2010-05-03

Sommarstugepremiär


Fredagen bjöd på ganska trevligt väder varvid familjen tillsammans med farfar beslutade att premiärspendera helgen vid sommarstugan i Sala. Alltid trevligt att komma bort lite från vardagen och koppla av med en tillvaro kryddad med bastu och grillning. Tyvärr ville inte mitt 3G-modem kramas med Win7 varvid bloggen fick utså att bli ouppdaterad under valborgsmässoafton.

Lördagen bjöd dock på allt annat än inbjudande väder. Askgrå molnhimmel och en temperatur som fick en att tänka på vinterjackor förstärkt med dunfyllning. Till på köpet blåste det som attan vilket självfallet inte direkt bredde på sommarvibbarna. Inget att hänga läpp för. Vi klädde på oss själva och barnen och begav oss sedan till lekparken strax utanför Sala-centrum där de lekte så det stod härliga till.

Senare under eftermiddagen var det dags för mitt långpass. De två senaste veckorna har jag inte genomfört något sådant då helgerna fokuserats kring de två tävlingarna TDM och TSM. Nu fanns det dock inga ursäkter kvar. Varken det suligt kassa vädret eller brist på sällskap godtogs som bortförklaringar varvid jag fick stå ut med mitt eget sällskap under ganska exakt två timmar och inget annat än vinden som piskade mig i fejjan. Jag iklädde mig faktiskt exakt samma löpkläder jag brukar ha då termometern visar minus tio grader. Så ruggigt kändes det. På något sätt fick jag tiden att gå och tog mig trots allt igenom passet. Sista milen var det nog enbart tanken på den vedeldade bastun vid sommarstugan som drev mig framåt. Detta ser jag som en av mina brister som löpare. Jag blir lätt otålig vilket framför allt blir påtagligt på dessa långpass som ska tröskas i någon form av behagligt avslaget tempo. Det händer för lite, jag vill ha/behöver lite variation och tempo då går tiden snabbare, i synnerlighet om jag inte har sällskap på mitt långpass. Coach Lamas känner dock till att mina avgrundsdjupa brister och brukar därför lägga in några snabbare partier för att mentalt lätta upp passet men till denna gång hade vi valt att inte göra detta då benen fortfarande känts lite sega efter TSM.

Både ben och väder var dock på klart bättre humör under söndagen. Solen sken och man började så smått tina upp. Benen indikerade på att post-TSM-perioden var över och jag rullade runt på mitt distanspass i gott tempo och jag var nästan tvungen att dra i handbromsen för att inte bränna onödigt mycket energi. Sammanfattningsvis summerades veckan till knappt 14 mil och ett snabbdistanspass på 24 km där jag jobbade mig ner från 3:50 till 3:25/km.