2010-08-19

Kreativitet

Mitt i all hopp och förtvivlan om kortisonsprutan ger någon effekt så måste jag flika in med barnens underbara kreativitet. Jag tycker det är så himla härligt att se deras skaparglädje när det gäller att teckna och måla.

Direkt hem efter dagis och barnen rusar upp för trappan till sina rum. Slänger sig framför sina skrivbord och langar upp papper, pennor och kritor. De har tydligen upplevt något roligt och häftigt under sin dag på dagis och nu gäller det att smida medan järnet är varmt. Med tungan i rätt position i munnen så ritas det länge och målmedvetet. Det skapas konstverk och det är underbart att bara stå där och studera dem. Barnen ritar intensivt och efter en stund är de färdiga och lutar sig bakåt samtidigt som de kritiskt granskar vad de åstadkommit. Och sedan är det tydligen något annat som måste ritas och förevigas. Nya intryck att försöka teckna ner. Gasen i botten.

Hur är detta i kontrast till hur jag själv beter mig? Well, jag har i hela mitt liv alltid varit oerhört intresserad och fascinerad av folk som kan rita och teckna duktigt. Under hela min uppväxt läste jag serietidningar och försökte sedan själv teckna olika figurer. Men i takt att man växer upp så blir man helt enkelt stelare och tråkigare. Vågar liksom inte göra ett försök och ta ut svängarna en aning. Kraven är för stora. Ser bara felen i det man försökt teckna ner. Risken att bli missnöjd med sin oförmåga att rita ner det som i huvudet ser kristallklart ut är för stor. Pannkaka.

Och det är det här som jag älskar hos barnen. De har inga sådana krav eller laster. För dem är ritandet ett sätt att bearbeta och hantera olika upptäckter eller situationer de nyligen upplevt. Blir det inte riktigt som de hade tänkt sig på pappret så finns det ju tusen nya papper eller idéer som de kan försöka teckna ner. Jag önskar jag kunde bete mig på samma sätt efter det att jag kom hem från någonting roligt som har hänt under dagen. Kasta mig ner framför skrivbordet och försöka rita ner det som hänt. Men icke. Och ärligt talat, hur många vuxna gör egentligen något sådant? Jag vet, det finns tusen olika ursäkter där den tyngsta posten säkert har att göra med bristen på tid. Men ändå, tänk om...

Kan jag inte rita i samma anda och frenesi som barnen så gör jag det näst bästa en förälder kan göra. Jag spar allt de skapar. Allt från små tecknade dockteaterfigurer till stora A3-målningar av Dödsstjärnan. Allt sparas i olika boxar där varje kreation noga dateras, namnges och får en liten (hjälpande) beskrivning ibland av vad som antingen har ritats eller skrivits.

Och riktigt häftigt blir det sedan när man efter några år kan bläddra tillbaka i dessa lådor och betrakta deras målningar. Det är som en alldeles egen privat liten tidsmaskin. Och man blir då plågsamt medveten om att tiden rusar fram även om man just i dessa ögonblick önskar man kunde stanna tiden.

Inga kommentarer: