2011-10-31

Säsongsuppstart

En härlig helg är till ända. Efter det att jag spenderat delar av förra veckan i Jordanien så var det skönt att ha en lugn helg i hemmets trygga vrå. Lördagen bjöd på strålande väder. Egentligen hade jag tänkt köra två distanspass men eftersom vädret var så inbjudande och jag fick sällskap av Marika och Alvar på cykel och cykelstol så fick det bli ett långpass istället. Benen rullade på av sig själv och de 26 kilometerna snittades in på 4:04 vilket självklart var onödigt fort. Men jag kanske kan försvara det med att jag inte genomförde något kvalitetspass förra veckan. Hur som helst så skrapade jag ihop drygt elva mil på de fem dagar jag sprang vilket kändes som en bra men kontrollerad uppstart efter säsongsvilan.

På söndagen var det lite lek med barnen och donande i hemmet. Tavlor och lite annan pynt hängdes upp på väggarna i barnens rum. Sedan avslutades helgen med Elias tekniksim och lite lätt distans i Solnanejderna tillsammans med Coachen.

Dessvärre övergick vi också till vintertid under helgen. Mäkta deprimerande. Nu är det mörkt ute strax efter 16:00 och möjligheterna till att springa i dagsljus blir färre och färre. Hur som helst är jag tacksam så länge det inte kommer snö och is. Imorgon är det november och jag är tacksam för varenda dag som det är snöfritt före utomhus.

2011-10-28

Rutiner

Säsongsvilan är över. Efter hemkomsten från Jordanien var kroppen utnärd efter lite löpning. Benen var utvilade och skallen sugen på att få nöta mil.

Sagt och gjort. Tillbaka till de lokala löpnejderna, tillbaka till vardagslivet och tillbaka till rutinerna. Jag gör ingen hemlighet av att jag gillar rutiner, de är nästan nödvändiga för att lyckas klämma in två pass om dagen. Så efter en knapp vecka på resande fot med många intryck och ett schema som skiljde sig från det vanliga kändes det skönt att få avverka de drygt 20 km om dagen som jag normalt plogar.

Jag tar det lite lugnt med kvaliteten den här veckan vilket innebär att det då totalt blir två veckor utan slitande intervaller. Jag kryddar dock upp tillvaron med att bara köra rena distanspass och ett långpass på söndag.

Hur som helst. Skönt att vara igång med löpningen igen. Fokus och sikte mot säsong 2012.

2011-10-27

Jordanien - reseberättelse

Jag har tagit mig samman och gått igenom alla bilder som jag tog under resan till Jordanien. Det blev ett gäng men så är det ju lätt hänt när man har lite rolig kamerautrustning att leka med. Hur som helst så inleddes resan förra veckan med avresa mot Jordanien samt mellanlandning i Wien för en bensträckare. Resan var överraskande smidig och tog sammanlagt sex timmar i ren flygtid (2.5 + 3.5 timmar) samt lite dötid mellan flighterna. Trots den ganska korta restiden så kändes det verkligen ganska exotiskt då man väl kom fram. För mig var detta första gången jag reste till ett arabland och jag hade stora förväntningar på resmålet.

Jag reste tillsammans med mina kollegor på denna årliga resa. Känns verkligen lyxigt att under hösten/vintern få möjlighet att sticka iväg med sina arbetskamrater för lite konferens och sightseeing. Mamma Marika ryckte in på hemmaplan och avlöste mig i min pappaupptagenhet vilket förstås var nödvändigt för att jag skulle kunna följa med på resan. Genom åren har vi besökt en hel del intressanta länder så som Japan, Costa Rica, Kenya, Vietnam, Mexico och nu var det alltså dags för Jordanien.

Jag och en go kollega poserar i Petra framför Khazne al-Firaun.

Direkt då vi anlände på torsdagseftermiddagen så var det vidare transport med buss till Petra. Direkt nästa morgon var det sightseeing för att beskåda alla de fantastiska stenmonumenten som sedan 1985 finns med på UNESCO:s världsarvslista. Enorma byggnader som var framkarvade och uthuggna direkt ur stenbergen. Det som stack ut mest var nog skattkammaren Khazne al-Firaun som var det första man såg då man kom ut från den trånga klippgången Al-Siq (ni kanske känner igen den från filmen Indiana Jones and the Last Crusade?). Monumentet är cirka 40 meter högt och uthuggen i flera våningar. Otroligt imponerande och man kunde verkligen känna historiens vingslag. Mäktigt är nog det bästa ord som beskriver byggnaderna. Efter sightseeingen var det promenad tillbaka till hotellet i drygt en timme eller åsneridning som gällde. Jag valde det senare alternativet och måste erkänna att åsneridning var lika kul som våghalsigt. Djuren drar lite hit och dit och hade en förkärlek att välja de mest tajta och mindre säkra vägrutterna. De hade säkert full koll men jag höll i mig för allt vad jag var värd och hade säkert syrat upp både rygg och armar efter fem minuter.

Beduinlägret i Wadi Rum där vi övernattade.

Efter detta var det dags för lite konferens innan resan fortsatte vidare mot ökenlandskapet Wadi-rum. Jag hade aldrig tidigare besökt en öken så detta resmål var även det lite speciellt. Wadi Rum har ett fascinerande landskap som präglas av den röda ökensanden varvad med sandstens- och granitklippor. Eftermiddagen fördrevs med lite jeep-safari och sedan var det middag vid ett beduinläger och övernattning i beduintält. Mycket stämningsfullt och faktiskt ganska kallt på natten när solen inte längre värmde. Hur som helst så bäddade jag ner mig ordentligt och sov rätt bra även om vildhundar höll mig vaken då de skällde så det ekade mellan bergen.

Middag i beduinlägret. Stjärnhimmel och lägereld.

Nästa dag (lördag) inleddes med kamelridning tillbaka till turiststationen där vi sedan fortsatte till kuststaden Aqaba som ligger utmed Röda havet. Här var kontrasten total mot beduinlägret. Hotellet var femstjärnigt och hade en mäktig utsikt, faciliteter och poolområden samt gångavstånd ner till havsstranden. Under lördag till måndag var det en hel del konfererande på programmet. På kvällarna var det goda middagar och jag skojade faktiskt till det både en och två kvällar med lite vin till maten. Det skulle jag dock kanske inte ha gjort då jag lyckades slarva (supa?) bort mina hemnycklar. De var helt plötsligt helt försvunna och hur mycket jag än letade så hittade jag dem inte.

Kamel-FPS i Wadi Rum.

En förmiddag hade vi lite ledig tid innan konferensen och då passade jag och två kollegor på att sticka ut och köra lite löpning. Jag hade visserligen säsongsvila men sällskapet var gott, omgivningen otroligt inspirerande och tempot hanterbart så det var bara att hänga med. Sista dagen av vistelsen vid Aqaba fick jag (och några till av mina kollegor) någon lättare släng av magsjuka. Jag fick ont i kropp och huvud samt en orolig mage. Lika snabbt som den utbröt försvann den sedan vilket var skönt. Att vara magsjuk och på resande fot är ingen rolig kombination.

Kamelridning skoj.
Löpning roligare.


Vid lunchtid på måndag var det återigen dags att checka ut och pallra sig upp på bussen. Nu styrdes kosan mot Döda havet och ett riktigt fint hotell precis intill. Vi anlände under kvällen och hann både med en god middag samt lite konfererande. Tisdag var resans sista dag och inleddes med bad i Döda havet. Jag hade nog inte så stora förväntningar på doppet men blev tagen med fullständig överraskning. Det var otroligt märkligt och samtidigt fantastiskt häftigt att bara ligga och flyta omkring på/i vattnet. Jag brukar normalt sett ha dåligt flytläge då jag badar men här flöt jag liksom nästan ovanför vattenytan. Tvärs över Döda havet kunde man skymta Israel. Vidare fick jag lära mig att stranden är den plats på jorden som är lägst under havsnivån (cirka 400 m) samt att salthalten i vattnet är cirka 34 procent vilket är nästan nio gånger högre än i vanligt havsvatten. Allt som allt en väldigt speciell upplevelse som givetvis var en av höjdpunkterna under resan. Rekommenderas varmt att prova på och uppleva om ni inte gjort det tidigare.

Hotellet vid Döda Havet. Livet är tufft men nån måste leva det.

Strax innan lunch hade vi även hunnit konferera lite till innan vi checkade ut och begav oss till staden Amman som är Jordaniens huvudstad. Under några få timmar tittade vi runt lite i staden på olika monument och utsiktsplatser. Vi hann egentligen inte se så mycket men staden verkar expandera kraftigt och det byggdes för fullt nästan överallt. Sent på tisdagskvällen återvände vi till Sverige och Arlanda. En mycket uppskattad och trevlig resa tillsammans med kollegorna med både bra konferenspunkter och turistande. Jordanien var verkligen en positiv överraskning. Skulle gärna återvända dit någon gång i framtiden.

Amman.

2011-10-26

Hemma bra men Japan bäst

Jag är tillbaka på svensk mark efter sex fantastiska och hektiska dagar i Jordanien. Jag har knappt hunnit packa upp väskorna innan man måste kasta tillbaka sinne och kropp till verkligenheten. Barnen returnerade i morse från Finlandslandet tillsammans med Mamma Marika och det var så otroligt skönt att krama om dem efter att ha varit åtskiljd från dem under resan. Att bara prata, gosa och mysa en stund med barnen innan det var vidare avfärd mot skola och dagis gav mig energi för resten av veckan.

Hur som helst så har bloggen blivit lite lidande under resan vilket kan förklaras med bristande Internet-uppkoppling samt väldigt pressat schema. Vi har rest genom stora delar av Jordanien och hunnit med en massa upplevelser samt konfererande. Jag ber att få återkomma med en mer detaljerad resebeskrivning om någon dag då jag hunnit samla alla tankar och intryck samt gått igenom den digra skörd av bilder som jag fotograderade.

I samband med att jag återvänt hem så har jag dessutom beslutat att säsongsvilan nu är över. Det är alltså dags att dra igång grundträningen inför kommande säsong. Känns riktigt bra och inspirerande!

2011-10-19

Säsongsvila och Jordanien nästa

Venla. Vet vilket finger som är fult.

Det har blivit dags för säsongsvila och den är både efterlängtad och välbehövlig. Sedan jag blev kvitt skadan i buken förra säsongen så tog jag upp löpningen direkt och hade således ingen vila då. Detta innebär att jag varit i gång i ganska precis två år och då är det på sin plats att ge både kropp och skalle lite tid att återhämta sig.

Egentligen känner jag inte att benen behöver återhämta sig särskilt mycket. Den är rätt van vid att tugga mil. En mildare för av vila skulle vara att utelämna intervallpassen som sliter en hel del och bara mata lugn distans i någon vecka. Men faktum är att skallen är den komponent på kroppen som är i mest behov av lite vila. Att ständigt oroa sig för sjukdomar och dilemmat med att på något sätt pressa in två löppass och +20 km om dagen samtidigt som man ska hinna med att leka och umgås med familj och barn samt hantera ett jobb tär rätt hårt på resurserna.

Därför ska det under några dagar bli skönt att koppla bort just löpningen och låta skalle och ben vila ikapp lite så man sedan kan gå in i grundsäsongen med fulladdade batterier. Som det ser ut nu blir det ingen höst- eller vintermara utan jag ställer nog in siktet mot en mara under senvintern eller tidig vår nästa år.

Imorgon returnerar jag i knappt en vecka till jobbet då det är dags för den årliga höstkonferensresan. I år är det Jordanien som är resmålet och jag är riktigt pepp. Resmålet känns lockande och jag har dessutom inte träffat arbetskollegorna sedan semestern (då jag påbörjade min pappaupptagenhet). En hel del konferens och sightseeing är inplanerade. Vi ska bo på allt från femstjärniga hotell till beduintält ute i öknen vilket kommer bli väldigt intressant! Och även om det är säsongsvila så ska jag åtminstone försöka få till något löppass under resan. Att sticka ut och löpandes se sig omkring då man är ute och reser tillhör höjdpunkterna och ofta brukar dessa lite udda löppass bli ihågkomna då de sticker ut från standardpassen här på hemmaplan. Hur det blir med blogguppdateringen under resan låter jag vara osagt. På hotellen lär det finnas internetuppkoppling men ute i beduintälten i öknen lär det nog vara lite si och så med den saken. Jag tror inte fiberutbyggnaden kommit särskilt långt där.

Avslutar med en liten kommentar av Venla från middagsbordet härom kvällen. Från ingenstans sa hon helt lugnt som i ett konstaterande:
- Det här är det fula fingret.

Ni får själva klura ut vilket finger hon höll upp.

2011-10-18

Hemmatid

En lugn dag i hemmets vrå vilket kändes helt ok med tanke på att det vräkte ner regn och stormade det värsta under merparten av dagen. Elias och Alvar höll mig sällskap hemma. Elias har haft det lite tufft den senaste tiden. Först åkte han på en lunginflammation och när han väl blivit kvitt den så fick han halsfluss. Två penicillinkurer och en hel del hemmatid. Egentligen en otrolig tajming att jag är hemma och pappaledig tillsammans med Alvar. Att behöva vara hemma nästan tre veckor med sjukt barn hade satt en hel del käppar i hjulet för jobb och träning.

Vaden har bara på någon dag blivit klart bättre vilket var som jag hade räknat med. Bristningar i vaden är ofta mindre och läker ihop snabbare. Bristningar som jag fått i baksida lår har varit betydligt mer svårläkta vilket jag misstänker har att göra med att det är en större muskelgrupp. Idag kunde jag lätt belasta vaden utan att den protesterade och jag avverkade därför en timme på cykeltrainern nere i källaren för att få lite genomblödning i muskeln och på så sätt påskynda läkningen.

Utöver detta hann jag åka på kungligt med stryk i Hello Kitty-memory av dottern, återta lite creds hos barnen med att äga fullkomligt i tv-spel (30 års intensivt spelande har vissa fördelar när man ska imponera på den yngre generationen) samt läsa Harry Potter. Jag klagar inte. Livet är gott.

2011-10-17

Hässelbyloppet 2011 DNF

Hässelbyloppet i år blev ett antiklimax. Största farhågorna dagarna innan loppet var om jag skulle lyckas skaka av mig förkylningen som huserat i det Engströmska hemmet de två senaste veckorna. Väl ute på tävlingsområdet på söndagen så kändes kroppen riktigt bra och jag var mäkta sugen på att få springa tävlingen. Dels bjöds det på riktigt vasst och inspirerande motstånd och dels hade de senaste intervallpassen gått riktigt bra vilket indikerade att det kunde bli ett bra resultat.

Vädret på söndagsförmiddagen var nästan idealiskt med en sval temperatur och lite solsken. Dessvärre blåste det lite på sina håll och tyvärr är Hässelbyloppets bansträckning är ganska vindkänslig. Starten gick i ett rasande tempo över startgärdet. Jag klockade in låga tre på första kilometern och hade då jobbat upp mig genom fältet förbi några av de lite för optimistiska startande. Efter en kilometer kastade jag en hastig blick runt omkring mig och såg att jag hade sällskap av Laser, Landin, Unicorn-Linus och Trädroten. Ett gott sällskap och alla såg riktigt taggade ut. En bit framför oss skymtade jag Peter Gross, Leandersson, Napoleon samt britterna Donnan och Fraser.

Första hälften av Hässelbyloppet är lättlöpt med en del utförslöpningar som dock präglas av en del skarpa och knixiga kurvor. De första kilometerna landades runt 3:05 vilket kändes kontrollerat. Jag hade redan ställt in siktet på den avslutande hälften som har några sega motlut vilket normalt sett brukar passa mig rätt bra då jag är svag i utförslöpningen men desto starkare uppför. Så helt plötsligt vid 3.5 km känner jag nåt knäppa till i vänster vad. Lite som en tunn sträng knipsas av. Jag visste precis vad detta innebar. En vadbristning. Jag har haft många genom åren men aldrig råkat ut för dem under tävling. Under några sekunder hjärnkrisade jag. Hade jag bara inbillat mig? Var det bara en lätt krampkänning? Jag valde att fortsätta en stund till även om jag inom mig visste att det var kört. Smärtan i vaden försvann inte, istället tilltog den och började slamma upp i vaden vilket indikerade en lättare blödning. Så precis vid fyra kilometer kastar jag en hastig blick över ryggen och ser att Unicorn-Linus släppt en lucka. I samband med detta tar jag nästan ett snedsteg vid en trottoarkant och håller på att kollidera med Trädroten. Han (och jag?) lyckas dock avstyra situationen och jag säger till honom att jag måste bryta på grund av vadbristning, önskar honom lycka till och kliver sedan av.

Joggen fem kilometer tillbaka till målet var verkligen inte kul. Inte så mycket för att jag fick halta tillbaka utan mest för att besvikelsen var så stor. Att tvingas göra en DNS innan en tävling på grund av skada eller sjukdom är surt men ändå ett val man gör. Men att nästan halvvägs genom en tävling åka på en skada och mot sin vilja tvingas kliva av är inte lika kul. Faktum är att det kändes förjefligt.

I loppet slogs Walleräng länge om segern men fick ge sig för en ny förmåga vid namn Temesghen som av någon outgrundlig anlednings sprang med ett Hälle-linne. Av löparna i min klunga så gick Laser starkt under den avslutande hälften och belönades med en meriterande tionde plats i det tuffa motståndet. Den tuffare andra hälften hade en ganska stor påverkan på några av loppets deltagare som föll tillbaka ordentligt. Återigen riktigt surt att inte få mäta mina krafter med Laser, oavsett vem som hade dragit längsta strået så hade vi säkerligen pressat varandra ännu hårdare och kanske kapat ytterligare några sekunder. Loppet bjöd som sagt på riktigt bra toppbredd med tolv löpare under 32 minuter på en landsvägsmil och 16 stycken under 32:30. Det är så här det borde vara på fler lopp eftersom man pressar varandra och tar ytterligare steg i utvecklingen. Dessvärre är det väldigt få sådana lopp som dyker upp i Sverige. Mig veterligen finns det inget 10km-lopp under årets i Sverige som har bjudit på samma toppbredd. Ni får gärna rätta mig om jag har fel.

Nåväl, för min egen del var det inte mycket att göra. Joggade försiktigt tillbaka till mål och satte på mig varma kläder samt la på tryckförband på vaden. Sedan var det bara att fortsätta linka hem med svansen mellan benen. Vaden läker ihop på ett par dagar och besvärar inte särskilt mycket. Värre är det däremot med besvikelsen som äter upp mig. I samband med denna skada så passar jag på och tar min säsongsvila och slår då två flugor i en smäll. Sedan förra årets segdragna skada så drog jag igång med löpningen direkt och har således inte haft något träningsbrejk på två år. Nu blir det några dagar med familjen och sedan en knapp vecka på konferensresa med jobbet till Jordanien. Blir riktigt skönt och jag ser fram emot det. Vilan är egentligen inte så mycket för kroppen, den klarar av att nöta på. Men för skallen däremot kan det vara nyttigt att få ett par dagar där man inte tänker löpning hela tiden och hur man ska klara av alla vardagsmåsten och samtidigt hinna klämma in +20 km om dagen.

2011-10-14

Startfält

Fredag och bara två dagar kvar till Hässelbyloppet som jag faktiskt ser ut att komma till start på. I början på veckan när jag drogs med den extremt besvärande ebolahostan så såg det inte så ljust ut. Men efter onsdagens intervallpass med goda tider och pulsvärden så har hostan börjat ge med sig mer och mer. Igår vilade jag och idag avverkade jag en lätt mil med några insprängda tempostegringar mot slutet. Allt väl.

Vad gäller startlistan till Hässelbyloppet så ser den mycket inspirerande ut. Jag kan inte minnas att det någonsin varit så starkt motstånd i loppets historia. Från början var det tänkt att Adil skulle komma till start och därmed varit solklar favorit men på loppets hemsida finns han inte längre med så något måste ha kommit emellan.

Istället lär duellen om segern främst stå mellan David Nilsson (SM-2:a på Stockholm marathon och tvåa samt förste svensk på Lidingöloppet) och den mycket flitigt tävlande Haben Idris. En liten outsider som letat sig in i anmälningen är Iain Donnan från Storbritannien. Jag såg honom dra sin kamrat Scot Fraser på Långlöparnas kväll i 7000m innan han klev av och lät Scot springa in på 30:15. Både Scot och Iain är orienterare men mycket löpstarka. Då jag pratade med Scot efter loppet berättade han att Iain gjort under 14 minuter på 5000m vilket är en oerhört bra tid.

Några andra som säkerligen vill ha ett ord med innan medaljerna delas ut är Självklart Olle Walleräng som efter mycket skadebekymmer nu ser ut att komma till start. Det ska verkligen bli intressant att se vilken form han har samt hur han presterar över en lite längre distans än det han normalt springer. Även Erik Johansson ska bli intressant att följa. Han ordnade ju en dubbelseger för Sverige på 5000m under Finnkampen samt blev fyra på junior-EM i somras. Peter Gross som sprang väldigt bra på SM i Gävle och belönades med en bronspeng kommer också till start. Som sagt, längst fram kommer det bli ett riktigt getingbo och förhoppningsvis kan de sporra och pressa varandra till fina tider.

Strax bakom dessa herrar finns det också en hel del intressanta löpare. Årets finske mästare i marathon Jakko Kero är anmäld. Spårvägarna Tobias Lundgren och Oskar Landin, Lars Södergård från Vallentuna samt Napoleon Salomon från Fredrikshofs likaså. Napoleon verkar vara i strålande form då han för bara några veckor sedan i Lidingöloppet krossade det tidigare banrekordet på P17-klassen då han vann loppet på 32.16. En mycket imponerade tid på den avslutande och erkänt tuffa sista milen. Lite extra kul är det också att nu se Linus Nilsson tillbaka i tävlingssammanhang sedan hans sjukdom som hållit honom borta från tävlandet under större delen av säsongen. Härom veckan vann han ett lopp och belönades då faktiskt med ett par damörhängen för segern.

För min egen del hoppas jag få på ett bra lopp och komma ner mot min tidigare personbästanotering från 2008. Bortsett från förkylningen så har formen sedan Lidingöloppet varit bra. Det är faktiskt så att denna tävling blir den första över 10 km som jag gör i år. Det är lite märkligt men av olika anledningar har det blivit så.

2011-10-13

Nya intervaller

Igår var det återigen dags att försöka springa lite snabbt. Intervallpasset var det första sedan i torsdags förra veckan då förkylningen slog till. Jag var lite orolig över passet och hur det skulle gå. Dels var skissen ingen söndagspromenad utan skulle kräva en ordentlig insats från min sida. Vidare kände jag att jag såväl fysiskt som mentalt behövde ha med mig ett gott resultat från passet. Fysiskt för att försöka få igång kroppen och få tillbaka lite av det flås som man snabbt tappar vid sjukdom. Mentalt för att det betyder mycket att ha ett gott resultat i ryggen då man väl ställer sig på startlinjen inför en tävling.

Coachen hade aviserat långaintervaller med några korta som avslutning enligt: 5km @3:12, PJ: 3', 3km @3:05, PJ: 2', 1km @3:00, 2x500m. Ute var det småkyligt och lite blött, känns som om både handskar och vantar blir en del av löputrustningen från och med nu. Känslan var bra i benen även om hostan fortfarande besvärar mig och täpper till lite av inandningen. Känns lite frustrerande att inte kunna supa in så mycket syre som jag normalt kan. Hur som helst så sparkade jag igång passet med 5 km i nåt som skulle liknas vid tröskelfart. Inledningsvis kändes det ganska avigt men efter några kilometer hade jag kommit in i det hela och kunde klocka av 15:55 på intervallen, alltså 3:11/km. Lätt jogg i tre minuter och sedan ut på andra intervallen över 3 km i högre fart. Märkligt nog kändes denna nästan lättare än den första och jag kunde klocka av den på 9:12, det vill säga 3:04/km. Två minuter lätt pausjogg och sedan en tusing som kändes riktigt bra. Tiden för den blev 2:55. Passet avslutades sedan med två 500ingar i fri fart. Jag kände en lätt irritation i höger vad och vågade inte pressa på fullt utan fokuserade på tekniken istället.

Utfallet på passet blev trots allt ganska bra även om känslan i lungorna inte var det. Coachen bad mig dra ner på distansen nu de kommande dagarna innan tävlingen för att ge lungorna en chans att återhämta sig. Alltså blev det en vilodag idag vilket kroppen verkar uppskatta. Hostan är mindre nu och jag känner mig piggare. Skönt att konstatera att återhämtningen går åt rätt håll.

2011-10-11

Höstväder

Fantastiskt höstväder och löpbegäret är stort. Så länge det är torrt och fint ute så är jag tacksam. Till på köpet verkar kroppen sakta återvända till funktionsdugligt skick vilket naturligtvis är stimulerande. Verkligen inte en sekund för tidigt. Eftersom Elias har fotbollsträning under senare delen av eftermiddagen så var jag tvungen att förlägga dagens distanspass på löpbandet medan Alvar sov lunch. Kändes väl lite surt med tanke på det vackra och inbjudande vädret utomhus. Jag har dock inget val, ska jag få ihop dubbla pass och samtidigt hinna ta hand om familjen så är det bara att acceptera läget.

Distanspasset gick dock alldeles utmärkt och för första gången sedan sjukdomen sänkte kropp och själ så var snittpulsen tillbaka på normal nivå igen. Ett gott besked och jag hoppas nu kunna genomföra lite intervaller imorgon. Om dessa inte går uruselt så finns det trots allt hopp om start på söndagens tävling.

2011-10-10

Kamp mot klockan

Den gångna helgen har präglats av snörvel, hosta och hängig känsla. Jepp, till sist fick även jag en släng av den förkylning som härjat bland övriga familjemedlemmar.

Redan under förra veckans andra intervallpass kände jag att kroppen inte var på topp. Funderade en lång stund på om det var vettigt att genomföra passet. Valde tillslut att testa och kliva av om det kändes kass. Men så är det ju det där med reptilhjärnan. Den är svår att ta kommando över då man väl är igång med intervallerna.

Skissen för passet var en stege enligt: 1/2/3/2/1 km @3:05/05/05/03/00, StåP: 45''/60''/90''/60''. Alltså en stege där farten var satt till 3:05/km förutom de två sista som skulle gå i högre fart 3:03 och 3:00. Under den andra intervallen (2km @3:05) kände jag att kroppen inte svarade upp på det sätt jag hade önskat. Bestämde mig då för att skruva ner farten en aning under den svåra 3km-intervallen från 3:05 till 3:09. Lyckades jobba mig igenom den fast med slitage. Skruvade upp farten en aning till den näst sista intervallen, fast till 3:05 och inte 3:03. Upp på sista var det 3:00-fart som gällde och även om pumpen fick jobba på så lyckades jag knyta ihop säcken och slutföra passet.

Nåväl, även om passet genomfördes med hyfsat resultat så var det dyrköpt. Dagen efter bröt ebolan ut och jag har sedan dess känt mig hängig. Fredagen blev årets andra ofrivilliga träningsfria dag. Resten av helgen lyckades jag ändå dra igång träningen igen men kroppen har inte skakat av sig förkylningen. Så nu är det en kamp mot klockan för att hinna tillfriskna i tid så att jag kan få igång kroppen till Hässelbyloppet kommande söndag.

2011-10-07

Förkylt

Andra ofrivilla träningsfria dagen för året är ett faktum därav inte så mycket att rapportera. Övriga familjemedlemmar har tidigare under veckans tampats med förkylningar och nu var det tydligen min tur att trilla dit. Täppt näsa, hosta och hängig känsla. Ingen hit.

Fick hjälp av farfar med lite barnlämning till skola vilket gjorde dagen enklare att uthärda. Hann ta hand om lille Alvar under dagen och dessutom ta med Venla på hennes simskola. Efter detta väntade lite välbehövligt fredagsmys med pizza som primär matkälla. Kvällen avslutades med EM-kvalmatchen i Helsinki mellan Finland och Sverige. Fruktansvärt oväder och krampaktigt svenskt spel. Ovädret påminde till stor del om det som jag upplevde på samma stadion (Olympia stadion) 2005 då det hölls friidrotts-VM där. Jag har aldrig under mina år i Norden upplevt något liknande. Himlen var fullkomligt kolsvart och det vräkte ner regn horisontellt och stormade så att utrustning gick sönder utmed friidrottsbanan. Det som värmde på läktaren var trots allt Kajsas guld och Emmas brons i höjdhopp samt Bekeles guld på 10000m. Vad gäller dagens fotbollsmatch så vann Sverige matchen något oförtjänt och kom undan med blotta förskräckelsen. Vi har fortfarande chansen att kvalificera oss till mästerskapet men med tanke på hur illa vi spelat i de senaste matcherna så är det frågan om vi är värda avancemang?

2011-10-06

3x3km @3:09/3:07/3:05, StåP: 60'', +1

På hemmafronten är det lite förkylt. Familjemedlemmarna inklusive jag hostar och snörvlar en aning men hittills har vi klarat oss från feber så barnen kan närvara på skola och dagis och jag fortsätta med träningen.

Efter lördagens lyckades uppstart med lite korta snabba intervaller så valde jag att fortsätta med lite snabbare saker med hopp om att ytterligare trimma upp fart och intensitet. Målet är att försöka skaka fram lite snabbhet i benen till kommande Hässelbylopp. Sagt och gjort så skissade jag upp tre längre intervaller i ökande fart samt med kort slitande vila enligt: 3x3 km @3:09/3:07/3:05, StåP: 6'', +1. Eftersom det mer eller mindre blåste storm utomhus så fegade jag ur lite och förlade intervallerna till löpbandet med risk för att istället drabbas av värmeslag. Jag har nämligen ingen ventilation i källaren och det påverkar minst sagt temperaturen när bandets motor rusar för fullt. Det som oroade mig mest var att jag kände mig lite hängig och jag misstänker en lätt infektion i kroppen. Inget allvarligt men risken med att pressa på tuffa intervaller är att man försämrar hälsoläget till det värre. Hur som helst, så hade jag inte någon feber så ansåg jag det värt att göra ett försök.

Skissen var alltså tre stycken 3km-intervaller i ökande fart, den första i 3:09, den andra i 3:07 och den sista i 3:05. Således ganska snabba intervaller med tanke på mitt marathonfokus. Till på köpet var det endast 60 sekunders ståvila mellan dessa vilket innebar kort tid för kropp och ben att återhämta sig. Första serien löptes igenom utan något som helst slitage och jag hade redan då på känn att passet skulle gå bra. Ut på andra intervallen som också löptes igenom kontrollerat även om jag fick ta i något under sista kilometern. Kort vila, lite vätska och sedan upp och damma av den sista intervallen. Visst fick pumpen jobba under den men allt var ändå hanterbart. Speeden var inga problem och pumpen hängde med hela vägen vilket snitt- och maxpuls även bekräftade då jag studera dessa efter passet. Nästan lite överraskad (igen) över hur lätt passet gick med tanke på att jag känt mig lite hängig de senaste dagarna.

Annars har dagen präglats av det oerhört tråkiga beskedet att Steve Jobs avlidit. Denna fantastiske visionär som med osannolik fingertoppkänsla gett oss fantastiska uppfinningar. Jag har genom åren haft en otrolig respekt för Jobs och tog hans bortgång mycket hårt även om det mer eller mindre var väntat.

På en keynote för några år sedan visade Jobs upp en presentationsslide med texten:The reports of my death are greatly exaggerated.

Om det ändå vore sant.

2011-10-04

Uppstartvecka

En liten försenad helgsummering är på sin plats. Det är ju trots allt snart onsdag. I fredags fick vi besök från Finland då barnens mostrar med familj kom över och hälsade på. Barnen fick leka med sin yngre kusin och vi övriga passade på att äta gott och umgås. Medan våra besökare for runt på några shoppingutflykter så passade jag på att träna.

Lördagen var dagen då jag genomförde mitt första fartpass sedan Lidingöloppet. Under dagarna fram tills dess hade jag successivt ökat på mängden och från och med onsdag så var jag tillbaka till normal mängd. Jag valde dock medvetet att vänta lite med kvalitetsinslagen så kroppen fick återhämta sig ordentligt. Coachen gav mig fria tyglar att utforma mitt eget pass och det innebar naturligtvis att jag skissade upp 10 tusingar i ökande fart med fallande vila enligt: 10x1km, StåP: 57'' -> 30''.

Jag siktade på att landa den första tusingen på 3:10 och sedan försöka öka om kropp och ben var med på noterna. För att belasta vilan en aning började jag på 57'' och drog sedan av 3'' per intervall för att under sista intervallen endast ha 30'' vila. Första tusingen gick planenligt på 3:10 och andra på 3:05. Sedan vet jag inte vad som hände, det bara rullade på och jag hade världens flyt i löpningen. Tusingarna som jag körde var i mitt grannområde (Silverdalsrakan), en flack och lättlöpt raksträcka. Vädret var dessutom helt perfekt, ingen vind och lagom temperatur. De övriga återstående åtta tusingarna hamnade mellan 2:59 - 3:02 vilket gav det totala snittet 3:02. Visserligen är raksträckan mätt via GPS (några hundra gånger) vilket lämnar en viss felmarginal men under alla (och då menar jag ganska många) ggr jag sprungit tusingarna där så har jag aldrig varit i närheten av det snittet trots generösare vila. Ett väldigt överraskade utfall på passet med tanke på att jag inte kört några snabba intervaller sedan SM utan enbart fokuserat på terräng till Lidingöloppet. Hur som helst ett skönt formbesked vilket ger lite hopp om att det kan bli ett hyfsat rejs på Hässelby om två veckor.

Totalt fick jag ihop drygt 13 mil vilket jag är nöjd med då det var en lugnare uppstartvecka sedan Lidingö.

2011-10-03

Lidingöloppsreflektioner del 2

Det fanns ytterligare några reflektioner som jag har samlat på mig sedan Lidingöloppet. Då jag varken hade tid eller fick plats med dem under förra veckans sista post så delger jag helt enkelt resten nu.

Först och främst hatten av för David Nilsson och hans uppvisning under loppet. Killen har haft en kanonsäsong med SM-silver på både terräng-SM och Stockholm Marathon. Sedan drabbades han av lite skador, missade stora SM och länge såg det ut som om han inte skulle komma till start på Lidingö. Veckorna innan genrepade han i både Ursvik Xtreme och Kistaloppet utan att visa någon direkt storform. Att han dagarna innan LL aviserade att han skulle komma till start förvånade mig en aning. Säkert många andra också. Hur som helst så sänkte han sitt personbästa från föregående år med över två minuter och sprang (igen) in som förste svensk. Med tanke på de förberedelser han haft så måste detta betraktas som en grym prestation.

Även den manlige segraren Lewis Korir i loppet sprang ju in på fantastiska 1:34.54 vilket (om jag inte mins fel) är den tredje snabbaste tiden som någon plogat igenom Lidingöterrängen. Otroligt.

Med tanke på dessa två härliga prestationer, så väl utländska som svenska så trodde jag nog att media skulle bevaka loppet aningen mer. Men icke. Som sig bör så var det minimala notiser om detta i våra större dagstidningar. Detta gjorde mig irriterad.

Märkligt nog var det åtskilliga fler spaltmeter innan, under och efter loppet som fokuserade på svenska skidlandslaget. Det var långa rapporter om hur damerna och herrarna hade tränat och nu skulle testa formen på Lidingö och några av de lopp som erbjöds. Kallas uteblivna start fick till exempel i DN dagen efter loppet en längre text än segrarna bland damer och herrar i loppet. Detta gjorde mig också irriterad.

En kontrast till all medial bevakning som skidåkarna fick under Lidingöloppet skulle vara om några av herreliten inom långlöpning skulle göra en start i Vasaloppet under sin grundsäsong. Låt oss anta att LillLasse eller David Nilsson åker Vasaloppet nästa år. Kommer de dominera dagstidningarnas sportsidor då istället för den eventuella duellen mellan Oskar Svärd, Jerry Ahrlin eller Jörgen Brink? Skulle inte tro det.

En annan märklig händelse som skedde under loppet inträffade efter uppskattningsvis 12-13 km. Jag med Buuden i släptåg höll god marchfart genom stigarna och hade varken någon direkt framför oss eller bakom oss. Tills helt plötsligt så hör vi en annan löpare komma upp bakom oss. Vilt pratande för sig själv (eller åt oss?) bombar en kenyan förbi i jordens tempo. Både jag och Buuden blev nog ganska paffa. Dels för att han dök upp från ingenstans och dels för att han hade ett extremt högt tempo. Jag höll 3:25-3:28/km tempo och kenyanen säkert ner mot låga 3:00. Jag fattade inte var han kom ifrån utan utgick från att han helt enkelt tvingats till ett toabesök av den tyngre karaktären och sedan dragit upp tempot igen. Efter loppet läste jag mig till att stackaren missat sin start då han glömt sitt chip och sedan blivit tvungen att springa om alla i startgrupp 1. Killen var ingen mindre än John Sompol och han sprang upp sig från plats 146 till 5 och gick i mål på 1:44.00. Jag kände dock på mig att han inte skulle kunna bibehålla sitt tempo hela vägen in till mål och han mattades naturligtvis sista milen. Hade det dock inte varit för den missade starten hade han utan tvekan blivit tvåa i loppet.

Avslutningsvis så uppsnappade jag en riktig tråkig sak bland publiken utmed spåret. Runt sju kilometer står det ett gäng minst sagt överviktiga gubbar och hejar på mig och Buuden och skriker: Kom igen nu, det är tre svartingar längst fram!

Fi fan. Sånt där skit gör mig rosenrasande och förbannad. Jag trodde verkligen vi kommit längre än så här.