2011-07-28

Nästan en klassisk dos tusingar

Jakten på de finska löplegenderna fortsätter. Här stoltserar delar av den Engströmska familjen vid Lasse Virén.

Denna vecka går verkligen inte i planeringens tecken. Måndagens intervallpass tog mig lite på sängen. I samband med den stundande (andra) resan till Finlandslandet så hade jag planerat in veckans andra intervallpass nu på fredag. Men resplanerna kastades om. Vi beger oss visserligen idag fortfarande till Finland men tidigarelade resan till en sommarstuga vilket innebar att jag helt plötsligt bara hade gårdagen som möjlig dag för banintervaller.

Lite hjärnkris. Om jag var sliten till måndagens intervallpass så var jag verkligen sliten till onsdagens. Jag hade bara en återhämtningsdag på kontot och hade då matat in knappa 20 km. Till på köpet håller Alvar på att få tänder vilket leder till att han sover mycket ryckigt under natten. Att få nattsömnen upphackad är inte ett framgångsrecept för att vakna upp utvilad.

Nåväl, det var bara att försöka göra det bästa av situationen. Jag ville ju trots allt få en till bankänning innan resan till Finland där jag inte räknar med att kunna nöta tartan. Ute var det svag vind vilket var trevligt men dessvärre var det mäkta varmt, termometern vid Sollentunavallen visade 26 grader i skuggan.

Jag kände redan på uppvärmningen att kroppen fick jobba på hårdare än normalt och var då lite orolig för utfallet på intervallpasset. Coachens skiss var satt till: 6x1000m @3:10->3:05, PJ: 200m @50'', 4x1000m <3.05, PJ: 100m @25'', 5x400m @72'', StåP: 20''.

Kort och gott ett ganska tufft pass. Bra speed och klent med vila. Sparkade igång passet och var lite för het på gröten under den första intervallen. Försökte sedan dra lite i handbromsen men hade svårt att justera ner farten. De sex första tusingarna som skulle avverkas progressivt från 3:10 ner till 3:05 med 200m pausjogg på 50 sekunder hamnade mer åt 3:05-fart. Sedan ett snabbt skobyte och sedan fyra nya tusingar. Dessa i högre fart och med ännu styggare vila, 100m på 25 sekunder. Återigen var jag lite för hetsig här och landade in den första under 3:00/km. Detta fick jag sedan plikta för mot slutet men lyckades trots att jag var mäkta sliten genomföra dessa. Snittet hamnade på 3:02.7 vilket får anses ok med tanke på den korta vilan. Jag slarvade dock med pausjoggen som tenderade till att ligga mellan 27-29 sekunder istället för 25''.

TIll de fem avslutande 400ingarna var jag plågad och trodde ett tag inte jag skulle ta mig till mål. Men på något sätt gick det och med bra utfall dessutom. Väldigt nöjd med att jag lyckades genomföra passet trots pressande värme och en kropp som absolut inte var utvilad. Detta tyder på att det finns ytterligare en del att kapa om jag bara får lite bättre förutsättningar vilket är stimulerande. Nackdelen med passet var väl att jag fick gräva lite för djupt för att genomföra det. Bättre hade kanske istället vara att lätta på passet en aning för att inte belasta kroppen för hårt.

2011-07-27

5x3km @3:12, PJ: 3'

Denna vecka rivstartade direkt med ett kvalitetspass. Jag måste erkänna att jag blev lite tagen på sängen när jag frågade om onsdagens skiss och istället fick ett långintervallpass aviserat redan på måndag. Jag hade pressat en del mängd dagarna innan och var väl inte så återhämtad som jag hade önskat. Men jag har semester och befann mig vid det tillfället vid sommarstugan och har större möjligheter att ändra lite på den annars rätt hårt planerade fritiden. Sagt och gjort så var jag strax innan middag ute på landsvägarna i Sala för att avverka Coachens skiss: 5x3km @3:12, PJ: 3'. Alltså fem stycken 3km-intervaller som skulle snittas in på 3:12/km och ha en puasjogg på 3 minuter mellan dessa. Jag frågade Coachen om det var ok att köra passet på bana men fick avslag. Det var asfalt och landsväg som gällde.

Ute rådde det ganska bra löptemperatur men dessvärre blåste det nedrans besvärligt. Hela helgen hade präglats av denna ganska irriterande blåst. När det handlar om ren distans så brukar jag inte bekymra mig kring blåst men desto fortare man ska springa desto större inverkan har blåsten på prestationen. Och som sagt, detta pass var ju ett som skulle avverkas i hyfsat tempo vilket gjorde att jag inte var helt bekväm med tanken på att behöva pressa vind.

Nåväl, efter lite uppvärmning jag satte benen i rullning på en flack asfaltsträcka genom Salalandet. Jag höll målfarten stabilt på första men hamnade i en svår motvind under merparten av den andra. Visserligen matchade jag fortfarande målfarten 3:12/km men fick slita hårt för detta. Inför fjärde intervallen befann jag mig väldigt nära Salavallen och kunde då inte hålla mig. Jag var trött på vinden och sugen på tartan. Jag hörde Coachens avrådande röst inom mig men kunde inte motstå frestelsen. Det blev 7.5 varv runt Salavallen. Men för att hedra Coachens anvisning så mätte jag dessa tre kilometer med GPS-klockan istället för att gå på markeringarna vid banan (för den som undrar så diffade det på fem meter).

Under den femte och sista intervallen var jag sliten, jag fick nog plikta för det extra jag hade lassat in för att matcha målfarten under den andra som avverkades i rak motvind. Sett över hela passet så höll jag den aviserade farten 3:12/km per intervall och var ganska nöjd med det med tanke på att jag var lite sliten innan passet och att det blåste rätt suligt.

2011-07-26

Alvar making progress

Alvar - familjens medelpunkt och diplomat.

Den gode lille Alvar växer så det knakar och gör en massa framsteg. Han är en skön liten härlig grabb som är hela familjens lilla kelgris. Venla och Elias kan bråka och strula om det mesta men när det kommer till Alvar då är de så snälla och omtänksamma. Han är vår diplomatiske medlare.

Och precis som en av mina vänner kommenterade så har han fått sig en släng av lite mer exotisk touch. En liten japansk sådan. Lite mörkare till håret, lite grövre hårstrån och djupa mörkare ögon. Han är så naggande god, som en välstekt och krispig liten bacon.

Alvar har nu växlat upp rörelseschemat till krypning medels hasning och till på köpet lärt sig sätta sig upp. De senaste veckorna har han praktiserat avancerade juck-konster som skulle få självaste Ricky Martin avundsjuk. Det är nog bara en (kort) tidsfråga innan han överger livet på alla fyra och levlar upp till benstående. Slutligen har det dessutom ploppat fram en liten ensam tand i munnen på honom. Den är så stilig och fin. Och den borstas noga varenda kväll innan läggdags.

Två minuter borstas den.
Precis som hans äldre syskon gör.
Fast de har lite fler tänder att ta hand om.

2011-07-25

Sommarstugan revisit

Venla - en liten solpingla.

I lördags begav sig familjen återigen till Salalandet för session två vid sommarstugan. Vädret har under helgen varit bitvis omväxlande men hyfsat ok. Hygglig temperatur men ganska blåsigt. Som vanligt har tiden spenderats med träning, bastubad, grillning och lite bärplockning.

För min egen del lyckades jag skrapa ihop exakt 14 mils löpning förra veckan. Känslan har varit bra på såväl distans som intervallpass. Nu när fokus primärt ett litet tag framöver ligger på på milen så uteblev veckans långpass till förmån för två rappa men ganska krävande banintervallpass som båda genomfördes på Sollentunavallen. Det andra passet körde jag i fredags och pressades i svår värme. Coachen hedrade mig med att dyka upp och skrika lite varvtider åt mig vilket säkerligen gjorde att jag skärpte med lite extra. Passet bestod av tre delar enligt:
6x1000m @3:12->3:05, PJ: 100m @25'', SP: 90'' + 100m,
3x(400m @68'', 200m @36'', 400m @68''), PJ: 200m >60'',
3x1000m @3:10->3:04, PJ: 100m <25'' De sex första tusingarna löptes kontrollerat tills det återstod två stycken. Då fick jag börja ta i lite och den korta pausjoggen 100m på 25 sekunder började göra avtryck. Sedan en seriepaus och ett skobyte. Lite svårt att växla tempo sedan till 400ingarna på 68'' men tack vare stöd från Coachen så gick det tillslut. Till de avslutande tre tusingarna var jag så klart lite plågad men landade dessa på 3:11/3:05 och höga 3:02. Ett riktigt gott formbesked som visar att banformen nog är rätt ok. Hade det dessutom inte varit 27 grader varmt hade det säkert gått att pressa snittiderna ytterligare.

Elias - sommarvibbarna är totala då han 'lärt' sig äta jordgubbar.

2011-07-21

Grill

Den yngre generationen Engströmare: Elias, Venla och Alvar.

Under semestern så tillbringas det självfallet en ansenlig del vid grillen. Det är något lugnt och meditativt med att stå och grilla ett par stekar. Under middagsbordet sken Elias upp:

Elias: Pappa, det är jättegott kött!
Patrik: Tycker du? Det är hängmörat kött.
Elias ansikte förbyts i total förvånelse.
Elias: Va? Är köttet hängMÖRDAT?

Och tja, när jag tänker efter så är det väl inte så himla långt ifrån?
Fast gott som attan var det!

2011-07-20

Revisit vid Sollentunavallen

I måndags var det återdags att beträda de blåa banorna vid Sollentunavallen och precis som sig bör denna sommar så innebar det även att det regnade. Detta störde dock inte nämnvärt då temperaturen annars var perfekt och det var svag vind. Riktigt goda löpförutsättningar med andra ord.

Jag hade försökt spara lite på krutet innan passet för att ha lite mer fart i påkarna till passet. Benen kändes faktiskt lite bättre och jag hade förhoppningar om dett gott utfall.

Skissen sa 10x400m PJ 200m, 10KP: 2000m, 3KP: 8x400m PJ 200m SP 2' + 200m.

Avverkade de tio första 400ingarna på snittet 70.7'' vilket var drygt en sekund under plan. Sedan hade jag riktigt bra flyt och kontroll under 2000ingen som klockades in på 6:07. Efter seriepausen och 200m pausjogg avslutade jag med 8 stycken 400ingar med snittet 69.8'' (i Piranha). Pausjoggen 200m var rakt igenom passet mellan 52-55''.

Nöjd med hur jag genomförde passet, framför allt den svåra 2000ingen mitt i hanterade jag på ett kontrollerat sätt. Även om man frestas att pressa på hårdare på 400ingarna innan den så måste man försöka hålla lite i handbromsen. Det är lite märkligt hur stor skillnad det är då man ineldningsvis bränner av ett par 70''-varv och sedan ska köra fem stycken varv på raken fast i 74''-tempo. Känns som man joggar i början.

Jag kommer fortsätta pressa lite mängd nu ett par dagar men drar ner på torsdag så att det finns lite mer ström i batteriet till fredagens planerade banintervaller.

2011-07-19

Jackpott

Dagens toppnotering skedde idag i Sollentuna centrum. Barnen och jag var på väg för att dels låna böcker på biblioteket och sedan sätta in deras spargrispengar på banken.

Plastpåsen med pengarna innehöll lite drygt 500 kronor mestadels enkronor, några femmor samt guldtior. Helt plötsligt i rulltrappan hör jag hur det trillar ner nåt mynt. Jag tittar ner och ser att det är från just påsen jag håller som mynten trillar ut. Notera tempus. Presens. Helt plötsligt vidgas det lilla hålet i plastpåsen och alla pengar fullkomligt forsar ut ur påsen som på bråkdelen av en sekund är helt tom. Det låter som en jackpott från ett kasino i Vegas.

Kris. I. Kajutan.

Barnen blev lika stirriga som en utnärd varg i en hönsgård. Jag själv hade fullt upp med att försöka hålla deras fingrar borta så att de inte fick dem avtuggade av rullbandet.

Barnen får frispel. Jag får frispel. Men mest frispel av alla fick rulltrappan som efter att ha tuggat en ansenlig mängd svenska silvermynt totalskar sig med tvärnit som följd. Med facit i hand var detta nog ett bra utfall då jag och barnen i lugn och ro kunde samla upp deras återstående besparingar. En del pengar försvann men vi lyckades faktiskt nästan plocka upp merparten av alla mynt. Damage control.

2011-07-18

Veckosummering

Vi är tillbaka på hemmaplan efter vistelsen vid sommarstugan i Sala. Lördagen blev en enda lång dag kryddad med hemresa, uppackning och matshopping.

På söndagen var vi alla lite trötta och la inte in några tyngre växlar utan tog det lite lugnt. Bortsett från löppasset så var nog den mest ansträngande aktiviteten hamburgergrillningen på kvällen.

Helgen kröntes sedan då finalmatchen mellan USA och Japan i dam-fotbolls VM blev en riktig pärla. Efter en böljande match så avgjordes det hela med straffar där Japan drog det längsta strået.

Mäkta skönt men samtidigt märkligt.
Japan som världsmästare.
I fotboll!

Veckan bjöd annars på knappt 14 mils träning trots att jag inte genomförde något långpass. Veckan innehöll två stycken banpass där det ena gick ganska bra medan det andra inte alls fungerade. Veckans höjdpunkt var annars det uppsnäppade distanspasset tillsammans med Swyzak genom Västeråsland.

2011-07-15

Besök i Västeråsland

Första dagen under semestern då regnet gjorde sig påmint. Barnen verkade inte bekymra sig nämnvärt över detta faktum utan fick istället avnjuta en film på förmiddagen.

Fortsatt molnigt och lite kylslaget under eftermiddagen då jag satte mig i bilen och begav mig till Västeråsland för lite uppsnäppad distans tillsammans med Västerås finest Swyzak. Trots att det gick rätt kass igår på intervallpasset så var benen inte så sänkta som jag fruktade. Tvärtom, i kombination med Swyzaks trevliga sällskap samt att vädret lättade upp så piggnade benen till lagom till start. Coachen hade skissat upp ett lite annorlunda distanspass som löd 10' uppvärmning och sedan 80' @4:00-fart. Sagt och gjort så hittade jag och Swyzak snabbt den tilltänkta farten efter uppvärmningen och höll den sedan rakt igenom passet som förlades mellan olika delar i Västerås. Trevlig runda med många fina inslag, en riktig räkmacka. Totalt blev passet knappt 23 km på 1:32 och snittfarten för den lite snabbare delen 3:58/km. Märkligt hur bra benen svarade upp idag och även snittpulsen höll sig på riktigt låg och fin nivå.

Och som en sann vän och klubbkamrat så bjussade Swyzak mig på det finaste man kan göra ett efter ett pass. Iskall Cola samt en generös bit Marabou daim-chocklad-kaka.

