2011-03-31

Prylar

Innan avfärden till Italien så stundade det två intressanta prylsläpp i fredags. Först ut var Nintendos nya bärbara spelkonsol som stoltserar med 3D-bild. Som hederligt gammalt fanboy av Nintendos skapelser (ända sedan Game & Watch och NES mfl) så var detta ett självklart inköp. Spelet jag valde att kröna konsolen med blev även det ett hederligt avdammat retrospel, nämligen Pilot Wings Resort.

Så hur står sig den nya maskinen och hur upplevs 3D-känslan? Well, konsolen är mycket välbygd och känns väldigt trevlig att ha i handen även om reglagen för ljud och 3D-läge känns lite plastiga och sladdriga. Hårdvaran verkar brumma på fint då flytet i spelen är riktigt bra. Det första som slog mig var att de äntligen monterat på en analog styrkontroll. Äntligen, varför tog det sådan lång tid? Själva 3D-känslan är även den ganska imponerande. I dagsläget finns det inte så mycket att jämföra med så det är lite hatten av för Nintendo som helt plötsligt är marknadsledande vad det gäller portabel tv-spels-hårdvara. Historiskt sett har Nintendo inte fokuserat på att maxa hårdvaran utan istället sett till att spelen håller högsta möjliga kvalité och spelglädje. Ta konsolen Wii som ett belysande exempel. Det som känns lite märkligt är att maskinen blandar och ger vad det gäller teknik. Om 3D-funktionen är helt ny och just nu ohotad så känns den undre tryckkänsliga skärmen desto mer utdaterad. Den är inte kapacitiv utan resistiv. Istället för att som med många av dagens mobiler styra den med fingrarna så tvingas man använda en liten pekpenna vilket känns lite 90-talish. Detta både försämrar spelupplevelsen samt försvårar styrandet. Det hade varit mycket enklare att växla mellan att styra med fysiska reglage till att göra någonting direkt med fingrarna på skärmen. Visst, jag förstår att de gamla spelen (maskinen är bakåtkompatibel med DS-titlar) förmodligen inte hade fungerat men jag kan ändå inte låta bli att bli lite frustrerad då jag måste pilla upp en liten penna för att göra någon form av input på skärmen.

Den andra prylen som släpptes i fredags var betydligt mer hajpad hos den stora massan. Ett prylsläpp av Apple resulterar ofta i just detta. Nu var det alltså dags för iPad 2 att släppas och mediafokuset var enormt. Jag tog bilen till Elgiganten i Häggvik, Sollentuna på vinst och förlust. Kom dit 20 minuter innan försäljningen startade (17:00) och ställde mig i en redan ganska diger kö. Några minuter innan 17 kommer en försäljare ut på golvet och meddelade att vi var 36 personer som köade och de hade fått in mäkta 34 iPads till försäljning. När nästa leverans skulle komma in hade han inte den blekaste aning om och det är väl tveksamt om Steve Jobs i dagsläget ens vet det med tanke på hur eftertraktad maskinen är. Hur som helst fick jag tag på en iPad och kände mig lite extra nöjd och belåten. Jag har redan ägt en iPad 1 under sommaren i fjol och ska erkänna att det visserligen var en intressant pryl men som jag inte använde särskilt mycket. Den blev mest liggandes tillförmån för min iPhone 4 och MacBook. Hur som helst så är jag ändå lite impad av paddan. Den är helt tyst (inga irriterande fläktar), blir inte varm, har över tio timmars batteritid och startar instant. Så länge man kan klara sig utan längre textinmatning så duger den utmärkt som surfredskap eller eboksläsare. Att Apple nu med version två slimmat ner den ordentligt förhöjer användarupplevelsen mer än jag hade räknat med. Apparaten är nu väldigt smidig och enkel att bära med sig, använda i soffan eller sängen eller bara helt enkelt lämna över den till en annan person och visa vad man precis surfat upp. Jag tror (och hoppas) att jag nu kommer använda iPad 2 mer än jag gjorde med ettan. Faktum är att iPad 2 känns mer som en regelrätt färdig produkt. Det enda jag önskar till trean är att de vässar upp upplösningen på skärmen.

2011-03-30

Reflektioner

Nu har det gått några dagar sedan rejset i Treviso och jag har hunnit få lite distans till själva tävlingen. Några saker som jag har gått och grunnat på tänkte jag försöka sätta på pränt här.

Hur känner jag efter tävlingen? Är jag nöjd eller besviken? Svaret är inte självklart men det blir nog lite blandat, eller som Bob Hund skulle ha uttryckt det hela: dur och moll om vartannat. Visst, det blev pers och ett pers ska man alltid vara nöjd med. Samtidigt är jag lite besviken på mig själv att jag inte kunde disponera loppet bättre vilket normalt sett är lite av min styrka.

Men mitt i denna hets om sekunder och pers hit och dit så är det oerhört lätt att glömma bort det som är viktigast att hålla fram. Att vara tillbaka på tävlingsbanan. Att vara i så pass god form att man kan hota/förbättra sina tidigare personbästa. Att ha en kropp som svarar upp på träningen och låter en syssla med det man tycker är roligast - att få springa och tävla.

Inför detta känner jag stor tacksamhet. Då jag började köra tio minuters löppass var tredje dag i slutet på oktober förra året kunde jag inte föreställa mig att några månader senare resa ner till Italien och hyvla av en dryg halvminut på perset från 2008. Innan dess var det åtskilliga timmar som jag var satt uppsadlad på cykeln och betade av timme efter timme utan att egentligen veta om all den träningen hade någon effekt. Att inte veta om/hur alternativträningen tar samt när man ska bli hel och frisk igen är mentalt väldigt påfrestande. Jag är därför väldigt tacksam och lättad över det faktum att alternativträningen verkligen gav resultat och att allt slit inte var förgäves.

Så i praktiken var jag nog mest nöjd över att bara få sätta på mig tävlingslinnet med en nummerlapp på bröstet och rada upp mig bredvid andra löpare längst fram på startlinjen. En otroligt stimulerande känsla. I jämförelse med att ha punkterat några kilometer innan mål och kastat bort 20-30 sekunder så är det ingenting. Det gäller att ha värderingarna klara för sig även om det tar en stund innan man får perspektiv och kan se dem klart.

Vad gäller själva loppet så hade jag i ärlighetens namn inga direkt uttalade tidsmål. Jag var primärt ute efter en ordentligt genomkörare inför Stockholm marathon. Men det ska självfallet tilläggas att jag visste att formen var god och att jag skulle ha goda möjligheter till pers. Tittar jag tillbaka på den träning jag bedrivit den senaste tiden så är det relativt få renodlade halvmarathonpass jag kört. Fokus har legat på uthållighet i lite lägre tempo mer anpassat för marathondistansen. Med tanke på detta är det också lite extra stimulerande att konstatera att kroppen kunde växla tempo och prestera ett högre tempo än jag förberett den för.

En annan faktor som man lätt glömmer bort är även det faktum att jag var/är tävlingsringrostig. Senast jag tävlade var i maj förra året och att ställa sig knappt ett år efter senaste löptävlingen och kommendera upp ett pers rakt upp och ner är inget som man bara snyter ur sig.

Som jag skrev i gårdagens rejsrapport så valde jag att springa loppet med mina Gel-Hyperspeed 4 istället för Pirahna-skorna. Hyperspeed är aningen tyngre men även bättre dämpade. Under tävlingen stumnade jag rejält i låren under de sista kilometerna. Detta var lite förvånande, jag hade räknat med att vara mer stum i vaderna men de klarade sig bra. Varför jag blev stel i låren vet jag faktiskt inte. Kanske var det avsaknad av hårda intervaller på asfalt som orsakade detta. Svårt att säga, men vintern på hemmaplan har dessvärre gjort det omöjligt att preppa låren på rätt sätt. Med facit i hand är jag mycket nöjd över att jag valde Hyperspeed, tanken på hur mina lår skulle ha känts med sämre dämpade skor vågar jag inte tänka på.

Avslutningsvis en rolig(?) händelse från loppet:

Kenyanerna är bra lustiga. De verkar inte ha koll på någonting alls inför själva loppet. Faktum är att jag mäkta förvånad hur det ens tar sig till starten och kommer iväg. Detta är dock av ringa betydelse för när det väl kommer till själva löpningen så vrider de ut och in på alla tänkbara motståndare och det är ju det som räknas i slutändan.

Hur som helst så var det en kenyan (farthållare) som innan start kläckte ur sig den smarta iden att käka upp gelen hade fått tilldelad sig av tävlingsledningen. Den såg väl smarrig ut tyckte han varvid han vred av korken och sög i sig den. Att gelen helst skulle intas senare under loppet och förslagsvis med lite vätska verkade han inte riktigt ha koll på. Men han blev nog varse. Ansiktsuttrycket på stackaren då han sugit i sin en generös klunk gel kan liknas vid den kenyan som för några år sedan vid Grönsta gärde under Lidingöloppet serverades blåbärssoppa.

2011-03-29

Treviso (halv)marathon 2011

Det är med viss glädje jag konstaterade att den tusende (!) posten på denna blogg blir en redogörelse av helgens utflykt till Pastalandet där jag tillsammans med Coach Lamas båda lyckades inkassera varsitt personbästa.

Jag och Lamas inledde lyxresan med att vid lunchtid på lördag flyga ner i första klass med Ryan Air. Väl framme blev vi upplockade och transporterade till hotellet. Efter lite initial förvirring av vad som ingick i dealen med transporter så hade vi tillslut checkat in i rummet, kommit i kontakt med arrangören om morgondagens samling, handlat lite stödproviant ätit en pastabuffé.

Under kvällen insåg vi dessvärre att vi skulle gå miste om en timmes sömn på grund av övergången till sommartid. För att inte missa den tidiga uppstigningen morgonen därpå ställde vi alla tillgängliga klockor. Fyra stycken. En Nokia-mobil, en iPhone 4, en Garmin och en Polar. En av dessa fallerade mäkta och avfyrade larmet en timme för tidigt. Gissa vilken. Detta fick till följd att vi inte vågade chansa, Lamas klädde på sig och begav sig ner till frukosten men fick reda på att klockan var 4:50 och inte 05:50 varvid vi gått upp en timme för tidigt. Resultatet av detta var att vi förlorade två timmar välbehövlig sömn vilket naturligtvis var mycket irriterande.

Hur som helst, efter en snabb och enkel frukost fick vi transport till löparhotellet där bussen med elitlöparna skulle avgå från. Vid 08:00 var vi framme vid startplatsen och hade då knappa två timmar att slå ihjäl innan rejset skulle starta. Varför arrangörerna envisas med att skicka dit löparna så tidigt är en gåta men så gjorde man även förra året så detta var inget nytt (och den här gången var jag förberedd på det).

Jag skulle som sagt inte springa hela sträckan (marathon) utan bara nöja mig med halva och kom överens med arrangörerna att bli upplockad en bit efter min målgång där transport med hararna (kenyanerna) väntade. Lite strul med min väskinlämning innan start fick till följd att uppvärmningen blev ganska kort och rask. Detta var dock inget problem och jag lyckades lite överraskande hålla huvudet kallt och inte hetsa upp mig för mycket.

Vädret vid start var knappa tio grader, lätt mulet och lätt omväxlande vind. Nästan helt idealiska förutsättningar. Jag valde att starta med skorna Gel-Hyperspeed 4 (se tidigare bloggpost om dem här). Starten gick och jag tog följe på tätklungan som bestod av två kenyanska farthållare, två marockaner och två italienare. Efter några kilometer tvingades jag släppa klungan en aning och fram till kilometer åtta så drygades detta försprång ut till uppskattningsvis 70 meter. Men efter det började jag sakta men säkert äta upp klungans försprång. Det var inte jag som höjde farten utan snarare kenyanerna som slog av lite på den ganska hårda öppningen. Jag har inte hunnit analysera passertidena för varje kilometer men jag landade in alla första milen mellan 3:08 och 3:12. Tempot var ganska hårt men ändå kontrollerat då jag kunde springa på avslappnat.

Strax innan milen började jag som sagt ta på klungan framför mig och efter några kilometer var deras försprång bara knappa tio meter. Fram tills dess hade milen passerats på 31:41 vilket var snabbare än jag ursprungligen hade planerat. Ett litet sting av oro slog mig att jag gått ut för hårt. Jag hade hellre sett en aningen långsammare öppning, kanske strax under 32 minuter. Jag värdesatte dock möjligheten att kunna ligga strax bakom tätklungan där jag låg lite mer skyddad från vind samt mentalt kunde följa deras ryggar och urtavlan på ledarbilen.

Kilometerna direkt efter milpasseringen var fortfarande enligt plan men nu började ansträngningen bli högre. Höll ihop passertidena fram till 16 km men sedan började det sakta bära utför. Tätklungan framför mig hade då sakta men säkert börjat avancera, dels på grund av att jag började tappa fart och dels för att kenyanerna gasat på lite mer för att följa deras tidplan. Första kilometern som markant hamnade fel var 17, sedan tog jag mig samman och hyfsade till kilometer 18. De två kilometerna mellan 19 och 20 var dock väldigt tunga och kombinationen av detta samt kassa passertider gjorde att jag var oerhört nära att lägga ner och parkera. Tappade lite motivation när jag nästan snittade in dessa kilometer i marafart. Hur som helst så lyckades jag på något sätt hålla benen i rullning även om låren var mycket stumma. Under den sista kilometern lyckades jag komma upp lite bättre i steget och då jag såg klockan vid halvmarapasseringen så insåg jag faktiskt att jag hade chans på både mitt personbästa och möjlighet att komma in under 1:08. Pressade på bra under den långa avslutande raksträckan och klockade in mig själv på strax under 1:07.50 vilket senare enligt chiptidtagnignen visade sig vara 1:07.47.

