2010-05-12

Nära skjuter ingen hare

Min onda hals har fått diktera träningsvillkoren nu i ett par dagar och till följd av detta tvingades jag ställa in söndagens planerade långpass/intervallpass över 150'. Långsamt men säkert har dock halsen blivit lite bättre och jag flyttade därmed fram passet till igår.

Att lyckas klämma in ett 2.5-timmes pass på en vardag med barn som ska hämtas på dagis krävde lite special meck. Farfar fick rycka in och hämta/passa barnen fram till klockan 18. Jag själv kompade ut lite tid från jobbet och begav mig hem så jag kunde påbörja passet 15:30. Skissen sa uppvärmning i 60' i fart strax över 4:00. Rullade runt på lätta och fina ben i 4:10-fart och behövde inte bränna någon energi. Efter knappa timmen var jag tillbaka hemma där jag snabbt bytte skor till modell lite lättare. Sedan snabbt ut igen på temposträckan runt Silverdal för passet andra del: 5x10' @3:25 med pausjogg 2' @4:00. Hittade snabbt tempo och flyt men framför allt var skallen med på noterna. Ska man vara ute och ploga 37-38 km så kan den mentala biten vara en lika stor utmaning som de faktiska intervallerna. Klockade in den första tian med snittet 3:25 vilket följdes upp av 3:24 på andra.

Tripmätaren hade nu tickat upp till knappa 23 km och jag noterade hur lätt det kändes. Ingen stumhet utan bra driv och press utan att behöva slita alls. Mentalt var jag redan klar med de fem 10'-intervallerna och fokuserade nu på passets tredje och avslutande del: 30' i 4:00->3:30. Då från ingenstans sved det till lätt i höger vad. Först trodde jag det var någon insekt som irriterade där men sedan kände jag igen de karakteristiska symptomen från en vadbristning. Jag är ganska vad vid dessa men har faktiskt varit förskonad från dem under en längre period. Det som är lite märkligt är att de normalt sett endast uppkommer i lite högre farter då man får pressa på mer med vaderna. I ren tröskelfart är belastningen inte den samma och därmed brukar det inte uppstå några bristningar.

Jag fick alltså kliva av efter 90 minuter och 23 km för att jogga hemåt. Det var en stor fördel att jag valt att snurra runt intervallerna nära hemmet. Jag undrar vad jag hade gjort om jag varit 15 km från hemmet då bristningen slog till? Givetvis var jag mäkta besviken. Jag hade ruggigt bra ben under passet och en skalle som var koncentrerad och fokuserad på arbetsuppgiften. Dessutom hade jag fixat barnpassning och dragit hem tidigare från jobbet. Att tvingas avbryta passet kändes således extra tungt. Bristningen i sig verkar vara av det lättare slaget och jag kan säkert köra lätt distans redan idag. Kvaliteten får jag dock vänta med tills helgen. Då blir det tredje försöket på det ovan beskrivna passet. Vad är det man säger? Tredje gången gillt?

Inga kommentarer: