2010-11-16

Smekmånad

Just nu upplever mitt själsliga jag en endorfin-trippad smekmånad tillsammans med min kropp. Efter att kroppen i flera månader varit på taskigt humör och börjat grinat så fort jag ens tänkt tanken på löpning så verkar den till slut ha rättat in sig i ledet. Kroppen kan just nu liknas vid en gigantisk tvättsvamp, den suger upp allt jag matar den med, kost som löpning. Även pulsen har börjat acklimatisera sig vid de lite högre farterna på intervallerna och tillsammans skapar detta ett gudomligt välbefinnande. Jag antar att det är så här en EPO-dopad löpare känner sig (innan dopningkontrollanterna slår till).

Att kunna genomföra sina intervallpass utan att behöva oroa sig för att buken ska smärta är en enorm befrielse och jag kan istället koncentrera mig på att utföra intervallerna med så låg snittpuls som möjligt och med god teknik. Ett annat tecken på att kroppen är på humör är att de distanspass jag kör varannan dag sker utan något som helst slitage. Jag kan alltså sticka ut och rulla runt knappt två mil som aktiv återhämtning så att jag är pigg och fräsch dagen efter då det vankas lite snabbare saker.

Bara att kunna planera in vardagen med inslag av löpning skapar ett mentalt välbefinnande. Just nu begär jag inte mer. Inget alls.