Lite blandade känslor efter målgång. Visst, man ska alltid vara nöjd med pers men jag hade ändå en känsla av att jag kunde kapat ytterligare på min sluttid om jag bara spelat ut mina kort lite klokare. Först och främst hade jag nog önskat mig lite mer sömn. Att maxprestera med dryga fyra timmars sömn i kroppen är för klent. Slutligen skulle jag slagit av lite på taken fram till milpasseringen vilket jag förmodligen hade haft till godo då jag skulle kunnat hålla tempot bättre under de avslutande kilometerna.

Coachen då? Jo han tog sig samman riktigt fint över de 42.2 kilometerna och sprang in på sitt nya stiliga pers 2:38.40. Coachen såg oförskämt fräsch ut och var mindre stel i låren än jag trots att han sprang dubbla sträckan. Får han bara fortsätta var hel och frisk så kommer det bli en rolig säsong för honom. Och den kunde inte ha startat bättre heller.

Nåväl, timmen är sen och jag ligger fortfarande back med sömnintaget. Jag återkommer under morgondagens post med lite tankar och reflektioner efter loppet och dess förberedelser.

2011-03-24

Dags för comeback

Enda bildbeviset från fjolårets lopp i Treviso - 2:23.37.

Som jag hintat om i lite tidigare posts så vankas det tävlingscomeback i helgen. Sedan jag i slutet av oktober kunde börja växla upp löpningen igen sedan skadan i bukmuskulaturen så har hela tiden ambitionen varit att komma tillbaka till gammal god form och sedan köra en halvmara ute i Europa lagom till våren.

Sagt och gjort. Träningen har flutit på nästan oförskämt bra sedan jag blev hel. Jag har varit helt förskonad från skador och dessutom klarat mig från sjukdom vilket gjort att jag i lugn (?) och ro kunnat fokusera på träningen. Sedan årsskiftet har jag snittat drygt 14 mil i veckan och toppat in några veckor på 17 och 20 mil. Lite förvånande har kroppen sugit upp denna träning och inte grinat allt för mycket. Som ni alla vet är nästan den viktigaste komponenten för att bedriva god träning att man får kontinuitet och det har jag verkligen haft. Om jag hade vetat att återkomsten till löpningen och de testresultat jag presterat på intervallerna skulle gått så pass bra så hade jag nog skissat på en mara istället för en halvmara. Men nu blir det som sagt halva den anrika distansen och platsen för detta blir samma ställe som i fjol, det vill säga Treviso, Italien. Allt för att ha lite krut kvar i bagaget till kommande Terräng-SM och framför allt Stockholm marathon som är ett av årets stora mål.

Men självklart måste man även rannsaka sig själv och fundera på vad i träningen inte gått helt enligt plan och vad det kan få för påverkan under tävlingen. De pass som jag haft problem med har varit alpintervallerna på löpbandet. Ofta ganska långa sega intervaller i hyfsad fart men med stygg lutning. Här har jag under två eller tre tillfällen fått punktering och helt enkelt tvingats skära ner på intervallernas längd. En annan faktor att beakta är att jag säkerligen är mycket tävlingsringrostig. Senaste tävlingen jag sprang var Tolvanloppet i maj förra året (och då sprang jag dessutom vilse). Visst har det funnits lokala tävlingar här på hemma plan att ställa upp i men eftersom vintern inte riktigt har velat släppa greppet så har jag inte vågat riskera att halka runt på taskigt underlag och skada mig igen.

Dessutom har jag egentligen bara genomfört ett enda intervallpass utomhus på asfalt. Alltså finns det en risk för att man stumnar till lite i låren för att man tar slut muskulärt men det ser jag inte som ett orosmoment då jag matat majoriteten av distanspassen på asfalt och därmed härdat benen. Hade jag sprungit den fulla distansen så hade det nog varit lite mer alarmerande. Fast åt andra sidan var situationen den samma i fjol då jag sprang maran och där höll låren hela vägen trots att jag bara matat dem med mjuka löpbandsintervaller.

Avslutningsvis så har vi även vädrets makt. Är det regn, rusk och blåst på tävlingsdagen så kommer det naturligtvis påverka prestationen. Men det är ingenting man som löpare kan göra något åt utan bara att försöka göra det bästa av situationen.

Nåväl, nog med ursäkter och fokus på den kommande tävlingen och dess möjligheter. Jag och Coach Lamas åker ner till Treviso på lördag och ska enligt uppgift bli snällt upplockade av arrangören som ska ta oss till nummerlappsutdelningen och sedan vidare till hotellet. Ännu har inte nervositeten slagit till men jag är övertygad om att jag kommer vara ganska stirrig på lördag och i ännu sämre skick strax innan start. Tiden kort innan tävlingsstart är jobbig tycker jag. Desto skönare blir det då man väl får sticka iväg till startskottet och göra det som man tränat på så länge och målmedvetet.

2011-03-23

Tandlös

Grabben är på rätt spår.

Tänderna fortsätter trilla ut i rasande takt på Elias. Inte många gaddar kvar nu och fortsätter det i den här takten så liknar han snart sin (än så länge) tandlöse lillebror.

Detta verkar dock inte bekymra honom nämnvärt. Eller som han själv helt plötsligt valde att formulera det:

Elias: Pappa, det här med att tappa tänder är ju bra.
Patrik: Jasså det tycker du?
Elias: Ja, man får ju pengar då!

Tandfen har som bekant varit i farten i det Engströmska hemmet och belönat karln med en liten guldtia per förlorad tand. Något som verkar ha fallit honom i smaken.

Härom dagen synade jag även en del av Elias hemläxa (läxor redan i förskolan). Till min förvåning upptäckte jag att han bland annat ringat in Skola, Läxor och Att städa(!) men inte Popcorn. Dessutom såg jag att han utelämnat Att bada något som jag vet att han älskar att göra. Jag frågade honom om detta och fick följande förklaring:

Patrik: Men du, gillar du inte att bada?
Elias: Meh!
Patrik: Du älskar ju att bada.
Elias himlar med ögonen.
Elias: Jag badar inte. Jag simmar.
Pappa Patrik lite oförstående.
Elias: Jag går ju på simskola och inte badskola.

Se där. Pappa Patrik ordentligt uppläxad.

2011-03-22

Intervaller vecka 11

Förra veckans intervaller bestod av två riktigt goda genomkörningar. Dessa var egentligen de sista ordentliga förberedelserna inför denna veckas tävlingscomeback i Italien så jag var riktigt mån om att genomföra dem med gott utfall. Av förklarliga skäl vill man helst att de sista hårda passen innan en viktig tävling går som önskat och ger de resultat och besked man letar efter.

