2010-03-31

All the things...

Stressig dag från ruta ett. Upp i ottan för att slutföra den sista packningen innan avresan till Finland senare i eftermiddag. Det stundar som bekant påsk och då styr familjen kosan mot Helsinki där vi ska sammanstråla med Mamma Marikas familj.

Innan dess är det dock en uppsjö av saker som ska hinnas med. Först några inpressade timmar på jobbet där det är semistressigt med ett gäng saker som bör färdigställas innan ledigheten. Därefter vidare färd mot ett sjukhus för att under en halvtimme sövas av magnetröntgens dunkande och borrade ljud. Ni som legat inne i en magnetröntgenkammare vet vad jag talar om. Sedan ilfärd tillbaka till arbetet för mer jobb innan det är dags för en behandling signerad Naprapat-Helena. Som tur är behandlar hon fler på mitt jobb varvid hon tar sig ut till arbetsplatsen och jag sparar lite värdefull tid. Det kan vara på sin plats att be henne se över rygg och ben så att inte nåt hamnat snett och tokigt efter maran i Treviso. Sedan lite till jobb innan det är bilfärd vidare till Silja Line-terminalen för incheckning av fru, barn och bil. Kvällen kommer med största sannolikhet spenderas till största del vid bollhavet där barnen får leka av sig lite. Under denna korta men uppskattade period får jag säkert fem minuter över att läsa en bok.

Och träningen då? Well, den får dock stryka på foten idag. Jag borrade på lite extra igår under ett kvällspass och hoppas kunna träna på bra de kommande dagarna i Finland.

2010-03-30

Mera backe

Dagen till ära sken solen med lite vårinspirerande värme och det firade jag med ett backpass under lunchen vid backen upp till Huvudsta centrum. Vårvibbarna var påtagliga och det gjorde mig på bra humör.

Eftersom det inom några veckor stundar både DM och SM i terränglöpning så är jag kommenderad ut och äta höjdmeter för att stärka upp pump och benstyrka. Lamas hade skissat upp ett nytt backpass som löd: sex stycken fulla backar och sedan sex stycken 2/3-backar med hyfsad rask nedförsjogg. Egentligen är jag inte så pepp på det här med renodlad backträning. Jag finner träningsformen lite extrem och har svårt att omsätta den till tävling. Det är ju ytterst sällan man under tävling maxar upp för en backe för att sedan jogga lätt tillbaka ner till starten och sedan upprepa proceduren några gånger. Då finner jag det mycket mer inspirerande och stimulerande att få till backträningen ute i terrängspåret. Ett kuperat motionsspår är det mest optimala så som Ursviks 2.5km-spår eller Polisspåret (vid Polishögskolan). Böljande terräng med mindre backar upp och ner om vartannat så att pulsen aldrig hinner återhämta sig fullt. Kul, omväxlande och väldigt tävlingslikt. Kryddar man detta med tekniskt krävande partier och knixiga kurvor så har man ett vinnande koncept.

Så var det tyvärr inte idag då terrängen fortfarande är för igenslammad av is, snö och plask. Huvudstabacken fick istället göra skäl för sitt namn då jag plogade upp och ner för den. Tekniskt sett och tidsmässigt höll jag ihop passet bra men irriterade mig enormt på det förfärliga gruset som låg som ett tjockt täcke i hela backen. Frånskjutet blev mycket lidande och ibland spratt man till som en groda med förlorat fäste. Hoppas verkligen någon vänlig själ sopar upp allt grus snabbt.

2010-03-29

Glasspremiär

Innan jag tog helg förra veckan genomförde jag ett backpass på bandet. Terrängen utomhus inbjuder inte till så bra träningsmöjligheter då det smälter på klart sämre i skogen så det blev hemmets trygga vrå och löpbandet som fick erbjuda backe.

Coach Lamas hade skrivit ut korta intensiva backar med god lutning enligt: 3x(6x90'') med P: 1' och SP: 2'. Lutningen och farten för dessa tre serier var: 3:20/3:18/3:15 med ökande lutning enligt: 4/5/6%. Inte ett så blodigt pass även om det var lite ovanligt att äta höjdmeter, vilket skiljer sig markant mot marathonförberedelserna inför Treviso. De enda gångerna det sved till lite i pulsen var på 6% i 3:15. Efter passet då man fick jogga ner i 4:10-fart i 1% kändes det som om jag sprang i utförsbacke. Det är lustigt hur hjärnan byter preferenser. Det som på uppvärmning kan kännas lite motigt upplevs efter en del intervaller i högre fart och med lutning som rena joggen.

Annars bjöd helgen på lite lätt träning på lördagen följt av ett trevligt långpass tillsammans med Herr Larm på söndagen. Vi snodde runt lite i Sollentuna och Solna innan vi vek av mot Norra Djurgården där vi kikade lite på banan runt Premiärmilen. Banan var verkligen bra preparerad och det sved till lite i löphjärtat. Hade jag vetat att kroppen skulle återhämtat sig så snabbt och bra efter maran hade jag nog planerat in att springa tävlingen. Nu nöjde jag mig med att supa in tävlingsatmosfären och styra kosan hemåt där jag avslutade långpasset med en tempoökning över knappa milen i fart strax under 3:30. Lätt och ledigt och genomgående gott flyt under passet. Totalt sett summerades veckan upp till lite drygt 14 mil vilket jag är nöjd med då det endast var andra veckan efter maran i Treviso.

På söndag passade familjen även på att fixa upp cyklarna inför den stundande våren (för det är väl ändå på väg att bli vår!?). Efteråt stack vi ut och cyklade runt lite i kvarteret och avslutade cykelturen med att köpa glass och njuta av dem utomhus i det gråa och suligt kalla vårvädret. Hoppas det sände ut tydliga signaler till våren om att hon är efterlängtad.

2010-03-26

Läkarbesök

För ett par dagar sedan hade jag ett besök hos ärkedoktorn Klas Östberg. Jag hade tröttnat på mitt konstant ömmande parti kring bäckenet varvid jag hoppades att Östberg skulle kunna begripa vad det är som strular.

Efter en hel del klämmande kombinerat med några hoppövningar var han redo för sin dom. Då jag uppenbarligen kan belasta bäckenet under hopp och springövningar så trodde ha inte det handlade om någon skelettärskada så som stressreaktion eller fraktur. Inombords en djup suck av lättnad. Istället verkar det som om muskelfästet mellan magmuskler och bäcken är det parti som ömmar och förmodligen är inflammerat och överbelastat.

Klas skrev raskt ut en MRI för att säkerställa att det trots allt inte är något som knakar och glappar i skelettet och ordinerade även ut en Voltarenkur. Så sedan ett par dagar knaprar jag Voltaren mot mitt ömmande bäckenparti vilket har resulterat i en enorm skillnad. Jag har nu full rörlighet i magpartiet och slipper smärtan. Det hela kan liknas vid den skillnad man upplever som pollenallergiker då man tack vare nässpray får lite extra syre genom näsborrarna och slipper den havsmängd snor som produceras (vart kommer egentligen allt slem ifrån?).

Min förhoppning är att denna kur ska få inflammationen i bäckenet att gå ner så jag blir kvitt detta problem. Givetvis måste man under denna period vara lite försiktig med träningen så man inte pressar på för hårt och istället förvärrar skadan. Balansgången är svår. Svår men hanterbar.

2010-03-25

Yet Another Thursday

En torsdag. En grå torsdag. Blickar ut genom fönstret från jobbet och ser allt grus, alla pölar och alla lövlösa träd. Nästan känner hur jag huttrar till fast jag sitter inne i det skyddade och tempererade kontorsklimatet. Önskar att det istället vore torrt, grusfritt, varmt och grönska ute istället.

Men så är det inte. Våren känns lite som om den ligger och lurar runt hörnet men tillåts ännu inte få överhanden. Kommer det en dag med värme och solsken så kan man ge sig attan på att det kommer ett bakslag direkt med kyla och snö.

På agendan står det 20 km distans idag och jag är ändå svagt optimistisk då det trots allt är mestadels barmark på mina löprundor nu genom Sollentuna och Silverdal. Planen är att bränna av 15 km innan barnen ska hämtas på dagis och sedan efter hemkomst avverka de sista återstående fem kilometerna på bandet medan man fortfarande kan hålla barnen under uppsikt.

2010-03-24

Mjukstart

Så sakteligen hittar jag tillbaka till de gamla pre-marathon-rutinerna med dubbla pass och doser om cirka 20 km per dag. Jag gillar rutiner och planering. För mig innebär det en trygghet. Att ha en plan med struktur och riktlinjer hjälper mig fokusera och planera in hur passen ska genomföras samtidigt som familj och jobb ska hinnas med.

Då mitt bäcken inte var på gott humör under helgen så valde jag i samråd med Coach Lamas att mjukstarta kvaliteten denna vecka. Således ställdes det tilltänkta backpasset på bandet in och ersattes istället med ett Conconi-test för att få ett litet besked om hur kroppen återhämtat sig från maran. Jag genomförde samma slags pass vecka 51 förra året och hade således de pulsvärden att jämföra mot efter passet.

Conconi-testet utfördes med 30 minuters löpning där farten började på 15 km/h och sedan ökades med 0.5 km/h var tredje minut för att avslutas på 19.5 km/h. De 20 första minuterna genomlöptes utan slitage och rullades bara igenom men då farten sedan ökades till <3:15 så märktes det att jag kanske inte är hundraprocentigt återhämtad samt att jag just nu är optimerad för farter kring 3:20 kombinerat med en hel del uthållighet istället för speed.

Genomförde dock passet till punkt och pricka med ganska bra känsla och konstaterade sedan att snittpulsen genomgående under passet legat på några slag högre värden än strax innan årsskiftet vilket kändes helt rimligt. Pulsen var dock hela tiden stigande vilket indikerar på att det fanns mer att hämta ur kropp och pump om så hade behövts. Syftet med passet var dock inte att köra slut på sig utan bara att få en liten avstämning om hur kroppen mår.

2010-03-23

Låna hår

Under helgen pep jag iväg en kort stund och klippte mitt hår. Väl hemma möttes jag av Venla i entrén. Venlas glada ansikte förbyttes snabbt mot en förvånad min.

Venla: Vad har du gjort?
Patrik: Jag har varit och klippt håret.
Venla: Varför då?
Patrik: Det var lite långt, tänkte det skulle bli skönare med lite kortare hår.
Venla funderar.
Patrik: Tycker du det blev snyggt?
Venla svarar utan minsta tvekan.
Venla: Nej.
Patrik: Jasså inte? Det var ju synd.
Venla: Nu har du lite hår.
Det kan vara så att Venla bedömer skönheten av håret utifrån dess längd.
Patrik: Jo, det var liksom hela poängen.
Venla: Då kan du inte göra ponnari (hästsvans på finska).
Patrik: Nej det kan jag inte göra. Det har jag aldrig kunnat göra faktiskt.
Venla funderar vidare. Och efter en stund har hon bestämt sig.
Venla: Pappa, om du vill kan du få låna mitt hår. Så också du kan göra ponnari.

Snälla lilla rara Venla. Min söta goda dotter. Tänka att hon vill låna ut sitt hår till sin far så att även han ska få uppleva lyckan med att ha hästsvans. Jag tackade vänligt men bestämt nej till hennes erbjudande. Venla får ha sitt hår ifred och pappa Patrik duckar nog hästsvansar ett tag till. Kanske lagom till nästa liv?

2010-03-22

Helgsummering

En god helg är till ända. Det kändes skönt att vakna upp i sin egen säng och faktiskt kunna sova ut lite extra. Inget fel på Italien eller Treviso men under dessa utflykter när det är tävlingsdags så är skallen helt inställd på prestations-mode och därav är man ganska nollställd och tänker egentligen bara på en enda sak, tävlingen. Det är i och för sig en bra egenskap att kunna fokusera och ladda fullständigt men det sliter en del i själva förberedelserna och därför är det nog tur att man inte måste maxprestera hela tiden.

