2011-03-30

Reflektioner

Nu har det gått några dagar sedan rejset i Treviso och jag har hunnit få lite distans till själva tävlingen. Några saker som jag har gått och grunnat på tänkte jag försöka sätta på pränt här.

Hur känner jag efter tävlingen? Är jag nöjd eller besviken? Svaret är inte självklart men det blir nog lite blandat, eller som Bob Hund skulle ha uttryckt det hela: dur och moll om vartannat. Visst, det blev pers och ett pers ska man alltid vara nöjd med. Samtidigt är jag lite besviken på mig själv att jag inte kunde disponera loppet bättre vilket normalt sett är lite av min styrka.

Men mitt i denna hets om sekunder och pers hit och dit så är det oerhört lätt att glömma bort det som är viktigast att hålla fram. Att vara tillbaka på tävlingsbanan. Att vara i så pass god form att man kan hota/förbättra sina tidigare personbästa. Att ha en kropp som svarar upp på träningen och låter en syssla med det man tycker är roligast - att få springa och tävla.

Inför detta känner jag stor tacksamhet. Då jag började köra tio minuters löppass var tredje dag i slutet på oktober förra året kunde jag inte föreställa mig att några månader senare resa ner till Italien och hyvla av en dryg halvminut på perset från 2008. Innan dess var det åtskilliga timmar som jag var satt uppsadlad på cykeln och betade av timme efter timme utan att egentligen veta om all den träningen hade någon effekt. Att inte veta om/hur alternativträningen tar samt när man ska bli hel och frisk igen är mentalt väldigt påfrestande. Jag är därför väldigt tacksam och lättad över det faktum att alternativträningen verkligen gav resultat och att allt slit inte var förgäves.

Så i praktiken var jag nog mest nöjd över att bara få sätta på mig tävlingslinnet med en nummerlapp på bröstet och rada upp mig bredvid andra löpare längst fram på startlinjen. En otroligt stimulerande känsla. I jämförelse med att ha punkterat några kilometer innan mål och kastat bort 20-30 sekunder så är det ingenting. Det gäller att ha värderingarna klara för sig även om det tar en stund innan man får perspektiv och kan se dem klart.

Vad gäller själva loppet så hade jag i ärlighetens namn inga direkt uttalade tidsmål. Jag var primärt ute efter en ordentligt genomkörare inför Stockholm marathon. Men det ska självfallet tilläggas att jag visste att formen var god och att jag skulle ha goda möjligheter till pers. Tittar jag tillbaka på den träning jag bedrivit den senaste tiden så är det relativt få renodlade halvmarathonpass jag kört. Fokus har legat på uthållighet i lite lägre tempo mer anpassat för marathondistansen. Med tanke på detta är det också lite extra stimulerande att konstatera att kroppen kunde växla tempo och prestera ett högre tempo än jag förberett den för.

En annan faktor som man lätt glömmer bort är även det faktum att jag var/är tävlingsringrostig. Senast jag tävlade var i maj förra året och att ställa sig knappt ett år efter senaste löptävlingen och kommendera upp ett pers rakt upp och ner är inget som man bara snyter ur sig.

Som jag skrev i gårdagens rejsrapport så valde jag att springa loppet med mina Gel-Hyperspeed 4 istället för Pirahna-skorna. Hyperspeed är aningen tyngre men även bättre dämpade. Under tävlingen stumnade jag rejält i låren under de sista kilometerna. Detta var lite förvånande, jag hade räknat med att vara mer stum i vaderna men de klarade sig bra. Varför jag blev stel i låren vet jag faktiskt inte. Kanske var det avsaknad av hårda intervaller på asfalt som orsakade detta. Svårt att säga, men vintern på hemmaplan har dessvärre gjort det omöjligt att preppa låren på rätt sätt. Med facit i hand är jag mycket nöjd över att jag valde Hyperspeed, tanken på hur mina lår skulle ha känts med sämre dämpade skor vågar jag inte tänka på.

Avslutningsvis en rolig(?) händelse från loppet:

Kenyanerna är bra lustiga. De verkar inte ha koll på någonting alls inför själva loppet. Faktum är att jag mäkta förvånad hur det ens tar sig till starten och kommer iväg. Detta är dock av ringa betydelse för när det väl kommer till själva löpningen så vrider de ut och in på alla tänkbara motståndare och det är ju det som räknas i slutändan.

Hur som helst så var det en kenyan (farthållare) som innan start kläckte ur sig den smarta iden att käka upp gelen hade fått tilldelad sig av tävlingsledningen. Den såg väl smarrig ut tyckte han varvid han vred av korken och sög i sig den. Att gelen helst skulle intas senare under loppet och förslagsvis med lite vätska verkade han inte riktigt ha koll på. Men han blev nog varse. Ansiktsuttrycket på stackaren då han sugit i sin en generös klunk gel kan liknas vid den kenyan som för några år sedan vid Grönsta gärde under Lidingöloppet serverades blåbärssoppa.

6 kommentarer:

C Walker sa...

Grabben visste ju att det skulle dröja minst ett par timmar innan han kunde få tag på en Snickers.

Patrik Engström sa...

C Walker:
Kanske var det på grund av det tidiga intagandet av gelen som gjorde honom så evinnerligt glad när jag bjussade honom på en snickers?

Henrik sa...

Vadå? gel innan loppet brukar ju funka perfa, dock så blir det ju klart bättre tillsammans med vatten.. Annars är gel+red bull en höjdare, då vaknar kroppen till liv.

Patrik Engström sa...

Henrik:

Nja, jag skulle nog aldrig våga sätta magen i gungning med en gel och redbull strax innan start. Risken att ha sen sur mage 2/3 in i loppet är inget som lockar. Kanske skulle det fungera på lite kortare lopp men inte på längre. Eller vad tror du?

swyzak sa...

Kenyanerna har stålmage uppenbarligen, skulle heller inte suga i mig en gel rakt upp och ned precis innan start...

C Walker sa...

Trådroten,

red bull + gel före start är ju på Coltingnivå.

Men tack för att vi har nu hittat ditt omkädningsrum i cyberymden!