2011-02-28

Långt långpass och lite till

Under den gångna helgen har vi haft besök från Finlandslandet i form av Moster S samt hennes tre söner. Totalt sex barn i hemmet och en ljud- och aktivitetsnivå som kan få mindre berg att rämna. Barnen har således haft fullt upp och en direkt konsekvens av det blev att även vi föräldrar fick slita rätt hårt för att se till så att huset någorlunda står kvar efter deras strapatser.

Jag lyckades dock pipa iväg två gånger under helgen för lite träning tillsammans med Västerås finest - Swyzak himslef. Swyzak kom ner på lördagseftermiddagen och inkvarterade sig hemma hos Coachen. Tillsammans tog vi ett uppvärmningsvarv genom Ulvsunda och delar av Kungsholmen innan vi genomförde ett backintervallpass i Huvudstabacken. Underlaget var väl inte helt optimalt för backlöpning men det var bara att bita i och kliva på. Höjdmeter för höjdmeter.

Under söndagen hade Coach Lamas kommenderat upp ett långt långtpass där planen var att rasta benen under 165 minuter. Eftersom Swyzak är en av Sveriges tre morgonpiggaste män samt det faktum att han ville återvända till familjen så snabbt som möjligt så stod jag lite hastigt och lustigt utan att begripa hur det egentligen gick till ombytt och klar för avlöp redan klockan 09:00 i Sumpan. Stärkta av varandras sällskap så påbörjade vi passet och jobbade oss via Överjärva förbi Silverdal, Sollentuna vallen, rundade Edsviken, passerade Danderyd, Mörby och sedan en bit i Hagaparken innan kosan styrdes tillbaka mot Solna och Sundbyberg. Efter lite korrigering runt en av de Två sjöarna i Sumpan så hade vi skrapat ihop lite drygt 37 km på 166 minuter. Mission accomplished. Genomgående bra skallen och bra ben under passet och Swyzaks trevliga sällskap gjorde att de knappa tre timmarna försvann i ett nafs. Happy times.

Tack vare en god avslutning på veckan så lyckades jag summera upp mängden till 17 mil vilka innehöll ett ordentligt långpass samt två goda intervallpass.

2011-02-24

Jedi

En stor del av min uppväxt präglades av de tre Star Wars-filmerna som den gode George Lucas snickrade ihop på slutet av 70-talet och början på 80-talet. Det är därför med lite extra förtjusning och fascination jag tar del av Elias uppväxt som även den präglas av Star Wars fast denna gång fokuseras innehållet kring Clone Wars. Man undrar ju lite försynt om mina barnbarn även de kommer leka jediriddare på skolgården när de växer upp?

Elias har med åren insett att Pappa Patrik även han är väldigt initierad i Star Wars-universumet och kommer då och då med lite frågor kring ämnet. Som semi-expert har jag alltid lyckats besvara hans frågor men igår räckte jag för första gången inte till.

Elias: Pappa?
Patrik: Ja?
Elias: Jag har funderat på en sak med Star Wars.
Pappa Patrik inte orolig. Det här essar jag.
Patrik: Vaddå?
Elias: Vem var egentligen Obi-Wans far?
Hjärnan krisar. Det har jag ju inte en blekaste aning om. Panik. Det blir till att i sann politisk manér undvika frågan och besvara den fråga med en annan fråga
Patrik: Men du, vet du vem som egentligen var Yodas far?

Och nej, det visste inte Sonen och därmed var diskussionen både avslutad och överspelad. Kanske bäst det för min skull. Måste nog i studera släktträden hos dessa jediriddare inom kort.

2011-02-23

Alvar två månder

Alvar - familjens ögonsten.

Mellan alla bloggposter om helgbestyr, löpning och livets alla utmaningar i största allmänhet så är det hög tid för en post dedikerad familjens nyaste medlem, nämligen lille Alvar.

Killen är nu lite drygt två månader och verkar trivas och ha det gott i det Engströmska hemmet. Alvar är fortfarande hemmets centrumpunkt och både Elias och Venla behandlar honom med största respekt och är genuint väldigt måna om att han ska ha det bra hos oss. Detta är lite fascinerande då de ofta är i luven på just varandra men så fort det handlar om Allvar så är de helt plötsligt kolugna och hjälper till med att ta hand om honom.

Glad men tandlös.

Allvar följer samma mönster som både Elias och Venla gjorde gällande deras vikt och längd. Alltså hans sväller upp likt en ballong tack vare den grädde som Mamma Marikas server honom. På viktkurvan stoltserar han två snäpp över normalen och ett snäpp över normallängd. Jag brukar förklara för honom att han ska passa på och känna efter hur det känns att vara aningen överviktig. För när hans gener kickar in och jag kommenderar ut honom i löpspåren så kommer kilona trilla av honom och han mer eller mindre acklimatiserar till normal kenyanvikt.

De senaste framstegen han gjort är att han nu lättare kan följa lite rörliga föremål med ögonen. En mobil som hänger framför honom i sängen är något som han finner stimulerande. Andra saker han roat sig med på sistone är att upptäcka sina egna händer och fingrar för att sedan under djup koncentration försöka föra dessa mot sitt ansikte och mun.

Alla har vi våra utmaningar.

2011-02-22

Intervaller vecka 7

En liten redogörelse av förra veckans genomförda intervallpass:

Först ut var en likartad repris av tidigare misslyckade alpintervaller. Denna gång var snittfarten aningen mer nerjusterad. Skissen var satt till 3x3km @3:25 +3, 3:30 +4, 3:20 +2, SP: 2' @4:30. Alltså tre stycken serier om tre kilometer som skulle genomföras i lite varierande fart. På pappret inte så stygga tider men jag är lite osäker på hur pass kalibrerat mitt band är med lutning. Min magkänsla säger mig att bandet kryddar på aningen mer lutning än displayen visar då jag upplever att jag får slita aningen mer än normalt då jag springer på andra band eller i kuperad terräng. Hur som helst så hade jag denna gång inga som helst problem att genomföra passet, det är märkligt vilka utslag lite finjustering av lutning och fart kan resultera i.

Veckans andra intervallpass var en snabbdistans över 14 km i progressivt ökande fart från 3:34 ner till 3:08. För varje kilometer ökade jag således farten med 2''. Jag inledde med att värma upp i 30 minuter från 4:30->3:45 följt av några tempostegringar för att jobba upp pulsen en aning. Sedan påbörjade jag själva snabbdistansen. Första tio kilometer var ren transportdistans och här handlade det bara om att behålla koncentrationen och göra av med så lite energi som möjligt. Puls och löpteknik satt gott hela vägen och jag kunde i stort sett rulla på avslappnat tills de två avslutande kilometerna som avverkades på 3:10 och 3:08. Till dessa fick jag växla steg ner mot milanpassning, det vill säga aningen mer på tå och lite mer knäuppdrag. Allt i genom en riktigt bra känsla under passet och det kändes som om jag skulle kunnat öka både fart och distans en aning om så hade behövts.

Sammanfattningsvis blev förra veckas två intervallpass följande:
- Uppv. 25' @4:30->3:45, 3x3km @3:25 +3, 3:30 +4, 3:20 +2, SP: 2' @4:30
- Uppv. 30' @4:30->3:45, 5x30'' @3:05, snabbdistans 14 km @3:34->3:08, öka 2''/km.

2011-02-21

Helgrapport

En lugn helg är till ända. Inga direkta utsvävningar med familjen utan vi såg till att avverka de rutinmässiga sakerna. Alltså matshopping under lördagen följt av simskola under söndagen. Däremellan hann barnen även hälsa på hemma hos farmor och farfar samt att Elias även klämde in ett kalasbesök. Dessutom fick vi besök från Finlandslandet då moster Saara kom på besök. Det var alltså familjeaktiviteterna för helgen. Varken mer eller mindre. Tiden har en tendens att bara rusa iväg ändå så trots inte alltför späckat program så försvann helgen i ett nafs.

För min egen del tog jag ett lättare distanspass under lördag. Sedan laddade jag batterierna till söndagens aviserade långpass modell lite längre. Coachen hade kommenderat upp 150 minuters löpning. Jag var i desperat behov av sällskap men både Herr Larm och Konstapel Olsson hade andra planer varvid jag fick genomföra passet solo. Tidigare skulle detta inneburit en lång mental kamp för mig då jag haft svårt att inte drabbas av tristess under dessa längre pass. Men inte längre. Efter ett digert antal veckor med långpass varje helg så är detta inget som skapar någon press eller stress längre. Således stack jag ut tillsammans med Äppelpodden och en talbok (Den döende detektiven) och satte benen i rullning. Vintervädret var strålande vackert men även isande kallt. Hur som helst så tog jag mig runt Edsviken med en extra sväng runt Sollentuna centrum och Helenelund innan jag kom tillbaka till hemmet och avslutade med 30 minuter på bandet. Totalt 2.5 timme och det gick lekande lätt hela vägen. Ingen mental svacka och kroppen var pigg och kry precis under hela passet. Jag känner mig både psykiskt och fysiskt gott förberedd. Känns lite som om jag skulle kunna snyta ur mig en mara på en hyfsat skaplig tid utan direkt förberedelse. En ganska angenäm känsla. Totalt sett skrapade jag ihop drygt 14 mil under veckan inkluderat två intervallpass, ett långpass och ett rejält kettlebellpass.

2011-02-17

21 stycken Zingo

Så här pigg blir Elias då han får dricka Zingo.

Under vistelsen vid Ramundberget utspelade det sig en liten märklig historia. Personalen på fjällhotellet var riktigt snälla mot barnen och brukade lite då och då bjuda dem på nån glass eller läsk. Både Elias och Venla var snabba på att utnyttja denna förmån till fullo så medan de under kvällarna lekte nere i lekrummen stillade de ibland sin törst med ett flertal Zingoflaskor. Under lördagskvällen innan läggdags hitade jag Elias vid ett bord djupt koncentrerad med en teckning. Vid sidan om honom stod en nyöppnad Zingo.

Venla gör debut i skidbacken.

Patrik: Så du har fått en till Zingo?
Elias: Ja, det är jätte gott med Zingo.
Patrik: Jag förstår det, men hur många har du druckit? Och vem betalar egentligen för dem?
Elias: Betala?
Patrik: Ja, kostar de inte pengar eller bjuder de på läsken?
Elias: Jo, men man kan säga vårt rumsnummer så är det ok.
Ungefär här börjar en obehaglig känsla sprida sig i kroppen.
Patrik: Vad säger du? Har du satt upp läsken på vårt rum?
Elias: Ja, det gick jätte bra.
Paniken stiger.
Patrik: Men så kan du ju inte göra, vi får betala för dem senare då vi åker hem.
Elias: Jasså?
Patrik: Hur många har du druckit då?
Elias funderar en stund och utbrister sedan påtagligt stolt:
Elias: Tio stycken!
Paniken är nu ett faktum.
Patrik: Tio stycken! (inte med samma entusiasm i rösten)
Ungefär här börjar Elias lägga ihop ett plus ett och inse att det nog inte är nåt att vara stolt över att han klämt tio stycken Zingo och skyndar sig att säga:
Elias: Men Venla har druckit elva!

Nu var det inte riktigt så illa som det låter. Under tre dagar hade barnen dragit i sig uppskattningsvis tio(!) Zingo var. Dessa var dock inte uppsatta på rummet. Elias hade dock hört hur någon annan gäst beställt något att dricka och satt upp den på sitt rum varvid Elias försökte praktisera samma sak i baren. Exakt vad han försökte beställa förtäljer inte historien men jag hoppas att det bara var en Zingo och inget annat. Hotellpersonalen hade dock inte satt upp drickan på vårt rum utan bjudit honom på en läsk.

Elias och hans framtida veckopeng tackar å det varmaste för detta beslut.

Ner kommer man alltid.

2011-02-16

Kettlebell

Kettlebell hjärta löpning?

I måndags provade jag för första gången på kettlebell. Ni vet de där ryska tunga kobjällrorna som man svingar och meckar med under passen. Många har lovordat denna träning även om jag inte riktigt fattat poängen.

Men så mycket begrep jag att det säkerligen kunde bli styggt jobbigt. Jag vet ju till exempel vad naprapater och sjukgymnaster kan åstadkomma för tortyrövningar med små ynkliga pilatesbollar. Nåväl, en hängiven kettlebellare och simmare på jobbet styrde upp alla kollegor och bokade lokal och guruledare och vipps så var halva företaget inkvarterade i gymmet redo att svinga dessa bjällror.

I knappt tre timmar drillades och instruerades vi efter bästa förmåga. Jag hade att välja mellan två bjällror. En 12kg-variant och en lite lättare på 8kg. Den lättare hade säkert passat en flugviktare som mig bättre men eftersom den var målad i rosa så var det liksom inget val. Det blev 12kg-bjällran. Och den var manligt blå.

Kort och gott så var passet roligt och jobbigt. De övningar jag hade lättast för var de som berörde benen och de där man fick komma upp lite i puls. Övningarna för nacke och armar däremot fick jag gräva djupt i registret för att genomföra men det gick nog hyfsat.

Dagen efter kändes kroppen överraskande bra, jag hade liksom räknat med att ringa efter färdtjänst för att ta mig till jobbet. Dock var jag riktigt stel över nacken och ner mot skuldrorna men det är säkert inga problem för naprapaten att skaka lite liv i dessa då jag träffar henne imorgon för behandling.

2011-02-15

Förra veckans intervaller

Förra veckan hann jag visserligen inte med ett renodlat långpass då det pressades alpina höjdmeter vid Ramundberget. Åt andra sidan lyckades jag klämma in två stycken intervallpass varav ett landade på 27 km vilket temporärt stillade långlöparsjälen en aning.

Veckans första intervallpass genomfördes dagen innan avfärden mot fjällen. Lamas skiss löd: 2x(6x1000m) @3:15 +3, 3:12 +2.5, 3:10 +2, 3:08 +1.5, 3:06 +1, 3:04 +0.5, PJ: 90'', SP: 4' @4:15. Alltså, två stycken serier som vardera innehöll sex stycken tusingar. Dessa tusingar skulle genomföras i ökande fart men minskande lutning där snittfarten skulle landa in på uppskattningsvis 3:05. Vilan var ganska generös, 90 sekunder jogg mellan tusingarna och fyra minuter mellan serierna. Värmde upp med 30 minuter i progressivt ökande fart från 4:30 ner till 3:30 och påbörjade sedan intervallerna efter några koordinationslopp. Hade en riktigt bra känsla under hela passet och blev egentligen aldrig trött. Trots att trippmätaren visade 25 km inför sista tusingen och den skulle köras på 3:04 så var benen pigga och rappa och snitt- och maxpuls höll sig på mycket (för mig) låga nivåer. Värt att notera var att pulsvärdena på sista intervallen var helt identiska med de värden jag hade på de första intervallerna. Ett tecken som visar att det fanns betydligt mer att pressa ur benen om så hade behövts. Ett riktigt bra pass som jag klassar som ett av de bättre jag kört på den sista tiden.

Under lördag efter en del skidåkande körde jag veckans andra intervallpass på löpbandet vid Ramundbergets gym. För att hinna med passet tvingades jag skära ner en aning på uppvärmningen från 45 minuter ner till 30. Sedan var det dags för en lättare snabbdistans med lite insprängda fartryck. Skissen sa 3x(3x3'/2' @3:10/4:10) och genomfördes utan direkt slitage. Kontrollerad löpning rakt igenom och återigen uppvisade pulsen låga fina noteringar.

Allt som allt lyckades jag skrapa ihop 13 mil under veckan vilket får anses som klart godkänt med tanke på fjällresan och alpin skidåkning mellan torsdag och söndag.

2011-02-14

Ramundberget 2010

Helgen spenderades som jag nämnde vid Ramundberget - den årliga resan dit tillsammans med Mamma Marikas kollegor. Resan upp inleddes på torsdagsmorgonen och det var med nöd och näppe jag hann avverka lite kort distans innan väskorna rullades ut mot bussen som snällt och bekvämt plockade upp oss i Silverdal.

Sedan väntade en diger bussresa som gick överraskande smidigt. Elias och Venla höll sig lugna och sansade tack vare lite barnfilmer och NDS. Lille Alvar var även han en klippa och sov av hela resan förutom två korta tillfällen då han behövde ha matpåfyllning. Strax innan middagstid på torsdag kvällen anlände vi till fjällhotellet och jag hann även avverka ett kortare andra distanspass innan trerättersmiddagen.

Både fredag och lördag bjöd på strålande vinterväder. Minus 10 - 13 grader, vindstilla och bländande solsken. Bättre skidväder än så här har jag svårt att föreställa mig. Under fredagen hyrde jag skidor och åkte tillsammans med Elias i blå och röda backar medan Mamma Marika vid barnbackarna övade med Venla på skidåkning. Första gången Venla stod på ett par skidor men hon lär sig snabbt och sporras rejält av att se storebror susa ned för de brantare backarna. Under lördagen var det ombytta roller. Jag tränade med Venla i barnbacken medan Elias lurade med sig Marika till de svarta backarna.

Efter skidåkningen spenderades några timmar på hotellets spaavdelning där barnen badade i poolen och bastade medan jag rastade mina egna, något trötta, ben på löpbandet. Jag ber att få återkomma till förra veckans träning i en framtida bloggpost.

Det jag gillar med Ramundberget förutom deras mysiga fjällatmosfär och stämning är att det är väldigt barnvänligt. Det är nära till backarna från hotellrummet och vid Mor Britas restaurang finns det en hel undervåning med lekrum där barnen kan leka bäst de orkar. Detta får den trevliga bieffekten att föräldrarna faktiskt i lugn och ro kan avnjuta diverse måltider utan att ständigt bli stressade av att barnen vill därifrån.

Söndagen bjöd på kallt väder (minus 25) varvid vi beslöt att ställa in skidåkningen och helt enkelt koppla av med lite bad och lek. Strax efter lunch gick bussen hem och strax innan klockan 22 var vi tillbaka vid Silverdal. Dessvärre hade Kung Bore gjort comeback i Stockholm medan vi var bortresta så jag fick bokstavligen gräva fram bilen ur snömassorna.

2011-02-09

Intervaller och packning

Busydag på schemat. Mycket att stå i på jobbet och inte blir det lugnare då jag väl styr kosan hemåt senare idag. Inledningsvis vankas det bandintervaller i något som faktiskt skulle kunna påminna lite om tusingar. Dessvärre står jag i onåd hos Coachen varvid han aldrig ger mig mina endorfinpass, det vill säga raka eller progressivt ökande tusingar utan lutning med rak eller fallande tid för pausjogg.

Idag är det således en ganska stygg uppvärmning under 30 minuter innan det ska springas 2x6 stycken tusingar alla kryddade med någon tilltufsad lutning. Vi får se hur det går, på de två senaste passen med backinslag har jag fått däng av bandet. Men det är bara att resa sig igen. Skam den som ger sig.

Efter kvällens intervallpass så ska resväskorna packas. Imorgon beger sig nämligen familjen upp till Ramundberget tillsammans med Mamma Marikas kollegor för en långhelg i skidbacken. Denna årliga resa är ett mycket uppskattat inslag och det ska faktiskt bli skönt att få njuta av lite fjällmiljö och låta barnen i alpin stil ta sig ner för bergen. Själv hoppas jag få några luckor att pressa distans och intervaller på hotellets spa där de, hör och häpna, faktiskt stoltserar med ett löpband.

Så de av Mamma Marikas kollegor som ännu inte redan betraktar mig som löp-psyko gör det garanterat då man sitter på bussen hem tillbaka till Stockholm.

2011-02-08

Intet nytt

Inte mycket att redogöra för dagen. Business as usual mestadels. Begav mig till jobbet med cykel och förbannade både en och två gånger vädrets makter för att det dels kommit nederbörd under natten och att denna nu hade frusit och skapat ett pansarhårt istäcke ovanför barmarken. Är det något som är direkt obehagligt så är det att cykla på blank/skrovlig is. Jag måste koncentrera mig totalt för att hålla mig kvar på sadeln och inte stå på öronen.

Under lunchen hade solen skitit upp och jag passade då på att sticka ut och rasta benen en sväng runt Akalla och Edsviken. Sedan efter det att dagen var klar på jobbet blev det en återbekantskap med cyklandet på isvägar varvid dagen avslutades med ett lättare distanspass. Denna gång förlade jag träningen till löpbandet. Shorts, lätta träningsskor och perfekt underlag och fäste.

Som jag längtar till vår och sommar.

2011-02-07

Revansch på bandet

Efter att ha blivit illa tilltygad av mitt band under torsdagens alpintervaller hade jag mestadels gått och gnisslat tänder under dagarna efteråt. Kunde knappt bärga mig till nästkommande intervallpass för att återigen bjuda upp till kamp mot bandet.

Under lördagen medan barnen var inkvarterade hemma hos farmor och farfar öppnade sig en möjlighet för lite snabbspringande varvid jag synade Coachens skiss. Den löd: uppvärmning 30' följt av 20 km progressivt ökande fart från 3:55 ner till 3:14 och en avslutning med 3x1' @3:10 +3, PJ: 1' @4:00 +1.

Sagt och gjort. Jag svidade om och inledde passet med 30 minuters uppvärmning utomhus i cirka 4:05-fart innan jag klev in till mitt förpreppade band (handduk och vätska), bytte om till shorts och intervallskor och körde igång fortsättningen på snabbdistansen. Första 10 km var bara en transportsträcka ner från 3:55 till 3:30. Jag ökande med 3'' per km ner till 3:46 och sedan med 2'' per km ner till 3:14. Andra milen gick fortsatt väldigt bra och framför allt behöll jag koncentrationen och hade ingen svacka någon gång under passet. Pulsen visade också upp sig från sin bästa sida då den höll sig på anständiga nivåer förutom på sista kilometern i 3:14 då jag fick pressa på lite mer. Det är nog helt i sin ordning eftersom trippräknaren då visade 26 km och ett visst slitage hade infunnit sig i benen. Avslutade sedan med de tre 1' @3:10 +3 innan jag efter lite nerjogg summerade upp passet till lite dryga 31 km.

Söndagen bjöd på strålande solsken och inbjudande löpväder. Tillsammans med Konstapel Olsson så betade vi av ett härligt långpass från Bergshamra, Norra Djurgården, KTH, Haga Parken, Solna och sedan hem igen. Mäkta trevligt och kroppen var faktiskt på humör hela tiden trots gårdagens ganska mastiga snabbdistans. Totalt fick jag återigen ihop lite drygt 31 km vilket resulterade i att helgens två pass landade in på drygt 62 km. Veckan innehöll således två intervallpass, ett långpass och en total mängd på drygt 13 mil vilket jag anser godkänt med tanke på att den innehöll en vilodag och hemresa från Finlandslandet.

2011-02-04

Ägd av bandet

Gårdagen bjöd på ett intervallpass. Det första på över en vecka och även det första sedan den tunga mängdperioden jag pressat under den tiden. Benen kändes dock ganska pigga och framför allt skallen var sugen på att springa lite snabba intervaller.

