2011-09-26

Lidingöloppet 2011

På väg mot mål.
Foto: Mikael Stralje


Lidingöloppet 2011 är lagda till handlingarna. Det gick inte riktigt så bra jag som jag hade tänkt mig, åtminstone vad gäller mitt tidsmål. Placeringen åt andra sidan blev lite bättre än jag hade räknat med men det var inte det jag primärt var ute efter.

Lördagen bjöd på strålande vackert väder. Solsken, en temperatur runt 12-14 grader samt lite svag vind. Bättre förutsättningar än så här får man inte inför ett Lidingölopp. Under natten hade jag fått sova hyfsat bra då Alvar hållit sig lagom lugn. Kropp och ben hade dessutom innan loppet varit riktigt på topp så jag hade förhoppningar om att äntligen få på ett bra rejs och en tid ner mot 1:45.

Kom iväg bra i starten och efter någon inledande kilometer hade jag hittat rytmen och flytet samt tagit mig förbi de som i vanlig ordning tokrusar i starten. Jag hann knappt notera de två kenyanerna som drog iväg i ett galet tempo direkt från start. Redan där insåg jag att det med största sannolikhet skulle resultera i att någon av dem inte skulle ta sig till mål. Strax framför mig hade Lasse, Algers och David Nilsson bildat en klunga som jag så sakteligen fick se utöka avståndet ända tills jag inte längre hade dem i sikte.

Bakom mig smög sig en välbekant skugga upp. Kepsen, löpstilen och andhämtningen skvallrade om att det var träningskamraten och kollegan Jonas Buud som parkerat bakom mig. Jag hade bytt några ord med honom innan start och han deklarerade att formen sedan 100km-VM varit lite upp och ner. Han var lite osäker på hur formen skulle vara idag. Jag insåg att det förmodligen skulle bli jag som fick ansvara för farthållningen. Som jag delgett tidigare var detta inget som jag egentligen störde mig på. Jag var primärt ute efter att få till en bra tid, placeringen var inte lika viktig.

Och så här såg det ut under merparten av loppet. Jag agerade draglok och landade in de flesta av kilometerna stabilt runt 3:30. Första milen löptes nog på aningen för hårt och klockades på 34:42. Allt kändes dock strålande. Skallen var fokuserad och benen var pigga och alerta. Den tredje femman är lättlöpt och även har hamnade snittet runt 3:30. Partiet mellan 15 och 20 km är dock banans svåraste och här valde jag medvetet att dra ner på tempot en aning för att inte slita ut mig för mycket till den erkänt svåra sista milen. Planenligt sänkte jag snittet för dessa kilometrar och hade 1:10.31 efter 20 km vilket innebar att andra milen passerats på 35:49. Så här långt kändes allt ok och jag hade följt min plan nästan till punkt och pricka.

Jag och Buuden. Buuden och jag.
Foto: Micke Sjöblom (Zebrabild)


Buuden och jag är konstruerade lite olika vad gäller vår förmåga att forcera Lidingös terräng. Jag är stark uppför och Buuden stark nerför. Det hela resulterar i ett litet jojo-förfarande. Under den svåra femman mellan 15 till 20 km så sträcktes gummibandet mellan oss ut några gånger och det var nära att jag fick en lucka här. Buuden är dock så pass skicklig på utförslöpning att han lyckades täta dessa små försprång.

I stigningen efter Grönsta gärde tappade jag flyt och rytm. Jag fick en svacka och fick bränna en hel del energi i klättringen samt för att komma tillbaka till marchfart efter backarna. Ungefär här började också snittiderna försämras och jag började inse att det skulle bli svårt att matcha mitt tidsmål. Fram tills nu hade jag förlitat mig på min egen förmåga att hålla fart men här hade jag nog behövt en eller flera ryggar att fokusera på och följa. Då jag fortfarande agerade draglok så tappade vi således fart.

Strax innan Abborrbacken började jag dessutom inse att då jag inte blivit av med Buuden fram tills nu så var det klar fördel för honom under de avslutande fem kilometerna in mot mål och jag reviderade då min taktik till att försöka följa honom och dra det längsta strået vid en eventuell spurt. Strax efter Abborrbacken gör Buuden ett ordentligt ryck och skapar direkt en lucka. Han verkar ha fått helt nya krafter och det är lönnlöst att försöka följa honom. Hade det varit en långsam successivt ökning hade jag övervägt att gå med men detta ryck var för kraftigt och jag vågade inte gå mig stum direkt efter Abborren.

Hatten av till Buuden som utförde detta perfekt taktiskt. Buuden såg oförskämt stark ut sista fem in mot mål och kunde successivt utöka avståndet till knappt en minut. Karln hade ju dessutom för två veckor sprungit 100 km-VM/EM och placerat sig som EM-3a! Buudens återhämtningsförmåga är rent ut sagt fenomenal. Till på köpet har han en liten annorlunda träningsfilosofi än jag själv och den stavas mängd. Jag måste erkänna att jag både är imponerad och överraskad av att han trots den mängdträning han bedriver som ultralöpare ändå besitter snabbhet. Jag tror inte det upplägget skulle fungera på sträckor upp till halvmarathon men på Lidingöloppet och marathon fungerar det uppenbarligen. Intressant!

Hur som helst så lyckades jag slänga in några 3:30-kilometrar fram till Golfbacken där det återigen var tungt. Men som jag själv sa då jag blev intervjuad av DN (se artikel) så är man nästan i mål då och det var bara att bita i den sista lättlöpta kilometern. Jag visste redan att jag hade missat mitt tidsmål och struntade egentligen i vad tiden blev. I mål hade jag 1:47.09 vilket innebar att jag (lite onödigt) missade mitt pers med fem sekunder. Inte mycket att grina över, jag hade som sagt siktat högre än så. Placeringen blev 9 och femte svensk. Det är visserligen en smickrande placering men det ekar väldigt ihåligt i resultatlistan. Väldigt få löpare är kapabla till tider under 1:50. Jag hade gärna sett ett brett startfält där man kan ligga och springa i klungor. Får man en svacka så har man flera ryggar att följa. Nu var det bortsett från Buuden helt tomt i spåren.

Så vad gick fel? Vart rann loppet mig ur händerna? Tja, jag ska be att få återkomma om detta i en framtida post. Där tänkte jag även lyfta fram lite andra tankar och observationer från och under loppet som jag haft i huvudet sedan loppet. På återseende.

Resultaten »

Några få meter kvar.
Foto: Mikael Stralje