2011-07-08

Hur får man tiden att räcka till?

Förra veckan fick jag ett riktigt matnyttigt mail från en av mina klubbkamrater. Kamraten, lås oss kalla honom för WW, frågade helt enkelt rakt på sak hur jag hinner med både heltidsjobb, en trebarnsfamilj och elitträning.

En sådan rak och ärlig fråga förtjänar självfallet ett lika ärligt svar. Jag kan inte minnas att jag någon gång på bloggen i närmare detaljer återgett hur jag lägger upp dagens alla aktiviteter för att hinna frigöra lite tid för löpningen. Och det kanske är lite synd? Jag vet hur jag själv uppskattar mycket från både Swyzaks och Anna von Schenks bloggar där de allt som ofta berättar om hur de sliter med allt från morgon till kväll och ändå hinner med att avverka en ansenlig mängd mil och intervaller. Och visst, jag känner igen mig i mycket av vad de beskriver och nickar allt som ofta igenkännande när jag läser deras alster.

Så varför har jag då själv aldrig återgett detta närmare på min egen blogg? Jag vet ärligt talat inte riktigt varför. Kanske för att jag skulle bli lite skrämd själv hur jag verkligen håller på och hetsar runt för att spara en minut hit och dit så man hinner pressa lite mer i löpspåret när man väl kommer ut. Men jag ska försöka ta mig samman och skriva ner lite om vad som driver mig och hur jag gör för att hinna med allt.

Utan omsvep eller bortförklaringar så ska jag försöka vara så ärlig som möjligt utan att försöka försköna det. Satsningen på löpningen är utan tvekan lite av ett egorejs och ibland får jag otroligt dåligt samvete och undrar vad jag egentligen håller på med. Jag vill helt enkelt se hur bra jag kan bli givet de förutsättningar jag har (jobb och familj). Men balansgången är mycket svår, precis som att hålla sig skadefri. Det kan lätt bli för mycket av den ena varan. Man vill ju gärna visa framfötterna på jobbet och självfallet spendera så mycket tid som möjligt med fru och barn. Och visst, ibland blir det lite slitningar och konflikter på hemmaplan. Och Frun min får ofta dra ett tyngre lass än jag kanske vågar erkänna för mig själv. Och detta är kanske en av anledningarna till att jag inte valt att skriva ner det i detalj då det då blir plågsamt tydligt. Så om min Fru, mot förmodan, läser dessa rader så vill jag passa på att tacka för all hjälp och stöd. Och jag borde nog vara betydligt bättre på att tala om det för dig. Jag ska försöka ta mig i kragen. Lovar!

Jag påbörjade min elitsatsning då jag var 26 år och Elias precis hade fötts. Innan dess hade jag inte sysslat med friidrott. Under alla de år jag sysslat med löpningen så har jag alltid haft familj. Jag vet inte hur det känns att komma hem efter ett hårt pass på kvällen och bara lägga mig i soffan för återhämtning. Inte heller vet jag hur det känns att ligga på läger tio dagar på hög höjd och bara mata pass efter pass. Frun min har ibland kommenterat min löpsatsning med att jag minsann inte höll på att harva runt så där när vi gifte oss. Och det ligger väl någonting (som så ofta) i det hon säger. Jag brukar åt andra sidan försvara mig med att jag paradoxalt nog förmodligen är en bättre make just på grund av just allt detta harvande. Skulle jag inte få springa så skulle jag nog gå ner i en djup depression och känna mig vingklippt. Och är man väl gift så är det ju bekant 'For better or worse' som gäller (för än är jag i alla fall inte utsparkad på gatan så något rätt måste jag ju ändå göra hemma!). Well, ni fattar. Så där håller det på. Vi älskar varandra. Och vi har tre underbara ungar hemma som håller oss ordentligt upptagna och sysselsatta. Livet!

Just löpningen är den enda sport jag faktiskt kan tänka mig att göra just en elitsatsning på. Var man än befinner sig så går det alltid att träna löpning. Det är en väldigt lättillgänglig sport och jag älskar den just för detta. Rik som fattig, ung som gammal, alla har möjlighet att snöra på sig ett par skor och sticka ut och rasta benen. En grundläggande förutsättning för att allt går ihop är just detta. Tillgängligheten.

Sedan har vi jobbet. Jag har en väldigt förstående arbetsgivare och ett yrke som ofta möjliggör lite extra långa luncher där jag kan sticka ut och köra lite distans. Visst, min egen insats är att jag tar mig till jobbet tidigare så jag hinner jobba in tiden som jag är ute i spåret. Men om det inte är några möten eller andra aktiviteter på jobbet så har jag ofta väldigt lätt för att planera in lite träning under arbetsdagen. Men självklart försöker jag att tjäna in varenda minut arbetsdagen. Jag har nästan alltid uteslutande med mig matlåda och lunchar mycket sällan längre än 25-30 minuter. Kanske inte alltid så roligt då jag har väldigt trevliga kollegor men för mig är detta livsnödvändigt om jag ska kunna frigöra tid för 20 km löpning om dagen.

En annan materiel sak som underlättat träningen i min vardag är löpbandet som klubben hjälpt mig med. Det har möjliggjort träning ibland då jag är ensam hemma med barnen. Elias och Venla är nu så pass stora att de klarar sig själva kortare stunder bara jag är hemma i huset med dem. Att bränna av lite löpning på bandet fungerar alldeles utmärkt. Ofta sitter barnen bredvid mig och lägger lite pussel eller ritar något. Kan man kalla det för familjeaktivitet?

Men varför håller jag på så här då? Det är ju inte frågan om några tider som man kan konkurrera med på global- eller Europanivå. Men åt andra sidan kan jag på de längre distanserna hävda mig mot åtminstone de bättre i Sverige. Inte heller kan jag göra några pengar på sporten så det är bara mig själv och min målsättning som driver mig. Jag är inte heller någon ungdom (även om jag började med löpning sent, 26 år) vilket ofta återspeglar sig mot majoriteten av de som jag konkurrerar med. Antingen är de yngre eller så har de ingen familj. Eller både och. Jag tror mig kunna träna nästan lika mycket och tillräckligt hårt som övriga konkurrenter. Skillnaden ligger i att jag inte har samma lyxiga återhämtning. Efter ett stenhårt pass kan jag inte gå hem och lägga mig på soffan. I samband med att jag fått frisedel från hemuppgifterna under träningspasset så ligger jag back på hemmafronten och har en hel del att stå i då jag kommer tillbaka. Ser jag till min egen träning så är återhämtningen är den enskilt viktigaste komponenten som får stryka på foten och som hämmar resultatutvecklingen och resulterar i skador eller överansträngningar. Tråkigt men sant. Men, jag har valt allt detta själv och skulle inte för allt i världen byta bort något. Jag är helt till freds med hur jag har det och känner en fullständig harmoni och motivation. Familjen ger så oerhört mycket tillbaka och framför allt barnen håller mig hela tiden på tårna och gör att jag känner mig ledigt ung!

En annan liten sak som faktiskt driver mig är att barnen (när de väl ser mig hemma) trots allt ser att deras far tränar sunt och hårt dag ut och dag in. Jag tror det här sänder ut en hel del signaler till dem som de omedvetet matas med. Jag har alltid själv jämfört mig med min egen far och hans träning och prestationer. Kunde han göra på en viss sak så gav jag min aldrig innan jag själv gjort det. Och naturligtvis måste man ju göra det bättre. Om barnen ser att man tränar två gånger varje dag så kommer de inte ens reflektera över det, det är en vardaglig komponent, en naturlig del av livet. Jag säger inte att man ska tokköra varje dag eller att man måste lassa in 20-mila-veckor men bara det att man investerar lite tid och energi i sin kropp är en viktig del i vårt allt mer stillasittande liv. I alla fall försöker jag intala mig själv detta. Att barnen får en sund inställning till träning och förhoppningsvis blir sugna på att träna löpning. Lyckas jag med något av detta är det värt allt slit jag lägger ner.

Slutligen några nyckelord som får det att fungera för mig:
- Förstående fru
- Planering
- Extrem målmedvetenhet

3 kommentarer:

swyzak sa...

Right on target Patrik, kunde inte sagt d bättre själv (även om jag inte e på din nivå).

Hempa sa...

Verkligen imponerande hur du får ihop livet med all den träning du lassar in. Vill man så går det, något du bevisligen är ett bra exempel på.

Patrik Engström sa...

Hempa:

Tack för pepp. Det är små marginaler men lite planering och vilja så går det ofta att pressa in mer än man tror.