2010-08-31

Kräftskiva och finnkamp

Den gångna helgen inleddes med en rivstart då familjen under fredag eftermiddag steg på X2000 mot Töreboda och den årliga kräftskivan hemma hos Mamma Marikas chef tillsammans med övriga anställda och deras barn och respektive.

Barnen på strålande humör så resan dit ner blev en räkmacka. För min egen del satt jag och försökte följa Finnkampen via radio på en svajig 3G-lina i mobilen. Det gick väl si så där men jag lyckades ändå upprätta goda signalförhållanden när herrarna bjöd upp till god kamp och vann sin 5000m-gren med 12-10. Då det väl stundade 10000m damer med Grimforskan i huvudrollen hade vi redan anlänt varvid jag snabbt som attan letade upp en tv för att njuta av kampen. Utan att gå in på detaljer skadade sig Grimforskan tidigt i loppet men gjorde trots detta en heroisk insats som faktiskt tog sig till mål och det som tredje dam i loppet endast några få sekunder från sitt nyligen satta pers. Otroligt. Kräftskivan sedan var mycket trevlig och vi hade alla en mycket skön kväll i det Hajtstorp, ett stenkast från Götakanal.

På lördag passade jag på att låna en mountainbike för att rasta mina cykelben. Satte kurs mot Sjötorp någon mil utmed Götakanal innan jag vände tillbaka igen. Mycket mycket vacker miljö som förutom på några få slussar inte bjöd på en enda höjdmeter. Vi hann även med några andra aktiviteter under lördagen så som att smida lite hos en smed. Jag fick smida ett löv medan Elias fick smida ett svärd(!). Världen är orättvis.

På vägen hem var det återigen dags att koppla upp radion och följa Finnkampen. Jag fick nästan en tår i ögat av de svenska herrarnas insats på 10000m. Kipkurui mer eller mindre offrades längst fram som farthållare åt finnarna som förmodligen ville skaka av sig svenskarna tidigt men det var egentligen bara Peterson som blev avhakad. När det väl drog ihop sig för det avslutande varvet så trillade först Utriainen av pinnen innan Käcken tog revansch på Räsänen och spurtade ner honom de sista meterna innan mållinjen. Så skönt. Bakom dessa herrar stod även Granström för en mäkta fin insats och sänkte sitt pers med nästan en minut. Granströms pers tror jag är satt 2005 då han vann SM-guld på Sollentuna vallen i över 30 graders hetta. Jag själv minns detta lopp som det förmodligen varmaste jag någonsin sprungit så att karln var god för bit under 30 minuter var ingen överraskning. Nu med perfekta yttre förhållanden och en dragvillig finne som höll tempo längst fram i spets så hyvlade han alltså av en rejäl bit på perset.

Så mina farhågor om att herrarna skulle få det tungt och jobbigt på 5000m och 10000m blev alltså felaktig. Och det är bara att buga och bocka för förstklassiga insatser av dem.

2010-08-27

Finnkamp och kräftskiva

Mycket kul står på dagens agenda. Först ut är avfärden mot Töreboda och Hajstorp där det stundar den årliga kräftskivan med tillsammans med Mamma Marikas kollegor. Mäkta trevligt.

Tyvärr krockar tågresan ner dit med två ytterst viktiga händelser: Finnkampen och Diamond League. Det viktigaste är naturligtvis Finnkampen i Helsinki som avgörs under fredag och lördag. Årets Finnkamp är extra intressant för mig då klubbens kometlöpare Susanne Grimfors gör en dubblering på både 5000m och 10000m. Grimforskans utveckling den här säsongen har varit otrolig och kurvan pekar allt jämnt spikrakt upp. Är det nån på allvar som ska ta upp kampen med Isabella på svensk mark i framtiden så stavas det Grimfors. Finskorna lär få se sig hyfsat distanserade av svenskorna på dessa distanser. Värre ser det dock ut för herrarna där tidigare års svenska fördel har vänts till finnarnas favör. Finnarna mönstrar säkert Räsenen, Utriainen och Kipkurui vilka alla presterat klart bättre tider än svenskarna. Men tider betyder som bekant inte allt i dessa placeringslopp. Jag hoppas på rävspel och suligt tempo längst fram så kanske några av våra svenska löpare kan dra längsta strået i en spurt. Men med tanke på att Musse ska dubblera med 5000m på fredag och 3000mh på lördag så kommer säkert finnarna sätta full fart från början för att trötta ut honom.

Nu återstår bara problemet hur jag ska se Finnkampen på tv när jag sitter på tåget till Töreboda? Den primära ansatsen stavas SVT-play på iPaddan eller iPhone via wifi på tåget. Vi får se hur det går med det.

2010-08-26

Skadeläget

Lite updates om skadeläget. I måndags testade jag att springa 3x10' på löpbandet med ökande fart. Kände nästan omgående att det inte stämde i bukmuskulaturen men förmådde mig inte mentalt att kasta in handduken. Det var så otroligt skönt att springa fast det självfallet gjorde ont. Att få sätta benen i rullning och komma upp i steget, som jag längtat. Men som sagt, lycka är kort, alldeles för kort.

Under kvällen efter passet kom en obehaglig ömhet och skörhet tillbaka i skadeområdet vilket givetvis inte sände ut några positiva vibbar. Dagen efter (tisdag) var det återbesök hos ärkedoktorn. Blodproverna vi tog förra veckan visade dock goda värden. Men eftersom kortisonsprutan inte åstadkommit någon som helst förbättring så konstaterade han att det helt enkelt inte rör sig om någon inflammation i bukmuskulaturen. Det handlar väl helt enkelt om uteslutningsmetoden just nu. Nästa lead är att skadan sitter så pass djupt i muskulaturen att vila eller inflammationsdämpandepreparat inte hjälper eller fungerar. Anledningen till att exempelvis Voltaren haft en lindrande effekt är nog helt enkelt att de smärtlindrar.

Jag fick en ny remiss för MRI så att vi har en färsk sådan för området som ska undersökas och sedan ska kontakt upprättas med två läkare med fokus på fotbollsrelaterade skador. Det verkar som om fotbollsspelare i större utsträckning har liknande problem som jag har, då den för friidrottare är mycket ovanlig. MRI:n genomförde jag redan dagen efter så vi får se inom kort vad den visar.

Hur som helst så lär det alltså bli en hel del cyklande framöver. Jag har väl i och för sig mentalt varit inställd på detta så jag behöver inte bryta ihop fullständigt och krypa ihop i fosterställning och grina. Men det som är psykiskt påfrestande är ovissheten om hur länge jag kommer bli fast på cykeln och ovissheten om att inte veta exakt vad som är fel i kroppen.

Tack vare gästboken på den eminenta sajten Sport vi minns så fick jag tag på följande mycket intressanta skrift: Practical Orthopaedic Sports Medicine & Arthroscopy vilken behandlar skador och problem i buken/ljumskarna. Jag har fått en hel del kommentarer av personer med liknande problem som jag här på bloggen. Jag hoppas några av er finner lite nyttig och intressant läsning i artikeln. Detta är den första riktigt seriösa jag läst med vetenskaplig och medicinsk inriktning. Hör av er om vad ni tycker om texten.

2010-08-24

Gråsparv

En liten sorglig incident inträffade i morse hemma precis efter det att barnen lämnats på dagis. Helt plötsligt small det till i köksfönstret och jag hann se en liten stackars gråsparv störta ner mot marken. Den lilla sparven hade inte sett fönstret och därmed kraschat rakt i det med förmodad bruten nacke som följd.

Sparven lämnade dock av i stor stil då den såg till att stilrent likt en döende svan falla ner på barnens trehjuling som stod parkerad på marken nedanför fönstret. I klassisk stilren manér lade den sig med en sista kraftansträngning tillrätta på sadeln och lämnade sedan jordelivet. Mamma Marika och jag var glada över att barnen inte behövde bevittna detta då vi skopade upp fågeln i en liten spade och återlämnade den till Moder Natur.

Senare under kvällen så berättade jag för barnen om det som hade inträffat tidigare under dagen. Fast förstås med ett lite modifierat slut för gråsparven i åtanke. Så långt hann jag dock inte. Venla avbröt mig:

Patrik: Då kraschade en liten gråsparv rakt in i fönstret.
Venla: Gjorde den?
Patrik: Ja, och den blev lite yr men flög iväg sedan.
Venla: Nej det gjorde den inte.
Patrik: Inte?
Venla: Nej den dog.
Patrik: Eh, nä det gjorde den inte. Den blev lite yr men kunde sedan flyga iväg sedan.
Venla: Nej det kan man inte göra om man flyger in i ett fönster.
Patrik: Kan man inte?
Venla: Nä, då dör man.

Och så var den diskussionen avslutad. Utan omsvep. Venla vet precis vad som händer om en liten gråsprav kvaddar rakt in i rutan med skallen först. Då dör den.

Så mycket för min mildrande version av händelseförloppet.

2010-08-23

SM-betraktelser

SM i Falun är slut och mästerskapet bjöd på en rad olika intressanta betraktelser. Först och främst väljer jag att beklaga mig över den mediabevakning mästerskapet fick. SVT gjorde en hårdsatsning (not) i år med tre sändningstillfällen på totalt 70 minuter. Till på köpet var det ofta sena kvällstider. Inte prime time eller live. Klent. Att få cirka 20 minuter per dag är under all kritik. Och inte blir jag på bättre humör när till exempel halva sändningen under fredagen var en intervju med Sanna Kallur. Visst hon är en duktig friidrottare och jag har inget emot henne. Men till saken hör ju det att hon inte alls tävlade under SM. Hon var/är skadad. Istället för att se de olika grenarna och lyfta fram sådana vi normalt sett inte ser i sändningar så bjöds vi (igen) på en lång intervju.

Och om jag får fortsätta vara petig så var segerintervjun med Musse efter hans 10000m-lopp längre än bilderna från själva loppet. Är det för mycket begärt att be redigerarna klippa in bilder från själva loppet som Musse i efterhand kommenterade?

Och när jag ändå är inne på Musse så måste de ju självfallet gratuleras till hans trippel. Men sett över de tre loppen han genomförde så fick han överraskande mycket serverat på silverfat. Uppenbarligen är respekten för honom så stor att alla övriga konkurrenter blir helt paralyserade. Jag måste erkänna att jag förvånades över att ingen konkurrent gick till spets och hårdkörde direkt från start på söndagens 5000m-lopp. En Musse med två lopp i benen på två dar borde åtminstone vara lite mer sliten än normalt även om han inte sattes på några direkta prov. Enda sättet att dra det längsta strået mot honom borde således ha varit att sätta ordentlig fart direkt från början och grilla honom från steg ett. Men ingen vågade. Respekten var för stor. Och utan att direkt förta sig kunde Musse lägga in ett planenligt ryck efter 3000m och sedan kontrollera loppet in i mål.

Andra lite mer märkliga händelser som utspelade sig innan eller under SM:
- Rizak Dirshe klev av flyget (!) på fel hållplats(?) på väg till Falun och befann sig helt plötsligt i Örebro istället för Borlänge. För att hinna till starten på 1500m (kval) blev det taxi en bit. 15 mil ganska exakt. Men han hann dit i tid. Kvalade och vann sedan finalen. Slutet gott allting gott. Källa: Sport vi minns.
- På damernas 3000m hinder kom det fyra (!) tjejer till start. Ni läser rätt. Fyra.
- Överlägset först av alla (fyra) damer under 3000m hinder var Lena Örn. Men hon sprang fel vid första passagen av vattengraven och diskvalificerades. Verkligen trist och snopet.

2010-08-19

Kreativitet

Mitt i all hopp och förtvivlan om kortisonsprutan ger någon effekt så måste jag flika in med barnens underbara kreativitet. Jag tycker det är så himla härligt att se deras skaparglädje när det gäller att teckna och måla.

Direkt hem efter dagis och barnen rusar upp för trappan till sina rum. Slänger sig framför sina skrivbord och langar upp papper, pennor och kritor. De har tydligen upplevt något roligt och häftigt under sin dag på dagis och nu gäller det att smida medan järnet är varmt. Med tungan i rätt position i munnen så ritas det länge och målmedvetet. Det skapas konstverk och det är underbart att bara stå där och studera dem. Barnen ritar intensivt och efter en stund är de färdiga och lutar sig bakåt samtidigt som de kritiskt granskar vad de åstadkommit. Och sedan är det tydligen något annat som måste ritas och förevigas. Nya intryck att försöka teckna ner. Gasen i botten.

Hur är detta i kontrast till hur jag själv beter mig? Well, jag har i hela mitt liv alltid varit oerhört intresserad och fascinerad av folk som kan rita och teckna duktigt. Under hela min uppväxt läste jag serietidningar och försökte sedan själv teckna olika figurer. Men i takt att man växer upp så blir man helt enkelt stelare och tråkigare. Vågar liksom inte göra ett försök och ta ut svängarna en aning. Kraven är för stora. Ser bara felen i det man försökt teckna ner. Risken att bli missnöjd med sin oförmåga att rita ner det som i huvudet ser kristallklart ut är för stor. Pannkaka.

Och det är det här som jag älskar hos barnen. De har inga sådana krav eller laster. För dem är ritandet ett sätt att bearbeta och hantera olika upptäckter eller situationer de nyligen upplevt. Blir det inte riktigt som de hade tänkt sig på pappret så finns det ju tusen nya papper eller idéer som de kan försöka teckna ner. Jag önskar jag kunde bete mig på samma sätt efter det att jag kom hem från någonting roligt som har hänt under dagen. Kasta mig ner framför skrivbordet och försöka rita ner det som hänt. Men icke. Och ärligt talat, hur många vuxna gör egentligen något sådant? Jag vet, det finns tusen olika ursäkter där den tyngsta posten säkert har att göra med bristen på tid. Men ändå, tänk om...

Kan jag inte rita i samma anda och frenesi som barnen så gör jag det näst bästa en förälder kan göra. Jag spar allt de skapar. Allt från små tecknade dockteaterfigurer till stora A3-målningar av Dödsstjärnan. Allt sparas i olika boxar där varje kreation noga dateras, namnges och får en liten (hjälpande) beskrivning ibland av vad som antingen har ritats eller skrivits.

Och riktigt häftigt blir det sedan när man efter några år kan bläddra tillbaka i dessa lådor och betrakta deras målningar. Det är som en alldeles egen privat liten tidsmaskin. Och man blir då plågsamt medveten om att tiden rusar fram även om man just i dessa ögonblick önskar man kunde stanna tiden.

2010-08-18

Vill känna smärta

Det har nu gått drygt 36 timmar sedan jag fick min kortisonspruta och jag känner inget. Alltså ingen smärta på grund av injektionen. Och det oroar mig. Ganska mycket faktiskt.

De flesta jag varit i kontakt med som tidigare behandlats på samma så säger att det i regel gör rätt ont dels då man får sprutan och framför allt några timmar efteråt då bedövningen släpper. Upp till lite drygt ett dygn kan smärtan sitta i innan den dämpas. Och det hela verkar ju vettigt. Man sticker in en nål i en redan irriterad del på kroppen och injicerar kortison. Klart den blir sur.

Men som sagt. Jag kände nästan ingenting vid själva nålsticket och jag har absolut inte känt någon som helst smärta nu drygt 36 timmar senare. Så jag undrar således om doktorn träffade rätt?

Vad gäller smärtan i buken som jag dragits med tidigare så känner jag visserligen inte av den heller. Men åt andra sidan tog jag vila under gårdagen från träning och körde ett bara lättare distanspass på trainern idag där jag passade mig för att pressa på för hårt så att kortisonet skulle få verka i fred. Dessutom har jag tidigare under min skadeperiod svarat oerhört bra på Voltaren som är smärtstillande och antiinflammatoriskt. Men denna mildring har bara varit temporär. Så fort jag slutat äta tabletterna så har smärtan kommit tillbaka omgående. Även om doktorn injicerat kortisonet på fel ställe så är det alltså högst sannolikt att jag under en begränsad period inte skulle känna av min skada på grund av koritsonet i kroppen. Men så fort den effekten ebbar ut kanske jag är tillbaka på ruta ett.

Argh. Dessa tankar och allt detta velande. Det gör mig galen. Jag önskar tiden kunde gå lite fortare och besöket hos doktorn nästa vecka vore avklarat. Efter det hoppas jag att jag lätt kan återuppta löpningen igen för att känna efter om det är en bättring på gång eller om det dessvärre inte blev någon skillnad.

Avslutningsvis är jag mycket nyfiken på om det finns några av er läsare där ute som tagit kortisonspruta och hur ni kände er timmarna och dygnen efter denna behandling? All information mottages tacksamt.

2010-08-17

Kortisonspruta!

Idag hade jag ett nytt återbesök hos ärkedoktorn för att undersöka min bukmuskulatur. Sedan början av juni har jag som bekant inte tagit ett enda löpsteg och bara pressat cykel för att låta inflammationen förhoppningsvis ge med sig. Inledningsvis blev det bättre och jag började kunna utföra de vardagliga sysslorna utan besvär men sedan stagnerade läkningen och jag känner i vissa moment att smärtan finns kvar latent i musklerna. I vissa moment så hugger det till och jag vet med mig att om jag skulle öka mängden och intensifiera löpningen så skulle jag nog snart vara tillbaka med de smärtor jag dragits med i stort sett hela säsongen sedan januari.

Min stora förhoppning idag var att försöka få till en behandling med kortisonspruta. Det verkade doktorn instämma i vilket nästan gjorde mig paff av överraskning och samtidigt lättnad över att äntligen få prova nåt nytt angreppssätt mot skadan. Efter en hel del klämmande i det ömma området så hade vi en hyfsad bild av vilket fäste som smärtade och sedan blandade doktorn till en lösning innehållandes kortison och bedövningsmedel som sedan injicerades rakt in i bukmuskeln. Jämfört med min herniografi som jag gjorde innan semestern så var det här en baggis.

Så idag blir det påtvingad löpvila men sedan var det ok enligt doktorn att börja cykla redan imorgon igen. Löpningen väntar vi dock en vecka till med så att kortisonet får verkar ordentligt. Nästa vecka har jag ett till möte med doktorn för att följa upp om behandlingen fått någon effekt. Vissa godhjärtade kamrater har dock hört av sig till mig och rått mig till att vila lite längre än en dag innan det är dags att återuppta träningen. De har själva blivit behandlade på samma sätt och då blivit kommenderade att vila betydligt längre än en dag. Här är jag lite villrådig. Självklart vill jag träna vidare så fort som möjligt men samtidigt vill jag inte stressa fram något. Jag tror helt enkelt att jag måste kontakta doktorn igen för att ställa dessa frågor.

Jag måste erkänna att jag är otroligt nyfiken och samtidigt nervös för utfallet av behandlingen. Jag har nu så länge varit ej löpbar och suget på att bli frisk och kry så jag kan springa igen är enormt stort. Framför allt har ovissheten varit/är jobbig. Att inte begripa exakt vad som är fel och gör ont samt att inte veta hur lång tid det tar innan skadan läker är mycket påfrestande mental.

2010-08-16

Betraktelser från Midnattsloppet

Fredagen bjöd på riktig tropiskt sommarvärme. Luften nästan stod still och luftfuktigheten var mäkta hög. Under kvällen mildrades dock värmen en aning och innan start på Midnattsloppet hade temperaturen sjunkit till strax över 20 grader.

Jag själv hade begett mig in till tävlingen tillsammans med Herr Larm som så sakteligen har kommit tillbaka från sin skadeperiod i början av sommaren och nu ville krydda upp träningen ett steg till med tävling. Då Larmen stack iväg på uppvärmning sammanstrålade jag med Laser, Alf och Olle Walleräng och tillsammans inledde vi en fjällvandringspromenad utmed Söders gator. Man kan väl utan överdrift påstå att ingen av oss hittar särskilt bra på Söder vilket resulterade i att vi gick fel både en och två gånger.

Nåväl, loppet då? Tja vad kan man säga. Jussi Utriainen tog planenligt kommandot direkt i loppet och drog sedan ifrån successivt till en mäktig och ohotad seger på 30:22. Bakom honom ekade det dock obehagligt tomt. Inga importerade H-Kenyaner eller andra utlänningar. Detta i kombination med att inte en enda svensk lyckades pressa sig under 32 minuter måste betraktas som svagt. Visst är banan krävande men rimligtvis måste Sverige kunna skaka fram fler löpare som på beställning gör under 32 minuter. I de senaste årens upplagor har dessutom Midnattsloppet fungerat som observationslopp inför Finnkampen vilket avspeglat sig i ett markant tyngre startfält. Så var det inte i år och kanske sparar vissa löpare sig inför stora SM till helgen i Falun. Men i min värld kan det inte finnas ett bättre sätt att toppa formen inför SM med en ordentlig tävling veckan innan.

Vidare bör nog Sverige känna en stor oro inför årets Finnkamp. Herrarna har de senaste åren tack vare goda insatser på 5000m och 10000m lyckats ta igen det vi ofta tappat i kastgrenarna. Sjökan, Skoogen med flera har gjort heroiska insatser ofta med dubblering i loppen. Nu är dessa två herrar inte längre aktuella och Olle Walleräng dras med en besvärlig skada och ansvaret kommer istället falla tungt på Käcken och Wallerstein. Men frågan är om de kommer kunna matcha finnarnas line-up? Under min semester i Finland såg jag deras finska mästerskap på 10000m. I pressande värme mitt under dagen (knappa 30 grader) segrade Räsenen på 29:25, Utriainen 29:35 och finnkenyanen Kipkurui 29:45. Således tre man under 30 i svåra förhållanden. Noterbart att fjärde finländare sprang in på 32:15, alltså ett ganska stor gap till de tre längst fram. Som sagt, finnkampen kan bli en riktigt obehaglig överraskning på de längre distanserna för oss svenskar.