Coachen hade skickat över en ny skiss för de två kommande veckorna och även om den inte innehöll några renodlade tusingar så fanns det en del godbitar att plåga kroppen med. Först ut på skissen var ett backpass enligt 3x3km med varierande fart och lutning enligt 3:20 +3/3:25 +4/3:15 +2 och med en pausjogg på 2' @4:30. Passet såg ut att vara hanterbart och kändes även så inledningsvis. Första serien genomfördes men jag kände att jag behövde bränna för mycket energi främst på den svåra andra kilometern som avverkades i ganska hög lutning (+4). Mot slutet av andra serien fick jag gräva djupt i registret för att stå kvar på bandet och jag insåg då att det inte skulle gå att genomföra den tredje och sista serien. Valde då att dela upp den i två mindre intervaller vardera 1.5 km och köra dem enligt den gällande skissen för fart och lutning. Svårt plågad då passet var slut och pulsvärdena visade återigen att jag fått mig en ordentlig genomkörare. Jag är dock lite småkonfunderad över passet. Jag tyckte att benen var helt ok och kan inte skylla på den tunga föregående veckans träning. Till på köpet är en av mina starka sidor just att springa backe och terräng. Det enda jag undrar lite över är om lutningen på bandet kanske är lite svår? Det krävs så lite för att utfallet ska bli annorlunda. Men med facit i hand får jag helt enkelt sikta på att köra lite lugnare tempo på bandet om lutningen ska skruvas upp en aning.

Idag var det lite återhämtningsdistans under lunchen med den legendariske 1:37-Bergman. Karln är ju näst snabbaste svensk genomtiderna på Lidingösträckan och vet minsann ett och annat om att instruera kropp och själ att pressa på snabba tider. Väldigt stimulerande att få höra honom berätta om hans träning och tävlingar.

Nu helg.

2011-02-03

Årtal

Dagen innan Farmors födelsedag så undrade Venla hur många år Farmor skulle fylla. Det hela mynnade ut i en ganska rolig liten diskussion.

Venla: Imorgon fyller Farmor år!
Patrik: Just det! Det ska väl bli kul?
Venla: Mmm, då får man äta tårta.
Vissa saker är viktigare än andra.
Patrik: Vet du hur många år Farmor fyller?
Venla funderar djupt ett tag, det här hade vi övat lite på dagen innan.
Venla: Farmor fyller 17 år!
Patrik: Nja, inte riktigt. Men det var nästan.
Venla tänker så det knakar och frågar sedan lite försynt:
Venla: Kanske var det 16 år?

Svårt att inte dra lite på smilbanden här. Visst ser Farmor ungdomlig ut men att klassas som tonåring det är nog att ta i lite för mycket.

2011-02-02

Grattis Mor/Farmor!

Grattis Mor/Farmor!

Jag är tillbaka på svensk mark och ledigheten/träningslägret i Finland är över för den här gången. På vägen hem slöt Farmor och Farfar upp i Helsinki. Anledningen till detta var att Farmor dagen till ära levlade upp till en jämt och respektingivande antal år och därför firade hon sin födelsedag tillsammans med oss.

Efter lite lunch och shopping så äntrade vi båten tillbaka mot Sverigelandet och där dukades det upp till ståtligt skaldjursbord där vi åt och drack gott till den milda graden att vi alla var proppfyllda och inte kunde få ner en till matbit. Barnen hade ritat fina teckningar till Farmor och från oss övriga inkassade hon en ny säng med motordrivet ryggstöd då hon ofta läser i sängen. Vi får hoppas att hon blir nöjd med den.

Venla på strålande humör.

Då jag dagen innan hade delgivit Coach Lamas att det eventuellt vankades lite vindrickande under den planerade festmåltiden så blev han alldeles till sig av glädje och kommenderade raskt in en vilodag åt mig. Följaktligen hedrades Farmor men en träningsfri dag från min sida, vilket säkerligen uppskattades av alla även om det nu ser lite trist ut med en plump i protokollet/träningsdagboken. Den första på 92 dagar.

Nåväl, jag känner mig faktiskt ganska pigg och kry trots den gångna 17mila-veckan och hoppas således kunna bränna av några intervallpass med gott resultat under kommande dagar.

Skaldjurstallriken var lika välsmakande som mäktig.