Förra veckan tog jag total löpvila i tre dagar och lät kroppen återhämta sig lite. På torsdagen joggade igång lätt även om låren ömmade en del i utförslöpen. På fredag var dock benen helt tillbaka och jag började sakta skruva upp volymen mot rutinen på cirka 20 km per dag. Det var skönt att konstatera att benen återhämtade sig så pass snabbt men tyvärr har mitt bäcken smärtat en hel del under helgen och därför är jag lite småorolig över att jag överbelastat det under maran.

Nåväl. Lördagen bjöd trots allt på strålande solsken och härligt utomhuslöp i 3/4-tights, underställ och vindväst. Fantastiskt skönt att lätta lite på munderingen. Tyvärr gjorde midvintern comeback under söndagen och under mitt och Fagra Fagers lunchpass fullkomligt vräkte snön ner från himlen.

Vintern vägrar släppa taget och vi det känns lite som om vi slängs mellan hopp och förtvivlan. Kan inte den här vintern snart ge med sig?

2010-03-19

Reflektioner del 2

Nu har jag äntligen lyckats suga ut mellantiderna från loppet och jämfört dem lite mot marathonloppet i Milano 2008. Alltid finns det något man kan dra lärdom av till kommande lopp.

Sett över hela loppet så håller jag egentligen farten väldigt jämnt med en liten dipp sista sju kilometer in mot mål. Till mitt försvar kan det nog delvis förklaras med att kraschen tog några sekunder att dels utföra och dels skaka av sig.

Jämför jag passertiderna från Milano så är det tydligt att största skillnaden är hur jag genomförde andra hälften av loppet. I Milano passerade jag halvmaran på 1:11.45. Bensinen räckte ungefär fram till 33 km där jag började få det tungt och följaktligen klockade jag andra hälften på 1:14.32. I Treviso öppnade jag första halvan på 1:11.22 och låg då 23 sekunder före passertiden i Milano. Men de avslutande 21.1 km borrade jag på klart bättre och hade 1:12.15 in mot mål vilket var en förbättring med 2:17. Under söndagens lopp så hade jag ström i batteriet fram till cirka 40 km innan låren slammade upp. Under de två sista kilometerna ändrade banan dock markant karaktär då man sprang in genom Trevios stadsmur och sedan kryssade fram mellan små gator och gränder in till mål. Det ojämna underlaget och alla knixiga kurvor kan säkert ha påverkat benen en aning som efter 40 km straight-forward-löpning inte var så sugen på sick-sack-löpning.

En annan reflektion som kan vara intressant att ha med i analysen av passertiderna är förberedelserna inför loppet. Till Milano marathon 2008 var jag i mycket god form men optimerad för distanser från milen och upp till halvmarathon. Jag hade under den säsongen persat på så gått som alla distanser jag sprungit där kanske 30:28 på 10000m är det som sticker ut mest i samlingen. Under denna period var jag pappaledig och upplevde att jag fick markant bättre återhämtning mellan passen då jag kunde unna mig en liten extra vila på eftermiddagen när Venla sov middag.

Efter Lidingöloppet och hemkomsten från konferensresan till Japan (oktober) beslutade jag i samråd med Coach Lamas att göra en satsning mot marathondistansen och i samband med detta även ställa in inomhussäsongen. Förberedelsefasen till maran blev cirka 20 veckor och inkluderade en ökning i mängd samt fokus på längre intervaller i syfte att öka uthålligheten. Mängden under denna fas låg mellan 10-15 mil där snittet landade på ganska exakt 13 mil, varken mer eller mindre. Antalet pass som var på 30 km eller mer blev 'bara' 4 där det längsta var på 33 km. Inför Milano bestod förberedelsefasen bara av fem veckor med snittet på 10 mil där längsta passet summerades till 39 km. Således kom jag till Treviso med mer mängdtålighet och uthållighet men förmodad mindre speed. Till Milano var det omvänt, mer speed men inte lika mycket uthållighet. Och resultaten från loppen talar sitt tydliga språk.

Jag måste erkänna att jag är lite överraskad över att kroppen lyckades suga upp den ökning som jag matade den med utan att grina för mycket. De längre intervallerna och snabbdistanserna var inslag som jag fann mycket roliga att genomföra vilket lovar gott inför framtiden om jag fortsätter med denna inriktning. Men det ska erkännas att det hade varit klart mer stimulerande om inte alla nyckelpass hade genomförts på löpbandet utan istället ute i det fria. Den midvinter som gastkramat oss de senaste månaderna är självklart inte optimalt för en långlöpare och förutsättningarna kunde varit bättre. Trots detta är det lite kul att konstatera att det går att bedriva hyfsad träning nästan enbart på band då det råder arktiskt klimat utanför dörren.

Mellantider Treviso 2010:
1-5: 16:54
5-10: 16:48, 33:42, (33:42)
10-15: 16:54, 50:36
15-20: 17:02, 1:07.38, (33:56)
20-25: 17:00, 1:24.40
25-30: 16:55, 1:41.35, (33:56)
30-35: 17:05, 1:58.40
35-40: 17:15, 2:15.55, (34:20)
40-42.2: 7:42, 2:23.37

Mellantider Milano 2008:
1-5: 16:56
5-10: 16:56, 33:52, (33:52)
10-15: 16:53, 50:45
15-20: 17:11, 1:07.56, (34:04)
20-25: 17:15, 1:25.11
25-30: 17:39, 1:42.50, (34:53)
30-35: 17:48, 2:00.38
35-40: 17:46, 2:18.24, (35:34)
40-42.2: 7:53, 2:26.17

2010-03-17

Brunt

Sitter med Elias efter middagen och tittar i hans målarbok. Elias djupt fokuserad på pennor, bilder och färger. Hans blick stadig och tungspetsen sticker fram mellan läpparna. Ett tecken på att koncentrationen är total. Så är bilden färdig. Han ser nöjd ut men granskar samtidigt bilden kritiskt. Sedan överraskar han pappa med kunskaper i det engelska språket. Man är aldrig förberedd.

Elias: Pappa, jag kan prata färger på engelska.
Patrik: Kan du? Berätta för mig då.
Elias ler ett litet trixigt leende som nog ska tolkas som att Pappa snart kommer vara helt ägd av hans engelska språkkunskaper.
Elias: Ok, det här är red. Och det här är white.
Pappa Patrik mäkta förvånad och stolt. Med andra ord helt ägd.
Elias dominerar vidare.
Elias: Och här är blue.
Elias pekar på sista färgen, brunt kludd, och lägger till med en extra stolt röst.
Elias: Och det här pappa, det här är brains.

Ungefär här övergick min överraskade min till ett glatt skatt.
Ibland kan men inte hålla sig.
Skillnaden mellan (och uttalet för) brown och brains är subtil.
Förlåt.

2010-03-16

Reflektioner

Tillbaka nu efter utflykten till Italien och maran som löptes under söndagen. Igår (måndag) spenderades merparten av dagen ute på stan i Treviso tillsammans med Coach Lamas. Goda måltider och kaffe intogs och upplevdes i solskenet kombinerat med lite sightseeing. Att på kvällen bege sig tillbaka till Sverige via Ryan Air, Skavsta flygplats, mörker och kyla var inte ett så trevligt välkomnande och kontrasten mot ett vårigt Italien kändes enorm.

Kroppen verkar ha återhämtat sig hyfsat från maran även om benen (framsida lår) är mycket stela. Det hela kan nog förklaras med att jag härdat dem lite för klent mot stum asfalt då jag mer eller mindre tvingats köra majoriteten av min distans och kvalité på band. Störst smärta har jag i min ena armbåge som jag slog blodig under mitt fall på loppet och som efter målgång svullnade upp och såg ut som om den blivit biten av ett gäng arga getingar. Jag måste erkänna att det känns väldigt underligt att ha mest ont i en armbåge efter en fullföljd mara. Fötter ok, ben eller rygg också ok. Men inte en armbåge!

Hur som helst har jag fått lite tid att reflektera över loppet. Det som jag lyfter fram som positivt är att jag trots sololöpning fortsatte att borra på och följde min målplan nästan till punkt och pricka. Det är många faktorer som måste harmonisera för att man ska få till ett bra race och det krävs så lite för att prestationen inte ska bli hundraprocentig.

Blickar jag tillbaka på den genomförda träningen och förberedelserna som egentligen påbörjades efter hemkomsten från konferensresan till Japan (i mitten av oktober) så har jag följt och lyckats matcha de bitvis tuffa skisser och planer som Coach Lamas kryddat min tillvaro med. Då jag väl stod på startlinjen i söndags och försökte tygla mina nerver och inre demoner så tänkte jag faktiskt inte en enda tanke på all den tid och allt slit jag lagt ner otaliga träningspass för att kunna stå just där fulladdad inför detta marathonlopp. Allt fokus var istället på prestationen och de 42.2 km som låg framför mig.

Däremot fick jag låta tankarna sväva tillbaka till den träning jag genomfört vid några tillfällen under loppet. Då jag drabbades av någon mental svacka sökte jag mina tankar till liknande känslor och partier som jag upplevt under mina förberedande intervallpass. Vetskapen om att jag hade klarat av dem ingav en trygghet som fick ben och skalle att pinna på en bit till tills svackan var ett minne blott. En reflektion kring detta är således att hårda och tuffa pass kan, om de utförs korrekt, ge utövaren två positiva effekter. Dels härdas och stärks kroppens fysik och kondition, alltså muskulatur, syreupptagningsförmåga, uthållighet, syratålighet och så vidare. Den andra, ofta bortglömda, komponenten som stärks är den mentala biten. Vetskapen om att man tidigare hanterat och lyckats skaka av sig liknande situationer ingjuter gott självförtroende som i vissa kritiska situationer kan vara nästan mer värdefullt att ha i bagaget än rena snittider eller pulsvärden man presterat under hårda pass.

Jag har ännu inte sugit ut mina mellantider från klockan efter loppet eller jämfört dem mot maran jag sprang i Milano november 2008. Det finns några intressanta skillnader i förberedelserna inför dessa lopp och kanske kan jag dra några kloka slutsatser från detta. Jag ber att få återkomma med den analysen till en senare bloggpost.

Och sist men inte minst. Man kan nog lätt påstå att jag var dagens 'snackis' vid vätskestationen efter 35 km. En ensam löpare (jag) kommer springandes och missar först sin egen drickflaska på ena sidan vägen, girar över, sveper ner ett halvt bord med muggar och vattenflaskor för att sedan fastna med foten i ett bordsben och braka rakt ner baklänges i backen. Jag har nog ännu inte riktigt begripigt hur det kunde bli en sådan krasch. Har aldrig upplevt något liknande och hoppas innerligen att jag slipper uppleva något sådant igen.

2010-03-14

2:23.37

Ok, sitter nu på hotellrummet nyss tillbaka kommen från Treviso Marathon. Och det gick bra. Riktigt bra.

Under natten hade jag faktiskt lyckats få in några timmars sömn vilket jag egentligen inte hade räknat med. Morgonen började hur som helst med en suligt tidig uppstigning och efter frukost vidare transport till startområdet. Vi kom dit redan 07:45 och starten gick inte förrän 09:45 vilket innebar att vi fick sitta och häcka i ett omklädningsrum i nästan två timmar. Inte optimalt men bara att gilla läget.

Mycket stort huvudbry innan start vilken klädsel jag skulle köra i. Vid starten var det cirka fyra grader och lite kyligt men temperaturen väntades stiga till cirka 12 grader fram mot målgång. Ursprungsplanen var att köra i korttights, underställ och tävlingslinne men i sista sekund beslutade jag mig för att köra i shorts, t-shirt och linne samt tunna handskar. Ett klokt val skulle det visa sig för så fort solen började stiga upp bland bergen så blev det perfekt löptemperatur.

Kom iväg bra i starten och hittade snabbt flytet. Otrolig känsla att få springa på grus-, snö- och isfritt underlag. Landade så gott som alla kilometer på mellan 3:21-3:25 och hade väldigt låg (upplevd) puls. Klockade in första och andra milen på strax över 33:40 och passerade halvan på 1:11.24, cirka 20 sekunder snabbare än mot Milano 2008. Lite orolig över att jag öppnat för hårt men än kändes allt stabilt. Bäckenet ömmade en aning men jag försökte att inte tänka så mycket på det. Jag var också lite orolig för att låren skulle slamma upp då jag pga den kalla midvintern bara genomfört kvalitetspass på löpband som erbjuder ett ganska mjukt underlag. Jag upplevde asfalten som ganska hård och stum vilket självfallet var pga utebliven asfaltsnötning. Höll alltjämt kilometertiderna runt 3:21-3:25 och började inse att det kunde bli en bra tid om jag bara spelade ut mina kort klokt.

Vid 35 km skedde dock en olycklig sak. Inför vätskestationen tvingades jag byta sida ganska skarpt för att plocka upp min vätskeflaska. Den slant dock ur min hand och jag drabbades av hjärnkris. Jag ville inte stanna, vända och plocka upp den. Istället såg jag att det fanns vanliga vattenflaskor på andra sidan gatan men då måste jag igen göra en skarp gir för att ta en sådan. Kom alltså springandes rakt mot detta bord, inte parallellt, och såg att vattenflaskorna stod prydligt uppradade men väldigt nära varandra. Nästan omöjligt att i snabb fart lyckas greppa en flaska. Hur som helst så jag försökte jag få med mig en och samtidigt göra en snabb gir (igen) bort från bordet men fastnade istället på något sjukt sätt i ena bordsbenet, drog ner halva bordet med vätska och tok-kraschade i backen och knockade nästan mig själv på köpet. Blodig på armbågar och knän och nu dök panikkänslorna upp. Livrädd för att nåt ska ha gått sönder eller om nån kramp ska sätta in. Piggnade till då jag fick all vätska rakt på mitt ansikte och bröst, reste mig och försökte sätta igång benen igen. Självfallet fick jag inte med mig en enda vätskeflaska. Istället blev t-shirten och linnet genomblött och satt nu som en kall klistrad hinna mot bröstet. Total pannkaka. Sju kilometer kvar att löpa och mycket kan gå fel. Lyckades på något underligt sätt tröska igång benen igen men nu handlar det om att beta av en kilometer i taget. Höll ihop löpningen överraskande bra och behöll snittet runt 3:25.

Vid 38 kilometer började jag dock bli trött, benen är på väg att ta slut. Fick benen att hänga med till lite drygt 40 km innan det blev ordentligt tungt. Nu var jag inne i Treviso City och helt plötsligt byts de långa spikraka vägarna mot jätte-knixiga kurvor inne på små vindlande gränder. Här tappade jag rytmen totalt. Verkligen svårlöpt och sista kilometern in mot mål var låren ordentligt stumma. In på 2:23.37 som åttonde man och mycket mycket nöjd. Framför allt nöjd med att jag lyckades (bokstavligen) resa mig från mitt fall vid 35 km och inte ge vika för alla negativa tankar som ploppade upp vid detta tillfälle. Dessutom sololöpte jag nästan hela loppet efter egen skalle och maskin vilket självfallet inte var optimalt. Mina halvor passerades på 1:11.22 och 1:12.15.

Banan var (bortsett från de två sista kilometerna) mycket snabb och präglades framför allt av enorma raksträckor där man bara kunde ligga och borra. Tyvärr hade vi svag motvind under större delen av loppet vilket var lite synd. Då banan är point-to-point så hade det varit klart bättre förutsättningar om man skulle haft vinden i ryggen istället.

Jag har inte riktigt hunnit smälta loppet eller alla intryck men får väl göra en uppföljning med lite passertider då jag kommer tillbaka till Sverige. Nu ska jag och Coachen bege oss ut och fixa krubb. Min enda önskan är att den är så onyttig som möjlig. Flottiga pizzor och ett gäng espresso ligger högt på önskelistan.

Resultaten »
Mellantider »

2010-03-12

Det bär eller brister

Jaha, nu sitter man här och är lite rastlös i benen. Jag avskyr egentligen tiden innan en viktig tävling. Vill bara bara höra startskottet ljuda och sedan sprätta iväg. Än så länge har de inre demonerna inte vaknat till liv och jag får sova gott om nätterna. Men det lär nog snart bli ändring på detta. Framför allt räknar jag med att inte sova en blund natten innan tävlingen. Det brukar aldrig fungera att sova gott på hotell med vetskapen om att det krävs en suligt tidig uppstigning och sedan fullt fokus på viktig tävling. Alltså är det av större vikt att jag får en god natts sömn inatt istället.

Så, lördag morgon reser jag och Coach Lamas tillsammans till Köpenhamn där vi sedan byter till ett flyg vidare mot Venedig. Någon gång på eftermiddagen hämtar vi ut nummerlapparna och sedan bor vi på löparhotellet i Treviso där vi blivit lovade att få lämna in drickat hos elitlöparna samt få lite special transfer till start och efter målgång tillbaka till hotellet. Mycket fint och tillrätta lagt. Skönt att slippa ödsla energi på sådana detaljer.

Loppet då? Hur kommer det gå? Hur ska jag springa? Well, jag har ett hum om vad jag är kapabel till och under goda förutsättningar prestera. Nu är det dock självfallet en hel del faktorer som man behöver ha lite flyt med. Vädret är en viktig faktor. Jag slipper helst kraftig vind, regn och kyla. En annan orosfaktor är självfallet att jag matat alla mina nyckelpass på löpband och inte ute på landsvägarna. Jag upplever iofs att jag får slita hårdare på ett band då man tappar lite frånskjut men faktum är att bandet fungerar som en hare och ibland drar en fram under de tuffa passen. Jag hoppas alltså att jag kommer klara av att pressa på och hålla min målfart för egen maskin. Faktum är att lördagens tävling i Bore Cup var det första snabba passet jag genomfört utomhus sedan mitten av december. Och det tackar vi naturligtvis denna midvinter för.

