2011-07-05

Ansvar

Förra veckan fick jag en väldigt matnyttig kommentar på en av mina bloggposter. Kommentaren kom från en läsare och behandlade ett intressant ämne: Vems är egentligen ansvaret när en idrottare skadar sig? Utövaren eller tränaren?

Först och främst vill jag tacka Ulf för denna mycket genomtänkta fråga. Jag hoppas jag inte kliver Ulf på tårna här, men för att tydliggöra hans frågeställning så återger jag hans text i dess helhet:

Hej Patrik,

Jag tycker det är tråkigt att du skuldlägger dig själv för din skada när det är tränaren som är ansvarig. Som gammal löpare är det här en svår fråga när en löpare skadar sig. Är det mitt fel eller är det tränarens fel?

Enligt din beskrivning av träningspassen verkar du följa din tränares instruktioner till fullo. Det torde innebära att ansvaret ligger på tränaren.

Många tränare (enligt min erfarenhet) är dock inte de bästa på att ta lärdom av sina adepters reaktion på träning och avfärdar det med att det är sådant som händer eller att löparen är för vek. Jag vet inte hur din tränare är dock.

Men en sak är säker, det är tränarens ansvar när en löpare går sönder, om löparen följt programmet som tränaren gjort.

Hälsar
Ulf


Jag måste erkänna att jag vid de tillfällen då jag gått skadad egentligen aldrig tänkt i termer av vems fel det är att jag är skadad. Det som brukar uppta precis hela min sinnestillvaro är hungern att få komma tillbaka till löpningen. Att knyta handen i fickan och ställa in siktet på ett mål längre fram i tiden brukar fungera som utmärkt tändvätska för mig och har drivit mig igenom inte alltid så roliga eller motiverande rehabpass. Det som dock ibland tär ibland på sinne och motivation är de skador då man inte vet när man blir hel igen. Vissa skador är ju sådana att man inte kan ställa en fix tidpunkt då skadan är läkt och kroppen redo för löpning igen. Att inte veta detta skapar en ovisshet och den är mycket svår att hantera.

Kanske överdrev jag texten en aning i min tidigare bloggpost. Jag skuldlägger således varken mig själv eller någon annan. Men det innebär inte att jag ofta frågar mig själv eller min tränare vad som gick snett och hur vi i framtiden kan undvika detta igen. Att inte lära sig av sina misstag med följden att gå skadad ännu oftare skulle jag knappast förlåta mig själv för.

Och Ulf har delvis rätt när han poängterar att jag försöker följa min tränares instruktion till fullo. Men det ska dock tilläggas att jag inte följer dem helt slaviskt utan att själv vara införstådd med dess syfte. Är det något jag funderar på eller är oense om så bollar vi det fram och tillbaka tills vi båda enats om ett vettigt upplägg. Vet jag med mig att jag har en svår vecka med mycket jobb eller resor och inte kan genomföra mängd eller intervaller så enas vi alltid om det. Vi har en mycket öppen dialog och det är något jag verkligen uppskattar. Det är således ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som jag genomför intervallpass utan att vara helt överens med tränaren. Han är snarare den som dämpar mig och min iver att ibland stressa och pressa fram mer mängd eller intensitet på intervaller. Detta är dock en mycket individuell balans och egenskap. Jag tror mig vara en sådan person som behöver mer dämpning än peppning. Jag tillhör den kategori som ibland stoppar huvudet i marken och tränar ursinnigt utan att kanske reflektera över de negativa sakerna med det. Mer träning är inte alltid bättre. På samma sätt finns det de som ser på träningen på andra sätt. Vissa har motivationsproblem medan andra är osäkra på sin kapacitet. För dessa måste en tränare agera mental-pepp-coach och stimulera idrottaren så att den kan hitta rätt drivkraft och motivation. En tränares roll är således mer komplex än min som utövare. Efter ett nästan tio år långt och gott samarbete där vi har daglig kontakt mestadels per telefon eller mejl är mina starka och svaga sidor helt blottade för tränaren och vi kan varandra lite utan och innan.

Coach Lamas drar således upp de stora riktlinjerna för träningen och tänker samt planerar långsiktigt. Det är något jag är mycket tacksam för. Skulle jag själv skissa upp min träning skulle den tendera till att bli väldigt kortsiktigt inriktad. Mestadels bara fokus till kommande tävling och detta är givetvis ingen hållbar lösning i det långa loppet.

Så tillbaka till själva skadetillfället. Trots den täta kontakt som jag och min tränare har med varandra så har vi båda andra sysslor att ombesörja. Hur mycket jag än önskar det så är min tränare inte anställd på heltid och kan därför omöjligt följa varje steg jag tar. Istället måste det ske per distans i kombination med våra yrkesliv, min familj och tränarens alla övriga adepter. Dagen då jag skadade mig i låret var det mycket kallt och regnigt vilket kan ha varit en inverkande faktor. Vädret var dock väldigt svårt att förutse så ödet spelade oss ett litet spratt. Och med handen på hjärtat så var inte passet allt för blodigt. Det var 45 minuter i strax under 3:20-fart. Tittar jag på några av de grottpass jag genomförde veckorna innan Stockholm marathon så körde jag solo utan sparring 80 minuter i 3:20-fart och kryddade dessutom på den veckan med 20 mil träning. Men som alltid med skador är det en mycket svår balansgång. Ibland lyckas man hålla sig på rätt sida. Ibland inte.

Inga kommentarer: