2011-12-31

Lästips

Med årets sista bloggpost så vill jag passa på att tipsa er om en massa härliga löpartiklar som publicerats på nätet de senaste dagarna. Först ut är tre stycken årssammanfattningar för dam- och herreliten på globalnivå som publicerats hos iaaf.org. Det är ingen mindre än vårt eget statistikorakel Lennart Julin som tillsammans med sin finske kollega Mirko Jalava har författat dessa. Mycket intressant läsning!
2011 - End of Year Reviews - Middle Distances
2011 - End of Year Reviews - Long Distance, Track
2011 - End of Year Reviews - Road: Running/Race Walking

Fortsätter vi på årssammanfattningar så har den gode Julin via friidrott.se även publicerat en artikel gällande utvecklingen på marathon 2011 för svenska damer. Där kan vi läsa oss till att det skett en positiv utveckling både på bredden och i den absoluta toppen (Isabellah Andersson).
Svenska damernas utveckling på marathon 2011

Sedan har vi en sammanfattning över den tragiskt bortgångne Samuel Wanjirus löpkarriär som tog fart ordentligt då han flyttade till Japan och bedrev sin träning där. Hans allt för tidiga och onödiga bortgång gör mig både ledsen och besviken då jag drygt ett halvår efter incidenten tänker tillbaka på det.
Japan in Wanjiru - In Conclusion

Avslutningsvis så fick jag för någon vecka sedan väldigt goda nyheter från min sponsor Asics som via ett pressmeddelande tillkännagav att de kommer öppna en flaggskeppsbutik i centrala Stockholm och även flytta sitt huvudkontor till samma fastighet. Butiken kommer erbjuda alla kunder massor av intressanta löprelaterade saker. Spännande!
ASICS öppnar butik i centrala Stockholm

Så med dessa lästips vill jag önska er alla ett gott nytt år!

2011-12-29

Snabbdistans 70' @3:33

Trots allt strul med stormen och det påföljande strömavbrottet så lyckades jag bibehålla träningsintensiteten. I tisdags var det återigen dags för en snabbdistans. Det blåste fortfarande väldigt friskt och löpningen blev således väldigt ryckig och därför svårt att hitta en lugn och jämn ansträngningsgrad som är så viktig när det gäller längre snabbdistanser. Tänk er själva att under en tävling hålla på och ödsla krafter med små ryck hela tiden för att hänga på en klunga, ungefär så blev det i blåsten. Ibland medvind och ibland motvind i form av vägg. Sett ur det perspektivet kanske det var bra träning för mig.

Skissen löd 70' @3:40-3:45. Jag vet inte riktigt varför men jag sparkade igång passet och landade de inledande kilometerna runt 3:35 och sedan kunde jag liksom inte förmå mig att ändra detta upplägg. Istället fortsatte jag på detta sätt och snittade således in mitt snabbdistanspass slutligen på 3:33. Kroppen kändes varken seg eller pigg utan bjöd nog bara på sitt vanliga jag. Jag snurrade runt hela passet kring Olympiastadion i centrala Helsinki och en angränsande sjö och hade faktiskt en ganska behaglig resa under den dryga timmen och plusvärdena var även de helt inom de tilltänkta gränsvärdena.

2011-12-28

Stormen

Det har varit två minst sagt annorlunda dygn här borta i Finlandslandet. Natten mellan söndag och måndag blåste stormen Dagmar in över Finland. Jag hörde redan innan jag skulle lägga mig att det blåste betydligt mer än normalt. Direkt på morgonen var det upprörda röster nerifrån vardagsrummet. Det stormade något fruktansvärt och helt plötsligt föll det ner en fullvuxen tall bara några få meter bredvid huset och runt omkring knäcktes fler träd av vinden.

Det kändes smått overkligt att se hur tallen bara damp ner strax utanför vardagsrumsfönstret. Hade trädet träffat huset hade det åstadkommit ordentligt med skadegörelse. Sedan försvann även strömmen och med den all möjlighet till att hålla sig uppdaterad av vad som skedde runt omkring. TV:n, telefonin och Internet slogs ut. Sedan slutade vattnet att fungera och med det även möjligheterna till att spola i toaletterna och duscha.

Jag hann dock med ett distanspass i närområdet och kunde bevittna skadegörelsen på nära håll. På många ställen hade träden knäckts och låg utslagna antingen på tomter, i skogen eller på vägarna. På vissa håll hade (brandkåren?) redan hunnit såga itu träden i mindre beståndsdelar så de kunde forslas bort och trafiken fortsätta. Själva löppasset måste nog klassas som ett av årets märkligaste. Trots min ringa kroppsvikt lyckades jag stå pall i blåsten och höll fötterna kvar på marken.

Vi spenderade natten kvar hemma hos Marikas föräldrar men på morgonen när temperaturen långsamt sjönk så beslutade vi oss för att fly hem till Mamma Marikas systrar i centrala Helsinki, deras uppvärmda lägenheter, el, tv och Internet. Jo, efter en natt i mörker, kyla, levande ljus, avsaknad av duschmöjligheter och toalett så var man minst sagt lite utnärd på civilisationen. Lite som att campa i ett hus. Hur som helst så var alla på bra humör och det enda som sved var väl att allt i frysarna smälte. Hit räknas alla hundratals liter bär som plockades under sommaren.

Idag (onsdag) efter knappt två dygn fick vi precis information om att strömmen är tillbaka och vi kan återvända hem till Mamma Marikas föräldrar. Med facit i hand ska vi nog vara väldigt tacksamma över att stormen inte slog till på självaste julafton. Då hade det minsann blivit andra bullar. Bokstavligen talat. En annan förmildrande omständighet är också att det varit så osannolikt varmt dessa dagar (runt fem plusgrader). Hade det varit minus tjugo så hade stormen och strömavbrottet säkerligen åstadkommit mer problem för alla drabbade.

2011-12-27

Julfirande

Julen är över. Den var intensiv på många sätt och vis. Samtidigt var den också härlig och fridfull på många sätt och vis. Ni vet ju själva hur det är. Stressigt som attan inför jul med klappar som ska inhandlas och allt annat som ska hinnas med. Men när man sedan är där, har träffat släkten, ätit den goda julmaten och barnen i ren frenesi sliter upp alla paket då är det plötsligt värt allt slit och man bara sjunker ner och njuter av stunden tillsammans.

Så hur gick allt till denna jul? Well, vi anlände till Finlandslandet på fredagsmorgonen, åt frukost med en gammal bekant och hennes barn på ett café. Sedan fortsatte vi hem till Mamma Marikas syster där barnen fick leka lite med sina kusiner samtidigt som jag passade på att rasta benen genom Helsinkis Central Park. Bitvis lite isigt men ändå fantastiskt att kunna köra drygt 20 km på grusvägar i Helsinki i slutet av december. Sånt är man minsann inte bortskämd med.

Senare under eftermiddagen åkte vi hem till Mamma Marikas föräldrar där vi inkvarterade oss och inväntade självaste julafton dagen därpå. Frun min kommer från en stor familj och således var det 18 stycken personer som firade jul tillsammans med oss. Desto roligare, vi hade alla mycket trevligt tillsammans.

Efter jullunchen och lite fika drog det ihop sig för julklappsutdelning och barnen var så sjukt laddade att de kunde självantända precis vilken sekund som helst. Elias, Venla och Alvar öppnade paket tillsammans med sina kusiner så det stod härliga till. Det var allt från barbiedockor till Star Wars-Lego och barnen njöt genom varenda sekund. Visst, det blev ingen Kalle Ankas-julafton eller Karl Bertil Jonsson men julaftonen kändes ändå precis så där som den borde göra.

Under juldagen var det dags att springa bort lite julskinka. Coachen hade aviserat ett distinkt långpass och jag kände mig laddad. Skissen var 150' med fartökning sista 15'. Ute var det några plusgrader och svagt regn men jag kopplade på både musik och talbok i äppelpodden och hade faktiskt en ganska behaglig resa på både asfalt- och grusvägar. Totalt skrapade jag ihop 37 km på mina 2:31 som jag var ute och kroppen kändes pigg hela vägen. Ett bra formbesked som vittnar om att mängdtåligheten är riktigt bra. Totalt sett summerades veckan upp till drygt 15 mil vilket jag är nöjd med då det både var resa till Finlandslandet samt julfirande.

2011-12-22

God jul


Well, det finns egentligen inte så mycket att skriva om. Igår kväll packades alla klappar och väskor inför den stundande resan till Finlandslandet. Och om bara en liten stund kommer jag genomföra årets sista träningspass på svensk mark. Jag vill passa på att önska alla ni som läser bloggen en riktigt god jul. Ät och träna gott!

2011-12-21

Snabbdistans 80' @4:00->3:20 +1

Det sista kvalitetspasset innan avresan till Finlandslandet avverkades idag innan lunch på bandet i källaren. Eftersom passet var lite länge än jag normalt brukar köra medan Alvar sover lunch så var jag lite orolig över att hinna genomföra det innan han vaknade.

Skissen var satt till 80' @4:00->3:20 +1, 10' @4:00/3:54/48/42/36/30/25/20. Alltså en snabbdistans över 80 minuter där farten ökades var tionde minut från 4:00 ner till 3:20 enligt tidigare angivna schema. Passet såg väldigt milt ut till sin utformning och jag hade inte direkt legat sömnlös natten innan av oro. Istället var nog de långa körningarna över tio minuter för varje farthöjning det som oroade mig mest. Hur som helst så värmde jag kort upp med 2.5 km i ökande fart från 4:30 ner till 4:00. Sedan fortsatte jag direkt med snabbdistansen. Både ben och skalle var med mig från första steg idag och jag hade det således lite förspänt tack vare detta. De sex första 'tiorna' rullade på lugnt och bekvämt med liten ansträngning. Inför de två sista fartökningarna i 3:25 och 3:20 fick jag öka intensiteten lite men det var hela tiden kontrollerat och inom de aeroba gränsvärdena.

Bra känsla hela vägen och framför allt så hade jag bra fokus och behöll koncentrationen genom hela passet vilket fick till följd att passet flöt på bra utan någon mental svacka.

Jag har nu under ett flertal veckor fått träna på gott utan avbrott för skador eller sjukdomar och jag känner verkligen hur kroppen suger upp träningen som jag matar den med. Nu väntar drygt två veckor i Finlandslandet och där blir det inte lika lätt att genomföra intervallpassen då jag inte har tillgång till löpband och den finska vintern ofta tenderar till att vara svårare än den svenska. Jag får helt enkelt se hur löpföret är därborta innan jag fattar beslut om kommande intervallpass. Finns det inte möjlighet att springa snabbt så får jag kompensera det med att springa lite mer istället.

2011-12-20

Tidigt julfirande

Det drar så sakteligen ihop sig för jul, bara några få dagar kvar nu. Jag ligger hyfsat bra till med alla klappinköp så det är ingen direkt stress vilket självklart känns skönt. Jul och nyår kommer att firas i Finlandslandet och vi beger oss dit redan nu på torsdag kväll. På grund av detta så är det inplanerat en liten alternativ minijulafton ikväll tillsammans med farmor och farfar. Vi käkar lite gott och öppnar några små presenter.

Under senare delen av kvällen är det sedan dags för mig att se på bio. Tillsammans med en kamrat ska jag se den nya Sherlock Holmes filmen. Den första var en riktigt positiv överraskning och är den andra bara i närheten så kommer jag säkert bli underhållen. Filmen är dessutom lite speciell på ett annat sätt. Det är den 120e filmen jag ser för året vilket har varit lite av ett mål för mig, alltså att snitta in tio filmer per månad, en var tredje dag. Även om snittet sjönk en aning under sommarmånaderna så har jag tagit igen det med råge under alla timmar jag stått på löpbandet nu i höst och vinter.

2011-12-19

Alvar ett år!

Alvar, en älskad ettåring!

I lördags levlade Alvar upp från noll år till ett år! Alvar var på strålande humör och verkade uppskatta all uppståndelse runt honom. Till på köpet har han blivit väldigt stadig på benen och promenerar nu omkring i hemmet mäkta stolta.

Strax efter lunch på lördagen kom farmor och farfar över tillsammans med Elias och Venla som sovit över hos dem. Tillsammans begav vi oss vidare mot Ulrikdals slott där det vankades julbord. Väldigt trevligt och julbordet höll högsta kvalité. Alla var mätta och glada då vi rullade hemåt. Väl hemma så fikade vi lite tillsammans och Alvar fick öppna lite födelsedagspaket.

Måste erkänna att det känns lite märkligt att Alvar redan hunnit bli ett år. Tiden går så otroligt snabbt. Det känns som igår som han bara var ett litet knytte som man kunde bära med en arm i famnen. Det är även väldigt kul och spännande att se hur Elias och Venla agerar och tar hand om Alvar. Elias och Venla kan vara lite gnabbiga och i luven på varandra som syskon ofta är (?) men då det gäller Alvar så är de båda mycket måna om att han ska ha det bra och trivs. Faktum är att Alvar fungerar som en liten medlare och diplomat. Så fort han är i närheten så lugnar Venla och Elias ner sig några kilon. Och som ni förstår så uppskattas det ganska mycket som småbarnsförälder.

Som ni säkert alla observerade så gjorde vintern sitt intåg under helgen. Snö, regn och plask och blask. Helt vedervärdigt. På söndag stod det långpass 2:!5 på programmet och det var minst sagt lite mental uppförsbacke då jag snörde på mig löpskorna för passet. Föret utomhus var allt annat än inbjudande och inte blev det bättre av att jag stämt möte med Herr Larm redan 08:30 (som redan varit igång sedan 08:00). Sagt och gjort så brände jag av de 20 första kilometerna utomhus innan jag släppte av Larmen hemma hos sig. Den återstående dryga milen körde jag på löpbandet i hemmets trygga och torra vrå och det ångrade jag inte en sekund. Totalt sett blev långpasset lite drygt 31 km vilket var en bra genomkörare och stärkte förmodligen skallen mer än kroppen då vädret utomhus var mäkta deprimerande. Återigen en ny 15mila-vecka som innehöll två kvalitetspass och ett långpass. Lite trött och sliten känsla under mitten av veckan till följd av många sidoaktiviteter men jag stod pall och jobbade mig igenom det.

Venla, Alvar och Elias. Lika som bär?

2011-12-17

3/4/5/6 km @3:20, PJ: 5' @4:10

Veckans andra kvalitetspass genomfördes i fredags. Jag velade länge och väl om jag skulle försöka mig på att avverka passet utomhus eller om det (igen) skulle bli på löpbandet. Farfar understödde och kom över strax innan lunch och passade Alvar (som sov lunch) och Venla som var hemma från dagis. Då underlaget var bra så bestämde jag mig till sist för att köra utomhus. Visst, det var inte direkt inbjudande. Det regnade, var ruggigt samt en del besvärande blåst.

Hur som helst så var jag utsvulten på att få springa snabbt utomhus. Veckorna sedan Hässelbyloppet i oktober så har jag avverkat så gott som alla snabba pass på band (undantaget Bore cup) och även avverkat 10 av de 14 mil jag snittar i veckan på just band. Skälet till detta är att jag är pappaledig och hemma med Alvar och jag får helt enkelt anpassa löpningen då han sover lunch/eftermiddag.

Nåväl, en kortare uppvärmning och sedan var skissen: 3/4/5/6km @3:20, PJ: 5' @4:10. Alltså ett ganska långt och hårt pass. Fyra intervaller över 3/4/5/6 km som skulle gå i 3:20/km-fart och en pausjogg på 5 minuter i 4:10. Kroppen var tung och rätt sliten. Jag har kört på med ganska mycket mängd och kvalité samt fått sömnen lite störd de senaste dagarna då Alvar sovit lite ryckigt under nätterna. Lillgrabben har fått ett par till tänder och det är väl kanske det som stör hans skönhetssömn.

Nåväl. Jag var lite trögstartad och tyckte att första intervallen över 3 km kändes lite kantig. Men sedan fick jag upp ångan lite och hittade flytet och tog mig igenom intervall två och tre (4 och 5 km). Inför sista hade regnet tilltagit och så även blåsten. Jag hade även över 18 km i benen och kroppen var väl inte direkt fräsch. Bara att plocka fram pannbenet och jobba sig igenom den. Snittade in alla intervaller strax under 3:20 vilket innebar att jag matchade Coachens skiss. Pausjoggen höll jag strax under 4:10, närmare 4:05. Mot slutet var jag lite sliten och tung i kroppen men det kan förklaras av att jag hade över 25 km totalt för passet och en kropp som redan innan start var rätt nerkörd. Pulsvärdena indikerade dock att jag lagt ansträngningen perfekt. Den höll sig hela tiden inom den aeroba gränsen vilket indikerar att det finns en hel del till att ta av om jag bara hade fått springa med en lite mer utvilad kropp.

2011-12-14

Snabbdistans 52.5' @3:33->3:15

Veckans första kvalitetspass avverkades idag på lunchen medan Alvar tog sig en tupplur. Passet var en vidareutveckling från förra veckans snabbdistans över 48' 3:30->3:10.

Sliten redan under uppvärmningen. Gårdagens alla aktiviteter hade tagit lite på krafterna. Till på köpet var jag rätt mör i musklerna efter behandlingen hos kiropraktorn. Kände som sagt direkt att jag skulle behöva anstränga mig ganska hårt för att jobba igenom passet. Skissen var en snabbdistans på 52.5 minuter där farten ökades progressivt var 7.5:e minut enligt 3:33/30/27/24/21/18/15.

Jobbade mig igenom de fem första delarna utan slitage. Då farten skruvades upp mot slutet samt tiden började ticka upp mot dryga 45 minuter så fick jag pressa på lite mer. Här märkets det att kroppen inte var helt utvilad och att jag fick anstränga mig aningen mer än jag normalt sett borde behövt göra.

Det jag brukar luta mig mot under dessa stunder när man inte får någonting gratis är min betongskalle. Den sviker mig nästan aldrig. Så när benen hade en tung dag så levererade skallen och det är en oerhörd trygghet att ha i bagaget. Jag tog mig igenom passet men då jag studerade pulsvärdena efteråt så kunde jag precis som väntat konstatera att de låg aningen högre än normalt.

Pass efter pass avverkas nu och sakta men säkert så stärks kropp och skalle upp. Och snart är det dags att mer konkret börja tänka i termer av marathontävling. Pepp!

2011-12-13

Luciafirande

Hektisk dag från ruta ett. Direkt på morgonen avverkades det första av två luciatåg (Elias skola). Sedan hem för att koka ihop lite gröt åt Alvar. Därefter blev jag avlöst av farfar som kom över och passade Alvar en stund. Jag passade då på att springa av en mil i det vackra vintervädret om man nu kan skriva det eftersom det är barmark och fem plusgrader.

Sedan hem, lunchtupplur för Alvar, snabb dusch, lunch och sedan direkt vidare till kiropraktorn för en lika nödvändig som efterlängtad behandling. Senst jag renoverade rygg och ben var veckan innan Lidingöloppet och sedan dess har jag pressat på ganska hårt med både mängd och kvalité.

Hem direkt efter behandlingen, ner packning av Alvar i barnvagn och vidare till luciatåg nummer två (Venlas dagis). Efter lite för många pepparkakor och lussebullar senare så bar det iväg hem. Medan Alvar sov en stund innan middag så avverkade jag dagens andra distanspass. Jag hann precis bli klar med det innan jag efter en snabb dusch kokade ihop kvällens middag.

Trött och sliten på kvällen men samtidigt lite nöjd över att alla dagens aktiviteter lyckades genomföras. Även fast men är pappaledig så tenderar man att vara så där lite lagom upptagen. Avslutade kvällen med lite välförtjänt filmtittande och bokläsande.

2011-12-12

Helgbestyr

Helgen smygstartade med fredagens kvalitetspass som denna gång var skissat till en längre snabbdistans i progressivt ökande fart enligt: 72' @4:00->3:20, 9' @4:00/3:54/48/42/36/30/25/20. Värmde upp med några kilometer innan jag påbörjade den 72 minuter långa snabbdistansen. Var 9e minut ökande jag sedan successivt farten enligt ovan nämnda schema. Puls och ben kändes rakt igenom pigga och svarade upp bra. Snittpulsen höll sig hela tiden inom den aeroba gränsen vilket stämde väl överrens med passets mål och utformning.

På lördagskväll var det årsmöte och fest tillsammans med Klubben. Snabbt och smidigt möte som sedan övergick till fest där det bjöds på mängder av goda medhavda rätter. Trevligt sällskap, härlig atmosfär och givetvis bara löpsnack. Kan inte bli bättre.

Under söndagen fick vi besök från Finlandslandet av två av barnens mostrar samt kusin. Vi möttes upp vid Skansen där vi tittade lite på julmarknaden. Dessvärre var det rått i luften och en del blåst så det var hiskeligt kallt. Då vi kom hem tog Mamma Marika med sig Alvar till Elias tekniksim. Jag var hemma med Venla och fick då en lucka att genomföra veckans långpass. 105 minuter på löpbandet avverkades med bra skalle genom hela passet. Totalt skrapade jag ihop 27 km och sprängde in några tempohöjningar avslutande hälften på passet för att lätta upp det lite mentalt enligt: 2x(5x3') @3:20, PJ: 2', SPJ: 4'.

Veckan summerades upp till drygt 15 mil innehållandes två snabbdistanser och ett långpass med farthöjningar.

2011-12-09

Hektisk dag

Gårdagen var lite småhektisk. Först skulle Elias och Venla lämnas till skola och dagis. Efter att Alvar fått lite gröt så lekte vi en stund innan han la sig för att ta en liten förmiddagstupplur. Eftersom jag hade aktiviteter på kvällen så hade jag bara detta tillfälle att avverka min distans varefter det blev lite drygt 20 km på samvetet innan lunch.

Efter lunchen plockade jag upp Venla från dagis innan vi pep vidare till BVC för en läkarkontroll för Alvar. Hem på momangen, ombyte och sedan vidare direkt till stan där det vankades julbord med jobbet. Mamma Marika fick tyvärr stanna hemma då hon gått och förkylat ner sig. Efter julbordet så var det teaterföreställning på China teatern med Zpanska flugan. Jag går väldigt sällan på teater (typ bara på jobbets julfester) men måste erkänna att jag alltid blir väldigt imponerad av föreställningarna. Zpanska flugan var verkligen bra och jag skrattade bokstavligt så jag grät några gånger. Ett gott betyg således.

2011-12-07

Snabbdistans 48' @3:30->3:10

Första passet på den nya fas i marathonskissen löd snabbdistans 48' @3:30->3:10, 6' @3:30/27/24/21/18/15/12/10. Alltså en snabbdistans över 48 minuter där farten skulle ökas var sjätte minut från 3:30 ner till 3:10 enligt tidigare angivna schema.

Ett hyfsat hårt pass åtminstone mot slutet då de avslutande 18 minuterna skulle avverkas i 3:15/12/10-fart. Vidare var jag lite osäker på hur kroppen återhämtat sig. I lördags var det tävling, sedan långpass i hygglig snittfart i söndags och sedan två distanspass på måndag.

Jag värmde upp med sex kilometer i ökande fart från 4:30 ner till 3:55. Sedan körde jag lite tempostegringar innan jag påbörjade snabbdistansen. Som väntat var det bara en transportsträcka första halvtimmen. De avslutande 18 minuterna ställde dock högre krav på skalle och ben. De sista 8 minuterna fick jag pressa på ganska hårt och den aeroba ansträngningen övergick till anaerob. Detta var nog dock helt enligt plan eftersom jag hade en fart runt 3:10 vilket trots allt är en hygglig milfart. Kroppen svarade väl inte upp så där perfekt som jag kanske hade hoppats men jag var ändå nöjd att jag mentalt stol pall och jobbade mig igenom passet.

2011-12-06

Ny marathonskiss

Egentligen inte mycket att rapportera. Gårdagen inleddes med att jag hjälpte mor och far att inhandla en ny vardagsrum-tv. Att som teknikdriven son nu ha en sämre tv än sina föräldrar är så fruktansvärt förnedrande. Det borde ingen son behöva uppleva. Nu finslipar jag ny strategi om att inhandla ny tv hem till mig själv. Den vi har är ju redan två år och i praktiken lastgammal. Den måste nu ersättas med något ännu vassare, tunnare och framför allt större. Tv:n och löpbandet är ju trots allt hemmets i särklass viktigaste möbel. Enda hindret i min köpstrategi är Mamma Marika som säkert hittar en massa anledningar till att inte uppgradera. Typiskt. Erfarenhetsmässigt vet jag att det handlar det om att långsamt bryta ner motstånd och försvar. Tur att jag är uthållig.

Annars var det simskola för Venla igår och jag pallrade mig dit med alla barn. Mellan dessa arrangemang hann jag även rasta benen då jag avverkade två distanspass. På kvällen damp det ner en ny saftig marathonskiss signerad Coachen. Marathonträningen går nu in i fas två som syftar till att stärka den aeroba uthålligheten. Längre kvalitetspass ska avverkas fast i aningen långsammare tempo till skillnad mot den förra fasen som skulle förbättra den aeroba kapaciteten och som avslutades med Bore Cup. Skissen sträcker sig ungefär sju veckor framåt och ser verkligen intressant ut.

2011-12-05

Bore Cup dt1

Helgen präglades till stor del av den första deltävlingen i Bore Cup ute i Vallentuna. Jag hade i samråd med Coachen kommit överrens om att springa denna tävling som ett snabbdistanspass om vädret var ok och det inte var halt på vägarna. På tävlingsdagen (lördag) var det aningen kallare ute än tidigare och lite frost på marken. Kände ett litet sting av oro men beslöt mig ändå för att bege mig ut till tävlingen.

Formen har på sista tiden varit väldigt god och jag hoppades få en hygglig genomkörare under tävlingen. Tanken var att hitta ett tempo som kändes kontrollerat och hanterbart och inte slita mig fördärvad med syra. Under veckan hade jag inte skurit ner alls på mängden och hade redan nästan tio mil i benen till lördag. Dessutom hade jag även avverkat två ganska tuffa intervallpass så jag var lite osäker på hur kroppen skulle reagera på en tävling med så mycket mängd och kvalité.

Bore Cup deltävling 1 var 10 km och sprangs på två 5km-varv vilket passade mig utmärkt då jag gillar varvbanor. Jag värmde upp tillsammans med Coachen på tävlingsvarvet och kunde lite besviket konstatera att det var en extremt knixig bana. Eller som Coachen själv uttryckte det: Arrangören har verkligen ansträngt sig till det yttersta för att hitta så många kurvor som möjligt. Till på köpet var varvet rätt kuperat och bjöd på lite frost och halka på marken samt en besvärande snålblåst vilket spädde på känslan av att det inte var en särskilt lättsprungen eller snabb milbana. Nåväl, det störde mig inte nämnvärt. Springer man tävlingar i december kan det vara betydligt värre och jag tog tävlingen som ett led i träningen och hetsade inte upp mig särskiljt mycket över detta.

Vad gäller motståndet så var det lite tunt, den enda jag misstänkte skulle få matchas mot var Vallentunas Lars Södergård som haft en mycket fin höst. Han gjorde 31:34 på Hässelbyloppet och sedan sprang han Nordiska Terrängmästerskapen samt var tvåa på Tömilen för någon vecka sedan. Starten var lite märklig då vi i 10km-klassen startade 50m bakom 5km-klassen. Det var dock ganska brett i början och det var inte några problem att ta sig förbi dessa löpare. Lars startade i ett högt tempo och fick direkt en liten lucka. Jag hittade snabbt mitt tempo och förivrade mig inte att jaga ikapp. Banan var så pass knixig och kuperad att det skulle finnas gott om tillfällen att jobba ikapp försprånget.

Under de flacka partierna fortsatte dock Lars att utöka sitt försprång medan jag kunde ta igen och täta delar av det uppför. Inför varvningen hade han dock ett försprång på uppskattningsvis 40 meter. Jag kände mig dock väldigt pigg och misstänkte att jag kunde slänga in en till växel i de svårlöpta partierna uppför. Strax efter sex kilometer hade jag tagit in och tätat försprånget fram till Lars. Jag försökte direkt gå till spets och hålla upp tempot men Lars växlade även han tempo och svarade. De 2.5 följande kilometerna var varvets svåraste och jag insåg att här skulle det vara ett taktiskt bra tillfälle att försöka rycka ifrån. I första stigningen gjorde jag således ett ryck och fick ganska omgående en lucka. Jag kände mig alltjämnt fräsch och inte så ansträngd och beslöt mig för att fortsätta springa offensivt uppför. Jag tittade inte bakåt förrän det återstod lite drygt en kilometer och insåg då att jag skapat en tillräcklig lucka bakåt till Lars. Sista 1.5 km kunde jag springa på avslappnat, fokusera på tekniken och inte dra på mig onödig syra.

In i mål som segrare på 32:13 och en väldigt lätt och fin känsla i kroppen. Lars kom in på en skolklar andraplats exakt 30 sekunder bakom mig. Tiden är jag faktiskt väldigt nöjd med, med tanke på de svåra omständigheterna. En kuperad varvbana, två plusgrader, besvärlig blåst och många knixiga kurvor gjorde att man tappade rytmen. Även lite frost på marken gjorde att jag inte vågade attackera de skarpa kurvorna med risk för att halka omkull. På en snabbare bana så hade det säkerligen gått 30-40 sekunder snabbare. Det bästa med loppet var dock hur bra kroppen svarade upp trots hård träning under veckan. Ett riktigt bra formbesked om att träningen går åt rätt håll.

Resultaten »

Under söndagen avverkade jag ett avkortat långpass hemifrån och till farmor och farfar. Jag sprang via Sollentuna, Kista, Akalla och sedan till genom Järvafältet via Bögs gård. Märkligast av allt då jag sprang genom Järvafältet var rullskidsåkaren som jag mötte. Han såg inte alls så inspirerad ut och tänkas kan väl det. Brukar inte rullskidåkare sky grus likt pesten? Hur han nu irrat sig ut till Järvafältet och alla dess grusspår är lite av en gåta för mig. Efter Järvafältet var jag framme i Kallhäll där jag snurrade runt lite i närområde för att dryga ut passet en aning. Lätta fina ben rakt igenom vilket bekräftade att tävlingen inte slitit alls på kroppen. AVverkade de 23 km på 94 minuter vilket gav ett snitt runt 4:05. Totalt summerades veckan upp till drygt 13 mil, två intervallpass, ett light-långpass och en tävling.

2011-12-02

Mera backe

I onsdags var det dags för veckans andra intervallpass. Denna gång var det backintervaller som stod på programmet. Dessvärre insjuknade Alvar under kvällen och höll mig därför vaken nästan hela natten. Redan innan start kände jag mig trött och utmattad vilket fick mig att fundera på om det verkligen var klokt att försöka genomföra passet. Tog mig dock samman och valde att göra ett försök.

Coachens skiss löd: 3x4km (1km @3:20 +3, 1km @3:17.5 +2.5, 1km @3:15 +2, 1km @3:12 +1.5), PJ: 3' @4:30. Alltså ganska stygga intervaller. Både med lutning och hög fart. La Alvar att sova lunch, värmde sedan upp med sex km och sedan lite tempostegringar. Därefter sparkade jag igång intervallpasset. Första serien avverkades med kontrollerad ansträngning. Det var tyngst inledningsvis på de höga lutningarna men flöt på bra i de lite högre farterna med lägre lutning. Under andra serien började nattens uteblivna sömn göra sig påmind. Jag fick ta i och även fokusera hårt mentalt för att hantera den 4km långa intervallen. Mitt under denna började även mobilen ringa frenetiskt. Inte mindre än fyra missade samtal. Jag ville för allt i världen inte avbryta mitt under en intervall. Således greppade jag mobilen under pausjoggen och kontrollerade samtalslistan. Två missade samtal från skolan, ett från frun och ett från farfar.

Jag förstod direkt vad det var frågan om. Elias hade säkert insjuknat och behövde hemtransport. Ringde snabbt upp skolan och fick detta bekräftat. När jag sedan ringde upp farfar så var han redan på väg till skolan för att hämta upp sonen. Verkligen snällt och uppskattat. Efter 3:30 var allt detta hanterat och klart och jag kunde då påbörja den tredje och sista intervallen. Nu var det verkligen uppförsbacke i dubbelbemärkning. Jag hade tappat både fokus och rytm under pausen på grund av allt ringande. Jag fick slita direkt från början men lyckades arbeta mig igenom de två inledande kilometerna. Mellan kilometer två och tre samt tre och fyra tog jag 10'' ståvila då Elias tillsammans med farfar kom hem från skolan och bytte några ord med mig.

Lyckades således ta mig igenom sista intervallen även om det blev två korta avbrott. På det hela är jag dock nöjd. Jag var verkligen trött redan innan passet och med tanke på det som inträffade mot slutet så tycker jag att jag (med farfars hjälp) lyckades hantera situationen på ett bra sätt.

Och Elias då? Jo, han hade hög feber men efter lite Panodil så hade han fått upp ångan hjälpligt igen.

2011-11-30

7x1500m @3:05, PJ: 90'' @4:20

Det rullar verkligen på bra nu med träningen. Jag befinner mig i slutet av den första marathonförberedande fasen vars syfte är att stärka den aeroba kapaciteten. De senaste passen har som sagt avverkats med riktigt bra känsla och utfall. I måndags, dagen efter långpasset, var det återigen dags att pressa på lite snabba intervaller.

Coachens skiss löd 7x1500m @3:05, PJ: 90'' @4:20. Ett ganska styggt pass med vad som är en hygglig tusingfart fast med skillnaden att jag nu skulle köra 1500m istället samtidigt som jag belönades med lite längre joggvila (90 sekunder).

Eftersom det förra intervallpasset (5/4/3km) gick bra och även det plogades i hög fart så var jag svagt optimistisk innan passet. Och det visade sig att magkänslan var rätt. Efter sju kilometers uppvärmning sparkade jag igång passet och benen levererade direkt. Jag var knappt ansträngd mot slutet vilket var väldigt överraskande. Jag hade räknat med att få pressa på lite åtminstone under de två sista men icke.

Då jag efter passet studerade snittpulsen och maxpulsen så var värdena så goda att Coachen började frukta att bandet var felkalibrerat. Som sagt, en hel del bra pass nu på sista tiden. Dags för en missräkning inom kort alltså?

2011-11-29

Julmust

Eftersom jag är hemma och pappaupptagen med Alvar så har Venla reducerad tid som hon får vara på dagis. Till följd av detta var Venla hemma med mig och Alvar igår. Vid lunchbordet fick hon för första gången prova på att smaka julmust. Venla sörplade försiktigt i sig musten, sken upp och brast ut:
- Det smakar precis som vin!

På de barnkalas som vi anordnar serveras det åtminstone alkoholfria drycker. Men jag börjar undra vad som egentligen serveras på Venlas kamraters kalas.

2011-11-28

Helgsummering

Vaknade upp och konstaterade att de varit ute och sandat alla gångbanor i närområdet där jag bor. Måste erkänna att det kändes verkligt märkligt. Det var ju som bekant elva plusgrader igår och inte var det minus på morgonen heller. Så nu ligger det ett ganska tjockt gruslager på de tidigare så rena och fina gångbanorna. Sabbar för alla löpare, cyklare, rullskidåkare och skejters. Och sedan kan man undra hur mycket skattepengar som gick åt den här lilla utflykten? Till på köpet skvallrar väderleksrapporterna om 5-10 grader tills på fredag. Och då snackar vi alltså plusgrader.

Helgen inleddes med att Mamma Marika kommenderade upp storstädning och mellanvåningen i huset. Elias och Venla hade mycket taktiskt flytt huset hem till farmor och farfar. Kvar blev alltså jag och Alvar med Mamma Marika som kommenderade upp städning av allt. Det skurades, torkades, fejades, steamades, dammades, dammsögs och moppades. Mattor vädrades, soffor flyttades, kökslådor rensades. Listan var lång och fullständigt komplett. Själv innebar detta lite strul med träningen. Men på något magiskt sett lyckades jag ändå klämma in två pass (ett tidigt och ett sent) och bocka av de nödvändiga 20 km om dagen som gäller för min del.

Söndagen bjöd på varmt väder (11 plusgrader), lite regn och blåst. Medan Herr Larms dotter hade sin gymnastik under två timmar så stack vi ut på långpass tillsammans. Larmen rekade upp en perfekt runda på Järvafältet. Visst, det var lite lerigt och grisigt på sina håll men inne bland skogen var vi ofta helt skyddade från Berit som annars fläktade på rätt bra.

Konstaterade då jag gick igenom veckans träning att jag för femte veckan i rad skrapade ihop lite drygt 14 mil, ett långpass och två riktigt bra intervallpass. Framför allt var jag mycket nöjd med passet 5km @3:15, 4km @3:12, 3km @3:10, PJ: 3' @4:30. Spänningshuvudvärken verkar ha gett med sig och kroppen svarar nu upp mycket bra på den träning jag matar den med.

2011-11-25

5km @3:15, 4km @3:12, 3km @3:10, PJ: 3' @4:30

Velade in i det sista idag då jag inte riktigt visste vilket intervallpass jag skulle bränna av. Ur Coachens skiss fanns det två olika pass att välja mellan. En snabbdistans som verkade ganska lätt och ett annat långintervallpass modell ganska tuff.

Utöver detta huvudbry så fanns det en till liten faktor. Sonen Alvar och hans sovvanor. Jag brukar köra dagens första distanspass medan han sover lunch. Tiden för detta är mellan 1.5 till 2.5 timmar. Lite små förrädiskt alltså då man inte vet hur mycket tid man har att röra sig med samt det faktum att han lite då och då vaknar till varvid jag måste stoppa om honom. Detta handlar bara om någon enstaka minut vilket är ok när det handlar om ren distans som ska manglas. Men när det är intervaller som ska genomföras så vill jag absolut inte tvingas till avbrott under dessa eftersom passet då mer eller mindre blir förstört.

Så tillbaka till dagens intervaller. Egentligen var jag mer lockad av det hårda passet. Det gav liksom lite mer nerv och jag var orolig över hur jag skulle ta mig igenom det. Dessvärre konsumerade det mer tid och jag var då osäker på om Alvar skulle sova sig igenom hela mitt pass.

Efter en hel del velande så beslutade jag mig till slut för det hårda passet. Lika bra att få det överstökat på en gång. Tankade Alvar full med lite extra mycket gröt innan läggdags och bad en tyst bön till John Blund. Sedan svidade jag snabbt om och värmde upp med 6 km @4:30->3:50 och lite tempostegringar.

Skissen var satt till långa hårda intervaller enligt 5km @3:15, 4km @3:12, 3km @3:10, PJ: 3' @4:30. Den första intervallen i 3:15 var alltså fem kilometer och satte kanske mest skallen på prov. Jag hade väldigt bra fokus under hela denna intervall och var knappt ansträngd då den var över. Väldigt märkligt, jag hade räknat med att få pressa på lite mot slutet av den. Lite pausjogg och sedan andra intervallen som även den var lång, fyra kilometer. Kom igång bra även här och behöll koncentrationen hela vägen. Sista kilometern fick jag pressa på lite men redan då visste jag att jag skulle klara av passet. Sista intervallen var tre kilometer och 3:10-fart. Kunde springa avslappnat första hälften men sista 1500m fick jag ta i och här övergick den aeroba ansträngningen till anaerobt. Detta var dock helt ok, jag hade redan plogat igenom knappt 11 kilometer med en snittfart runt 3:12-3:13 så ett visst slitage fanns i kroppen.

Genomgående väldigt bra pulsvärden genom alla intervaller. Snittpulsen indikerade att det var aerobt hela vägen även om maxpulsen ökade mot slutet. Väldigt nöjd med passet. Det är inte ofta man får sådana här fullträffar då både skalle och ben visar sig från sina bästa sidor. Bara att tacka och ta emot. Kanske var det passets hårda utformning som gav det lite extra nerv och fick mig att tagga till lite extra? En annan förklaring kan vara att min spänningshuvudvärk nu sedan några dagar släppt och det går avsevärt lättare att springa hårt utan den.

Och Alvar då? Jo han sov som en stock genom hela passet och belönades sedan med guldstjärna av sin far. Både pepparkakor och Lussekatter fick han gotta i sig till mellanmål.

2011-11-24

Nya backintervaller

I tisdags var det dags för ett nytt backintervallpass på bandet. Lite högre intensitet jämfört med det förra backpasset. Skissen från Coachen var denna gång satt till: 3x3km (1km @3:25 +3, 1km @3:30 +3.5, 1km @3:20 +2), PJ: 3' @4:30 +1.

Jag tog mig igenom alla tre intervallerna utan att behöva pressa på och det kändes genomgående bra. Både snittpuls och maxpuls höll sig på låga nivåer. Initialt kändes det lite märkligt efter passet då jag inte tagit ut mig så hårt som jag brukar. Men efter lite funderande och analyserande så var nog passet väldigt bra disponerat och utformat. Fokus under denna marathonförberedande fas är att stärka den aeroba kapaciteten och då ska jag inte pressa för mycket intervaller i anaerob ansträngning.

2011-11-23

Simskola

I måndags var det återigen dags för simträning med barnen. Både Elias och Venla är riktiga fenor i vattnet vilket säkert kan förklaras med att vi sedan spädbarnsålder regelbundet bada med dem i tur och ordning babysim, simhallen och sedan simskola. Sedan ska även Mamma Marika ges lite cred. Även hon glider obehindrat fram i vattnet i kontrast till mig som egentligen bara behärskar bröstsim. Alla andra simsätt ser bokstavligen tragiskt ut. Jag är dock strong i saunan. Där är det få som matchar mig vilket är skönt för självförtroendet. Att bege sig till simhallen handlar ju i mångt och mycket om att pressa sauna så mycket som möjligt eller hur?

Nåväl, hur som helst så har barnens simträning intensifierats på sistone och dessutom är det ju två barn som nu ska på simskola och tekniksim. Om något år är det tre stycken då Alvar säkerligen växlar upp och jag undrar lite hur det ska administreras.

Så tillbaka till simhallen i måndags. Elias simmade några längder på egen hand medan Venla hade sin träning. Jag hade precis alternativtränat med att bära upp Alvars barnvagn på läktaren och precis fått honom att ta en eftermiddagstupplur. Då jag fick två sekunders andrum räknade jag ut att de senaste fyra dagarna spenderat tre av dessa i simhallen. En ganska bra närvaro och faktum är att jag loggar fler timmar i simhallen än i löpspåret. Och då var förra veckan trots allt en 14mila-vecka som konsumerar lite tid.

Osså är man ju lite orolig. Håller jag på att nära och fostra blivande simmare vid min barm? Hu! Visserligen är barnen helpepp på löpning också men det finns inte samma utbredda strukturerade träning (så vitt jag vet) veckovis för barn från fyra år och uppåt en bit. Här är simskolan/tekniksimningen en förebild. Barnen fostras i att lära sig simma för att sedan om intresse finns pröva på lite andra simsätt och öva upp tekniken i dessa. En liten tankeställare för alla friidrottsklubbar runt om i landet.

2011-11-21

Helg med biobesök

Ytterligare en helg till ända och ytterligare en hel del aktiviteter som hunnits med. Under lördagen begav mig tillsammans med Elias och Venla till Mordor (läs: Söder) för att titta på bio. Studio Ghiblis nya film Lånare Arrietty stod på programmet. Barnen (och jag) fullkomligt avgudar Ghiblis filmer med Miyazaki i spetsen. Några av deras mästerverk är Min granne Totoro, Princess Mononoke, Spirited Away och Ponyo. Och Lånaren Arrietty gjorde oss inte besvikna. Filmen osar härlig atmosfär och känslan och närvaron i de tecknade animationerna är fantastiska. Inga genomonda eller genomgoda personer. Alla har sina egenskaper och sidor. Lite mer komplext och lite mer gripande. Inga framstressande tempoökningar i filmen heller som de amerikanska animerade filmerna ofta brukar stoltsera med. Istället byggs stämningen upp successivt och spelar på suggestiva känlsor. Mycket imponerande och filmen är utan tvekan årets i särklass bästa animerade film. Rekommenderas varmt. Det verkar inte bara vara jag och barnen som gillar filmen. Den har bokstavligen håvat in toppbetyg överallt. Passar på att tipsa er om recensionerna från DN och SvD.

Senare under lördagen begav sig barnen hem till farmor och farfar. Jag ilade snabbt hem och avverkade veckans tredje intervallpass. Denna gång var det lite snabbare saker som Coachen skissat upp till: 5x2km @3:08, PJ: 2' @4:20. En ganska hög fart för att vara 2km-intervaller men den generösa pausjoggen på två minuter i 4:20-fart gjorde att jag hann återhämta mig fullt mellan intervallerna och således höll sig både snitt- och maxpuls på låga och fina värden.

Söndagen inleddes med lite shopping och mathandling innan jag stack ut på ett light-långpass. Klockade in lätta 23 km på 1:36 och summerade upp veckan till lite över 14 mil. Senare under eftermiddagen bakade Mamma Marika och barnen tiotusen stycken pepparkakor. Minst.

2011-11-18

Alvar den gode

Dagens bloggpost tillägnas Alvar. Den här lille härlige grabben som just nu mer eller mindre lever i total symbios med mig och förgyller min vardag under min pappaupptagenhet. Lagom till sin 11-månadersfödelsedag beslöt han sig för att på egen hand ta sina första steg. Först var det ett litet tafatt steg hit och dit. Men kort efter blev det lite längre utflykter mellan olika högar av leksaker.

Och det är bra märkligt hur glad och till sig man som förälder blir när man ser sina barn bokstavligen ta dessa steg i livet. Jag har som sagt redan sett både Elias och Venla göra detta men blev barnsligt glad över Alvars framfart. Kids, gotta love 'em!

One small step for man, one giant leap for Alvar.

Och sedan idag lagom till fredagsmyset så körde vi lite disco i vardagsrummet. Känslan när jag såg Alvar superfokuserad på sina svajiga ben tokdigga discobeatsen från högtalarna. Helt priceless! Det är just i dessa lägen man bara vill frysa tiden och återuppleva dessa magiska stunder om och om igen på autorepeat.

2011-11-16

Rökning

Elias och Venla har så många frågor att det liksom bara rinner ur dem hela tiden. Under gårdagens eftermiddag då vi åt mellanmål frågade Elias varför man inte fick köra bil om man druckit öl eller vin. Jag försökte svara så gott jag kunde och sedan la jag även till att om man ska springa fort, simma eller spela fotboll så ska man inte hålla på med varken dricka alkohol eller röka cigaretter.

Barnen nickade tyst i samförstånd. Nåväl, alla utom Alvar. Han sög istället intensivt på sin napp och tittade på oss med stora ögon. Jag eldade på lite för att avskräcka dem så mycket som möjligt från dessa samhällsfaror.

Patrik: Jag har faktiskt inte rökt en enda cigarett under hela mitt liv.
Elias: Varför inte det?
Patrik: Jag har aldrig förstått varför man ska dra in äcklig rök i sina lungor.
Elias: Gör man det?
Patrik: Ja, röker man så drar man in giftig rök rakt ner i lungorna och det mår man inte bra av. Då kan man inte idrotta.
Elias nickar instämmande.
Elias: Då måste man krypa.
Pappa Patrik förvillad.
Patrik: Eh, hur menar du då?
Elias: Om det kommer rök så måste man krypa på golvet för röken är giftig. Också måste man ta sig ut så fort som möjligt.

Och där föll polletten ner. Elias tänkte på eldsvådor. Om det brinner så ska man krypa för att undvika röken och försöka komma ut ur huset.

Ungefär som att röka cigaretter.

2011-11-15

Backintervaller

Veckan inleddes i stor stil med backintervaller på band. En av löpbandets fördelar är att man just kan konstruera dessa oändliga backar i perfekt anpassade lutningar. Igår var det således dags att bestiga lite berg med syfte att stärka den aerobiska kapaciteten.

Skissen var satt till 2x4km där jag började på +4.5 i lutning och sedan minskade den med 0.5 för varje kilometer vilket resulterade i att lutningen under sista kilometern var +3. I samband med att lutningen minskades så ökades successivt farten vilket gjorde att ansträngningen blev jämnt fördelad under varje 4km-intervall. Pausjoggen mellan intervallerna var satt till fem minuter i ökande fart från 4:15 till 4:00. Ganska kul pass och inte så fruktsansvärt hårt. Det verkar som om lite av benstyrkan efter Lidingöloppet fortfarande sitter i vilket självfallet var stimulerande. Totalt sett knappt 20 km under passet tillsammans med lite uppvärmning och nerjogg.

2011-11-14

Intet nytt under helgen

Inget direkt speciellt att rapportera från helgen. Delar av lördagen spenderades med Marikas syster och hennes familj innan de returnerade tillbaka till Finlandslandet. Elias och Venla spenderade lördagskvällen hemma hos farmor och farfar så gottade till det ordentligt med både godis och chips. Lördagsmys med andra ord.

Jag och Mamma Marika fick det lite lugnare och kunde då fokusera på charmtrollet Alvar som nu befinner sig i en fas där han ömsom krypspringer, står upp och svajar lite. Något litet steg har han tagit men inte kanske något som kan klassas som gång. Men det kommer, Alvar ser väldigt motiverad ut. Tanken på att kunna ränna efter storebror och storasyster är nog rätt bra tändvätska för motivationen.

För min egen del rullade jag på med mängd under helgen efter veckans två tidigare intervallpass. Jag valde att ställa in ett backintervallpass på söndagen då jag fortfarande inte blivit helt kvitt den besvärande spänningshuvudvärken. Totalt sett resulterade veckan i lite drygt 14 mil och känslan är rätt bra i kroppen (förutom skallen). Rygg och ben verkar suga upp träningen utan att gnälla och det uppskattas självfallet.

2011-11-11

Lugna sköna fredag

Fredag och en hel del aktiviteter på programmet. Under förmiddagen fick vi besök från Finlandslandet av barnens kusiner så det har varit bra drag i huset. Totalt sett sex barn under taket så ljudnivån har varit smått hysterisk. Det är vid tillfällen som dessa som man fattar hur mycket det sliter att ha en hög och skränig ljudnivå runt sig hela tiden. Energin bara rinner bort.

Nåväl, eftersom det inte gick att lägga Alvar i sin vanliga säng på grund av allt stök och stoj i hemmet så packade jag ner honom i vagnen och la honom utomhus. Sedan var det brått. Upp på bandet och landa in dryga 20 km med intervaller. Jag gillar inte att bränna hårda intervaller på förmiddagen men idag fanns det ingen lucka så det var bara att acceptera situationen.

Coachens skiss såg ganska krävande ut. Fyra intervaller om 3 kilometer i 3:10-fart med tre minuters pausjogg i 4:30-fart. Alltså: 4x3km @3:10 +1, PJ: 3' @4:30. Insåg ganska tidigt att jag skulle få bjuda till ganska ordentligt om jag skulle rå hem passet. Att springa så pass långa intervaller i hyfsat hög fart är inte något jag just nu är direkt van eller optimerad för. Hur som helst så löptes de två första igenom lugnt och behärskat. Under tredje började det svida på lite grann mot slutet och under fjärde och sista var det en kamp mot skallen. De dryga nio minuterna som intervallerna varade upplevs som bekant längre då man direkt går in i intervallen och är trött. Men allt gick bra och jag var nöjd med passet efter omständigheterna.

Efter detta var det bara att packa in Alvar och Venla i bilen och bege sig till simskolan för Venla. Alvar var hyperaktiv och jag fick jaga honom överallt på golvet och i trapporna i simhallen. Ganska mör i bilen på vägen hem men fredagspizzan fungerade som bra plåster på såren.

Nu helg!

2011-11-10

Snabbdistans light

I onsdags var det återigen dags att springa lite snabbt efter en hel del mängdtröskande de senaste dagarna. Det kändes både kul och stimulerande att byta den vanliga distansfarten mot lite snärtiga saker.

De första veckorna efter säsongsvilan har Coachen kryddat upp med lite lättare snabbdistanser och intervaller vilka sedan successivt ska skärpas till i både längd och intensitet. Det som primärt ska förbättras under denna fas i marathonförberedelserna är att stärka den aeroba kapaciteten. Efter det väntar en period vars fokus är att förbättra den aeroba uthålligheten och sedan slutligen några veckor innan maran så handlar det om att träna den tilltänkta marathonfarten.

Med detta i åtanke avverkade jag en lättare snabbdistans på bandet i 30 minuter där jag efter uppvärmningen successivt ökande farten från 3:25 ner till 3:10 och där jag varierade lutningen en aning på vägen. Den totala sträckan för snabbdistansen blev drygt 9.2 km och snittfarten 3:17. Ett ganska behagligt pass som varken slet flåsmässigt eller muskulärt. Ändå var det ett väl avvägt uppstartspass och jag kommer de kommande veckorna nu bygga på detta pass både med längd och fart men förhoppningsvis landa in ungefär samma pulsvärden.

Efter snabbdistansen pustade jag ut lite innan duschen och passade då på att dricka en Gainomax. Dottern Venla tittade med stora ögon på mig och drycken varvid hon sedan frågade om det var dunderhonung som jag drack.

Kids.
Gotta love 'em!

2011-11-08

Fullspäckat schema

Idag vaknade jag upp utan den besvärande spänningshuvudvärken vilket självklart gjorde livet a lot lättare. Barnen till skola och dagis och sedan lite matning och lek med Alvar innan det var läggdags för honom. Efter det var det bara att stänga av skallen och hoppa upp på bandet och avverka 15 km i maklig takt.

Efter passet stod det lunch på programmet och därefter lite mer lek med Alvar. En stund senare hämtning av Elias och Venla på skola och dagis, hem och fixa mellanmål. Sedan var det dags för pass två och det kombinerade jag med lite matshopping. Således packades Alvar ner i babyjoggern varefter det blev lite lätt distans i vintermörkret där det blev lite stödmatinköp utmed vägen. Löpning tillbaka hem, lägga Alvar för en liten eftermiddags siesta, dusch och preppning av middagen. Tja, ett ganska fullspäckat schema och det underlättar som sagt ganska mycket om man inte är sänkt av någon spänningshuvudvärk.

Imorgon är det lite intervaller på programmet vilket jag ser fram emot. De senaste dagarna har jag bara rullat distans och långpass men nu hoppas jag att skallen medger lite löpning i snabbare fart.

2011-11-07

En sån söndag

I början av helgen kände jag mig lite hängig och sliten. Inte så mycket på grund av träningen utan mer en spänningshuvudvärk som jag tror uppstår då det är lite små stressigt med att hinna med alla måsten under dygnets 24 timmar. Jag har dragit lite med sådan huvudvärk tidigare och det kommer alltid under just perioder av lite stress. Detta i kombination med lite on ti bihålorna var inte så lyckat. Hur som helst så lyckades jag träna mig igenom detta och vaknade sedan upp på söndagen och kände mig riktigt alert.

Skönt var väl det då jag hade ett långpass inplanerat tillsammans med Unicorn-Linus. Verkligen skönt att han är tillbaka på allvar då han under första hälften av säsongen drabbades av en riktigt jobbig sjukdom som höll honom bort från tävlingarna. Nu har han börjat pressa på igen och persade under årets Lidingölopp med en tid på 1:48. Vädret var runt tio grader, vindstilla och lite mulet. Helt idealiska yttre förutsättningar och vi jobbade oss från Silverdal till Järvafältet där vi sedan rundade både Översjön och Säbysjön innan vi vek av hemåt via Akalla och Kista. Trots att vi pratade en hel del under passet så snittade vi in kilometerna på 4:09 vilket får anses vara ett gott tempo under ett långpass. Jag summerade upp min distans till 30 km medan Linus var lite hårdare och la på fyra bonuskilometer. Väldigt bra känsla under långpasset och benen var pigga hela vägen. Faktum är att jag inte minns när jag senast känt mig så fräsch efter ett långpass. Totalt skrapade jag trots min besvärande huvudvärk ihop över 14 mil under veckan inklusive ett intervallpass.

Söndagen bjöd även det på lite mer mumma. Under eftermiddagen var det New York City Marathon och det blev en grym tillställning. Först öppnade Keitany i ett galet tempo (under 32 första milen och 1:07.56 halvvägs) för att sedan strax innan mål bli passerad av loppets segrarinna Firehiwot. Bland herrarna sprängde G Mutai klungan med knappt en mil kvar och kunde sedan kontrollerat ta hem loppet på det nya banrekordet 2:05.05, en sänkning med 2:38! Faktum var att de tre första herrarna i loppet alla underskred det tidigare gällande banrekordet. En enorm bredd således och det känns verkligen som marathonlöpningen för herrar fått sig ett enormt lyft detta år. 2:04 och 2:05-tider är numera vardagsmat nästan och i stort sett alla de större loppen har någon eller några som nosar på nytt världsrekord.

Mutai visade med sin seger att hans 2:03.02 från Boston tidigare i år inte var en tillfällighet och på en snabbare bana hade nog hans insats resulterat i ett nytt världsrekord. I samband med detta kommer han nog belönas med den tredje och sista platsen i Kenyas OS-lag. Och just OS-maran, bara jag tänker på den så blir jag helt till mig. Den kommer verkligen bli något extra att se fram emot. Isabellah Andersson tog en meriterande 8e plats med sina 2:28.29 men hade faktiskt en långsammare andra hälft än den första, något som inte är vanligt för henne. Och apropå det här med negativa splits, alltså att springa den avslutande hälften snabbare än den första vilket ofta är ett framgångsrecept. G. Mutai praktiserade detta till perfektion med sina slits: 1:03.17 och 1:01.48. Hur han kan springa den sista tyngre hälften på 1:01.48 är bara det otroligt. Jämför detta med Keitany som länge ledde loppet (hon blev till slut trea), hennes splits var: 1:07.56 och 1:15.39.

Söndagskvällen avslutades med Alla helgon/Halloween-rekning i närområdet tillsammans med barnen. Vi spökade ut dem en aning och sedan fick de knacka dörr och köra 'Bus eller godis'. Jag är lite emot Halloween då jag ser det mest som ett kommersiellt påhitt utan direkt tradition här i Sverige. Men efter att ha sett glädjen hos barnen när de fick lite godis i sina brukar de bar med sig så smalt hjärtat en aning. Ganska mycket faktiskt. Ögonen på barnen de tindrade verkligen av ren och skär lycka.

Ibland vill man bara stanna tiden.

2011-11-04

Fredagsmys

Fredagen inleddes med en 10-månaderskontroll för Alvar och allt var bra. Karln växer och utvecklas enligt konstens alla regler. Därefter var det hemresa, ombyte och käk för att sedan tillsammans med Elias åka till spelmässan GameEx i Kista. Som jag tidigare delgett är jag ett stort fan av tv-spel och ser det som mitt ovillkorliga ansvar att leda in barnen i tv-spelens underbara värld.

Elias och jag strosa runt på mässgolvet men spenderade mest tid i Nintendos monter. Där fick både han och jag tillfälle att testa Nintendos kommande stortitlar inför julruschen: Zelda - Skyrim Sword, Super Mario 3D Land och Mario Kart 7. Alla spel höll hög klass och spelbegäret blev om möjligt ännu större. Nu är det bara att bita ihop i några veckor innan spelen släpps i butik. Lättare sagt än gjort.

Vad gäller träningen så skar jag för dagen ner den lite till bara ett distanspass. Jag har under de senaste dagarna känt mig lite hängig och anar en mindre infektion i kroppen, ingen feber men ändå lite nersatt allmänkänsla. Detta visade sig även tidigare under veckan då jag körde mitt första intervallpass sedan Hässelbyloppet för ungefär tre veckor sedan. Jag hade i förvirringen missuppfattat upplägget och tänkte vässa upp min anaeroba kapacitet istället för den aeroba kapaciteten. Sagt och gjort körde jag 10 tusingar i ökande fart från 3:10 ner till 3:02 med 45'' ståvila och var betydligt mer trött efter dessa än jag borde vara trots det långa uppehållet. Snitt- och maxpulsen var genomgående väldigt hög och jag tangerade nästan min högsta uppmätta maxpuls på sista intervallen. Nåväl, med det i åtanke så tog jag det lite lugnare idag för att kunna köra på som vanligt imorgon och sedan genomföra ett gott långpass på söndag med Unicorn-Linus runt Järvafältet.

2011-11-03

Alla dessa spel

Som vissa av er känner till är jag en stor slukare av prylar, främst kameror och mobiltelefoner. Utöver löpningen och detta prylbegär så har jag sedan barnsben spelat alla tänkbara konsolspel och datorspel. Jag tycker helt enkelt att spel tillsammans med film och serietidningar är en fantastisk form av underhållning.

Idag finns det så otroligt mycket spel för alla tänkbara åldrar och kategorier av spelare. Något som ibland gör mig irriterad är föräldrar som rynkar näsan åt tv-spel i tron att det är något som är olämpligt för barn. Så är det inte. Det finns få saker som stimulerar barns perceptionsförmåga, problemlösning och samarbete som bra och genomtänkta spel. Det handlar om att hitta lämpliga spel åt barnen och det ansvaret faller på föräldrarna inte barnen. Snarare är det alltså brist på engagemang hos dessa föräldrar som har denna uppfattning. Min erfarenhet säger mig också att föräldrar med denna inställning är sådana som vuxit upp utan spel och därmed inte har särskilt mycket erfarenhet kring ämnet och uteslutande har svalt alla floskler som kvällstidningarna proppat i dem för att sälja några fler exemplar.

Paradoxalt så tycker många istället att det är helt ok att sätta på en tv:n eller en film och låta barnen passivt ta del av samma innehåll för 14:e gången. Att det redan mellan klockan sju och åtta på kvällen börjar sändas material på tv som inte direkt är lämpliga för barn verkar inte bekymra dem nämnvärt.

Nåväl, spelen är här för att stanna så jag behöver inte oroa mig för den saken. Efter den lugna sommarperioden så tar utgivningen av spel fart nu under hösten inför julruschen. Nu släpps det så mycket intressanta spel att jag inte riktigt hinner med att spela klart dem innan nya titlar släpps och läggs på kö.

Först ut var HD-återutgivningen av de gamla PS2-spelen Ico och Shadow of the Colossus. Fantastisk stämning och svårslagen atmosfär trots att spelen har över åtta år på nacken. Att nu få återuppleva dem i HD är en riktig nostalgitripp. Efter denna titel var det dags för Rocksteady Studios efterlängtade uppföljare Batman: Arkham City. Rocksteady har finslipat upp det vinnande konceptet från deras debuttitel för två år sedan och levererar nu ett grymt tajt gameplay med en mörk Batman i toppform. Igår var det så dags för ett nytt länge emotsett släpp. Naughty Dogs tredje del i sin Uncharted-serie, denna gång vid namn Drake's Deception. Jag har bara som hastigast hunnit testa spelet men kan redan nu lova att det håller högsta kvalité och kommer erbjuda många härliga timmar av spelande med en matinékänsla i stil med Indiana Jones.

Och som sagt, väre lär det bli. Inom kort släpper Nintendo några tunga titlar. Till Wii kommer Zelda: Skyward Sword och sedan är det Super Mario 3D och Mario Kart 7 som är på gång till den bärbara konsolen 3DS. Mario och Zelda är de spelserier jag värderar högst och samtidigt har extremt höga förväntningar på. Tryggt nog brukar Nintendos topptitlar andas kvalité och ytterst sällan göra mig besviken.

Så mellan att ta hand om barnen och ploga mil i löpspåren så måste det frigöras en hel del timmar för spelandet. Frågan är bara var jag ska hitta dessa luckor?

2011-11-01

Halloween

Det har varit en intensiv helg vad gäller dörrknackningar. Halloween har på senare år drabbat Sverige och framför allt barnen som tar detta som ett utmärkt tillfälle att utöka sina godisdepåer. För min egen del så växte jag upp utan dessa influenser (Halloween-firandet alltså, godissuget fanns nog där hela tiden) och är inte särskilt intresserad av detta.

Fram mot söndagskvällen så var alla resurser tömda. Det enda som det Engströmska hushållet kunde erbjuda var Cola (det sanna godiset!) eller en tur på löpbandet. Colan ville jag för allt i världen inte skänka bort och löpbandet hade snarare en avskräckande effekt på barnen som knackade på. Mitt i middagen så ringde det återigen på dörren och alla vi vid bordet utväxlade ängligt några blickar. Hur skulle situationen hanteras?

Venla, drygt fyra år, reste sig resolut från bordet och tog kommando. Med beslutsamma steg marscherade hon till dörren och öppnade den.

Barnen: Bus eller godis?
Venla: Nej tack.

Också var saken ur världen. Barnen kom helt av sig och såg lite snopna ut. Venla åt andra sidan såg väldigt nöjd ut stängde dörren mitt framför näsan på dem och vinkade adjö.

Det lär bli till att skicka fram henne till framtida dörrförsäljare.

2011-10-31

Säsongsuppstart

En härlig helg är till ända. Efter det att jag spenderat delar av förra veckan i Jordanien så var det skönt att ha en lugn helg i hemmets trygga vrå. Lördagen bjöd på strålande väder. Egentligen hade jag tänkt köra två distanspass men eftersom vädret var så inbjudande och jag fick sällskap av Marika och Alvar på cykel och cykelstol så fick det bli ett långpass istället. Benen rullade på av sig själv och de 26 kilometerna snittades in på 4:04 vilket självklart var onödigt fort. Men jag kanske kan försvara det med att jag inte genomförde något kvalitetspass förra veckan. Hur som helst så skrapade jag ihop drygt elva mil på de fem dagar jag sprang vilket kändes som en bra men kontrollerad uppstart efter säsongsvilan.

På söndagen var det lite lek med barnen och donande i hemmet. Tavlor och lite annan pynt hängdes upp på väggarna i barnens rum. Sedan avslutades helgen med Elias tekniksim och lite lätt distans i Solnanejderna tillsammans med Coachen.

Dessvärre övergick vi också till vintertid under helgen. Mäkta deprimerande. Nu är det mörkt ute strax efter 16:00 och möjligheterna till att springa i dagsljus blir färre och färre. Hur som helst är jag tacksam så länge det inte kommer snö och is. Imorgon är det november och jag är tacksam för varenda dag som det är snöfritt före utomhus.

2011-10-28

Rutiner

Säsongsvilan är över. Efter hemkomsten från Jordanien var kroppen utnärd efter lite löpning. Benen var utvilade och skallen sugen på att få nöta mil.

Sagt och gjort. Tillbaka till de lokala löpnejderna, tillbaka till vardagslivet och tillbaka till rutinerna. Jag gör ingen hemlighet av att jag gillar rutiner, de är nästan nödvändiga för att lyckas klämma in två pass om dagen. Så efter en knapp vecka på resande fot med många intryck och ett schema som skiljde sig från det vanliga kändes det skönt att få avverka de drygt 20 km om dagen som jag normalt plogar.

Jag tar det lite lugnt med kvaliteten den här veckan vilket innebär att det då totalt blir två veckor utan slitande intervaller. Jag kryddar dock upp tillvaron med att bara köra rena distanspass och ett långpass på söndag.

Hur som helst. Skönt att vara igång med löpningen igen. Fokus och sikte mot säsong 2012.

2011-10-27

Jordanien - reseberättelse

Jag har tagit mig samman och gått igenom alla bilder som jag tog under resan till Jordanien. Det blev ett gäng men så är det ju lätt hänt när man har lite rolig kamerautrustning att leka med. Hur som helst så inleddes resan förra veckan med avresa mot Jordanien samt mellanlandning i Wien för en bensträckare. Resan var överraskande smidig och tog sammanlagt sex timmar i ren flygtid (2.5 + 3.5 timmar) samt lite dötid mellan flighterna. Trots den ganska korta restiden så kändes det verkligen ganska exotiskt då man väl kom fram. För mig var detta första gången jag reste till ett arabland och jag hade stora förväntningar på resmålet.

Jag reste tillsammans med mina kollegor på denna årliga resa. Känns verkligen lyxigt att under hösten/vintern få möjlighet att sticka iväg med sina arbetskamrater för lite konferens och sightseeing. Mamma Marika ryckte in på hemmaplan och avlöste mig i min pappaupptagenhet vilket förstås var nödvändigt för att jag skulle kunna följa med på resan. Genom åren har vi besökt en hel del intressanta länder så som Japan, Costa Rica, Kenya, Vietnam, Mexico och nu var det alltså dags för Jordanien.

Jag och en go kollega poserar i Petra framför Khazne al-Firaun.

Direkt då vi anlände på torsdagseftermiddagen så var det vidare transport med buss till Petra. Direkt nästa morgon var det sightseeing för att beskåda alla de fantastiska stenmonumenten som sedan 1985 finns med på UNESCO:s världsarvslista. Enorma byggnader som var framkarvade och uthuggna direkt ur stenbergen. Det som stack ut mest var nog skattkammaren Khazne al-Firaun som var det första man såg då man kom ut från den trånga klippgången Al-Siq (ni kanske känner igen den från filmen Indiana Jones and the Last Crusade?). Monumentet är cirka 40 meter högt och uthuggen i flera våningar. Otroligt imponerande och man kunde verkligen känna historiens vingslag. Mäktigt är nog det bästa ord som beskriver byggnaderna. Efter sightseeingen var det promenad tillbaka till hotellet i drygt en timme eller åsneridning som gällde. Jag valde det senare alternativet och måste erkänna att åsneridning var lika kul som våghalsigt. Djuren drar lite hit och dit och hade en förkärlek att välja de mest tajta och mindre säkra vägrutterna. De hade säkert full koll men jag höll i mig för allt vad jag var värd och hade säkert syrat upp både rygg och armar efter fem minuter.

Beduinlägret i Wadi Rum där vi övernattade.

Efter detta var det dags för lite konferens innan resan fortsatte vidare mot ökenlandskapet Wadi-rum. Jag hade aldrig tidigare besökt en öken så detta resmål var även det lite speciellt. Wadi Rum har ett fascinerande landskap som präglas av den röda ökensanden varvad med sandstens- och granitklippor. Eftermiddagen fördrevs med lite jeep-safari och sedan var det middag vid ett beduinläger och övernattning i beduintält. Mycket stämningsfullt och faktiskt ganska kallt på natten när solen inte längre värmde. Hur som helst så bäddade jag ner mig ordentligt och sov rätt bra även om vildhundar höll mig vaken då de skällde så det ekade mellan bergen.

Middag i beduinlägret. Stjärnhimmel och lägereld.

Nästa dag (lördag) inleddes med kamelridning tillbaka till turiststationen där vi sedan fortsatte till kuststaden Aqaba som ligger utmed Röda havet. Här var kontrasten total mot beduinlägret. Hotellet var femstjärnigt och hade en mäktig utsikt, faciliteter och poolområden samt gångavstånd ner till havsstranden. Under lördag till måndag var det en hel del konfererande på programmet. På kvällarna var det goda middagar och jag skojade faktiskt till det både en och två kvällar med lite vin till maten. Det skulle jag dock kanske inte ha gjort då jag lyckades slarva (supa?) bort mina hemnycklar. De var helt plötsligt helt försvunna och hur mycket jag än letade så hittade jag dem inte.

Kamel-FPS i Wadi Rum.

En förmiddag hade vi lite ledig tid innan konferensen och då passade jag och två kollegor på att sticka ut och köra lite löpning. Jag hade visserligen säsongsvila men sällskapet var gott, omgivningen otroligt inspirerande och tempot hanterbart så det var bara att hänga med. Sista dagen av vistelsen vid Aqaba fick jag (och några till av mina kollegor) någon lättare släng av magsjuka. Jag fick ont i kropp och huvud samt en orolig mage. Lika snabbt som den utbröt försvann den sedan vilket var skönt. Att vara magsjuk och på resande fot är ingen rolig kombination.

Kamelridning skoj.
Löpning roligare.


Vid lunchtid på måndag var det återigen dags att checka ut och pallra sig upp på bussen. Nu styrdes kosan mot Döda havet och ett riktigt fint hotell precis intill. Vi anlände under kvällen och hann både med en god middag samt lite konfererande. Tisdag var resans sista dag och inleddes med bad i Döda havet. Jag hade nog inte så stora förväntningar på doppet men blev tagen med fullständig överraskning. Det var otroligt märkligt och samtidigt fantastiskt häftigt att bara ligga och flyta omkring på/i vattnet. Jag brukar normalt sett ha dåligt flytläge då jag badar men här flöt jag liksom nästan ovanför vattenytan. Tvärs över Döda havet kunde man skymta Israel. Vidare fick jag lära mig att stranden är den plats på jorden som är lägst under havsnivån (cirka 400 m) samt att salthalten i vattnet är cirka 34 procent vilket är nästan nio gånger högre än i vanligt havsvatten. Allt som allt en väldigt speciell upplevelse som givetvis var en av höjdpunkterna under resan. Rekommenderas varmt att prova på och uppleva om ni inte gjort det tidigare.

Hotellet vid Döda Havet. Livet är tufft men nån måste leva det.

Strax innan lunch hade vi även hunnit konferera lite till innan vi checkade ut och begav oss till staden Amman som är Jordaniens huvudstad. Under några få timmar tittade vi runt lite i staden på olika monument och utsiktsplatser. Vi hann egentligen inte se så mycket men staden verkar expandera kraftigt och det byggdes för fullt nästan överallt. Sent på tisdagskvällen återvände vi till Sverige och Arlanda. En mycket uppskattad och trevlig resa tillsammans med kollegorna med både bra konferenspunkter och turistande. Jordanien var verkligen en positiv överraskning. Skulle gärna återvända dit någon gång i framtiden.

Amman.

2011-10-26

Hemma bra men Japan bäst

Jag är tillbaka på svensk mark efter sex fantastiska och hektiska dagar i Jordanien. Jag har knappt hunnit packa upp väskorna innan man måste kasta tillbaka sinne och kropp till verkligenheten. Barnen returnerade i morse från Finlandslandet tillsammans med Mamma Marika och det var så otroligt skönt att krama om dem efter att ha varit åtskiljd från dem under resan. Att bara prata, gosa och mysa en stund med barnen innan det var vidare avfärd mot skola och dagis gav mig energi för resten av veckan.

Hur som helst så har bloggen blivit lite lidande under resan vilket kan förklaras med bristande Internet-uppkoppling samt väldigt pressat schema. Vi har rest genom stora delar av Jordanien och hunnit med en massa upplevelser samt konfererande. Jag ber att få återkomma med en mer detaljerad resebeskrivning om någon dag då jag hunnit samla alla tankar och intryck samt gått igenom den digra skörd av bilder som jag fotograderade.

I samband med att jag återvänt hem så har jag dessutom beslutat att säsongsvilan nu är över. Det är alltså dags att dra igång grundträningen inför kommande säsong. Känns riktigt bra och inspirerande!

2011-10-19

Säsongsvila och Jordanien nästa

Venla. Vet vilket finger som är fult.

Det har blivit dags för säsongsvila och den är både efterlängtad och välbehövlig. Sedan jag blev kvitt skadan i buken förra säsongen så tog jag upp löpningen direkt och hade således ingen vila då. Detta innebär att jag varit i gång i ganska precis två år och då är det på sin plats att ge både kropp och skalle lite tid att återhämta sig.

Egentligen känner jag inte att benen behöver återhämta sig särskilt mycket. Den är rätt van vid att tugga mil. En mildare för av vila skulle vara att utelämna intervallpassen som sliter en hel del och bara mata lugn distans i någon vecka. Men faktum är att skallen är den komponent på kroppen som är i mest behov av lite vila. Att ständigt oroa sig för sjukdomar och dilemmat med att på något sätt pressa in två löppass och +20 km om dagen samtidigt som man ska hinna med att leka och umgås med familj och barn samt hantera ett jobb tär rätt hårt på resurserna.

Därför ska det under några dagar bli skönt att koppla bort just löpningen och låta skalle och ben vila ikapp lite så man sedan kan gå in i grundsäsongen med fulladdade batterier. Som det ser ut nu blir det ingen höst- eller vintermara utan jag ställer nog in siktet mot en mara under senvintern eller tidig vår nästa år.

Imorgon returnerar jag i knappt en vecka till jobbet då det är dags för den årliga höstkonferensresan. I år är det Jordanien som är resmålet och jag är riktigt pepp. Resmålet känns lockande och jag har dessutom inte träffat arbetskollegorna sedan semestern (då jag påbörjade min pappaupptagenhet). En hel del konferens och sightseeing är inplanerade. Vi ska bo på allt från femstjärniga hotell till beduintält ute i öknen vilket kommer bli väldigt intressant! Och även om det är säsongsvila så ska jag åtminstone försöka få till något löppass under resan. Att sticka ut och löpandes se sig omkring då man är ute och reser tillhör höjdpunkterna och ofta brukar dessa lite udda löppass bli ihågkomna då de sticker ut från standardpassen här på hemmaplan. Hur det blir med blogguppdateringen under resan låter jag vara osagt. På hotellen lär det finnas internetuppkoppling men ute i beduintälten i öknen lär det nog vara lite si och så med den saken. Jag tror inte fiberutbyggnaden kommit särskilt långt där.

Avslutar med en liten kommentar av Venla från middagsbordet härom kvällen. Från ingenstans sa hon helt lugnt som i ett konstaterande:
- Det här är det fula fingret.

Ni får själva klura ut vilket finger hon höll upp.

2011-10-18

Hemmatid

En lugn dag i hemmets vrå vilket kändes helt ok med tanke på att det vräkte ner regn och stormade det värsta under merparten av dagen. Elias och Alvar höll mig sällskap hemma. Elias har haft det lite tufft den senaste tiden. Först åkte han på en lunginflammation och när han väl blivit kvitt den så fick han halsfluss. Två penicillinkurer och en hel del hemmatid. Egentligen en otrolig tajming att jag är hemma och pappaledig tillsammans med Alvar. Att behöva vara hemma nästan tre veckor med sjukt barn hade satt en hel del käppar i hjulet för jobb och träning.

Vaden har bara på någon dag blivit klart bättre vilket var som jag hade räknat med. Bristningar i vaden är ofta mindre och läker ihop snabbare. Bristningar som jag fått i baksida lår har varit betydligt mer svårläkta vilket jag misstänker har att göra med att det är en större muskelgrupp. Idag kunde jag lätt belasta vaden utan att den protesterade och jag avverkade därför en timme på cykeltrainern nere i källaren för att få lite genomblödning i muskeln och på så sätt påskynda läkningen.

Utöver detta hann jag åka på kungligt med stryk i Hello Kitty-memory av dottern, återta lite creds hos barnen med att äga fullkomligt i tv-spel (30 års intensivt spelande har vissa fördelar när man ska imponera på den yngre generationen) samt läsa Harry Potter. Jag klagar inte. Livet är gott.

2011-10-17

Hässelbyloppet 2011 DNF

Hässelbyloppet i år blev ett antiklimax. Största farhågorna dagarna innan loppet var om jag skulle lyckas skaka av mig förkylningen som huserat i det Engströmska hemmet de två senaste veckorna. Väl ute på tävlingsområdet på söndagen så kändes kroppen riktigt bra och jag var mäkta sugen på att få springa tävlingen. Dels bjöds det på riktigt vasst och inspirerande motstånd och dels hade de senaste intervallpassen gått riktigt bra vilket indikerade att det kunde bli ett bra resultat.

Vädret på söndagsförmiddagen var nästan idealiskt med en sval temperatur och lite solsken. Dessvärre blåste det lite på sina håll och tyvärr är Hässelbyloppets bansträckning är ganska vindkänslig. Starten gick i ett rasande tempo över startgärdet. Jag klockade in låga tre på första kilometern och hade då jobbat upp mig genom fältet förbi några av de lite för optimistiska startande. Efter en kilometer kastade jag en hastig blick runt omkring mig och såg att jag hade sällskap av Laser, Landin, Unicorn-Linus och Trädroten. Ett gott sällskap och alla såg riktigt taggade ut. En bit framför oss skymtade jag Peter Gross, Leandersson, Napoleon samt britterna Donnan och Fraser.

Första hälften av Hässelbyloppet är lättlöpt med en del utförslöpningar som dock präglas av en del skarpa och knixiga kurvor. De första kilometerna landades runt 3:05 vilket kändes kontrollerat. Jag hade redan ställt in siktet på den avslutande hälften som har några sega motlut vilket normalt sett brukar passa mig rätt bra då jag är svag i utförslöpningen men desto starkare uppför. Så helt plötsligt vid 3.5 km känner jag nåt knäppa till i vänster vad. Lite som en tunn sträng knipsas av. Jag visste precis vad detta innebar. En vadbristning. Jag har haft många genom åren men aldrig råkat ut för dem under tävling. Under några sekunder hjärnkrisade jag. Hade jag bara inbillat mig? Var det bara en lätt krampkänning? Jag valde att fortsätta en stund till även om jag inom mig visste att det var kört. Smärtan i vaden försvann inte, istället tilltog den och började slamma upp i vaden vilket indikerade en lättare blödning. Så precis vid fyra kilometer kastar jag en hastig blick över ryggen och ser att Unicorn-Linus släppt en lucka. I samband med detta tar jag nästan ett snedsteg vid en trottoarkant och håller på att kollidera med Trädroten. Han (och jag?) lyckas dock avstyra situationen och jag säger till honom att jag måste bryta på grund av vadbristning, önskar honom lycka till och kliver sedan av.

Joggen fem kilometer tillbaka till målet var verkligen inte kul. Inte så mycket för att jag fick halta tillbaka utan mest för att besvikelsen var så stor. Att tvingas göra en DNS innan en tävling på grund av skada eller sjukdom är surt men ändå ett val man gör. Men att nästan halvvägs genom en tävling åka på en skada och mot sin vilja tvingas kliva av är inte lika kul. Faktum är att det kändes förjefligt.

I loppet slogs Walleräng länge om segern men fick ge sig för en ny förmåga vid namn Temesghen som av någon outgrundlig anlednings sprang med ett Hälle-linne. Av löparna i min klunga så gick Laser starkt under den avslutande hälften och belönades med en meriterande tionde plats i det tuffa motståndet. Den tuffare andra hälften hade en ganska stor påverkan på några av loppets deltagare som föll tillbaka ordentligt. Återigen riktigt surt att inte få mäta mina krafter med Laser, oavsett vem som hade dragit längsta strået så hade vi säkerligen pressat varandra ännu hårdare och kanske kapat ytterligare några sekunder. Loppet bjöd som sagt på riktigt bra toppbredd med tolv löpare under 32 minuter på en landsvägsmil och 16 stycken under 32:30. Det är så här det borde vara på fler lopp eftersom man pressar varandra och tar ytterligare steg i utvecklingen. Dessvärre är det väldigt få sådana lopp som dyker upp i Sverige. Mig veterligen finns det inget 10km-lopp under årets i Sverige som har bjudit på samma toppbredd. Ni får gärna rätta mig om jag har fel.

Nåväl, för min egen del var det inte mycket att göra. Joggade försiktigt tillbaka till mål och satte på mig varma kläder samt la på tryckförband på vaden. Sedan var det bara att fortsätta linka hem med svansen mellan benen. Vaden läker ihop på ett par dagar och besvärar inte särskilt mycket. Värre är det däremot med besvikelsen som äter upp mig. I samband med denna skada så passar jag på och tar min säsongsvila och slår då två flugor i en smäll. Sedan förra årets segdragna skada så drog jag igång med löpningen direkt och har således inte haft något träningsbrejk på två år. Nu blir det några dagar med familjen och sedan en knapp vecka på konferensresa med jobbet till Jordanien. Blir riktigt skönt och jag ser fram emot det. Vilan är egentligen inte så mycket för kroppen, den klarar av att nöta på. Men för skallen däremot kan det vara nyttigt att få ett par dagar där man inte tänker löpning hela tiden och hur man ska klara av alla vardagsmåsten och samtidigt hinna klämma in +20 km om dagen.

2011-10-14

Startfält

Fredag och bara två dagar kvar till Hässelbyloppet som jag faktiskt ser ut att komma till start på. I början på veckan när jag drogs med den extremt besvärande ebolahostan så såg det inte så ljust ut. Men efter onsdagens intervallpass med goda tider och pulsvärden så har hostan börjat ge med sig mer och mer. Igår vilade jag och idag avverkade jag en lätt mil med några insprängda tempostegringar mot slutet. Allt väl.

Vad gäller startlistan till Hässelbyloppet så ser den mycket inspirerande ut. Jag kan inte minnas att det någonsin varit så starkt motstånd i loppets historia. Från början var det tänkt att Adil skulle komma till start och därmed varit solklar favorit men på loppets hemsida finns han inte längre med så något måste ha kommit emellan.

Istället lär duellen om segern främst stå mellan David Nilsson (SM-2:a på Stockholm marathon och tvåa samt förste svensk på Lidingöloppet) och den mycket flitigt tävlande Haben Idris. En liten outsider som letat sig in i anmälningen är Iain Donnan från Storbritannien. Jag såg honom dra sin kamrat Scot Fraser på Långlöparnas kväll i 7000m innan han klev av och lät Scot springa in på 30:15. Både Scot och Iain är orienterare men mycket löpstarka. Då jag pratade med Scot efter loppet berättade han att Iain gjort under 14 minuter på 5000m vilket är en oerhört bra tid.

Några andra som säkerligen vill ha ett ord med innan medaljerna delas ut är Självklart Olle Walleräng som efter mycket skadebekymmer nu ser ut att komma till start. Det ska verkligen bli intressant att se vilken form han har samt hur han presterar över en lite längre distans än det han normalt springer. Även Erik Johansson ska bli intressant att följa. Han ordnade ju en dubbelseger för Sverige på 5000m under Finnkampen samt blev fyra på junior-EM i somras. Peter Gross som sprang väldigt bra på SM i Gävle och belönades med en bronspeng kommer också till start. Som sagt, längst fram kommer det bli ett riktigt getingbo och förhoppningsvis kan de sporra och pressa varandra till fina tider.

Strax bakom dessa herrar finns det också en hel del intressanta löpare. Årets finske mästare i marathon Jakko Kero är anmäld. Spårvägarna Tobias Lundgren och Oskar Landin, Lars Södergård från Vallentuna samt Napoleon Salomon från Fredrikshofs likaså. Napoleon verkar vara i strålande form då han för bara några veckor sedan i Lidingöloppet krossade det tidigare banrekordet på P17-klassen då han vann loppet på 32.16. En mycket imponerade tid på den avslutande och erkänt tuffa sista milen. Lite extra kul är det också att nu se Linus Nilsson tillbaka i tävlingssammanhang sedan hans sjukdom som hållit honom borta från tävlandet under större delen av säsongen. Härom veckan vann han ett lopp och belönades då faktiskt med ett par damörhängen för segern.

För min egen del hoppas jag få på ett bra lopp och komma ner mot min tidigare personbästanotering från 2008. Bortsett från förkylningen så har formen sedan Lidingöloppet varit bra. Det är faktiskt så att denna tävling blir den första över 10 km som jag gör i år. Det är lite märkligt men av olika anledningar har det blivit så.

2011-10-13

Nya intervaller

Igår var det återigen dags att försöka springa lite snabbt. Intervallpasset var det första sedan i torsdags förra veckan då förkylningen slog till. Jag var lite orolig över passet och hur det skulle gå. Dels var skissen ingen söndagspromenad utan skulle kräva en ordentlig insats från min sida. Vidare kände jag att jag såväl fysiskt som mentalt behövde ha med mig ett gott resultat från passet. Fysiskt för att försöka få igång kroppen och få tillbaka lite av det flås som man snabbt tappar vid sjukdom. Mentalt för att det betyder mycket att ha ett gott resultat i ryggen då man väl ställer sig på startlinjen inför en tävling.

Coachen hade aviserat långaintervaller med några korta som avslutning enligt: 5km @3:12, PJ: 3', 3km @3:05, PJ: 2', 1km @3:00, 2x500m. Ute var det småkyligt och lite blött, känns som om både handskar och vantar blir en del av löputrustningen från och med nu. Känslan var bra i benen även om hostan fortfarande besvärar mig och täpper till lite av inandningen. Känns lite frustrerande att inte kunna supa in så mycket syre som jag normalt kan. Hur som helst så sparkade jag igång passet med 5 km i nåt som skulle liknas vid tröskelfart. Inledningsvis kändes det ganska avigt men efter några kilometer hade jag kommit in i det hela och kunde klocka av 15:55 på intervallen, alltså 3:11/km. Lätt jogg i tre minuter och sedan ut på andra intervallen över 3 km i högre fart. Märkligt nog kändes denna nästan lättare än den första och jag kunde klocka av den på 9:12, det vill säga 3:04/km. Två minuter lätt pausjogg och sedan en tusing som kändes riktigt bra. Tiden för den blev 2:55. Passet avslutades sedan med två 500ingar i fri fart. Jag kände en lätt irritation i höger vad och vågade inte pressa på fullt utan fokuserade på tekniken istället.

Utfallet på passet blev trots allt ganska bra även om känslan i lungorna inte var det. Coachen bad mig dra ner på distansen nu de kommande dagarna innan tävlingen för att ge lungorna en chans att återhämta sig. Alltså blev det en vilodag idag vilket kroppen verkar uppskatta. Hostan är mindre nu och jag känner mig piggare. Skönt att konstatera att återhämtningen går åt rätt håll.

2011-10-11

Höstväder

Fantastiskt höstväder och löpbegäret är stort. Så länge det är torrt och fint ute så är jag tacksam. Till på köpet verkar kroppen sakta återvända till funktionsdugligt skick vilket naturligtvis är stimulerande. Verkligen inte en sekund för tidigt. Eftersom Elias har fotbollsträning under senare delen av eftermiddagen så var jag tvungen att förlägga dagens distanspass på löpbandet medan Alvar sov lunch. Kändes väl lite surt med tanke på det vackra och inbjudande vädret utomhus. Jag har dock inget val, ska jag få ihop dubbla pass och samtidigt hinna ta hand om familjen så är det bara att acceptera läget.