Avslutningsvis var det otroligt kul att se Studenternas Susanne Grimfors (hädanefter kallad Grimforskan) fullkomligt pulvrisera allt motstånd på damsidan och segra med över en minut. Grimforskan har haft en fantastisk utveckling denna säsong och det ska bli väldigt intressant att se vad hon kan prestera på kommande SM och Finnkampen. Hennes seger på Midnattsloppet var ett perfekt genrep och kommer fungera som självförtroende-boost för henne samtidigt som det säkerligen sätter lite extra myror i huvuden på konkurrenterna.

2010-08-12

Vattenpark

Vi har fortsatt fint väder här i Finland och jag måste erkänna att om vintern i år var sträng och svår så har sommaren varit desto varmare. Under semesterns första hälft då familjen var i Sverige bjöds det på strålande väder och under hela vår dryga två veckor långa vistelse i Finland så har vädret varit minst lika bra.

Under eftermiddagen stack jag ut i cirka 90 minuter och rastade mina ben på cykelhelvetet. Sedan bar det av mot Serenas vattenpark i Espo. En gigantisk vattenanläggning med massor av attraktioner och bassänger för både barn och vuxna. Elias är ju nästan helt trygg i de djupa delarna av bassängerna så han och jag körde stenhårt i vattenkanorna. Mäkta kul. Och jag gillar ju inte ens att bada. Märkligt.

Mamma Marika och Venla huserad i de lite lugnare vattnen där de tränade lite på att simma och testade de lite lugnare vattenkanorna. Allt som allt en riktigt trevlig dag. Imorgon bär det dock av tillbaka mot Sverige igen. Färjan avgår under kvällen och vi kommer fram suligt tidigt på lördag morgon.

2010-08-11

De långa passens tid snart över

Dagarna rullar på och snart är semestern slut. Detta innebär även att de långa cykelsessionerna som jag lyckats skapa en bra rutin kring kommer bli en bristvara framöver. Under semestern så har jag varit bortskämd med en hel del ledig tid (nähe!?) att ägna åt träning samt fina böljande landsvägar utan trafikljus och korsningar som dels drar ner på tempot och dels sabbar rytmen. När jobbet väl drar igång igen nästa vecka måste jag skära ner lite på distanspassen och dessutom dela upp dem i två pass istället för ett längre sammanhängande. Inte mycket att göra åt, det går helt enkelt inte att få ihop det annars. Det som jag kommer ta med mig som positivt från denna cykelperiod är annars att jag just lyckats uthärda längre sammanhängande pass utan att ruttna. Ofta blir jag snabbt uttråkad om det inte händer något vilket leder till att när jag springer så kör jag hellre aningen kortare distanspass fast i lite högre fart än tvärtom. Alltså, förmågan att borra på under passen och inte tappa motivation eller koncentration har jag vässat upp efter ändlösa timmar på cykelhelvetet. Alltid något.

Dagens lite längre pass på cirka två timmar innehöll även intervaller enligt: 10x2'/30'', 10x3'/45'', 4'/5'/6' P:1', SP:3'. Lyckades pressa på bra under passet och det blev lättare att hålla en jämn ansträngningsgrad då det inte blåste så mycket.

Senare under dagen passade vi även på att rasta barnen på Veikkolas idrottsplats. Om inte jag får/kan nöta tartanvarv så får ungarna dra sitt strå till stacken. Framför allt Venla sken upp som en sol och tiggde efter det planerade varvet att få springa ett till. Pappa Patrik rörd till tårar. Det kan bli fason på den lilla gumman. Hon ser ut att vara utrustad med en riktig bra löpskalle!

2010-08-10

Lugnt på hemmafronten

Lugn dag på hemmafronten om man nu kan säga så då vi är inhysta hos Mamma Marikas föräldrars hus. Jag gjorde inte många knop på förmiddagen medan barnen roade sig med lite diverse aktiviteter. På eftermiddagen begav sig Mamma Marika tillsammans med Venla och syster Emilia till biblioteket varvid jag passade på att avverka ett medvetet lugnt distanspass på cykeltrainern. Jag har de senaste veckorna legat på lite för hårt på de rena distanspassen vilket verkar ha avspeglat sig lite på intervallpassen. Planen idag var således att låta rygg och ben återhämta sig med lite lugnare tärning för att förhoppningsvis imorgon vara på bettet igen.

Annars brände jag av en stege modell lång igår. Coachen hade skissat upp stegen enligt: 5'/7.5'/10'/12.5'/15', P: 2', SP: 5' följt av 10x60''/30''. Lite seg inledningsvis och fick kämpa tidigt i motvinden för att hålla tempo. Hade en liten svacka i mitten men då jag fick lite medvind hem på stegen så rullade det på lite lättare. Jag tyckte även att jag hade bra slag och press i de korta och intensiva avslutande intervallerna på passet. Allt som allt cirka 100 minuters träning om jag inkluderar uppvärmning och nercykling.

2010-08-09

Back in Town

Nu är vi tillbaka i Helsinki efter drygt en veckans lång vistelse i den finska skärgården. På den senaste orten (Airisto) där vi bodde var det lite mer civilisation med minigolf, restaurang, badstrand och hoppborg för barnen. Dagarna har varit välfyllda av aktiviteter samtidigt som vi fått möjlighet att koppla av lite med tidninar, böcker och annat jox. Samtidigt bjöd Airisto och dess närområde på fina landsvägar där jag pressat på ordentligt med cykelmil. Lite lustigt hur man utvecklas. Det som jag nu sitter per pass i ren distans var samma fart jag hade under mina intervaller i början av sommaren då jag var färsk cyklist. Frågan är hur länge man kan fortsätta kapa sekunder, någon gång måste det rimligtvis ta stopp. För att bli ännu vassare måste man rimligtvis krydda på med ännu mer mängd, ännu hårdare intervaller och kanske även anpassad styrketräning för att jobba upp 'cykelmusklerna'.

Inget som direkt lockar.
Löpningen däremot.
Den lockar.
Den lockar så det gör ont.

Och utan att jag egentligen tänkt på hur tiden gått så är det helt plötsligt sista semesterveckan ock krisen är ett faktum. Jag väljer att angripa det hela som jag gör som då jag springer. Bara koppla bort skallen och borra på utan att känna efter för mycket om jobbet som väntar runt hörnet.

2010-08-05

Avsked Ålö

Näst sista dagen vid sommarstugan vid Ålö, Inkoo. Imorgon är det avsked av stugan men vi beger oss raskt vidare till en annan stuga i närheten av Turku. Ingen vila ingen ro. Förhoppningsvis blir det lite lättare att få till träningen där. Den senaste veckan har jag inför varje pass varit tvungen att ro en kvart över till fastlandet, ta bilen några kilometer på en grusväg fram till asfalten och sedan slutligen montera ihop cykel och utrustning. Och sedan samma visa tillbaka efter passet. Som ni förstår konsumerar detta en hel del tid och energi som jag helst hade velat lägga på träningen istället. Men visst kan kanske kan detta klassas som lite god alternativträning? Fast åt andra sidan är det ju precis vad cyklingen är. Alternativträning alltså. Och jag börjar bli galen av att inte få eller kunna springa. Det tär på mig även om cyklingen skapar en form av nedbrutenhet i kroppen som till viss del dämpar den absoluta ångesten.

Intervallpassen fortsätter gå bra med bättre och bättre tider vilket är stimulerande. Idag skissades intervallpasset till en klassisk stege enligt: 6'/8'/10'/12'/10'/8'/6', P: 2'. Tänk bara om jag hade fått utföra den springandes istället.

2010-08-04

Skillnader

Fortfarande inkvarterad vid sommarstugan i Ålö. Igår natt passerade det ett riktigt åskväder vilket resulterade i att dagens distanpass genomfördes i stormvindar. Vid några tillfällen kom det så kraftiga kastvindar att jag nästan höll på att åka i diket. Otroligt vad vinden kan ställa till med. I motvind känns det knappt som man rör sig framåt medan man i medvind känner sig som en pistolkula.

Det som verkar skilja cykling mot löpning är att det man tappar i motvind tar man lätt igen i medvind. Idag hade jag till exempel kraftig motvind första hälften av passet medan andra kördes hem i medvind. Då jag väl var tillbaka vid startpunkten så konstaterade jag att jag kört in det jag tappat och mycket mer därtill. Så är det inte med löpning. Blåser det kraftig motvind åt ena riktningen så innebär det inte alltid att man springer in det på vägen tillbaka. Jag är som sagt novis inom cyklingen men så lyder i alla fall min tes hittills. En annan sak som skiljer är att det man tappar uppför i klättringar tar man ofta lätt ikapp utför. En kuperad banprofil under löpning innebär ofta inte att man tar igen det man förlorat uppför vid utförslöpning. Visst det finns vissa typer av undantag men generellt sett gäller detta. Med detta menar jag dock sjävfallet att en flack banprofil naturligtvis är snabbare än en kuperad både vad gäller cykel och löpning.

Så, stämmer mina tankar och observationer rörande cyklingen? Någon erfaren, rutinerad och påläst cyklist får gärna läxa upp mig och visa var skåpet ska stå.

2010-08-03

Finska skärgården

I fredags begav sig familjen tillsammans med mormor och morfar till en ö i finska skärgården vid namn Ålö, nära Inkoo. Eftersom jag är djupt nere i cykelträsket så beslutade jag mig för att cykla dit varvid jag påbörjade min resa dit innan övriga för en gemensam sammanstrålning nära färjan som skulle ta oss över.

För er som följt min blogg nu ett tag kanske drar er till minnes då jag för två år sedan besökte samma ö och vid ett av mina löppass på fastlandet blev av med min roddbåt och följaktligen inte kunde ta mig tillbaka till ön. Istället tvingades jag till ett påtvingat havsbad då jag simmade tillbaka över ett sund. Den här gången låser jag fast roddbåten. Inget får man tydligen ha i fred.

Nu är jag således tillbaka vid samma ö och i samma stuga. Vi har haft mestadels strålande väder med sol och värme. Detta har inneburit att barnen kunnat leka och busa i skogen och på stranden samtidigt som jag har bjudits på idylliska miljöer att pressa cykelmil i.

Enda nackdelen är väl att själva träningspassen får lite extra moment i form av rodd till och från ön och således ökar i tid. Hur som helst så resulterade förra veckan i den bästa träningsveckan hittills på cykel både i kvantitet och kvalitet. Det känns stimulerande att fortfarande känna att man utvecklas uppe på sadeln och även om jag på över två månader inte tagit ett enda löpsteg så har jag grottat på bra med cyklingen och vet att jag bibehåller grundkonditonen så gott jag kan. Då jag väl blir löpbar igen  ska tiden att komma tillbaka till full kapacitet inte behöva vara så lång och besvärlig.

2010-08-02

Friidrotts-EM

Friidrotts-EM är slut och det som länge stavades moll slutade till slut i dur. Men det satt verkligen långt inne och när Emma Green i mästerskapets elfte timme flög över både 1.99 och 2.01 så skrek vi alla av glädje samtidigt som vi drog en djup kollektiv suck av lättnad. Det som länge såg ut att bli det sämsta mästerskapet sedan 1966 blev tillslut i alla fall med en silvermedalj tack vare Emmas härliga hoppande. Och betänk då att hon kort efter Sollentuna GP skadade sig och inte ens var osäker på start i EM. Att då höja sig, slå till med två nya personbästan och bärga ett silver till ett medaljlöst Sverige är stort. Riktigt stort.

Men annars måste dock EM ur svensk synvinkel betraktas som ett misslyckande. Det var skador och avhopp innan mästerskapet. Det var skador och sjukdomar under mästerskapet. Det var underprestationer eller ganska slätstrukna insatser. Hur många bortsett från Emma satte egentligen säsongsbästa eller ännu bättre personbästa under EM? I kontrast till detta tycker jag dessvärre att många helt enkelt var som sämst när det verkligen gällde. Det borde varit tvärt om. På frågan om hur detta uppstod är det dock svårare att svara men kanske är det så att för många inte haft en jämn och stabil säsong som borgat för ett EM. En enstaka bra prestation räcker inte att ha i bagaget när det handlar om ett mästerskap. Och kanske bör förbundskapten se över sina uttagningskriterier och wildcards?

Nåväl, nu har jag grinat och klagat. Kanske lite onödigt mycket och kanske lite orättvist. Men jag väljer trots allt att glädjas över Emmas silver. Nu kommer vi säkerligen få se hennes stimorol-leende överallt i media den närmaste tiden. Det är hon värd.