En annan faktor är att jag inte vet hur mina lår kommer klara av 42 km asfaltslöpning som är mer stumt än det mjuka underlag som ett löpband erbjuder. Jag tror dock inte det ska vara några problem men låter det vara lite osagt. Sedan hoppas jag också att jag hittar en eller flera löpare som jag kan springa tillsammans med och på så sätt få lite draghjälp men detta är tyvärr inte något jag räknar med.

Hur som helst är jag mycket försiktig med att sätta ut några konkreta tidsmål. Jag vet att jag tränat på bra och känner mig i form. Jag går alltså för pers och hoppas samtidigt att jag får lite mer rutin på denna nobla distans.

Det bär eller brister.

2010-03-11

Sista passet genomfört

Idag genomförde jag mitt sista löppass innan maran direkt efter att ha lämnat barnen på dagis. Tanken var att testa hur kroppen svarade på lite marafart vid samma (tidiga) tidpunkt som starten för marathonloppet. Jag är en kvällsmänniska och brukar således prestera som bäst då när det är hårda pass eller tävlingar som ska springas. Den tidiga starten (som iofs är normalt vid marathonlopp) kräver alltså en suligt tidig uppstigning och intag av frukost. Dels för att få igång kroppen inför kraftansträngningen och dels för att hinna slutföra matsmältningen.

Jag lyckades simulera den tidiga uppstigningen idag men frukostintaget blev lite sent varefter jag tyvärr sparkade igång passet endast 45 minuter efter frukost. Detta var självfallet inte optimalt då jag fortfarande var lite tung i magen och kroppen som bäst omfördelade resurser till att smälta maten. Kroppen kändes dock pigg och alert och klarade av att börja springa i hyfsad fart på morgonen. Det sena matintaget fick dock som följd att snittpulsen stack iväg till lite för höga nivåer. Detta är dock inget ovanligt utan ett fenomen som jag noterat vid flera distanspass som genomförts nära inpå matintag.

Härnäst på programmet: Kolhydratladdning.

2010-03-10

Nertrappning pågår

Nertrappningen inför marathonloppet nu på söndag pågår för fullt. Två mycket lätta pass har jag genomfört under måndag och tisdag. Passen är inte längre än 30 minuter och innehåller små korta doser av farter kring det jag avser köra på loppet. Syftet är att kalibrera kropp och skalle för just detta tempo och inget annat.

Passen är således inget att orda om. De är så korta att de inte sliter alls. Mest handlar det om att hålla kroppen lite i trim och form samtidigt som jag hoppas att ben och skalle svarar upp positivt och är utvilade till tävlingen.

Tävlingen ja. Det är ju närmare än man tror. Än så kör jag huvudet i sanden och vägrar oroa mig för väder, konkurrenter, banprofil eller tidsmål. Vill inte att tävlings-och prestationsnerverna ska kicka in och förvandla mig till ett tävlingsmonster. Jag är nog inget bra sällskap när jag är så laddad. Istället passar jag på att njuta lite extra av de vilodagar som finns insprängda i schemat denna vecka. En väldigt konstig känsla. Helt plötsligt är det hur lätt som helst att skrapa ihop arbetstimmarna och faktiskt mer därtill. Ben och rygg känns ungefär som om de är tio år yngre. Inga krämpor eller stelheter. Bara silkeslen känsla i kropp och själ. Bra så. Jag njuter medan jag kan. Det varar till på söndag.

2010-03-09

Namn

Det här med namn kan tydligen vara lite knepigt. Namn hit och dit. Exempel på detta ploppade upp igår vid frukost. Elias tittar på sportdelen av DN. En bild på Robin Söderling pryder sidan.

Elias: Vad heter han?
Patrik: Han heter Robin.
Elias: Bara Robin?
Patrik: Nej, Robin är hans förnamn.
Elias: Förnamn? Ok.
Elias är uppenbarligen inte helt nöjd med svaret.
Elias: Men vad heter han mer? Vad heter han i baknamn?

Inte så lätt det där med förnamn och baknamn. Minnesanteckning till mig själv. Lär Elias alla beståndsdelar i namnet. Förnamn, mellannamn, efternamn, smekknamn. Och baknamn. Glömmer jag nåt?

Bore Cup dt4

Så var tävlingsdebuten gjord för säsongen 2010. Jag har medvetet valt att inte orda så mycket om detta innan tävlingen då jag egentligen ända fram tills tävlingsdagen inte varit riktigt säker på att jag skulle starta.

Orsaken till detta var självfallet det förrädiska underlaget som inte är optimalt för mitt bäcken och som kanske skulle äventyra min marastart nu på söndag i Treviso. Hur som helst så genomförde jag två riktigt bra maraförberedandepass på tisdag och torsdag ifall det inte skulle bli start. På tävlingsdagen (lördag) var det dock så vackert väder att jag beslutade mig för att starta och tillsammans med ett gäng Studenter så bilade vi upp till Bälinge strax utanför Uppsala i en minibuss som Hippie-Hannes hade hyrt.

Under uppvärmningen så rekade jag och Lamas banan och konstaterade att det var mycket is och hård packad snö. Alltså väldigt svårlöpt och skovalet blev en knepig fråga. Jag själv valde att starta med mina DS Racer (knottring sula som griper lite bättre än en traditionell) medan Coachen faktiskt snörde på sig sina spikskor och sedermera genomlöpte 15 km (!) med dessa under tävlingen. Kommentaren från Lamas efter loppet var att fästet självfallet hade varit bra men att vaderna förmodligen inte skulle vara lika tacksamma dagen efter.

