2011-05-10

MR utan anmärkning!

Den senaste veckan har varit ganska mörk ur ett träningsmässigt perspektiv. Den tunga veckan innan präglades av mycket mängd och en hel del kvalité. Detta fick till följd att jag under söndagen för drygt en vecka sedan sprang till mig en bristning i höger vad.

Jag tog det därför lugnt inledningsvis och körde cykel ett par dagar innan jag försökte springa igång igen. Dessvärre tycktes inte smärtan i vaden försvinna. Istället intensifierades den på så sätt att smärtan låg och ilade genom vaden vilket direkt gav mig dåliga vibbar. Min erfarenhet av dessa ilningar är att det då ofta handlar om stressfrakturer.

Som ni säkert förstår var det inga direkta muntra tankar som genomfor mitt huvud under den senare delen av förra veckan. Jag var mer eller mindre helt övertygad om att det handlade om en stressfraktur då jag tidigare drabbats av en rad vadbristningar och har hyfsad koll på hur de känns och läks ihop. Och var det en skeletär skada var det helt kört med start till Stockholm.

Igår var jag förbi hos ärkedoktorn och fick en MR-remiss. Idag lade jag mig i MR-trumman och fick lyssna på en symfoni av slagborrning under dryga 20 minuter innan den var klar. Mäkta förvånad mottog jag sedan mindre än en timme (den svenska sjukvården fungerar ju verkligen!) efter genomförd MR ett besked från doktorn som deklarerade att MR var utan anmärkning. Två ord som var ren skär lycka och betyder så oerhört mycket för mig. Att missa Stockholm marathon detta år igen med några få veckor kvar hade varit oerhört tungt för mig. Och frågan är hur jag egentligen hade reagerat på ett sådant besked? Skulle jag orka med en till tung period av rehab? Nu behöver jag inte ödsla mer energi åt att fundera på detta utan väljer att glädjas fullt ut av detta besked och fokusera på de viktiga återstående veckorna.

Visst, det har inte varit optimalt att tvingas sitta av en vecka på cykelhelvetet kort innan maran men samtidigt vet jag att jag har en riktigt god grund att falla tillbaka på och kvalitetspassen innan skadan var riktigt goda med bland annat 80' @3:20.

Nu väntar en svår balansgång. Jag måste åter komma tillbaka till löpningen och trimma in kroppen i tilltänkt marafart men samtidigt gäller det att inte växla upp för snabbt igen då risken för återfall är stor.

Men viktigast av allt. Skelettet är helt och jag är fortfarande med i rejset mot Stockholm marathon. Den känslan och vetskapen kan jag leva på länge och kommer fungera som utmärkt bränsle till kommande intervallpass.

4 kommentarer:

Magnus Hansson, Trelleborg sa...

Hej Patrik, jag brukar följa dig lite av och till och hoppas det går bra i Stockholm för dig nu. Skönt att det inte var stressfraktur för det är ett skit. Är precis tillbaka från ännu en sådan i mellanfotsbenet och jag känner igen de "ilningar" du nämde. Inget Stockholm för mig alltså, men jag hade nog ändå sprungit Köpenhamn den 22:a om jag varit igång. Synd att de alltid krockar.

Lycka till :-)

Patrik Engström sa...

Magnus:

Jo dessa stressfrakturer är verkligen inga roliga grejer. Men under hård belastning samt (tror jag) i kombination med lite för lite sömn så är man hela tiden på gränsen.

Skönt i alla fall att du är tillbaka från din skada och kan springa igen. Dessvärre illa att du inte kan komma till start på varken Stockholm eller Köpenhamn. Jag har faktiskt inte reflekterat över att de nästan krockar. Har du sprungit Köpenhamn marathon? Hur är det loppet? Är det något lopp man borde prova på?

Magnus sa...

Köpenhamn är plattare men vindkänsligare än stockholm. Lite tunnare i elitfältet (jag blev 8:a på 2:31 efter att ha paceat damfavoriten). Maran har växt från 5000 till 13000 på några år. De har liknande mediabevakning som Stockholm med direktsändningi TV osv och maran är så klart danskt mästerskap.

Helt klart är det för dålig återhämtning som orsakat även mina problem. Min tes är att mjukdelarna inte orkar "hålla emot" och skelettet exponeras för hårt.

Martin sa...

Nåt säger mig du kommer sätta PB inom sveriges gränser på maran om nu det inte blir 30 grader varmt.