror att hhon är kapabel till. Bland herrarna ser det även ut som om Hälle kontrakterat upp Vasaloppsmannen Oskar Svärd. Även här snackar vi enormt syreupptagningsförmåga och uthållighet men jag tror inte det kommer räcka till en stygg tid. För att klara av Lidingöloppet över 30 km räcker inte dessa två komponenter utan man måste även falla tillbaka på ren löpteknik och min erfarenhet är att skidåkare normalt sett har ett ganska ansträngt och oekonomiskt löpsteg.

Har jag helt fel?
Är jag ute och seglar?
Hur tänker och resonerar ni?