2011-09-28

Lidingöloppsreflektioner del 1

Nu har det gått några dagar sedan Lidingöloppet och jag hunnit smälta loppet och alla dess intryck. Känslan är fortfarande att jag är lite småbesviken. Jag ville ha en tid ner mot 1:45 men fick inte ihop det riktigt under loppets sista mil varefter den möjligheten slank mig ur händerna.

Benen kändes rakt igenom riktigt bra. Jag stumnade inte till varken i vader eller lår och hanterade terrängen och distansen bra. Det skiljer sig lite mot mina tidigare lopp vilket kanske kan förklaras med att jag är uthålligare nu med tanke på marathonträningen. Det som däremot begränsade mig under sista milen var flåset. Jag fick en svacka efter backarna vid Grönsta och hade sedan svårt att få tillbaka flytet. Jag hade ingen rygg att följa och kände att pumpen fick jobba lite för hårt mot slutet.

Det är svårt att exakt veta hur jag skulle anpassat träningen bättre men kanske borde jag lagt in lite fler längre snabbdistanser i terräng för att påfresta pumpen samtidigt som benen är sänkta med lite mer kilometer? Jag roade mig med att jämföra mina tre senaste Lidingölopp och mellantiderna därifrån:

2011: 34:42 / 35:49 (1:10.31) / 36:38 (1:47.09)
2009: 35:19 / 35:55 (1:11.14) / 36:51 (1:48.05)
2007: 35:07 / 35:28 (1:10.39) / 36:25 (1:47.04)

Det som skiljer sig mellan 2007 och 2011 är att jag öppnade lite hårdare första milen men sedan medvetet tog det lite lugnare under den svårlöpta delen av andra milen. Gemensamt för de tre loppen är att jag har problem under den sista milen oavsett om jag var tränad för milen (2007 och 2009) eller marathon (2011). Ett av huvudmålen med träningen inför nästa års Lidingölopp blir till att optimera den så jag klarar sista milen på ett bra sätt.

Hur som helst så ekar det ganska tomt i spåren under tävlingen. Det skrivs mycket i media om hur få svenskar som kan prestera bra tider. Och det stämmer, det är väldigt få löpare som klarar av att göra tider under 1:50 (17 stycken), ännu färre under 1:45 (6 stycken) och bara en ynka under 1:40. Hur bör arrangören göra för att locka fler löpare att ställa upp? Jag tror de måste försöka anamma det tänk som Stockholm marathon har. Skicka ut personliga brev till några av landets starka löpare och bjud in dem. För de som kommer utanför Stockholm kan de erbjuda gratis hotellboende dagen innan tävlingen. I vissa fall bör man överväga startpengar. Stockholm marathon har det och lockar betydligt fler elitlöpare till start, såväl svenskar om utlänningar. Och priserna. Eller jag vet inte om man ens ska kalla det priser. Under 2009 var jag elva (fjärde svensk) och vann tillsammans med FK Studenterna lagtävlingen. Priset för detta blev två stycken handdukar. I år blev jag nia och femte svensk och vann då en pikétröja. Antingen har man priser eller så har man det inte. Det här mittemellan skapar bara irritation. Och med tanke på Lidingöloppets enorma budget så borde man nog ha ganska goda möjligheter att hosta upp lite bättre priser eller till och med prispengar. Lidingöloppet har hos mig en stark plats i mitt löphjärta. Jag gillar loppet. Jag vill springa loppet. Men snacket som går då jag frågar varför några av mina konkurrenter inte kommer till start är att det är utsugarloppet nummer 1. Och det är minsann inget smickrande omdöme.

Så vad gör Lidingöloppet i år istället? Tja, man lägger på en avgift på 40 kr för att frakta väska med ombyteskläder från Lidingövallen till Grönsta gärde? Det är verkligen snålt! Och då ska vi passa på att nämna att startavgiften till loppet är ganska väl tilltagen. Det är som bekant ett stort uppsving för löpningen bland den stora massan. Frågan är hur långt de kan pressa det hela innan folk reagerar?

2011-09-27

Lunginflammation

Som jag hintat om i några av mina tidigare bloggposter så har Elias varit sjuk hemma tillsammans med mig den senaste tiden. Exakt tolv dagar för att vara exakt. Tolv dagar är en väldigt lång tid för en sjuåring att vara sjuk och hade jag inte under denna period varit pappaupptagen och ändå disponibel hemma så hade jag väl tvingats ta ut tjänstledighet från mitt jobb.

Redan förra veckan besökte jag vår husläkare men fick då svaret att detta säkert bara var en regelrätt förkylning, inget att hetsa upp sig för. Men jag hade på känn att något var fel. Elias hosta lät inte som en vanlig rethosta utan lät mer som om han hamnade i andnöd. Feber hade han normalt sett inte under dagen men vid middagstid kickade den in och var ofta runt 38-39 grader.

Igår fick det vara nog. Jag kontaktade husläkaren igen och fick en tid. Jag beskrev (återigen) läget och sa att det här inte kunde vara någon vanlig febersjuka. Istället misstänkte jag lunginflammation. Nu såg läkaren mer bekymrad ut och ordinerade snabbt blod- och urinprov. Raskt vidare till laboratoriet där dessa prover genomfördes. Sedan väntan på att dessa värden skulle analyseras och sedan tillbaka med svaret till läkaren. Vänta på att läkaren skulle få en lucka att kika på svaren. Jepp, här försvann större delen av förmiddagen. Sjukhusmiljö. Inte min favorit atmosfär.

Både blod- och urinprovet visade dock inget fel. Jag stod på mig och frågade om vi inte kunde göra en lungröntgen för att vara på den säkra sidan. Läkaren gick med på det och skrev ut en remiss redan samma dag. Hem i rask takt för att mata Alvar och sedan vidare igen till Löwenströmska sjukhuset och deras röntgenavdelning. Ny väntan på ledig tid och sedan två snabba röntgenkort. Jepp, här försvann större delen av eftermiddagen. Sjukhusmiljö. Inte min favorit atmosfär.

Röntgensvaren skickades direkt tillbaka till läkaren. Under den tiden hann jag bränna tillbaka till Silverdal och hämta upp Venla från dagis. Bege mig hem och utfodra mig själv och barnen. Kort därefter ringde läkaren upp mig och meddelade att röntgenbilderna visade tydlig lunginflammation på Elias vänstra lunga. Penicillin skrevs direkt ut och intogs så fort som möjligt av Elias. Nu drygt ett dygn senare är han markant bättre, hostan börjar ge med sig och febern har vi inte sett ett spår av.

Elias har under dessa dagar varit lite understimulerad och klättrat lite på väggarna. Det är en extremt peppad och sugen 7-åring som imorgon återvänder till skolan och kamraterna.

2011-09-26

Lidingöloppet 2011

På väg mot mål.
Foto: Mikael Stralje


Lidingöloppet 2011 är lagda till handlingarna. Det gick inte riktigt så bra jag som jag hade tänkt mig, åtminstone vad gäller mitt tidsmål. Placeringen åt andra sidan blev lite bättre än jag hade räknat med men det var inte det jag primärt var ute efter.

Lördagen bjöd på strålande vackert väder. Solsken, en temperatur runt 12-14 grader samt lite svag vind. Bättre förutsättningar än så här får man inte inför ett Lidingölopp. Under natten hade jag fått sova hyfsat bra då Alvar hållit sig lagom lugn. Kropp och ben hade dessutom innan loppet varit riktigt på topp så jag hade förhoppningar om att äntligen få på ett bra rejs och en tid ner mot 1:45.

Kom iväg bra i starten och efter någon inledande kilometer hade jag hittat rytmen och flytet samt tagit mig förbi de som i vanlig ordning tokrusar i starten. Jag hann knappt notera de två kenyanerna som drog iväg i ett galet tempo direkt från start. Redan där insåg jag att det med största sannolikhet skulle resultera i att någon av dem inte skulle ta sig till mål. Strax framför mig hade Lasse, Algers och David Nilsson bildat en klunga som jag så sakteligen fick se utöka avståndet ända tills jag inte längre hade dem i sikte.

Bakom mig smög sig en välbekant skugga upp. Kepsen, löpstilen och andhämtningen skvallrade om att det var träningskamraten och kollegan Jonas Buud som parkerat bakom mig. Jag hade bytt några ord med honom innan start och han deklarerade att formen sedan 100km-VM varit lite upp och ner. Han var lite osäker på hur formen skulle vara idag. Jag insåg att det förmodligen skulle bli jag som fick ansvara för farthållningen. Som jag delgett tidigare var detta inget som jag egentligen störde mig på. Jag var primärt ute efter att få till en bra tid, placeringen var inte lika viktig.

Och så här såg det ut under merparten av loppet. Jag agerade draglok och landade in de flesta av kilometerna stabilt runt 3:30. Första milen löptes nog på aningen för hårt och klockades på 34:42. Allt kändes dock strålande. Skallen var fokuserad och benen var pigga och alerta. Den tredje femman är lättlöpt och även har hamnade snittet runt 3:30. Partiet mellan 15 och 20 km är dock banans svåraste och här valde jag medvetet att dra ner på tempot en aning för att inte slita ut mig för mycket till den erkänt svåra sista milen. Planenligt sänkte jag snittet för dessa kilometrar och hade 1:10.31 efter 20 km vilket innebar att andra milen passerats på 35:49. Så här långt kändes allt ok och jag hade följt min plan nästan till punkt och pricka.

Jag och Buuden. Buuden och jag.
Foto: Micke Sjöblom (Zebrabild)


Buuden och jag är konstruerade lite olika vad gäller vår förmåga att forcera Lidingös terräng. Jag är stark uppför och Buuden stark nerför. Det hela resulterar i ett litet jojo-förfarande. Under den svåra femman mellan 15 till 20 km så sträcktes gummibandet mellan oss ut några gånger och det var nära att jag fick en lucka här. Buuden är dock så pass skicklig på utförslöpning att han lyckades täta dessa små försprång.

I stigningen efter Grönsta gärde tappade jag flyt och rytm. Jag fick en svacka och fick bränna en hel del energi i klättringen samt för att komma tillbaka till marchfart efter backarna. Ungefär här började också snittiderna försämras och jag började inse att det skulle bli svårt att matcha mitt tidsmål. Fram tills nu hade jag förlitat mig på min egen förmåga att hålla fart men här hade jag nog behövt en eller flera ryggar att fokusera på och följa. Då jag fortfarande agerade draglok så tappade vi således fart.

Strax innan Abborrbacken började jag dessutom inse att då jag inte blivit av med Buuden fram tills nu så var det klar fördel för honom under de avslutande fem kilometerna in mot mål och jag reviderade då min taktik till att försöka följa honom och dra det längsta strået vid en eventuell spurt. Strax efter Abborrbacken gör Buuden ett ordentligt ryck och skapar direkt en lucka. Han verkar ha fått helt nya krafter och det är lönnlöst att försöka följa honom. Hade det varit en långsam successivt ökning hade jag övervägt att gå med men detta ryck var för kraftigt och jag vågade inte gå mig stum direkt efter Abborren.

Hatten av till Buuden som utförde detta perfekt taktiskt. Buuden såg oförskämt stark ut sista fem in mot mål och kunde successivt utöka avståndet till knappt en minut. Karln hade ju dessutom för två veckor sprungit 100 km-VM/EM och placerat sig som EM-3a! Buudens återhämtningsförmåga är rent ut sagt fenomenal. Till på köpet har han en liten annorlunda träningsfilosofi än jag själv och den stavas mängd. Jag måste erkänna att jag både är imponerad och överraskad av att han trots den mängdträning han bedriver som ultralöpare ändå besitter snabbhet. Jag tror inte det upplägget skulle fungera på sträckor upp till halvmarathon men på Lidingöloppet och marathon fungerar det uppenbarligen. Intressant!

Hur som helst så lyckades jag slänga in några 3:30-kilometrar fram till Golfbacken där det återigen var tungt. Men som jag själv sa då jag blev intervjuad av DN (se artikel) så är man nästan i mål då och det var bara att bita i den sista lättlöpta kilometern. Jag visste redan att jag hade missat mitt tidsmål och struntade egentligen i vad tiden blev. I mål hade jag 1:47.09 vilket innebar att jag (lite onödigt) missade mitt pers med fem sekunder. Inte mycket att grina över, jag hade som sagt siktat högre än så. Placeringen blev 9 och femte svensk. Det är visserligen en smickrande placering men det ekar väldigt ihåligt i resultatlistan. Väldigt få löpare är kapabla till tider under 1:50. Jag hade gärna sett ett brett startfält där man kan ligga och springa i klungor. Får man en svacka så har man flera ryggar att följa. Nu var det bortsett från Buuden helt tomt i spåren.

Så vad gick fel? Vart rann loppet mig ur händerna? Tja, jag ska be att få återkomma om detta i en framtida post. Där tänkte jag även lyfta fram lite andra tankar och observationer från och under loppet som jag haft i huvudet sedan loppet. På återseende.

Resultaten »

Några få meter kvar.
Foto: Mikael Stralje

2011-09-23

Dan före dan

Ganska precis 24 timmar innan start och fjärilarna i magen har så sakteligen börjat vakna till liv. Det är dock inte samma nervositet som inför Stockholm marathon som ofta innebär en högre mental anspänning. Förberedelserna till maran är betydligt större och mer omfattande än till Lidingöloppet. Även återhämtningen efter loppet är klart lättare efter Lidingö. Nu kittlar fjärilarna på ett mer lättsamt sätt och jag väljer att njuta av det. Nervositet är bra. I lagom mängder. Igår blev jag tack vare rekommendation av Anders Szalkai intervjuad av DN:s sportredaktion. De var lite intresserade över skillnaderna mellan marathon och Lidingöloppet samt hur man bäst förbereder sig inför den tuffa Abborrbacken. Texten skulle publiceras på lördag så vi får se vad som står i morgontidningen.

Hur som helst är jag full av tillförsikt och självförtroendet är på topp. Det var länge sedan jag var så sugen på en tävling. Jag har sedan SM i Gävle tillsammans med Coachen anpassat träningen till Lidingös krävande terräng. Jag har inte drabbats av några skador och nästan ingen sjukdom heller (en kort magsjuka) vilket måste betraktas som tacksamt då jag har två barn på skola och dagis som drar hem en del bacillskräp. Kontinuiteten på träningen har avspeglat sig på resultaten som varit bättre än jag någonsin tidigare presterat i terräng.

Kort och gott, formen pekar på att allt är på topp och jag har alla förutsättningar för ett bra rejs imorgon. Självfallet innebär inte goda träningsresultat alltid att man presterar liknande resultat på tävling. Jag får nog ändå betraktas som en ganska jämn löpare utan större vågdalar och vågtoppar. För mig brukar ordspråket Som man tränar tävlar man gälla. Kommer jag upp till normalstandard så finns det goda möjligheter till en bra tid och framskjuten placering.

Vad gäller de afrikanska löparna så har jag inte så bra koll och bryr mig ärligt talat inte så mycket. De står i en egen division och vrider ut och in på nästan alla oss svenskar. Desto mer intressant är det att studera de svenska namnen i startlistan. Haben Idris som tävlar för Hässelby är visserligen inte svensk medborgare och jag väljer att exkludera honom. Istället tror jag den främste svensken kommer bli Daniel Woldu som efter sitt SM-guld i Stockholm följde upp det med ett silver på Stockholm halvmarathon förra helgen. Han borde främst utmanas av Lars Johansson som dessvärre bröt SHM på grund av skada. Vi får se om han läkt ihop tills imorgon. Bakom dessa herrar är det lite ovissare. Vi har David Nilsson som dock besvärats av skada den senaste tiden, bronsmedaljören från Stockholm Martin Kjell-Olsson samt den meriterande Kristian Algers. Även Mattias Borg, Fredrik Johansson och Patrik Andersson kommer säkert figurera långt fram.

För min egen del viktar jag i år en bra tid före en god placering. Jag har som bäst placerat mig som fjärde svensk men tycker mig aldrig fått till en riktigt bra tid (som bäst 1:47.04). En stor skillnad mot detta år är min träningsbakgrund. Till alla mina tidigare lopp var jag mer baninriktad och tränad för distansen primärt upp till milen. De två senaste åren har jag lagt om träningen till marathon och är således betydligt mer uthållig nu. Kanske är jag inte lika snabb på kortare distanser men frågan är vilket som är bäst att ha i bagaget till Lidingöloppet? Snabbhet eller uthållighet? Svaret får jag imorgon.

2011-09-21

Genrep

Igår genomförde jag det sista LL-förberedande passet i Polisspåret. Det är ingen idé att pressa på några slitande och långa pass nu utan tanken var att köra några avkortade varv i spåret i progressivt ökande fart och ansträngning. Skissen löd: Två långa varv (2.7 km vardera) följt av ett tredje kort varv (1.6 km). Det första varvet skulle köras i aningen långsammare tävlingsfart, det andra i tilltänkt tävlingsfart och det tredje i högre fart.

Till min hjälp hade jag Herr Larm som även han finjusterar in de sista detaljerna till lördagens tävling. Första varvet löptes hur enkelt som helst trots att tiden visade att tempot var ok. Det andra varvet även det kontrollerat trots att tiden var bättre än jag tidigare presterat. Och sedan ut på det tredje och korta slutvarvet där jag fick vittring på Larmen (som kört en liten annan bansträckning) och pressade på ordentligt sista stigningarna in mot mål. Kanonkänsla och pigga rappa ben. Tiden i mål var snabbare än jag någonsin gjort på ett kort varv trots att det föregick av två långa varv direkt innan. Som sagt, formen är det verkligen inget fel på. Benen känns hur bra som helst och självförtroendet är på topp. Nu gäller det att ta det kolugnt de återstående dagarna. Ödsla så lite energi på onödiga saker samt krydda upp tillvaron med lite naprapatbehandling samt en kortare jogg på torsdag. Pepp!

2011-09-20

Det bubblar av frågor

Elias förkylning vägrar ge med sig. Febern försvinner under dagarna men returnerar under kvällen. Således begav jag mig med Alvar och Elias idag för att kolla upp hans hälsoläge.

Det är otroligt hur mycket som försiggår i barns huvuden, och annat vore ju i och för sig märkligt. Det är i alla fall en härlig resa och jag är fullkomligt livrädd för att jag någon gång i framtiden ska glömma bort alla dessa guldkorn till one-liners. Elias fullkomligt bubblar av frågor, påståenden och lite märkliga slutsatser. Lagom till frukost så brände han från ingenstans av följande fråga: Pappa, kan man föda barn på Silja Line.

Tja, den såg jag inte direkt komma och blev nog lite överrumplad. Svaret blev nog att det säkert skulle gå bra om man behövde föda barn på Silja Line-båten men att det nog inte var att rekommendera. Elias verkade dock nöjd och belåten med svaret.

Kort senare var det dags igen. DN har som bekant gjort om sin morgontidnings layout samt indelning av dess delar. Jag måste erkänna att jag inte direkt gillar det nya upplägget. Samtidigt har jag blivit lite skrämd över hur jag överhuvudtaget irriterar mig på en sådan sak. Det känns som om att det bästa bara vore att låta det rinna av och acceptera det nya upplägget. Något jag inte hade räknat med var att Elias också skulle notera DN:s förändring. Han tittade på de olika delarna, skakade på huvudet och såg konfunderar ut. Sedan bläddrade han fram sista sidan på huvuddelen och såg till sin förfäran den omgjorda layouten (till det sämre måste jag återigen påpeka) till väderprognosen och utbrast: Men pappa, så här ska inte vår tidning se ut!

Slutligen tog mjölken slut under middagen ikväll. Elias grimaserade lite och kläckte sedan ur sig att vi nog borde göra om den lilla altan vi har. Köpa lite hö och bygga en liten lada. Sedan skulle vi investera i en ko eftersom vi då aldrig skulle behöva vara utan mjölk.

Jag svarade att tanken var god men om vi nu skulle köpa en ko så skulle det bli Elias själv som fick äran att mjölka den. Detta var dock Elias inte beredd att göra så tills vidare kommer den Engströmska familjen inte investera delar av familjebudgeten i en ko. Jag, Mamma Marika och grannarna i närområdet kan pusta ut.

2011-09-19

Veckosummering

Ytterligare en helg är till ända och vi hade flyt med vädret. Elias har dragits med lite feber från och till så vi valde att ta det lugnt under helgen och hålla oss mestadels hemma. Jag var tvungen att jobba lite då det uppstått några saker på jobbet. Mamma Marika passade då på att baka lite med barnen.

Vad gäller träningen så hann jag med ett terrängintervallpass i Polisspåret på torsdagen i delvis hällande regn. Börjar bli ganska van vid att avverka terrängkilometer i regn. Skulle vädret på tävlingsdagen vara av sådant slag så kommer jag i alla fall inte påverkas negativt av det. Under lördagen körde jag ett lite lugnare terrängpass. Coachen ville ha ut mig på lite flackare terrängmark fast avverka intervallerna i lite snabbare tempo. Benstyrkan och förmågan att klara av backar är god, nu var fokus till att få upp lite tempo till de mer lättlöpta partierna på Lidingöloppet.

Samtidigt som Stockholm Halvmarathon avgjordes inne i Stan så tog jag istället bilen till Bögs gård (namnet!?) vid Järvafältet och värmde upp med lite drygt fem kilometer. Vädret var rena räkmackan, runt 14 grader, solsken och inte en vindpust. Perfekta yttre förhållanden. Redan på uppvärmningen fattade jag att det skulle bli ett bra pass. Kilometerna snittades in runt 3:55 utan någon som helst ansträngning. Själva intervallpasset var skissat till 4x8' @3:20, PJ: 2'. Alltså fyra serier om åtta minuter där snittfarten skulle vara 3:20, pausjoggen på två minuter.

Som sagt så var ben och kropp helt med på noterna och den flacka grusterrängen på Järvafältet var markant enklare att springa på än vid Ursvik och Polisspåret. Snittet för de fyra serierna landade runt 3:12-3:15/km och pulsvärdena var låga och fina rakt igenom. Ett väldigt gott formbesked som ytterligare spär på känslan om att det mesta verkar vara på topp nu till Lidingöloppet.

Veckan summerades upp till lite drygt tio mil och innehöll två intervallpass samt ett långpass över 35 km.

2011-09-16

Asics Tarther

Asics Tarther.

Jag har länge haft för avsikt att skriva en liten skorecension av årets nya Asics modell på den svenska marknaden: Tarther.

Efter SM i Gävle var det full fokus på Lidingöloppet och jag behövde då ett par lätta tävlingsskor för just denna långa terrängdistans. Mina Gel-Hyperspeed kändes inte helt lämpade för detta. På grund av dess ventilationshål i sulan samt lite svaga uppbyggnad i sidled så lämpar de sig bäst på ren asfaltslöpning utan allt för skarpa svängar. På Stockholm marathon var de till exempel helt perfekta. För lite närmare information så refererar jag till min recension av skomodellen.

Tarther påminner till viss del om den äldre varianten av Asics modell DS Racer. För några (två?) år sedan gjorde man om den modellen. Från att ha varit en ganska lätt sko med smal passform och knottrig sula så blev den aningen tyngre, lite bredare samt fick en mer traditionell sula. Den gick från det lätta tävlingssegmentet närmare den lätta träningsskon DS Trainer.

Jag personligen föredrog den äldre varianten av DS Racer och det var därför jag hade ganska högt uppskruvade förväntningar på just Tarther som är aningen smalare i passformen, stabil i sidled och har en knottrig sula som gör sig mycket bra på grus och andra underlag där fästet inte är lika perfekt som på asfalt och tartan.

Och Tarther gjorde mig inte besviken. Väldigt skön passform som slöt ordentligt runt foten utan att bli för luftig. Vissa lätta tävlingsskor brukar på en smal fot (som min egen) nästan snöras ihop för hårt och inte riktigt sluta tätt runt överdelen av foten. Så är dock inte fallet med Tarher som omsluter foten på ett mycket bra sätt. Dämpningen i skon var även den riktigt god utan att för den delen ta bort något av närvarokänslan vid markkontakten. Dessutom är skon stabil i sidled vilket gör den perfekt i terräng med många backar, utförslöp och skarpa kurvor. Faktum är att det var länge sedan jag var så pepp för en skomodell. Skovalet inför Lidingöloppet är solklart Tarher och frågan är om inte också skon även blir min framtida marathonsko.

2011-09-14

Huvudbry

Inte mycket att rapportera här på bloggen. Efter måndagens långpass i hällande ösregn så har jag genomfört två stycken lugna kortdistanspass för att låta kroppen suga upp mängden och samtidigt återhämta sig lite.

Igår hann jag även comebacka lite på jobbet då jag hade några ärenden där. Kul att få träffa kollegorna och snacka lite skit.

Största huvudbryet just nu är huruvida jag ska investera i George Lucas nyutgivning av Star Wars-filmerna på BluRay. Jag har ju dessa redan på VHS och DVD så det är väl lika bra att slanta upp några riksdaler igen för att få avnjuta rullarna i äkta HD.

Om inte annat kommer jag ta (oändligt) med förtroendepoäng hos barnen...

2011-09-13

Långpass i hällande regn

Det är inte så lång tid kvar att vinka på till Lidingöloppet vilket resulterar i att denna och nästa vecka successivt kommer reduceras i mängd och längd på intervallpassen. Den tyngsta träningen är nu genomförd och det handlar mest om att trimma in de sista detaljerna till tävlingen. Med ett undantag, det sista långpasset.

Eftersom det hade varit för nära inpå tävlingen att genomföra ett långpass till helgen så beslöt jag mig för att avverka detta redan i måndags. Väldigt ovant att inleda träningsveckan med ett långpass redan klockan 10:00. Farfar kom förbi och precis innan jag stack ut la jag Alvar att sova lunch.

Ute fullkomligt vräkte regnet ner. Jag måste erkänna att löpsuget kanske inte var på topp. Att ha 2:30 ute i terrängspåret i hällande kyligt regn kan sänka den största av alla motivationer. Jag styrde kosan direkt till Ursvik där jag snurrade runt på de olika sträckningarna. Bitvis ganska svårlöpt i terrängen då den stora mängden nederbörd hade åstadkommit många vattensamlingar. Hur som helst så bet jag ihop och betade av kilometer efter kilometer. Då jag på min 35e kilometer var nära hemmet kunde jag med viss frustration konstatera att regnet höll på att upphöra samt solen titta fram.

Nåväl, dränkt och kränkt efter passet men duschen efteråt var magiskt skönt och faktum var att passet rann av mig ganska snabbt. Nu väntar några lättare pass kryddat med ett par snabba historier och sedan är det fokus på kost och sömn de sista dagarna fram till Lidingöloppet. Pepp!

2011-09-12

Genrep i Lidingöspåret

Det var verkligen skönt att konstatera att sommarvädret bet i ett litet tag till och visade sig från sin bästa sida under helgen. Solen sken och spred härlig värme.

Ursprungligen hade jag planerat att springa Kistaloppet i mina hemtrakter (Kista angränsar till Silverdal). Dessvärre hade jag inte fram tills nu fått till ett genrepspass i Lidingöspåret. Efter lite samråd med Coachen så kom vi fram till att det bästa var att skippa tävlingen och prioritera förberedelserna inför Lidingöloppet.

Sagt och gjort så lämnade jag Venla på ett litet kalas under lördagen och fortsatte sedan direkt till Lidingö och dess terrängspår. Jag parkerade vid Kyrkan och värmde upp med 2.5 km fram till 20 km-skylten innan snabbdistansen skulle påbörjas. Skissen var satt till: 

- 6 km @LLP
- 3 km @LLP +20''
- 1 km @LLP
- 2 km @LLP +20''
- 2.5 km @LLP -10''
- 1 km pausjogg
- 4.5 km @LLP-> LLP -10''

Det var alltså en snabbdistans med lite varierad fart. Allt från snabbare fart än tilltänkt Lidingölopps-pace (LLP) till långsammare. Coachen hade mycket klokt lagt fartsänkningarna under de svåraste partierna på loppet. Dels det mycket småkuperade partiet mellan km 16-19 km och sedan stigningen vid backen vid Grönsta samt Abborrbacken. Ben och skalle var taggade och gjorde sitt jobb utan att protestera. Jag hade visserligen ingen fullträff men min terrängform är just nu så god och stabil att jag utan problem kunde hålla aningen högre fart än det som skissen avgav. Väldigt nöjd med hur enkelt jag gled igenom de två avslutande milen i LL-spåret. Jag vill inte ange exakt vad snittet (inklusive fartsänkningar och pausjogg) blev men det var riktigt bra och lovar mycket gott. Detta tillsammans med kontrollerad löpning rakt igenom samt fin snittpuls spädde på det som tidigare intervallpass indikerat. Terrängformen är riktigt bra. Frågan är om jag någonsin varit i bättre form inför Lidingöloppet?

Under helgen var det även Finnkampen som jag självklart följde med stort intresse. Det finns mycket man skulle kunna lyfta fram från denna landskamp men jag väljer att fokusera kring herrarnas 5000m och 10000m. Uhris från gick nog allt taktiksnack och bombade på en hård öppningskilometer. Vet inte riktigt vad han tänkte på men det var ganska underhållande att se hur han flinade åt sig själv under loppet. Redan nästa dag höll jag på att sätta i vrångstrupen då Adil gjorde en liknande öppning under 10000m-loppet. Jag måste erkänna att jag inte trodde hans öppning skulle hålla hela vägen men det gjorde det. Hatten av och verkligen en imponerande sololöpning från hans sida. Att göra låga 29 ensam på det sättet indikerar att han i ett tätt lopp har kapacitet att pressa ner sitt personbästa mot 28:30. Lite anmärkningsvärt var att Adil och Uhris så sent som under SM i Gävla spurtade om segern (Adil segrade) och nu under Finnkampen blev Uhris varvad. Det ska dock självfallet tilläggas att Uhris hade ett 5000m-lopp i benen. Räsänen som på pappret var den starkaste löparen kom inte alls upp till normal standard under 5000m-loppet och kom inte ens till start på 10000m. Utriainen som även han har mycket goda personbästan brukar dock ytterst sällan lyckas under Finnkamper och mycket riktigt spurtade debutanten Ekvall ner honom på ett imponerande sätt.

2011-09-08

Mera terräng

Jag är som bekant inne i en riktigt terrängintensiv period. Det drar så smått ihop sig till höstens stora mål Lidingöloppet och tills dess gäller det att härda kropp och själ med så mycket höjdmeter som möjligt. Merparten av de distanspass jag avverkar styrs till Ursviksterrängen där det finns gott om stigningar att njuta av. Vad gäller intervallpassen så hade de antingen körts i Ursvik eller Polisspåret.

Igår var det dags för nya intervaller i Polisspåret. Regnet hade vräkt ner under dagen men lagom till att jag skulle påbörja passet så blev det uppehåll. Underlaget i Polisspåret är dock av sågspån och det tenderar till att bli ganska tungsprunget. Under dagen hade jag känt mig lite hängig och var därför lite orolig för hur jag skulle uthärda passet. Coachen hade gjort en förlängning av det pass som jag körde för drygt två veckor sedan. Då var det tre serier som avverkades och nu var det fyra enligt: 4x(2.7/1.6 km), PJ: 1', SPJ: 2'. Sammantaget alltså drygt fyra kilometer extra intervallande, en ansenlig mängd.

Jag sprang igenom den första serien lugnt och behärskat. Självklart blev jag mycket förvånad då jag konstaterade att tiderna för dessa två intervaller båda var snabbare än förra passets sista och snabbaste intervaller. Lite orolig över att jag öppnat för hårt men jag var inte alls särskilt ansträngd så jag kände mig trygg. Under de påföljande tre serierna kunde jag ytterligare svagt öka farten. Dunkade in fina tider med låga och kontrollerade pulsvärden.

Det var riktigt trevligt att gå igenom alla mellantider efter passet och jämföra dessa mot det tidigare. Bara en sån sak som att gårdagens långsammaste serie var snabbare än förra passets snabbaste serie gav härliga vibbar. Pulsvärdena var dessutom nästan lägre än förra passet trots att jag körde en fjärde extra serie.

De senaste veckornas terrängförberedande intervallpass har verkligen gått bra. Jag känner mig stark och trygg nu i terrängen. Jag kan attackera backarna, behålla intensiteten i klättringarna och försöka ta med mig farten över krönen. Än återstår det några intervallpass att vässa formen ytterligare men jag kan erkänna att formen känns ruggigt bra och jag är mäkta sugen på att få ta mig an de 30 tuffa kilometerna runt Lidingö så fort som möjligt.

2011-09-07

Ruskväder

Ute öser regnet ner och piskar mot fönsterrutan och vibbarna om att hösten på allvar är här gör sig påmind. I stunder som dessa är det rätt skönt att kunna ta sig en varm kopp kaffe och sätta sig ner i fåtöljen och läsa lite medan Alvar sover lunch.

Om några timmar däremot blir det andra bullar då det stundar nya terrängintervaller i Polisspåret. Inne i skogen skyddas man visserligen rätt bra från vind men underlaget i spåret är sågspån och detta tenderar till att bli väldigt ungsprunget då det regnar. Hur som helst inget att hänga läpp för. Det kan ju visa sig vara nästan perfekt att väder och vind är på detta sättet. Sannolikheten är ganska stor att de yttre förusättningarna då Lidingöloppet går av stapeln.

Senare på kvällen efter passet är det även inbokat biobesök tillsammans med grabbarna. Det ska tydligen ses Apornas planet.

2011-09-06

Reflektioner från herrarnas VM-marathon

Som ni alla säkert vet är VM i friidrott nu över och tomheten är total. Nu gäller det bara att bita ihop tills OS i London nästa år. Då lär det bli goda tävlingar igen!

För att dämpa abstinensen igår satt jag och tittade igenom herrarnas VM-marathon. Det är givetvis svårt att inte bli imponerad av Kiruis uppvisning under loppet. Att bomba in den tredje milen på 29 minuter är galet. Även herrarna gjorde det som damerna så framgångsrikt genomförde tidigare, det vill säga de sprang som ett lag och försökte decimera konkurrenterna som försökte följa. Skillnaden var att de la upp en annan taktik. Istället för att ta det lugnt de tre första milen och sedan åstadkomma en kraftig fartökning så trampade de gasen i botten nästan från början. Detta är en rätt svår taktik då mycket kan gå fel. Marathondistansen är så pass förrädisk. Men kenyanerna var så säkra på sin form att de helt enkelt vågade genomföra den och det lyckades som sagt nästan hela vägen. Det var bara etiopiern Feyisa Lilesa och marockanen Abderrahime Bouramdane som förhindrade en ny trippel för Kenya. Men ändå, Kenya stoltserade med fyra löpare bland de sex första vilket är ganska talande för deras överlägsenhet. I lagtävlingen fullständigt krossade de allt motstånd. Det var dock med lite extra stolthet jag konstaterade att Japan knep lagsilvret. De brukar plocka någon eller några medaljer på marathon då det är mästerskap. I år lyckades de väl inte direkt individuellt, med visst undantag för Hiroyuki Horibata som sprang in som sjua. Men de hade ändå tre löpare bland de 18 första och kunde därmed bärga ett lagsilver. Värt att notera att de båda löparna, Yuki Kawauchi och Yoshinori Oda, som så framgångsrikt sprang Tokyo Marathon under slutet av februari i år inte alls kom upp till sin normala standard.

En annan sak jag reagerade på under loppet var att kenyanerna efter 25 km i samband med vätskelangning även serverades kylspray. De kylde sina lår, bål och huvud. En stackars kenyan råkade få lite i ögon och mun och grimaserade rätt kraftigt och var tvungen att torka rent med sitt linne. Jag måste erkänna att jag blev lite paff, jag trodde inte sådant var tillåtet att langa. Desto mer jag tänkte på saken desto mer började jag tro att det nog är ett ganska bra litet trick man kan ta till. Att få sig en välbehövlig kylinjektion både fysiskt som psykiskt inför den sista tredjedelen av maran kan vara nog så viktig. Kanske är detta något man bör anamma inför Stockholm Marathon 2012?

2011-09-05

September och höst?

Sommaren lider mot sitt slut eller så är hösten redan här, det är ju trots allt september. Känns lite si så där men faktum är att det är ganska behagligt att sticka ut på löppassen just nu i sval och perfekt löptemperatur. Luften är ren och fri från pollen och annat jox och så länge löven sitter kvar på träden så känns det ändå lite somrigt fortfarande. Lite som det bästa av det bästa. Men snart kommer temperaturen falla och med den även löven från träden och då har hösten tagit kommando. Och vad som väntar efter det orkar jag just nu inte tänka på.

Det vackra vädret såg ut att hålla i sig över helgen och därför passade familjen på att bege sig till sommarstugan redan på fredagskvällen. Kändes skönt att vakna upp i godan ro på lördagen och bara ta det lite lugnt. Under eftermiddagen var det dags att genomföra veckans första intervallpass. Jag skippade det första under veckan på grund av min magsjuka. Passet skissades till 15 km snabbdistans i Salas motionsspår Annedal. Jag snurrade runt fem varv i dess 3km-slinga som var hyfsat kuperad. Öppnade första varvet i 3:35-fart och kunde sedan successivt öka farten genom passet och slutförde passet med snittet 3:29. Bra kontrollerad känsla rakt igenom och det var skönt att konstatera att magsjukan inte lämnat några djupa spår efter sig.

Söndagen var en stressig dag. Stack ut på ett långpass genom Salaland direkt efter frukosten. Sedan hastigt ombyte, lunch och hemresa. Därefter var det fotbollsträning, simträning och mathandling som skulle avhandlas.

Totalt sett fick jag ihop 13 mils löpning under veckan och ett bra snabbdistanspass. Ganska nöjd med träningen då jag tvingades till årets första ofrivilliga löpfria dag på grund av magsjukan.

2011-09-02

Fredag

Fredag och en del aktiviteter står på programmet. Först och främst är det simskola för barnen under eftermiddagen. När den är avklarad styr vi kosan vidare mot sommarstugan för lite träning, bastu och grillning. Innan detta har jag varit hemma tillsammans med Venla och Avlar. Eftersom jag nu är pappaledig har Venla reducerad tid på dagis så fredagarna är den dag vi är hemma tillsammans.

På förmiddagen lekte vi lite med Alvar och byggde lite Harry Potter-lego. Då Alvar sov lunch sprang jag av dagens första pass på bandet. Efter lunchen hann vi dessutom titta lite på friidrottssändningarna.

2011-09-01

Babyjogger

Alvar. En go och glad liten kille.

I takt med att jag nu börjat komma in i rutinerna med att lämna och hämta barnen på skola och dagis så har jag även dammat av babyjoggern. Då Elias och Venla lämnats på morgonen så har jag passat på att sticka ut direkt med Alvar fastspänd i joggern för en liten morgontur.

Det har varit riktigt fint väder på morgnarna, vindstilla och solsken. Alvar har suttit en stund (läs: några kilometrar) och spanat in bilar och annat som är stort och låter mycket i omgivningen. Sånt gör stort intryck på en åtta månaders grabb. Men efter en knapp halvmil brukar han bädda ner sig lite extra och ta en välförtjänt liten tupplur innan vi återvänder hem för lite dusch och utfodring i form av gröt.

Jag kan inte klaga. Livet känns som en riktig räkmacka. Mer tid att spendera med barnen och den minsta är snäll och go så det mesta går lekande lätt. Till på köpet får jag lite möjlighet att ta en extra vilopaus under lunchen då Alvar sover. Denna lilla extra återhämtning kan på sikt vara oerhört viktig. Och för att göra saken ännu bättre så har magen lugnat ner sig nu efter den lilla magsjukan jag åkte på.