2011-04-28

80' @3:20

Den sista fasen i uppbyggnaden inför Stockholm marathon har i och med denna vecka inletts. Skissen damp ner i början av veckan och skapade en lätt svindel känsla. Skissen är hård, nedrans hård. Den kombinerar massor av mängd kryddat med många, långa och hårda intervaller och dubbelblock. Den här och kommande två veckor kommer bli ett stålbad jag aldrig tidigare upplevt. Kommer jag bara ut helskinnad efteråt så har jag i alla fall grundat så bra som jag någonsin kunnat göra.

Denna fas har som huvudfokus att vara marathonspecifik. Detta innebär i praktiken att merparten av de hårdare passen ska vara av marathonkaraktär och syftar till att kalibrera kroppen för distansen och den fart/ansträngning som kommer jag siktar på att ha under tävlingsdagen.

Gårdagen bjöd således på ett sådant pass och var skissat till 15 minuters uppvärmning följt av 80 minuter i 3:18-3:24 fart och sedan avslutningsvis 10 minuter nerjogg. På lite mer komprimerad löpnotation skulle detta kunna uttryckas enligt:
- Uppv. 15', 80' @3:18-3:24, nj. 10'

Eftersom Stockholm marathon är ett rätt kuperat marathonlopp så deklarerade Coachen att jag inte fick köra mitt flacka snabba Silverdalsvarv. Istället var jag tvungen att reka upp en ny varvbana (jag föredrar varv då det är snabbdistans) med lite mer höjdmeter. Lyckades knåpa ihop ett sådant som mätte upp ganska exakt 4 km och varvades på delar av mitt gamla Silverdalsvarv fast utökat med några nya delar innehållandes lite fler backiga partier.

Varvets banprofil fick till följd att jag låg runt 3:18 på de lättlöpta delarna medan farten sjönk något på de mer kuperade ställena till kanske 3:22. Hittade ganska snabbt flytet i löpningen även om jag fick koncentrera mig för att hålla farten. Dagarna innan hade bestått av 32 km långpass och 22 km distans så jag var redan innan passet lite nerkörd i skorna. Jag stängde dock av skallen och betade av varv efter varv och höll nästan rakt igenom den aviserade farten. Utfallet efter de 80 minuterna blev exakt 24 km med snittfarten 3:20. Väldigt nöjd med hur jag genomförde passet. Trots sliten känsla så höll jag farten genom hela passet och kunde springa hyfsat avslappnat vilket även avspeglade sig på snitt- och maxpuls som visade goda värden. Totalt var jag ute i 1:46 och landade in lite drygt 30 km.

2011-04-27

Terräng-SM reflektioner

Under påsken hann jag även smälta och reflektera lite över det gångna Terräng-SM och silvermedaljen därifrån. Det finns mycket att lyfta fram både på dam- och herrsidan framför allt för klubben. För herrarnas räkning är jag mer påläst och kan krasst konstatera att det är lite ihåligt hos de 'stora' klubbarna när några av deras främsta löpare antingen är skadade eller har lagt skorna på hyllan.

I mitt lag vill jag varmt lyfta fram Brandons strålande insats där han på de två avslutande varven jobbade sig upp från en uppskattad tionde plats till femma i mål. Faktum var att han tillsammans med Adil var de två löpare som gick allra bäst under loppets sista fjärdedel. Oerhört imponerande av honom och hans definitiva genombrott på svensk mark. Vi i klubben har vittnat om hans enorma kapacitet men under Terräng-SM presenterade han sig på allvar för övriga klubbar och löpare. Brandon har en otrolig potential och kommer få en härlig säsong bara han får vara hel och frisk. Sub30 på 10000m och en tid runt låga 1:06 på halvan är helt realistiskt. Mitt tipps till er övriga är att hålla ett litet extra öga på Brandons framfart.

Hur som helst så behövde jag inte reflektera och analysera framgången från Terräng-SM särskilt mycket. Den gode ALJ hann före mig med två mycket informativa och smickrande artiklar på friidrott.se. Sin vana trogen har ALJ fullständig koll på historiken och alla inblandade löpare. Det som gör mig lite extra stolt och som jag tycker är värt att belysa lite extra från artiklarna är att alla löpare i våra lag är 'egna produkter' och Stockholm baserade. Det känns extra skönt att konstatera att vi inte värvat oss till silvermedaljen.

Den som inte nämns i artiklarna är mannen som har stor del i dessa framgångar - Coachen. Denne eldsjäl som under många år dragit ett enormt lass för klubben och lagt ner åtskilliga timmar på min och övriga löpares träningsskisser. Och det ska sägas utan krusiduller att jag är honom djupt tacksam och utan hans hjälp och vägledning hade jag aldrig fått uppleva detta.

Så har ni en liten stund över så rekommenderar jag varmt att ni läser artiklarna:

Terräng-SM: Studenterna?

Terräng-SM: Studenterna!

2011-04-26

Påsk

Det har varit en galet skön påskledighet som familjen spenderade i Finland. Precis som i Sverige så hoppade liksom vädret över hela våren och gick rakt in i sommaren kändes det som. Knappa 20 grader, svag vind och solsken gav ruggiga sommarvibbar. Inte en sekund för tidigt!

Familjen vilade ut lite hemma hos mormor och morfar och barnen fick gott om tillfälle att umgås med dem och sina mostrar och kusiner. Stora delarna av dagarna spenderades utomhus och det kändes verkligen som om vi tinade upp efter den långa och svåra vintern.

Jag själv drabbades dessvärre av någon lättare magåkomma vilket gjorde att jag var rätt orolig i kistan under mina löppass. Några oanmälda toalettbesök i skogen rådde oftast bot på det hela och det gick att jobba sig igenom. Under lördagen genomförde jag säsongens första banintervallpass som gick lite segt vilket kanske kan förklaras av lite kantig teknik samt magen som inte var på bästa humör. Jag fick hela idrottsvallen helt för mig själv förutom fem stycken spjutkastare. Eftersom de lämnade mig i fred och inte försökte spetsa mig med sina spjut så drar jag slutsatsen att de inte var sympatisörer av Sannfinländarna. Totalt sett skrapade jag ihop strax över 14 mil trots magbesvären.

Imorse återvände jag med flyg hem till Sverige och drog direkt till jobbet. Familjen stannar kvar veckan ut i Finlandslandet. Hemma blir det självfallet ensamt och för att förhindra att jag klättrar allt för mycket på väggarna så är planen att pressa på ordentligt med träning under veckan. En av de sista riktigt tunga veckorna innan det så smått ska börja lättas inför Stockholm Marathon. Redan imorgon är det ett riktigt styggt pass som ska avverkas så det är bara att hoppas att ben och skalle är på löphumör då.

2011-04-22

Uppv. 20' ->3:45, 6x10' @3:25, PJ: 5'

Under torsdag morgon anlände familjen till Finlandslandet och styrde direkt kosan hem till en av Mamma Marikas systrar där vi spenderade större delen av dagen. Barnen fick leka med sina kusiner och jag hann avverka ett rätt saftigt kvalitetspass med insprängda långintervaller. Skissen som kom via sms från Coachen (som just nu är på läger i Italien med stora delar av klubben) löd enligt följande:

Uppv. 20' ->3:45, 6x10' @3:25, PJ: 5' @4:00, NJ: 10'

På grund av familjesituationen så var jag tvungen att köra passet med start redan klockan 11:00. Jag brukar normalt sett inte gilla att köra hårda pass tidigt på dagen så jag var lite osäker på hur kroppen skulle reagera. Ute var det dock solsken och hyfsat vindstilla så de yttre förhållandena var goda. Under uppvärmningen på 20 minuter som kördes ner till 3:45/km rekade jag upp en relativt flack asfaltsrunda som mer eller mindre gick runt Olympiastadion i centrala Helsinki. Ganska mycket trafik runt de cykel- och gångbanor som jag sprang på men det var hanterbart. Kände redan under uppvärmningen att kroppen kändes bra och det avspeglade sig också på de följande intervallerna. Kopplade på autopiloten och jobbade mig igenom de sex stycken 10-minuters-intervallerna där snittfarten för dessa blev 3:22. Bra känsla rakt igenom och jag behövde inte förta mig, faktum är att jag bara rullade på i komfortabel ansträngning. Även pasujoggen skötte jag efter Coachen anvisning och de fem minuterna jag hade mellan intervallerna snittades in på 3:58. Efter tio minuters nerjogg hade jag skrapat ihop knappa 32 km på 1:55. Ett gott dagsverke.

