2010-12-30

Året lider mot sitt slut

Utan stora omsvep eller inbäddade ord så vill jag bara i all sin enkelhet önska alla ett riktigt gott nytt år. Jag återkommer i nästa bloggpost med det traditionella bokslutet för det gångna året. Tills dess kan ni kika på de föregående årens bokslut:
2009
2008
2007

Låt oss hoppas att 2011 blir ett år utan skador som istället bjuder på pers och framgångar på löptävlingarna.

Med risk för att bli tjatig: Gott nytt år.

2010-12-29

Julledigt

Det har varit några sköna dagar nu sedan julafton med julledighet. Inga måsten utan dagarna kan fyllas med lite oplanerade aktiviteter. Eftersom Elias leker ganska friskt med sitt Star Wars Lego så har vi helt enkelt beslutat oss för att limma ihop de olika modellerna. Något som blivit riktigt lyckat. Nu kan Rymdimperiet bomba på allt vad de orkar utan att Rebellernas skepp tar allt för mycket stryk.

Vi har även varit ute i pulkabacken och testat Venlas nya snowracer. Barnen tjuter av glädje när de far ner för backarna. Och det går ordentligt undan, jag testade själv och blev lite lätt svettig. Inte mindes jag att det gick så fort ner för backen när jag själv var liten. Måste tagga till mig lite, annars kommer barnen börja retas med mig.

På kvällarna har vi även testat ett nytt kortspel från skaparna av Uno. Det heter Skipbo och är riktigt underhållande. Tar lite längre tid och kräver lite mer tankeverksamhet än Uno så det passar oss perfekt. Många känner säkert till det kortspelet sedan tidigare men för mig var det en ny erfarenhet.

Lille Alvar får dock än så länge betrakta allt från avstånd. Han är vaken nu lite längre perioder och sneglar med försiktig blick på allt som sker i hans omgivning. Elias och Venla är riktigt nyfikna på honom och de har verkligen varit toppen. De behandlar sitt nya syskon med både respekt och försiktighet och mitt hjärta bankar lite extra stolt då de skojar och leker med honom.

2010-12-28

Förra veckans träning

Det fortsätter att gå oförskämt bra och lätt med löpningen. Trots att förra veckan innehöll såväl slutspurt på jobbet, julafton och lite klent med nattsömn till följd av den lille killen som håller mig och Mamma Marika vakna om nätterna så lyckades jag snyta ur mig en knapp 15 mila vecka.

Coach Lamas har flytt vinterskiten här hemma och dragit till varmare breddgrader i Kenyanlandet där han säkert har det gott och skönt Innan han tog avsked skickade han dock över en stor och stygg skiss för min träning under julen. Förra veckans första intervallpass inleddes med en uppvärmning över 20 minuter 4:25->3:35. Sedan väntade en 9 km lång snabbdistans i progressivt ökande fart enligt 3:26/23/20/17/14/11/10/08/06. De fyra första kilometerna rullade på lätt och ledigt. Under de avslutande fem kilometerna fick jag trycka på lite men pulsen höll sig på bra nivåer genom hela passet. Kändes skönt att bränna av den nionde kilometern på 3:06 och känna att det fanns några till växlar att slänga in om så hade behövts.

Veckans andra pass såg ut att vara ännu tuffare och jag valde att förlägga det till juldagen då jag kunde ta en liten extra sovmorgon. Efter hemkomsten från farmor och farfar så varvade jag upp bandet för en ordentlig genomkörare med långintervaller. Initialt orolig och nervös inför passet. Jag visste att det skulle krävas en 100% inställning att orka fokusera och pressa igenom. Passet inleddes med en uppvärmning i 25 minuter från 4:30->3:30. Sedan var det 5x30'' tempostegringar @3:08 innan det var intervalldags. Fem långa 10 minuters intervaller @3:15-fart i +1.5 lutning, vilket borde kunna omvandlas till cirka 3:12. Pausjoggen var satt till 3 minuter i @4:10-fart mellan intervallerna. Första tian sved på lite men sedan hade jag fått upp ångan. Tvåan och trean bara gled mig förbi och under den svåra fyran var jag bra fokuserad. Under den sista intervallen hade jag till och med lägre snitt- och maxpuls än under de föregående vilket indikerade att jag hade läget helt under kontroll. Mycket nöjd med passet och hur jag behöll koncentrationen trots hög fart och långa intervaller. Då jag stängde av bandet visade trippmätaren 29 km och tiden 1:44. Ett gott dagsverke.

Veckan avslutades dagen efter mitt tuffa intervallpass med ett långpass, inte helt optimalt men kalendern och livet medgav inget annat. Jag fick inte tag på sällskap och valde att köra 80 minuter solo i nysnön innan jag kom tillbaka hem där jag avslutade passet med 50 minuter på bandet med 15x120''/60'' @3:45/4:30. Totalt var jag således ute i 2:10 och skrapade ihop exakt 30 km. Normalt sett brukar jag ha lite svårt att köra långpassen där jag lätt blir lite för otålig. Men under de senaste veckorna tycker jag att jag lyckats genomföra de längre passen i lagom tempo utan att ruttna för snabbt. Lamas känner mig även väl och vet att jag har lättare att fokusera om jag får lite snabba saker insprängda under passet vilket får tiden att gå lite snabbare.

Julen 2010

Barnen gillar julafton. Mycket.

Så var den avklarad. Julen 2010. Klapparna inhandlades i god tid då vi insåg att ett eventuellt nersläpp av Alvar skulle resultera i stress och minskade möjligheter att köpa klappar till barnen. Så... Klapparna inhandlades och levererades således inslagna och presentabla till farmor och farfar där julen sedermera spenderades.

Varför fanns det inte Lego Star Wars när jag var liten?

Julaftonsmorgonen kröntes med ett lätt distanspass på bandet då det rasat ner mängder av nysnö som ingen haft hjärta eller energi att ploga bort. Sedan styrdes kosan till farmor och farfars boning där det serverades delikat julbord. Kort därefter fortsatte programmet med Kalle Ankas julafton på TV och sedan julklappsutdelning. Strax innan presenterna delades ut var barnen så exalterade att de praktiskt taget kunde självantända vilken sekund som helst.

Jo då, jag har varit snäll i år försäkrar Venla och får något frireligiöst i blicken.

Hur som helst så tog barnen en planenlig stor-slam med presenter. Till de saker som stack ut främst (om man tyder barnens reaktioner) så var det en Lego Star Wars AT-AT till Elias och en Snowracer åt Venla.

Farmor och Elias testar den nya sittsäcken Fatboy.

Medan barnen plöjde/byggde sina nya julklappar stack jag ut på ett andra distanspass i mina gamla barndoms kvarter. Snön yrde och nordanvinden sved i anletet och i mina hörlurar ekade Kents mästerepos VinterNoll2 på högsta volym.

En god jul.

AT-AT:en är färdigbyggd. Barnen stolta och nöjda.

2010-12-23

God Jul

God jul önskar familjen Engström.

Vill passa på att önska alla nära och kära, bloggläsare och löpare en riktigt god jul. Passa på att äta gott, vila ut och må bra.

Och om inte de bistra minusgraderna på termometern fått er att inse det så är årets julklapp ett löpband.

2010-12-22

Guldstjärna

Mitt bland allt som skedde förra veckan hann jag faktiskt dunka in en riktigt fin träningsvecka. Hur det gick till begriper jag egentligen inte men träningsdagboken ljuger inte. På något sätt lyckades jag beta av 14 mil som bland annat innehöll två intervallpass, ett långpass och en förlossning. Inte illa.

Efter hemkomsten från förlossningen i fredags ställde jag mig på bandet och sprang av 17 km i hyfsat tempo. Måste erkänna att jag var rätt spak då jag hade kanske två timmar sömn i kroppen. Inte var jag direkt piggare under lördagen då jag hade belönats med uppskattningsvis fem timmars sömn på de två senaste dygnen. En stor utmattad känsla i kropp och sinne redan under uppvärmningen och därför var jag riktigt orolig för om veckans andra intervallpass skulle gå fullständigt åt fanders. Passet var uppskissat av Coach Lamas enligt: Uppvärmning 20' @4:30->3:40, 6x30'' @3:10 följt av 4x(4'/4') @3:20 +2/3:15 +1. Således en ganska rask uppvärmning, några tempostegringar och sedan 32 minuters sammanhängande snabbdistans i ett snittempo på 3:15. Smart drag (som vanligt) av Lamas att variera de 32 minuterna med 4'-intervaller i olika fart och lutning. Lättare att mentalt fokusera och dela upp passet i mindre beståndsdelar. Var lite svag i sinnet under första 8 minuterna men sedan kom kropp och skalle igång och jag borrade igenom passet. Lade på några ytterligare sekunder då snabbdistansen var avklarad för att få ihop en mil vilket med snittfarten resulterade i en milpassering på 32:30. Ett gott styrkebesked att med katastrofala förberedelser bränna av 20 km varav tio km i anständigt tempo.

Kroppen får guldstjärna.

2010-12-21

Recap

Alvar Engström.

Som utlovat följer här en liten redogörelse av vad som skedde strax innan lille Alvar kom till jorden. Mamma Marika hade de senaste dagarna känt en hel del förvärkar av magnitud större varvid detta eskalerade under natten mellan torsdag och fredag. Moster Riina var på besök från Finlandlandet (Venlas uttryck) och kunde se efter barnen då jag och Marika begav oss in till Danderyds förlossningsmottagning runt 02:30. Ungefär klockan 03:00 var vi inkvarterade i förlossningsrummet.

Det är lite lustigt hur det är under en förlossning. Utan tvekan är det något av det mest omvälvande och intensiva man får vara med om under sitt liv. Både för man och kvinna, även om det naturligtvis inte är lika smärtsamt för mannen. Jag har otroligt tydliga minnen av vissa delar av förlossningen medan andra nästan tonat bort helt.

Vidare måste jag berömma barnmorskorna för deras otroligt duktiga arbete. De gör ett fantastiskt jobb trots att de människor de möter i sitt yrke måste variera något enormt och dessutom vara i en oerhörd pressad och stressad situation. Efter förlossningen kunde jag inte låta bli att säga till vår barnmorska att det måste vara helt fantastiskt att få vara med om dessa förlossningar flera gånger per dag. Barnmorskan svarade då att så var fallet och att hon utan tvekan hade världens bästa jobb. Jag är beredd att fullständigt hålla med henne.

Alla vill hålla Alvar. Här sitter storebror Elias med honom i knäet.

Hur som helst så gick vår förlossning väldigt snabbt. Marika fick sitta mestadelen av tiden på en pilatesboll kombinerat men en dos lustgas. Strax innan 05:00 blev det dock ordentligt pådrag. Då var det dags att krysta och barnmorskan hann inte ens kalla in någon assisterade undersköterska till hjälp utan Marika levererade lille Alvar ungefär en kvart senare, alltså 05:16. Alvar hade snört in navelsträngen två varv runt halsen och runt armen så hans puls gick ner en aning strax innan han kom ut. Följaktligen var han lite blå till tonen och barnmorskan fick bråttom att kontrollera så att allt var ok. Efter ett litet snyft/gny från hans sida så var han godkänd och fick sedan komma till Marika och för första gången träffa sin mor. Marika klämde således fram Alvar på exakt två timmar och sexton minuter. Jag kunde inte låta bli att nicka lite i samtycke, kan det mån tro bli Alvars framtida marathonpers?

Själv hade man inte så stor del i det hela. Jag försökte i bästa förvirrade manér stödja Marika under förlossningen och helt enkelt inte vara i vägen allt för mycket. Lite dricka hann jag även servera och sedan klippa av grabbens navelsträng. Tufft jobb.

Någon timme senare flyttades vi till ett eftervårdsrum där vi fick vila och återhämta oss en aning. Vi hade möjlighet att stanna på deras patienthotell men både jag och Marika ville hem så fort som möjligt. Runt 11 kom en läkare in och genomförde några kontroller och strax efter klockan 12 fick vi åka hem igen. In and out på ganska exakt tio timmar. Inte illa.

Farfars tur att sitta med Alvar i knäet.

2010-12-19

Alvar Engström är född!

Familjen har fått en till liten medlem. En Herr Alvar Engström. Vi håller som bäst på att landa efter fredagsmorgonens utflykt till Danderyds förlossningsmottagning. Återkommer med lite mer info inom kort. Tills dess en liten bildkavalkad.

Alvar Engström. Föddes den 17/12-2010. Vägdes och mättes in på 3790 g och 52 cm.

Just nu består Alvars livsuppgifter av tre saker. Äta, bajsa och sova.

Pappa Patrik - en ganska trött men omåttligt stolt trebarnsfar.

Venla, Elias, Alvar och moster Riina.

2010-12-16

Träna dribblingar

För någon vecka sedan var jag och Elias på utvecklingssamtal tillsammans med hans skollärare. Grabben verkar sköta sig gott och har tydligen en stor aptit på att lära sig läsa och räkna matematik. Pappa Patriks tupphjärta bankade lite extra stolt.

Mot slutet av samtalet fick jag och Elias komma med egna förslag på vad vi tillsammans skulle jobba med till vårt nästa samtal i höst. Jag föreslog att Elias skulle lära sig klockan. Elias själv klurade länge på vad han ville jobba med. Tillslut var han klar och deklarerade med bestämd röst:

Elias: Jag måste helt enkelt bli bättre på att dribbla. Fotboll alltså!
Pappa Patrik och läraren drar lite på smilbanden.
Patrik: Men vi tänkte nog på vad du ska ha som mål i skolverksamheten till nästa samtal.
Elias: Jo, mitt mål är då att bli bättre på att dribbla. Och för att göra det måste jag spela mycket fotboll med mina kompisar. Och andra vuxna.
Elias tar en tankepaus.
Elias: Förresten Pappa, kan du ringa Zlatan och fråga om han kan komma och träna dribblingar med oss?

Absolut! Jag har Zlatan på speeddialen på mobilen och han är skyldig mig en gentjänst. Han kommer till skolan vilken sekund som helst.

2010-12-15

I väntans tider

Det är bråda dagar nu. Mycket som ska hinnas med och vara klart på jobbet innan jul. Massor av mil som ska nötas ute i spåret och på bandet. Och så ett litet barn som rimligtvis borde göra entré inom en mycket snar framtid.

Mamma Marika har det nu lite körigt. De här sista dagarna är tunga och hon vill nog inget mer än att bara få det hela överstökat. Som man är det lite svårt att begripa hur det känns men jag gissar på att det upplevs lite som innan en viktig tävling. Man vill liksom bara att startskottet ska gå så man får springa iväg och göra det som man laddat för så länge. Ja jag vet. Jag måste vara löparnörd ända in i själen när jag på något sätt gör en liknelse mellan en graviditet och förlossning med en löptävling.

Under gårdagen brände jag av ett nytt intervallpass på bandet. Totalt sett skrapade jag ihop 22 km på ganska exakt 80 minuter. Passet var skissat enligt: Uppv. 25' @4:30->3:30, 5x30'' @3:10, 2x(4x1km) 3:15 +2/3:12 +1.5/3:10 +1/3:08 +0.5, PJ: 2' @4:30, SPJ: 4' @4:30. Som synes inget blåpresspass men ändå en hyfsad genomsnittlig fart på passet som landade in strax över två mil. Visserligen var pausjoggen generös men på de två sista veckorna har som sagt varje pass genomförts men en strålande känsla och goda pulsvärden. Faktum är att jag aldrig under min löpkarriär landat in så låga snittpulser på mina distans- och intervallpass. Det hela avspeglar sig även på känslan efter passet, inget riktigt slitage vilket markant underlättar återhämtningspasset dagen efter. På de fyra senaste dagarna har jag skrapat ihop 88 km vilket i mina comeback-mått mätt är ganska acceptabla siffror.

Hur som helst så väntade en glad överraskning idag när jag surfade in på friidrott.se. Kamraten och kollegan Jonas Buud har blivit utnämnd till månadens friidrottare. En mycket tung och prestigefylld utmärkelse. Jag rekommenderar att ni själva läser intervjun med honom.

2010-12-14

Ringar

Jag kör en favorit i repris från frukostbordet förra veckan.

Venla får syn på mina ringar och tittar med stora ögon på dem vilket är förståeligt då hon är inne i en svår smyckeperiod. Elias passar på att sann broderlig anda förklara för henne hur jag fått mina dem:

Elias pekar på Pappa Patriks vigselring.
Elias: Den här ringen fick pappa när han förlamade mamma.
Venla nickar i djupt samförstånd.
Elias har nu Venlas fullkomliga uppmärksamhet och pekar på pappas nästa ring (civilingenjörsringen) och fortsätter förklara med stadig och fast stämma.
Elias: Och den här ringen fick pappa då han förgiftade mamma.

Jag hade svårt att hålla sig för skratt men jag måste ge Elias ordentligt med creds då han verkligen ansträngde sig att förklara för Venla hur jag egentligen fått mina ringar.

Hur som helst så vet ni nu vad man måste göra för att åstadkomma ett lyckligt äktenskap. Först förlamar man sin fru och sedan för säkerhetsskull förgiftar man henne. Sköter man dessa i tur och ordning belönas man med två stycken ringar.

Låt oss hoppas att barnen mina inte omsätter dessa visdomsord i praktiken om uppskattningsvis 25 år.

2010-12-13

Helgsummering

Innan jag tog helg förra veckan så var det dags för ytterligare en julfest. Denna gång tillsammans med Mamma Marikas arbetskollegor på Kungliga Myntet. Mycket trevligt sällskap kombinerat med ett härligt julbord så var kvällen biff. Eller åtminstone julskinka.

Innan julbordet hade jag även hunnit med ett distanspass tillsammans med den förträffliga Grimforskan. Ni vet tjejen som tillsammans med Schenken och Isabella ordnade en svensk trippel på Finnkampen 10000m. Och inte nog med det, hon sprang 9400m med bruten fot. Här snackar vi pannben och smärttröskel i den högre skolan. Grimforskan är nu på väg tillbaka till löpningen efter skadan hon ådrog sig och får hon bara vara hel kommande säsong känns det som om hon kommer att smula sönder nästan allt motstånd som Sverige kan bjuda på. Det ska bli oerhört intressant och spännande att följa hennes framsteg. Hur som helst så jobbade vi oss tillsammans genom Hägernäs och sedan runt i Näsby park i ett strålande solsken.

Lördag och söndag bestod av en bred flora av uppgifter och andra måsten. Dels skulle det mathandlas och sedan monterades barnvagnen ihop och fick sig lite vård. Den såg lite sliten ut då den trots allt stått oanvänd under ett par år. Jag hann även med ett intervallpass på bandet. Jag brände av 23 km på ganska exakt 85 minuter där det sprängdes in fartökningar enligt 2' @3:15 +1, 4' @3:20 +2 och 6' @3:30 +3. Jag tog mig igenom passet utan direkt slitage och pulsen behövde inte heller nosa på några högre nivåer vilket gjorde mig lite moloken. Jag vill på nåt sätt springa mig halv medvetslös efter ett intervallpass men som det upplevdes nu var jag inte alls så ansträngd som jag hade önskat. Efter lite grin hos Coach Lamas så blev jag dock instruerad/uppläxad att fokus nu ligger på att öka den aeroba kapaciteten. Alltså inga pass med karaktären blåkörning med syra och hög puls. Nåväl, lite bättre till mods efter detta och jag kunde njuta lite av helgen.

Under söndagen lyckades jag även styra upp ett långpass tillsammans med Coachen där vi rullade runt i maklig takt genom Sundbyberg, Solna och Ulriksdal. Totalt fick jag ihop 1:45 vilket resulterade i att veckans mängd blev knappa 13 mil, en siffra som kombinerades med två goda intervallpass och en allmän pigg känsla i kroppen.

2010-12-09

Uppåt

Det är uppåt just nu hos Camp Engström. Det mesta i träningsväg rullar på med ideliga goda resultat. Det är väl egentligen tre veckor sedan jag växlade upp till lite mer anständiga volymer löpning per vecka och ungefär samtidigt då som Coachen spetsade till intervallpassen så man fick bjuda till lite på dessa.

Och jag ska erkänna att det kändes lite motigt och avigt till en början men det där med att lägga sig ner och grina har aldrig passat mig så det var bara att ta tjuren vid hornen och pressa på. Samtidigt ska jag även delge att en del illasinnade tankar snurrat omkring i huvudet under alla timmarna på cykelhelvetet. Sköter man sina rehabövningar? Underhåller man konditionen hyfsat med cyklingen? Tvivlen många, svaren få. Som ni säkert förstår var jag väldigt känslig men samtidigt nyfiken då jag drog igång löpningen igen efter skadan hur mycket jag tappat och hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka.

Men så en dag kände jag liksom att kroppen började leverera. Istället för att bli sliten och gnissla under löppassen så sög den bara upp allt den matades med och tiggde om mer. En ganska angenäm känsla. Och nästa positiva indikation lät inte vänta på sig särskilt länge. Pass efter pass uppvisade bättre och bättre tider och pulsvärden. För lite drygt två veckor sedan genomförde jag en 7 km snabbdistans i ökande temp. Jag genomförde passet men pulsen indikerade att jag fick ta i.

Igår var det ny snabbdistans på pappret, denna gång över 8 km och i progressivt ökande fart. Coach Lamas brukar utforma sina pass så att de inte påminner om varandra då han vill undvika att jag sätter mig ner efter passet och jämför alla tider och pulsvärden. Men eftersom passen denna gång var så pass lika till sin utformning så var det smash-läge och självklart studerades och jämfördes allt som gick att utläsa från passen. Och det var rolig läsning. Sammanfattningsvis hade jag samma snitt- och maxpuls nu på 3:18 som jag hade på 3:25 och likaså samma värden nu på 3:10 som jag hade på 3:16, detta trots att jag dessutom körde en kilometer längre. Alltså en förbättring minst på 5-7 sekunder per kilometer vilket är en ocean av tid. Och det bästa är att denna förbättring åstadkommits på bara lite drygt två veckor. Riktigt stimulerande statistik. Det är dock med en skräckblandad förtjusning jag kikar framåt mot de kommande hårda passen. Klarar jag av dessa så har jag på överraskande kort tid lyckats trimma upp kroppen till en nivå nära den jag hade i fjol då jag gjorde 2:23 på maran.

Hur som helst så ska man inte dra allt för stora växlar av detta. Pulsen kan vara lite nyckfull dag från dag. Trenden är dock den viktiga parametern i det här fallet. Och den pekar spikrakt uppåt.

2010-12-08

Version 3

Det är dags igen. För tredje gången. Trots att jag gått skadad merparten av säsongen 2010 så verkar åtminstone fortplantningsförmågan fungera som den ska. Resultatet av detta är att Mamma Marika har en liten bebis i magen och om storken håller sin tidplan så ska det bli leverans av Engström Version 3 i slutet av december. Både Elias och Venla har dock fötts aningen tidigare än beräknat leveransdatum så det är väl ingen högoddsare att Version 3 även den bli lite tidig.

Så, det blir en till vända med utebliven nattsömn, blöjbyten och allt det där. En sista show för publiken. Sedan räcker det nog. Ynglar jag av mig mer så måste hus och bil uppgraderas igen och det känns som om det räcker för ett tag.

Elias och Venla är båda två riktigt peppade. De ser fram emot att få ett till litet syskon även om Venla helst önskar att det blir en liten syster och Elias hoppas att det blir en bror. För min egen del så har jag ju faktiskt redan en av varje sort så jag kan ta det hela med ro. Däremot är jag väldigt nyfiken på hur det kommer bli med en till liten skrutt i familjen. Det blir ju en ny gruppdynamik, en till liten person som ska få plats och utrymme. Både Elias och Venla brukar vara väldigt nyfikna och intresserade av bebisar/småbarn så det jag ser fram emot främst är att se hur de kommer att reagera och bete sig när de får sällskap av ett eget litet syskon.

2010-12-07

Helgsummering

Jag glömde i hasten bort att berätta vad den gångna helgen bjöd på för roligt. Well, under lördagsförmiddagen begav jag mig hem till Naprapat-Helena och fick mig en redig behandling av både rygg och ben. Trots att jag växlat upp löpningen nu ordentligt så var slitaget inte så farligt i just benen men nedre delen av ryggen var lite sargad varvid det bändes och böjdes en del innan den var funktionsduglig igen.

Sedan bar det iväg hemåt igen för lite matshopping innan det var dags att köra lite lätt distans på bandet. Under kvällen så stundade det årsfest tillsammans med Klubben och det är alltid mäkta trevligt. Gott sällskap och fantastisk mat bjöds det på i Råsunda fotbollsstadions möteslokaler. En mycket lyckad kväll helt enkelt.

En liten rolig sak trillade ner i mejlkorgen under söndagen. Det var en inbjudning till ett marathon i Nordkorea i april nästa år. Arrangören bjöd på både resa och uppehälle om man nu hade lust att bege sig till detta inbjudande land för att bränna av 42.2 km. Måste erkänna att jag drog på smilbanden rejält. Ok, visst är det lite smickrande att få detta erbjudande men ärligt talat måste arrangören vara totalt desperat att få tag i några stackare som vill åka till dem och tävla.

Med tanke på att Syd- och Nordkorea nu är riktigt i luven på varandra så kan man inte vara säker på att landet ens finns kvar i april. Risken finns att Obama bestämmer sig för att köra en: Nuke country from orbit. Känner jag Nordkorea rätt så tänker de nog i ungefär samma tankebanor. Nordkorea och dess ledare Kim i spetsen är precis helt skvatt galen och jag lider med hela dess folk. Men just på grund av dessa orsaker så vore det lite intressant att se hur de faktiskt har det där borta. Men som sagt, att ödsla en massa kraft och energi på en inte allt för snabb mara där är inte något jag är sugen på.

En sista liten lustig detalj från mailet med inbjudningen. Alla prispengar i herr- och damklasserna angavs i US dollars.

Helt bananas!

2010-12-06

90' inkl 6x8' @3:20 +1.5, PJ: 60''

Sakta men säkert spetsar Coachen upp mina intervallpass. Fram tills denna periods skiss har det varit lite beskedliga farter, generösa viloperioder och inte så långa intervaller. Allt detta håller nu på att återgå mot mer anständiga nivåer och helt plötsligt konstaterade jag att de inte skiljer sig så himla mycket mot de värstingpass jag brände av månaden innan maran i Treviso.

Självfallet är detta mycket stimulerande att konstatera. Men det gäller som sagt att inte bara läsa innantill på pappret, jag måste ju faktiskt utföra instruktionerna innan man kan dra några större växlar.

Efter det att jag fick torsdagen och fredagen förstörda av magknipet kombinerat med lätt en illamående känsla så var allt tillbaka i sin ordning på lördag vilket distanspasset över 16 km även indikerade. Med detta kvitto på att kroppen var återhämtad beslöt jag mig för att köra ett ordentligt pass på bandet över 90 minuter. Först var det uppvärmning i 25' från 4:30 ner till 3:30, därefter 3' pausjogg i 4:15-fart innan själva intervalldelen påbörjades. Denna löd 6x8' @3:20-fart och +1.5 lutning på bandet. Således ganska långa intervaller med hyfsad fart och lite extra kryddad lutning. Även pausjoggen mellan dessa intervaller var distinkt och satt till 60'' i 4:15-fart. Inte så mycket tid att återhämta sig på med andra ord. Författat i lite mer kompakta löptermer skulle passet kunna skissas till: Uppv. 25' @4:30->3:30, PJ: 3', 6x8' @3:20 +1.5, PJ: 60''.

Tack vare den ganska raska och långa uppvärmningen så var jag rätt uppe i varv då jag påbörjade intervallerna. Trots detta fick jag pressa på genom de två första intervallerna. Redan här insåg jag att det inte skulle bli ett gratispass utan att jag skulle behöva använda hela mitt register och fokus för att borra igenom. Sakta men säkert betades intervall efter intervall av och tillslut var passet avklarat. Givetvis var jag trött på slutet men både snitt- och maxpuls indikerade trots allt att det fanns någon växel till att lägga in om så hade krävts. Det som även var skönt att konstatera var att benen kändes fräscha trots att den sista intervallen genomfördes fram tills dess att trippmätaren visade 23 km. Jag har fram tills detta pass inte kört så långt och inte med den här intensiteten. Jag var således lite orolig över att benen skulle slamma upp efter två mil men så blev det inte.

Efter det att intervallerna var avklarade joggade jag ner i 9 minuter och lyckades då på mina 90 minuter skrapa ihop exakt 25 km. Ett riktigt bra kvitto på att kroppen anpassar sig efter den ökade belastningen och att fjolårsformen faktiskt bara verkar ligga och lura runt hörnet.

2010-12-03

Magknip

Efter att ha spenderat tisdagen hemma tillsammans med min magsjuka dotter så har jag själv känt mig lite schleten de senaste dagarna. Lite ont i magen och en svag konstant illamående känsla. Inget har dock brutit ut så jag hoppas att jag klarar mig från något värre men det ska erkännas att det är lite irriterande att inte bli av med skräpet.

Hur som helst så råkade jag nämna detta för Coachen och hans svar lät inte vänta på sig. Beordrad vila från löpningen idag. Finns det något jag fullkomligt avskyr att göra så är det att göra rockader i den ursprungliga planeringen. Det kan alltså vara gynnsammare för samvete och skalle att köra ett lätt pass trots att allmäntillståndet inte är 100% även om kroppen fysiskt kanske skulle må bra av lite löpvila. Jag vet att detta inte är ett sunt beteende men det är bara så jag fungerar. Jag har lärt mig att leva med detta. Ibland är betongskallen bra att ha till hands. Ibland inte.

Coachen och jag har trots allt några år av samarbete lagda till handlingarna och vi kan varandras nycker rätt bra. Givetvis genomskådar han mig direkt då han vet att jag normalt sett förstår vad hans kommendering betyder i teorin men ofta inte kan utföra i praktiken. Med hänsyn till detta lade han till att om jag ens funderade på ett lugnt pass idag så kunde jag ge upp drömmarna om tusing-intervaller inom den närmsta tiden.

Det han glömde att förklara var hur han klassar den 'närmsta tiden'. Tittar jag rent statistiskt sett över en hel säsong (då jag följer hans rekommendationer) så får jag glädjen att utföra dessa tusingar kanske två tre gånger. Om jag nu följer hans kommendering idag så kanske jag får köra ett endorfinpass med tusingar lagom till semestern?

Wow.

2010-12-02

Tur och retur till stan

Busy dag från ruta ett. Först in till stan för kundmöte i ett smällkallt Stockholm. Sedan efter några hektiska men givande timmar bar det av hem igen för att i hemmets trygga vrå knappa vidare på datorn en stund innan det ska hinnas springas en skvätt. Därefter ombyte och återfärd in till stan där jag och Mamma Marika ska på julfest med middag och show på Globen.

För att lyckas med detta så får Farfar rycka ut och hämta barnen på dagis/förskolan och sedan ta hand om dem under kvällen. På barnens (och Farfars) lista står pizza till middag och sedan julkalendern på tv. Räcker så.