
Foto: Thomas Windestam.
Årets kanske största och viktigaste mål är över och det är med både stolthet och lättnad jag kan konstatera att det gick riktigt bra. Drygt två veckor innan loppet så hade jag fortfarande problem med en bristning i min högra vad så det kändes verkligen som en andra chans då magnetröntgen var utan anmärkning och jag kunde konstatera att jag äntligen skulle få chansen att ställa mig på startlinjen till Stockholm Marathon.
Tävlingsdagen bjöd på en relativt löpvänlig temperatur, runt tolv tretton grader. Jag själv är lite kylslagen av mig och hade kanske föredragit någon enstaka plusgrad till men i det stora hela var det mulna vädret riktigt bra. Det som dock kom att störa en hel del under loppet var den bitvis svåra vinden som präglade vissa partier utmed banan.
Nåväl, starten gick och det var ett samlat fält som initialt lämnade Lidingövägen. Men sedan inträffade något som mest kan liknas vid kaos. Jag minns inte exakt vad som skedde men jag tror det var poliseskorten som fortsatte framåt i korsningen och tog den bortre avtagsvägen in till Valhallavägen och ledarbilen samt MC:n med 1:37-Bergman som tog av i den första. Detta fick till följd att några av ledarkenyanerna fortsatte framåt medan en stor del tog av till vänster direkt. Jag själv befann mig någonstans mitt i och här drabbades en stor del av löparna av panik. En del tvärnitade och vände tillbaka. Jag själv slutade liksom tänka och vek ner mig för den gruppsykos som inträffade. Oron för att bli diskad för fellöp redan efter 500m var för avskräckande varefter jag helt enkelt följde med en stor del av löparna och sedermera sprang mot löpriktningen tillbaka till den första avtagsvägen in på Valhallavägen. Här skänktes en del värdefulla sekunder bort och framför allt tappade jag direkt kontakten med den klunga jag tänkt springa tillsammans med. Lill-Lasse blåste om mig och rusade ikapp hans konkurrenter men det måste ha kostat en del krafter. Jag själv jobbade mig upp och passerade några klubblöpare som inte riktigt dragit samma nitlott som jag i starten och fick sedan tag på Herr Larm som skulle hjälpa till att agera draglok åt mig under delar av det första varvet. Klungan med Lerdahl, Kjell-Olsson, Österlund mfl försvann sakta framför mig. Det kändes inte aktuellt att bryta sig loss från min egen klunga och riskera att springa mig stum i den tuffa blåsten på Strandvägen eller Södermälarstrand.
Så efter denna märkliga start så bildade jag klunga tillsammans med Herr Larm, den legendariske Szalkai och några till. Larmen levererade och tog spets i blåsten. Jag själv följde tätt efter och försökte att inte bli allt för stressad av att klungan framför oss sakta men säkert ökade avståndet. Efter cirka 15 km då vi passerade Odenplan gick dansken Kenneth Preben Rasmussen upp och ville dra upp tempot en aning. Fram till dess hade min klunga sakta men säkert decimerats av löpare och här tvingades även Herr Larm släppa kontakten. Ut mot Fältöversten är det jag tillsammans med Rasmussen och finnen Marko Vaittinen som bildar klunga. Vaittinen är härlig kille som jag lärde känna under Milano Marathon 2008. Men lika trevlig som han är lika ovillig är han att dra och hålla tempo. 2008 tackade han för min och Jayos förtjänstfulla draghjälp i snålblåsten och hängde av mig vid 33 km. Detta har jag gått och irriterat mig på sedan dess och nu fanns det helt plötsligt chans till revansch och upprättelse. Och mycket riktigt, precis som jag anade, Marko drog inte en meter. Jag gick till spets och skötte farten då det var medvind medan jag överlät dragjobbet åt Rasmussen i motvinden. Dansken verkade dock tycka det var helt ok så jag lät honom med fördel hållas.
Strax efter Fältöversten får jag syn på min fru (och farfar som videofilmar) och passar på att fråga henne om hur långt framåt klungan före oss ligger. Frun blev nog lite överraskad av att jag överhuvudtaget pratade med henne mitt under ett lopp (tillhör inte vanligheterna) och kläckte lite hastigt och lustigt ur sig: Det är väldigt långt fram.
Så med dessa motivationshöjande ord klingandes i mina öron sprang jag och mina följeslagare ut på Gärdet och Djurgården. Halvan passerades på 1:13.49 vilket var ganska exakt en minut långsammare än min initiala plan. Men återigen, det var aldrig aktuellt att bryta sig loss, vinden var för svår. Jag fick stå mitt kast (den kassa starten) och göra det bästa av situationen. Gärdet och Djurgården är ett erkännt svårt parti under maran. Dels börjar de första trötthetssymptomen göra sig påminda och dels släpper koncentrationen en aning och låren börjar stumna till. Dessutom är banprofilen småkuperad och vindkänslig där ute och det är glest med publik. Jag jobbar dock i närheten av detta område och har genomfört massor av träningspass här och var således mentalt förberedd på detta och lyckades avverka detta parti med gott fokus. Under detta parti passerade vi en kroknande Patrik Gustafsson och strax innan Gröna Lund var det Rachid Benjira som vi plockade upp.
Min trio fortsatte att borra framåt med mig och dansken vid rodret. Marko tassar med tätt bakom utan att dra en meter. Snusan från klubben dyker nu upp på allt fler ställen och skriker passertider samt vad som sker framför oss. Oerhört värdefull information. För även om man själv är trött så stimuleras man oerhört mycket av att höra att man tar på de som ligger framför. Föga överraskande var det några av konkurrenterna som punkterat och mer eller mindre parkerat. Bra pepp för skallen. Jag bet i och började nu känna att det kanske skulle bli en bra dag trots allt. Speakrarna började även under det andra varvet lära sig att nummer 21 tillhör Patrik Engström. Fram tills dess hade de ofta inlett med: Här kommer nummer 21... ööö... som tillhör... FK Studenternas Patrik Engström! Vidare började de snacka upp den nordiska kampen mellan dansken, finnen och svensken. Publiken verkade i alla fall gilla det. Och någonstans här i allt detta brus bestämde jag mig för att inte förlora den här landskampen på hemmaplan.

Foto: Thomas Windestam.
Utmed Södermälarstrand passerade vi Löfås och Lerdahl och vid krönet till Västerbron gjorde jag och dansken en lätt tempohöjning. Gummibandet drogs ut och Vaittinen fick släppa kontakten med oss. Symboliskt nog skedde detta exakt vid kilometermarkeringen 33. Revanschen från Milano 2008 var ett faktum. Tempot var nu aningen högre. Låren började göra sig svagt påminda men var fortfarande helt ok, jag behövde således inte oroa mig för att någon kramp låg och lurade. Fokus var nu istället att behålla koncentrationen hela vägen in i mål, knyta ihop säcken och avsluta snyggt. Och tack och lov, skallen visade upp sig från sin bästa sida under hela loppet, koncentrationen var det verkligen inget fel på.
Publiken har genom hela loppet varit helt otrolig. Jag kan inte beskriva det i ord, det måste upplevas. Nära och kära dyker upp i publikhavet och hejar på en. Jag bars bokstavligen fram av detta massiva stöd utmed banan. Vid Odenplan fick jag vittring på norrmannen André Hammerö Löseth som jag sedan går ikapp vid 39 km. Den nordiska landskampen var nu näst intill fulländad. Det var bara islänningen som saknades. Benen tiggde lite om att parkera bakom honom ett tag för en spurtstrid men hjärnan sade ut mig att fortsätta. Jag lyckades åstadkomma en lätt tempoökning mellan kilometer 39 och 40 i hopp om att skaka av mig både dansken och norrmannen. Det givk nästan. Norrmannen släppte men dansken returnerade och fick kontakt med mig igen. Speakern vid Sturegatan gjorde dock ett förtjänstfullt jobb, behövde inte leta bland sina papper efter mitt namn utan piskade istället upp en härlig stämning hos publiken. Känslan var grym, jag stärktes av detta och ökade farten ytterligare en gång och hörde hur danskens steg sakta avlägsnade sig bakom mig.
Strax utanför Stockholm Stadion dyker Coachen upp och skriker att jag är femte svensk. Kan inte riktigt förstå att det är sant men fokuserar på att hålla tempo på slutvarvet inne på Stadion. Slänger några hastiga blickar bakåt och säkrar att dansken inte får för sig att utmana med spurt. Avståndet bakåt är dock betryggande och för första gången på knappt två och en halv timme släpper jag på koncentrationen och låter tankar och känslor bubbla upp till ytan. Jag höjer armarna till målgest på upploppet och skriker ut min glädje till publiken. Publiken verkar uppskatta detta och svarar med ett stigande jubel. Tiden blev 2:27.21 vilket gav mig en femte plats bland svenskarna och en 14e plats totalt, drygt en minut från SM-bronset. Overkligt.
Känslan i det ögonblick då jag går i mål är helt magisk och trots drygt 42 km i benen så känner jag inte ett uns av trötthet där jag direkt omfamnas av Coachen. Och det var liksom pricken över i. Den första jag ville tacka och visa min uppskattning och glädje för var just den gamle gode Coachen som med år av tålamod lotsat mig fram till denna framgång. Efter lite pustande får jag även omfamna min mentala pepp-coach (Frun alltså, ni vet hon som ingjöt hopp vid Fältöversten) samt ge lille Alvar en svettig puss på pannan. Farfar dyker även upp med videokameran i högtsa hugg och jag säger några väl valda ord (?) till direktsändningen.
Kroppen var riktigt fräsch efter loppet och jag kan konstatera att jag inte var i närheten av så trött som jag varit efter mina tidigare maror. Detta är således ett gott tecken men jag har ändå känslan av att det fanns en del till att krama ur kroppen. Något som ytterligare indikerar detta är att jag sprang min andra halva snabbare än den första. Men med tanke på den märkliga starten och att jag dessvärre tappade min tilltänkta klunga så gjorde jag ett bra lopp efter förutsättningarna.
Avslutningsvis så känns det oerhört skönt att få till ett bra rejs på just Stockholm Marathon. Det var årets kanske största mål och ett lopp som alla såväl initierade som oinitierade tar till sig och känner till. Och från botten av mitt hjärta vill jag även passa på att buga och bocka för det fullkomligt enorma stöd och uppbackning jag fick före, under och efter loppet. Jag bokstavligen bars fram av ert massiva stöd längs alla gator.
Resultaten »
