2010-03-16

Reflektioner

Tillbaka nu efter utflykten till Italien och maran som löptes under söndagen. Igår (måndag) spenderades merparten av dagen ute på stan i Treviso tillsammans med Coach Lamas. Goda måltider och kaffe intogs och upplevdes i solskenet kombinerat med lite sightseeing. Att på kvällen bege sig tillbaka till Sverige via Ryan Air, Skavsta flygplats, mörker och kyla var inte ett så trevligt välkomnande och kontrasten mot ett vårigt Italien kändes enorm.

Kroppen verkar ha återhämtat sig hyfsat från maran även om benen (framsida lår) är mycket stela. Det hela kan nog förklaras med att jag härdat dem lite för klent mot stum asfalt då jag mer eller mindre tvingats köra majoriteten av min distans och kvalité på band. Störst smärta har jag i min ena armbåge som jag slog blodig under mitt fall på loppet och som efter målgång svullnade upp och såg ut som om den blivit biten av ett gäng arga getingar. Jag måste erkänna att det känns väldigt underligt att ha mest ont i en armbåge efter en fullföljd mara. Fötter ok, ben eller rygg också ok. Men inte en armbåge!

Hur som helst har jag fått lite tid att reflektera över loppet. Det som jag lyfter fram som positivt är att jag trots sololöpning fortsatte att borra på och följde min målplan nästan till punkt och pricka. Det är många faktorer som måste harmonisera för att man ska få till ett bra race och det krävs så lite för att prestationen inte ska bli hundraprocentig.

Blickar jag tillbaka på den genomförda träningen och förberedelserna som egentligen påbörjades efter hemkomsten från konferensresan till Japan (i mitten av oktober) så har jag följt och lyckats matcha de bitvis tuffa skisser och planer som Coach Lamas kryddat min tillvaro med. Då jag väl stod på startlinjen i söndags och försökte tygla mina nerver och inre demoner så tänkte jag faktiskt inte en enda tanke på all den tid och allt slit jag lagt ner otaliga träningspass för att kunna stå just där fulladdad inför detta marathonlopp. Allt fokus var istället på prestationen och de 42.2 km som låg framför mig.

Däremot fick jag låta tankarna sväva tillbaka till den träning jag genomfört vid några tillfällen under loppet. Då jag drabbades av någon mental svacka sökte jag mina tankar till liknande känslor och partier som jag upplevt under mina förberedande intervallpass. Vetskapen om att jag hade klarat av dem ingav en trygghet som fick ben och skalle att pinna på en bit till tills svackan var ett minne blott. En reflektion kring detta är således att hårda och tuffa pass kan, om de utförs korrekt, ge utövaren två positiva effekter. Dels härdas och stärks kroppens fysik och kondition, alltså muskulatur, syreupptagningsförmåga, uthållighet, syratålighet och så vidare. Den andra, ofta bortglömda, komponenten som stärks är den mentala biten. Vetskapen om att man tidigare hanterat och lyckats skaka av sig liknande situationer ingjuter gott självförtroende som i vissa kritiska situationer kan vara nästan mer värdefullt att ha i bagaget än rena snittider eller pulsvärden man presterat under hårda pass.

Jag har ännu inte sugit ut mina mellantider från klockan efter loppet eller jämfört dem mot maran jag sprang i Milano november 2008. Det finns några intressanta skillnader i förberedelserna inför dessa lopp och kanske kan jag dra några kloka slutsatser från detta. Jag ber att få återkomma med den analysen till en senare bloggpost.

Och sist men inte minst. Man kan nog lätt påstå att jag var dagens 'snackis' vid vätskestationen efter 35 km. En ensam löpare (jag) kommer springandes och missar först sin egen drickflaska på ena sidan vägen, girar över, sveper ner ett halvt bord med muggar och vattenflaskor för att sedan fastna med foten i ett bordsben och braka rakt ner baklänges i backen. Jag har nog ännu inte riktigt begripigt hur det kunde bli en sådan krasch. Har aldrig upplevt något liknande och hoppas innerligen att jag slipper uppleva något sådant igen.

Inga kommentarer: