2011-06-16

Platt fall i Lidingö

I onsdags var det dags för den årliga sommarkonferensen med jobbet och i år var platsen för detta lite märkligt nog Bosön på Lidingö. Efter den hel dag med konferens så var det sedan två timmar med fria aktiviteter varvid jag hade bokat upp ett myspass tillsammans med den sympatiske Laser.

Laser som är bosatt och fostrad enligt Lidingös normer och kvalitetsmått hade rekat en fin runda som vi skulle löpa igenom. Sagt och gjort så möttes vi upp vid Bosön och Laser ledde tåget ner för en liten skogsstig med en del rötter och stenar. Kanske var lite för mycket av det goda för mina marathonben. Utan att jag visste ordet av hade jag i en nerförsbacke stupat rakt ner mot rötter och sten och hann precis i sista stund slänga fram händerna och rädda ansiktet (aka: the money maker). Händerna tog således hela smällen och det högg till rejält i vänstra handflatan.

Ett ordentligt djupt sår kryddat med både smuts och blod. I sann löparanda när man ligger raklång på skogstigen med smärta i händerna så gör man det enda självklara. Man använder sina sista krafter till att stänga av klockan. Vad skulle man göra om tid och/eller distans skulle bli fel?

Laser ledde mig sedan tillbaka till en sjukgymnast på området som trots tunga övertalningsförsök från min sida inte ville lyssna utan kommenderade mig mot vårdcentralen. Jag kompromissade då med att jag då skulle ta mig dit löpandes. Laser skakade på huvudet men hängde välvilligt med. På vägen dit fick vi även lite väginstruktioner av den meriterande Charlotte Schönbeck vilket förhöjde vibbarna av passet trots den snopna inledningen. En knapp halvtimme sedan var vi framme och jag fick raskt ett par sjuksköterskor som pysslade om mig.

Det spolades och desinfekterades men de lyckades inte få bort all smuts ur det djupa jacket. Då hämtades det topps som de rotade runt med utan lycka. Till slut plockade de fram några tandborstliknande instrument men då bad jag mig att få lägga mig på britsen. Annars hade jag tuppat av. Att se någon stå och borsta rakt in i handflatan på mig tillhör nog inte höjden av lycka.

Så tillslut var såret rent och läkaren tillkallades. Efter en del fundering deklarerade hon att det inte skulle behövas sys. Min fråga till henne var då om det var ok att träna löpning trots såret. Innan hon hann neka så flikande jag in att jag åtminstone måste springa tillbaka till Bosön eftersom jag varken hade med mig pengar eller andra möjligheter till transport. Till på köpet hade jag ju Laser som satt och häckade vid receptionen i väntrummet. Läkaren himlade med ögonen och sa att det kanske skulle gå bra men att det inte var något hon rekommenderade. Alltså ett godkännande.

Så hon tejpade ihop såret och slängde på en massa bandage/förband och därefter sjöng fåglarna igen och jag och Laser kunde avsluta passet i fin stil utmed Lidingöterrängen.

Att handen sedan pulserade som attan och sabbade hela nattsömnen var väl inte lika kul. Men det är en av flera smällar man får ta när man stupar i terrängen.

4 kommentarer:

Sussie sa...

Ao, ao, ao!! Tandborste i sår är inte skönt!! :-(

Patrik Engström sa...

Sussie:

Nej, det var inget vidare. Nog tur att jag bad mig få lägga mig ner då. Hade kunnat bli ett till platt fall annars...

Hanna W sa...

Ha ha, jag skrattar gott och igenkännande; vi löpare är då inte riktigt kloka =). Tur att det gick väl i alla fall!

Patrik Engström sa...

Hanna W:

Jo jag stärktenog inte läkarens intryck och förtroende för löpare efter mitt besök där. Och visst var det tur att det gick hyfsat bra. Hade jag haft riktig otur hade jag drullat i med skallen först och då vette fåglarna om jag hade kunnat stanna klockan efter fallet. *hemska tanke*