2010-05-31

Helgaktiviteter

En fullspäckad helg är till ända. Tyvärr fullspäckad men med total avsaknad från löpning. Jag har vilat ett par dagar och sedan dragit igång med lite styrkeövningar och cykling för att hålla igång cirkulationen. Två naprapatbehandlingar har jag även hunnit med. Den senaste skedde idag på förmiddagen. Bristningen ömmar fortfarande en del så jag tvingades ställa in dagens inplanerade debutlöpning och skjuta den tills imorgon. Inte optimalt men jag har inte gett upp hoppet än om en start. Det jag är mest oroad över (förutom själva bristningen) är att jag ska tappa lite rytm och teknik i löpningen. Sedan tidigare skador vet jag att frånvaro från löpning ofta sabbar flytet. Det brukar således kännas stelt och kantigt i några pass innan muskelminnet kickar in och kommer ihåg hur man utför löpning.


Nåväl, helgen som sagt. Lördagsförmiddagen inleddes med ett kalas hos en förskolekamrat till Elias ute på Barnens Djungel. Direkt efter detta fortsatte vi till Sala och sommarstugan. Lördagen bjöd på lite blandad kompott av väder med solsken ömsom skurar. Helt ok då vi tog till flykt i bastun och kopplade av samt grillade lite god middag. På söndag var det dock vackert väder och vi passade på att njuta av solskenet. Efter hemkomst på söndagskvällen så varvade Elias ner med simskola. Jag är djupt imponerad (och oroad) över hans framsteg i bassängen. Precis sex år fyllda och ändå landade han in 50m bröstsim och 25m ryggsim utan problem. Strongt! Men som sagt, lite oroväckande är det. Kanske när jag en framtida simmare i mitt hem? Måste se till att prioritera upp löpningen nu under sommaruppehållet.

2010-05-28

Intervju och behandling

Ytterligare en dag lårbristningens tecken. Sakta men säkert läker dock låret ihop. Idag kunde jag för första gången utföra vardagliga sysslor utan smärta i benet. Gå i trappor, böja sig för att knyta skosnören mm. Man får vara tacksam för de små glädjeämnena. På förmiddagen kom Sollentunas lokaltidningsblaska ut till mig för en intervju och fotografering. Som ni förstår så kändes det inte helt bekvämt att tala om Stockholm marathon och min målsättning där när jag med cirka en vecka kvar till skarpt läge inte kan ta ett löpsteg. Ännu mer förvirrat blev det när jag ombytt och klar skulle ta några snärtiga steg framför fotografen. Nåväl, något ska de väl lyckas redigera fram. Ni vet ju alla hur mycket osanning och fuffens man kan retuschera in i de digitala bilderna nu för tiden.

För min egen del kändes det lite ovant att bli intervjuad men ska jag vara ärlig så är jag mest glad åt att friidrotten får lite mediebevakning. Jag tycker att (för?) mycket fokus läggs på fotboll och ishockey. Var det nån som förresten reagerade över den så gott som totalt uteblivna rapporteringen i de större rikstäckande blaskorna från Göteborgsvarvet? Några få fjuttiga rader och någon liten topp10-resultatlista. Bedrövligt. Vi snackar ju ändå världens största halvmara.

På eftermiddagen begav jag mig till Naprapat-Helena för vidare bedömning. Hon var försiktigt optimistisk och gav mig en liten men naggande god möjlighet till att stå på startlinjen nästa lördag. Total löpvila råder tills på måndag då det väntar ny behandling och dom.

Tills dess lever jag på hoppet.

2010-05-27

Kris i kajutan

Jag önskar jag hade något positivt att skriva om att de sista nyckelpassen innan Stockholm marathon genomförts med tider och pulsvärden enligt plan. Istället sitter jag nu på kontoret med ett bandagerat lår till följd av en lårbristning.

Skadan uppkom i tisdags under det första intervallpasset för dagen i ett planerat dubbelblock. Dubbelblocket var skissat till 2x60' där de första 30' skulle springas i ca 4:00-fart för att sista 30' öka farten till tilltänkt marafart. Det första passet skulle genomföras vid lunch och det andra strax innan middag.

Första 30' snittades runt 3:50 och sedan ökade jag farten och ansträngningen en aning för att rulla runt avslutande halvtimmen i marafart. Då det återstod sex minuter på passet tjongade det till i höger baksidalår. Kände direkt att något var galet och fick sedan halta tillbaka till jobbet. Tidigare under passet hade jag reflekterat över en lättare irritation i samma parti men jag utgick från att det var stelhet till följd av den ganska tunga träning jag genomförde förra veckan där två pass summerades upp till drygt 33 km. Jag har knaprat lite Voltaren nu ett tag för att mildra inflammationen i muskelfästet till bäckenet. Kanske var det så att Voltarenet tog bort den eventuella smärtan i låret så att jag inte lade märke till det?

Som ni säkert förstår är jag inte super pepp just nu. Direkt efter skadan var jag riktigt nere och besviken. Men efter att nu ha haltat omkring i två dagar och förbannat mitt usla lår så har dock läkningen gått åt rätt håll och jag har fortfarande ett litet hopp om att kunna stå på startlinjen på lördag.

Kom igen nu låret.
Snälla fina låret.
Läk.

2010-05-25

Vilse på Tolvanloppet

Helgen bjöd verkligen på varierande väder. Lördagen präglades av pressande solsken och medelhavsvärme medan söndagen mest liknade en höstdag med spöregn och knappa tio grader.

På lördag hade Coach Lamas kommenderat iväg mig till Tolvanloppet i Bromma fast med en viss justering. Jag skulle värma upp med att springa dit och ha cirka 70 minuter i benen innan start. Själva tävlingen skulle löpas som ett träningspass och avverkas i tilltänkt marathonfart. Normalt sett brukar jag inte vara så pepp inför dessa upplägg. Ska jag tävla vill jag stå på startlinjen och känna att jag kan göra mig själv rättvisa. Träna kan jag göra i egen regi och på hemmaplan. Nu lät jag mig dock motvilligt övertalas och jag ska erkänna att jag var lite nyfiken på loppet då bansträckningen går i det närområde där vi bodde innan flytten till Silverdal.

Starten gick och en för mig okänd schweizisk landslagsorienterare vid namn Matthias Müller drog iväg tillsammans med Micke Lindberg och Philip Rosen. Jag lät dem ploga på längst fram och sladdade en bit längre bak. Det var pressande varmt och banan är mycket kuperad men jag hittade dock marafarten. Vid 8 km hade Müller ryckt till sig en lucka ner till Lindberg medan jag hade tätat avståndet fram till Rosen och följde nu hans rygg. Det var lite knixig bansträckning med kurvor och backar och helt plötsligt inser Rosen och jag att vi har sprungit fel då vi varken såg banmarkeringar, snitslar eller funktionärer. Jag tror att Rosen vek av från banan i ett parti där han tappade synkontakt med Müller och Lindberg och jag var så fokuserad på att följa hans rygg att jag inte såg att vi sprang fel.

Lite mental uppförsbacke då man efter cirka nio km inser att man sprungit fel och dessutom har en hel del extra kilometer i ryggen. Hur som helst så är jag lite orienterad i området och försökte kryssa mig och Rosen tillbaka till bansträckningen. Några stackars villaägare stod på sina tomter och såg ganska förvånade ut när två ensamma löpare kommer frustandes med nummerlappar på bröstet.

Vid tio kilometer var jag och Rosen tillbaka på banan och vi behöll tävlingsfarten hela vägen in i mål trots att vi visste att vi skulle diskvalificeras. Jag själv motiverade det hela med att tävlingen var att betrakta som träningspass. På den sista svagt stigande och sugande kilometern in mot mål skakade jag av mig Rosen och sprang in först i mål. Faktiskt före ledarbilen. Hur ofta händer det? Strax bakom mig sprang sedan Müller in i mål som segrare och hade trots den höga värmen och kuperade banan satt ett nytt fint banrekord. Jag hade knappt 30 km på distansmätaren vid målgång och avslutade mitt träningspass med nerjogg fyra km tillsammans med Grodlårsmannen. Totalt summerade jag ihop 33 km för dagen och veckomängden på lite drygt 14 mil.

Själv var jag lite förvånad då jag aldrig tidigare lyckats springa vilse på en tävling. Bortsett från detta var Tolvanloppet en trevlig tillställning med härlig lokal prägel. Dessa stadslopp är ofta mycket trevliga med glada och positiva funktionärer och äkta genuin atmosfär.

2010-05-24

Venla tre år!

Dagens bloggpost tillägnas min underbara lilla dotter som idag passerar det mäktiga treårsstrecket. Som vanligt vid barnens bemärkelsedagar blir jag lite smått sentimental och melankolisk. Anledningen är att man vid just dessa tillfällen blir plågsamt medveten om att tiden verkligen går i en rasande takt.

Tre år. Det känns verkligen som igår Venla var nyfödd och ett litet knytte i min famn. Var i hela fridens namn tog all tid vägen?

Hur som helst så är jag evinnerligt tacksam för Venla och hennes härliga personlighet. En liten tuff tjej med glatt busigt humör och stort hjärta med mycket känslor.

Grattis Venla på din treårsdag.
Min egen lilla privata solstråle.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

2010-05-21

Långpass med intervaller

I onsdags var det dags för ett av de tyngre genrepspassen inför Stockholm Marathon. Coach Lamas hade kommenderat upp 2.5 timme enligt följande: 60' >4:00, 5x10' @3:25 pj: 2' @4:00 och avslutningsvis 30' 4:00->3:00.

Den uppmärksamma läsaren kanske konstaterar att detta var exakt samma pass som jag försökte genomföra förra veckan men som fick avbrytas då vaden smällde efter lite drygt halva passet.
Till detta pass var dock förutsättningarna ganska annorlunda. Den senaste veckan har jag dragits med en lättare förkylning och pollenbesvär. Till på köpet har jag haft en jobbig spänningshuvudvärk som inte riktigt vill ge med sig. Och slutligen, muskelfästena i bäckenet har ömmat och smärtat rätt ordenligt.

Hur som helst så drog jag igång passet och jobbade mig runt 14 km i cirka 4:10 fart. Efter en timme var jag tillbaka vid hemmet för att byta skor. Min plan var att testköra de skor jag avser springa maran i varvid jag dammade av mina 'gamla' DS Racer som jag sprang Treviso marathon i. Efter den tävlingen har jag inte använt skorna mer för att då de redan var lite slitna och jag inte ville nöta ner dem mer i onödan. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att skorna var väldigt hårda och odämpade. Vet inte om de torkat ut då de stått overksamma inne i garderoben sedan mars?

Iväg på mina fem 10-minutersintervaller och jag håller målfarten de tre första. På den fjärde börjar dock den pressande värmen göra sig påmind och jag tappar fokus och tempo. Dessutom har huvudvärken tilltagit och pulserade på ett obehagligt sätt och mitt bäcken smärtade mer än vanligt. Tripmätaren var nu även uppe i drygt 25 km och mina ben var inte alls så pigga som jag önskat. Med facit i hand skulle jag skippat DS Racern-skorna till förmån för mina färska Hyperspeed 4. Jag tycker egentligen att passformen är bättre på DS Racer men mina Hyperspeed är nyare och därmed mer mjuka och dämpade.

Kunde inte riktigt matcha skissen de två sista intervallerna och valde slutligen att skära ner den avslutande delen på passet (30' 4:00->3:30) till ren nerjogg i en kvart. Väldigt sliten i bäckenet efter passet och en sprängande huvudvärk som säkerligen hade förvärrats av den tuffa värmen och solen. Summerade upp passet till ganska exakt 34 km på 2:15.

Således inget direkt lyckats pass men det var nog trots allt en god genomkörare. Det är ju trots allt så att Stockholmsvädret anpassar sig till datumet för Stockholm Marathon och jag utgår nästan från att det kommer vara stekande solsken och en temperatur på minst 25 grader under tävlingsdagen. Alltså var det trots allt bra att komma ut i värmen och härda sig lite extra.

2010-05-19

Sport vi minns

Den anrika och högt ansedda löpsajten Sport vi minns gjorde förra veckan en liten intervju med mig inför kommande Stockholm Marathon. Självklart ser jag det som en stor ära och konstaterar krasst att det blir svårt att toppa denna mediala uppmärksamhet under återstoden av min löpkarriär. Jag har sedan länge noga följt och analyserat Håpes listor samt göttat mig i den härliga jargong som råder på forumet. Kort och gott en unik löpsajt som jag rekommenderar alla löpintresserade att besöka.

Intervjun »

2010-05-18

Hemuppgift

Igår inkasserade Elias sin första hemuppgift. Uppgiften bestod i att fundera på vad han hoppas lära sig och vad som kommer bli extra roligt när han börjar i förskoleklass till hösten.

Elias svarar:
Jag hoppas att lära mig engelska för att kunna åka till England och prata engelska med någon. Jag vill också lära mig engelska för att kunna läsa serietidningar till barnen som jag ska få när jag blir stor.

Det ska bli roligt att få nya vänner och lära sig nya saker. Det känns lite pirrigt att börja i skolan.


Kloka svar från min lille Son. Pappa Patrik, som är en mäkta stor serietidningsälskare (och samlare), fick något faderligt i ögonen när han hörde Elias vilja lära sig engelska så han kan läsa serietidningar för sina ännu ej födda barn. Det känns som om serietidningssamlingen tryggt kan överlåtas till Elias om några år. Typ när han är strax över femtio.

2010-05-17

Värme, värme och mer värme

Så var den här. Sommarvärmen. Och den var verkligen efterlängtad. Som jag delgav er i den tidigare posten så har familjen spenderat Kristi himmelsfärdshelgen i Finland och det har verkligen bjudits på galet sommarväder. Kvicksilvret letade sig upp till 26 grader när det som var som värst (bäst?) och det var verkligen tryckande varmt utomhus.

Efter fredagens utflykt till utomhusbadet så tog vi det lite lugnt under lördag och söndag då barnen fick leka ute i skogen tillsammans med sina kusiner. Skogsleken varvades med lite bad i plastkar som vi fyllde med vatten så de kunde svalka sig lite.

Jag själv drogs med en besvärlig spänningshuvudvärk som vägrade släppa taget. Coach Lamas ordinerade löpvila under lördag och söndag och jag fick istället ägna mig åt lite välbehövlig bål- och styrkeövningar. Säkerligen nyttigt men ack så tråkigt. Att det dessutom rådde shorts- och linneväder utomhus gjorde självklart inte abstinensen mindre.

Nåväl, allt som allt en väldigt trevlig och lugn ledighet med mycket sol, skratt och gott sällskap.

2010-05-14

Sommar och bad

Venla badar och skiner ikapp med det härliga vädret.

I onsdags kväll drog Familjen till Finland för att fira Kristi Himmelsfärd hemma hos Mamma Marikas föräldrar. Sedan vi anlände här har det varit helt galet väder. Det började lite gryende i torsdag med dryga 20 grader i skuggan och strålande solsken. Idag toppade temperaturen in på 26 grader och fortsatt solsken så långt ögat kan nå.

Det är lite så man känner sig perplex. Efter en tung midvinter och vår som mest liknat en frysbox så är jag lite tagen på sängen. Jag hade liksom räknat med 2-4 grader, regn och snålblåst. Jag tittar ner i bagen och begrundar valet av löpkläder jag medtagit. Underställ, mössa, vantar, långtights och vindjackor. Endast ett ynka par löpshorts och en t-shirt. Egentligen är det samma utrustning som jag brukar iklä mig under vinterpassen. Nåväl, inget att hänga läpp för. Jag har verkligen längtat efter varmt gott väder och nu är det här.

Dagen till ära begav sig familjen till utomhusbadet nära Helsinkis olympiastadion. Fin gammal anrik mark som man beträder och statyn av Finlands svar på Bekele (Paavo Nurmi) förtjänar alltid en extra vördnadsfull bugning då den passeras. Barnen lekte som besatta i simbassängerna över drygt tre timmar innan vi var tvungna att avbryta det hela för att äta lunch. Imorgon ska sommarvädret fortsätta med cirka 25 grader och jag har som mål att skina ikapp med solen precis hela tiden.

2010-05-12

Nära skjuter ingen hare

Min onda hals har fått diktera träningsvillkoren nu i ett par dagar och till följd av detta tvingades jag ställa in söndagens planerade långpass/intervallpass över 150'. Långsamt men säkert har dock halsen blivit lite bättre och jag flyttade därmed fram passet till igår.

Att lyckas klämma in ett 2.5-timmes pass på en vardag med barn som ska hämtas på dagis krävde lite special meck. Farfar fick rycka in och hämta/passa barnen fram till klockan 18. Jag själv kompade ut lite tid från jobbet och begav mig hem så jag kunde påbörja passet 15:30. Skissen sa uppvärmning i 60' i fart strax över 4:00. Rullade runt på lätta och fina ben i 4:10-fart och behövde inte bränna någon energi. Efter knappa timmen var jag tillbaka hemma där jag snabbt bytte skor till modell lite lättare. Sedan snabbt ut igen på temposträckan runt Silverdal för passet andra del: 5x10' @3:25 med pausjogg 2' @4:00. Hittade snabbt tempo och flyt men framför allt var skallen med på noterna. Ska man vara ute och ploga 37-38 km så kan den mentala biten vara en lika stor utmaning som de faktiska intervallerna. Klockade in den första tian med snittet 3:25 vilket följdes upp av 3:24 på andra.

Tripmätaren hade nu tickat upp till knappa 23 km och jag noterade hur lätt det kändes. Ingen stumhet utan bra driv och press utan att behöva slita alls. Mentalt var jag redan klar med de fem 10'-intervallerna och fokuserade nu på passets tredje och avslutande del: 30' i 4:00->3:30. Då från ingenstans sved det till lätt i höger vad. Först trodde jag det var någon insekt som irriterade där men sedan kände jag igen de karakteristiska symptomen från en vadbristning. Jag är ganska vad vid dessa men har faktiskt varit förskonad från dem under en längre period. Det som är lite märkligt är att de normalt sett endast uppkommer i lite högre farter då man får pressa på mer med vaderna. I ren tröskelfart är belastningen inte den samma och därmed brukar det inte uppstå några bristningar.

Jag fick alltså kliva av efter 90 minuter och 23 km för att jogga hemåt. Det var en stor fördel att jag valt att snurra runt intervallerna nära hemmet. Jag undrar vad jag hade gjort om jag varit 15 km från hemmet då bristningen slog till? Givetvis var jag mäkta besviken. Jag hade ruggigt bra ben under passet och en skalle som var koncentrerad och fokuserad på arbetsuppgiften. Dessutom hade jag fixat barnpassning och dragit hem tidigare från jobbet. Att tvingas avbryta passet kändes således extra tungt. Bristningen i sig verkar vara av det lättare slaget och jag kan säkert köra lätt distans redan idag. Kvaliteten får jag dock vänta med tills helgen. Då blir det tredje försöket på det ovan beskrivna passet. Vad är det man säger? Tredje gången gillt?

2010-05-11

Selleri [forts.]

Igår vid matbordet skruvade barnen lite på sig. Det bjöds på yakiniku som barnen i och för sig är storförtjusta i men till detta grillade vi även lite grönsaker vilket inte inbringar samma glädjefaktor. Framför allt sparris uppskattas inte. Jag gav mig dock inte utan försökte framhäva och bedyra grönsakens fina och prestationshöjande egenskaper.

Elias: Jag tycker inte om sparris.
Patrik: Inte?
Elias drar ner mungiporna och statuerar en ledsen smiley.
Patrik: Men vet du varför du sprang så snabbt på tävlingen senast?
Elias: Nej, varför då?
Patrik: För att du ätit sparris tidigare. Det blir man stark och snabb av.
Elias begrundar pappas ord under en liten stund.
Elias: Nej det tror jag inte på.
Patrik: Varför inte det?
Elias: För att den gamla sparrisen har jag redan bajsat ut. Den finns inte mer och jag sprang snabbt ändå.

Det går inte att kontra ett sådant påstående.
Pappa Patrik ägd.

2010-05-10

KHR 2010 - Knattelopp

Elias och Venla var glada och nöjda efter loppet.

Under lördag arrangerade min klubb, FK Studenterna, Kungsholmen Runt. Förutom klasserna halvmarathon och 10 km så var det ett Knattelopp på 1 km för barnen. Jag själv jobbade som funktionär med tävlingen men hann med ett avbrott för att coacha/fota/heja på Elias och Venla när de sprang runt.

Mot starten.

I sann klassisk Coach Lamas-anda försökte jag förklara för Elias att det var klokast att ta det lite lugnt i den inledande tjuvrusningen direkt efter start. Bättre att ha krafter kvar mot slutet av loppet för att plocka upp löpare som passerat bäst-före-datum. Elias verkade ha sugit upp dessa instruktioner på bästa tänkbara sätt. Han höll sig lugn inledningsvis och skruvade sedan upp tempot successivt och sprang in på 6:14 och först i sin åldersklass. Pappa Patrik mäkta stolt. Och jobba fick jag dessutom. Jag hade som plan att fota honom och Venla vid starten för att sedan genskjuta honom vid mitten av banan för lite fotografering. Nu borrade Elias på så bra i spåret att jag så när höll på att missa honom och sedan fick jag stå på ganska bra igen för att hinna plåta honom vid målgång. Till nästa år lär det bli problem. Då får jag nog skära ner på fotoplatser utmed banan.

Sista tredjedelen kvar nu för Elias.

Venla ska även hon ha stort beröm. Inte ens tre år fyllda så sprang hon runt helt för egen maskin endast med ett kort avbrott då skosnöret gick upp. Elias gjorde samma sak som treåring men då fick jag lirka lite extra mot slutet och locka honom med den väntande glassen och medaljen. Några sådana knep behövde inte tas till med Venla. Hon borrade på med ett leende på läpparna och såg ut att njuta hela vägen. Måste erkänna att jag var mycket imponerad av barnen. Att springa runt en kilometer då man är tre respektive sex år är en ansenlig sträcka. Pappa Patriks hjärta bankade extra stolt hela helgen. Faktum var att det nästan var roligare att springa tillsammans med barnen än att tävla själv.

Elias i mål och nöjd ägare av glass samt medalj.

Resultaten från Kungsholmen runt »

Tyvärr präglades senare delen av Kungsholmen Runt av suligt kallt väder och sedan regn vilket gjorde att jag frös som en hund. Med tanke på att jag redan innan tävlingen känt mig lite lätt förkyld så vaknade jag upp på söndagen med rejält med halsont och ett taskigt allmäntillstånd. Att matcha Coachens 2.5-timme långpass med 90' intervaller i 3:25-fart fanns inte på världskartan. Fick istället revidera planen och körde lite lätt distans istället. Förhoppningsvis kan jag skaka av mig den här förkylningen snabbt och återgå till normalträning så fort som möjligt.

Venla strax innan upploppet. Fortfarande pigga ben och med ett leende på läpparna.

Målgång för Venla och inkasserar glass och medalj.

2010-05-07

4x3km @3:15, PJ: 1km @3:45

Stygg skiss av Coachen damp ner för några dagar sedan. Onsdagens intervallpass gjorde mig lite lätt nervös. Ett ordentligt pass som skulle köras med en kropp som de senaste dagarna upplevts som seg till följd av pollenbombningen som nu är i antågande. Jag lider inte av så stora pollenbesvär men just nu är jag inne i en period då jag på morgonen känner att återhämtningen blivit lite lidande då kroppen säkert får jobba mer än normalt för att hålla sig fri från pollen. Hur som helst, inte så mycket att orda om. Det är en begränsad tid då detta stör och snart är det ett minne blott.

Skissen signerad Lamas sa 4x3km @3:15-fart eller aningen långsammare beroende på hur kroppen svarade upp. Det som dock stack ut lite med passet var den ogenerösa pausjoggen som bestod av en kilometer på 3:45. Värmde upp med 20 minuters löpning från 4:20 ner mot låga 4:00 innan jag körde lite stretch och löpskolning. Efter detta drog jag igång intervallerna som förlades till temposträckan runt Silverdal. Hade inte jobbat upp pulsen ordentligt under uppvärmningen vilket avspeglades på första kilometern som klockades på 3:22. Bortsett från denna så landades alla övriga kilometer mellan 3:10-3:16 och jag hade ett gott flyt i löpningen och behövde inte slita mig fördärvad. Benen var genomgående pigga och med på noterna men andningen upplevdes som lite ansträngd då det känns lite som om jag inte kan supa in tillräckligt med luft på grund av pollenbesvären. Svårt även med pausjoggen som jag slarvade lite med. Istället för 3:45 hamnade den på 3:50. Men det är ganska svårt att springa klart en intervall på tre kilometer i 3:15-fart och sedan direkt hitta ett 3:45-joggtempo. Jag hade säkerligen kunnat pressa ner pausjoggen några sekunder till men fartkänslan är svårbedömd i dessa situationer.

Måste erkänna att jag var ganska nöjd med utfallet på passet som genomfördes trots lite slitet allmäntillstånd. Om bara grönskan/blomningen tar och lugnar sig lite framöver så kan det säkert gå ännu snabbare.

Utfall:
1. 9:53
2. 9:43
3. 9:42
4. 9:45

2010-05-05

Amerikanerna fortsätter springa snabbt

I höstas uppmärksammade jag er på en mycket intressant och välskriven artikel på friidrott.se vilken behandlade de stora löpframgångarna som skett på sista tiden i USA. I förrigår publicerades en uppföljande artikel med hänsyn till det nysatta amerikanska rekordet på 10 000m.

I sitt debutlopp (!) på sträckan satte alltså Chris Solinsky ett nytt och prydligt rekord då han gick i mål på den fina tiden 26:59.20. Inte nog med att han fullkomligt smulade sönder Meb Keflezighis tidigare rekord på 27:13.98 han underskred även den magiska 27-minutersgränsen. I och med detta blev han den 31e mannen i världen som lyckats ta sig under 27 minuter och faktiskt den förste som inte är född i Afrika. Solinsky avslutade loppets 800m på 1:56.2 vilket säkerligen skulle gjort självaste Bekele stolt.

Loppet höll otroligt hög klass vilket man kan se om man studerar resultatlistan. Elva man under 28 minuter och däribland hittar vi även en till amerikan, Galen Rupp, som underskred det tidigare gällande amerikanska rekordet med sina 27:10.74 då han kom in på en fjärde plats.

Amerikanernas fina utveckling på långdistanslöpningen fortsätter således och det ska verkligen bli intressant att följa några av dessa herrar under säsongen då de kommer till de europeiska galorna för att tävla.

2010-05-04

Ägd

Det här med språkbruk och generationsskillnader fick en ny dimension i bilen på väg till sommarstugan i fredags. Farfar satt och tränade Elias på lite plus och minus. Till saken hör att jag även gett Elias en miniräknare. Inte vilken miniräknare som helst utan en härligt oanvänd mint-condition industridesignad Sharp miniräknare från 1986. Vissa av er känner säkert igen dessa med deras karakteristiska (på den tiden) state-of-the-art solceller placerade högst upp. En kollega hade köpt på sig ett restparti (?) sådana och jag var inte sämre än att inhandla ett gäng av honom för en billig peng.

Hur som helst. Efter lite inledande huvudmatematik ville Elias prova minräknarens funktionalitet och bad därför Farfar höja svårighetsgraden på frågorna. Föga överraskande gav miniräknaren rätt svar på varje fråga.

Elias: En gång till!
Farfar: Men är det någon idé då du har en miniräknare?
Elias: Jo!
Farfar: Ok, vad är 72 minus 36?
Elias upptagen med att knappa på miniräknaren.
Elias: 36?
Farfar: Ja det stämmer.
Elias bränner av ett tjut av triumf.
Elias: Wow, jag total-äger!
Farfar konfunderad.
Farfar: Vad är det du äger?
Elias: Jag äger!
Farfar: Vaddå äger? Miniräknaren?

Och här släpper vi diskussionen. De kom inte längre. Liksom tekniken förändras och går framåt gör även språket så. Men ibland uppstår det lite missförstånd mellan olika generationers språk/talbruk. Vi nöjer oss så för denna gång.

Frågan jag ställde mig var vem som egentligen var ägd?
Farfar eller Elias?

2010-05-03

Sommarstugepremiär


Fredagen bjöd på ganska trevligt väder varvid familjen tillsammans med farfar beslutade att premiärspendera helgen vid sommarstugan i Sala. Alltid trevligt att komma bort lite från vardagen och koppla av med en tillvaro kryddad med bastu och grillning. Tyvärr ville inte mitt 3G-modem kramas med Win7 varvid bloggen fick utså att bli ouppdaterad under valborgsmässoafton.

Lördagen bjöd dock på allt annat än inbjudande väder. Askgrå molnhimmel och en temperatur som fick en att tänka på vinterjackor förstärkt med dunfyllning. Till på köpet blåste det som attan vilket självfallet inte direkt bredde på sommarvibbarna. Inget att hänga läpp för. Vi klädde på oss själva och barnen och begav oss sedan till lekparken strax utanför Sala-centrum där de lekte så det stod härliga till.

Senare under eftermiddagen var det dags för mitt långpass. De två senaste veckorna har jag inte genomfört något sådant då helgerna fokuserats kring de två tävlingarna TDM och TSM. Nu fanns det dock inga ursäkter kvar. Varken det suligt kassa vädret eller brist på sällskap godtogs som bortförklaringar varvid jag fick stå ut med mitt eget sällskap under ganska exakt två timmar och inget annat än vinden som piskade mig i fejjan. Jag iklädde mig faktiskt exakt samma löpkläder jag brukar ha då termometern visar minus tio grader. Så ruggigt kändes det. På något sätt fick jag tiden att gå och tog mig trots allt igenom passet. Sista milen var det nog enbart tanken på den vedeldade bastun vid sommarstugan som drev mig framåt. Detta ser jag som en av mina brister som löpare. Jag blir lätt otålig vilket framför allt blir påtagligt på dessa långpass som ska tröskas i någon form av behagligt avslaget tempo. Det händer för lite, jag vill ha/behöver lite variation och tempo då går tiden snabbare, i synnerlighet om jag inte har sällskap på mitt långpass. Coach Lamas känner dock till att mina avgrundsdjupa brister och brukar därför lägga in några snabbare partier för att mentalt lätta upp passet men till denna gång hade vi valt att inte göra detta då benen fortfarande känts lite sega efter TSM.

Både ben och väder var dock på klart bättre humör under söndagen. Solen sken och man började så smått tina upp. Benen indikerade på att post-TSM-perioden var över och jag rullade runt på mitt distanspass i gott tempo och jag var nästan tvungen att dra i handbromsen för att inte bränna onödigt mycket energi. Sammanfattningsvis summerades veckan till knappt 14 mil och ett snabbdistanspass på 24 km där jag jobbade mig ner från 3:50 till 3:25/km.