2011-04-19

TSM 2011

Seas, Engström och Brandon den barmhärtige. Tre lyckliga silvermedaljörer.

I helgen var det äntligen dags för årets Terräng-SM som denna gång var förlagt till Uppsala. Resan dit var avklarad på lite drygt 40 minuter och krävde således inte så mycket extra energi för att administrera. Herrarnas långa sträcka över 12 km gick av stapeln under söndag strax innan klockan två. Vädret var riktigt vackert, solsken, runt femton grader och lite blåst.

Till skillnad från många av de tidigare årens bansträckningar så var årets bana förlagd både på gräs och grus. Oftast har Terräng-SM mest gått att likna vid Grus-SM. Banprofilen var även den lite annorlunda. Från starten och till drygt en kilometer (varven är två kilometer) bar banan svagt utför men sedan kom hela varvets höjdmeter i en enda fet stigning tillbaka upp mot Uppsala slott (som banan i stort sett rundade). En riktig ordentlig svidande backe på säkert 30 höjdmeter som skulle tas i ett svep på uppskattningsvis 400-500m. Avslutande delen in mot varvning/mål var hyfsat flack med några svaga motlut. Allt som allt en mycket trevlig bana som gick centralt i parken runt slottet och hade åskådare på så gott som alla ställen även om de flesta av förklarliga skäl valde att ställa sig i den svidande backen.

Starten på loppet.
Foto: Peter Holgersson, Pic-Agency.com


För min egen del kändes kropp och ben bra. Jag hade tagit det lugnt under lördagen och fått sova ut ordentligt, eller åtminstone så bra man nu kan sova ut med en liten fyramånaders bebis i hushållet hemma. Jag hade inga direkt uppskruvade ambitioner för min individuella placering då jag helt enkelt inte lättat så mycket på träningen och inte anpassat den för terräng eller lite högre farter. Stora målet var dock att göra en stabil laginsats eftersom jag tillsammans med Brandon den barmhärtige och Seas hade goda möjligheter till en framskjuten lagplacering dit de tre främsta löparna i varje klubb räknas.

Starten gick och klungan var relativt samlad de två första varven. Uhris höll i taktpinnen längst fram med både Adil, Nilsson, Holmén, Napoleon, Benjira och Seas direkt i släptåg. Bakom denna ledarklunga så låg jag i kölvattnet tillsammans med Andersson, Borg, Trädroten, Brandon, Åhwall (som precis sprungit 8 km i M22!). Jag sladdade lite i de lättlöpta partierna som bar svagt utför medan jag sedan tätade i stigningen uppför.

Under det tredje varvet drog ledarklungan upp farten ytterligare en aning då Adil avlöste Uhris längst fram i spets. Adil tillsammans med Uhris, Nilsson och Holmén var kvar medan Benjira, Seas och Napoleon sjönk genom fältet en aning. Jag höll mig kvar i min klunga men under varv fyra började farten även här skruvas upp en aning och framför allt var det Brandon som stod för grovjobbet. Brandon hade disponerat sina krafter på ett föredömligt sätt och sprängde klungan och tog sikte på de framförvarande löparna. Här drog jag det kortaste strået och tvingades släppa. Jag hade det tungt på femte varvet och ännu tyngre på sjätte och sista. Inte så mycket att säga egentligen utan det var lite som jag hade räknat med. 8 tuffa kilometer med en del stigningar i ett tempo jag inte är helt optimerat för tog helt enkelt ut sin rätt. Jag försökte bita i men fick se mig passerad av Napoleon och Lustig under det sista varvet. Coachen skrek lite vett i skallen på mig och informerade om läget i lagtävlingen. Hässelby hade tack vare Adil, Benjira och Åhwall kopplat ett säkert grepp om guldet men vi i Studenterna gick mot ett sensationellt lagsilver. Och som ni säkert förstår så sporrade det enormt. Försökte behålla styrfarten in i mål och fick tiden 40:05 samt en 13e plats. Framför mig var det riktigt tätt i resultatlistan. Exempelvis så hade jag (precis som i fjol) en minut upp till en bronsplats. Brandon hade gått som ett spjut, passerade en tröttnande Benjira och hade nästan vittring på Holmén in mot mål. Han belönades med en mycket meriterande femteplats. Killen har en enorm potential och det ska bli väldigt kul att följa hans framfart på banorna den här säsongen. Loppet vanns av Adil som lekande lätt skakade av sig både Nilsson och Uhris under den avslutande hälften av loppet.

Seas och jag strax innan varvning inför det fjärde varvet.
Foto: Magnus Nordström.


Bakom mig kom Seas in och tillsammans tog vi det efterlängtade lagsilvret. Måste erkänna att det kändes väldigt märkligt att få ett SM-silver. Under alla år och pass jag tränat löpning så har detta alltid känts som någonting omöjligt. Dels individuellt där konkurrensen är stenhård och dels i lagmomentet då löpningen ofta dominerats av de stora klubbarna som Hässelby, Spårvägen, Enhörna och Hälle. Men i takt med att vi står inför en generationsväxling och att andra löpare är skadade så fanns det ett gyllene tillfälle för oss det här året. Hur som helst så visade FK Studenterna framfötterna i både de manliga och kvinnliga klasserna. Debutanten (!) Frida Lundén sprang in ett sensationellt silver både individuellt och för laget. Får hon bara vara hel och frisk så kommer hon nå ännu större framgångar i framtiden.

Kort efter målgång var det dags för prisutdelning och känslan att mota silvermedaljen var underbar och någonting jag kommer minnas med glädje resten av livet. Kanske det största jag varit med om hittills under alla åren jag satsat på löpningen.

Resultaten »

Efter många års slit så belönades man med en sådan här medalj.

Prisutdelning. Från vänster: Seas, Engström, Brandon, Benjira, Bouafif, Åhwall, Lustig, Westerberg, Berglund

Engström, Coach Lamas och Trädroten. Alla nöjda och glada.

Coach Lamas instruerar sin adept.

2 kommentarer:

Olov sa...

Stort stort Grattis till silvret. Måste kännas riktigt fint.

Patrik Engström sa...

Olov:

Tack för gratulationerna! Och ja, det känns lika fint som overkligt. Kör hårt nu mot Stockholm!