Det första passet var mer orienterat åt marathonsatsningen och bestod av tre långa intervaller på bandet enligt 12, 15, 20 minuter i 3:20-fart med lite extra lutning på +1.5. Pausjoggen mellan intervallerna var satt till två respektive tre minuter i 4:10-fart. Snittfarten för intervallerna var således cirka 3:17 och jag måste erkänna att passet blev en riktig räkmacka. Passet var kanske inte så styggt utformat vad gäller fart men tiden på intervallerna var desto tuffare och det gällde således att behålla koncentration och fokus genom dessa. Däri låg den största utmaningen men turligt nog visade sig skallen från sin bästa sida och passet genomfördes utan minsta problem.

Det andra passet såg däremot klart tyngre ut på pappret. Fem långa intervaller över 3.5 km som skulle genomföras i progressivt ökande fart enligt: 3:14/13/12/11/10 med 3 minuters pausjogg i 4:30 mellan intervallerna. De tre första serierna bara rann av mig och jag var inte ens ansträngd. Under fjärde slog det mig att jag fortfarande inte ens var trött och jag insåg då att det skulle gå att genomföra passet. Trots att femte och sista 3.5km-intervallen löptes i 3:10-fart och med en trippräknare som letat sig upp till drygt 23 km så hade jag inga som helst problem. Totalt sett skrapade jag ihop 28 km under passet och hade genomgående en riktigt fin känsla och flyt i löpningen. Ett strålande pass där det mesta klaffade och framför allt gav mig precis det formbesked jag ville ha.

Passen kan sammanfattas enligt:
1. 12'/15'/20' @3:20 +1.5, PJ: 2'/3' @4:10
2. 5x3,5 km @3:14/13/12/11/10 +1, PJ: 3' @4:30

Nu väntar således (äntligen) tävlingscomeback kommande helg. Jag och Coach Lamas beger oss ner till Italien och Treviso precis på samma sätt som i fjol fast med den skillnaden att Lamas ska springa marathondistansen och jag nöjer mig med halva. Då jag för ett tag sedan spikade tävlingen tillsammans med honom visste jag helt enkelt inte i vilken form jag skulle vara i på grund av den tidigare skadan och därför blir det halvmarathon trots att jag med tanke på den senaste tidens mängder och intervaller nog är markant starkare på den fulla distansen. Men som sagt, jag vågar inte göra samma misstag som i fjol då jag kort efter Treviso-marathon gick sönder och hade en mycket besvärlig vår med TSM och sedan DSN på Stockholm marathon. I år vill jag helst av allt springa Stockholm och kanske är det då lite klokare att inte förpreppa med en fullmara så nära inpå min tidigare skada. Nåväl, det får framtiden utvisa. Nu är det fullt fokus på söndagens rejs och jag kör ikväll mitt sista (mara)förberedande pass och sedan slår jag av ordentligt på träningen för att förhoppningsvis få till en liten formtopp lagom till tävlingen.

2011-03-21

Nertrappning

Helgen blev verkligen en lugnt tillställning både vad gäller familjeaktiviteter och träning. Efter fredagens rätt saftiga intervaller (mer om det i en kommande post) så hade jag nästan under veckan skrapat ihop 10 mil, det vill säga den planerade mängden för veckan varvid Coach Lamas kommenderade upp löpvila under lördagen följt av en kortare benrastning under söndagen. Allt som allt blev det mäktiga 8 km under hela helgen vilket kan jämföras mot mina cirka 60 km som jag brukar ploga.

Märkligt egentligen hur kroppen reagerar. Jag tyckte i och för sig att benen var ganska lätta och fina under söndagens kortdistans men kroppen i övrigt kändes lite småseg och inte alls så rapp som jag kanske hade önskat efter att ha hedrat den under lördagen med årets andra vilodag. Men så är det väl, kroppen är så van vid att tröska mängd via autopilot att den kanske initialt blir lite förvirrad när den slipper tuggar kilometer. Hur som helst så råder det nu nertrappning inför helgens tävlingsdebut och jag kommer således skära ner ytterligare på antalet junkkilomter denna vecka. Lika bra att släppa ordentligt på mängden när jag ändå snittat 14-15 mil sedan årsskiftet.

Övriga aktiviteter som genomfördes tillsammans med familjen blev lite promenad i det solskenet, matshopping, lek och skratt i simhallen samt lite bakning.

2011-03-18

Strax helg

Jaha, så var det dags för vintern att göra comeback igen. Att den inte bara kan lämna oss i fred. Utanför fönstret yr snön ner och jag är genuint orolig för att de snöfria fina asfaltsvägarna kommer slammas igen av snösörja.

Nåväl, helgen lovar gott väder så förhoppningsvis är snön borta tills dess. Jag hade dock planerat in att genomföra ett intervallpass utomhus idag men fortsätter snön vräka ner så måste jag kanske dessvärre ta till flykten upp på löpbandet. Igen.

Och i Japan kämpar de mot tiden för att hålla kärnkraftverket vid Fukushima under kontroll. Skadan är säkerligen redan skedd och nu handlar det mest om att bara försöka begränsa det hela så gott det går. Känns verkligen förjefligt och jag lider med alla i Japan. Hur som helst så är ja oerhört imponerad av deras mentalitet. Under hela den här katastrofen så har jag inte läst en rad om att folk har plundrat eller betett sig illa. Trots det kritiska läget så har man snällt stått i kö och väntat på att förnödenheter ska dyka upp. Jag pratade om detta med min japanske vän som formulerade sig som så att det är helt otänkbart för en japan att tränga sig i kön eller stjäla. När japaner är i nöd så hjälper man varandra inte tvärtom. Militär och insatsstyrkor kan då fokusera på det som de borde göra, det vill säga hjälpa människorna i nöd samt att röja upp efter tsunamin. Ser jag tillbaka på andra naturkatastrofer som drabbat länder så har ofta militären fått ägna sig åt att hålla koll på lokalbefolkningen så de inte har ihjäl varandra då det råder anarki. Eller som min kamrat valde att avsluta diskussionen: Dessutom är det ju olagligt att stjäla.

Bara en sån sak. Det är olagligt. Det räcker så.
Tragiskt egentligen att man ska behöva bli imponerad av något som borde vara självklart.

Avslutar veckans sista bloggpost med några förhoppningsvis muntrare saker. Via Lolo Jones Twitter-feed snappade jag upp några lustiga rader:

Things an athlete can do but a normal person shouldn't.
Do an interview while breathing heavily.

Things an athlete can say but a model shouldn't.
"I just threw up on the job."

Things an athlete can say but a movie star can't:
"I have to go to rehab."
We mean injury. They mean drugs.

2011-03-17

Transportproblem

Gårdagen var fullspäckad från ruta ett och ända fram tills midnatt. Först inleddes dagen med resa till ny arbetsplats. Alltså ny arbetsplats, inte arbetsgivare.