Idag (fredag) körde jag ett lite lugnare distanspass över 20 km och väntar nu med spänning på att Coachens kommande skisser ska dimpa ner sms-inkorgen.

Tanken är att köra på ordentligt med mängd denna vecka samt nästkommande. Målet är att åstadkomma en mängdtopp för att sedan successivt lätta lite på mängden samtidigt som det blir fler pass i tilltänkt marafart. Kroppen har känts lite sliten och tung efter halvmaran i Italien men nu ger den lite indikationer om att den kanske börjar ge med sig lite. Skulle vara skönt att ha det i ryggen nu när de sista fasen innan maran ska avverkas.

2011-04-20

Påsk

Det stundar påsk vilket innebär att den Engströmska familjen beger sig till Finlandslandet för att umgås med släkt och vänner. Men återvänder jag/vi oskadda? Efter de senaste dagarnas turbulens efter det finländska riksdagsvalet så vet man ju inte riktigt. Frun och barnen (Alvar undantagen) pratar ju finska men jag själv är inte bevandrad i det finska språket och till på köpet svarthårig. Ingen lysande kombination. Jag har dock planen klar för mig: vid vistelse utomhus är det obligatorisk blond peruk som gäller och undvika att prata svenska.

Nåväl, det blir säkert bra men den här vågen med främlingsfientliga partier som drar fram i de skandinaviska länderna bekymrar mig. Vi måste vara större än så här. Vad är det för signaler vi sänder ut till våra barn? Hur kan vissa föräldrar se sina barn i ögonen och förklara att vissa människor är mindre värda än andra? Bedrövligt.

Efter TSM så har jag rullat på direkt med träningen. Ingen rast, ingen ro. Jag har nu under ett par veckor sedan halvmaran i Italien besvärats lite av min vänstra hälsena och jag hoppas verkligen den håller ihop för de två kommande veckornas träning som kommer bjuda på ordentligt med mängd och stygga kvalitetspass. Ute har det dessutom blivit vår på riktigt. Solsken, värme och torra grusfria landsvägar. En riktig räkmacka för en löpare.

Trevlig påsk på er alla!

2011-04-19

TSM 2011

Seas, Engström och Brandon den barmhärtige. Tre lyckliga silvermedaljörer.

I helgen var det äntligen dags för årets Terräng-SM som denna gång var förlagt till Uppsala. Resan dit var avklarad på lite drygt 40 minuter och krävde således inte så mycket extra energi för att administrera. Herrarnas långa sträcka över 12 km gick av stapeln under söndag strax innan klockan två. Vädret var riktigt vackert, solsken, runt femton grader och lite blåst.

Till skillnad från många av de tidigare årens bansträckningar så var årets bana förlagd både på gräs och grus. Oftast har Terräng-SM mest gått att likna vid Grus-SM. Banprofilen var även den lite annorlunda. Från starten och till drygt en kilometer (varven är två kilometer) bar banan svagt utför men sedan kom hela varvets höjdmeter i en enda fet stigning tillbaka upp mot Uppsala slott (som banan i stort sett rundade). En riktig ordentlig svidande backe på säkert 30 höjdmeter som skulle tas i ett svep på uppskattningsvis 400-500m. Avslutande delen in mot varvning/mål var hyfsat flack med några svaga motlut. Allt som allt en mycket trevlig bana som gick centralt i parken runt slottet och hade åskådare på så gott som alla ställen även om de flesta av förklarliga skäl valde att ställa sig i den svidande backen.

Starten på loppet.
Foto: Peter Holgersson, Pic-Agency.com


För min egen del kändes kropp och ben bra. Jag hade tagit det lugnt under lördagen och fått sova ut ordentligt, eller åtminstone så bra man nu kan sova ut med en liten fyramånaders bebis i hushållet hemma. Jag hade inga direkt uppskruvade ambitioner för min individuella placering då jag helt enkelt inte lättat så mycket på träningen och inte anpassat den för terräng eller lite högre farter. Stora målet var dock att göra en stabil laginsats eftersom jag tillsammans med Brandon den barmhärtige och Seas hade goda möjligheter till en framskjuten lagplacering dit de tre främsta löparna i varje klubb räknas.

Starten gick och klungan var relativt samlad de två första varven. Uhris höll i taktpinnen längst fram med både Adil, Nilsson, Holmén, Napoleon, Benjira och Seas direkt i släptåg. Bakom denna ledarklunga så låg jag i kölvattnet tillsammans med Andersson, Borg, Trädroten, Brandon, Åhwall (som precis sprungit 8 km i M22!). Jag sladdade lite i de lättlöpta partierna som bar svagt utför medan jag sedan tätade i stigningen uppför.

Under det tredje varvet drog ledarklungan upp farten ytterligare en aning då Adil avlöste Uhris längst fram i spets. Adil tillsammans med Uhris, Nilsson och Holmén var kvar medan Benjira, Seas och Napoleon sjönk genom fältet en aning. Jag höll mig kvar i min klunga men under varv fyra började farten även här skruvas upp en aning och framför allt var det Brandon som stod för grovjobbet. Brandon hade disponerat sina krafter på ett föredömligt sätt och sprängde klungan och tog sikte på de framförvarande löparna. Här drog jag det kortaste strået och tvingades släppa. Jag hade det tungt på femte varvet och ännu tyngre på sjätte och sista. Inte så mycket att säga egentligen utan det var lite som jag hade räknat med. 8 tuffa kilometer med en del stigningar i ett tempo jag inte är helt optimerat för tog helt enkelt ut sin rätt. Jag försökte bita i men fick se mig passerad av Napoleon och Lustig under det sista varvet. Coachen skrek lite vett i skallen på mig och informerade om läget i lagtävlingen. Hässelby hade tack vare Adil, Benjira och Åhwall kopplat ett säkert grepp om guldet men vi i Studenterna gick mot ett sensationellt lagsilver. Och som ni säkert förstår så sporrade det enormt. Försökte behålla styrfarten in i mål och fick tiden 40:05 samt en 13e plats. Framför mig var det riktigt tätt i resultatlistan. Exempelvis så hade jag (precis som i fjol) en minut upp till en bronsplats. Brandon hade gått som ett spjut, passerade en tröttnande Benjira och hade nästan vittring på Holmén in mot mål. Han belönades med en mycket meriterande femteplats. Killen har en enorm potential och det ska bli väldigt kul att följa hans framfart på banorna den här säsongen. Loppet vanns av Adil som lekande lätt skakade av sig både Nilsson och Uhris under den avslutande hälften av loppet.

Seas och jag strax innan varvning inför det fjärde varvet.
Foto: Magnus Nordström.


Bakom mig kom Seas in och tillsammans tog vi det efterlängtade lagsilvret. Måste erkänna att det kändes väldigt märkligt att få ett SM-silver. Under alla år och pass jag tränat löpning så har detta alltid känts som någonting omöjligt. Dels individuellt där konkurrensen är stenhård och dels i lagmomentet då löpningen ofta dominerats av de stora klubbarna som Hässelby, Spårvägen, Enhörna och Hälle. Men i takt med att vi står inför en generationsväxling och att andra löpare är skadade så fanns det ett gyllene tillfälle för oss det här året. Hur som helst så visade FK Studenterna framfötterna i både de manliga och kvinnliga klasserna. Debutanten (!) Frida Lundén sprang in ett sensationellt silver både individuellt och för laget. Får hon bara vara hel och frisk så kommer hon nå ännu större framgångar i framtiden.

Kort efter målgång var det dags för prisutdelning och känslan att mota silvermedaljen var underbar och någonting jag kommer minnas med glädje resten av livet. Kanske det största jag varit med om hittills under alla åren jag satsat på löpningen.

Resultaten »

Efter många års slit så belönades man med en sådan här medalj.

Prisutdelning. Från vänster: Seas, Engström, Brandon, Benjira, Bouafif, Åhwall, Lustig, Westerberg, Berglund

Engström, Coach Lamas och Trädroten. Alla nöjda och glada.

Coach Lamas instruerar sin adept.

2011-04-14

Inför TSM

Till helgen stundar det mästerskap igen då det är dags för Terräng-SM. Platsen för detta är i år Uppsala vilket innebär lite enklare färdväg för att ta sig till tävlingen för mig som bor i Stockholm.

Normalt sett har denna tävling under flera år varit det stora uttalade målet under vårsäsongen då jag pressat mycket terräng- och backintervaller. Så har det dock inte varit i år. Jag har medvetet prioriterat ner denna tävling till förmån för marathonsatsningen. Dessutom har det varit så pass isigt i motionsspåren att det inte gått att genomföra några renodlade terrängintervaller där. Förra veckan var egentligen den första gången för i år då det var helt löpbart i skogen. Mitt första och enda terrängpass körde jag igår och fokus låg då på att springa lite i överfart samt få till tekniken i ingången till backe (ta med sig farten) samt flyta på avslappnat under utförslöpen.

Mina individuella ambitioner och mål inför TSM låter jag var lite flytande. Även om några av de absoluta toppnamnen lyser med sin frånvaro i startlistan (Musse är skadad och Käck har lagt av) så har skiktet under den absoluta Sverigetoppen breddats en aning. Det är ett riktigt fint och inspirerande startfält till herrarnas 12km-lopp och ännu tuffare på den kortare sträckningen över 4km.

För min (och klubbens!) del är det dock lagtävlingen som jag primärt ser fram emot. Även om jag själv väljer att inte toppa mig eller anpassa träningen i den utsträckning jag gjort tidigare så hoppas jag kunna bidra till en framskjuten placering för vårt lag. Vårt förmodade förstalag kommer bestå av vår amerikanske (numera svensk registrerade) förmåga BB (även känd för vissa som den Barmhärtige Brandon), Seas och jag själv. Kommer vi alla upp till normal standard så kan vi faktiskt få till ett riktigt bra resultat som kan matcha några av de främsta lagens tider.

Jag skulle kunna gå in på detalj och analysera (sönder!?) alla klubbars främsta löpare och hur deras laguppställning borde se ut. Men för att inte självantända av adrenalin så avvaktar jag med detta tills åtminstone till dagen innan tävlingen. Jag nöjer mig med att konstatera att loppet kommer bli en ordentlig genomkörare där jag kommer få bekänna färg ordentligt. En bra värdemätare inför vårens stora mål som är Stockholm marathon. Om jag och laget har en bra dag i Uppsala på söndag kan det bli riktigt riktigt kul...

2011-04-13

Garmin Forerunner 610

Garmin Forerunner 610

Igår då jag var ute och sonderade Internet-terrängen efter nya prylar så snubblade jag över följande länk.

Jepp, en ny Garmin GPS-klocka presenterades igår. Jag har under några år varit en flitig användare av Forerunner 405. Den har varit ett riktigt bra träningsverktyg som inte bara mäter hur långt man springer, plottar rutten och dessutom automatiskt klockar av alla kilometer, vilket hur märkligt det än kan låta är väldigt mentalt uppfriskande på några av de standardmässiga distanspass som jag genomför rätt ofta. Att den sedan trådlöst synkar direkt med datorn när man kliver in innan för dörren efter ett pass är lite som grädde på moset.

Det jag inte använder klockan på är under tävling samt då jag springer bana eller andra sträckor där det finns kilometermarkeringar. Till dessa situationer använder jag min Polar-klocka RS-800. Den är lättare, smidigare och har FYSISKA knappar.

Det är just på denna punkt som Garmin Forerunner 405 fallerar. Den har två fysiska knappar som man använder till start/stop samt mellantid. Så långt är allt ok. Dessvärre är den sedan utrustad med en touch-boett-funktion som är mer eller mindre helt oanvändbar. På sin höjd kan man innan passet ställa in hur man vill att klockan ska visa information (totaltid, distans, mellantid osv). Sedan slår jag på knapplåset och får nöja mig med den valda inställningen och uthärda den under hela passet. Skulle man under passet behöva växla vy så är det förknippat med stora problem. Touch-boetten är inte så exakt och precis som man skulle önska. Att dessutom försöka sig på något sådant medan man springer är inte att tänka på. Precisionen är på tok för dålig. Precis alla jag talat med som äger (eller har ägt) en Forerunner 405 delar min åsikt.

Så under flera år har jag gått och önskat att Garmin kunde förbättra klockan på två punkter:
1. Gör den aningen mindre och smidigare.
2. Skippa all touch-funktionalitet och utöka antalet fysiska knappar.

Då jag läste att Garmin nu släpper en ny Forerunner-klocka så var jag mycket nyfiken på om de äntligen åtgärdat bristerna från 405:an. Och ja, den nya klockan är lättare och smidigare. Och ja, de har tagit bort touch-boetten. Men istället har de ersatt den med en touch-skärm. Jag hoppas innerligen att den fungerar så bra som Garmin själva påstår men jag är dessvärre mycket skeptisk. Att mitt under ett pass, kanske i regn eller snöfall, tvingas slå av något knapplås för att sedan börja dutta och fingra på skärmen känns föga upphetsande. Hur svårt kan det vara? Klockor för sport eller friluftsliv ska tillverkas med fysiska knappar. Så enkelt är det.

Men, jag vet. Jag är prylgalen. Och 350-400 dollares känns inte som ett överpris. Så jag kommer nog så fort den kommer hit investera i ett exemplar. Det är ju dags att snart pensionera 405:an.

Återkommer med tankar och åsikter då jag fått äran att testlöpa klockan.

2011-04-12

Åre

Så här banans blir vi i den Engströmska familjen när vi får åka skidor!

Under den senare delen av förra veckan begav sig hela Engström-familjen upp till Åre tillsammans med mina kollegor och deras respektive. Bussen avgick strax efter lunch på torsdag och vi var framme sent på natten. Bara att hoppa ner i sängen och upp i ottan för skidåkning. Dessvärre hade vi suligt Brittväder på fredag med kraftig blåst och snöblandat regn. Inte direkt någon hit. Lagom till lunch var alla kläder så gott som genomblöta men det var bara att bita i. Barnen höll lågan uppe och strax innan 17:00 begav vi oss tillbaka till hotellet där vi bodde.

Lördagen bjöd på bättre väder. Lätt snöfall och mindre blåst. Elias hade fått upp ångan ordentligt i backarna och tar sig ner på de flesta ställen nu. Under förmiddagen kämpade jag hårt med Venla som stod i skidbacken för andra gången. Eftersom Marika åkte skidor med Elias så var det jag som fick passa Alvar i barnvagnen. Då han knoppade passade jag på att göra några ruscher i knappliften tillsammans med Venla. Till slut fick hon till tekniken och kunde ta sig upp för egen maskin. Efter detta fortsatte jag med att lätt springandes nerför backen instruera henne att ploga diagonal efter diagonal. Då Elias var mindre bar jag mer eller mindre ner honom för backarna vilket var klart sämre då han förlitade sig på att jag skulle se till att farten inte blev för hög och att vi svängde i rätt tid. Detta misstag ville jag inte upprepa nu. Istället var jag noga med att inte försöka hålla upp eller bära henne utan helt enkelt låta Venla åka mot mig och få henne att bromsa och svänga själv. Efter ett knappt tiotal åk så satt det helt plötsligt. Det var rätt häftigt, mitt i ett åk kunde jag se att hon helt plötsligt begrep hur man skulle ploga och anpassa tyngden på en skida i taget för att svänga. Venla blev helt till sig och från att mest tyckt det var jobbigt att åka skidor så fastnade hon i vinkelvolten och åkte upp och ner på egen hand och ville mot slutet av dagen inte åka tillbaka till hotellet. Fantastiskt kul och inspirerande. Jag är redan nu pepp inför nästa säsong och lite mer alpint. Jag är egentligen inte så bra på skidåkning men det var otroligt kul att se glädjen hos barnen när de susade ner för backarna.

Elias gillar alpint.

Under söndagen tog vi det lite lugnt och återhämtade oss då alla var lite slitna efter två långa och intensiva dagar i backen. Strax efter lunch åkte bussen tillbaka hem mot Stockholm och strax innan midnatt kunde vi bädda ner barnen i deras sängar. Allt som allt en mycket trevlig resa till Åre.

För min egen del innebär dessa resor och alpina utflykter en del strul för att få till träningen. Jag hade sett till att springa in lite mil innan avfärden. Med en ordentlig portion disciplin och betongskalle lyckades jag dock pallra mig ut båda dagarna efter hemkomsten från backarna. Kroppen var rätt mörbultad och landsvägarna mycket kuperade med långa stigningar. Hur som helst så jobbade jag mig igenom dessa pass och hann faktiskt med ett snabbdistanspass på lördag. Veckan summerades upp till 13 mil vilket med tanke på förutsättningarna var riktigt bra.

Även Alvar fick hänga med även om han betraktade backarna från barnvagnen.

2011-04-11

Elias sju år!

Elias. En kille med stort hjärta. Och bäst av allt - min son!

Elias fyllde sju år under vistelsen i Åre under helgen. Sju hela år tillsammans med världens härligaste och goaste grabb. Under sju år har han förgyllt mitt liv. Jag har njutit av varenda dag och det har varit en fantastisk resa. De överlägset sju bästa åren av mitt liv.

Elias.
En kille med så mycket energi.
Så mycket vilja.
Och så mycket kärlek.

Grattis på sjuårsdagen Elias.
Pappa älskar dig.
Gränslöst.

2011-04-06

Ny fjällresa

Det vankas ny bjudresa till fjällen med jobbkollegorna och allas respektive. Imorgon strax efter lunch rullar bussen från Kista mot slutdestinationen Åre. Bortsett från den lite halvkämpiga bussresan tur och retur så hoppas jag på fint väder och ytterligare möjligheter att lära Elias och Venla att åka skidor. Lille Alvar får än så länge studera fjällmiljön från barnvagnen men hans tid kommer så småningom.

För min egen del så innebär dessa fjällresor strul med träningsrutinerna. Dessa rutiner som för mig är helt nödvändiga för att få tillvaron med familj, jobb och träning att gå ihop. Med tanke på att det kommer bli väldigt svårt att komma loss för löpning mellan torsdag och söndag så har jag försökt springa in lite extra kilometer under veckans inledande dagar. I måndags körde jag dubbla distanspass och igår körde jag veckans första snabbdistanspass. Idag tvingas jag mer eller mindre till att försöka klämma in ett långpass om det ska hinnas med. Inte varje vecka man bränner av ett långpass på en onsdag. Dessa brukar ju uteslutande avverkas under helgerna.

Med hänsyn till fjällresan kommer jag inte heller att ställa upp på Terräng-DM under helgen som i år går av stapeln i Ursvik vilket är lite av min hemmaplan. I Ursvikbackarna har jag under många år finslipat formen inför antingen TSM/TDM eller Lidingöloppet. Jag kan varje höjdmeter där utan och innan och det svider till lite i själen då jag konstaterar att jag inte kan ställa upp i helgens tävling. Men det är inget att deppa ihop för då det veckan efteråt stundar Terräng-SM vilket är ett lopp jag inte kommer att missa. Lite nytt för i år är att jag inte gör några större avvikelser i träningsupplägget inför detta mästerskap. Allt fokus är satt till Stockholm marathon och för att vara konkurrenskraftig där så kommer jag prioritera mängd och kvalitetspass så det matchar marathonsträckan. Jag kommer alltså inte lätta allt för mycket på träningen eller specialanpassa några hårda terrängintervaller i samma utsträckning som jag tidigare år gjort.

2011-04-05

Intervaller vecka 13

Som jag delgivit i några tidigare bloggposter så var jag väldigt sliten i låren efter halvmaran i Treviso. Efter att ha uppsökt en kiropraktor så rättades dock dessa bestyr till med buller och brak. Eller kanske ska jag skriva med buller och knak?

Det första kiropraktorn gjorde när jag låg på operationsbordet var att konstatera att ryggen var helt sned och att mitt vänstra ben var mycket längre än det högra. Frågan han direkt ställde till mig var om jag hade tränat på hårt innan tävlingen. Tja, några 17-milaveckor och en 20-milavecka hade jag åtminstone på mitt samvete. Följdfrågan då från kiropraktorn var varför jag inte hade uppsökt honom innan tävlingen? Det fanns som sagt en hel del att rätta till. Efter att han dragit och knäckt hade skillnaden i benlängden utjämnats och han fokuserade sedan den återstående delen av tiden på mina lår som sannerligen var stela. Man är absolut inte kaxig när man ligger på bordet med en handduk (borde nog vara en pinne) i munnen och försöker att inte grina på sig för mycket. Men som sagt, det är nödvändigt ont och i bästa fall förebyggande syfte.

Efter behandlingen kom kropp och ben tillbaka till gammalt gott slag och detta i kombination med att det började bli torrt, grusfritt och dräglig temperatur ute gjorde att jag fick lite extra spritt i benen varvid merparten av all ren distans avverkades aningen snabbare än vanligt.

Förra veckan valde jag i samråd med Coachen att bara köra ett kvalitetspass (utöver discokalaset i fredags) som dessutom var väldigt light-betonat. Coach Lamas skissade upp ett lugnt långintervallpass enligt: 4x3km @3:30, PJ: 3'. Sagt och gjort, hittade flytet ganska snabbt och landade de två första 3km-intervallerna på cirka 3:30 medan de två avslutande snittades in runt 3:20. Inte så märkliga farter men jag såg till att köra pausjoggen i cirka 4:00-fart vilket gjorde att kroppen inte gavs möjlighet att återhämta sig allt för mycket.

2011-04-04

Födelsedagsfirande

Harry Potter Lego - Hogwarts slott. Lyckan är total. TOTAL.

Den gångna helgen inleddes i ett furiöst tempo. Elias sjuårsdag närmar sig och därför hade vi bjudit hem hans klasskamrater för ett litet(?) fredagsdisco hemma hos oss. Drygt tjugo stycken sjuåringar vallfärdade således hem till oss och höll oss rätt ordentligt sysselsatta under två timmar. Förutom discodans så bjöds det på varmkorv, dricka, chips, popcorn, godis och glass. Barnen fick lite låtsaspengar som de sedan kunde använda för att handla tilltugget i den lilla kiosk vi upprättat. Allt för att vinna lite tid så att de skulle hålla sig lite lugna. Det som förvånade oss var att barnen nästan uteslutande valde att hänga vid kiosken och handla godsaker istället för att dansa under discokulans sken.

Nåväl, två timmar senare och ett andrahandsvärde på huset som uppskattningsvis sjunkit med 300 000 kr så var festen över och jag och Mamma Marika kunde påbörja saneringen som pågick långt in på natten.

Elias och Venla. Lika som bär?

Under lördagen fortsatte festligheterna, men denna gång under lite mer städade former. Farmor och farfar kom över till oss och tillsammans åt vi lite tårta och Elias fick öppna sina presenter. Det var allt från kläder, till spel, såväl analoga (Alfapet) som digitala (Lego Star Wars III: The Clone Wars), en klocka och dagens höjdpunkt som var Harry Potter Lego - Hogwarts slott. Lyckan när Elias öppnade Lego-paket var total. Grabben var nära att få en stroke av upphetsning.

På söndag var det dags att inhandla nya skor till barnen. Elias och Venla fick varsina nya gympadojor och Elias fick även ett par fotbollsskor till den stundande fotbollsskolan som drar igång inom kort.

För min egen del körde jag lite lätt snabbdistans under lördag: 4x3km @3:30->3:20, PJ: 3' @4:05. Under söndag körde jag ett light-långpass på 1:45 där första timmen löptes tillsammans med Herr Larm som nu börjat tina upp löpningen efter en hel del skidåkande under den gångna midvinter som förhoppningsvis håller på att ge med sig nu. Totalt lyckades jag logga in knappt 13 mil vilket är en ok uppstartsvecka efter halvmaran med tanke på resdag hem från Italien och ganska slitna lår under den inledande delen av veckan.

Alvar tog det hela med ro.

2011-04-01

Discokalas

Detta blir en bloggpost skriven i hastens tecken. Tiden är bråd och det är på tok för många saker som ska fixas på mycket begränsad tid. Marginalen för fel är lika med noll.

Så vad vankas på programmet? Well, först är det en hel del prylar på jobbet som måste mäktas med och sedan under kvällen stundar det discokalas för Elias och hans klasskamrater. Och någonstans där emellan ska två stycken distanspass avverkas.

Alltså, 25 stycken peppade sjuåringar kommer vallfärda hem till oss för att skaka loss sina lurviga och njuta av discokulans sken. Träningslokalen hemma får tjänstgöra som discogolv och tanken på vilken press och hets alla sockerhöga barn kommer prestera får mig att svettas lite ymnigt.

Med största sannolikhet blir kvällens discopass/barnpassning veckans absolut hårdaste insats.