Friidrotts-EM

Friidrotts-EM är slut och det som länge stavades moll slutade till slut i dur. Men det satt verkligen långt inne och när Emma Green i mästerskapets elfte timme flög över både 1.99 och 2.01 så skrek vi alla av glädje samtidigt som vi drog en djup kollektiv suck av lättnad. Det som länge såg ut att bli det sämsta mästerskapet sedan 1966 blev tillslut i alla fall med en silvermedalj tack vare Emmas härliga hoppande. Och betänk då att hon kort efter Sollentuna GP skadade sig och inte ens var osäker på start i EM. Att då höja sig, slå till med två nya personbästan och bärga ett silver till ett medaljlöst Sverige är stort. Riktigt stort.

Men annars måste dock EM ur svensk synvinkel betraktas som ett misslyckande. Det var skador och avhopp innan mästerskapet. Det var skador och sjukdomar under mästerskapet. Det var underprestationer eller ganska slätstrukna insatser. Hur många bortsett från Emma satte egentligen säsongsbästa eller ännu bättre personbästa under EM? I kontrast till detta tycker jag dessvärre att många helt enkelt var som sämst när det verkligen gällde. Det borde varit tvärt om. På frågan om hur detta uppstod är det dock svårare att svara men kanske är det så att för många inte haft en jämn och stabil säsong som borgat för ett EM. En enstaka bra prestation räcker inte att ha i bagaget när det handlar om ett mästerskap. Och kanske bör förbundskapten se över sina uttagningskriterier och wildcards?

Nåväl, nu har jag grinat och klagat. Kanske lite onödigt mycket och kanske lite orättvist. Men jag väljer trots allt att glädjas över Emmas silver. Nu kommer vi säkerligen få se hennes stimorol-leende överallt i media den närmaste tiden. Det är hon värd.