Life's good.

2011-07-14

Punka

Dagarna vid sommarstugan går och de stående aktiviteterna med lek, löpning, grillning och bastubad består. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Idag var det lite bad på förmiddagen innan lunchen intogs vid Måns Ols värdshus. En god fiskbuffé och vi gick alla mätta och belåtna därifrån. Under eftermiddagen var det dags för det andra banintervallpasset i Sala. Jag hade dock inga större förhoppningar om något gott utfall. Låren var tunga redan under gårdagens återhämtningsdistans och de var inte mycket bättre idag. Med facit i hand skulle jag skurit ner mängden från knappa 20 km eller helt enkelt lagt in en till återhämtningsdag men nu var redan valet gjort och jag fick stå mitt kast.

Skissen sa 2x(12x400m) @70'', PJ: 200m @50-52'', SP: 2' + 200m. Alltså två serier om 12 stycken fyrhundringar där varje varv skulle gå på 70 sekunder och pausjoggen var ganska rask, 200m på 50-52'' (4:10-4:15/km). Slutligen en seriepaus på två minuter plus 200m. Kände redan under uppvärmningen att det skulle bli svårt att matcha planen med tanke på hur slitna benen kändes. Inte blev det bättre av att det blåste rätt svårt vid sportfältet. Hur många gånger får man egentligen kör intervallpass med lite blåst? Drog igång passet och höll varven nätt och jämnt runt 70''. Eftersom jag fick slitna för mycket tidigt under passet så skar jag ner det mot slutet av första serien till 2x(10x400m) vilket kändes rimligare. Snittet för första serien blev 70.4'' vilket med nöd och näppe fick anses vara godkänt. Under andra serien gick det tungt inledningsvis men jag lyckades skaka lite liv i benen sista hälften då jag bytte skor till de lätta Piranha. Snittet för andra serien blev 71.1'' vilket var ett ordentligt underkänt betyg. Det enda jag egentligen var nöjd med under passet var pausjoggen som jag konsekvent höll mellan 50-52''.

Till nästa veckas banintervallpass måste jag antingen köra mindre distans dagen mellan passen eller helt enkelt ge mig själv någon extra återhämtningsdag.

2011-07-13

Mera banintervaller

Två dagar vid sommarstugan och vi har fortsatt flyt med vädret. Dagarna spenderas med lite olika aktiviteter och god mat. Känns skönt att bara ta dagen som den kommer och inte ha ett digert fullspäckat schema som måste hinnas med.

Under gårdagen var det återigen dags för banintervaller. Detta har tidigare varit ett problem i Sala då de inte haft någon tartanbana. Men så helt plötsligt förra året (under min bukskada) så upptäckte jag att de lagt just en sådan färsk och fin bana runt en av fotbollsplanerna vid ett sportfält. Riktigt lyx!

Så, en lätt uppvärmningsjogg till banan igår på eftermiddagen. Bredvid mig på banan lekte barnen med lite rusher och längdhoppning. Kul med banlöpning som familjeaktivitet! Jag stretchade lite och körde även löpskolning innan det var dags för skissen: 3x(800/1000/12000m), PJ: 200m, SP: 2' + 200m, 1000m. Alltså tre serier om 800, 1000 och 1200m där pausjoggen (PJ) mellan dessa intervaller var 200m. Serievilan (SP) var satt till två minuter och sedan 200m jogg. Efter dessa tre serier så skulle passet avslutas med en renodlad tusing.

Temperaturen ute var lagom men dessvärre blåste det lite störande under passet. Planen var att hålla 10KP, 10km-fart, på intervallerna vilket uppskattades till cirka 3:05/km. Jag känner mig fortfarande ganska avig vad gäller tekniken när det handlar om intervaller ner mot låga 3:00-farter. Jag har helt enkelt sprungit för få sådana med tanke på marathonupplägget. Trots detta lyckas jag träffa rätt vad gäller fart och inte öppna för hårt eller för långsamt. Jag är inte heller lika trygg på ansträngningsgraden. Halvvägs in i passet är jag osäker på om jag mosat på för hårt och om det kommer hålla hela vägen. Denna osäkerhet infaller inte när det gäller snabbdistanser under längre tid fast lite lägre fart vilket harmoniserar mer med marathonfokus. Jag tror det hela hänger på att jag är obekväm med att hantera syra. Under de långsammare snabbdistanserna drar jag inte på mig lika mycket syra utan blir istället mer muskulärt nedbruten. Jag måste således bli bättre på att springa avslappnat med syra i kroppen.

Hur som helst så rullade intervallerna in en efter en trots att jag inte hade någon direkt toppkänsla. Faktum var att intervallerna dessutom gick aningen snabbare än plan och snittet landade någonstans runt 3:03/km. Den avslutande tusingen klockades in på 2:58 vilket indikerade att det åtminstone fanns lite krafter kvar i bagaget.

2011-07-12

Efter Finland kommer sommarstugan

Igår var en bråd dag från ruta ett. Vi anlände tidigt under morgonen till Frihamnen och bilade sedan direkt hem där vi omfördelade lite packning. Barnen hjälpte lydigt till med att rensa 12 liter jordgubbar och jag hann avverka ett distanspass innan det var dags för ny avresa.

Denna gång var destinationen sommarstugan i Sala. Efter lite mathandling så var vi framme och packade upp. Vädrets makter är fortfarande med oss så det var bara att passa på att njuta. Jag brände av dagens andra pass innan det var bastudags och sedan grillning.

Låret har äntligen återvänt till gammal god status. I slutet på förra veckan så började jag kunna springa obehindrat och ta ut steget fullt. Fram tills dess var det minst sagt kämpigt. I lördags avverkade jag dessutom ett lättare farttest på idrottsbanan i Veikkola (nära Mamma Marikas föräldrar). Coach Lamas hade skissat upp en progressivt ökande känning från 3:45 ner till 3:30. Nu var jag nog lite för taggad att äntligen få springa lite snabbt så det blev progressivt från 3:30 till 3:05 istället. Allt kändes mycket bra vilket var som balsam för själen (och låret). Även Elias och Venla var där och sprang med mig. Vi körde 2x400m med 2 minuters ståvila. Sedan sprang de runt medan jag körde mitt pass och Venla skrapade faktiskt ihop 2.5 km och kvittrade av förtjusning hela vägen. Imponerande. Trots problemen med baksida lår under veckan så skrapade jag ihop ganska exakt elva mil. Ingen toppnotering men förhoppningen är att öka både intensitet och mängd denna vecka då låret äntligen är med på noterna.

2011-07-08

Hur får man tiden att räcka till?

Förra veckan fick jag ett riktigt matnyttigt mail från en av mina klubbkamrater. Kamraten, lås oss kalla honom för WW, frågade helt enkelt rakt på sak hur jag hinner med både heltidsjobb, en trebarnsfamilj och elitträning.

En sådan rak och ärlig fråga förtjänar självfallet ett lika ärligt svar. Jag kan inte minnas att jag någon gång på bloggen i närmare detaljer återgett hur jag lägger upp dagens alla aktiviteter för att hinna frigöra lite tid för löpningen. Och det kanske är lite synd? Jag vet hur jag själv uppskattar mycket från både Swyzaks och Anna von Schenks bloggar där de allt som ofta berättar om hur de sliter med allt från morgon till kväll och ändå hinner med att avverka en ansenlig mängd mil och intervaller. Och visst, jag känner igen mig i mycket av vad de beskriver och nickar allt som ofta igenkännande när jag läser deras alster.

Så varför har jag då själv aldrig återgett detta närmare på min egen blogg? Jag vet ärligt talat inte riktigt varför. Kanske för att jag skulle bli lite skrämd själv hur jag verkligen håller på och hetsar runt för att spara en minut hit och dit så man hinner pressa lite mer i löpspåret när man väl kommer ut. Men jag ska försöka ta mig samman och skriva ner lite om vad som driver mig och hur jag gör för att hinna med allt.

Utan omsvep eller bortförklaringar så ska jag försöka vara så ärlig som möjligt utan att försöka försköna det. Satsningen på löpningen är utan tvekan lite av ett egorejs och ibland får jag otroligt dåligt samvete och undrar vad jag egentligen håller på med. Jag vill helt enkelt se hur bra jag kan bli givet de förutsättningar jag har (jobb och familj). Men balansgången är mycket svår, precis som att hålla sig skadefri. Det kan lätt bli för mycket av den ena varan. Man vill ju gärna visa framfötterna på jobbet och självfallet spendera så mycket tid som möjligt med fru och barn. Och visst, ibland blir det lite slitningar och konflikter på hemmaplan. Och Frun min får ofta dra ett tyngre lass än jag kanske vågar erkänna för mig själv. Och detta är kanske en av anledningarna till att jag inte valt att skriva ner det i detalj då det då blir plågsamt tydligt. Så om min Fru, mot förmodan, läser dessa rader så vill jag passa på att tacka för all hjälp och stöd. Och jag borde nog vara betydligt bättre på att tala om det för dig. Jag ska försöka ta mig i kragen. Lovar!

Jag påbörjade min elitsatsning då jag var 26 år och Elias precis hade fötts. Innan dess hade jag inte sysslat med friidrott. Under alla de år jag sysslat med löpningen så har jag alltid haft familj. Jag vet inte hur det känns att komma hem efter ett hårt pass på kvällen och bara lägga mig i soffan för återhämtning. Inte heller vet jag hur det känns att ligga på läger tio dagar på hög höjd och bara mata pass efter pass. Frun min har ibland kommenterat min löpsatsning med att jag minsann inte höll på att harva runt så där när vi gifte oss. Och det ligger väl någonting (som så ofta) i det hon säger. Jag brukar åt andra sidan försvara mig med att jag paradoxalt nog förmodligen är en bättre make just på grund av just allt detta harvande. Skulle jag inte få springa så skulle jag nog gå ner i en djup depression och känna mig vingklippt. Och är man väl gift så är det ju bekant 'For better or worse' som gäller (för än är jag i alla fall inte utsparkad på gatan så något rätt måste jag ju ändå göra hemma!). Well, ni fattar. Så där håller det på. Vi älskar varandra. Och vi har tre underbara ungar hemma som håller oss ordentligt upptagna och sysselsatta. Livet!

Just löpningen är den enda sport jag faktiskt kan tänka mig att göra just en elitsatsning på. Var man än befinner sig så går det alltid att träna löpning. Det är en väldigt lättillgänglig sport och jag älskar den just för detta. Rik som fattig, ung som gammal, alla har möjlighet att snöra på sig ett par skor och sticka ut och rasta benen. En grundläggande förutsättning för att allt går ihop är just detta. Tillgängligheten.

Sedan har vi jobbet. Jag har en väldigt förstående arbetsgivare och ett yrke som ofta möjliggör lite extra långa luncher där jag kan sticka ut och köra lite distans. Visst, min egen insats är att jag tar mig till jobbet tidigare så jag hinner jobba in tiden som jag är ute i spåret. Men om det inte är några möten eller andra aktiviteter på jobbet så har jag ofta väldigt lätt för att planera in lite träning under arbetsdagen. Men självklart försöker jag att tjäna in varenda minut arbetsdagen. Jag har nästan alltid uteslutande med mig matlåda och lunchar mycket sällan längre än 25-30 minuter. Kanske inte alltid så roligt då jag har väldigt trevliga kollegor men för mig är detta livsnödvändigt om jag ska kunna frigöra tid för 20 km löpning om dagen.

En annan materiel sak som underlättat träningen i min vardag är löpbandet som klubben hjälpt mig med. Det har möjliggjort träning ibland då jag är ensam hemma med barnen. Elias och Venla är nu så pass stora att de klarar sig själva kortare stunder bara jag är hemma i huset med dem. Att bränna av lite löpning på bandet fungerar alldeles utmärkt. Ofta sitter barnen bredvid mig och lägger lite pussel eller ritar något. Kan man kalla det för familjeaktivitet?

Men varför håller jag på så här då? Det är ju inte frågan om några tider som man kan konkurrera med på global- eller Europanivå. Men åt andra sidan kan jag på de längre distanserna hävda mig mot åtminstone de bättre i Sverige. Inte heller kan jag göra några pengar på sporten så det är bara mig själv och min målsättning som driver mig. Jag är inte heller någon ungdom (även om jag började med löpning sent, 26 år) vilket ofta återspeglar sig mot majoriteten av de som jag konkurrerar med. Antingen är de yngre eller så har de ingen familj. Eller både och. Jag tror mig kunna träna nästan lika mycket och tillräckligt hårt som övriga konkurrenter. Skillnaden ligger i att jag inte har samma lyxiga återhämtning. Efter ett stenhårt pass kan jag inte gå hem och lägga mig på soffan. I samband med att jag fått frisedel från hemuppgifterna under träningspasset så ligger jag back på hemmafronten och har en hel del att stå i då jag kommer tillbaka. Ser jag till min egen träning så är återhämtningen är den enskilt viktigaste komponenten som får stryka på foten och som hämmar resultatutvecklingen och resulterar i skador eller överansträngningar. Tråkigt men sant. Men, jag har valt allt detta själv och skulle inte för allt i världen byta bort något. Jag är helt till freds med hur jag har det och känner en fullständig harmoni och motivation. Familjen ger så oerhört mycket tillbaka och framför allt barnen håller mig hela tiden på tårna och gör att jag känner mig ledigt ung!

En annan liten sak som faktiskt driver mig är att barnen (när de väl ser mig hemma) trots allt ser att deras far tränar sunt och hårt dag ut och dag in. Jag tror det här sänder ut en hel del signaler till dem som de omedvetet matas med. Jag har alltid själv jämfört mig med min egen far och hans träning och prestationer. Kunde han göra på en viss sak så gav jag min aldrig innan jag själv gjort det. Och naturligtvis måste man ju göra det bättre. Om barnen ser att man tränar två gånger varje dag så kommer de inte ens reflektera över det, det är en vardaglig komponent, en naturlig del av livet. Jag säger inte att man ska tokköra varje dag eller att man måste lassa in 20-mila-veckor men bara det att man investerar lite tid och energi i sin kropp är en viktig del i vårt allt mer stillasittande liv. I alla fall försöker jag intala mig själv detta. Att barnen får en sund inställning till träning och förhoppningsvis blir sugna på att träna löpning. Lyckas jag med något av detta är det värt allt slit jag lägger ner.

Slutligen några nyckelord som får det att fungera för mig:
- Förstående fru
- Planering
- Extrem målmedvetenhet

2011-07-06

Sol och bad

Sommarvärmen håller i sig här borta i Finlandslandet och eftersom jag har semester är jag nöjd. Mycket nöjd. Knappa 30 grader, solsken och lite vind. Det låter väl som tre goda anledningar till att bege sig till stranden?

Nu blev det inte riktigt så. Vi styrde istället kosan mot Helsinkis simstadion där vi mötte upp Mamma Marikas ena syster samt hennes barn, alltså mina barns kusiner. Simstadion håller mycket god klass. Massor av olika bassänger både för barn och vuxna. Hopptorn och annat trevligt som gör familjelivet lite enklare. Dessutom bjuds det på äkta finsk sauna. Mellan 100 till 110 grader och alltid en som sitter och öser vatten över aggregatet. Man går in lagom nerkyld och mäkta taggad och kommer ut en kort stund senare med en lätt röd nyans över hela kroppen samt ett kraftigt behov av en svalkande dusch. Finsk sauna. The best a man can get.

Nåväl, barnen badade av tre fyra timmar utan att man egentligen hann tänkta efter. Sedan begav vi oss hem till Systern där barnen fick leka vidare. Jag stack då ut och körde lite distans runt området kring Olympiastadion. Jag har rullat igång löpningen lite försiktigt sedan i måndags. Det känns dock inte alls så bra som jag skulle önskat i låret. Det ömmar och är stelt och jag kan inte riktigt ta ut löpsteget fullt ut. Verkligen ett gränsfall om jag ska springa. Ömheten blir dock varken bättre eller sämre efter löpningen så jag ger det någon dag till. Det hade varit lite skillnad om jag varit hemma, då hade jag haft cykeln att fly upp på. Här har jag inte den lyxen och ska jag få lite konditionsbelastning så är det till löpningen hoppets sätts.

Jag har dock under de senaste dagarna då livet är lite mer medgörligt under semestern faktiskt varit riktigt duktig med att sköta rehabträningen. Jag har pressat igenom en hel del bål- och bukövningar i förebyggande syfte samt försökt snäppa upp styrkan i vaderna med en hel del tåhävningar. Och det märks att man inte skött denna träning exemplariskt fram tills nu. Magmusklerna har efter alla bålövningar grinat rätt ordentligt nu de senaste dagarna.

2011-07-05

Ansvar

Förra veckan fick jag en väldigt matnyttig kommentar på en av mina bloggposter. Kommentaren kom från en läsare och behandlade ett intressant ämne: Vems är egentligen ansvaret när en idrottare skadar sig? Utövaren eller tränaren?

Först och främst vill jag tacka Ulf för denna mycket genomtänkta fråga. Jag hoppas jag inte kliver Ulf på tårna här, men för att tydliggöra hans frågeställning så återger jag hans text i dess helhet:

Hej Patrik,

Jag tycker det är tråkigt att du skuldlägger dig själv för din skada när det är tränaren som är ansvarig. Som gammal löpare är det här en svår fråga när en löpare skadar sig. Är det mitt fel eller är det tränarens fel?

Enligt din beskrivning av träningspassen verkar du följa din tränares instruktioner till fullo. Det torde innebära att ansvaret ligger på tränaren.

Många tränare (enligt min erfarenhet) är dock inte de bästa på att ta lärdom av sina adepters reaktion på träning och avfärdar det med att det är sådant som händer eller att löparen är för vek. Jag vet inte hur din tränare är dock.

Men en sak är säker, det är tränarens ansvar när en löpare går sönder, om löparen följt programmet som tränaren gjort.

Hälsar
Ulf


Jag måste erkänna att jag vid de tillfällen då jag gått skadad egentligen aldrig tänkt i termer av vems fel det är att jag är skadad. Det som brukar uppta precis hela min sinnestillvaro är hungern att få komma tillbaka till löpningen. Att knyta handen i fickan och ställa in siktet på ett mål längre fram i tiden brukar fungera som utmärkt tändvätska för mig och har drivit mig igenom inte alltid så roliga eller motiverande rehabpass. Det som dock ibland tär ibland på sinne och motivation är de skador då man inte vet när man blir hel igen. Vissa skador är ju sådana att man inte kan ställa en fix tidpunkt då skadan är läkt och kroppen redo för löpning igen. Att inte veta detta skapar en ovisshet och den är mycket svår att hantera.

Kanske överdrev jag texten en aning i min tidigare bloggpost. Jag skuldlägger således varken mig själv eller någon annan. Men det innebär inte att jag ofta frågar mig själv eller min tränare vad som gick snett och hur vi i framtiden kan undvika detta igen. Att inte lära sig av sina misstag med följden att gå skadad ännu oftare skulle jag knappast förlåta mig själv för.

Och Ulf har delvis rätt när han poängterar att jag försöker följa min tränares instruktion till fullo. Men det ska dock tilläggas att jag inte följer dem helt slaviskt utan att själv vara införstådd med dess syfte. Är det något jag funderar på eller är oense om så bollar vi det fram och tillbaka tills vi båda enats om ett vettigt upplägg. Vet jag med mig att jag har en svår vecka med mycket jobb eller resor och inte kan genomföra mängd eller intervaller så enas vi alltid om det. Vi har en mycket öppen dialog och det är något jag verkligen uppskattar. Det är således ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som jag genomför intervallpass utan att vara helt överens med tränaren. Han är snarare den som dämpar mig och min iver att ibland stressa och pressa fram mer mängd eller intensitet på intervaller. Detta är dock en mycket individuell balans och egenskap. Jag tror mig vara en sådan person som behöver mer dämpning än peppning. Jag tillhör den kategori som ibland stoppar huvudet i marken och tränar ursinnigt utan att kanske reflektera över de negativa sakerna med det. Mer träning är inte alltid bättre. På samma sätt finns det de som ser på träningen på andra sätt. Vissa har motivationsproblem medan andra är osäkra på sin kapacitet. För dessa måste en tränare agera mental-pepp-coach och stimulera idrottaren så att den kan hitta rätt drivkraft och motivation. En tränares roll är således mer komplex än min som utövare. Efter ett nästan tio år långt och gott samarbete där vi har daglig kontakt mestadels per telefon eller mejl är mina starka och svaga sidor helt blottade för tränaren och vi kan varandra lite utan och innan.

Coach Lamas drar således upp de stora riktlinjerna för träningen och tänker samt planerar långsiktigt. Det är något jag är mycket tacksam för. Skulle jag själv skissa upp min träning skulle den tendera till att bli väldigt kortsiktigt inriktad. Mestadels bara fokus till kommande tävling och detta är givetvis ingen hållbar lösning i det långa loppet.

Så tillbaka till själva skadetillfället. Trots den täta kontakt som jag och min tränare har med varandra så har vi båda andra sysslor att ombesörja. Hur mycket jag än önskar det så är min tränare inte anställd på heltid och kan därför omöjligt följa varje steg jag tar. Istället måste det ske per distans i kombination med våra yrkesliv, min familj och tränarens alla övriga adepter. Dagen då jag skadade mig i låret var det mycket kallt och regnigt vilket kan ha varit en inverkande faktor. Vädret var dock väldigt svårt att förutse så ödet spelade oss ett litet spratt. Och med handen på hjärtat så var inte passet allt för blodigt. Det var 45 minuter i strax under 3:20-fart. Tittar jag på några av de grottpass jag genomförde veckorna innan Stockholm marathon så körde jag solo utan sparring 80 minuter i 3:20-fart och kryddade dessutom på den veckan med 20 mil träning. Men som alltid med skador är det en mycket svår balansgång. Ibland lyckas man hålla sig på rätt sida. Ibland inte.

2011-07-04

Finsk sommarhetta

Märklig känsla i fredags när jag stämplade ut. Inte nog med att det var en semester som precis skulle påbörjas, direkt efter den så är det en pappaupptagenhet som tar vid. Följaktligen stämplade jag ut med vetskapen om att nästa gång jag stämplar in så är det april. 2012.

Hur som helst. Eftersom jag inte kunde komma till start i Trosa stadslopp på grund av mitt trasiga baksida-lår så hade jag planerat att hänga med Snusan och Coach Lamas till världens ände och agera materialare/coach och skälla lite på klubbisarna under banan så att de pressade sig till det yttersta. Dessvärre hade tvättmaskinen havererat hemma kvällen innan. Och självfallet låg det en diger hög tvätt som skulle processas innan avresan till Finlandslandet och semestern. Så, det blev inte bättre än att jag fick slänga in handduken (igen) och således ta med mig delar av tvätten till farmor och farfar. Snopet.

Nåväl, tidig lördags morgon var det avresa till Finlandslandet och väl framme vid Helsinki-Vantaa flygplats möttes jag upp av Marikas föräldrar (samt en syster och hennes barn) och tillsammans bilade vi i bästa formell-1-körning vidare 20 mil österut till en sommarstuga belägen i Mäntyharju. Vädret hade lagt in en överväxel och det var 32 grader i skuggan. Galet. Luften nästan dallrade strax ovanför marken. Stugan låg precis vid vattnet och när det är semitropisk hetta över 30 grader kan även en badkruka som jag överväga att ta mig ett dopp. Och så blev det. Flera stycken faktiskt. Barnen och resten av släkten mäkta chockerade. Och raskt utan att jag egentligen fattade ordet av så hade jag genomfört fler utomhusbad än jag gjort under hela 2000-talet. Eller som en formulerade det hela: Om jag inte sett det med egna ögon så hade jag trott att du ljög.

Efter de misslyckade testlöpen tidigare under veckan så hade jag beslutat att vila från löpningen veckan ut för att låta låret bli på lite bättre humör. Under de två dagarna vid sommarstugan chockade jag istället omvärlden (läs: Coachen) med att genomföra en hel del bål- och bukövningar för att stärka upp styrkan lite. Jag hittade även en wetvest och genomförde även lite lätt vattenlöpning i sjön. Dessvärre måste erkänna att det inte fungerade något vidare. Trots att jag försökte sprattla omkring i vattnet för allt jag förmådde så fick jag inte upp pulsen. Istället upplevde jag det som att jag längre och längre in i passet fick lägga mer energi på att istället behålla kroppsvärmen. Nerkylningseffekten är rätt stor på en tunn rackare som jag.