Hur som helst så gick starten på loppet och jag bildade snabbt en ledar trio tillsammans med klubbkamraten Seas och fd klubbisen Laser. Tillsammans började vi avverka de tre 5km-varven som loppet bestod av. Jag har alltid gillat varvbanor och tyckte även att det fungerade bra denna gång. Vädret var strålande och solen både värmde och sken även om det var minusgrader. Underlaget lämnade dock en hel del att önska. Det blev ett fasligt letande efter fäste utmed banan. Att första hälften på varvet dessutom bestod av många skarpa och knixiga kurvor gjorde inte saken bättre varken för löpningen ett mitt bäcken.

Nåväl, jag hittade snabbt en behaglig fart och ansträngningsgrad som jag valde att rulla runt på under merparten av loppet. Jag var inte ute efter att pressa fram ett vackert snitt per kilometer utan primärt att få en bra genomkörare och framför allt få lite tävlingsrutin då min senaste tävling faktiskt var Lidingöloppet förra hösten. Att åka ner till marathonloppet utan en tävling i bagaget hade inte varit optimalt. Jag var egentligen nöjd med att bara få genomföra en uppvärmning och sedan sätta på mig tävlingslinnet med en nummerlapp på.

Någon gång under det andra varvet släpper Laser och jag och Seas fortsätter borra på i täten där jag ofta agerade draglok. Jag minns att jag blev lite förvånad över hur lite ansträngd jag var. Jag tävlar aldrig med pulsband men gissar att jag hade väldigt låg och fin snittpuls under loppet. Hur som helst så gick det inte att pressa på i särskilt mycket högre farter då allt frånskjut skulle försvunnit pga det hala underlaget samt att skaderisken skulle ökat markant. Jag och Seas har dock en trevlig snabbdistans i solskenet tillsammans under nästan hela loppet. Då det återstår 200m ökar Seas farten för den kommande spurten. Jag gör ett försök att matcha, får till en bra fartväxling trots underlaget och sprintar till mig en seger med tre sekunders marginal. Tiden blev 49:49 vilket gav ett snitt på cirka 3:20 vilket jag faktiskt är nöjd med med tanke på det bitvist mycket svårlöpta underlaget. Väldigt pigg och fräsch efter målgång och kunde nog sprungit på i något varv till om så hade krävts.

På vägen hem var det oerhört nära att vi testade av Bälinges stolthet och kulinariska smakupplevelse: Sebbans pizzeria och grill. Men Lamas som det italienska fullblod han är spelade ut sitt pasta-kort och vägrade kliva in. Istället stannade han i dörröppningen och deklarerade/bokstaverade: Här äter jag inte maten för den är K - A - S - S. Jag är iofs ingen expert men jag är nästan helt säker på att pizzabagaren bakom disken kanske inte hade svenska som modersmål men säkerligen kunde bokstavera sig fram till vad Lamas hade att säga. Varför Lamas valde att bokstavera detta är en gåta som jag förmodligen aldrig får svar på. Utan att jag visste ordet om hade han istället kommenderat hela sällskapet till en legendarisk Thai-restaurang i Uppsala. Frågan på allas läppar är om han var nöjd med det valet?

Resultaten »

2010-03-05

Snabbdistans 60'

Igår var det dags för veckans andra maraförberedande pass. Inga krussiduller utan i stort sett samma upplägg som från gruvpasset i tisdags fast avkortat. Istället för 90' kommenderades det endast upp 60'.

Alltså, en hyfsat rask uppvärmning på 10' där farten ökades från 4:20 ner till 3:32 genom att öka 12'' varannan minut. Därefter påbörjades snabbdistansen som varierade i farter mellan 3:20, 3:25 och 3:30 kryddat med lite olika lutningar så att snittet för passet hamnade mellan 3:20 till 3:25. Efter 55' så joggade jag ner fem minuter i lagom tempo.

Inte riktigt samma klipp i steget och känsla som under tisdagens pass. Det kan kanske förklaras med att kroppen inte riktigt återhämtat sig med bara en vilodag samt att det bitvist varit lite stressigt på jobbet. Jag hade dock egentligen inga problem att slutföra passet men hade nog önskat att snittpulsen legat några slag lägre. Hur som helst två riktigt bra genomkörare för kroppen och av veckans hittills inkasserade kilometer har nästan alla faktiskt genomförts i farter under 3:30. Lite annorlunda mot vad jag är van vid. Hoppas bara kroppen suger upp detta och förvaltar det på bästa sätt.

2010-03-04

Vargavinter

Jag är oroad. Mycket oroad. Denna vargavinter som aldrig vill ge med sig och tyna bort. I morse visade termometern minus nio grader. I mars. I Stockholm. Och snön ligger i störa drivor med nyfrusen is under vilket gör underlaget precis lika jobbigt som förrädiskt att springa på. Det är sannerligen inte en lätt vinter att vara löpare.

Så vad händer egentligen? När ska vårvärmen komma och smälta bort all denna misär? Jag vet faktiskt inte. Jag misströstar nåt enormt och börjar mer och mer ställa in mig på att hela april och delar av maj kommer präglas av smältsnö och lervällig utan dess like. Tankarna glider omedvetet bort till alla vårtävlingar. Premiärmilen, Påsksmällen, Terräng-DM och Terräng-SM. Alla dessa tävlingar kommer säkert tyvärr att brottas med en hel del problem vad gäller underlaget. Verkligen trist.

Så jag biter ihop ett tag till. Klappar min bundsförvant Oskar (löpbandet) snällt på dess panel. Vi är bästisar nu. På tok för många mil har vi fått stå ut med varandra. Och som det ser ut nu så lär vi få fortsätta umgås ett tag till.

2010-03-03

Snabbdistans 90'

Så var det sista gruvpasset innan maran genomfört. Och det gick bra. Riktigt bra. De senaste dagarna har infektionen försvunnit helt varvid jag trots Coachen tuffa skiss hade på känn att jag skulle kunna utmana den. Gårdagen präglades av lite oro, nervositet och mycket pepp. Jag ville verkligen ha ett sista bra genomfört förberedelsepass. Dels för att ge kroppen en ordentlig genomkörare med föraning om vad som komma skall och dels för att mentalt få ett kvitto om att målplanen känns rimlig.

