Mitt i allt annalkande höstmörker, valdebakel och japanbesök så har jag faktiskt lyckats bibehålla en anständig mängd träning. Det som jag dock varit en aning försiktig med att lyfta fram de två senaste veckorna är det faktum att jag faktiskt så smått börjat ta några trevande löpsteg.
Jo ni läser rätt. Engström springer igen. Det är inte många kilometer men det är banne mig ett steg i rätt riktning och det ger mig fullkomligt gåshud när jag bara tänker på att jag förhoppningsvis lämnat det värsta bakom mig. Allt började egentligen efter den besvikelse som följde efter kortisonsprutan som inte hade någon verkan.
Jag började efter detta att stretcha buk, ljumskar och magpartier för att på så sätt öka smidigheten en aning. Detta kändes klart bättre och jag blev då lite taggad att testa några av de core/buk-övningar som jag fått i rehabsyfte. Dessa hade jag fram tills nu inte riktigt känt att jag fått ut någon effekt av då jag helt enkelt fick för ont då jag försökte utföra dem. Men efter stretchingen var det annorlunda. Jag tog upp ett par av övningarna och märkte genast att jag var starkare och kunde utföra dem utan större smärta. I samband med detta valde jag efter en dryg tiotimmarsvecka på cykel-helvetet att belöna mig själv med tio minuters löpning på bandet. Och varken under passet eller efter passet led jag av någon större smärta eller ömhet. Visst, det är fortfarande irriterat och svagt men ingen smärta vilket jag tidigare känt omedelbart.
Nu kör jag cykelintervaller ena dagen följt av distanscykling, lätt löpning (cirka 20 minuter) och sedan rehab och styrka dagen efter. Och så här kommer jag nog välja att lägga upp träningen den kommande tiden. Lugnt och försiktigt. Baby steps. Tiny tiny baby steps. Inget förhastat och inget maxande. Jepp, det är en ständig kamp med skallen. Jag upprepar (mest för min egen skull): En ständig kamp med skallen. Men den här buk-skiten vill jag aldrig ha igen och om det kan läka lite snabbare tack vare lätt belastning och styrka så är jag beredd att löpa linan ut och spela spelet efter dess rehabregler.
11 kommentarer:
Det är tufft att vara skadad och se alla andra träna. Det brukar dock kännas betydligt bättre när de där första stegen kan tas. Skynda långsamt. Karriären är lång.
Härligt! Ta det försiktigt nu.
Sofia:
Tack för pepp! Jo visst är det oerhört tufft att se andra springa när man själv inte kan göra det. Dessutom är det stressande då jag vet hur hårt konkurrenterna är ute och kör. En fördel (om man nu kan säga så) med skadan är att jag är otroligt hungrig och motiverad att träna och komma tillbaka till gammal god löpform.
Björn Torsell:
Danke! Jag lovar. Inga förhastade ökningar av mängd och intensitet.
Härligt att läsa, det har varit (för) mycket cyklande här på bloggen för länge nu!!
Nice and easy nu! Får jag föreslå "Klara 5km-programmet" på Marathon.se? ;)
A joy to read även om jag redan erhållit fuskrapport om din löpning innan, så är det likt förbannat kul att läsa att det funkar att ta löpsteg igen...
Åh, vad kul att höra =)
Staffan:
Haha, jag håller med dig Staffan. Det har varit på tok för mycket cykeltimmar och för mycket tjafs om cykel på bloggen. Den heter ju trots allt A Runner's Life. Hoppas sakta kunna öka löpningen och komma tillbaka till gamla hederliga rutiner. Och då ska det naturligtvis bloggas om löpning och inget annat!
Swyzak:
Tack din gamle goding! Kör hårt på LL nu till helgen. Om jag lyckas tigga till mig en frisedel så ska jag försöka komma förbi och kika.
Hanna W:
Tack tack!
zzzzz2018.6.9
oakley sunglasses
los angeles lakers jerseys
tods outlet
canada goose jackets
ultra boost
michael kors outlet
golden goose sneakers
longchamp bags
issey miyake
minnesota vikings jerseys
Skicka en kommentar