Distanspasset gick dock alldeles utmärkt och för första gången sedan sjukdomen sänkte kropp och själ så var snittpulsen tillbaka på normal nivå igen. Ett gott besked och jag hoppas nu kunna genomföra lite intervaller imorgon. Om dessa inte går uruselt så finns det trots allt hopp om start på söndagens tävling.

2011-10-10

Kamp mot klockan

Den gångna helgen har präglats av snörvel, hosta och hängig känsla. Jepp, till sist fick även jag en släng av den förkylning som härjat bland övriga familjemedlemmar.

Redan under förra veckans andra intervallpass kände jag att kroppen inte var på topp. Funderade en lång stund på om det var vettigt att genomföra passet. Valde tillslut att testa och kliva av om det kändes kass. Men så är det ju det där med reptilhjärnan. Den är svår att ta kommando över då man väl är igång med intervallerna.

Skissen för passet var en stege enligt: 1/2/3/2/1 km @3:05/05/05/03/00, StåP: 45''/60''/90''/60''. Alltså en stege där farten var satt till 3:05/km förutom de två sista som skulle gå i högre fart 3:03 och 3:00. Under den andra intervallen (2km @3:05) kände jag att kroppen inte svarade upp på det sätt jag hade önskat. Bestämde mig då för att skruva ner farten en aning under den svåra 3km-intervallen från 3:05 till 3:09. Lyckades jobba mig igenom den fast med slitage. Skruvade upp farten en aning till den näst sista intervallen, fast till 3:05 och inte 3:03. Upp på sista var det 3:00-fart som gällde och även om pumpen fick jobba på så lyckades jag knyta ihop säcken och slutföra passet.

Nåväl, även om passet genomfördes med hyfsat resultat så var det dyrköpt. Dagen efter bröt ebolan ut och jag har sedan dess känt mig hängig. Fredagen blev årets andra ofrivilliga träningsfria dag. Resten av helgen lyckades jag ändå dra igång träningen igen men kroppen har inte skakat av sig förkylningen. Så nu är det en kamp mot klockan för att hinna tillfriskna i tid så att jag kan få igång kroppen till Hässelbyloppet kommande söndag.

2011-10-07

Förkylt

Andra ofrivilla träningsfria dagen för året är ett faktum därav inte så mycket att rapportera. Övriga familjemedlemmar har tidigare under veckans tampats med förkylningar och nu var det tydligen min tur att trilla dit. Täppt näsa, hosta och hängig känsla. Ingen hit.

Fick hjälp av farfar med lite barnlämning till skola vilket gjorde dagen enklare att uthärda. Hann ta hand om lille Alvar under dagen och dessutom ta med Venla på hennes simskola. Efter detta väntade lite välbehövligt fredagsmys med pizza som primär matkälla. Kvällen avslutades med EM-kvalmatchen i Helsinki mellan Finland och Sverige. Fruktansvärt oväder och krampaktigt svenskt spel. Ovädret påminde till stor del om det som jag upplevde på samma stadion (Olympia stadion) 2005 då det hölls friidrotts-VM där. Jag har aldrig under mina år i Norden upplevt något liknande. Himlen var fullkomligt kolsvart och det vräkte ner regn horisontellt och stormade så att utrustning gick sönder utmed friidrottsbanan. Det som värmde på läktaren var trots allt Kajsas guld och Emmas brons i höjdhopp samt Bekeles guld på 10000m. Vad gäller dagens fotbollsmatch så vann Sverige matchen något oförtjänt och kom undan med blotta förskräckelsen. Vi har fortfarande chansen att kvalificera oss till mästerskapet men med tanke på hur illa vi spelat i de senaste matcherna så är det frågan om vi är värda avancemang?

2011-10-06

3x3km @3:09/3:07/3:05, StåP: 60'', +1

På hemmafronten är det lite förkylt. Familjemedlemmarna inklusive jag hostar och snörvlar en aning men hittills har vi klarat oss från feber så barnen kan närvara på skola och dagis och jag fortsätta med träningen.

Efter lördagens lyckades uppstart med lite korta snabba intervaller så valde jag att fortsätta med lite snabbare saker med hopp om att ytterligare trimma upp fart och intensitet. Målet är att försöka skaka fram lite snabbhet i benen till kommande Hässelbylopp. Sagt och gjort så skissade jag upp tre längre intervaller i ökande fart samt med kort slitande vila enligt: 3x3 km @3:09/3:07/3:05, StåP: 6'', +1. Eftersom det mer eller mindre blåste storm utomhus så fegade jag ur lite och förlade intervallerna till löpbandet med risk för att istället drabbas av värmeslag. Jag har nämligen ingen ventilation i källaren och det påverkar minst sagt temperaturen när bandets motor rusar för fullt. Det som oroade mig mest var att jag kände mig lite hängig och jag misstänker en lätt infektion i kroppen. Inget allvarligt men risken med att pressa på tuffa intervaller är att man försämrar hälsoläget till det värre. Hur som helst, så hade jag inte någon feber så ansåg jag det värt att göra ett försök.

Skissen var alltså tre stycken 3km-intervaller i ökande fart, den första i 3:09, den andra i 3:07 och den sista i 3:05. Således ganska snabba intervaller med tanke på mitt marathonfokus. Till på köpet var det endast 60 sekunders ståvila mellan dessa vilket innebar kort tid för kropp och ben att återhämta sig. Första serien löptes igenom utan något som helst slitage och jag hade redan då på känn att passet skulle gå bra. Ut på andra intervallen som också löptes igenom kontrollerat även om jag fick ta i något under sista kilometern. Kort vila, lite vätska och sedan upp och damma av den sista intervallen. Visst fick pumpen jobba under den men allt var ändå hanterbart. Speeden var inga problem och pumpen hängde med hela vägen vilket snitt- och maxpuls även bekräftade då jag studera dessa efter passet. Nästan lite överraskad (igen) över hur lätt passet gick med tanke på att jag känt mig lite hängig de senaste dagarna.

Annars har dagen präglats av det oerhört tråkiga beskedet att Steve Jobs avlidit. Denna fantastiske visionär som med osannolik fingertoppkänsla gett oss fantastiska uppfinningar. Jag har genom åren haft en otrolig respekt för Jobs och tog hans bortgång mycket hårt även om det mer eller mindre var väntat.

På en keynote för några år sedan visade Jobs upp en presentationsslide med texten:The reports of my death are greatly exaggerated.

Om det ändå vore sant.

2011-10-04

Uppstartvecka

En liten försenad helgsummering är på sin plats. Det är ju trots allt snart onsdag. I fredags fick vi besök från Finland då barnens mostrar med familj kom över och hälsade på. Barnen fick leka med sin yngre kusin och vi övriga passade på att äta gott och umgås. Medan våra besökare for runt på några shoppingutflykter så passade jag på att träna.

Lördagen var dagen då jag genomförde mitt första fartpass sedan Lidingöloppet. Under dagarna fram tills dess hade jag successivt ökat på mängden och från och med onsdag så var jag tillbaka till normal mängd. Jag valde dock medvetet att vänta lite med kvalitetsinslagen så kroppen fick återhämta sig ordentligt. Coachen gav mig fria tyglar att utforma mitt eget pass och det innebar naturligtvis att jag skissade upp 10 tusingar i ökande fart med fallande vila enligt: 10x1km, StåP: 57'' -> 30''.

Jag siktade på att landa den första tusingen på 3:10 och sedan försöka öka om kropp och ben var med på noterna. För att belasta vilan en aning började jag på 57'' och drog sedan av 3'' per intervall för att under sista intervallen endast ha 30'' vila. Första tusingen gick planenligt på 3:10 och andra på 3:05. Sedan vet jag inte vad som hände, det bara rullade på och jag hade världens flyt i löpningen. Tusingarna som jag körde var i mitt grannområde (Silverdalsrakan), en flack och lättlöpt raksträcka. Vädret var dessutom helt perfekt, ingen vind och lagom temperatur. De övriga återstående åtta tusingarna hamnade mellan 2:59 - 3:02 vilket gav det totala snittet 3:02. Visserligen är raksträckan mätt via GPS (några hundra gånger) vilket lämnar en viss felmarginal men under alla (och då menar jag ganska många) ggr jag sprungit tusingarna där så har jag aldrig varit i närheten av det snittet trots generösare vila. Ett väldigt överraskade utfall på passet med tanke på att jag inte kört några snabba intervaller sedan SM utan enbart fokuserat på terräng till Lidingöloppet. Hur som helst ett skönt formbesked vilket ger lite hopp om att det kan bli ett hyfsat rejs på Hässelby om två veckor.

Totalt fick jag ihop drygt 13 mil vilket jag är nöjd med då det var en lugnare uppstartvecka sedan Lidingö.

2011-10-03

Lidingöloppsreflektioner del 2

Det fanns ytterligare några reflektioner som jag har samlat på mig sedan Lidingöloppet. Då jag varken hade tid eller fick plats med dem under förra veckans sista post så delger jag helt enkelt resten nu.

Först och främst hatten av för David Nilsson och hans uppvisning under loppet. Killen har haft en kanonsäsong med SM-silver på både terräng-SM och Stockholm Marathon. Sedan drabbades han av lite skador, missade stora SM och länge såg det ut som om han inte skulle komma till start på Lidingö. Veckorna innan genrepade han i både Ursvik Xtreme och Kistaloppet utan att visa någon direkt storform. Att han dagarna innan LL aviserade att han skulle komma till start förvånade mig en aning. Säkert många andra också. Hur som helst så sänkte han sitt personbästa från föregående år med över två minuter och sprang (igen) in som förste svensk. Med tanke på de förberedelser han haft så måste detta betraktas som en grym prestation.

Även den manlige segraren Lewis Korir i loppet sprang ju in på fantastiska 1:34.54 vilket (om jag inte mins fel) är den tredje snabbaste tiden som någon plogat igenom Lidingöterrängen. Otroligt.

Med tanke på dessa två härliga prestationer, så väl utländska som svenska så trodde jag nog att media skulle bevaka loppet aningen mer. Men icke. Som sig bör så var det minimala notiser om detta i våra större dagstidningar. Detta gjorde mig irriterad.

Märkligt nog var det åtskilliga fler spaltmeter innan, under och efter loppet som fokuserade på svenska skidlandslaget. Det var långa rapporter om hur damerna och herrarna hade tränat och nu skulle testa formen på Lidingö och några av de lopp som erbjöds. Kallas uteblivna start fick till exempel i DN dagen efter loppet en längre text än segrarna bland damer och herrar i loppet. Detta gjorde mig också irriterad.

En kontrast till all medial bevakning som skidåkarna fick under Lidingöloppet skulle vara om några av herreliten inom långlöpning skulle göra en start i Vasaloppet under sin grundsäsong. Låt oss anta att LillLasse eller David Nilsson åker Vasaloppet nästa år. Kommer de dominera dagstidningarnas sportsidor då istället för den eventuella duellen mellan Oskar Svärd, Jerry Ahrlin eller Jörgen Brink? Skulle inte tro det.

En annan märklig händelse som skedde under loppet inträffade efter uppskattningsvis 12-13 km. Jag med Buuden i släptåg höll god marchfart genom stigarna och hade varken någon direkt framför oss eller bakom oss. Tills helt plötsligt så hör vi en annan löpare komma upp bakom oss. Vilt pratande för sig själv (eller åt oss?) bombar en kenyan förbi i jordens tempo. Både jag och Buuden blev nog ganska paffa. Dels för att han dök upp från ingenstans och dels för att han hade ett extremt högt tempo. Jag höll 3:25-3:28/km tempo och kenyanen säkert ner mot låga 3:00. Jag fattade inte var han kom ifrån utan utgick från att han helt enkelt tvingats till ett toabesök av den tyngre karaktären och sedan dragit upp tempot igen. Efter loppet läste jag mig till att stackaren missat sin start då han glömt sitt chip och sedan blivit tvungen att springa om alla i startgrupp 1. Killen var ingen mindre än John Sompol och han sprang upp sig från plats 146 till 5 och gick i mål på 1:44.00. Jag kände dock på mig att han inte skulle kunna bibehålla sitt tempo hela vägen in till mål och han mattades naturligtvis sista milen. Hade det dock inte varit för den missade starten hade han utan tvekan blivit tvåa i loppet.

Avslutningsvis så uppsnappade jag en riktig tråkig sak bland publiken utmed spåret. Runt sju kilometer står det ett gäng minst sagt överviktiga gubbar och hejar på mig och Buuden och skriker: Kom igen nu, det är tre svartingar längst fram!

Fi fan. Sånt där skit gör mig rosenrasande och förbannad. Jag trodde verkligen vi kommit längre än så här.