Lamas skiss löd 90' snabbdistans med rask uppvärmning över 10 min från cirka 4:20 ner till 3:32. Därefter ligga och pressa 75' i farter mellan 3:20/3:25 och 3:30 kryddat med lite olika lutning. Snittet för dessa 75' skulle således hamna strax under 3:25 och avsluta med 5' nerjogg på 4:20. För att lyckas matcha ett sådant pass var det lika viktigt som att ha bra skalle passet igenom som att benen skulle bjuda upp till dans. Att mata 90' på band varav 75' i rätt bra fart utan några som helst återhämtningsperioder kräver en skalle av betong.

Sagt och gjort. Medan Farfar tacksamt passade barnen låste jag in mig i gruvan och varvade upp bandet. Hittade ganska snabbt ett behagligt flyt trots den hastiga uppvärmningen och började sedan mata på i farter runt 3:25. Coachens hade även gett några önskvärda direktiv om hur snittpulsen borde ligga i förhållande till passet. Närmade mig taket för dessa runt hälften av passet, kanske beroende på att man då började känna av en liten trötthet samt att det fortfarande var många minuter kvar att borra. Lyckades dock skaka av mig detta och sedan sänka snittpulsen ganska bra mot slutet. Visst så var snittfarten aningen mildare då men jag hade trots allt nästan 25 km på distansmätaren.

Halvmaran passerades på en bit under 1:12 och sammanlagt summerades passet upp till 26 km där 22.5 km genomfördes under den snabba delen av passet. En ordentlig genomkörare men främst ett mycket bra formbesked som ger mig lite förhoppning om att kunna prestera gott på den kommande maran.

Redovisar Coachens vackert varierande pass som delades in i fem-minuters-partier för att mentalt lätta upp det:
0'-10': 4:20->3:32 +1
10'-15': 3:30 +1.5
15'-20': 3:25 +1
20'-25': 3:20 +0.5
25'-30': 3:25 +1
30'-35': 3:30 +2
35'-40': 3:25 +1.5
40'-45': 3:20 +1
45'-50': 3:25 +1.5
50'-55': 3:30 +1.5
55'-60': 3:25 +1
60'-65': 3:20 +0.5
65'-70': 3:25 +0.5
70'-75': 3:30 +1
75'-80': 3:25 +1
80'-85': 3:30 +0.5
85'-90': 4:20 +1

2010-03-02

Inga junkmiles

Cochens order ekar ännu i mitt inre. Inga junkmiles bara intrimmning nu mot tilltänkt marafart. Detta innebär alltså både kraftigt reducerad mängd samt vilodagar. I praktiken blir det således fler vilodagar denna vecka än vad jag hittills skrapat ihop på hela detta året.

Hu, det känns helt barockt, på gränsen till fel. Kropp och skalle har så länge varit som en dieselmotor som mestadels matat två pass om dagen och mängder på cirka 14 mil per vecka. Att nu helt plötsligt bara behöva komma upp i knappa sju mil gör mig nästan rastlös.

För att stilla den värsta abstinensen så ordinerar Lamas upp farten på de pass jag genomför. På gårdagens kort distanspass över 10 km så körde jag de fem första i 4:00-fart för att sedan under de avslutande fem kilometerna skruva upp farten successivt till 3:20.

Det sista riktigt tunga gruvpasset som maraförberedelse genomför jag idag. Det är ett nedrans tufft pass som verkligen kräver att jag bjuder till samt att både skalle och ben med mig under hela passet. Formen är dock god och jag är nu helt kvitt förra veckans mindre infektion. Jag har alltså goda förhoppningar om att kunna matcha Coachens plan. Det skulle även vara ett riktigt bra formbesked om passet blir lyckat. Ett besked som kan ge lite inre pepp och självförtroende till det stundande marathonloppet.

2010-03-01

Blandad kompott

Helgen bjöd på en mycket blandad kompott. Först och främst så fick jag och Mamma Marika vila ut lite extra natten mellan fredag och lördag då Farmor och Farfar mycket tacksamt tog hand om barnen. Familjen har varit lite småkrasslig ända sedan hemkomsten från Ramundberget förra veckan så jag hoppas att vi lämnat det värsta bakom oss nu.

Tyvärr drabbades Elias av en akut öroninflammation på båda öronen varvid han och jag ilade runt i Stockholmsnatten på jakt efter lite antibiotika på en närakut. Efter medicin och lite alvedon så piggnade dock gossen till och repade sig snabbt från de smärtande öronen.

Jag själv sköt på veckans andra snabba pass till söndagens långpass. Herr Larm har äntligen fått buckt med sina besvärande hälsenor och tillsammans plaskade vi runt i snösörjan så gott vi kunde. Det är verkligen en mental uppförsbacke när det är plus två grader, grått och mulet samt ett underlag som är så nedrans krappigt att jag gråter inombords. Tack vare Larmens goda sällskap höll jag dock god min och halkade runt en sväng tillsammans med honom innan jag avslutade passet med 10 km på bandet i ökande fart från 3:40 ner till 3:20. Hittade ett bra flyt som jag sedan bibehöll under passet. Snittpulsen aningen högre än normalt (förmodligen pga veckans infektion) men det positiva med passet var att benen var pigga rakt igenom trots att den snabba delen genomfördes mellan kilometer 23-33. Ingen som helst stumhet eller trötthet vilket är ett bra tecken på att mängdträningen gett lite resultat.

Sammanlagt skrapade jag ihop lite drygt 14 mil vilket med tanke på det nedsatta allmäntillståndet under veckan får betraktas som bra. Nu väntar successivt lättning de två kommande veckorna. Nu handlar det mycket om att försöka trimma in kropp och skalle för den tilltänkta marafarten. Sammanfattningsvis: Inga junk-miles men mycket fart i maratempo.