2011-08-31

Magsjuka och friidrotts-VM

Egentligen inte mycket att tillägga. Gårdagen blev en ofrivillig träningsfri dag då jag drabbades av en lättare släng av magsjuka. Jag mådde väl inte direkt tipptopp men tack vare lite hjälp av farfar så kunde jag överleva dagen med lämning och hämtning från dagis och skola samt hantera Elias fotbollsträning under eftermiddagen.

Idag har dock hälsoläget stabiliserats sig en aning. Illamåendet och magknipet är borta men magen är fortfarande i obalans. Testade att avverka lite lätt distans på bandet medan Alvar sov lunch och det gick överraskande bra även om det blev två oplanerade toalettbesök under passet. Lugnar mig nu med kvalité några dagar tills magen återigen är lite i balans.

Annars har jag mestadels under dagarna och kvällarna frossat i all tv-sändning från friidrotts-VM. Det har varit riktigt bra tävlingar där några sticker ut från mängden. Först och främst tycker jag att de båda stavhoppfinalerna varit riktigt underhållande och spännande. Sedan var jag väldigt nöjd över att tonåringen James spurtade ner Merrit på 400m. Merritt fick som bekant sin dopingavstängning avkortad så han precis kunde ta sig till VM. Sånt gillar jag inte.

Herrarnas 110m häck-final var även den rafflande ända in på mållinjen och långt efter det att loppet var avslutat. Om det var korrekt att diskvalificera Robbles låter jag dock vara osagt. Iaaf brukar ofta i dessa situationer avlså protester (vill minnas att Kallur råkade ut för en liknande händelse för några år sedan) men inte i det här fallet. Även den franske 1500m-löparen Bala fick igenom sin protest efter hans fall under ett kvallopp.

Vad gäller långlöpningsdistanserna så är det bara att ta hatten av för Isabellah Andersson som gjorde en rock solid insats på damernas marathon och visade att hon verkligen kan vara med och kriga om de främsta placeringarna under ett mästerskap. Det ska bli oerhört spännande att följa hennes väg mot London OS 2012.

På både damernas marathon och 10000m visade de kenyanska löparna upp en imponerande bredd och laganda. De sprang precis som etiopierna tidigare gjort under mästerskap. Deras samarbete resulterade i guld, silver och brons på båda distanserna. Fantastiskt!

Det riktigt guldkornet var dock herrarnas 10000m. Vilken final och vilken stämning! Kenenisa Bekele tvingades dock kliva av efter lite drygt 6000m men jag hoppas innerligen att vi snart få se honom återigen på tävlingsbanorna. Förhandsfavoriten Mo Farah gjorde ingen besviken. Han följde sin plan nästan till punkt och pricka även om han kanske inledde sin spurt aningen för tidigt (600m kvar att löpa). Farah hade nog studerat sin 10000m-historia, går man ut i täten och gör sista varvet på 53 sekunder så räcker det till guld. Men inte i år. Den åtminstone för mig relativt okände löparen Jeilan bet i trots att Farah drygade ut sin ledning på bortre lång och var helt skoningslös över de sista 200m. Jeilan sprang det sista varvet på dryga 52 sekunder vilket är vansinnigt fort med tanke på att han hade 9600m i benen i mördande tempo fram tills dess. För att illustra hur snabbt det är så kan det jämföras med Moa Hjelmers 400m-lopp. Det gick ungefär lika snabbt. Visst, Jeilan hade en flygande start men hade säkert en hel del syra och flås i kropp och ben då han mosade ut på sista varvet.

Då herrarnas 10000m-lopp gick av stapeln var jag ute på mitt långpass. Jag följde det dock via radiosporten (tittade på tv-sändningen i efterhand). En verkligen sorglig historia. Eftersom Klüft hoppade längd just då bevakade radiosporten alla damernas hopp (läs: alla deras övertramp). 10000m-loppet däremot nämnde de knappt. Faktum var att det var först då det återstod sex varv på loppet (vilket inträffade när längdhoppstävlingen var avslutad) som de började referera loppet. Med fyra varv kvar upptäcker de att löparen som låg trea inte var Bekele utan Sihine eller Jeilan (de kunde inte se skillnad på dem). De hade alltså inte en blekaste aning om att Bekele långt innan klivit av. Och om man blandar ihop Bekele med Sihine eller Jeilan då har man verkligen inte följt långdistanslöpningen så som man borde om man ska vara sportkommentator. Bedrövligt.

2011-08-29

Kräftskiva i Hajstorp

Helgen inleddes i praktiken redan i fredags då familjen tillsammans med Mamma Marikas arbetskollegor tågade ner till Hajstorp för den årliga kräftskivan utmed Göta kanal.

Innan denna resa så kom farfar hem till oss under lunchen och hjälpte till att passa Alvar en liten stund. Tiden var knapp och jag behövde stressa igenom veckans andra intervallpass. Detta förlades då till löpbandet och bestod av en ett gäng tusingar i varierande fart och lutning enligt: 3x4km(3:00 +0.5, 3:04 +1, 3:08 +1.5, 3:12 +2), ståP: 45'', SPJ: 2'. Jag kände direkt under passet att jag inte var tillräckligt återhämtad sedan intervallpasset i Ursvik två dagar tidigare. Det är uppenbart att min kropp behöver mer än en dag mellan intervallpassen om den ska vara redo för hårda saker igen, i synnerlighet då jag under mellandagen pressar in lite drygt 20 km. Fick slita redan under första serien, tog mig nätt och jämnt igenom andra och körde bara två tusingar under den tredje och sista. Till på köpet var det väldigt varmt i källaren där jag har bandet. Ingen luftcirkulation och jag svettades kopiöst mycket. Så pass mycket att skorna blev genomdränkta och bandet helt halt av svett. Mot slutet av passet var det nästan så att jag halkade till i frånskjutet på bandet. Måste nog fixa en fläkt eller liknande så man får lite svalka.

Hur som helst så anlände vi till Hajstorp strax efter middag och tillbringade kvällen med god mat (mestadels kräftor) och trevligt sällskap. Under lördag var det lite familjeaktiviteter på förmiddagen och efter det passade jag på att avverka ett distanspass utmed Göta kanal. Riktigt vackert och inspirerande pass.

Söndagen blev en hektiskt historia. Under förmiddagen och en bit in på eftermiddagen hann vi med lite koordination och hjälp av farfar genomföra två barnkalas, ett långpass, en fotbollsträning och matshopping. Långpasset körde jag i närheten av Infra city (Upplands väsby) medan Elias var på ett kalas vid ett lekland. Jag kände inte till området men lyckades hitta en kraftigt kuperad motionsslinga på 2km. Denna snurrade jag runt i lite drygt 10 gånger och lyckades således skrapa ihop knappt 28 km under passet. Veckan summerades till 14 mil, ett långpass och två intervallpass. Ett väldigt lyckat och ett misslyckat.

2011-08-25

Fullträff i Ursvik

Igår var det dags att klättra lite i backarna vid Ursvik igen. Seas dök förbi mig strax innan 18 och tillsammans körde vi lite lätt jogg som uppvärmning till Överjärva gård där vi anslöt till Ursvikspåret. Efter lite löpskolning och stretch var det dags att sparka igång passet som skissades till: 5 km LT, 2x2.5km 10KPA/5KPA, 5km LT, PJ: 2'.

Vi inledde således första intervallen med 5 km i tröskelfart. Seas var på hugget från början och höll i taktpinnen inledningsvis. Killen är riktigt vass på utförslöpning och jag fick anstränga mig för att hänga på. Då det bär uppför är dock rollerna ombytta och så där höll vi på lite som en jojo. Fram och tillbaka. Första intervallen kändes helt ok och gick nog lite snabbare än jag hade räknat med, men så är det ofta då man triggas lite extra av sparring. Kroppen och benen var dock riktigt alerta och jag hade på känn att det skulle bli ett bra pass.

Efter den inledande femman var det två varv i 2.5km-spåret. Här lossnade det rejält för mig. Jag hade en kanonkänlsa i stigningarna och behövde inte ens ta i. Faktum är att jag nästan sparade mig lite under den första 2.5km-intervallen. Mäkta förvånad blev jag då jag klockade in sluttiden. Den var nästan 10 sekunder än jag någonsin sprungit sträcka. Två minuters pausjogg och sedan andra varvet i slingan. Även här fick jag på en bra intervall som visserligen gick någon sekund långsammare än den innan men ändå snabbare än jag tidigare presterat i spåret.

Efter detta väntade den avslutande 5km-intervallen tillbaka mot Överjärva gård. Förra veckan fick jag slita rätt hårt under denna sträcka men nu rullade benen på av sig själv och jag kunde konstatera efteråt att jag hade 7 sekunder snabbare snittid per kilometer och ändå lägre snitt- och maxpuls. Ett riktigt skönt besked. Det verkar som om de genomförda terrängintervallerna ger resultat. Nästan lite för bra och snabbt än jag hade vågats hoppats på. Fortsätter träningen klaffa så här så kommer det bli riktigt riktigt kul på Lidingöloppet om exakt en månad.

Också drar det sig ihop till Friidrotts-VM. Som jag har väntat. DN målade upp Isabellah Andersson som Sveriges största medaljhopp. Men jag måste erkänna att jag nog håller Green Tregaro som vårt största medaljhopp. Andersson har visserligen gjort 2:23.41 i år vilket placerar henne som sjua i världen men det ska tilläggas att hon efter denna fantastiska prestation varit skadad och blivit opererad. Hon hann visserligen bli hel till Göteborgsvarvet och Stockholm marathon men hon hade en god bit kvar då till toppformen. Frågan är alltså om hon hunnit komma tillbaka i form under tiden efter Stockholm framm tills nu? Jag är tveksam. Istället tror jag (och delvis hoppas) att några av de japanska damerna kan blanda sig i medaljstriden. De har ofta placerat sig långt fram i resultatlistan under mästerskap och i år avgörs loppet i varmt och fuktigt väder vilket kommer passa dem bra. Även Kina brukar mönstra starka lag som ofta springer bra under dessa väderförhållanden.

En annan höjdpunkt under VM kommer vara att följa min idol Yuki Kawauchi som var förste japan i Tokyo marathon i år och därmed kvalade in till Japans marathonlag. Att han dessutom gjorde det som amatör och visade upp en otrolig kämpainsats gjorde inte saken direkt sämre.

Men, hur jag än vrider och vänder på det så är VM:s absoluta höjdpunkter 5000m och 10000m. Och i år är det ännu mer spännande. Kommer den dubble världsmästaren och världsrekordhållaren Kenenisa Bekele till start? Det mesta tyder åtminstone att han gör det på 10000m. Bekele har inte tävlat på nästan två år, september 2009. Att han nu dyker upp direkt till VM är förstås inte en optimal förberedelse. Men bara han står där på startlinjen tror jag kommer sprida skräck bland hans konkurrenter. Skulle han vinna 1000m blir han den första löparen i historien som vinner VM fem gånger på raken. Han kommer främst utmanas av Storbritannien Mo Farah som haft en lysande säsong fram tills nu. Han är världsetta på båda distanserna och verkar kunna springa vilken typ av lopp som helst. Snabba från start eller långsamma lopp med våldsamma avslutningar. Från att för något år sedan varit lite av en udda löpare som ofta sprang lite för ryckigt så har han nu mognat och tagit ett rejält kliv i utvecklingen. En av anledningarna till det är förmodligen att han i början av året packade sina väskor och tog med familjen till Portland där han kan träna och överkavas av sin berömde tränare Alberto Salazar.

Som sagt, VM kommer bjuda på många munsbitar. Om nu bara mästerskapet kunde börja...

2011-08-24

Busy day

Alla tre guldklimpar.

Igår var ytterligare en sådan där dag då det är aktiviteter som avlöser varandra från det ögonblick man slår upp ögonen på morgonen tills man stupar i säng.

Morgon:
Väcka, klä, mata barnen. Vidare transport till skola och dagis.

Förmiddag:
Matning av Minstingen därefter tupplur för honom. Under denna skönhetssömn körde jag 18 km på löpbandet i källaren. Dusch och ombyte, sedan förberedelse av kvällens middag. När Alvar vaknade var det lite lek och bus med honom.

Eftermiddag:
Hämtning av Venla och Elias på skola och dagis. Hem, mellanmål och sedan vidare med alla tre barnen till Elias fotbollsskola.

Kväll:
Hemtransport. Möter Frun i dörren. Lämnar över alla barn och tar mig vidare in till Stadion och Långlöparnas kväll där jag ska jobba som speaker.

Natt:
Hem efter tre fantastiska fullmatade 10000m-heat. Dusch, käk och lite slötittande på tv i soffan. Sedan säng och sömn.

Venla efter en av sina många utflykter i blåbärsskogen.

Några korta rader om Långlöparnas kväll. Det var svalt i luften och helt vindstilla. Bättre yttre förutsättningar går inte att få när det gäller att springa bantävling. Den tävlingsflitige Haben Idris vann a-heatet efter sololöpning hela loppet på 29:56.38. Inte långt bakom sprang den skotske landslagsorienteraren med det eleganta löpsteget Scott Fraser in på 30:15.63. Bakom honom var Oscar Majling steget före Anders Dahl. Just den sistnämnde gjorde ett otroligt lopp. Att som 47 åring göra 31:27.25 är helt enkelt fantastiskt och mindre än 6 sekunder från Kjell-Erik Ståhls svenska veteranrekord i M45-klassen.

Avslutar dagens post med lite bilder från Finlandsvistelsen. Har haft dem liggandes ett tag och tycker att det är ett bra tillfälle att publicera dem nu!

2011-08-23

Helgsummering

Den gångna helgen blev en lite speciell sådan. Jag drabbades av ett mildare ryggskott eller ryggkramp som satte lite käppar i hjulen för mig.

Bakgrunden till det hela var att jag under en längre tid haft lite strul med nedre delen av min rygg. Jag fick den servad och reparerad hos kiropraktorn i onsdags. Saker och ting satt lite snett och placerades på korrekt plats. I fredags körde jag veckans andra terrängintervallpass. Denna gång körde jag lite kortare intervaller i Polisspåret och dess sågspånsspår. Fin böljande kupering och sugande underlag som blev ytterligare lite tuffare då regnet vräkte ner. Det jag sökte var flytet uppför backarna. En klok inledning på passet gjorde att jag successivt kunde öka fart och intensitet. En bra progressiv utveckling av passet där framför allt flytet i backarna kändes riktigt bra. En härlig känsla som jag tar med mig till kommande terrängpass.

Nackdelen var att ryggen strejkade ordentligt efter passet. Förmodligen hade det som tidigare legat i kläm så länge skapat en motreaktion nu när allt satt korrekt. Ibland blir det så. Fredagsnatten var inte kul då jag knappt kunde röra mig. Efter lite alvedon och voltaren blev det lite bättre under lördagen. Jag skar ner mängden en aning och körde två lättare pass på löpbandet som är skonsammare och mjukare. Under lördagsnatten blev ryggen svagt bättre och jag kunde faktiskt genomföra ett långpass med Herr Larm under söndagsförmiddagen.

Allt som allt skrapade jag ihop 14 mil innehållandes ett långpass och två pass med terrängintervaller. Det får man vara nöjd med då ryggen verkligen inte kändes bra under helgen.

2011-08-22

Första skoldagen

Dags för skoldag nummer ett.

Idag har jag tagit min son till hans första skoldag. Visst det är lite avdramatiserat med tanke på att han redan gått i förskolan med samma lärare, klasskamrater och lokal. Men det är trots allt något speciellt med den första riktiga skoldagen.

Jag minns inte så värst mycket av mina första år i skolan (förutom att jag spelade fotboll på rasterna) men en sak jag kommer ihåg är just den första dagen med dess upprop.

Så det var med både stolhet och en lätt släng av en tår i ögat som jag lotsade in honom mot klassrummet.

Snälla, kan någon hejda tiden.
Den går alldeles för snabbt.

2011-08-19

Första veckan avklarad

Fredag och första veckan på pappaledigheten är avklarad. Då återstår bara lite drygt 35 veckor på programmet.

Allting har hur som helst gått bra. Förutom Alvars feber i början på veckan så har han varit på bra humör och accepterat att det nu är pappa som är hemma och tar hand om honom på heltid. Visserligen har han sovit lite dåligt under nätterna men det kan nog förklaras med att han håller på att utveckla tänder på bred front.

Idag hade dagis och skola planeringsdag så alla barnen fick vara hemma med mig. Strax innan lunch begav vi oss till barnavårdscentralen för Alvars 8 månaders kontroll. Allt så bra ut. Lillgrabben följer de allmänna riktlinjerna vad gäller vikt och längd.

Så fort Mamma Marika kommer hem är det dags för veckans andra terrängintervallpass. Dessvärre visar vädret upp sig just nu från sin främsta höstsida. Det blåser rätt hårt och regnet faller ner. Terrängintervallerna är förlagda till Polisspåret som har sågspån som underlag. Regnar det tenderar spåret till att bli väldigt mjukt och tunglöpt. Bara att bita i och ladda lite extra.

2011-08-17

3x5 km terrängintervaller @3:30, PJ: 2.5'

Så har den terrängförberedande perioden inletts. Nu blir det mindre flacklöpning på bana och mer inslag av längre intervaller och snabbdistanser i terräng. Målet är att jobba upp lite mer backtålighet så jag kan forcera alla Lidingös backar om drygt en månad.

Igår var det alltså dags för det första terrängpasset. I samråd med Coachen så kom vi fram till en liten försiktig uppstart. Jag har känt mig lite sliten efter SM och är ännu inte tålig i kuperad terräng. Vi kom fram till tre stycken 5 km-intervaller i 3:30/km-fart med 2.5 minuters pausjogg. Platsen för detta Ursviks tuffa terräng.

Värmde upp med lätt jogg till Överjärva gård och anslöt mitt i 10km-slingan. Första intervallen kördes alltså därifrån till starten på spåret. Andra intervallen sprang jag i 5 km-spåret. Under dessa intervaller höll jag den aviserade målfarten. Som väntat kändes det bra på flacken men jag fick ta i lite mer än jag räknat med uppför i stigningarna. Under den tredje femman sprang jag första halvan på 10 km-spåret och avslutade den då jag var tillbaka vid Överjärva gård. Snittfarten för denna intervall sjönk en aning då jag tappade lite fart och rytm under de avslutande kilometerna. Anledningen till detta är att underlaget under det partiet är lite sämre. Mer stenar och rötter och jag kunde inte ta ut steget som jag önskade. Istället fick jag trippa fram lite och ta det säkra före det osäkra så jag inte råkade ut för någon stukning.

Skönt att ha genomfört det första terrängpasset. Det finns en hel del att arbeta på men grunden är god. Får jag bara några fler känningar i tuff terräng så ska det nog bli fason på bergsklättrandet i tid till Lidingöploppet.

2011-08-16

Pappaledighet för tredje gången

Den fem veckor långa och härliga semestern är slut.
Nu börjar en åtta månader lång pappaledighet.
Sverige är allt bra härligt.

Jag gör således min tredje pappaledighet. Jag har väldigt bra minnen från mina två tidigare och är övertygad om att jag och Alvar kommer ha det super hemma tillsammans. Det är dock lite skillnad med att nu ha tre barn att ombesörja på morgonen innan avfärd mot skola och dagis. Lite skillnad mot hur det var då man var pappaledig med Elias och inte hade andra tider och hållpunkter att följa. Nu är dagens rätt upphackat med leveranser hit och dit samt tider då Alvar ska äta och hinna sova en stund. Mitt bland allt detta har jag även planerat in att få till lite löppass tillsammans med honom i babyjoggern. Nåväl, det går säkert bra, bara man får planera in allt i minsta detalj.

Pappaledigheten började hur som helst med en rivstart då Alvar blev febersjuk under senare delen av helgen. Lillgrabben var kokhet och pressade upp kvicksilvret i termometern till knappa 40 grader. Men idag är han feberfri och det verkar som om han lämnat det värsta bakom sig.

För min egen del sparkade jag igång träningen direkt efter SM. Ben och kropp har väl känts lite halvslitna under dessa pass men det är bara naturligt efter en hårdare ansträngning. Veckan summerades upp till lite drygt 80 km samt avslutades med ett långpass i Ursvik under söndag. Ursvik lär det bli flera känningar i framöver. Nu ska det jagas höjdmeter fram till Lidingöloppet om knappt 1.5 månad.

2011-08-15

SM 2011

Halvvägs genom loppet.
Foto: Thomas Windestam.


Lite överraskande har jag under helgen genomfört mitt femte svenska mästerskap. Detta var inget jag hade som mål under säsongen, allra minst efter Stockholm marathon. Men Coachen lyckades övertala mig och till slut var det således dags att bege sig till Gävle och Gunder Hägg-stadion för 10000m.

I bilen packade jag, farfar, Mamma Marika, Alvar och Venla in sig. Elias stannade hemma tillsammans med farmor och höll ställningarna där. Vi har nu blivit en ganska stor familj och bilen räcker helt enkelt inte till att transportera alla familjemedlemmar och farfar.

Strax efter fem anlände vi till arenan och Coachen som redan var på plats överlämnade nummerlapp och därefter prickade jag av mig på startlistan (något man alltid gör när det handlar om banlöpning). Sedan sprang jag runt och försökte ragga upp en mikro så jag kunde värma på Alvars barnmat samt min egen medtagna mat vilket visade sig vara svårare än jag hade trott. Tillslut hittade jag en liten hamburgerkiosk där jag tiggde in mig och lånade deras mikro för en kort stund.

Efter detta var det dags att sätta igång med uppvärmningen. Benen kändes väl lite si så där. Ingen direkt pangkänsla men så är det ytterst sällan inför en tävling. Vädret var riktigt bra med cirka 20 grader och solsken samt svag vind.

20 minuter innan starten var det calling. Då måste alla löpare som prickat av sig på startlistan gå till ett tält där man visar upp sin nummerlapp för en funktionär. Efter detta kontrollerar de så att utrustningen är korrekt. Exempel på detta är att spikarna på skorna inte är för långa och att man har reglementsenliga linnen där reklammärkena inte är för stora.

19:15 gick starten för loppet. Av 18 föranmälda kom bara 12 till start. Naturligtvis ganska klent med så här har trenden varit de senaste åren. Den absoluta toppen har även den blivit svagare då varken Musse, Sjökan eller Skoog antingen har lagt av eller inte tävlar på bana. Men stimmet strax bakom den absoluta täten har hårdnat en aning anser jag och det finns nu ett gäng olika löpare med hög kapacitet. Såväl unga som lite äldre.

Uhris, en av favoriterna, tog kommandot direkt efter starten och jagade upp en liten ledning. Den tätades dock ganska omgående av Peter Gross och Adil Bouafif. Bakom dessa herrar radade den andra klungan upp sig bestående av Lerdahl, Borg, Andersson, Larsson, jag, Löfås och Widing.

De första kilometerna låg farten strax över 3:00/km vilket var aningen snabbare än jag hade velat öppna med. Jag ville dock inte tappa klungan för snabbt och försökte gå med den så länge som möjligt. Fältet var dock relativt samlat efter halva sträckan. Jag tror Uhris, Gross och Adil passerade 5000m på strax under 15:20 medan den jagande klungan där jag befann mig i hade cirka 15:28.

Ungefär här sprack fältet upp ordentligt. Tättrion ökade tempot markant under den avslutande halvan och jag tvingades släppa min klunga. Någon kilometer senare passerade jag en tröttnande Widing och Löfås som hade växeldragit med mig lämnade även han en lucka. Den avslutande hälften av loppet fick jag således springa solo vilket naturligtvis inte var stimulerande varken för skallen eller varvtiderna. Jag fick även lite problem med ett svagt håll. Kanske berodde detta på mitt sena middagsuttag innan start? Jag tappade värdefull tid då jag sprang omkring och jagade en mikro för att värma Alvars och min mat och fick i mig den lite för sent. Hur som helst så tog jag in på Patrik Andersson framför mig och med sex varv kvar skulle jag just passera honom. I samma ögonblick klev han dock av och det var återigen vakumlöpning i ett par varv in mot mål.

Mot slutet gjorde Majling en strong forcering och jobbade sig upp genom fältet och tog in på mig. Coachen som skrek varvtider informerade mig om detta och jag kunde hålla honom på ett hyfsat tryggt avstånd bakom mig.

In i mål som sjua med tiden 31:11.50 vilket innebar att jag tappade 15 sekunder under andra halvan. Jag hade egentligen trott att jag skulle tappa mer på grund av sololöpningen och den aningen för hårda öppningen men jag måste trots allt hållit ihop löpningen något sånär. Splittarna under loppet blev 15:28 och 15:43. Loppet var faktiskt pers både vad gäller tid och placering vad gäller SM-sammanhang. Detta är lite märkligt. Jag har under många år varit mer preppad och för just mildistansen och mer tränad för bana. Ändå har jag aldrig sprungit snabbare än 31:24 på SM. Nu med nästan två års frånvaro från banlöpningen och med ett marathonfokus så gör jag 31:11. Visst var det lite ovant att springa de 25 klassiska varven på tartan men samtidigt var jag nöjd med prestationen och tiden. Att göra en tid ner mot låga 31 rakt upp och ner på ett SM utan förberedande bantävlingar var inget jag hade räknat med. Med lite mer banvana och press under den andra halvan så hade jag gått under 31.

Längst fram spurtade Adil ner Uhris och tog segern. Kampen och tredjeplatsen var verkligen spännande. Gross som länge gått med Adil och Uhris hade släppt en liten lucka och blev ikapp sprungen av Lerdahl. Lerdahl grillade Gross mot slutet men tillslut kunde Gross svara och med ett starkt avslutande varv skakade han av sig Lerdahl och tog ett mycket meriterande brons på distansen.

Kort och gott så var det kul att comebacka på banan och SM i Gävle var verkligen en härlig upplevelse med bra atmosfär. Stor skillnad mot hur det till exempel var senast jag sprang SM 2009 i Malmö. Då var det nästan helt tomt på läktarna och någon publikfest var det definitivt inte tal om. Det som dock var riktigt dåligt var de två som agerade speakers. De hade fullt fokus på kast- och hoppgrenarna men inte ett ord förutom under starten för löpgrenarna. Verkligen genomusel bevakning. Det nämnde ingenting om loppets karaktär, vilka som gjorde tempoökningar, varvtider eller km-passeringar. Farfar filmade en hel del från loppet och under alla dessa filmklipp så säger speakrarna inte ett ord om 10000m-loppet. Bedrövligt. Under min uppvärmning så sprang damerna samma distans och normalt sett brukar jag kunna höra hur loppet gestaltar sig via de som refererar loppet. Denna gång hade jag inte en blekaste aning om vem som anförde täten eller hur loppet utkristalliserade sig. Jag har full förståelse för att de som är speakers inte alltid är så pålästa om vissa grenar de normalt sett inte följer. Men nu snackar vi om ett SM-arrangemang och då är arrangörerna skyldiga att hitta någon eller några ersättare som kan referera loppet på ett sådant sätt som gör mästerskapet och dess arrangemang rättvisa.

Resultaten »

Två varv kvar innan målgång.
Foto: Thomas Windestam.

2011-08-11

Lugnet före stormen

Är åter på svensk mark och det känns bra. Under gårdagen kom farmor och farfar över till Finlandslandet och vi passade då på att utöva lite sightseeing i hamnstaden Borgå. Efter det stundade det båtresa hem till Sverige. Under resan lekte barnen som sig bör på leklandet och senare under kvällen åt vi god mat på restaurang.

Idag har jag försökt ta det så lugnt som möjligt och konservera energi. Lite uppackning har jag dock kostat på mig men mycket mer än så blir det inte. I morgon under eftermiddagen styr jag kosan mot Gävle och SM. Det ska bli både kul och spännande att få mäta mina krafter mot de bästa svenskarna på 10000m. Återkommer med rapport.

2011-08-09

10x1000m @3:08->3:04, PJ: 200m @50''

Så var det sista genrepspasset inför SM avklarat. Coachen hade skissat upp 10x1000m @3:08->3:04, PJ: 200m @50''. Det osade alltså tusingar vilket inte tillhör vanligheterna. Upplägget var att köra de två första varven på 75'' för att således ha 2:30 vid 800m och där lägga in en tempoökning sista 200m in mot mål.

Dessvärre blåste det kraftigt under dagen varefter jag valde att försöka vänta ut blåsten. Till slut hade dock klockat blivit så mycket att jag var tvungen att bege mig ner till idrottsvallen ändå. Vinden mojnade inte som jag hade hoppats på.

Det som dock kom att störa mig mer var min oroliga mage. Den var inte alls på humör och betedde sig allmänt otrevligt redan på uppvärmningen. Jag valde dock att sparka igång passet med förhoppningen att den skulle lugna sig och rätta in sig i ledet. Så blev det naturligtvis inte. Jag landade in de tre första runt 3:05 men fick lägga allt mer energi på att hålla magen under kontroll. Efter fem tusingar så fick det vara nog. Jag fruktade ett snabbt skogsbesök men upptäckte då till min förvåning att det bakom två redskapsbodar fanns en bajamaja precis vid långsidan där jag startade mina intervaller. Detta passade lustigt nog ganska bra då jag hade ett inplanerat skobyte efter fem intervaller.

Sagt och gjort så tog jag skorna i händerna och bokstavligen rusade in på toa och kombinerade besöket med ett skobyte. Alltsammans var över på 72 sekunder vilket måste betraktas som ett lika prydligt som svårslaget pers. Ut igen på de avslutande fem tusingarna och nu gick det naturligtvis lättare. Farten skruvades upp en aning och jag kunde lägga några av de avslutande tusingarna ner mot låga 3:00.

Coachen hade försökt dra ner på farten men kompensera detta med lite styggare pausjogg under den andra hälften (<50''). Nu blev pausjoggen 50'' rak genom hela passet men jag får väl försvara det med att jag landade in den sista fem tusingarna under den angivna målfarten.

Passet var väl ingen direkt fullträff. Blåsten störde men framför allt magen gjorde löpningen svår. Enda trösten är väl att jag sprang intervallerna snabbare än den ursprungliga skissen. Kan jag genomföra ett sådant pass solo med dessa förutsättningar så finns det betydligt mer att hämta in på fredag då det vankas 25 stygga tartanvarv i Gävle på Gunder Hägg-stadion.

2011-08-08

Back in Town

Så är vi äntligen tillbaka i civilisationen (läs: Helsinki). Blåbärslandet har vi lämnat bakom oss och ersatt det med internetuppkoppling och tartanbana.

Mycket märkligt att komma tillbaka efter tio dagar utan någon som helst möjlighet att hålla sig uppdaterad om vad som sker i omvärlden. Jag förstår som bekant inte ett ord av vad de säger på tv-nyheterna och inte bättre blir det av att läsa nyhetstidningarna. Som ni säkert förstår fanns det en hel del att ta igen då jag igår kväll väl kunde koppla upp datorn.

Idag har vi inte gjort många knop på hemmafronten. Vi har packat upp en del och barnen har lekt tillsammans med sina kusiner. Jag själv går mest och tittar på träden. Det blåser nämligen en hel del och jag gör mitt bästa för att försöka vänta ut den ganska kraftiga och störande blåsten. Att se hur grenar och löv yr omkring på träden ger en bra indikation om hur mycket det blåser. Därav trädtittandet.

Det stundar alltså genrepspass inför SM och jag ska ut och äntligen få nöta lite tartanvarv. Skallen och kroppen är pepp och jag hoppas således på ett gott utfall på passet. Om det nu bara kunde blåsa lite mindre...

2011-08-05

Bantävling

Blåbärsplockandet fortsätter. Precis på samma sätt som jag jagar mil jagar Mamma Marika, barnen, mormor och morfar de eftertraktade blåa bären. Skogen fullkomligt kryllar av dem (bären alltså, inte mil) och fångsten är nu uppe i 80(!) liter. Innan hemresan nu på söndag så kommer nog 100-liters-barriären spräckas. Jag undrar lite oroligt var allt ska frysas in?

Igår tog vi dock en välbehövlig paus i plockandet och åkte till en kuststad nära ryska gränsen. Strålande väder gjorde tillvaron riktigt behaglig och vi varvade prommenader utmed vattnet med lite god mat och sightseeing vid stadens slott.

Jag har fått några kommentarer angående min tveksamhet om SM kommande fredag. Jag kanske har uttryckt mig vagt men anledningen till att jag tvekat har inget att göra med att jag inte anser SM vara tillräckligt motiverande. Snarare tvärtom, efter snart åtta års löpning på hyfsad nationell nivå så är det just mästerskapen som kittlar lite extra och skapar nerv. Men det är just vid dess mästerskap som de allra bästa ska komma till start. För mig kändes det självklart att ställa upp i Terräng-SM och Stockholm Marathon. Lika självklart är det inte nu till SM. Anledningarna är många. Först och främst så harmoniserar inte marathonupplägget perfekt för kortare distanser. Vidare jämför jag (tyvärr) alltid med mina bättre tider och pers på distansen och om jag känner jag är för långt ifrån toppformen så tappar jag lite motivation. Slutligen har jag inte tävlat på bana sedan september 2009, alltså nästan två år utan en bantävling.

Att tävla på bana skiljer sig lite mot att tävla på landsväg. På bana handlar det om att sätta en viss pace så nära gränsen av vad man klarar av för distansen och sedan mer eller mindre försöka hålla den hela vägen. Ett bra framgångsrecept är att genomföra några tävlingar hyfsat nära inpå varandra. Man blir tryggare och hittar gränsen för vilken fart man ska hålla per varv. Ofta har man en positiv utvecklingskurva om man kör ett flertal lopp nära varandra. Vart jag vill komma med detta resonemang för min egen del är att jag är lite ringrostig, dels på grund av mitt maraupplägg och dels för att jag både tränat och tävlat på bana extremt lite under de två senaste åren.

Men som jag tidigare varit inne på så har de senaste veckornas förändring i träningsupplägg upplevts som väldigt stimulerande, mycket på grund av variation och gott utfall. Kroppen känns även väldigt rapp och fräsch. All blåbärsplockning och bad verkar göra susen för återhämtningen mellan träningspassen.

Förutom de rena distanspassen så har jag två hårda pass kvar att genomföra, idag och på måndag. Om jag inte gör bort mig på dessa så talar det mesta nog ändå för en start.

2011-08-03

Intet nytt

Egentligen inte mycket nytt att rapportera för dagen. Tillvaron här vid sommarstugan i utkanten av Kouvola är lättsam och behaglig. Solsken, bad och lek. Till detta kryddas tillvaron av bärplockning, bastubad, pingis och löpning.

Idag är det mindre än tio dagar till SM i Gävle och jag måste snart fatta ett slutligt beslut om jag ska ställa upp eller om det blir backbestigning under Midnattsloppet istället. Lite kluven. Hade egentligen inte SM som en tävling jag skulle ställa upp i. Den långa marathonsatsningen har trimmat upp mängdtålighet och uthållighet men försämrat snabbheten. Åt andra sidan har de få veckorna med banträning och milen-fokus gått överraskande lätt och med lovande utfall. Frågan är om jag med några månaders fortsatt fokus på bana skulle kunna hota mitt milpers. Ska jag erkänna så har denna ändring i träninfsupplägg upplevts som stimulerande och kul. Lite sugen på att göra en ny bansatsning. Men icke. Det är marathon som fokus ligger kring och en uppsnäppad snabbhet kommer öven vara bra att ha i bagaget för den långa och krävande maradistansen.

Så, om det blir SM nästa vecka är det snart dags att dra ner på mängden för att försöka åstadkomma en liten formtoppning. Fokus kommer ligga på de två återstående intervallpassen. Det första nu på fredag (landsväg) och det andra på måndag (bana). Bara att hoppas på goda utfall då för att stärka såväl kropp som självförtroende.

2011-08-02

Blåbär och landsvägsintervaller

All den här lediga tiden i Finland verkar bryta ner mig bit för bit. Inte nog med att jag nu spenderat en ansenlig mängd timmar i skogen med att plocka blåbär. Jag har till på köpet börja snitta in flera bad per dag. Detta är högst ovanligt. Normalt sett plockar jag inte bär. Och jag badar i regel aldrig såvida det inte är +30 grader i vattnet vilket det dessvärre aldrig är varken i Sverige eller Finland. Till och med barnen har börjat tvivla på sin far. Va, ska du bada igen? är vanliga kommentarer nu för tiden.

För att balansera upp all denna urspårning så vankades det långitervaller idag. På skissen stod det 5x2 km, PJ: 2'. Men efersom det inte finns någon bana i närheten där jag befinner mig så var jag tvungen att utföra passet på landsvägar. Inte helt optimalt eller stimulerande att bränna intervaller på en 80 km-väg där bilförarna i regel ligger i dryga 100 km/h. Ett annat problem är att landsvägen är ganska böljande och kuperad. Jag tog bilen och försökte reka upp en så flack sträcka som möjligt med det är svårt då intervallens mängd var så pass lång som 2 km. Så, det fick bli ett mellanting, bara att göra det bästa av situationen.

Etter år av sammarbete vet Coachen hur jag fungerar. Jag vill mäta allt. Och med tanke landsvägen och dess kuperig ville han avstyra mig från att stirra mig blind på klockan och dess fartangivelse. Alltså avverkade jag de fem 2km-intervallerna utan att lika på klockan. Bara slå på och slå av. För att hämnas lite skar jag ner joggvilan från två minuter till 70 sekunder. Under förra veckan hade jag vissa intervaller där jag bara hade 100m pausjogg på 25 sekunder, så någon måtta fick det ju vara. Öppnade med pigga ben och hittade ett vad jag upplevde vara en bra fart. Föga visste jag att jag trots kuperingen landade in dessa för snabbt. De två första landades in på 6:06, alltså 3:03/km vilket var för tufft. Höll ihop det någorlunda på de två påföljande men under femte och sista var jag plågad. Snittet för intervallerna blev höga 3:05/km vilket egentligen är bra med tanke på förutsättningarna men jag hade nog önskat att jah öppnat lite lugnare och avslutat starkare.

2011-08-01

Back in Finland

Så var det ny månad, augusti. Tänk vad tiden går fort, om några veckor kommer det stå några barn utanför dörren och sälja jultidningar. Det kändes nästan som igår då sommaren var på väg att börja och semestern lurade runt hörnet. Nåväl, familjen har fortfarande lite lediga verkor kvar och just nu befinner vi oss vid en sommarstuga i Finland nära Kouvola.

Vi har haft bra väder ända fram tills idag. Sol, bad, bastubad och grillning har varit stående punkter på agendan varje dag. Barnen och Mamma Marika har även spenderat en ansenlig tid i skogen och gjort sitt bästa för att rensa den ren från blåbär. Mäkta imponerad över deras plockande, framför allt Venla har blommat ut och fullkomligt tigger om att få gå ut och plocka. Normalt sett är det Marika som Ville stanna kvar i skogen längre tid men nu har hon fått hård konkurrens av sin dotter.

Jag själv har även fått lite tid över till träning. Under helgen avverkade jag ett långpass på två timmar som trots ensamheten kändes ganska ok. 14 mil skrapade jag ihop under veckan som bland annat innehöll två goda banintervallpass samt ett långpass. Denna vecka måste jag även avgöra om det ska bli start på SM i Gävle om två veckor. Banträningen har onekligen gått över förväntan så det är inte omöjligt att det blir en start på 10000m.