Sedan årsskiftet flyttade mitt jobb till nya lokaler i Kista vilket har passat mig utmärkt då jag från hemmet i Silverdal med några lätta cykeltramp tagit mig till jobbet på mindre än 10 minuter. Mycket trevligt och uppskattat. Igår var det dock dags för mig att visa upp mig hos Riksåklagaren inne i stan för att hjälpa dem under våren och sommaren med ett IT-utvecklingsarbete. Mycket spännande och utmanande men förödande vad gäller restid till och från arbetsplatsen. Det svider lite i själen att byta ut en total restid dörr till dörr i båda riktningarna mellan hem och arbete på 20 minuter mot över 90 minuter. Ekvationen går helt enkelt inte ihop då med familj och träning om jag går back drygt en timme varje dag. Det är ju den tiden jag helt skulle vilja spendera i löpspåret. Jag ska erkänna att jag varit lite bekymrad över detta men måste på nåt sätt klura ut hur det ska lösas. Den enkla lösningen är väl helt enkelt att kliva upp ännu tidigare i ottan vilket svider till lite i själen och egentligen resulterar i mindre tid att återhämta sig (förutsatt att jag går och lägger mig i samma tid som tidigare). Utöver detta måste jag även försöka springa hem från jobbet i den utsträckning veckoskisserna tillåter. De dagar jag springer intervaller vill jag dock inte bränna massa extra löptransportkilometer mellan hemmet och jobbet utan enbart fokusera på att avverka intervallskissen så gott som möjligt.

Nåväl, efter arbetsdagens slut svidade jag om till löpmundering och begav mig löpandes hemåt. Väl hemma var det bara att duscha och hasta vidare mot jobbet (i Kista) för inflyttningsfest. Det hela resulterade i en trevlig tillställning där jag fick träffa många tidigare arbetskamrater och kollegor. Under den senare delen av kvällen trappades tempot upp med dels lite Guitar Hero Metallica, Kinect-spel samt en riktig urladdning vid det nyinköpta pingisbordet. Mäkta trevligt.

2011-03-15

Intervaller vecka 10

Förra veckans intervaller genomfördes utan några som helst problem. Jag var lite orolig över hur kroppen skulle svara upp efter att ha matat den med 20 mil veckan innan men det visade sig gå överraskande bra att sätta benen i rullning i lite högre farter.

Det första passet var ett backintervallpass aningen lättare till utformningen än de jag tidigare utfört som delvis gått åt pipan. Passet var skissat till fyra stycken intervaller över 2.4 km som delades upp i tre stycken 800ingar som skulle genomföras enligt 3:22 +2, 3:28 +4, 3:15 +1.5. Pausjoggen mellan dessa intervaller var satt till 2' @4:30. Under passet hade jag inga som helst problem och genomförde intervallerna utan direkt slitage. Märkligt hur det kan variera så pass mycket trots att man bara ändrar lite på lutning och fart.

Den andra passet var enklare i sin utformning. Åtta stycken intervaller i 4' @3:10 med två minuters pausjogg @4:10. Återigen inte ett så blodigt pass mycket tack vare den generösa pausjoggen över två minuter. Jag fokuserade på teknik och flyt och kunde avverka alla intervaller med mycket låg snitt- och maxpuls och bra fokus. Ett bra tecken att kunna springa avslappnat i 3:10-fart.

I lite mer kompakt löpnotation kan passen sammanfattas enligt:
1. 4x2.4km (3x800m) 3:22 +3, 3:28 +4, 3:15 +1.5, PJ: 2' @4:30
2. 8x4' @3:10, PJ: 2' @4:10

2011-03-14

Kämpa Japan

The Great Wave Off Kanagawa [Hokusai].

Helgen har dessvärre präglats av det fruktansvärda läget i Japan sedan tsunamikatastrofen. Det har bitvist var lite svårt att hålla koncentrationen uppe då man tänker på det fruktansvärda där borta. Lyckligtvis verkar det som om all släkt och vänner verkar ha klarat sig helskinnade. Men de har det inte lätt där borta just nu. Strömmen ransoneras och det är svårt att få tag på vissa matvaror och vatten. Tokyoborna får plikta lite för att de är så pass väl utvecklade logistiskt sett. De har nästan all lagerhållning ute på vägarna då de själva inte kan lagerhålla i sina butiker på grund av platsbrist. Men sedan jordbävningen har leveranserna av matvaror inte nått butikerna i önskad utsträckning varvid butikshyllorna gapar tomma på många ställen.

Min kamrat som jobbar i Tokyo berättade att det under fredagseftermiddagen inte gick att ta sig hem till sina nära och kära. All tågtrafik låg nere och även det fasta telefonnätet slutade fungera. Istället hade han lyckligtvis lyckats kontakta sin familj via melj och mobiltelefon. Efter att ha spenderat en natt på jobbet så fick han sedan sova över hos en kollega. Dagen efter fick han bilskjuts till sitt hem och kunde då konstatera att nästan hela Tokyo låg öde. Nästan inga var ute på gatorna utan alla höll sig i sina hem för att bevaka nyhetsrapporteringen. Ordet min kamrat använde var: ghost town. En bekant till mig berättade för mig att hennes kusins man hade gått hem under helgen till sin familj. I elva timmar.

Min syster i Japan kom inte heller in till sin bostad då byggnaden som den ligger i inte hade besiktigats för sprickbildning. Det var helt enkelt inte säkert att ta sig in i huset innan de kontrollerat byggnadens skick. Istället fick hon övernatta två nätter i en hotellobby innan hon fick tillträde till sin bostad. Och på frågan om hur hon mådde så förklarade hon att hon aldrig i hela sitt liv varit så rädd som när det small till och började knaka i husen i Tokyo. Det här var något de inte upplevt tidigare trots alla de mindre jordbävningarna och skalv som de nästan dagligen är utsatta för.

Och det värsta av allt: Detta är inte den stora jordbävningen som man hela tiden gått och fruktat sedan 1923 då den senast slog till. Smäller det till i plattorna vid Kanto-regionen då snackar vi en helt annan typ av förödelse. Enkelt sett räknar man med att en tredjedel av Tokyos byggnader raseras direkt, en tredjedel brinner upp och en tredjedel kommer stå kvar. Och bär då i åtanke att Tokyo är den plats med världens tätaste koncentration av befolkning, uppskattningsvis 35 miljoner människor.

Nåväl, nu gäller det att hålla fanan högt och göra det bästa av situationen. Jag ska erkänna att jag skulle vilja åka till Japan på momangen men det blir nog lite svårt att få permission från familj och jobb för den sakens skull.

På hemmaplan har vi dock tagit det ganska lugnt i helgen. Lördagens simning med familjen fick ställas in då det var simtävlingar i hallen. Vi gjorde då en helt om och styrde kosan till bowlinghallen där Venla efter en imponerande upphämtning tog hem det Engströmska bowlingmästerskapet.

För min egen del lyckades jag skrapa ihop 14 mil förra veckan utan att behöva genomföra ett renodlat långpass under helgen. Det börjar så sakteligen dra ihop sig för tävlingscomeback och därför finns det ingen vits med att pressa tretimmarspass. Men det ska erkännas att denna veckas 14 mil upplevdes som en ren axelryckning i jämförelse med 20mila-veckan dessförinnan. Det är märkligt hur snabbt kroppen ändrar sig och flyttar referensramarna.

2011-03-11

Gel-Hyperspeed 4

Asics Gel-Hyperspeed 4.

För några veckor sedan damp det ner en ny skoleverans från Asics med några av deras nya vårmodeller. Modellerna var DS-Trainer 16, DS-Racer 8 och Hyperspeed 4. Under mitt senaste intervallpass snörjde jag på mig de nya Hyperspeeden för att testa hur den fungerade. Den förra modellen var en trevlig överraskning och jag hade en förhoppning om att årets modell skulle bjuda på fler angenäma förbättringar.

Första intrycket var att den formades bättre kring foten. Jag är en väldigt smal löpare och har följaktligen smala fötter. En del skor tenderar till att vara alldeles för skrymmande/luftiga för mig. Trots att jag drar åt skosnörningen nästan till max så vill inte skon sluta tätt runt foten. Årets Hyperspeed var markant bättre på denna punkt vilket borgade för en bättre passform.

Vad gäller dämpningen i den bakre delen av skon så upplevde jag den som relativt oförändrad. Med andra ord svagt dämpad vilket är helt ok med tanke på att modellen är en tävlingssko. Istället upplevde jag det som att den främre delen av skon var mer uppbyggd och dämpad än tidigare. Detta upplevde jag som riktigt behagligt då den förra modellen tenderade till att upplevas som lite tunn vid den främre delen. Den nya modellen av Hyperspeed bjöd på bättre dämpning för framfoten men med bibehållen löpkänsla och kontakt med underlaget.

En sak som jag dessvärre noterade att man inte ändrat på är ventilationshålen under skosulan. De resulterar i att man tar in väta från marken rakt in i skon samt att det väldigt lätt fastnar grus som sticker en under foten. Kanske är detta inte ett problem för löpare i andra länder men för oss i Sverige som grusar ner vägarna hela vintern så är detta ett akut problem. Jag brukar försöka preppa skorna genom att täta dessa hål med silikon.

Vikten uppmätte jag till strax över 200g vilket stämmer överens med den officiella uppgiften på 211g (storlek 43?). För en tävlingssko är detta naturligtvis inte några direkt ögonhöjande uppgifter, jag hade nog kanske sett att skon hamnade strax under 200g än över. Hur som helst så avser jag använda denna sko på marathon och eventuellt halvmarathon och här misstänker jag att skon kommer fungera perfekt. Det är en svår balansgång med att välja en lätt sko till marathon. Skovalet kan betyda mycket. Väljer man en lite tyngre skomodell som man får släpa runt med under 42.2 km så kanske det innebär att vader och lår inte stumnar på för tidigt under loppet. Stora frågan är om jag väljer skon till kommande halvmara. Jag har tidigare kört denna distans med mina Pirahna men då upplevt att vaderna varit förbrukade runt 17-18 km. Jag har ännu inte bestämt mig utan får sova på saken ett tag till.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att årets Hyperspeed är en mycket trevlig sko i det lättare segmentet. God passform och dämpning gör den till en utmärkt sko att tävla i på de lite längre distanserna. Till nästa års modell hoppas jag att Asics tätar ventilationshålen.

2011-03-09

Liv och rörelse

Igår morse återvände familjen hem från sportlovsveckan i Finlandslandet. Som jag saknat dem. Inledde dagen med lite välbehövligt morgonmys och bara njöt av att ha fru och barn i min omedelbara närhet. Tänk att man kunde sakna alla dessa rutinmässiga saker som att äta frukost tillsammans och borta tänderna. Huset har ekat skrämmande tomt under förra veckan så det var hög tid att det blev lite liv och rörelse.

Igår kväll hade jag följande diskussion med Venla:

Patrik: Vad skönt att ni är hemma igen. Jag har saknat er jättemycket.
Venla: Jag har saknat dig med.
Patrik: Det har varit så tomt och ensamt utan er här.
Venla får en idé.
Venla: Men vet du vad du kan göra?
Patrik: Nej, vaddå?
Venla: Du kan låtsas att vi är här.
Patrik: Men så kan jag väl inte göra? Det blir inte samma sak.
Venla lite förvånad.
Venla: Inte? Men så brukar farmor och farfar göra när jag och Elias inte är hemma hos dem.

Farmor och farfar måste alltså ha bättre och mer livlig fantasi än jag mäktar med. De kan tydligen uthärda frånvaron av sina barnbarn med att låtsas att de är där.

2011-03-08

Intervaller vecka 9

Mitt i all mängd förra veckan så avverkade jag två stycken ganska hårda intervallpass. Det första som jag genomförde på onsdagen gick mer eller mindre åt pipan medan det andra som kördes på fredag gick riktigt bra.

Det första passet var återigen ett alpintervallpass. Några av dessa pass som jag genomfört den senaste tiden har inte gått enligt plan och så blev även fallet denna gång. Jag värmde upp med 30 minuter i progressivt ökande fart från 4:30 ner till 3:30 och körde sedan några tempostegringar. Jag hade slarvat med sömnen och återhämtningen samt pressat en hel del kilometer innan passet och benen kändes tunga och sega redan under uppvärmningen. Ingen direkt angenäm känsla. Alpintervallerna var skissade till tre serier med fyra stycken fem-minuters-intervaller enligt 3:12 +3, 3:10 +2.5, 3:08 +2, 3:06 +1.5 allt kryddat med en pausjogg på 90'' @4:15. Egentligen inga märkvärdiga saker men efter två tredjedelar av passet hade jag bränt mitt krut och var körd. Hade då knappt 27 km på trippmätaren och joggade av passet med tre stycken kilometer. Arg som ett bi efteråt och lovade mig själv att sälja mig dyrt på det nästkommande.

Utformningen på nästa pass passade mig mycket bättre. De korta snabba intervallerna med mycket lutning var nu utbytta mot en längre snabbdistans i progressivt ökande fart som jag under en längre tid kunde växa in i. Jag värmde upp med 7 km @4:15 utomhus för omväxlingsskull. Benen fortfarande rätt tunga men skallen desto mer revanschsugen. Efter uppvärmningen direkt upp på bandet och snabbdistansen som skissades till elva km där jag började på 4:00-fart och ökade med 3'' per kilometer ner till 3:30. Därefter elva avslutande kilometer där jag ökade farten med 2'' per kilometern ner till 3:08. Trots att jag var sliten kunde jag avverka kilometer efter kilometer kontrollerat och med bra flyt. Det var på de två sista i 3:10 och 3:08 som jag började pressa på vilket kanske var naturligt då jag nästan hade kommit upp i 30 km. Passet avslutades signerat Lamas med 3x1' @3:05 +3 med ståpaus 30'' för att chocka upp pulsen en sista gång. Väldigt trött efter passet men nöjd att jag fullföljde trots slitaget i kroppen.

De två passen kan sammanfattas i lite mer kompakt form enligt:
1. Uppv. 30' @4:30->3:30, 3x(4x5') @3:12 +3, 3:10 +2.5, 3:08 +2, 3:06 +1.5, PJ: 90'' @4:15

2. Prog. Snabbdistans 22 km @4:00->3:08, öka 3''/km till 3:30, öka 2''/km till 3:08, 3x1' @3:05 +3, ståpaus 30''

2011-03-07

Lägret klart

Eftersom familjen varit borta i Finlandslandet över helgen så finns det egentligen inte så mycket att rapportera från familjeaktiviteter som annars brukar ta en ansenlig del av helgen i anspråk. Så vad sysslade jag då med under helgen? Ett ord. Träna.

Under fredagskvällen hade jag genomfört ett ganska hårt och krävande snabbdistanspass vilket tillsammans med mycket mängd under veckan hade skapat ett rätt stort slitage på kropp och själ. Under lördagen genomförde jag ett lättare distanspass på förmiddag och eftermiddag. Under söndagen så avslutades veckans träningsläger med ett långpass i härligt solsken runt Edsviken. Dessvärre var det ganska halt och förrädiskt på vissa partier varvid det gällde att hålla balansen. Hade skrapat ihop lite drygt 16 mil innan detta långpass så jag var rätt nedbruten. Arbetade mig igenom kilometer efter kilometer och efter två timmar var det dags för några avslutande tempoökningar enligt 6x2' @3:30 med 2' pausjogg. Konstigt nog kändes det nästan bättre mot slutet av passet då jag fick höja tempot en aning. Efter 2:30 var passet avklarat och jag hade då skrapat ihop nästan 35 km. Veckan summerades till knappt 20 mil vilket är mer än jag någonsin tidigare presterat. Veckan innehöll två ganska stygga intervallpass, ett lyckat och ett misslyckat (mer om det i morgondagens bloggpost) samt ett långpass. Utöver detta noterade jag även att jag de senaste åtta dagarna nu genomfört fyra stycken pass över 30 km fördelat enligt: 37/30/32/35 km.

Denna vecka returnerar familjen från Finlandslandet och träningslägret är således över. Skönt är väl det på många sätt. Dels saknar jag dem så det gör ont, mer än vad 20 mils löpning under en vecka genererar och dels skulle jag säkert ganska snabbt träna sönder mig själv om jag fick hållas. Balans och harmoni är viktiga komponenter som inte ska förringas till förmån för ren träning och vila.

Eller som min nye favorit och hjälte Yuki Kawauchi valde att formulera sig på frågan hur det kommer sig att han inte väljer att vara löpare på heltid:

"I chose this lifestyle, and the discipline helps me keep focused. It suits me.

2011-03-04

Träningsläger

På grund av familje- och jobbsituation har det under åren har jag inte direkt varit bortskämd med möjligheter att åka på träningsläger eller liknande. Faktum är att jag aldrig varit på något sådant vilket i och för sig inte stört mig särskilt mycket då det fina med löpning är att det går att bedriva träningen direkt utanför dörren (eller i källaren på löpbandet). Jag ska dock erkänna att jag skulle vilja prova att träna ett tag på hög höjd dels för att se hur kroppen svarar på det samt att se om denna träning har en positiv effekt på tävling. Men detta är som sagt lite av ett önsketänkande och inget jag direkt ligger sömnlös om nätterna för.

Hur som helst så är barnen och Mamma Marika bortresta till Finlandslandet denna vecka varvid jag helt plötsligt haft en hel del egentid efter arbetets slut. Självfallet tar jag detta tillfälle i akt för att pressa på lite extra med träningen och det hela kan nog liknas vid ett litet träningsläger även om det innehåller så otypiska komponenter som arbete +40-timmar, total urblåsning och städning av hus och det faktum att jag tvingats byta bort höghjödsträningen mot löpbandsträning i källaren.

Redan i helgen drogs slipstenen tillsammans med den gode Swyzak då vi backintervallade 23 km på lördagen och genomförde ett långpass på söndagen över 37 km. Denna vecka har fortsatt i liknande stil. Dagarna har snittats in på strax över 25 km och detta tillsammans med lite intervaller har nu mot slutet av veckan resulterat i en rätt ordentligt nerkörd kropp som kippar lite efter andan. Än är dock veckan inte slut och det återstår lite på programmet. Lång snabbdistans idag över cirka 30 km samt ett ordentligt långpass på söndag med insprängda tempostegringar. Vill allt sig väl så kommer veckan landa in på knappa 20 mil.

2011-03-03

Tokyo Marathon 2011

I helgen avgjordes Tokyo Marathon och för första gången sedan dess start hade loppet ett startfält värdigt dess namn. Det största affischnamnet, världsrekordhållaren Haile Gebrselassie, trillade under en skogsrunda några dagar innan loppet och tvingades dessvärre kasta in handduken. Även titelförsvararen Masakazu Fujiwara tvingades ställa in sin start på grund av sjukdom.

I Japan har man de senaste åren misströstat lite då det inte presterats riktigt så goda tider som de traditionellt gjorts på herrsidan. Innan 2008 var de bortskämda med cirka tio sub2:10-prestationer per år men sedan dess har det bara blivit en sådan notering. Orsakerna till detta är man inte helt på det klara med även om det kanske till viss del kan förklaras med att de befinner sig i en generationsväxling.

Förra årets tävling avgjordes under extremt svåra förhållanden. Storm- och tyfonvindar gjorde loppet brutalt jobbigt. En del av japanerna bet i och fullföljde men i stort sett alla afrikanska löpare fick på nöten och bröt eller slog av på takten. I år avgjordes tävlingen i så gott som idealiskt löpväder. Svaga vindar, molnigt och runt sju grader, alltså goda förutsättningar för snabba tider.

Efter det att farthållarna gjort sitt jobb så bröt sig etiopiern Hailu Mekonnen och kenyanen Paul Biwott loss där Mekonnen till slut visade sig vara den starkaste löparen och segrade på 2:07.35 och en liten bit bakom kom Biwott in på 2:08.17. Men det som skulle vara loppets absoluta höjdpunkt var striden om vem som skulle bli förste japan. Framför allt skulle allt fokus långsamt vändas mot amatörlöparen Yuki Kawauchi. Han visade redan i fjol att han kunde vara med och konkurrera bland de absolut bästa professionella löparna. Hans tid 2:12.36 med tanke på de yttre förutsättningarna visade att det fanns mer att ta av.

Det som gör den 23 årige Kawauchi så speciell är att han till skillnad mot alla sina konkurrenter inte är professionell löpare. Han har under sina år stått emot proffsstallens erbjudanden och istället valt att slutföra sin skolutbildning och sedan direkt ta anställning som tjänsteman vid en skola. Kawauchi har hela tiden sporrats av det att han vill visa att man kan prestera stygga tider trots att man inte är professionell löpare och klara sig på egna medel. Han jobbar i snitt nio timmar per dag vilket drastiskt försämrar hans möjlighet att träna och återhämta sig. Så gott som all träning genomför han innan hans arbetsdag börjar. Det blir alltså träning två timmar direkt på morgonen som han utför utan sparring och en månadsmängd på uppskattningsvis 600km, en siffra som står sig mycket slätt mot de professionella löparna som ofta ligger på dubbla mängden. Kawauchi själv väljer att motivera det hela på följande sätt:
"I chose this lifestyle, and the discipline helps me keep focused. It suits me."

Kawauchi hade vid 30 km fått släppa maradebutanten Yoshinori Oda (Team Toyota) och Cyrus Njui (Kenya/Team Hitachi Cable). Men sedan kom han in i andra andningen och började långsamt äta upp deras försprång. Vid 38 km hade han arbetat sig ikapp duon men istället för att lägga sig i rygg på dem så ångade han direkt förbi trots att han grinade av smärta. Njui och Oda tvingades släppa omgående trots att dessa löpare båda har personbästa på sub29 och sub62.

Kawauchi avslutade de sista 4 km snabbast av alla löpare och trots att han grinade av smärta och blundade medan han avverkade de sista kilometerna så stapplade han till slut över mållinjen med sluttiden 2:08.37. Pers med fyra minuter och den snabbaste tiden av en japan sedan 2008. Utöver detta kammade han hem en fin prischeck, en ny BMW och en plats i det japanska VM-laget kommande år i Daegu. Inte illa av en amatörlöpare. Väl i målfållan blev han omhändertagen, placerad i rullstol och sedan bortforslad för vidare sjukhusvård. Kawauchis trackrecord på sina maror är imponerande, på sina sex starter han tvingats uppsöka sjukvård i fem. Liksom lika bra att ställa fram rullstolen direkt när det närmar sig målgång för honom i kommande lopp. Han har uppenbarligen en förmåga att fullständigt ta ut sig som jag inte sett någon annanstans. Killen har en skön inställning och en löpskalle som måste betraktas som extraordinär:
"This was my sixth marathon, and the fifth time I've ended up in the medical area," he smiles. Every time I run it's with the mindset that if I die at this race it's OK."

Lite i skymundan av Kawauchis fantastiska prestation så sprang Oda in på en fjärdeplats med tiden 2:09.03 vilket även det var oerhört bra. Faktum är att den tiden var den tredje snabbaste debuttiden presterad av en japan genom tiderna och kanske ger Oda en plats i VM-laget. Men som sagt, det var knappast någon som ens reflekterade över det. All fokus var på Kawauchi.

Avslutningsvis så måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad av Kawauchi och hans lopp under Tokyo marathon. Det är så himla inspirerande att se att han lyckas prestera så fina tider trots fulltids jobb. Jag antar att de andra professionella löparna drömmer mardrömmar om honom samtidigt som man undrar hur bra tider han skulle prestera om han fick vara löpare på heltid.

Det här är den enda video jag lyckats hitta från målgången av loppet. Se och njut. Det blir inte bättre än så här:



Källa: Japan Running News

2011-03-01

Intervaller vecka 8

Dags för avrapportering i närmare detalj från förra veckans genomförda intervaller.

Först ut var det ett styggt pass under onsdagen på bandet som inleddes med att värma upp över lite drygt en halvtimme med stegrande fart från 4:30 ner till 3:30. Jag kände redan här att benen var i praktslag och jag behövde således inte bränna någon som helst energi på den inledande delen av passet. Efter det övergick passet i ett antal stegringar ner till 3:05 innan själva intervalldelen påbörjades. Dessa bestod av tre serier med fem stycken tusingar. Fart och lutning skulle varieras under dessa enligt: 3:12 +3, 3:10 +2.5, 3:08 +2, 3:06 +1.5, 3:04 +1. Pausjoggen mellan tusingarna (och serierna) var satt till 90'' @4:15. Som jag redan skrivit så hade jag en sådan där dag då allt klaffade. Jag bokstavligen lekte mig igenom serie efter serie och det kändes lite som om man var hög på epo. Det är inte många gånger per år som allt klaffar på det här sättet, har man riktigt flyt får man en sådan här fullträff på en tävling och då brukar det gå undan. De tusingar som var jobbigast var de som genomfördes i lite lägre fart men med hög lutning. På flacken med högre fart bara flöt jag med. Räknar man om tusingarna utan lutning så landade snittet för dessa 15 stycken på strax under 3:04 vilket jag var mycket nöjd med. Mest anmärkningsvärt var att jag avslutade med 3:04 +1 då trippmätaren rullat upp till 29 km. Ett bra betyg att jag klarade av dessa farter trots tre mil med hög fart i benen.

Veckans andra pass genomfördes på lördag tillsammans med Swyzak vid Huvudstabacken. Coachens skiss var dikterad till 5x400m, 4x300m och 3x200m. Egentligen är jag inte så förtjust i att springa backar. Missförstå mig inte. Jag trivs och brukar oftast gynnas av banprofiler med många höjdmeter men jag tycker att själva träningsformen med att springa backar är överskattad. Mest kanske jag reagerar på att det är väldigt långt i från en liknande tävlingssituation. Att maxa allt vad man orkar upp för en ordentlig backe och sedan såsjogga ner påminner inte om hur man bestiger backar under tävling. Dessutom är det väldigt få backar under tävling som är så branta. Mig veterligen är det vara två stycken: Sofia kyrkbacke på Midnattsloppet och Abborrbacken på Liiiiidingö. Jag föredrar istället att träna långa strama backintervaller med mindre lutning på band eller intervaller i kuperad terräng där det är mer böljande och träningen således tenderar till att bli mer tävlingslik. Dessutom får man jobba med tekniken att ta med sig fart in i backen och sedan öva på att springa tekniskt korrekt och avslappnat utför (vilket är något jag borde bli mycket bättre på). Visst finns det säkert en rad andra orsaker till varför det är nyttigt att springa backe. Det kan säkert vara bra att stärka upp vissa muskelpartier och så vidare men hur jag än vrider och vänder på det så tycker jag att träningsformen känns krystad och onaturlig samt att det finns bättre sätt att öva upp förmågan att tugga höjdmeter. Nåväl, slut grinat om backträningens vara eller icke vara. Jag och Swyzak höll god min och pressade på riktigt bra upp (och ner) för backen. Enda smolket i bägaren var väl att underlaget inte var förstklassigt och det minst sagt är lite frustrerande att sprätta omkring i modden.